Page 1KOJI MORITA
Tokyos universitet för främmande språk, Japan
TVETYDIGHETEN I BENÄMNINGEN ENKELT SPRÅK I DET BALTISK-SLAVISKA GRÄNSOMRÅDET UR DET LITAUISKA SPRÅKETS PERSPEKTIV
NYCKELORD: det baltisk-slaviska gränsområdet, flerspråkighet, mångkulturalitet, enkelt språk, prosta mowa, Storfurstendömet Litauen.
ANNOTATION
Denna artikel behandlar det så kallade enkla språket, som olika nationella grupper i det baltisk-slaviska gränsområdet har använt i århundraden. Detta vardagliga och inofficiella språk fungerar bland de lägre samhällsskikten enbart som ett redskap för muntlig kommunikation i flerspråkiga samhällen.
Författaren nämner också att det tidigare fanns ett språk med ett liknande namn. Från 1500-talet till mitten av 1600-talet användes i Storfurstendömet Litauen ett skriftspråk som kallades prosta mowa. Det var då det officiella litterära språket vid sidan av fornkyrkoslaviskan. Det tjänade också som kommunikationsmedel för de högre samhällsskikten i detta flerspråkiga land.
Huvudsyftet med denna artikel är att belysa tvetydigheten i benämningen enkelt språk i det baltisk-slaviska gränsområdet, med särskild uppmärksamhet på tolkningen av betydelsen ur det litauiska språkets perspektiv.
SAMMANFATTNING
Denna artikel behandlar det så kallade język prosty, som sedan urminnes tider har använts av olika folkgrupper bosatta i det baltisk-slaviska gränsområdet. Detta vardagliga och inofficiella språk fungerar bland de lägre samhällsklasserna enbart som ett redskap för muntlig kommunikation i flerspråkiga samhällen.
Författaren nämner också att det förr fanns ett språk med ett liknande namn. Från 1500-talet till mitten av 1600-talet fanns det i Storfurstendömet Litauen ett skriftspråk som kallades
BENDRINĖ KALBA 94 (2021) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204
Page 2KOJI MORITA. Nieostrość określenia język prosty na pograniczu bałtycko-słowiańskim
z perspektywy języka litewskiego | 2
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.09
ett skriftspråk som benämndes prosta mowa. Det var då det officiella litterära språket vid sidan av fornkyrkoslaviskan. Det fungerade också som kommunikationsmedel för de övre samhällsklasserna i det flerspråkiga landet.
Huvudsyftet med denna artikel är att belysa den tvetydighet som uttrycket enkelt språk har i det baltisk-slaviska gränsområdet, med särskilt fokus på tolkningen av betydelsen ur det litauiska språkets perspektiv.
INLEDNING
Mot bakgrund av hittillsvarande fältstudier är det känt att benämningen język prosty (mowa prosta eller andra benämningar som används omväxlande) är utbredd bland polacker och andra folk som bor i det baltisk-slaviska gränsområdet. Lokalbefolkningen använder benämningen om sitt hemspråk, ett inofficiellt språk som talas av de lägre samhällsskikten. Det används endast i vardagliga samtal och fyller en kommunikativ funktion i områdets flerspråkiga miljöer.
Här är det dock värt att erinra om att det förr också fanns ett språk i området som bar ett liknande namn. Från 1500-talet till mitten av 1600-talet användes i Storfurstendömet Litauen ett skriftspråk som kallades prosta mowa. På den tiden var det det officiella litterära språket vid sidan av kyrkslaviskan och samtidigt ett kommunikationsmedel för de övre samhällsskikten i den flerspråkiga befolkningen.
Huvudsyftet med denna artikel är att belysa hur vag benämningen język prosty är i det baltisk-slaviska gränsområdet. Jag har tidigare behandlat detta ämne i mina vetenskapliga arbeten (Morita 2002, 2004, 2006), och liknande frågor har redan analyserats av många forskare. I detta arbete tar jag dock upp ämnet på nytt för att uppnå huvudsyftet, med större fokus på tolkningen av denna betydelse ur det litauiska språkets perspektiv.
BENDRINĖ KALBA 94 (2021)
http://journals.lki.lt/bendrinekalba
ISSN 2351–7204
Page 3KOJI MORITA. Nieostrość określenia język prosty na pograniczu bałtycko-słowiańskim z perspektywy języka litewskiego | 3 doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.09
1. ENKELT SPRÅK I DEN BALTISK-SLAVISKA GRÄNSREGIONEN
Språkvetare och etnologer anser att polackerna i den baltisk-slaviska gränsregionen i vardagen faktiskt oftare använder den lokala belarusiska dialekten, det vill säga det enkla språket, än polska. Detta språk i den baltisk-slaviska gränsregionen har ännu inte entydigt identifierats av språkvetare, och många forskare ger endast allmänna förklaringar. Till exempel anges följande definition i början av boken med titeln Polskie teksty gwarowe z obszaru dawnych Kresów północno-wschodnich, redigerad av Irena Maryniakowa, Iryda Grek-Pabisowa och Anna Zielińska: ”enkelt tal eller att tala helt enkelt kallar vi den lokala belarusiska dialekt som polackerna använder” (Maryniakowa et al. 1996: 8). Leszek Bednarczuk skriver att ”det så kallade enkla talet [är] en nordvästlig belarusisk dialekt, starkt präglad av polonismer och litauismer” (Bednarczuk 1999: 6), medan Alojzy Adam Zdaniukiewicz i sin bok med titeln Gwara Łopatowszczyzny säger att ”det så kallade enkla språket är en dialekt av det belarusiska språket” (Zdaniukiewicz 1972: 5). Mikołaj Sawicz hävdar att ”простая мова är en dialekt av det belarusiska språket” (Савич 1990: 47)1.
För invånarna i byarna i den baltisk-slaviska gränsregionen är det enkla språket ett språk för obildade människor ur de lägre samhällsskikten. Som Ryszard Radzik också påpekar: ”Belarusiskan betraktades av folket som ett ’enkelt’, bondsk språk, olämpligt för att uttrycka upphöjda känslor eller användas i umgänge med bildade människor, och ovärdigt att tryckas” (Radzik 2000: 178). Enligt Iwona Kabzińska ”förekommer det enkla språkets funktion enbart i muntlig kommunikation. Det är ett talat språk utan skriftspråk eller litteratur” (Kabzińska 1999: 66).
Den litauiske språkvetaren Pranas Kniūkšta betonar däremot hur praktiskt det enkla språket är på följande sätt:
1 Författaren tillägger: ”Denna dialekt kännetecknas av akanje-jakanje, tsekanje-dzekanje; dess morfologi, syntax och lexikaliska sammansättning är typiska för de nordvästbelarusiska dialekterna.”
BENDRINĖ KALBA 94 (2021) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204
Page 4KOJI MORITA. Nieostrość określenia język prosty na pograniczu bałtycko-słowiańskim
z perspektywy języka litewskiego | 4
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.09
Detta språk var praktiskt, eftersom det gjorde det möjligt att kommunicera både med dem som talade polska och med dem som talade ryska, och gjorde det möjligt att navigera mellan dessa två språk. Ingen ville lyssna på den som talade litauiska – varken godsägaren eller prästen – och alla förstod belarusiska (Kniūkšta 1990: 12).
Det litterära belarusiska språket betraktas däremot av bondebefolkningen som ett språk för bildade människor. Detta framgår av följande uttalande från min informant (född 1935), vilket jag antecknade under fältarbete i byn Naliboki i Belarus: ”Det är bara vissa som pratar på belarusiska (det litterära belarusiska språket – K. M.), och då måste man själv vara mycket lärd” (Morita 2001: 250).
Anna Engelking hävdar också, på grundval av sina egna etnografiska undersökningar i Grodno-regionen:
Det gemensamma språket för hela landsbygdsbefolkningen här är den belarusiska dialekt som dess talare kallar det enkla språket eller miejscnym (’lokalt’). Benämningen betyder ungefär ’de enkla, obildade människornas språk; dialekt’ och ställs i motsats till de rena språken: ryska, polska och litterär belarusiska, som talas av människor som är bildade, intelligenta och förnäma (Engelking 1996: 178).
Man kan alltså dra slutsatsen att det enkla språket är ett språk för människor ur de lägre samhällsskikten, och står i motsats till de bildade människornas litterära språk (belarusiska, polska och ryska). Det enkla språket har lägre social status i jämförelse med stadsbornas, elitens och de intellektuellas språk (Radzik 2000: 74).
Det bör också framhållas att den mindre utbildade befolkningen i Belarus oftare använder ett blandat språk som består av olika belarusiska och ryska element, det så kallade trasianka (Smułkowa 2000: 91), och i Ukraina det så kallade suržyk, som förenar ukrainska och ryska element (Masalska 1999: 224). De är icke-normativa och uppstår och fungerar spontant,
BENDRINĖ KALBA 94 (2021)
http://journals.lki.lt/bendrinekalba
ISSN 2351-7204
Page 5KOJI MORITA. Nieostrość określenia język prosty na pograniczu bałtycko-słowiańskim
z perspektywy języka litewskiego | 5
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.09
realiseras enbart i verbal kommunikation, främst i urbana sociala situationer (ТДМ 1999: 9). Det verkar som om båda blandspråken intar en mellanställning i den språkliga hierarkin, mellan litteraturspråken (vitryska, ukrainska och ryska) och folkdialekterna.
2. PROSTA MOWA I STORFURSTENDÖMET LITAUEN
Förr i tiden användes två litteraturspråk på Storfurstendömet Litauens område: vid sidan av kyrkslaviskan uppstod den så kallade prosta mowa (Успенский 1994: 65; ГЛЗ 2000: 4) (så kallades den allmänt av dåtidens användare; på liknande sätt benämndes till exempel Storfurstendömet Litauens kanslispråk, fornvitryska, fornrutenska, krivitiska, västryska, kansli- och slaviska osv.), som tydligt skilde sig från kyrkslaviskan både i sitt grammatiska system och i sitt ordförråd. Bland språkvetare råder det dock ingen entydig uppfattning om vad prosta mowa faktiskt var, eftersom begreppet är mångtydigt (Getka 2012: 20).
Prosta mowa (проста мова), som uppstod som ett alternativ till kyrkslaviskan, tjänade till en början (under andra hälften av 1500-talet) framför allt till att göra religiöst-polemiska verk mer begripliga för de troende. Den fungerade således som en särskild form av skriftspråk inom den religiösa sfären, till skillnad från den så kallade ruskiska mowan (руська мова), som redan från 1300-talet hade fungerat som kanslispråk på Storfurstendömet Litauens områden (Мякишев 2008: 33–40). Den är känd från ett stort antal skrifter från perioden från andra hälften av 1500-talet till slutet av 1600-talet. Den uppvisade olika dialektala drag beroende på region och användare.
Jag tror att beteckningen enkel på titelbladet till katekesen av Szymon Budny från 15622: для простыхъ людей языка руского var den första
2 På initiativ av Kobe City University of Foreign Studies publicerades texter ur katekesen av Szymon Budny från 1562 i två band, försedda med kommentarerna: Shimon Budoni, Kyōri-mondō (1562-nen), dai-ichibu.
BENDRINĖ KALBA 94 (2021)
http://journals.lki.lt/bendrinekalba
ISSN 2351-7204
Page 6KOJI MORITA. Nieostrość określenia język prosty na pograniczu bałtycko-słowiańskim z perspektywy języka litewskiego | 6 doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.09
som signal om att beteckningen prosta mowa uppstod. Den aktuella katekesen är det enda bevarade verk av Budny som skrivits på fornvitryska, där endast bibelcitaten återges på kyrkslaviska. Man kan därför slå fast att katekesen av Szymon Budny är en av de viktigaste källorna till prosta mowa på 1500-talet.
Även om andra språk också användes i Storfurstendömet Litauens skriftkultur under 1500-talet (bland annat latin och polska), förblev prosta mowa det officiella statsspråket (Lazutka 1997: 33). Den hade status som kanslispråk fram till år 1696, då polska och delvis latin infördes genom ett beslut av Warszawas sej m (Grek-Pabisowa 1997: 146). Från och med då fick polska status som statsspråk, medan prosta mowa levde kvar i de varierande dialekterna hos Storfurstendömet Litauens rutenska befolkning.
Under 1500- och 1600-talen utarbetade två lärda grammatiker över kyrkslaviskan för att fastställa dess grammatiska normer (ГЛЗ 2000) – Wawrzyniec Zyzani (1596) (Зизаній 1980) och Melecjusz Smotrycki (1619) (Смотрицький 1979). Däremot finns det egentligen ingen noggrann beskrivning av de grammatiska normerna för prosta mowa (det vill säga det fornvitryska litteraturspråk som under 1500- och 1600-talen användes vid myndigheter och domstolar på Storfurstendömet Litauens område). Ett försök att framställa 1600-talets prosta mowa som ett självständigt språk med ett eget språksystem återfinns i två handskrivna versioner av Iwan Użewiczs Slavisk grammatik (Paris 1643; Arras 1645) (ГС 1970). Użewicz utarbetade en grammatik för fornvitryska, det vill säga Storfurstendömet Litauens statsspråk (Яскевіч 2001: 51). Det antas i regel att detta språk bildades på grundval av fornrutenska, som var gemensamt för befolkningen i Belarus och Ukraina när dessa områden ingick i Storfurstendömet Litauen (Bardach 1988: 20),
Tekisuto oyobi kaisetsu [Szymon Budny, Katechizm (Rok 1562), część pierwsza. Tekst i komentarz], Kobe: Institute for Foreign Studies, Kobe City University of Foreign Studies, 2002, ii + 148 pp. (Annals of Foreign Studies Vol. 56); Shimon Budoni, Kyōri-mondō (1562-nen), dai-nibu, dai-sanbu, dai-yonbu. Tekisuto oyobi kaisetsu [Szymon Budny, Katechizm (Rok 1562), część druga, część trzecia, część czwarta. Tekst i komentarz], Kobe: Institute for Foreign Studies, Kobe City University of Foreign Studies, 2008, viii + 131 pp. (Annals of Foreign Studies Vol. 71).
BENDRINĖ KALBA 94 (2021) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204
Page 7KOJI MORITA. Nieostrość określenia język prosty na pograniczu bałtycko-słowiańskim z perspektywy języka litewskiego | 7 doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.09
det vill säga att prosta mowa i denna tolkning är ett överregionalt fenomen, gemensamt för belarusier och ukrainare (Getka 2012: 21). I den moskovitiska staten utvecklades det östryska språket separat, och ur detta utvecklades ryska. Boris Uspienski skisserar kortfattat de allmänna kännetecknen för prostej mowy:
Проста мова ställs i motsats både till kyrkslaviskan och till ukrainskt eller belarusiskt dialekttal. Till skillnad från kyrkslaviskan uppvisar detta språk emellertid ett otvetydigt talspråkligt substrat, som utsätts för en konstlad litterarisering genom dels slavonisering, dels polonisering. Följaktligen kan två varianter av простой мовы urskiljas – en ukrainsk och en belarusisk: den ukrainska varianten är mer slavoniserad, medan den belarusiska i högre grad är poloniserad (Успенский 1994: 68).
Jag tror att det är svårt att helt instämma i Boris Uspienskiis ovanstående tes, och det enda säkra är att prosta mowa var mycket regionalt varierad. Den samhälleliga användningssfären för prostej mowy var betydligt större än kyrkslaviskans, som framför allt tjänade religiösa ändamål och i mindre utsträckning litterära. Kyrkslaviskan, som låg mycket långt från dåtidens verklighet, var redan obegriplig för breda samhällsgrupper, särskilt de lägre skikten (Успенский 1994: 252). Prosta mowa utgjorde, trots avsaknaden av det abstrakta ordförråd som fanns i kyrkslaviskan, ett användbart redskap för såväl religiöst som världsligt skapande (t.ex. krönikor, statliga dokument, lagsamlingar, riksdagsbeslut och privat korrespondens) (Witkowski 1969: 8). På detta språk skrevs framför allt Metrykę Litewską (storhertigliga kansliets handlingar från 1400-talet) och de berömda Statuty Litewskie (I: 1529, II: 1566, III: 1588). Det är dock inte känt om prostej mowys språksystem (av den typ som finns i Gramatyki av Użewicz) på den tiden var utbrett över hela Storhertigdömet Litauens territorium eller endast inom ett begränsat område. De främsta
BENDRINĖ KALBA 94 (2021) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204
Page 8KOJI MORITA. Nieostrość określenia język prosty na pograniczu bałtycko-słowiańskim
z perspektywy języka litewskiego | 8
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.09
användarna av detta språk var de högre, bättre utbildade skikten av det rutenska samhället, inte de lägre samhällsskikten. Därav kan man dra slutsatsen att prosta mowa i språkhierarkin stod lägre än kyrkslaviskan, men högre än folkdialekterna.
För människor med rutensk kultur var kyrkslaviskan ren, och uppkomsten av prostej mowy innebar för dem, som Teresa Chynczewska-Hennel framhåller, ”ett slags rusisk-polsk amalgam som en följd av den polsk-latinska kulturens konfrontation med den bysantinsk-slaviska traditionen” (Chynczewska-Hennel 1985: 57). Därav kan man dra slutsatsen att prosta mowa var ett blandat språk, till skillnad från det rena kyrkslaviska språket.
3. BESTÄMNINGEN AV PROSTY UR DET LITAUISKA SPRÅKETS PERSPEKTIV
I dagens języku prostym, som endast används för vardagliga samtal, används benämningen prosty i enlighet med dess lexikala betydelse i modern polska3. Det är emellertid värt att notera att adjektivet prosty, som är belagt i polska sedan 1300-talet, har varit mångtydigt ända sedan det först började användas4 och förekom både i konkreta och bildliga betydelser.
Zigmas Zinkevicius anger flera litauiska motsvarigheter till beteckningen język prosty, till exempel (pa)prastà kalbà, prãstas liežùvis, samt po prostu, till exempel paprastai (Zinkevicius 1993: 246; Зинкявичюс 1996: 304). Däremot betecknas język prosty oftare på litauiska bland annat med gudų
3 Słownik języka polskiego PWN z włączonym suplementem under redaktion av Mieczysław Szymczak, band II, Warszawa: PWN, 1998, 898–899. Uppslagsordet ”prosty”: 1. ”som inte avviker åt något håll, inte svänger åt sidan; rak, inte krokig, inte kurvig, inte böjd, inte vriden”, 2. ”om människor: som befinner sig på en låg nivå i fråga om intellektuell utveckling, kultur, utbildning, bildning osv.; som står lågt i någon hierarki”, 3. ”om föremål: som inte utmärker sig på något sätt, anspråkslös, diskret, vanlig, ordinär, odekorerad, osmyckad”, 4. ”okomplicerad, enkel, inte sammansatt, uppenbar, begriplig”, 5. ”vanlig, naturlig”.
4 Etymologiczny słownik języka polskiego under redaktion av Andrzej Bańkowski, band II, Warszawa: PWN, 2000, 788. Författaren framhåller att ordet har varit mångtydigt ända från början och att dess semantiska utveckling behöver studeras vidare.
BENDRINĖ KALBA 94 (2021)
http://journals.lki.lt/bendrinekalba
ISSN 2351-7204
Page 9KOJI MORITA. Nieostrość określenia język prosty na pograniczu bałtycko-słowiańskim
z perspektywy języka litewskiego | 9
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.09
kalba, gudìškai (Zinkevičius 1996: 306–307). We współczesnym języku litewskim gudas jest synonimem baltar usis, trzeba jednak zwrócić uwagę na to, że gudas ma jeszcze dodatkowy sens, którego nie ma baltar usis. Nazwa gudas jest tradycyjnym określeniem Białorusina, szeroko rozpowszechnionym w litewszczyźnie przedwojennej (Čekmonienė, Čekmonas 1993: 352). Jest to obecnie oficjalna nazwa Białorusina. W słowniku etymologicznym języka litewskiego jest definicja następująca: 1. ‘Białorusin’, 2. ‘Polak, Rosjanin’ (Smoczyński 2007: 207). Według 20-tomowego słownika języka litewskiego, gudas to przede wszystkim baltar usis (kartais lenkas ar rusas), czyli ‘Białorusin (czasem Polak lub Rosjanin)’5. Należałoby jednak wyjaśnić, dlaczego czasem Polak lub Rosjanin?
Gudas – förr en invånare i Litauen av icke-litauiskt ursprung – är framför allt en östslav, en rusin (belarusier); mer sällan användes ordet om polacker och ryssar. Oftast betyder det ”en person som inte talar litauiska”. I dag, när ordet används ”vardagligt”, uppfattas det i regel nedsättande, och en gudas kan kallas inte bara en belarusier utan också en polack eller en ryss.
Sammanfattningsvis har gudų kalba en vag betydelse: ”ett språk som används i Litauen främst av den belarusiska, polska och ryska befolkningen, som inte talar litauiska”. I litauiska dialekter kan benämningen gudas appellativiseras och betyda ”en person som talar en annan (litauisk) dialekt” (Smoczyński 2007: 208)6.
Den äldre prosta mowa skiljer sig däremot betydligt från den moderna, eftersom den tillhör kategorin litterärt språk och dess användare är människor ur de högre samhällsskikten.
Boris Uspienski menar att: ”Själva benämningen проста får under inga omständigheter förstås bokstavligt, eftersom uttrycket проста мова går tillbaka på latinets lingua rustica” (Успенский 1994: 66).
Uspienski betraktar den äldre prostą mowę som lingua rustica. Med hänvisning till Gramatyki
5 Lietuvių kalbos žodynas, t. III: G–H, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1956, p. 692.
6 Oprócz tego Słownik etymologiczny języka litewskiego (Smoczyński 2007: 208) podaje kilka derywatów od nazwy gudas: gudijá ‘miejsce, gdzie mieszka wielu Białorusinów’, gudiškas ‘białoruski’, gudiškai ‘po białorusku’ itd.
BENDRINĖ KALBA 94 (2021)
http://journals.lki.lt/bendrinekalba
ISSN 2351–7204
Page 10KOJI MORITA. Nieostrość określenia język prosty na pograniczu bałtycko-słowiańskim
z perspektywy języka litewskiego | 10
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.09
Użewicz skriver att lingua rustica, det vill säga prosta mowa, står i den språkliga hierarkin mellan lingua sacra sclavonica (det vill säga kyrkoslaviska) och lingua popularis (det vill säga folkliga dialekter). Benämningen prosty betydde förr ”världslig, inte tillhörande prästerskapet”, eftersom I. I. Sreznevskijs ordbok innehåller följande definition: простъ – ”världslig, inte tillhörande prästerskapet”7. Med andra ord var prosty på den tiden synonymt med świecki, och dess antonym var sakralny. Den äldre prosta mowa var ett litterärt språk som användes av bildade människor, så man bör utgå från att benämningen prosty har den ovan nämnda betydelsen. Även om detta språk är prosta innebär det inte alls att det är en folklig dialekt.
AVSLUTNING
Som jag påpekade i början av artikeln är benämningen język prosty i dag vitt utbredd i det baltoslaviska gränsområdet. Det bör dock understrykas att det inte finns något język prosty som ett enhetligt språksystem med funktion i hela det baltoslaviska området. Språket kan uppvisa olika dialektala drag beroende på region och användare. Vilket språk som helst kan vara prosty så länge det ställs mot språk med högre status i samhällets språkliga hierarki, det vill säga mot varje litterärt språk och, förr i tiden, kyrkoslaviska. Begreppet är vagt och mångtydigt. Polacker som bor i detta gränsområde skäms över sin dialekt och säger att den är ogrammatisk och oren, det vill säga prosta. Därav följer att benämningen język prosty under många år framför allt har använts för att beteckna en lägre social status i förhållande till språk med högre status. Bakom benämningen prosty döljer sig sekularitet eller en lägre social position, som är en följd av den hierarkiska strukturen i det baltoslaviska gränsområdet. Som ett resultat av den långvariga sociala skiktningen i detta område skapades en egen form
7 Срезневский Измаил И., Материалы для словаря древнерусского языка по письменным памятникам, т. II, Санкт-Петербург: Типография Императорской Академии Наук, 1902, с. 1584.
BENDRINĖ KALBA 94 (2021) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204
Page 11KOJI MORITA. Nieostrość określenia język prosty na pograniczu bałtycko-słowiańskim z perspektywy języka litewskiego | 11 doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.09
dyglossi. Sättet att beteckna en låg språkvarietet som enkel har praktiserats genom århundradena.
Jag tycker att forskare bör vara försiktiga när de avgör om det undersökta språket kan klassificeras som enkelt. Det viktigaste är hur dess talare placerar sig själva i samhällets hierarkiska struktur. Av mina samtal med personer i Litauen framgår att människor på landsbygden som talar polska också ofta betraktar sitt språk som enkelt i jämförelse med språket hos invånarna i centrala Polen. Enligt Iwona Kabzińska hävdar vissa invånare i Belarus att det enkla språket är en varietet av polska eller en polsk dialekt (Kabzińska 1999: 66). Katarzyna Konczewska hävdar att enkelt tal i Grodno-regionen kan vara både en typisk belarusisk dialekt och en lokal varietet av polska (Konczewska 2021: 62). Man får inte glömma att ett språks sociala status alltid beror på dess hierarkiska position i förhållande till andra språk i samhället och på dess talares sociala medvetande.
Sammanfattningsvis verkar det motiverat att hävda att det enkla språket och enkelt tal är olika språk, medan omständigheterna kring deras uppkomst är likartade: 1) de ställs mot språk med högre status i den språkliga hierarkin, förr det kyrkslaviska språket och i dag litterära språk. Samtidigt återspeglar de sina talares position i den sociala hierarkin; 2) de är blandformer som uppstått i syfte att möjliggöra kommunikation mellan en flerspråkig befolkning, förr huvudsakligen i skrift och i dag i tal; 3) eftersom de inte direkt förknippas med någon nationalitet gör de det möjligt att bevara otydliga språkgränser och identitetsgränser i tvister mellan olika nationaliteter. Detta framgår också av att människor som bor i dessa områden ofta betraktar sig som hemmahörande här och talar helt enkelt.
Det verkar som om beteckningen enkel historiskt sett är den mest adekvata i detta flerspråkiga område och gör det möjligt att bevara otydliga språkgränser och identitetsgränser. Om denna tvetydighet i beteckningen det enkla språket säger min informant (född 1935) från byn Naliboki i Belarus: ”Ett sådant språk, ja, nästan alla kallar det enkelt, det är varken polska eller ryska eller belarusiska, ja, i en sådan by talar man så och det är enkelt
BENDRINĖ KALBA 94 (2021)
http://journals.lki.lt/bendrinekalba
ISSN 2351-7204
Page 12KOJI MORITA. Nieostrość określenia język prosty na pograniczu bałtycko-słowiańskim
z perspektywy języka litewskiego | 12
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.09
język“ (Morita 2001: 250).
För att understryka behovet av ett försiktigt förhållningssätt till deklarerad nationell identitet hänvisar Tadeusz Lewaszkiewicz till fakta om den vacklande nationella identitetskänslan hos tidigare invånare i trakten kring Novogrudok:
Den nationella medvetenheten är ett mycket komplicerat fenomen. Människor väljer ofta en viss nationell härkomst beroende på situationen, det vill säga de väljer det mer fördelaktiga nationella alternativet – det som ger bättre livsvillkor. Detta gäller inte bara familjer med blandad etnisk bakgrund utan även etniskt homogena familjer (Lewaszkiewicz 2017: 45–46).
Ines Katharina Ackermann hävdar övertygande, i samband med språket som en viktig identitetskomponent i det polsk-litauisk-belarusiska gränsområdet: ”Det finns också möjlighet att byta identitet eller att ha mer än en. I olika sociala situationer kan samma person framställa sig på olika sätt och därmed också visa en annan del av sin identitet” (Ackermann 2015: 48).
I det baltisk-slaviska gränsområdet har det i århundraden funnits ett behov av att konfliktfritt anpassa sig till de ständiga förändringarna i de politiska, sociala, språkliga och kulturella förhållandena. Sådana otydliga språkgränser och identitetsgränser gjorde det möjligt för befolkningen att navigera mellan olika politiska och sociala situationer och bidrog till att man kunde undvika att entydigt deklarera sin identitet.
Den kommunikativa gemenskap bestående av en flerspråkig befolkning som skapades av Storhertigdömet Litauen finns än i dag i det baltisk-slaviska gränsområdet genom den fortsatta användningen av beteckningen enkel. Allt tyder på att otydliga språkgränser och identitetsgränser spelar en oerhört viktig roll under flerspråkiga och mångkulturella förhållanden.
BENDRINĖ KALBA 94 (2021)
http://journals.lki.lt/bendrinekalba
ISSN 2351-7204
Page 13KOJI MORITA. Nieostrość określenia język prosty na pograniczu bałtycko-słowiańskim
z perspektywy języka litewskiego | 13
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.09
BIBLIOGRAFIA
Ackermann Ines Katharina 2015: Granice języka. Samookreślenia Polaków na Białorusi i Litwie, Warszawa: Wydawnictwo DiG.
Bardach Juliusz 1988: O dawnej i niedawnej Litwie, Poznań: Wydawnictwo Naukowe UAM.
Bednarczuk Leszek 1999: Stosunki językowe na ziemiach Wielkiego Księstwa Litewskiego, Kraków: Oficyna Wydawnicza Edukacja.
Čekmonienė Irena, Čekmonas Valerijus 1993: Język litewski dla każdego (Lietuvių kalba kiekvienam), Kaunas: Šviesa.
Chynczewska-Hennel Teresa 1985: Świadomość narodowa szlachty ukraińskiej i kozaczyzny od schyłku XVI do połowy XVII w., Warszawa: Państwowe Wydawnictwo Naukowe.
Engelking Anna 1996: Każda nacja swoją wiaru ma. – Polska Sztuka Ludowa. Konteksty 3–4, 177–183.
Getka Joanna 2012: Prosta mowa końca XVII wieku – język „Nauk Parafialnych” (Poczajów 1794), Warszawa: Wydawnictwa Uniwersytetu Warszawskiego.
Grek-Pabisowa Iryda 1997: Językowa rzeczywistość na dawnych Kresach północno-wschodnich. – Kresy – pojęcie i rzeczywistość, Warszawa: Slawistyczny Ośrodek Wydawniczy.
Kabzińska Iwona 1999: Wśród „kościelnych Polaków”. Wyznaczniki tożsamości etnicznej (narodowej) Polaków na Białorusi, Warszawa: Instytut Archeologii i Etnologii Polskiej Akademii Nauk.
Konczewska Katarzyna 2021: Polacy i język polski na Grodzieńszczyźnie, Kraków: Instytut Języka Polskiego Polskiej Akademii Nauk.
Kniūkšta Pranas 1990: Wileńszczyzna i język litewski, Wilno: Mokslas.
Lazutka Stanislovas 1997: Język Statutów Litewskich i Metryki Litewskiej. – Lithuania 1/2 (22/23), 26–33.
Lewaszkiewicz Tadeusz 2017: Język powojennych przesiedleńców z Nowogródka i okolicy, Poznań: Wydawnictwo Naukowe UAM.
Maryniakowa Irena, Grek-Pabisowa Iryda, Zielińska Anna 1996: Polskie teksty gwarowe z obszaru dawnych Kresów północno-wschodnich, Warszawa: Slawistyczny Ośrodek
BENDRINĖ KALBA 94 (2021)
http://journals.lki.lt/bendrinekalba
ISSN 2351-7204
Page 14KOJI MORITA. Nieostrość określenia język prosty na pograniczu bałtycko-słowiańskim z perspektywy języka litewskiego | 14 doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.09
Wydawniczy.
Masalska Irena 1999: Kilka uwag o ukrainizmach i rusycyzmach słownikowych w języku powojennej inteligencji polskiej Lwowa. – Studia nad polszczyzną kresową 9, Warszawa: Wydawnictwo Naukowe Semper.
Morita Koji 2001: Teksty gwary polskiej ze wsi Naliboki na Białorusi. – Studia nad polszczyzną kresową 10, Warszawa: Wydawnictwo Naukowe Semper.
Morita Koji 2002: Związek prostej mowy na dawnych Kresach Wschodnich z prostą mową w Wielkim Księstwie Litewskim. Uwagi terminologiczne. – Studia Slawistyczne 3: Wielojęzyczność i wielokulturowość na pograniczu polsko-wschodniosłowiańskim, Białystok: Libra.
Morita Koji 2004: Mowa prosta na Kresach Wschodnich w aspekcie historycznym. – Kultura i świadomość etniczna Polaków na Wschodzie. Tradycja i współczesność, Wrocław: Katedra Etnologii i Antropologii Kulturowej Uniwersytetu Wrocławskiego.
Morita Koji 2006: Przemiany socjolingwistyczne w polskich społecznościach na Litwie (region trocki) i Białorusi (region iwieńiecki). Studium porównawcze, Warszawa: Slawistyczny Ośrodek Wydawniczy.
Radzik Ryszard 2000: Język jako wyznacznik tożsamości Białorusinów. – Język a tożsamość na pograniczu kultur, Białystok: Katedra Kultury Białoruskiej Uniwersytetu w Białymstoku.
Radzik Ryszard 2000: Między zbiorowością etniczną a wspólnotą narodową, Lublin: Wydawnictwo UMCS.
Smoczyński Wojciech 2007: Słownik etymologiczny języka litewskiego, Wilno: Wydawnictwo Uniwersytetu Wileńskiego.
Smułkowa Elżbieta 2000: Dwujęzyczność po białorusku: bilingwizm, dygłosia, czy coś innego? – Język a tożsamość na pograniczu kultur, Białystok: Katedra Kultury Białoruskiej Uniwersytetu w Białymstoku.
Witkowski Wiesław 1969: Język utworów Joannicjusza Galatowskiego na tle języka piśmiennictwa ukraińskiego XVII wieku, Kraków: Państwowe Wydawnictwo Naukowe. Oddział w Krakowie.
Zdaniukiewicz Alojzy Adam 1972: Gwara Łopatowszczyzny. Fonetyka, fleksja, słownictwo,
BENDRINĖ KALBA 94 (2021) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204
Page 15KOJI MORITA. Nieostrość określenia język prosty na pograniczu bałtycko-słowiańskim
z perspektywy języka litewskiego | 15
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.09
Wrocław: Zakład Narodowy im. Ossolińskich.
Zinkevičius Zigmas 1993: Rytų Lietuva praeityje ir dabar, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.
Zinkevičius Zigmas 1996: Lietuvių kalbos istorija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.
ГЛЗ 2000: Грамматики Лаврентия Зизания и Мелетия Смотрицкого, сост. Е. А. Кузьминова, Москва: Издательство МГУ.
ГС 1970: Граматика слов’янська I. Ужевича, відп. ред. М. А. Жовтобрюх, уклад. І. К. Білодід, Є. М. Кудрицький. Київ: Наукова думка.
Зизаний Лаврентий 1980: Граматика словенська, відп. ред. В. М. Русанівський; підготовка до вид. В. В. Німчук. Київ: Наукова думка.
Зинкявичюс Зигмас 1996: Восточная Литва в прошлом и настоящем, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.
Мякишев Владимир П. 2008: Язык Литовского Статута 1588 года, Kraków: Lexis.
Савич Николай А. 1990: О языковой ситуации в одном из ареалов юго-восточной части вильнюсского района. – Kalbotyra 41(2), 41–48.
Смотрицкий Мелетий 1979: Граматика, Київ: Наукова Думка.
ТДМ 1999: Типология двуязычия и многоязычия в Беларуси, под ред. А. Н. Булыко, Л. П. Крысина, Минск: Беларуская навука.
Успенский Борис А. 1994: Краткий очерк истории русского языка (XI – XIX вв.), Москва: Гнозис.
Яскевич А. А. 2001: Старабеларускія граматыкі, Мінск: Беларуская навука.
Gauta 2021 11 23
Priimta 2021 12 23
BENDRINĖ KALBA 94 (2021)
http://journals.lki.lt/bendrinekalba
ISSN 2351-7204
Page 16KOJI MORITA. Nieostrość określenia język prosty na pograniczu bałtycko-słowiańskim
z perspektywy języka litewskiego | 16
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.09
THE AMBIGUITY OF EXPRESSION SIMPLE LANGUAGE IN THE BALTO-SLAVIC BORDER REGION FROM THE PERSPECTIVE OF THE LITHUANIAN LANGUAGE
Summary
This paper deals with the so-called język prosty which has been used for ages by various national groups living in the Balto-Slavic border region. This homely and unofficial language functions among the lower social classes only as a vehicle for verbal communication within multilingual communities.
The author also mentions the fact that in the past there existed a language called by a similar name. From the 16th century to the middle of the 17th century, in the Grand Duchy of Lithuania there functioned a written language referred to as prosta mова. It was then the official literary language, apart from Old Church Slavonic. It also served as a communication tool for the upper social classes in the multilingual country.
The main goal of this paper is to highlight the ambiguity of expression simple language in the Balto-Slavic border region, paying more attention to the interpretation of the meaning from the perspective of the Lithuanian language.
There are actually two different languages, while the circumstances of their creation are similar. The author enumerates the similarities between język prosty and prosta mова:
1. They can be contrasted with languages of higher status in the linguistic hierarchy: in the past it was Old Church Slavonic, whereas nowadays these are the Polish, the Russian, the Belarusian and the Lithuanian literary languages. At the same time, they indicate the position in the social hierarchy of their users;
2. They are hybrids created so as to enable communication within multilingual communities, in the past as a written language, and today as a spoken language;
3. Without being directly related to any nationality, they allow for the maintenance of the ambiguity of linguistic and identity boundaries in disputes between different nationalities.
The communicative group using numerous languages which developed out of the
BENDRINĖ KALBA 94 (2021)
http://journals.lki.lt/bendrinekalba
ISSN 2351-7204
Page 17KOJI MORITA. Nieostrość określenia język prosty na pograniczu bałtycko-słowiańskim
z perspektywy języka litewskiego | 17
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.09
Grand Duchy of Lithuania exists till today and is continued in the Balto-Slavic border region by the still used expression prosty. In the conditions of the multilingualism and multiculturalism, the ambiguity of language and identity boundaries plays an extremely important role.
KEYWORDS: Balto-Slavic border region, multilingualism, multiculturalism, język prosty, prosta mowa, Grand Duchy of Lithuania.
KOJI MORITA
Tokyo University of Foreign Studies
3-11-1 Asahi-cho, Fuchu-shi, Tokyo 183-8534, Japan
[email protected]
BENDRINĖ KALBA 94 (2021)
http://journals.lki.lt/bendrinekalba
ISSN 2351-7204
