Addenda etymologica zu den „Anmerkungen zu einigen mit An- beginnenden litauischen Gewässernamen und ihren außerbaltischen Verwandten“

HARALD BICHLMEIER Sachsiska vetenskapsakademien i Leipzig Martin-Luther-universitetet Halle-Wittenberg ORCID-id: orcid.org/0000-0003-0001-1677 Forskningsområden: namnforskning (toponymi), historisk fonologi i de germanska språken, indoeuropeisk språkvetenskap, aljamiado-texter. DOI: doi.org/10.35321/all91-03 ETYMOLOGISKA TILLÄGG TILL ”ANMÄRKNINGAR OM NÅGRA LITAUISKA VATTENNAMN SOM BÖRJAR MED AN- OCH DERAS ICKE-BALTISKA SLÄKTINGAR” Etymologiska tillägg till artikeln ”Anmärkningar om några litauiska vattennamn som börjar med An- och deras icke-baltiska släktingar” ANNOTATION I en tidigare artikel avfärdades den ”urindoeuropeiska vattennamnsroten *en-/*on-” som en fiktion. Följaktligen förklarades vattennamn som lit. Anãtā, Anykštė tentativt på grundval av den urindoeuropeiska roten *h₂en- ’ösa vatten’. Denna är emellertid belagd först i anatoliska språk; beläggen för fortsättningar av roten även i det västindoeuropeiska området är fåtaliga och delvis tvivelaktiga. I artikeln presenteras nu ytterligare en möjlig fortsättning av denna rot i det västindoeuropeiska området, här i germanska språk, vilket stärker antagandet att just den urindoeuropeiska roten *h₂en ligger till grund för de ovannämnda litauiska vattennamnen. NYCKELORD: baltisk hydronymi, keltisk hydronymi, ’gammaleuropeisk’ hydronymi, fonotaktik. 66 Acta Linguistica Lithuanica XCI Etymologiska tillägg till ”Anmärkningar om några litauiska vattennamn som börjar med An och deras icke-baltiska släktingar” ANNOTATION En tidigare artikel klargjorde att den ”hydronymiska roten PIE *en–/*on–” är ett fantom. Därför förklarades hydronymer som lit. Anatà och Anýkštė tentativt utifrån roten PIE *h₂en- ’ösa vatten’. Denna rot är emellertid i första hand bevarad i anatoliska språk, medan beläggen för en fortsättning av roten i västindoeuropeiska språk är fåtaliga och delvis till och med tvivelaktiga. Artikeln erbjuder ytterligare en form som potentiellt fortsätter denna rot i västindoeuropeiska språk, närmare bestämt i germanska. Därmed får antagandet att de ovan nämnda litauiska hydronymerna också innehåller roten PIE *h₂enis indirekt stöd. NYCKELORD: baltisk hydronymi, keltisk hydronymi, ’gammaleuropeisk’ hydronymi, fonotaktik. 1. I en rad tidigare artiklar, men särskilt i ”Anmärkningar om några litauiska vattennamn som börjar med An och deras icke-baltiska släktingar” (i Acta Linguistica Lithuanica 84 = Bichlmeier 2021a), har författaren till den följande artikeln* undersökt ett antal vattennamn i Tyskland (t.ex. Inn, antikt Aenus) och Österrike (t.ex. Enns, antikt/medeltida Anisa, Anisus), men även i Litauen (t.ex. ängsnamnet Anatà¹, som är bildat av ett hydronym, flodnamnet Anýkštė, flodnamnet Anýkščiai; jfr LVŽ I 88f., 102) och Ukraina (Onut; en högersidig biflod till Dnjestr/Dnistro)² beträffande * Jag tackar artikelns två anonyma granskare för deras värdefulla anmärkningar och hänvisningar. ¹ Namnet är morfologiskt inte slutgiltigt klarlagt; det är mest sannolikt att utgå från förurbalt. *h₂en-oto–; ett samband med ordet för ’anka’, jfr lit. ántis, förpreuss. antis < urindoeuropeiskt *h₂enh₂ti är, även om det ibland har övervägts, sannolikt att avvisa; i baltiska språk vokaliserades laryngalen inte i denna position, alltså i en icke-första stavelse. Ett samband med ordet för ’anka’ kunde endast upprättas om ordet vore en förbaltisk relikt, vilket dock är mycket osannolikt. ² Detta namn är likaledes inte etymologiskt klarlagt, jfr Trubačëv 1968: 220, som anför två möjligheter: för det första en thrakisk sammansättning *ana–utus ’utan vatten’ eller *ana–utus ’på vattnet’ (jfr Utus, Plinius Nat.hist. 3, 149), etc. (Detschew 1957: 349). Vid ett språk som thrakiska måste betydelsetillskrivningen till lexem ofta förbli osäker, även om prefixet an(a)- också tycks föreligga i kastellnamnet Anasamus (Tabula Peutingeriana 8, 1: Anasamo), beläget vid floden Asamuss mynning (Plinius, Nat.hist. 3, 149), nu bulg. Osâm (jfr Detschew 1957: 30). För det andra utgår han från ett slaviskt *onutja > fornsl. onušta ’ett slags besök’ etc. (ESJS 586), vilket är ett flodnamnsmotiv som också är spritt i Baltikum; jfr flodnamnet lit. Kurpininkė, kärrnamnet lett. Kūrpītes–purus till lit. kūrpė, lett. kurpė ’sko’ (jfr Vanagas 1981: 174). Vid den senare lösningen förblir det oklart var den med rätta antagna palataliseringen har tagit vägen: floden borde då heta *Onuč(a). – Här antas (liksom på liknande sätt i äldre tyskspråkig Straipsniai / Articles 67 HARALD BICHLMEIER om det finns etymologiska samband mellan dem – och i så fall vilka³ Resultatet av denna undersökning var trefaldigt: för det första att de centraleuropeiska namnen sannolikt är av keltiskt ursprung och torde gå tillbaka på en urindoeuropeisk rot *pen- ’kärr, långsamt rinnande vatten’; för det andra att den ”vattennamnsrot *en-/*on-” som cirkulerar i den onomastiska litteraturen just är ett fantom (som inte ens nämns i IEW 311 ff.), en ande som Krahe släppte ut ur flaskan och som helt enkelt inte vill tillbaka dit: alla lexem som har anförts som argument för denna roots existens är värdelösa, eftersom appellativen genomgående är keltiska ord som enligt ljudlagarna kan ha förlorat ett initialt urindoeuropeiskt *p, eller namn som härrör från områden som tidigare med säkerhet var keltiskt befolkade eller åtminstone möjligen var keltiskt befolkade under en viss tid; för dem gäller alltså samma sak som för appellativen. Och även om man på modernt sätt skulle rekonstruera roten som urindoeuropeiskt *h₁en(H)-, skulle problemet inte lösas, eftersom det fortfarande saknas appellativ som måste etymologiseras uteslutande på grundval av urindoeuropeiskt *h₁en(H)-. Och för det tredje har det visat sig att även en annan rot kan spela en roll i detta sammanhang, nämligen urindoeuropeiskt *h₂en- ’ösa (vatten)’: denna rot kan i teorin ligga till grund för alla namn (och semantiskt passande appellativ) vars förform började med urkeltiskt *an- (< urindoeuropeiskt *h₂en-), urgermanskt/urbaltiskt/urslaviskt *an- (< urindoeuropeiskt *h₂en-/*h₂on-) eller urkeltiskt *on- (< urindoeuropeiskt *h₂on-). Av de ovan nämnda namnen skulle detta gälla Enns/Anisa, lit. Anatà, Anýkštė etc. samt ukrainska Onut. Man bör därvid inte fästa alltför stor vikt vid den betydelse av roten som anges i ordböckerna – för vattennamn från Europas äldsta skikt är det viktigt att den underliggande roten betyder något som på något sätt kan ha med vatten eller vattendrag att göra. 2. En central roll i hela argumentationen spelade också den galliska glossen anam gl. paludem, som härrör från Endlichers glossarium, bevarat i flera handskrifter (den äldsta är daterad först till 796 e.Kr.). Glossariets tillförlitlighet bedöms dock på grund av flera korrumperade ställen I litteraturen, där man oftast arbetar med den ominösa ”vattenroten *en-/*on-”, har man snarare utgått från en arkaisk bildning förurslaviskt *h₂en-ont-o. ³ Ytterligare bidrag där delproblem behandlas är Bichlmeier 2010: 34f.; 2018; 2020: 27f.; 2021b; 2021c; 2023a: 50–52; 2023b: 56–59; Bichlmeier, Zimmer 2022: 59 med anm. 30, 107f. 68 Acta Linguistica Lithuanica XCI Addenda etymologica zu den „Anmerkungen zu einigen mit Anbeginnenden litauischen Gewässernamen und ihren außerbaltischen Verwandten“ Så väl gall. anam semantiskt passar till de andra appellativen och namnen som bildats av den urindoeuropeiska roten *pen (vilket är anledningen till att sambandet ”alltid” har upprättats), förblir det ljudliga ändå problematiskt: om inga felskrivningar eller särskilda ljudutvecklingar av ändelsen har ägt rum, är ordet ackusativ singularis av gall. *anā-. Om det hör till urindoeuropeiskt *penkräver denna form då en urkeltisk förform *nā- < förurkeltiskt *pn̥-ā-. En sådan utveckling strider mot alla fonotaktiska regler; redan förurkeltiskt *pn̥-ā kunde egentligen inte existera på detta sätt och borde snarare ha uppträtt som *pnā och därefter ha gett urkeltiskt *(φ)nā (mer om detta nedan)⁴. En utväg ur detta dilemma erbjöds just av antagandet att ordet går tillbaka på urindoeuropeiskt *h₂en-eh₂- > förurkeltiskt *anā- > urkeltiskt *anā. Problemet var dock att roten urindoeuropeiskt *h₂en med full säkerhet endast föreligger i anatoliska språk, i hettitiska ḫan-i/ḫan-ḫan- ’ösa (vatten)’, till vilket också avledningen DUGḫaneššar c. ’ämbar’ hör⁵, och därutöver mindre säkert/möjligen i arm. hanem ’tar ut/bort, för ut, griper’⁶ och kanske i det ”etymologiskt likaledes omstridda gr. ἄντλος m. ’kölsvinvatten, slagvatten’ (om < *h₂n̥-tlo-, det som öses upp’?).”⁷ Det innebär alltså en säker koppling mellan det galliska ordet och det hettitiska ordparet, en osäker koppling till ett grekiskt ord och en tvivelaktig koppling till ett armeniskt. Det vore önskvärt och skulle ge etymologin ett betydligt starkare stöd om det dessutom fanns ett säkert samband med ett ord i det västindoeuropeiska området. Ett sådant samband kan faktiskt finnas: i västgermanskan finns en liten grupp ord som förutsätter en urgermansk förform *unþī-, *unþiō f. ’våg, svallvåg’; det gäller fht. und(e)a f. ’våg, flod’ (belagt från 700-talet, t.ex. även i Abrogans), mht. ünde, unde stark/svag f. ’våg, flod’, äldre nhd. unde, ünde f. ’flod, svallvåg, våg’⁸, fs. ūthia, ūdia f. ’våg, svallvåg’, ⁴ Jfr utförligt om detta problem t.ex. Bichlmeier 2021a: 201f. ⁵ Jfr HEG I 144f., 148; EDHIL 281f. ⁶ Jfr EDAIL 389, 636f.; om det inte är < urindoeuropeiskt *senh₂- (jfr om denna rot LIV² 532f.). ⁷ Jfr GEW I 114 (med en äldre, i dag allmänt avvisad etymologi baserad på urindoeuropeiskt *semh₂- ’ösa’ (jfr om denna rot LIV² 531); DÉLG 89, 1272 (dessutom med en etymologi från gr. ἄν(α)- + urindoeuropeiskt *telh₂- ’lyfta upp’ (jfr om denna rot LIV² 622f.); EDG I 109 (samband med hettitiska ḫan-). ⁸ Det latinska unda f. ’våg, svallvåg’, som är homofont med vissa av de forn högtyska beläggen, förblir helt avlägset; trots homofonin och trots den praktiskt taget samma betydelsen har det Straipsniai / Articles 69 HARALD BICHLMEIER och frankiska unda f. ’strömning’, medellågtyska onde, unde f. ’ström, strömning’, fornengelska ýð f. ’våg, flod, sjö, hav’; fornisländska uðr, unnr f. ’våg, svallvåg’, nynisländska unnur f. ’dss’.⁹ Urgermanskt *unþi-/*unþijō förutsätter förurgermanskt *(H)unt(ii)o eller *(H)unþ(ii)o. Minst följande rötter kan potentiellt komma i fråga som grund, eller har redan använts vid etymologiseringen: om *t är en del av suffixet: 1) urindoeuropeiskt *h₂en- ’ösa (vatten)’, 2) urindoeuropeiskt *h₂/₃u̯en- ’böja sig, välva sig’; om *t är en del av roten: 3) urindoeuropeiskt *ned- ’vara/bli våt’ < ’brusa, dåna’. I den (anatolistiska) litteraturen föredras variant 2, och man upprättar regelbundet ett samband med hettitiska ḫuu̯a(n)ḫueššar n. ’våg’, ḫuu̯anḫuu̯analaš ’en kroppsdel’, palaiska ḫuwaṇḫuwaṇi- ’bröst(korg)’, kschr.luwiska ḫūwaṇḫuwaṇala- ’?’. Enligt denna förklaring bygger det urgermanska ordet på urindoeuropeiskt *h₂/₃u̯n-t(ii)o-; ’våg’ tolkas alltså som det ’(upp)svällda vattnet’. Denna lösning tar emellertid inte hänsyn till att den vokalisering av den antagna förformen urindoeuropeiskt *h₂/₃u̯n-t(i)ō som följer av de urindoeuropeiska fonotaktiska reglerna skulle behöva låta, vilket följaktligen borde ge urgermanskt *u̯unþ(ii)ō (jfr t.ex. urindoeuropeiskt *urǵ- ’arbeta’ > urgermanskt *uurkin gotiska waúrkjan ’arbeta’, urindoeuropeiskt *u̯lH- > urgermanskt *u̯ulin gotiska wulan ’svalla’). Vid sidan av de sistnämnda lexemen finns emellertid alltid också ordformer med fullstegsrot, som i princip kan ha bidragit till att bevara det initiala *u, medan sådana former inte kan påvisas vid sidan av förurgermanskt/urindoeuropeiskt *h₂/₃u̯n-t(i)ō; problemet med den icke-regelmässiga vokaliseringen av grundformen kvarstår dock. I litteraturen förekommer sporadiskt också en koppling till en urindoeuropeisk rot *net-, som skulle vara en variant av urindoeuropeiskt *ned- ’vara/bli våt’; i så fall skulle förurgermanskt *n̥t-(i)o- ligga till grund. Eftersom en rot *net- inte kan beläggas i övrigt, och antagandet om en sådan rot alltså är helt ad hoc, bortfaller denna lösning. För urgermanskt *unþi-/*unþijō skulle man således också kunna rekonstruera förurgermanskt *h₂n-t(i)o-, vilket emellertid också skulle kräva en problematisk semantisk etymologiskt inte har något alls att göra med fht. unda, undea (jfr LatEW II 816f.; DÉLL 746; EDLIL 641). ⁹ Schützeichel 2012: 349; Starck, Wells 1971–1990: 667; Schützeichel, red., 2004 X 173; MH II 1775; Götze 1920: 216; Baufeld 1996: 234; DW XXIV 433f.; EDPG 560f.; Tiefenbach 2010: 433; Berr 1971: 336 (s.v. sēo–ūdia); Lasch, Borchling 1928 ff. III 205f. (unde¹); ONW s.v. unda; Verwijs, Verdam 1885–1941 III 539; V 306 (onde¹); VIII 851 (unde¹); Holthausen 1974: 413; Bosworth 1898: 1301; Toller 1921: 753; de Vries 1962–1977: 632, 635 (unnr³); Jóhannesson 1956: 129; Jónsson 1931: 577, 582f. (unnr⁴); Magnússon 1995: 1088 (unnur²) (källorna anges i fotnoten i tematisk ordningsföljd). 70 Acta Linguistica Lithuanica XCI Addenda etymologica zu den „Anmerkungen zu einigen mit Anbeginnenden litauischen Gewässernamen und ihren außerbaltischen Verwandten“ förskjutning nödvändig: ’vatten som ska ösas/östs’ > ’flod’ > ’våg’? Alla tre förslagen kräver dessutom en betonad nollstegsrot. Denna kan förklaras genom accenttillbakadragning vid substantiviseringen av det ursprungligen slutbetonade och därmed på ett tidigt stadium av ordets utveckling automatiskt nollstegiga verbaladjektivet. Ingen förklaring klarar sig utan särskilda antaganden. 3. Vad följer då av detta? Efter att just ”vattennamnsroten *en-/*on-” har visats vara en fiktion, även om man på ett adekvat sätt skulle rekonstruera den som urindoeuropeiskt *h₁en(H)-, återstår för de baltiska och slaviska namnen urgermanskt *h₂en- ’ösa (vatten)’ som den sannolika grunden. Denna rot har kanske fortsättningar i keltiska och kanske germanska: gall. anam och ir. an ’vatten, urin’ bygger kanske just på denna rot, eftersom den traditionella härledningen av dessa ord från roten urindoeuropeiskt *pen endast är möjlig med särskilda antaganden beträffande fonotaktiken. Även germanskan kan kanske ge stöd för existensen av den urindoeuropeiska roten *h₂enin det västindoeuropeiska området: urgermanskt *unþī-, *unþiō- ’våg, svallvåg’ kan förklaras utan motsägelser på grundval av urindoeuropeiskt *h₂en(urindoeuropeiskt *h₂n̥-t[i]ō- → förurgermanskt *h₂n̥-t[i]ō- → urgermanskt *unþ[i]a-), medan den förform urindoeuropeiskt *h₂/₃u̯n-t(i)ō som annars föredras som förklaring, till roten urindoeuropeiskt *h₂/₃u̯en- ’böja sig, välva sig’, enligt ljudlagarna i germanskan borde utvecklas till urgermanskt *u̯unp(ij)a-, vilket de faktiskt belagda ordformerna emellertid inte återspeglar. Det finns visserligen till slut inget avgörande bevis, men det faktum att sannolikheten trots allt växer för att den urindoeuropeiska roten *h₂enäven fanns i det västindoeuropeiska området gör indirekt också att sannolikheten växer för att den inte bara ligger till grund för det österrikiska vattennamnet Anisa/Enns, utan även för de ukrainska Onut och litauiska Anatā, Anýkštė etc. vattennamnen. Straipsniai / Articles 71 HARALD BICHLMEIER LITTERATUR Baufeld Christa 1996: Kleines Frühneuhochdeutsches Wörterbuch. Lexik aus Dichtung und Fachliteratur des Frühneuhochdeutschen, Tübingen: Max Niemeyer Verlag. Berr Samuel 1971: An Etymological Glossary to the Old Saxon Heliand, European University Papers, Ser. 1: German language and literature, 33, Bern, Frankfurt: Herbert Lang & Co. Ltd. Bichlmeier Harald 2010: Bairisk-österrikiska orts- och vattennamn ur indoeuropeistiskt perspektiv. – Blätter für oberdeutsche Namenforschung 46, 3–63. Bichlmeier Harald 2018: Om namnet Inn: känt och bortglömt. – Namenkundliche Informationen 109/110, 53–62. Bichlmeier Harald 2020: Forskningsrapport: toponomastik över de äldre språkskikten i (Mellan-)Europa (del I): Wiesinger, Peter och Greule, Albrecht: Baiern und Romanen. Zum Verhältnis der frühmittelalterlichen Ethnien aus der Sicht der Sprachwissenschaft und Namenforschung. Narr Francke Attempto Verlag Tübingen, 2019. 250 sidor. Inbunden 49,99 EUR. ISBN: 978-3-7720-8659-5. – Kratylos 65, 1–85. DOI: doi.org/10.29091/KRATYLOS/2020/1/1/. Bichlmeier Harald 2021a: Anmärkningar om några litauiska vattennamn som börjar med An och deras icke-baltiska släktingar. – Acta Linguistica Lituanica 84, 190–219. DOI: doi.org/10.35321/all84-09. Bichlmeier Harald 2021b: Flodnamnet Inn, Ockhams rakkniv och modern indoeuropeistik. – Zeitschrift für celtische Philologie 68, 15–38. Tillgång: https://www.degruyter.com/document/doi/10.1515/zcph-2021-0003/html. DOI: doi.org/10.1515/zcph-2021-0003. Bichlmeier Harald 2021c: Om två spökrötter i baltisk hydronomastik: PIE *(h₁)leik och *en-/*on-. – Akademīka Jāņa Endzelīna 148. dzimšanas dienas atceres starptautiskā zinātniskā konference „Baltijas onīmi: no sendienām līdz mūsdienām”. Tēzes. / International Scientific Conference „Baltic onyms: from past to present” to commemorate the 148ᵗʰ anniversary of the academician Jānis Endzelīns. Sammandrag, red. av K. Mežapuķe, D. Streļevica-Ošiņa, L. Balode, Rīga: Latvijas Universitāte Latviešu valodas institūts, 7–38. DOI: doi.org/10.22364/ajeszk.2021.bosm. Bichlmeier Harald 2023a: Indoeuropeistiska anmärkningar om det österrikiska vattennamnet Enns. – Österreichische Namenforschung 49, 41–70. Bichlmeier Harald 2023b: Tankar om modern metodologi och spökrötter i ’gammaleuropeisk’ och baltisk namnforskning / Pārdomas par modernu metodoloģiju un spoku saknēm „seneiropēšu“ un baltu onomastikā. – Linguistica Lettica 31(2), 34–67. Tillgång: https://lavi.lu.lv/wp-content/uploads/2024/05/Linguistica_Lettica_31.2-1.pdf. 72 Acta Linguistica Lithuanica XCI Addenda etymologica zu den „Anmerkungen zu einigen mit Anbeginnenden litauischen Gewässernamen und ihren außerbaltischen Verwandten“ Bichlmeier Harald, Zimmer Stefan 2022: Die keltischen Flussnamen im deutschsprachigen Raum. Ein keltologisch-indogermanistischer Kommentar zum Deutschen Gewässernamenbuch, med fyra kartor av A. Dicklberger, Münchener Studien zur Sprachwissenschaft, bihäfte 32, Dettelbach: Verlag J. H. Röll. Bosworth Joseph 1898: An Anglo-Saxon Dictionary, red. och utvidgad av T. N. Toller, Oxford: Oxford University Press. DÉLG – Chantraine Pierre. Dictionnaire étymologique de la langue grecque. Histoire des mots, ny utgåva, Paris: Klincksieck, 2009. DÉLL – Ernout Alfred, Meillet Antoine. Dictionnaire étymologique de la langue latine: histoire des mots, nytryck av den fjärde, utökade upplagan med tillägg och rättelser av J. André, Paris: Klincksieck, 2001. Detschew Dimiter 1957: Die thrakischen Sprachreste, Österreichische Akademie der Wissenschaften, Philosophisch-Historische Klasse, Schriften der Balkankommission, Linguistische Abteilung, 14, Wien: i kommission hos R. M. Rohrer. de Vries Jan 1962–1977: Altnordisches etymologisches Wörterbuch. 2:a, förbättrade uppl., Leiden: Brill. EDG – Beekes Robert S. P. Etymological Dictionary of Greek, med bistånd av L. van Beek, Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series, 10, Leiden, Boston: Brill, 2010. EDAIL – Martirosyan Hrach. Etymological Dictionary of the Armenian Inherited Lexicon, Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series, 8, Leiden, Boston: Brill, 2010. EDHIL – Kloekhorst Alwin. Etymological Dictionary of the Hittite Inherited Lexicon, Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series, 5, Leiden, Boston: Brill, 2008. EDLIL – de Vaan Michiel. Etymological Dictionary of Latin and the other Italic Languages, Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series, 7, Leiden, Boston: Brill, 2008. EDPG – Kroonen Guus. Etymological Dictionary of Proto-Germanic, Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series, 11, Leiden, Boston: Brill, 2013. ESJS – Havlová Eva et al. Etymologisk ordbok över det fornkyrkoslaviska språket 1–14, Prag: Academia, 1989–2008; 15–21, Brno: Tribun EU, 2010–2022. DW – Grimm Jacob, Grimm Wilhelm et al.. Deutsches Wörterbuch, bd. 1–16 (samt källförteckning, 1971), Leipzig: S. Hirzel, 1854–1954. [Nytryck av den första upplagan, bd. 1–33, München: dtv 1999] Strajpsniai / Articles 73 HARALD BICHLMEIER GEW – Frisk Hjalmar. Griechisches etymologisches Wörterbuch, 3 Bde., Indogermanische Bibliothek: serie 2, ordböcker, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag, 1960–1972. Götze Alfred 1920: Frühneuhochdeutsches Glossar. Andra, stark utökade uppl., Kleine Texte für Vorlesungen und Übungen, 101, Bonn: A. Marcus und E. Weber’s Verlag. HEG – Tischler Johann. Hethitisches etymologisches Glossar, med bidrag av G. Neumann, E. Neu, Innsbrucker Beiträge zur Sprachwissenschaft, 20, Innsbruck: Institut für Sprachwissenschaft der Universität Innsbruck, 1977–2016 Holthausen Ferdinand 1974: Altenglisches etymologisches Wörterbuch, 3:e oförändrade uppl., Germanische Bibliothek, serie 2: ordböcker, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag. IEW – Pokorny Julius. Indogermanisches etymologisches Wörterbuch 1, München, Bern: Francke, 1959. Jóhannesson Alexander 1956: Ísländisches etymologisches Wörterbuch, Bern: Francke. Jónsson Finnur 1931: Lexikon poeticum antiquæ linguæ septentrionali / Ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog, 2:a upplagan, Köpenhamn: S. L. Møllers boktryckeri. Lasch Agathe, Borchling Conrad 1928 ff.: Mittelniederdeutsches Handwörterbuch, 3 bd., Neumünster: Wachholtz. LatEW II – Walde Alois, Hoffmann Johann Baptist. Lateinisches Etymologisches Wörterbuch, 2 bd., Indogermanische Bibliothek: avdelning 1, Sammlung indogermanischer Lehr- und Handbücher, serie 2, ordböcker, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag, 1930–1954. LIV² – Lexikon der indogermanischen Verben, under ledning av H. Rix, bearbetad av M. Kümmel, T. Zehnder, R. Lipp, B. Schirmer, Wiesbaden: Reichert, 2001. LVŽ I – Lietuvos vietovardžių žodynas 1 (A–B), redaktionskollegium L. Balode, V. Blažek, G. Blažienė, V. Kardelis, A. Ragauskaitė, S. Temčinas, J. Udolph, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2008. Magnússon Ásgeir Blöndal 1995: Íslensk orðsjafabók 3., reviderad uppl. Reykjavík: Orðabók Háskólans. MH – Lexer Matthias. Mittelhochdeutsches Handwörterbuch. Zugleich als Supplement und alphabetischer Index zum Mittelhochdeutschen Wörterbuche von Benecke–Müller–Zarncke, 3 bd., Leipzig: S. Hirzel, 1872–1878. 74 Acta Linguistica Lithuanica XCI Etymologiska tillägg till ”Anmärkningar om några litauiska vattennamn som börjar med An och deras icke-baltiska släktingar” ONW – Oudnederlands Woordenboek. Tillgång: http://www.inl.nl/onderzoek-a-onderwijs/lexicologie-a-lexicografie/onw. Schützeichel Rudolf, red., 2004: Althochdeutscher und Altsächsischer Glossenwortschatz, bearbetad med medverkan av talrika forskare från in- och utlandet, 12 bd., Tübingen: Niemeyer. Schützeichel Rudolf 2012: Althochdeutsches Wörterbuch, 7:e, reviderade och förbättrade uppl., Berlin, Boston: Walter de Gruyter. Starck Taylor, Wells John Christopher 1971–1990: Gammalhögtyskt glossarium (med hänvisningar till samtliga tryckta gammalhögtyska och besläktade glossor), Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag. Tiefenbach Heinrich 2010: Altsächsisches Handwörterbuch. A Concise Dictionary of Old Saxon, Berlin, New York: Walter de Gruyter. Toller T. Northcote 1921: An Anglo-Saxon Dictionary. Supplement, Oxford: Oxford University Press. Trubačëv Oleg N. 1968: Nazvanija rek pravoberežnoj Ukrainy, Moskva: Nauka. Vanagas Aleksandras 1981: Etymologisk ordbok över litauiska hydronymer, Vilnius: Mokslas. Verwijs Eelco, Verdam Jacob 1885–1952: Middelnederlandsch woordenboek, 11 bd. ’s-Gravenhage: Martinus Nijhoff. Straipsniai / Articles 75 HARALD BICHLMEIER Tillägg till de etymologiska artiklarna i artikeln ”Anmärkningar om några litauiska hydronymer som börjar med An- och deras icke-baltiska besläktade former” SAMMANFATTNING I en tidigare artikel behandlades den gamla indoeuropeiska rot som betecknar vattendrag, *en–/*on – [”den urindoeuropeiska *en–/*on--roten för vattendrag”] – felaktigt som en fiktion. Därför försökte man förklara sådana hydronymer som lit. Anatà, Anykštė med utgångspunkt i den gammalindoeuropeiska roten *h₂en- ’ösa vatten’, som i huvudsak är belagd i det anatoliska namnskicket. Belägg för avledningar från denna rot i det västindoeuropeiska området är sällsynta och ibland tvivelaktiga. I denna artikel presenteras senare avledningar av den nämnda roten, funna i det västindoeuropeiska området, närmare bestämt i det germanska området. De stärker påståendet att de nämnda litauiska hydronymerna bygger på den gammalindoeuropeiska roten *h₂en-. Inlämnad den 23 juli 2024. HARALD BICHLMEIER Sachsiska vetenskapsakademien i Leipzig, arbetsställe Jena: Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen Zwätzengasse 12a D–07743 Jena [email protected] Martin-Luther-universitetet Halle-Wittenberg, institutet för orientalistik, seminariet för indogermanistik och allmän språkvetenskap, Ludwig-Wucherer-Str. 2 D–06108 Halle (Saale) [email protected] 76 Acta Linguistica Lithuanica XCI