Recenzijos

Som argument för ett sådant betraktelsesätt kan det litauiska verbet zìntyti (-ija, -ijo) ”förolämpa varandra, gräla, tvista; tveka, dröja” (Dusetos, Daugėliškis, Užpalai – LKŽ_XIX 1037) anföras; det kan betraktas som en denominativbildning av zìntas ”någon som grälar, tvistar”. Inom den relevanta forskningen har man sedan länge insett att en del av nordöstra Litauen (Zarasai, Dusetos osv.) och det sydvästliga området³ bland balterna och preussarna förbinds av ett knippe isoglosser.

Studien ”Baltiska ortnamn i Ostpreussen” av Grasil da Blažienė, publicerad inom ramen för den serie som finansierats och utgivits av tyska redaktörer, Hydronymia Europaea, bör betraktas som ett originellt och grundligt genomtänkt vetenskapligt forskningsarbete.

Simas Karaliūnas

Litauiska språkets institut

P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva

Giacomo Devoto

Baltistikos raštai · Scritti baltistici

Redigerad av Pietro U. Dini och Bonifacas Stundžia

Vilnius: Tyto alba, 2004, pp. 263[1], ISBN 9986-16-383-8

Enligt förordet (s. 9) publiceras här för första gången samtliga baltistiska skrifter av Giacomo Devoto, vilka till största delen har historisk betydelse, inte bara i den språkvetenskapliga historiografins bemärkelse utan också i vidare mening, med avseende på de kulturella banden mellan Italien och Baltikum (särskilt Litauen). Nyare rön och modernare vetenskapliga metoder har i dag gått bortom de teoretiska och faktamässiga påståenden som förekommer i Devotos skrifter. Verken som publiceras här vittnar ändå om den mognad som italiensk baltistik uppnådde under mellankrigstiden och tycks ange riktningen för dess fortsatta utveckling. Devotos artiklar är indelade i två grupper: (i) språkvetenskap och (ii) litteratur och övriga ämnen. De publiceras i litauisk översättning i den första delen av

³ Jfr S. Karaliūnas, Baltų praeitis istoriniuose šaltiniuose II. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2005, 239–240, 310–311.

135

Recenzijos

boken (s. 37–128) och i det italienska originalet i bokens andra del (s. 165–263).

Det finns två introduktionsartiklar om Devoto, den ena av Pietro U. Dini, ”Giacomo Devoto baltistas: Nuomonės ir citazioni su Giacomo Devoto baltista” (s. 13–29) = ”Opinioni e citazioni su Giacomo Devoto baltista” (s. 141–158), och den andra av Bonifacas Stundžia, ”Žymiojo italų neolingvisto baltiškoji trajektorija” (s. 30–34) = ”La traiettoria baltica di un famoso neolinguista italiano” (s. 159–164).

Dini konstaterar att baltiska studier inte var Devotos främsta intresse, utan snarare forntida språk. Devoto skrev själv i första numret av Studi Baltici (1931: 3) att hans enda koppling till de baltiska språken var resultatet av studier hos W. Schulze och M. Niedermann. Kanske skulle Devotos studier av de baltiska språken ha upphört om han inte hade utsetts till redaktör för Studi Baltici. Det verkar som om alla hans baltistiska studier började vid den tiden (s. 14). Bland dessa finns artiklar som vi i dag skulle betrakta som rent informativa (s. 15, 143), även om de förmodligen inte framstod så i 1930-talets Italien. Dini skriver att Devoto kände till de baltiska länderna av egen erfarenhet (s. 18, 146). Från hösten 1933 till december studerade han litauiska och undervisade vid universitetet i Kaunas. Under denna period gjorde han flera avstickare för att besöka prof. Mikkola i Helsingfors, prof. Endzelins i Riga och prof. Kieckers i Tartu. Även om Devoto ombads bidra till Endzelins festskrift kunde han inte göra det, men han ville finnas med i Tabula gratulatoria (s. 19, 148).

Dini skriver (s. 25, 153) att Devoto var en av sin tids mest framstående indoeuropeister och att hans intresse för de baltiska språken var knutet till indoeuropeisk forskning. Devoto var sannolikt mer intresserad av de klassiska språken, de italiska språken och italienska. Kanske är det därför som vissa forskare som studerade för Devoto i Florens är benägna att bedöma hans baltiska arbete som av underordnad betydelse.

Bonifacas Stundžias artikel betonar Devotos positiva känslor inför den litauiska nationen. Stundžia (s. 34, 164) citerar ur Devotos artikel om det litauiska språket: ”Ma chi pensi che è occorso il prestigio di Dante e dei grandi artisti toscani per dare all’Italia la sua lingua lettereria; che ci son voluti secoli di lotte da parte dei re di Francia per consacrare il prestigio politico della città di Parigi non meno di quello linguistico del suo dialetto, rimarrà ammirato e sorpreso dall’ardimento con cui i patrioti lituani hanno voluto senza un genio letterario, con una autonomia politica ai primi passi, creare artificialmente queste condizioni, tentare per la prima volta la coltivazione in serra di una pianta che non era cresciuta se non attraverso i secoli, lenta e libera da ogni volontà umana.” – ”Men den som tänker på att det krävdes Dantes och de stora toskanska konstnärernas prestige för att ge Italien dess litterära språk; att det krävdes århundraden av kamp från de franska kungarnas sida för att befästa staden Paris politiska prestige och dess dialekts språkliga prestige, kommer att beundra och förvånas över den djärvhet med vilken de litauiska patrioterna, utan ett litterärt geni och med en politisk autonomi i sin linda, ville skapa dessa förhållanden på konstgjord väg och för första gången försöka odla i ett växthus en växt som vuxit fram först genom århundradena, långsamt och fri från all mänsklig vilja.”

136

Recenzijos

håller i minnet att Dantes och de stora toskanska konstnärernas prestige krävdes för att ge Italien dess litterära språk och att århundraden av kamp från de franska kungarnas sida krävdes för att ge staden Paris dess politiska prestige och dess dialekts prestige, kommer att beundra och förvånas över den djärvhet med vilken de litauiska patrioterna, utan ett litterärt geni och med en politisk autonomi i sin linda, ville skapa dessa förhållanden på konstgjord väg och för första gången försöka odla i ett växthus en växt (ett träd?) som vuxit fram först genom århundradena, långsamt och fri från varje mänskligt ingripande.” Stundžia tillägger sedan att förmodligen ingen utlänning någonsin har sagt något finare.

Den första artikeln i språkvetenskapsdelen, ”Lietuvių kalba” (s. 37–49) = ”La lingua lituana” (s. 167–179), som innehåller citatet ovan (s. 40, 170), är en kort allmän beskrivning av det litauiska språket avsedd för icke-specialister. Här noterar Devoto utgivningen av Alfred Senns grammatik Litauische Sprachlehre (Heidelberg, 1929), som vid den tiden var den enda grammatik som fanns tillgänglig för utlänningar sedan Leskiens Lesebuch publicerades. Smärre felaktigheter, såsom korrigeringen av namnet på Senns grammatik till Kleine Litauische Sprachlehre, anges i fotnoterna till den litauiska översättningen av Devotos artikel (s. 48), men inte i originalet (s. 178).

Av stort intresse är ”Pristatymas” (s. 40) = ”Presentazione” (s. 180) från första bandet av Studi Baltici. Här uppmärksammar Devoto oss på att denna tidskrift är den första internationella tidskriften utanför de baltiska länderna som ägnas åt baltisk filologi. Devoto tillkännager också sin avsikt att publicera artiklar på andra språk än italienska. Dini (s. 20, 148) skriver att det under de första åtta banden av Studi Baltici fanns 102 artiklar av författare från olika länder, cirka 20% av italienare och 80% av utlänningar (s. 24, 153). För närvarande finns det utanför de baltiska länderna bara en annan tidskrift som uteslutande ägnas åt baltisk språkvetenskap och kultur, nämligen den italienska tidskriften Res Balticae, en värdig efterföljare till Studi Baltici. Den italienska tidskriften Ponto-Baltica skulle i princip också kunna kallas en värdig efterföljare, men den ägnar sig inte uteslutande åt baltiska ämnen.

I artikeln ”Tauta ir ļaudis” (s. 51–57) = ”Tauta e ļaudis” (s.181–187) skriver Devoto att ordet tauta betecknar den ursprungliga organisationen av ”stat” eller ”regering” och härstammar från roten *teuta / * touta, medan ļaudis syftar på ett folk med gemensamt arv och härstammar från roten *leudh- ”växa”.

Artikeln ”Lietuvių uošvis”, latv. uōsvis” (s. 58–64) = ”Lit. uošvis, Lett. uōsvis ’svärfar’” (s.188–194) noterar att det baltiska ordet ursprungligen endast betydde ’hustruns far’, inte, som senare blev möjligt, även ’mannens far’. För detta ord rekonstruerar Devoto roten ŌUKJ- (s. 193) (vilken i dagens transkription

137

Recenzijos

skulle vara *ōuk- med en lång diftong och ett palatovelart ḱ). Devoto presenterar flera olika möjliga utvecklingar och finner samma rot i en annan ablautgrad i lat. ūxor ”hustru”. Även om Fraenkel (1955: 1168) skriver att etymologin för úošvis är ”zweifelhaft” citerar han Devotos artikel och några andra forskare som godtar sambandet med lat. uxor. Även om akut accent innebär en fonetiskt lång vokal kan man undra om det skedde en tidig monoftongering i övergången från *ōúk- till *ōk- (Schmalstieg 1980: 32–33).

Artikeln ”Latvju ķilme ir kalba” (s. 65–81) = ”Le origini e la lingua dei lettoni” (s. 195–214) är en kort populär framställning av letternas ursprung och deras språk, medan ”Kvietimas į baltų filologiją” (s. 82–93) = ”Invito alla filologia baltica” (s. 215–227) lägger fram några av disciplinens grundprinciper, av vilka många (men inte alla) fortfarande är giltiga i dag.

Artikeln ”Baltai ir slavai” (s. 94–105) = ”Balti i slavi” (s. 228–240) börjar med en kort arkeologisk bedömning av relationerna och övergår sedan till en språklig bedömning, där det korrekt konstateras att de baltiska språken i allmänhet är mer konservativa än de slaviska. Den korta diskussionen om vokalsystemet (s. 97; s. 231–232) är ur en samtida strukturalistisk synvinkel verkligen otillfredsställande. Enligt Devoto: ”L’area baltica non è stata insensibile a contatti con l’ambiente germanico: l’avvicinamento delle vocali o a avviene con le stesse modalità presso i Germani e Lituani, e con altre modalità presso Lettoni e Slavi: indicando la a presso i primi le due vocali brevi o a, presso i secondi le lunghe ō ā; mentre presso i secondi è la o che rappresenta le brevi e la a le lunghe. Inoltre, per quello che riguarda la -ō in posizione finale, lituano e gotico vanno d’accordo nel trattarla in modo speciale nel gruppo -ōm.”

När det gäller utvecklingen av indoeuropeiskt *ō och *ā kan man säga att dessa fonem sammanföll i germanska, baltiska och slaviska, men att det fonetiska resultatet var detsamma i baltiska och germanska, till skillnad från resultatet i slaviska. Till den litauiska översättningen (men inte till det italienska originalet) har fogats en fotnot (s. 97) av den vetenskapliga redaktören (uppenbarligen Bonifacas Stundžia, enligt förordet på s. 4), som i någon mån korrigerar Devotos påstående och påpekar att *ō och *ā sammanfaller som *ā i både litauiska och lettiska, och att lettiskt ā motsvarar långt *ā och endast ibland *ō. Vi måste anta att Devoto kände till Endzelins motsatta uppfattning, eftersom den framfördes i den tidskrift han redigerade, Studi Baltici (1934–1935: 136): ”Nach meiner festen Überzeugung dagegen kann ein ide. ō rein lautlich nur ein li.-le. uo ergeben...” Stang (1966: 47) skrev: ”In Lit.-Lett. ist die Sache klar: ieur. ō ist durch uo vertreten.” Märkligt nog tycks detta

138

Recenzijos

be contrary to his opinion expressed earlier (1942: 196, fn. 1): “Ich rechne – im Gegensatz zu Endzelin – mit einer zweifachen Entwicklung des ieur. ō im Lit.-Lett., nämlich zu uo und ā, vgl. Gen. Sg. vilko = lat. lupō sowie lett. dāsns (lit. dosnius)...”. Mažiulis (1970: 21) has suggested that stressed Indo-European *ō gives Lith.-Latv. uo, whereas unstressed Indo-European *ō gives Lith. ō and Latv. ā. The statement that Lithuanian and Gothic have the same treatment for final -ōm is more or less true (i.e., when the Lith. final -ōm presupposes the earlier loss of a following vowel, as in the dat. dual ending -oma, cf. Zinkevičius 1980: 198). Devoto’s statement is not, however, particularly relevant. Indo-European *ā and *ō merged as *ō already in Common Germanic (Guxman et al. 1962, 116–117), whereas the passage of ā to ō in Lithuanian is relatively recent, examples of the retention of the etymological ā still being occasionally encountered in Mažvydas. Here we find, e.g., *-ā stem nom. pl. mald-as ‘prayers’ (Urbas 1996: 218) presumably with an -ā- in the final syllable (cf. contemporary māld-os), while Gothic has the etymological *-ā stem nom. pl. gib-os ‘gifts’. Gothic has a dat. pl. (with etymological -ōm) gib-om, but Mažvydas has an instr. pl. dawan-am-is ‘with gifts’ (Urbas 1996: 100) showing an -a- in both the first and third syllable as opposed to contemporary dovanomis. Thus the early Lithuanian passage of /ā/ to /ō/ has nothing to do with the Common Germanic merger of */ā/ and */ō/ or any imagined Gothic influence.

Artikeln ”Tautos aplinkui Baltiją” (s. 109–119) = ”Genti nel Baltico” (s. 243–255) är en kort, sympatiskt hållen historisk studie av folken kring Östersjön.

The preface to Storia delle letterature baltiche (Milan 1957) is reproduced on pp. 255–258 (with Lithuanian translation on pp. 120–123). This book contains articles on Lithuanian literature by Prof. Alfred Senn (my own teacher), on Latvian literature by Ern(e)sts (not Ernests as given on pp. 258, 263, 123, 128) Blese and on Estonian literature by Ants Oras. Devoto concludes his preface by saying that this book brings a word of solidarity, understanding and hope to all men of letters and their compatriots be they in their homeland or in exile (p. 258, 128). The preface to the second updated edition of this book entitled La letterature di Paesi Baltici. Finlandia, Estonia, Lettonia, Lituania (Florence, Milan 1969) is reproduced on pp. 259–263 (with Lithuanian translation on pp. 124–127). The authors of the articles are the same as above, but Prof. Edoardo Roberto Gummerus was added to write the article on Finnish literature. The conclusion of this preface is similar to the previous preface, but here the specific words “nelle tre repubbliche sovietiche, in Finlandia e all’estero” have replaced “in patria e in esilio” of the first edition.

139

Recenzijos

Här återges också ett fotografi av Giacomo Devoto (s. 2), fotografier av omslagen till olika nummer av Studi Baltici (s. 129–132), omslaget till Devotos Scritti Minori (s. 133) och ett vykort som Devoto skickade till Vaclovas Biržiška (s. 134).

Denna bok är ett värdefullt hjälpmedel för forskning om de baltiska studiernas historia och en passande hyllning till den store forskaren Giacomo Devoto, som hade energi och intresse nog att redigera Studi Baltici, som på sin tid var den enda tidskrift om baltisk språkvetenskap som gavs ut i ett land utanför Baltikum. Bokens redaktörer, Pietro U. Dini och Bonifacas Stundžia, samt översättarna Dainius Būrė, Rasa Kliosto-raitytė, Anna Karpič och Paola Fertoli bör tackas för att ha gjort Giacomo Devotos baltiska arbeten lättillgängliga i bokform.

REFERENCES

Endzelin, J. 1934–1935: Was ist im altpreussischen aus ide. ō (und ā) geworden? Studi Baltici 4, 135–143.

Fraenkel, E. 1955: Litauisches etymologisches Wörterbuch. Heidelberg: Carl Winter – Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht.

Guxman, M. M., V. M. Žirmunskij, Ė. A. Makaev & V. N. Jarceva, 1962: Sravnitel’naja grammatika germanskix jazykov II. Fonologija. Moscow: Izdatel’stvo Akademii nauk SSSR.

Mažiulis, V. 1970: Baltų ir kitų indoeuropiečių kalbų santykiai. Vilnius: Mintis.

Mažiulis, V. 2004: Prūsų kalbos istorinė gramatika. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Schmalstieg, W. R. 1980: Indo-European linguistics: A new synthesis. University Park & London: The Pennsylvania State University Press.

Urbas, D. 1996: Martyno Mažvydo raštų žodynas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Zinkevičius, Z. 1980: Lietuvių kalbos istorinė gramatika I. Vilnius: Mokslas

William R. Schmalstieg 814 Cornwall Road State College, Pa. 16803, USA

140