HARALD BICHLMEIER

Sächsische Akademie der Wissenschaften zu Leipzig Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg ORCID id: orcid.org/0000-0003-0001-1677

Forskningsområden: namnforskning (ortnamn), historisk fonologi i de germanska språken, indoeuropeisk språkvetenskap, aljamiado-texter.

DOI: doi.org/10.35321/all91-03

ETYMologiska tillägg till ”Anmärkningar om några litauiska vattendragsnamn som börjar med AN- och deras utombaltiska släktingar”

Etymologiska tillägg till artikeln ”Anmärkningar om några litauiska vattendragsnamn som börjar med An- och deras släktingar av icke-baltiskt ursprung”

ANNOTATION

I en tidigare artikel avfärdades ”vattenroten urindoeuropeiska *en-/*on-” som en fiktion. Följaktligen förklarades vattennamn som lit. Anãtā, Anykštė tentativt med utgångspunkt i roten urindoeuropeiska *h₂en- ’hämta vatten’. Denna är emellertid belagd först i anatoliska; beläggen för fortsättningar av roten även i det västliga indoeuropeiska området är få och delvis tvivelaktiga. I denna artikel presenteras nu ytterligare en potentiell fortsättning av denna rot i västindoeuropeiskan, här i germanskan, vilket stärker antagandet att just roten urindoeuropeiska *h₂enligger till grund för de ovan nämnda litauiska vattennamnen.

NYCKELORD: Baltisk hydronymi, keltisk hydronymi, ’gammaleuropeisk’ hydronymi, fonotaktik.

66

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Etymologiska tillägg till ”Anmärkningar om några litauiska hydronymer som börjar med An och deras utombaltiska släktingar”

ANNOTATION

I en tidigare artikel visades att den ”hydronymiska roten urindoeuropeiska *en–/*on–” är en fiktion. Därför förklarades hydronymer som lit. Anatà och Anýkštė tentativt utifrån roten urindoeuropeiska *h₂en- ’hämta (vatten)’. Denna rot är emellertid främst belagd i anatoliska språk, medan beläggen för fortsättningar av roten i västindoeuropeiska språk är få och delvis till och med tvivelaktiga. Artikeln presenterar ytterligare en form som potentiellt fortsätter denna rot i västindoeuropeiskan, närmare bestämt i germanskan. Därmed stärks indirekt antagandet att de ovan nämnda litauiska hydronymerna också innehåller roten urindoeuropeiska *h₂en-.

NYCKELORD: baltisk hydronymi, keltisk hydronymi, ”gammaleuropeisk” hydronymi, fonotaktik.

1. I en rad tidigare artiklar, men särskilt i ”Anmärkningar om några litauiska hydronymer som börjar med An och deras utombaltiska släktingar” (i Acta Linguistica Lithuanica 84 = Bichlmeier 2021a) har författaren till det följande bidraget* behandlat en rad hydronymer i Tyskland (t.ex. Inn, antikt Aenus) och Österrike (t.ex. Enns, antikt/medeltida Anisa, Anisus), men också i Litauen (t.ex. ängsnamnet Anatà¹, bildat från ett hydronym, flodnamnet Anýkštė, flodnamnet Anýkščiai; jfr LVŽ I 88f., 102) och Ukraina (Onut; en högra biflod till Dnjestr/Dnistro)²

* Jag tackar bidragets båda anonyma granskare för deras värdefulla anmärkningar och synpunkter.

¹ Namnets morfologi är inte slutgiltigt utredd; det är troligast att utgå från förurbaltiska *h₂en-oto–; ett samband med ordet för ’anka’, jfr. lit. ántis, fornp reuss. antis < urindoeuropeiska *h₂enh₂ti, som ibland har övervägts, bör nog avvisas; i baltiska språk vokaliserades laryngalen inte i denna position, det vill säga i en annan stavelse än den första. Ett samband med ordet för ’anka’ skulle endast kunna etableras om ordet vore en förbaltisk relikt, vilket dock är mycket osannolikt.

² Dieser Name ist etymologisch ebenfalls nicht sauber geklärt, vgl. Trubačëv 1968: 220, der zwei Möglichkeiten anführt, erstens ein thrakisches Kompositum *ana–utus ‘ohne Wasser’ oder *ana–utus ‘auf dem Wasser’ (vgl. Utus, Plinius Nat.hist. 3, 149), etc. (Detschew 1957: 349). Wobei freilich bei einer Sprache wie Thrakisch die Bedeutungszuordnung zu Lexemen oft fragwürdig bleiben muss, auch wenn das Präfix an(a)- wohl auch in dem Kastellnamen Anasamus (Tabula Peutingeriana 8, 1: Anasamo), gelegen an der Mündung des Flusses Asamus (Plinius, Nat.hist. 3, 149), heute bulg. Osâm (vgl. Detschew 1957: 30) vorzuliegen scheint. Zweitens geht er von einem slawischen *onutja > aksl. onušta ‘Art Besuchung’ etc. (ESIS 586) aus, was ein auch im Baltikum verbreitetes Benennungsmotiv von Flüssen ist; vgl. den Flussnamen lit. Kurpininkė, den Sumpfnamen lett. Kūrpītes–purus zu lit. kūrpė, lett. kurpė ‘Schuh’ (vgl. Vanagas 1981: 174). Bei letzterer Lösung bleibt ungeklärt, wo die zurecht angesetzte Palatalisierung geblieben ist: Der Fluss müsste dann ja *Onuč(a) heißen. – Hier wird (wie ähnlich auch in älterer deutschsprachiger

Straipsniai / Articles

67

HARALD BICHLMEIER

undersökt huruvida etymologiska samband föreligger mellan dem – och i så fall vilka^³

Resultatet av denna undersökning var trefaldigt: för det första att de centraleuropeiska namnen sannolikt är av keltiskt ursprung och torde gå tillbaka på en urindoeuropeisk rot *pen- ’träsk, långsamt rinnande vatten’; för det andra att den ”hydronymiska roten *en-/*on-” som hemsöker den onomastiska litteraturen är en chimär (som inte ens nämns i IEW 311ff.), en ande som Krahe släppt ut ur flaskan och som helt enkelt inte vill återvända dit: alla lexem som anförts som argument för rotens existens saknar bevisvärde, eftersom appellativen utan undantag är keltiska ord som enligt ljudlagarna kan ha förlorat ett initialt urindoeuropeiskt *p, eller namn från områden som tidigare med säkerhet varit keltiskt bebodda eller åtminstone möjligen varit keltiskt bebodda under en viss tid, för vilka alltså samma sak gäller som för appellativen. Och även om man med modern notation skulle rekonstruera roten som urindoeuropeiska *h₁en(H)-, skulle problemet inte försvinna, eftersom det fortfarande saknas appellativ som måste etymologiseras uteslutande utifrån urindoeuropeiska *h₁en(H)-.

För det tredje har det visat sig att också en annan rot kan spela en roll i detta sammanhang, nämligen urindoeuropeiska *h₂en- ’hämta (vatten)’: denna rot kan teoretiskt ligga till grund för alla namn (och semantiskt passande appellativ) vars förform började med urgammalkeltiska *an- (< urindoeuropeiska *h₂en-), urgermanska/urbaltiska/urslaviska *an- (< urindoeuropeiska *h₂en-/*h₂on-) eller urgammalkeltiska *on- (< urindoeuropeiska *h₂on-). Av namnen som nämndes inledningsvis skulle detta gälla Enns/ Anisa, lit. Anatà, Anýkštė etc. samt ukrainska Onut. Man bör här inte fästa alltför stor vikt vid den betydelse som anges för roten i ordböckerna – för hydronymer från Europas äldsta skikt är det viktiga att den bakomliggande roten har en betydelse som på något sätt kan anknyta till vatten eller vattendrag.

2. En central roll i hela argumentationen spelade också den galliska glosan anam gl. paludem, som härrör från Endlichers glossar, bevarat i flera handskrifter (den äldsta dateras först till 796 e.Kr.). Glossarets tillförlitlighet ifrågasätts dock på grund av ett stort antal korrumperade ställen.

i litteraturen, där man dock oftast utgår från den olycksbådande ”vattenroten *en-/*on-”, snarare utgått från en arkaisk bildning från förurslaviska *h₂en-ont-o.

³ Ytterligare bidrag där delproblem behandlas är Bichlmeier 2010: 34f.; 2018; 2020: 27f.; 2021b; 2021c; 2023a: 50–52; 2023b: 56–59; Bichlmeier, Zimmer 2022: 59 med anm. 30, 107f.

68

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Addenda etymologica zu den „Anmerkungen zu einigen mit Anbeginnenden litauischen Gewässernamen und ihren außerbaltischen Verwandten“

bedömts mycket olika. Även om gall. anam semantiskt passar väl ihop med de andra appellativerna och namnen bildade till den urindoeuropeiska roten *pen (vilket är anledningen till att sambandet ”alltid” har upprättats), kvarstår ändå det fonetiska problemet: Om inte några felstavningar eller särskilda ljudutvecklingar i ändelsen har ägt rum, är ordet ack. sg. till gall. *anā-. Om formen hör till urindoeuropeiska *pen, kräver den alltså en förform urgalliska *nā- < förurgalliska *pn̥-ā-. En sådan utveckling strider mot alla regler för fonotaktik; redan förurgalliska *pn̥-ā kunde egentligen inte existera och borde i stället ha uppträtt som *pnā och därefter ha gett urgalliska *(φ)nā (se närmare nedan)⁴.

En utväg ur detta dilemma erbjöds just av antagandet att ordet bygger på urindoeuropeiska *h₂en-eh₂- > förurgalliska *anā- > urgalliska *anā. Problemet var dock att den urindoeuropeiska roten *h₂en med full säkerhet endast är belagd i anatoliska, i hettitiska ḫan-i/ḫan- ‘(vatten) ösa’, till vilken också avledningen DUGḫaneššar c. ‘ösningskärl’ hör⁵; därutöver, mindre säkert/möjligen i armeniska hanem ‘tar ut/bort, för ut, griper’⁶ och kanske i det ”etymologiskt likaså omtvistade grekiska ἄντλος m. ’kölsvinsvatten, slagvatten’ (om < *h₂n̥-tlo-, det som öses upp’?).”⁷

Det föreligger alltså en säker koppling mellan det galliska ordet och det hettitiska ordparet, en osäker koppling till ett grekiskt ord och en tvivelaktig koppling till ett armeniskt.

Det vore välkommet och skulle ge etymologin ett tydligt stöd om det dessutom fanns en säker koppling till ett ord i det västliga indoeuropeiska språkområdet.

En sådan koppling kan faktiskt finnas: i västgermanskan finns en liten grupp ord som förutsätter en urgermansk förform *unþī-, *unþiō f. ‘våg, dyning’; hit hör fornhögtyska und(e)a f. ‘våg, flod’ (belagt från 700-talet, t.ex. även i Abrogans), medelhögtyska ünde, unde st./sv.f. ‘våg, flod’, tidig nyhögtyska unde, ünde f. ‘flod, dyning, våg’⁸, fornsaxiska ūthia, ūdia f. ‘våg, dyning’,

⁴ Vgl. ausführlich zu diesem Problem z.B. Bichlmeier 2021a: 201f.

⁵ Jfr. HEG I 144f., 148; EDHIL 281f.

⁶ Jfr. EDAIL 389, 636f.; om det inte är < urindoeuropeiska *senh₂- (jfr. beträffande denna rot LIV² 532f.).

⁷ Jfr. GEW I 114 (med en äldre, numera allmänt avvisad etymologi baserad på urindoeuropeiska *semh₂- ‘ösa’ (jfr. beträffande denna rot LIV² 531); DÉLG 89, 1272 (dessutom med en etymologi från grekiska ἄν(α)- + urindoeuropeiska *telh₂- ‘lyfta upp’ (jfr. beträffande denna rot LIV² 622f.); EDG I 109 (koppling till hettitiska ḫan-).

⁸ Latinska unda f. ‘våg, dyning’, som ljudmässigt sammanfaller med vissa former belagda på fornhögtyska, lämnas helt därhän; trots ljudlikheten och trots den i stort sett identiska betydelsen har det

Straipsniai / Articles

69

HARALD BICHLMEIER

andfrank. unda f. ’strömning’, medelnederländska onde, unde f. ’ström, strömning’, fornengelska ýð f. ’våg, flod, sjö, hav’; fornisländska uðr, unnr f. ’våg, svallvåg’, isländska unnur f. ’dss’.⁹

Urgerm. *unþi-/*unþijō fortsätter förurgerm. *(H)unt(ii)o eller *(H)unþ(ii)o. Potentiellt kan åtminstone följande rötter komma i fråga som grund eller har redan använts i etymologiseringen: Om man utgår från att *t är en del av suffixet: 1) urindoeuropeiska *h₂en- ’(vatten) hämta’, 2) urindoeuropeiska *h₂/₃u̯en- ’välva sig’; om *t är en del av roten: 3) urindoeuropeiska *ned- ’vara/bli våt’ < ’brusa, dåna’.

I den (anatolistiska) litteraturen föredras alternativ 2), och en koppling görs regelbundet till hettitiska ḫuu̯a(n)ḫueššar n. ’svallvåg’, ḫuu̯anḫuu̯analaš ’en kroppsdel’, palaiska ḫuwaṇḫuwaṇi- ’bröstkorg’, kschr.luw. ḫūwaṇḫuwaṇala- ’?’. Enligt denna förklaring bygger det urgermanska ordet på urindoeuropeiska *h₂/₃u̯n-t(ii)o-, så att ’våg’ tolkas som ’det (upp)svällda vattnet’. Denna lösning tar dock inte hänsyn till att vokaliseringen av den antagna förformen urindoeuropeiska *h₂/₃u̯n-t(i)o enligt urindoeuropeiskans fonotaktiska regler måste ha varit *h₂/₃u̯n̥-t(i)o, vilket följaktligen borde ha gett urgermanska *u̯unþ(ii)ō (jfr exempelvis urindoeuropeiska *urǵ- ’arbeta’ > urgermanska *uurkin gotiska waúrkjan ’arbeta’, urindoeuropeiska *u̯lH- > urgermanska *u̯ulin gotiska wulan ’valla’). Vid sidan av de sistnämnda lexemen finns visserligen alltid också ordformer med fullgradig rot, vilka i princip kan ha främjat bevarandet av det initiala *u, medan sådana former inte kan beläggas vid sidan av förurgermanska/urindoeuropeiska *h₂/₃u̯n-t(i)o; problemet med grundformens vokalisering i strid med ljudlagarna kvarstår dock.

I litteraturen förekommer också sporadiskt en koppling till en urindoeuropeisk rot *net-, som sägs vara en variant av urindoeuropeiska *ned- ’vara/bli våt’; i så fall skulle förurgermanska *n̥t-(i)o ligga till grund. Eftersom en rot *net inte kan beläggas på annat håll, och antagandet om en sådan rot alltså är helt ad hoc, faller denna lösning bort.

För urgermanska *unþi-/*unþijō skulle man således också kunna anta förurgermanska *h₂n-t(i)o, vilket dock också skulle kräva en problematisk semantisk

etymologiskt har det ingenting alls att göra med fornhögtyska unda, undea (jfr LatEW II 816f.; DÉLL 746; EDLIL 641).

⁹ Schützeichel 2012: 349; Starck, Wells 1971–1990: 667; Schützeichel, hrsg., 2004 X 173; MH II 1775; Götze 1920: 216; Baufeld 1996: 234; DW XXIV 433f.; EDPG 560f.; Tiefenbach 2010: 433; Berr 1971: 336 (s.v. sēo–ūdia); Lasch, Borchling 1928ff. III 205f. (unde¹); ONW s.v. unda; Verwijs, Verdam 1885–1941 III 539; V 306 (onde¹); VIII 851 (unde¹); Holthausen 1974: 413; Bosworth 1898: 1301; Toller 1921: 753; de Vries 1962–1977: 632, 635 (unnr³); Jóhannesson 1956: 129; Jónsson 1931: 577, 582f. (unnr⁴); Magnússon 1995: 1088 (unnur²) (die Quellen werden in der Fußnote aufgrund thematischer Reihenfolge angegeben).

70

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Addenda etymologica zu den „Anmerkungen zu einigen mit Anbeginnenden litauischen Gewässernamen und ihren außerbaltischen Verwandten“

förskjutning: ’vatten som ska hämtas/hämtat vatten’ > ’flod’ > ’våg’?

Alla tre förslagen kräver dessutom en betonad rot i nollgrad. Detta kan förklaras genom accenttillbakadragning vid substantivering av det ursprungligen slutbetonade verbala adjektivet, som därmed automatiskt hade nollgrad i roten på ett tidigt stadium av ordets utveckling. Ingen förklaring klarar sig utan särskilda antaganden.

3. Vad följer då av detta?

Nu när just ’vattenroten *en-/*on-’ har visat sig vara en fiktion, även om man skulle rekonstruera den på ett adekvat sätt som urindoeuropeiska *h₁en(H)-, återstår alltså urgermanska *h₂en- ’(vatten) hämta’ som sannolik grund för de baltiska och slaviska namnen. Denna rot har kanske fortsättningar i keltiska och kanske i germanska: galliska anam och forniriska an ’vatten, urin’ kan kanske bygga just på denna rot, eftersom den traditionella härledningen av dessa ord från urindoeuropeiska *pen endast är möjlig för mig med särskilda antaganden om fonotaktiken. Germanska ger kanske också stöd för att urindoeuropeiska *h₂en existerade i den västliga indoeuropeiska världen: Urgermanska *unþī-, *unþiō- ’våg, svallvåg’ kan förklaras utan motsägelser utifrån urindoeuropeiska *h₂en (urindoeuropeiska *h₂n̥-t[i]ō- → förurgermanska *h₂n̥-t[i]ō- → urgermanska *unþ[i]a-), medan den annars föredragna förklaringsformen urindoeuropeiska *h₂/₃u̯n-t(i)ō-, från roten urindoeuropeiska *h₂/₃u̯en- ’välva sig’, enligt ljudlagarna borde ha utvecklats till urgermanska *u̯unp(ij)a, vilket de faktiskt belagda ordformerna emellertid inte återspeglar.

Även om det i slutändan inte finns något avgörande bevis, gör det faktum att sannolikheten för att roten urindoeuropeiska *h₂en också fanns i den västliga indoeuropeiska världen trots allt växer, indirekt också sannolikheten större för att den ligger till grund inte bara för det österrikiska hydronymet Anisa/Enns, utan också för de ukrainska hydronymerna Onut och litauiska Anatā, Anýkštė etc.

Straipsniai / Articles

71

HARALD BICHLMEIER

LITTERATUR

Baufeld Christa 1996: Kleines Frühneuhochdeutsches Wörterbuch. Lexik aus Dichtung und Fachliteratur des Frühneuhochdeutschen, Tübingen: Max Niemeyer Verlag.

Berr Samuel 1971: An Etymological Glossary to the Old Saxon Heliand, European University Papers, Ser. 1: German language and literature, 33, Bern, Frankfurt: Herbert Lang & Co. Ltd.

Bichlmeier Harald 2010: Bairisch-österreichische Ortsund Gewässernamen aus indogermanistischer Sicht. – Blätter für oberdeutsche Namenforschung 46, 3–63.

Bichlmeier Harald 2018: Zum Namen des Inns: Bekanntes und Vergessenes. – Namenkundliche Informationen 109/110, 53–62.

Bichlmeier Harald 2020: Forschungsbericht: Toponomastik der älteren Sprachschichten (Mittel-)Europas (Teil I): Wiesinger, Peter und Greule, Albrecht: Baiern und Romanen. Zum Verhältnis der frühmittelalterlichen Ethnien aus der Sicht der Sprachwissenschaft und Namenforschung. Narr Francke Attempto Verlag Tübingen, 2019. 250 Seiten. Gebunden 49,99 EUR. ISBN: 978-3-7720-8659-5. – Kratylos 65, 1–85. DOI: doi.org/10.29091/KRATYLOS/2020/1/1/.

Bichlmeier Harald 2021a: Anmerkungen zu einigen mit Anbeginnenden litauischen Gewässernamen und ihren außerbaltischen Verwandten. – Acta Linguistica Lituanica 84, 190–219. DOI: doi.org/10.35321/all84-09.

Bichlmeier Harald 2021b: Der Flussname Inn, Ockhams Rasiermesser und moderne Indogermanistik. – Zeitschrift für celtische Philologie 68, 15–38. Zugang: https://www.degruyter.com/document/doi/10.1515/zcph-2021-0003/html. DOI: doi.org/10.1515/zcph-2021-0003.

Bichlmeier Harald 2021c: On two ghost-roots in Baltic hydronomastics: PIE *(h₁)leikand *en-/*on-. – Akademīka Jāņa Endzelīna 148. dzimšanas dienas atceres starptautiskā zinātniskā konference „Baltijas onīmi: no sendienām līdz mūsdienām”. Tēzes. / International Scientific Conference „Baltic onyms: from past to present” to commemorate the ^148ᵗʰ anniversary of the academician Jānis Endzelīns. Abstracts, hrsg. von K. Mežapuķe, D. Streļevica-Ošiņa, L. Balode, Rīga: Latvijas Universitāte Latviešu valodas institūts, 7–38. DOI: doi.org/10.22364/ajeszk.2021.bosm.

Bichlmeier Harald 2023a: Indogermanistische Anmerkungen zum österreichischen Gewässernamen Enns. – Österreichische Namenforschung 49, 41–70.

Bichlmeier Harald 2023b: Thoughts on modern methodology and ghost roots in ‘Old European’ and Baltic onomastics / Pārdomas par modernu metodoloģiju un spoku saknēm „seneiropēšu“ un baltu onomastikā. – Linguistica Lettica 31(2), 34–67. Zugang: https://lavi.lu.lv/wp-content/uploads/2024/05/Linguistica_Lettica_31.2-1.pdf.

72

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Addenda etymologica zu den „Anmerkungen zu einigen mit Anbeginnenden litauischen Gewässernamen und ihren außerbaltischen Verwandten“

Bichlmeier Harald, Zimmer Stefan 2022: Die keltischen Flussnamen im deutschsprachigen Raum. Ein keltologisch-indogermanistischer Kommentar zum Deutschen Gewässernamenbuch, mit vier Karten von A. Dicklberger, Münchener Studien zur Sprachwissenschaft, Beiheft 32, Dettelbach: Verlag J. H. Röll.

Bosworth Joseph 1898: An Anglo-Saxon Dictionary, ed. and enlarg. by T. N. Toller, Oxford: Oxford University Press.

DÉLG – Chantraine Pierre. Etymologisk ordbok över det grekiska språket. Ordens historia, ny upplaga, Paris: Klincksieck, 2009.

DÉLL – Ernout Alfred, Meillet Antoine. Etymologisk ordbok över det latinska språket: ordens historia, omtryck av 4:e utökade upplagan med tillägg och rättelser av J. André, Paris: Klincksieck, 2001.

Detschew Dimiter 1957: Die thrakischen Sprachreste, Österreichische Akademie der Wissenschaften, Philosophisch-Historische Klasse, Schriften der Balkankommission, Linguistische Abteilung, 14, Wien: in Kommission bei R. M. Rohrer.

de Vries Jan 1962–1977: Altnordisches etymologisches Wörterbuch. 2, verbesserte Aufl., Leiden: Brill.

EDG – Beekes Robert S. P. Etymologisk ordbok över grekiska, med bistånd av L. van Beek, Leidens indoeuropeiska etymologiska ordboksserie, 10, Leiden, Boston: Brill, 2010.

EDAIL – Martirosyan Hrach. Etymologisk ordbok över det armeniska ärvda lexikonet, Leidens indoeuropeiska etymologiska ordboksserie, 8, Leiden, Boston: Brill, 2010.

EDHIL – Kloekhorst Alwin. Etymologisk ordbok över det hittitiska ärvda lexikonet, Leidens indoeuropeiska etymologiska ordboksserie, 5, Leiden, Boston: Brill, 2008.

EDLIL – de Vaan Michiel. Etymologisk ordbok över latin och de övriga italiska språken, Leidens indoeuropeiska etymologiska ordboksserie, 7, Leiden, Boston: Brill, 2008.

EDPG – Kroonen Guus. Etymologisk ordbok över urgermanska, Leidens indoeuropeiska etymologiska ordboksserie, 11, Leiden, Boston: Brill, 2013.

ESJS – Havlová Eva et al. Etymologisk ordbok över det fornkyrkoslaviska språket 1–14, Praha: Academia, 1989–2008; 15–21, Brno: Tribun EU, 2010–2022.

DW – Grimm Jacob, Grimm Wilhelm et al.. Tysk ordbok, bd 1–16 (och källförteckning, 1971), Leipzig: S. Hirzel, 1854–1954. [Nachdruck der Erstausgabe, Bd. 1–33, München: dtv 1999]

Strajpsniai / Articles

73

HARALD BICHLMEIER

GEW – Frisk Hjalmar. Grekisk etymologisk ordbok, 3 bd., Indogermanische Bibliothek: Reihe 2, Wörterbücher, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag, 1960–1972.

Götze Alfred 1920: Frühneuhochdeutsches Glossar. Zweite, stark vermehrte Aufl., Kleine Texte für Vorlesungen und Übungen, 101, Bonn: A. Marcus und E. Weber’s Verlag.

HEG – Tischler Johann. Hettitisk etymologisk ordlista, med bidrag av G. Neumann, E. Neu, Innsbrucker Beiträge zur Sprachwissenschaft, 20, Innsbruck: Institut für Sprachwissenschaft der Universität Innsbruck, 1977–2016

Holthausen Ferdinand 1974: Altenglisches etymologisches Wörterbuch, 3. unveränd. Aufl., Germanische Bibliothek, Reihe 2: Wörterbücher, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

IEW – Pokorny Julius. Indogermanisk etymologisk ordbok 1, München, Bern: Francke, 1959.

Jóhannesson Alexander 1956: Ísländisches etymologisches Wörterbuch, Bern: Francke.

Jónsson Finnur 1931: Lexikon poeticum antiquæ linguæ septentrionali / Ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog, 2. Udgave, København: S. L. Møllers bogtrykkeri.

Lasch Agathe, Borchling Conrad 1928ff.: Mellannedertysk handordbok, 3 bd., Neumünster: Wachholtz.

LatEW II – Walde Alois, Hoffmann Johann Baptist. Latinsk etymologisk ordbok, 2 bd., Indogermanische Bibliothek: Abteilung 1, Sammlung indogermanischer Lehrund Handbücher, Reihe 2, Wörterbücher, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag, 1930–1954.

LIV^² – Lexikon över de indoeuropeiska verben, under ledning av H. Rix, utarbetat av M. Kümmel, T. Zehnder, R. Lipp, B. Schirmer, Wiesbaden: Reichert, 2001.

LVŽ I – Lietuvos vietovardžių žodynas 1 (A–B), redaktionskollegium L. Balode, V. Blažek, G. Blažienė, V. Kardelis, A. Ragauskaitė, S. Temčinas, J. Udolph, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2008.

Magnússon Ásgeir Blöndal 1995: Íslensk orðsjafabók 3., verb. Aufl. Reykjavík: Orðabók Háskólans.

MH – Lexer Matthias. Mellanhögtysk handordbok. Samtidigt som supplement och alfabetiskt register till Benecke–Müller–Zarnckes mellanhögtyska ordbok, 3 bd., Leipzig: S. Hirzel, 1872–1878.

74

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Etymologiska tillägg till ”Anmärkningar om några litauiska vattennamn som börjar med An och deras utombaltiska släktingar”

ONW – Oudnederlands Woordenboek. Åtkomst: http://www.inl.nl/onderzoek-a-onderwijs/lexicologie-a-lexicografie/onw.

Schützeichel Rudolf, hrsg., 2004: Althochdeutscher und Altsächsischer Glossenwortschatz, Bearbeitet unter Mitwirkung von zahlreichen Wissenschaftlern des Inlandes und des Auslandes, 12 Bd.e, Tübingen: Niemeyer.

Schützeichel Rudolf 2012: Althochdeutsches Wörterbuch, 7, durchgesehene und verbesserte Aufl., Berlin, Boston: Walter de Gruyter.

Starck Taylor, Wells John Christopher 1971–1990: Althochdeutsches Glossenwörterbuch (mit Stellennachweis zu sämtlichen gedruckten althochdeutschen und verwandten Glossen), Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

Tiefenbach Heinrich 2010: Altsächsisches Handwörterbuch. A Concise Dictionary of Old Saxon, Berlin, New York: Walter de Gruyter.

Toller T. Northcote 1921: An Anglo-Saxon Dictionary. Supplement, Oxford: Oxford University Press.

Trubačëv Oleg N. 1968: Nazvanija rek pravoberežnoj Ukrainy, Moskva: Nauka.

Vanagas Aleksandras 1981: Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas, Vilnius: Mokslas.

Verwijs Eelco, Verdam Jacob 1885–1952: Middelnederlandsch woordenboek, 11 Bd.e. ’s-Gravenhage: Martinus Nijhoff.

Straipsniai / Articles

75

HARALD BICHLMEIER

Etymologiska tillägg till artikeln ”Anmärkningar om några litauiska vattennamn som börjar med An- och deras icke-baltiska släktingar”

SAMMANFATTNING

I en tidigare artikel behandlades den urindoeuropeiska rot som betecknar vattensamlingar, *en–/*on – [”Gewässerwurzel urindg. *en–/*on-”] – felaktigt som en fiktion. Av denna anledning försökte man förklara sådana vattennamn som lit. Anatà, Anykštė utifrån den urindoeuropeiska roten *h_₂en- ”hämta vatten”, vilken i huvudsak är belagd i anatoliska namn. Beläggen för rötter som härstammar från den i det västliga indoeuropeiska området är få och ibland tvivelaktiga. I denna artikel presenteras senare avledningar av den nämnda roten, funna i det västliga indoeuropeiska området, här i germanskan. De stärker tesen att de nämnda litauiska vattennamnen bygger på den urindoeuropeiska roten *h_₂en-.

Inskickad den 23 juli 2024.

HARALD BICHLMEIER

Sächsische Akademie der Wissenschaften zu Leipzig Arbeitsstelle Jena: Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen Zwätzengasse 12a D–07743 Jena [email protected]

Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg Institut für Orientalistik Seminar für Indogermanistik und Allgemeine Sprachwissenschaft Ludwig-Wucherer-Str. 2 D–06108 Halle (Saale) [email protected]

76

Acta Linguistica Lithuanica XCI