ZINAIDA PAKHOLOK

Lutsk institut för mänsklig utveckling vid det öppna internationella universitetet ”Ukraina”

ORCID id: orcid.org/0000-0002-8911-5909

FORSKNINGSOMRÅDEN: allmän lingvistik, psykolingvistik, regionalstudier, kulturstudier, litauiska studier.

DOI: doi.org/10.35321/bkalba.2023.96.10

ORTNAMN MED UPPREPNING AV ETT ORDBILDNINGSELEMENT SOM KVARLEVOR AV FORNTIDA TÄNKANDE (OM FORMULERINGEN AV PROBLEMET)

NYCKELORD: onym, ortnamn, reduplikation, stavelse, rotmorfem, affix, ord, ordbildningsmodell, etymologisk analys, upprepningsbarhet, forntida tänkande.

SAMMANFATTNING

Artikeln behandlar ortnamn med upprepning av ett ordbildningselement. Etymologisk analys gör det möjligt att fastställa upprepning av en stavelse, ett rotmorfem och ett ord i aboriginska och standardiserade ortnamn. De huvudsakliga klassificerande ordbildningsmodellerna, baserade på det toponymiska materialets egenskaper, fastställs. Fokus ligger på appellativens grundstruktur, som återspeglade forntida tänkande och utgjorde grunden för att onymer uppstod när naturliga objekt namngavs. De angivna exemplens geografi omfattar olika kontinenter.

SAMMANFATTNING

Artikeln analyserar ortnamn med ett upprepat ordbildningselement. Etymologisk analys gör det möjligt att fastställa upprepning av en stavelse, ett rotmorfem eller ett ord i äldre och standardiserade ortnamn. Med utgångspunkt i egenskaperna hos ortnamnsmaterialet fastställs de viktigaste ordbildningsmodellerna. Särskild uppmärksamhet ägnas åt strukturen hos appellativer som återspeglar ett forntida tänkesätt och som utgjorde grunden för uppkomsten av onymer när naturföremål namngavs. De angivna exemplens geografi omfattar olika kontinenter.

ZINAIDA PAKHOLOK. Toponyms with Repetition of a Word-Formation Element as Rudiments of Ancient Thinking (to Statement of the Problem)

199

INLEDNING

Geografiska namn är ett viktigt inslag i civilisationens andliga liv; de har vetenskapligt, historiskt och kulturellt värde. De studeras ur tre perspektiv: geografiskt, med rumslig förankring; historiskt, med fokus på utbildningssituationen; och språkligt, med fokus på förståelsen av namngivningen.

Det egennamn som betecknar ett geografiskt objekt och används för att identifiera det och skilja det från andra objekt kallas vanligen ”toponym”. Termen introducerades först 1899 inom engelsk lingvistik och användes därefter parallellt med det redan etablerade ”ortnamn”.

Inom lingvistiken studeras toponymers form, ordbildningsprocess och semantik. Bland den moderna toponymikens teoretiska frågor är studiet av namngivningsmetoden fortfarande aktuellt; med denna avses ”vägarna, typerna och medlen för att namnge ett objekt, förenade utifrån vissa strukturella kännetecken” (Luchyk 2011: 22).

Källor för studiet av dem är geografiska kartor och atlaser, toponymiska, etymologiska och förklarande ordböcker, geografisk, historisk och språkvetenskaplig forskning samt resenärers böcker, vilka hjälper författaren att undvika naiva etymologier.

Upprepningar har fått liten uppmärksamhet av lingvister, trots att de genomsyrar hela våra liv. Avsaknaden av samlade arbeten om upprepningar inom toponymiken gör det nödvändigt att i en propedeutisk studie beskriva dem som en separat strukturell typ i språk med olika strukturer.

Utifrån denna förståelse av det problem som anges i artikelns titel är studieobjektet strukturen hos benämningar på geografiska objekt, medan ämnet är toponymer med upprepning av ett ordbildningselement.

Syftet med denna artikel är att identifiera spår av forntida tänkande i toponymer med upprepningar i språk med olika strukturer och beskriva dem som en separat strukturell typ, samt att ge en bild av fragment ur den komplexa process genom vilken det toponymiska rummet har bildats och utvecklats.

För detta ändamål måste följande uppgifter lösas: att skilja aboriginska toponymer från standardiserade; att fastställa de strukturella elementen i toponymer med upprepningar genom att rekonstruera motsvarande ursprungsformer; att förklara den derivationella betydelse som återspeglar det motiverande kännetecken som var karakteristiskt när onymen gavs; att fastställa toponymernas ordbildningsmodeller och typer; att genomföra

200

BENDRINÉ KALBA | 96

en syntes av vetenskapliga argument, förstå befintliga versioner och framföra egna kommentarer om de geografiska namn som förblir oförklarade.

Forskningsmetodiken bygger på att en strukturell princip väljs som den huvudsakliga för studiet av toponymer, och att en fullständig förståelse uppnås genom att olika metoder för analys och syntes används för toponymer inom ett visst område: tillhörighet till ett visst språk; nomineringsobjekt; dess uppkomsthistoria; etymologi; användningsområde (talspråk eller litterärt språk).

1. ABORIGINSKA TOPONYMER MED REPETITIONER

Geografiska objekts namn uppstod spontant, eftersom varje nyhet först framträder i enskilt tal och senare blir ett objektivt socialt fenomen. Under nomineringsprocessen identifierade och registrerade människan det viktigaste. I tusentals år skilde människor inte mellan egennamn och appellativ. De första egennamnen var vanliga ord: vatten, berg, skog, öken, fält, flod. Senare, när människor började bebygga stora områden, blev det nödvändigt att skilja mellan olika berg, skogar, öknar och så vidare. För detta använde människorna olika bestämningar som karakteriserade dessa objekt efter färg, storlek, form, ändamål och så vidare.

Beroende på uppkomst, användningsområden och spridning skiljer vi mellan två typer av toponymer: aboriginska och standardiserade. Aboriginska toponymer (Podolskaya 1988: 119) är toponymer som skapats av ursprungsbefolkningen för att namnge ett lokalt geografiskt objekt; de används endast inom ett visst område och är vanliga i talspråk. Intresset för denna typ beror på att toponymerna bär spår av folkkonst, uttrycksfullhet och informationspotential som återspeglar de naturliga förhållandenas särdrag.

2. ORDBILDNINGSMODELL FRÅN APPELLATIV TILL ONYM

Geografiska namn bildades enligt vissa formler, som inom toponymiken kallas ordbildningsmodeller. Den enklaste är den direkta övergången från ett appellativ till ett egennamn, eller onym. En lingvist uppmärksammar ett geografiskt namns form och dess semantik, eftersom en toponym är en tvåsidig enhet med ett uttrycksplan och ett innehållsplan. I detta fall är det nödvändigt att beakta att

ZINAIDA PAKHOLOK. Toponyms with Repetition of a Word-Formation Element as Rudiments of Ancient Thinking (to Statement of the Problem)

201

”utöver den huvudsakliga betydelsen, egennamnet, finns det också en annan, pretoponymisk betydelse” (Zhuchkevich 1974: 48).

Här följer ett exempel som bekräftar den framförda tanken. I den australiska delstaten Queensland, vid floden Barron, ligger det likabenämnda vattenfallet Barron Falls; på aboriginernas språk kallades det Din Din, ett ord som symboliserar fallande vattendroppar. Hydronymen uppstod till Thomas Henry Bowman Barrons ära, polischef i Brisbane på 1860-talet, och gav namn åt Barron Gorge National Park, men parallellt används också det folkliga geografiska namnet Din Din National Park (Carmody, Prideaux 2011: 1).

Vid namngivningen av ett geografiskt objekt kan det finnas en konnotation, som i den australiska kontinentens inland, öknen Never-Never. Resenären L. Wolanowski förklarar namnet genom att hänvisa till Aeneas Gunn (2008), som skrev i sin självbiografiska berättelse från 1908: ”Dessa länder kallas Never-Never eftersom de som bodde där och älskade dem aldrig frivilligt kommer att lämna dem. Och andra – de som inte stod ut – kommer att säga att namnet kommer av att den som lyckades fly därifrån svär att aldrig, aldrig återvända” (Wolanowski 1976: 56).

In the family saga of Colleen McCullough, published in 1977, we read: “<...> spread over two thousand miles of desolation, the waterless desert “Never-Never”, where it never rains” (McCullough 1988: 96). The meanings recorded in fiction testify to the stability of the onym b for seven generations of Australians of the 20^th century.

De analyserade exemplen på aboriginska toponymer med bildliga och uttrycksfulla konnotationer är en följd av att samma ordbildningselement upprepas. Inom lingvistiken kallas denna metod för att bilda nya ord reduplikation. Skillnaderna ligger i toponymens struktur och gör det möjligt att bedöma att onymer som bygger på appellativ med enstavig upprepning har uppkommit tidigare.

Det första geografiska objektet kännetecknas av att det har två parallella toponymer: en aboriginsk och en standardiserad, medan det andra endast har en.

3. STANDARDISERADE TOPONYMER MED REPETITION

Standardized toponyms (Podolskaya 1988: 131) are the normative form of toponyms, adopted in official documents within the country and in international practice.

202

BENDRINĖ KALBA | 96

Skaparna av standardiserade toponymer var vanliga människor, resenärer och upptäcktsresande som gav namn åt kontinenter, öar, bergstoppar osv. Därefter samlade geografer och lingvister in geografiska namn, systematiserade dem, kartlade dem och kodifierade dem lexikografiskt. Standardiserade toponymer är företeelser i det sociala livet, underordnade historiska mönster; de används allmänt och internationellt.

3.1. Ordbildningsmodell för övergången från appellativ med repetition till onymer

3.1.1. Repetition av en stavelse

Våra material visar att den äldsta ordbildningsmodellen är modellen för övergången från ett appellativ med repetition av en stavelse till en onym. Processen kan inte beskrivas som att ”varje enskilt ljud formas i förhållande till andra ljud, precis som dessa ljud är nödvändiga för att talet ska byggas upp smidigt” (Humboldt 2000: 86), men motivationens tydlighet och den vardagliga betingningen av namngivningen av objekt väcker uppmärksamhet. Den naturliga miljön var människans livskälla, eftersom den försåg människor med bostad, mat och kläder. Därför avgjordes frågan om ”vad som är viktigt att återspegla i namnet på grundval av människans praktiska verksamhet” (Khvesko 2009: 112).

Vid namngivningen av geografiska objekt skedde en övergång från appellativet med repetition av stavelsen till en onym. I den slaviska toponymen baba förverkligades kultvärdet hos en kvinnlig hednisk gudom som förknippades med liv, fruktbarhet och hälsa. Många exempel bekräftar detta, däribland oikonymer: Baba (ukr. Баба) – en by i Sumy oblast i Ukraina; Baba (ukr. Баба) var också namnet på byn Pokrovske i Tjernihiv oblast i Ukraina fram till 1941; hydronymen Baba (ukr. Баба) är namnet på en flod i Charkiv oblast i Ukraina; oronymen Baba (ukr. Баба) betecknar ett berg i Ivano-Frankivsk oblast i Ukraina; Baba (bulg. Baba) är ett berg i Sofia oblast i Bulgarien; Baba (mak. Baba) är en bergskedja på gränsen mellan Nordmakedonien och Grekland; Baba (serb. Baba) är ett berg i Bosnien och Hercegovina, på Republika Srpskas territorium.

Ett exempel på en astyonym som bildats genom repetition av en stavelse finns i västra Schweiz, i den franskspråkiga kantonen Vaud. Där, vid Genèvesjöns strand, ligger staden Vevey. Vevey < franska

ZINAIDA PAKHOLOK. Toponyms with Repetition of a Word-Formation Element

as Rudiments of Ancient Thinking (to Statement of the Problem)

203

Vevė. Lev Uspensky ansåg att namnet var slutresultatet av århundraden av förändringar i det latinska ordet Viviscus (Uspensky 1973: 91).

Förekomsten av toponymer som bildats genom repetition av en stavelse kan förklaras med Zipfs lag (Zipf 1949), enligt vilken de vanligaste orden är kortare i världens olika språk, eftersom principen om minsta ansträngning är universell för talare och lyssnare i alla kulturer. Det råder inget tvivel om att vid den primära namngivningens stadium var stavelseindelning det huvudsakliga sättet att bilda nya ord för den forntida människan, med hennes mytologiska tänkande, som visade sig vara ”något i stil med intellektuellt bricolage” (Lévi-Strauss 1994: 126), och med ett outvecklat struphuvud. Detta uppstod på grundval av den fonetiska assimileringen av icke-talrelaterade ljudkomplex; det är ingen tillfällighet att det äldsta ordförrådsskiktet består av onomatopoetiska ord.

The toponyms of this model belong to the primary, oldest of names (Podolskaya 1988: 105), since they arose from the onym, based on an appellative with a monosyllabic repetition, and have a form identical to it.

3.1.2. Upprepning av en stavelse och tillägg av ett affix

Topoformant, ett ordbildningselement som inte används självständigt i språket utan läggs till stammen när ett geografiskt namn bildas, har stor betydelse inom toponymiken.

I antroponymen Dedelishki (lit. Dėdeliškės), som noterades 1860 på kartan över Trakai-distriktet i Vilnius län i Litauen (Shubert 1860), är topoformanten suffixet -ishki (-iškės). I det angivna området finns Kadrishki (lit. Kadriškės), Kariotishki (lit. Kariotiškės), Karpishki (lit. Karpiškės), Kiemelishki (lit. Kiemeliškės), Kulokishki (lit. Kulokiškės). Där finns också Eishishki (lit. Eišiškės), Grigishki (lit. Grigiškės), från namnet Grigas, samt Rudishki (lit. Rūdiškės).

Enligt de framstående forskarna Nikolay Biryla och Aleksandras Vanagas betecknar ett sådant formant ”namn på ett område efter ägarens eller den person som bodde därs efternamn eller förnamn” (Biryla, Vanagas 1968: 12).

Vi antar att den topografiska basen är arkaisk till sin natur, eftersom den bildades genom upprepning av ljudkombinationer i barns tal dė-de. På modern litauiska betyder dėdė ”morbror/farbror”.

Det allra äldsta ordförrådsskiktet utgörs av onomatopoetiska ord, som utgör ordbokens kärna. Framväxten av ett stort antal ljudhärmande ord i ett tidigt skede av människors samhällsliv var given genom den nära kontakten med naturen och betydelsen av att återge

204

BENDRINĖ KALBA | 96

ljud och yttre rörelsemanifestationer när fenomen namngavs, liksom tendensen att ”upprätta ett visst samband mellan naturföremål och ge språket en direkt karaktär” (Rosetti 1962: 91).

Ur den belarusiska toponymiska skolans grundare Vadim A. Zhuchkevichs perspektiv är potamonymen Tsetyarooka (bel. Цецяровка), ett biflöde till Svislotj, och appellativerna Tsetseravets (bel. Цецеравец), Tsetyarovintsy (bel. Цецяровинцы), Tsyateryn (bel. Цяцерын) patronymiska och härledda från efternamnen Tsetyaruk (bel. Цецярук), Tsyateryn (bel. Цяцерын) (Zhuchkevich 1974:: 373–374). De bildades av fågelns onomatopoetiska namn tsetyaruk (bel. Цецярук), där en fullständig eller variantmässig upprepning av stavelsen tse- (це-) kan urskiljas.

På liknande sätt bildades oikonymen Teterow i Mecklenburg-Vorpommern i Tyskland för att beteckna en boplats för orrar genom upprepning av stavelsen te- och suffixet -row. Namnet uppkom senast på 800-talet, eftersom området var centrum för den medeltida västslaviska stammen (Basik 2008: 102).

Det bör antas att potamonymen Cucuteni (rum. Cucuteni) i västra Moldavien i Rumänien, som betecknar floden Bahluets högra biflöde (rum. Bahl uieț) i Donaus avrinningsområde, består av den onomatopoetiska roten Cucu- (på rumänska heter gök cuckoo cuc) och det toponymiska formantet -teni, som betyder ”boplats”, i analogi med Zaboloteni (Ștefănescu 2018: 74–75), Drăgoteni (Petrovich 1968: 15), Broșteni, Moșteni. Senare uppstod oikonymen Cucuteni, som betyder ”gökarnas boplats”.

The described toponyms belong to non-primary names (Podolskaya 1988: 86), since they were formed from other onyms.

3.1.3. Upprepning av stavelse och tillägg av ord

Till de senare bildningarna hör namngivning av geografiska objekt där ett ord fogades till en upprepning av en stavelse, det vill säga en ny toponym bildades genom morfologisk sammanfogning. Exempelvis är oronymen Vovokuvabiti namnet på en vulkan i Centralafrika. Ordets etymologi, som börjar med upprepningen av stavelsen vo-, betyder ”pygméen Bitis vatten”; denne ska enligt uppgift ha hittats död vid sjöstranden nära berget (Uspensky 1973: 194).

Den primitiva människan hade ett litet ordförråd och toponymien var rudimentär, så en term förenade många olika begrepp med ett gemensamt ursprung. I detta avseende är exemplet med limnonymen Titicaca (sp. Titicaca, quechua Titiqaqa), som är Sydamerikas största sötvattensjö, belägen på

ZINAIDA PAKHOLOK. Toponyms with Repetition of a Word-Formation Element as Rudiments of Ancient Thinking (to Statement of the Problem)

205

gränsen mellan Peru och Bolivia, intressant. Namnet uppstod genom upprepning av stavelser från två ord på indianernas språk: quechua qaqa – ”sten, berg”, titi – ”bly”; ursprungligen syftade insulonymen Titicaca endast på sjöns ö Isla-del-Sol (sp. Isla del Sol) (Cano 1952: 14–15), och kom senare att beteckna själva sjön (Pospelov 2002: 417).

Från appellativet baba kan toponymer bildas inte bara genom onymisering utan också genom tillägg av ett ord. Exempelvis är oikonymen Baba Bakala (hindi Bāba Bakāla) namnet på en helig plats inom sikhismen, en by i den indiska delstaten Punjab.

Geografivetenskapens historiker E. M. Murzaev hänvisade till den kazakiske toponymisten Gali K. Konkashpaev (1948) och gav exempel på produktiva toponymer med -ata, däribland den medeltida bosättningen Baba-ata (Murzaev 1974: 228). Enligt det kazakiska uppslagsverket betyder Baba, Ata-baba ”1) förfader, klanens grundare; 2) del av ett sammansatt ord, med betydelsen ursprung, äldre (till exempel Anet-baba)” (KNE 2004: 324). ata är också ett polysemt ord; i förhållande till vår undersökning beaktar vi endast de två första betydelserna: ”1) farfar, morfar; förfader; 2) beskyddare i sammansättningen av mytologiska egennamn” (KNE 2004: 278). I den kazakiska toponymen Baba-ata förekommer alltså en strukturell upprepning av stavelsen ba- och en semantisk upprepning av ordets betydelse ”förfader”.

Med det turkiska ordet dağ – ”berg” – bildas oronymerna Babadāğ i Gubadistriktet i Azerbajdzjan och Babadāğ i provinsen Muğla i sydvästra Turkiet; astionymen Babadag i județet Tulcea i Rumänien uppkom till följd av turkiskt inflytande.

De slaviska och icke-slaviska exemplen med appellativet baba (баба) förenas av att de går tillbaka på ursprungsformen *bǎbā eller *bhābhā – ett forntida ord från barnspråket, bildat genom upprepning av samma stavelse (Luchyk 2014: 27). Skillnaderna gäller semantiken: det slaviska baba kommer från ett feminint nomen, medan de turkiska och iranska motsvarigheterna kommer från ett maskulint. I de slaviska språken ligger betoningen på första stavelsen (ба́ба), medan den i östliga språk ligger på den andra (babá). Om sådana exempel anmärkte Wilhelm von Humboldt träffande: ”Alla språk tycks innehålla ord med helt olika betydelser men helt identiska ljud, och därför kan dessa ord förstås tvetydigt” (Humboldt 2000: 275).

De många exemplen med toponymen babá/баба́ är ett uttryck för toponymisk homonymi och representerar ljudlika geografiska termer som helt eller delvis sammanfaller till uttrycket. Det fanns alltså en

206

BENDRINĖ KALBA | 96

överföring av onymer från ett objekt till ett annat, angränsande objekt i namnet på en stad, by, aul, flod, berg eller bergskedja, i samband med att namnet kompletteras med olika geografiska termer som kännetecknar området.

3.2. Ordbildningsmodell för övergång från appellativ utan upprepning till onym

Övergången från ett appellativ till en onym kan ske genom upprepning av ett ord med en bilateral struktur, vilket visuellt demonstrerar den filosofiska lagen om kvantitativa förändringars övergång i kvalitativa. Inom lingvistiken kommer detta till uttryck på den semantiska nivån, eftersom ett element som upprepas två eller flera gånger får en ny betydelse (Pakholok 2013: 73). Lexikal upprepning är det strukturellt enklaste lexikal-grammatiska sättet att intensifiera betydelsen.

Kataraktonymen Dzhur-Dzhur (ukr. Джур-Джур, krimtatariska Cür-Cür) är namnet på ett mäktigt vattenfall vid floden Ulu-Uzen på Krims sydkust. Det torkar aldrig ut, inte ens under årets torraste period. Detta särdrag återspeglas i semantiken hos dess forntida namn, som härstammar från det upprepade armeniska ordet ”dzhur” (armen. Ջուր-Ջուր, bokstavligen ”vatten-vatten”, det vill säga rikligt med vatten). Enligt Vasyl V. Luchyk, som följer Eduard M. Murzaev, förklarar ordets etymologi betydelserna ”ström”, ”flod” och ”kanal” på persiska och tadzjikiska (Luchyk 2014: 180).

Enligt vår uppfattning bör man, när man försöker klarlägga ortnamnets betydelse, föredra de tolkningar som ligger närmast objektets natur och väsen. Samtidigt gäller att ju äldre det geografiska namnet är, desto sannolikare är det att det har samband med det namngivna objektet. Till exempel har limnonymen Loch Lochy, namnet på en sötvattensjö i Skottland, uppkommit genom att ett ord som kan spåras tillbaka till besläktade ord har dubblerats: manx logh, forniriska loch, walesiska llwch, med betydelsen ”vattenområde”, samt latin lacus, med betydelsen ”sjö” (Harper 2003). Suffixet -y lades till det upprepade ordet. Limnonymen means betyder ”sjö sjö”.

En stor och omfattande del av Australiens toponymi utgörs av onymer som betecknar naturliga geografiska förhållanden och klimatförhållanden. Så kallas cyklonen i landets nordvästra del ”Willy Willy” (Orlov 1978: 103). Anemonymen Willy Willy uppstod genom upprepning av det engelska ordet willy – förrädisk.

ZINAIDA PAKHOLOK. Toponyms with Repetition of a Word-Formation Element as Rudiments of Ancient Thinking (to Statement of the Problem)

207

Många ortnamn på kontinentens karta har en struktur som visar fullständig upprepning av ord, men deras etymologi är oklar och ger upphov till många motstridiga tolkningar, eftersom namnen kan härröra från Australiens ursprungsbefolkning (aboriginer), tyskan eller engelskan (Wolanowski 1990: 49–50): Buln Buln, Gol Gol i delstaten Victoria; Gingin i delstaten Western Australia; Cowan Cowan, Gin Gin, Kin Kin, Millaa Millaa i delstaten Queensland; Barra-Barra, Boonoo Boonoo, Booti-Booti, Budgee Budgee, Curl Curl, Dum Dum, Tilba Tilba, Wagga Wagga, Wangi Wangi i delstaten New South Wales.

Stavningen av ortnamn med ordupprepning kräver enhetliga riktlinjer från den statliga stavningskommissionen, eftersom både sammanskrivna, bindestrecksavdelade och särskrivna former förekommer.

3.3. Ordbildningsmodell för övergången från appellativ utan upprepning till onymer i den toponymiska frasen

3.3.1. Upprepning av rotmorfemet

Det fullständiga namnet på ett geografiskt objekt är en toponymisk fras som består av två delar: huvudkomponenten (egennamn, onym), som behövs för att skilja det namngivna objektet från andra objekt, och det generiska namnet (appellativ).

Många slaviska limnonymer bildas av appellativet sjö genom upprepning av rotmorfemet: sjö Ezerak (pol. jezioro Jeziorak, Polen, Ermland-Masuriens vojvodskap) (SGP 1983: 243); Ozerianskoe-sjön (ukr. Озерянське озеро, Ukraina, Volyn oblast) och Ozerianskoe-sjön (bel. Азярянскае возера, Belarus, Grodno-regionen); Ozerskoe-sjön (rys. Озерское озеро, Ryssland, Leningradregionen). En variant av denna modell är ett exempel där onymin är en diminutivform: sjö Ozertse (ukr. озеро Озерце, Ukraina, Volyn oblast).

Det gemensamma slaviska appellativet by (fornryska selo – ”bostad, bosättning, åker”, bulgariska och serbokroatiska – село, tjeckiska – selo, polska – siolo, från protoslaviska *selo – ”plöjd mark”, vilket fonetiskt sammanföll i de öst- och sydslaviska språken med *sedlo – ”bosättning”) (Basik 2008: 70–71) övergick till onym och är som del av den toponymiska frasen vitt utbrett i Belarus. Vanligen kallas gamla byar i distrikten Haradok, Vileyka, Slutsk och andra Selishche (bel. Селішча); i distrikten Braslaw, Zhítkovichi och andra finns namn som härletts från pluralformen av ordet ”byar” Selki (bel. Сёлкі); i distrikten Kalinkavichy, Talachyn och andra har de namn som bildats av samma ord i diminutivform – Seltzy

208

BENDRINĖ KALBA | 96

(bel. Сельцы) (Zhuchkevich: 340). Med hänsyn till sådana toponymiska fraser betraktade Vladimir A. Nikonov dem med rätta som tautologier, vilka uppstod när ett appellativ betecknades utan någon onym (Nikonov 1965: 18).

Upprepning av rotmorfemet село påvisas i onymens diminutivform Seltso/Siltse (ukr. село Сільце), som används i Ukraina i distrikten Kovel och Ratno i Volyn oblast; Korosten-distriktet i Zhytomyr oblast; Berehovo- och Irshava-distrikten i Zakarpatska oblast; samt Podhaietsky-distriktet i Ternopil oblast. Vi bör instämma i V. A. Nikonovs iakttagelse, att diminutivmarkörer ”i stället för sin förlorade betydelse av förminskning började uttrycka endast toponymisk karaktär” (Nikonov 1965: 96).

Vi bör uppmärksamma appellativets ordklass, som inte bara kan uttryckas av ett substantiv utan också av ett substantiverat adjektiv: Бережковская набережная (Berezhkovskaya kaj). Hodonymen har fått sitt namn efter den patriarkala fiskarbosättningen ”vid Berezhki”, som fanns på Moskvaflodens högra strand under 1500^th–1600^th-talen (Sytin 1958: 577).

Exemplen ovan på basupprepning inom toponymiken kallas vanligtvis reduplicerade namn (Podolskaya 1988: 114).

3.3.2. Ordupprepning

Toponymerna, huvudsakligen icke-lånade onymer skapade av en historiskt etablerad gemenskap av människor, uppvisar likheter i hur information från geografiska objekt uppfattas, filtreras och tolkas, oavsett region. Resenärerna Jiří Hanzelka och Miroslav Zikmund blottlade till exempel semantiken i den toponymiska frasen sjön Kiou: ”På bantuspråket i östra Kongo betyder ordet ’kivu’ ’sjö’. Det betyder följaktligen ’sjön Sjö’” (Hanzelka, Zikmund 1956: 215). Limnonymen med appellativet sjö representerar en innehållslig upprepning av ett ordbildningselement.

De beskrivna toponymerna med upprepning av ett ordbildningselement kan tolkas som onymer skapade av det kollektiva omedvetna på grundval av en objektiv regelbundenhet som helt eller delvis är inneboende i alla objekt och företeelser i den materiella världen. Den objektiva regelbundenheten är upprepbarhet, vilken forntidsmänniskan omedvetet tillägnade sig i takt med att hon samlade erfarenhet genom att iaktta tidsliga och rumsliga företeelser (växling mellan dag och natt, årstider, tidvatten osv.). Förmågan att upprepa kan förklaras utifrån en arketyp i det mänskliga medvetandet.

ZINAIDA PAKHOLOK. Toponyms with Repetition of a Word-Formation Element

as Rudiments of Ancient Thinking (to Statement of the Problem)

209

I forntidsmänniskans tal återspeglades upprepbarheten i ljudhärmande ord och diminutiver, vilka senare ledde till bildandet av onymer. Reduplicerande bildningar i toponymers sammansättning fastställs genom etymologisk analys. De äldsta bildas genom stavelseupprepning, medan de yngre har affix samt upprepning av rotmorfem och ord.

SLUTSATSER

Studiet av toponymer med upprepningar gör det möjligt att dra några slutsatser. Upprepning av en stavelse, ett rotmorfem eller ett ord skapar ordbildningsmodeller som hör till två toponymiska typer: aboriginska och standardiserade. Aboriginska toponymer bildas av appellativ och används i vardagligt tal inom ett begränsat område av lokalbefolkningen. Standardiserade toponymer används i litterärt språk och har internationell karaktär.

Med hjälp av etymologisk analys fastställdes att upprepning av en stavelse i toponymer vittnar om deras forntida ursprung, eftersom upprepbarhet är en objektiv verklighet som människan omedvetet tillägnar sig när hon skaffar sig praktisk erfarenhet.

Att uppmärksamma toponymer med upprepning av ett ordbildningselement innebär en uppmaning att studera det forntida namngivningssättet i språk med olika struktur. Ett register över sådana toponymer i sådana språk skulle göra det möjligt att jämföra och ställa deras onymiska rum mot varandra; dessa har djupa historiska rötter.

REFERENCES

Basik Sergey 2008: General Toponymy, Minsk: Publishing House of the Belarusian State University.

Biryla Nikolay, Vanagas Aleksandras 1968: Litouškiia elementy ü belaruskai anamastytsy, Minsk: Navuka i tėkhnika.

Cano Washington 1952: Estudio geográfico, histórico, y sociológico del Lago Titicaca, Argentina: Ediciones Moreno.

Carmody Julie, Prideaux Bruce 2011: Sustainable Nature Based Tourism: Planning and Management. Report on Visitation and Use at Barron Falls, Far North Queensland, 2009/2010. Report to the Marine and Tropical Sciences Research Facility. Cairns: Published by the Reef and Rainforest Research Centre Limited. Available at: https://researchonline.jcu.edu.au/18149/1/492_JCU_Carmody_%26_Prideaux_%282011%29_Wet_Tropics_Site_Report_7_.pdf.

210

BENDRINĖ KALBA | 96

Gunn Aeneas 2008: We of the Never-Never, New South Wales: Vintage Books.

Hanzelka Jiří, Zikmund Miroslav 1956: Africa: The Dream and the Reality 2, Moscow: Foreign Literature Publishing House.

Harper Douglas 2003: Online Etymology Dictionary. Available at: http://www.etymonline.com.

Humboldt Wilhelm von 2000: Selected Works on Linguistics, Moscow: Progress Publishing Group.

Khvesko Tamara 2009: Ways Toponyms Formation. – Issues in Cognitive Linguistics 1(018), 107–113. Available at: file:///C:/Users/Zinaida/Downloads/sposoby-obrazovaniya-toponimov.pdf.

KNE – Kazakhstan. National Encyclopedia. Almaty: Kazakh encyclopedia 1, 2004.

Konkashpayev Gali K. 1948: Name of the City Alma-Ata. – Izvestiya AN Kazakhskoy SSR. Geographical Series 58(2), 72–77.

Lévi-Strauss Claude 1994: Primitive Thinking, Moscow: Republic.

Luchyk Vasyl V. 2011: About the Peculiarities of Nomination in the Toponymy of Ukraine. – Journal of Vasyl Stefanyk Precarpathian National University. Philology 29/31, 21–24.

Luchyk Vasyl V. 2014: Etymological Dictionary of Ukraine’s Toponyms, Kyiv: Publishing center “Akademiya”.

McCullough Colleen 1988: The Thorn Birds, Moscow: Hudozhestvennaya literatura.

Murzaev Eduard M. 1982: Geography in Names, Moscow: Nauka.

Murzaev Eduard 1974: Essays on Toponymy, Moscow: Mysl.

Nikonov Vladimir N. 1965: Introduction to Toponymy, Moscow: Science.

Orlov German 1978: Modern English in Australia, Moscow: Vysshaya Shkola.

Pakholok Zinaida 2013: The Epistemological and Ontological Status of the Repetition Category: Linguistic and Speech Dimensions, Lutsk: Vezha-Druk.

Petrovich Emil 1968: Romanians as “Creators” of Slavic Toponyms. – Romanoslavica 15, 6–18.

Podolskaya Natalia 1988. Dictionary of Russian Onomastic Terminology, Moscow: Science.

Pospelov Evgeniy 2002: Geographical Names of the World. Toponymic Dictionary, Moscow: Russian dictionaries, Astrel, AST.

Rosetti Alexandru 1962: Notes on the Use of Onomatopoeia. – Issues in Linguistics 3, 91–92.

Schubert Theodor 1860: European Russia 1:126K v. Available at: http://retromap.ru/14186010_54.676709,25.070972.

SGP – Słownik geograficzno-krajoznawczy polski, red. M. Milewska, Warszawa: Panstwowe wydawnictwo naukowe, 1983.

ZINAIDA PAKHOLOK. Toponyms with Repetition of a Word-Formation Element as Rudiments of Ancient Thinking (to Statement of the Problem)

211

Sytin Petr 1958: From the History of Moscow Streets, Moscow: Moskovskiy Rabochiy.

Štefănescu Margareta 2018: Russian Elements in Romanian Toponymy. – Library of the Magazine «Rusyn» 9(26), 66–79.

Uspensky Lev 1973: Riddles of Toponymy, Moscow: Molodaya Gvardiya.

Wolanowski Lucjan 1990: The Continent that Has Ceased to Be a Legend, Moscow: Main editorial office of oriental literature of the Nauka publishing house.

Wolanowski Lucjan 1976: Post to Never-Never Land, Moscow: Main editorial office of oriental literature of the Nauka publishing house.

Zhuchkevich Vadim 1974: Short Toponimic Dictionary of Belarus, Minsk: BSU Publishing House.

Zipf George Kingsley 1949: Human Behavior and the Principle of Least Effort, Cambridge: Addison-Wesley Publishing.

Gauta 2023 09 04

Priimta 2023 11 15

ZINAIDA PAKHOLOK

TOPONYMS WITH REPETITION OF A WORD-FORMATION ELEMENT AS RUDIMENTS OF ANCIENT THINKING (TO STATEMENT OF THE PROBLEM)

Summary

The description of the onomastic picture of the world is impossible without repetitions that permeate the toponymic space. When determining the inner form of a toponym, the repetition of a structural element is clearly traced: a syllable, a root morpheme, a word. These elements, depending on the source of creation, areas of use, and distribution, create word-formation models included in two toponymic types: aboriginal and standardized.

Aboriginal toponyms were created by indigenous people to name a local geographical object; they are used only in a given territory and are widespread in colloquial speech. The interest in this type is conditioned by the fact that toponyms have preserved traces of folk art, expressiveness, and have information potential that reflects the specifics of natural conditions. The examples of aboriginal toponyms with figurative and expressive connotations analyzed in the article, formed by the direct transition of the appellative into the onym, are a consequence of the widespread use of reduplication.

212

BENDRINĖ KALBA | 96

Standardized toponyms were created by people of different spheres of activity; they are used within the country and in international practice, recorded in literary language. This type of toponyms is represented in the following word-formation models: transition of appellative into onym with repetition of syllable, with repetition of syllable and addition of affix, with repetition of syllable and addition of word, with repetition of word; transition of appellative into onym in a toponymic phrase with repetition of root morpheme and with repetition of word. The filling of word-formation models depended on the different degrees of study of a number of general issues in regional toponymic systems.

Toponyms of the same model recorded in the same type of geographical objects located on different continents are evidence of the commonality of the nomination.

Using etymological analysis, it was established that the repetition of word-forming elements in toponyms indicates an ancient origin, because repetition is an objective reality that a person unconsciously assimilates as one gains practical experience.

Appealing to toponyms with repetition of the word-formation element is a request for studying the ancient method of nomination in languages of different structures. The creation of a register of similar toponyms in such languages will make it possible to compare and contrast their onym space, which has deep historical roots.

KEYWORDS: onym, toponym, reduplication, syllable, root morpheme, affix, word, word formation model, etymological analysis, repeatability, ancient thinking.

ZINAIDA PAKHOLOK

Lutsk Human Development Institute of the Open International University “Ukraine” Georgy Gongadze st. 5

[email protected]

ZINAIDA PAKHOLOK

VIETOVARDŽIAI SU PASIKARTOJANČIŲ ŽODŽIŲ DARYBOS ELEMENTŲ KAIP SENOSIOS MĄSTYSENOS UŽUOMAZGOS

Santrauka

Apibūdinti onomastinį pasaulio vaizdą neįmanoma be pakartojimų, kurių apstu toponimijoje. Vidinėje vietovardžio formoje galima aiškiai atsekti pasikartojantį struktūrinį elementą – skiemenį, šaknies morfemą, žodį. Priklausomai nuo sukūrimo šaltinio, vartojimo ir paplitimo srities, šie elementai sudaro žodžių darybos modelius, būdingus abiejų tipų – seniesiems ir norminiams – vietovardžiams.

ZINAIDA PAKHOLOK. Toponyms with Repetition of a Word-Formation Element as Rudiments of Ancient Thinking (to Statement of the Problem)

213

Senuosius vietovardžius vietiniai gyventojai kūrė, siekdami įvardyti vietos geografinį objektą, jie vartojami tik tam tikroje teritorijoje ir yra plačiai paplitę šnekamojoje kalboje. Domėjimąsi šio tipo vietovardžiais lemia tai, kad juose yra išlikę liaudies meno bruožų, išraiškingumo. Jie gali teikti informaciją apie gamtinių sąlygų ypatybes. Šiame straipsnyje analizuojami perkeltinių ir ekspresyvių konotacijų turinčių senųjų vietovardžių, susiformavusių bendriniam daiktavardžiui tiesiogiai virstant onimu, pavyzdžiai – plačiai paplitusio pasikartojimų vartojimo rezultatas.

Norminius vietovardžius kūrė skirtingų veiklų atstovai. Jie vartojami tiek šalyje, tiek tarptautinėje erdvėje, fiksuojami literatūrinėje kalboje. Šios rūšies vietovardžiams būdingi tokie žodžių darybos modeliai: bendrinio daiktavardžio vertimas onimu, pakartojant skiemenį arba pridedant afiksą, pakartojant skiemenį ir pridedant žodį, pakartojant žodį; bendrinio daiktavardžio vertimas onimu vietovardiniame žodžių junginyje, pakartojant šakninės morfemą ir pakartojant žodį. Žodžių darybos modelių panaudojimas priklauso nuo kai kurių bendrųjų regioninės vietovardžių sistemos klausimų ištirtumo laipsnio.

To paties modelio vietovardžiai, naudoti skirtinguose žemynuose esantiems tos pačios rūšies geografiniams objektams įvardyti, rodo, kad toks įvardijimo būdas buvo gana įprastas.

Pasitelkus etimologinę analizę nustatyta, kad vietovardžiuose pasikartojantys žodžių darybos elementai rodo senovinę žodžio kilmę, nes pasikartojimas atspindi objektyvią tikrovę, kurią asmuo nesąmoningai įsisavina, įgydamas praktinės patirties.

Vietovardžiai, kuriuose pasikartoja žodžių darybos elementas, kelia poreikį tyrinėti senąjį objektų įvardijimo skirtingos struktūros kalbomis metodą. Sukūrus tose kabose vartojamų panašių vietovardžių registrą, atsirastų galimybė palyginti ir sugretinti gilias istorines šaknis turinčią jų onimiją.

ESMINIAI ŽODŽIAI: onimas, vietovardis, pasikartojimas, skiemuo, šaknies morfema, afiksas, žodis, žodžių darybos modelis, etimologinė analizė, pakartojamumas, senovinė mąstysena.

ZINAIDA PAKHOLOK

Lutsk Human Development Institute of the Open International University “Ukraine” Georgy Gongadze st. 5

[email protected]

214

BENDRINĖ KALBA | 96