MOKSLO KALBOS KULTŪROS IR TERMINOLOGIJOS PROBLEMOS LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXIV (1985)

VALERIJ NIKOLAJEVITJ TJEKMONAS

OM NÅGRA LAGBUNDENHETER I FORMATIONEN AV TERMINOLOGIN FÖR LINGVISTISK ANALYS

En mängd termer som används inom en teori eller ett fragment av den kommer vi att kalla en terminologisk grupp (TrG). Till sin struktur och sina egenskaper liknar TrG i flera avseenden lexikala temagrupper (TmG) i naturliga språk.

På varje synkroniskt snitt representeras således TrG och TmG vanligen av lexem med olika ursprung och tillkomsttid. Inom de flesta vetenskaper, särskilt humaniora, däribland språkvetenskapen, formas TrG:s sammansättning spontant, och deras enheter utgör oftast ord i det naturliga språket. Processen för hur TrG och TmG formas påverkas i praktiken av samma sociolingvistiska faktorer – mode, stilistiska överväganden, tillgång till prestigefyllda källor för lånord, puristiska tendenser i utvecklingen av det aktuella nationella språket och så vidare.

I fråga om semantisk struktur liknar TrG och TmG varandra genom att de innehåller både entydiga och flertydiga lexem. För TmG är detta regel och ett naturligt tillstånd, medan flertydighet hos lexem är oönskad i TrG. Den är dock praktiskt taget oundviklig när dess termer representeras av lexem i det naturliga språket. Inom språkvetenskapen kännetecknas många termer av dold (eller potentiell) polysemi, eftersom de antingen inte är strikt definierade, eller så medger deras tolkning en tvetydig tolkning, eller också därför att de har lånats från andra teorier eller närliggande discipliner. Dold eller uppenbar flertydighet hos lexem i TrG försvårar ofta en adekvat förståelse av nya ståndpunkter som formuleras inom den aktuella teorin, men underlättar samtidigt framställningen av nya ståndpunkter med hjälp av äldre termer, vilket säkerställer teoriernas kontinuitet. I detta sammanhang kan vi erinra om att forskare som vill betona originaliteten och särarten (”bristen på kontinuitet”) i sina teoretiska konstruktioner ofta föreslår terminologisystem som skiljer sig radikalt från de traditionella.

Dessa likheter i TrG:s och TmG:s struktur och egenskaper gör det möjligt att betrakta terminologiska grupper inom lexikonet – i första hand inom humaniora – som varianter av språkets temagrupper, vilka hör till den så kallade kulturella vokabulären. Enligt vår mening kan detta synsätt bidra till att

151

bättre förstå regelbundenheterna i hur TrG formas inom humaniora.

Samtidigt skiljer sig de semantiska mekanismerna för hur betydelsen hos lexem i TrG och TmG bildas i grunden åt. En terms betydelseomfång bestäms huvudsakligen av den teori som termen används inom. Teorin anger också de särskiljande dragen (semer) som lexemen inom terminologiska grupper kontrasteras efter. Det är också uppenbart att dessa semer är av encyklopedisk (icke-systemisk, icke-språklig) karaktär, eftersom TrG:s sammansättning bestäms av teorin.

Sammansättningen av lexikala temagrupper uppkommer däremot, som bekant, historiskt, och varje lexems betydelseomfång i gruppen bestäms av de systemiska relationerna i kärnan av dess semantiska fält. Dessutom är betydelsen hos lexem i naturliga språk nära knuten till deras distribution, medan särdragen i en terms semantiska distribution beror på strukturen hos den teori som den aktuella TrG används inom.

I allmänhet beror skillnaderna mellan termernas och de naturliga språkens lexems semantik på att de förstnämnda utgör grunden för det metaspråk med vars hjälp en teoretisk modell av ett fenomen byggs upp, medan de sistnämnda fungerar som (naturliga) objekt som kan beskrivas med hjälp av ett metaspråk.

Inom olika vetenskaper finns en tydligt framträdande tendens att låta teorin bestämma inte bara termernas semantik utan också deras formella struktur. Denna tendens har förverkligats mest konsekvent inom kemin. Enligt vår mening har även vissa delar av terminologin för lingvistisk analys (eller teorin om beskrivning av naturliga språk) formats som ett resultat av denna tendens. Syftet med den fortsatta diskussionen är att visa att detta antagande är riktigt; en detaljerad redogörelse för hur enskilda termer inom lingvistisk analys uppkom ligger dock utanför ramen för vår uppgift.

Lingvistisk analys bygger på en teori om beskrivning av enheter och strukturer på språkets grundläggande nivåer – fonetisk, morfologisk, lexikal och syntaktisk. Utgångspunkten är enheter som kan observeras och uppfattas – språkljud, ord, ordformer och meningar. Dessa enheter urskiljs intuitivt av forskaren, som själv är språkbrukare, genom att tal på det aktuella språket uppfattas och förstås. De utgör den så kallade etiska nivån för representation av språkfakta (eller observationsnivån; termen etisk bildas av suffixet -etik i ordet fonetik).

Den formella analysens (beskrivningens) huvuduppgift är att med utgångspunkt i den etiska nivåns enheter identifiera och beskriva enheter i det aktuella språket. Till skillnad från de etiska enheterna är dessa enheter teoretiska konstruktioner, modeller av observerbara språkfakta. Namnen på sådana enheter innehåller suffixet -em.

152

Redan under det förra seklets sista fjärdedel föreslog I. A. Baudouin de Courtenay konceptet fonem som en abstrakt enhet för representation av intuitivt urskiljbara språkljud. Därefter fick enheten på den morfologiska nivån, som har en analog funktion, namnet morfem. ”Ord” som en enhet i en definitionsordbok, vilken representerar en mängd semantiskt identiska ordformer, fick namnet lexem. Helt nyligen föreslogs också termen syntaksem för den grundläggande funktionella enheten inom syntax.

Parallellt med framväxten av den emiska terminologin började den etiska terminologin omformas och enhetligas. Den formella strukturen hos de nya etiska termerna utformades så att den skulle framhäva deras omarkerade karaktär i förhållande till de emiska. Med andra ord började den teoretiska härledningen och sekundära karaktären hos de emiska termerna modelleras på nivån för deras formella struktur. Som ett resultat uppstod följande termpar:

fonem — fon (språkljud)

lexem — lex (ord)

morfem — morf (ordform)

syntaksem —? (”syntaks”).

Bildandet av nya etiska termer stimulerades av spridningen av termerna allofon och allomorf. Det bör understrykas att enhetliggörandet av den etiska terminologin till stor del skedde spontant. Av denna anledning användes länge inte den potentiellt möjliga termen lex, och termen allolex fick ingen spridning — i den betydelsen används fortfarande ord.

Termen syntaksem är för närvarande ett slags exotism, medan den potentiellt möjliga termen syntaks knappast kommer att slå rot inom den närmaste framtiden.

Orsakerna till den inkonsekventa termbildningen och användningen av termer bör knappast förklaras enbart med forskarnas önskan att undvika ovanliga termer. Lingvistikens historia visar att ny terminologi får fäste relativt lätt om det läggs fram en gedigen teoretisk motivering för behovet av att införa den. En sådan motivering kan i vårt fall vara hänvisningen till den formella analysens isomorfism på var och en av språkets huvudnivåer. Föreställningen om denna isomorfism växte emellertid fram gradvis, och man kan hävda att dess realitet ännu inte har insetts av flertalet lingvister. Därtill skiljer sig den formella analysens roll och betydelse (eller teoretiska vikt) något åt på de olika språknivåerna; närmare bestämt förefaller den formella analysen vara mindre viktig ju mer innehållsrik (betydelserik) språkenheten är. Av denna anledning är fonologin för närvarande den mest formaliserade — såväl till sin natur som terminologiskt — som teori om språkliga enheter utan betydelse; därefter följer morfologin och lexiken, i fallande formaliseringsgrad. Det är karakteristiskt att

153

Betydelsen av formell analys vid beskrivningen av lexikonet har uppmärksammats relativt nyligen och den tillmäts fortfarande ofta inte tillräcklig vikt. När det gäller syntaxen är det inte ens helt klart vad en sådan analys bör bestå i. Graden av utveckling och standardisering av den lingvistiska analysterminologin å ena sidan och graden av teoretisk utforskning av språkets nivåer å andra sidan är således uppenbart ömsesidigt beroende. Detta faktum bekräftar tydligt idén att det är teorins utveckling som är den främsta faktorn bakom dess terminologis utformning – såväl innehållsligt som formellt.

Det bör framhållas att den formella analysen inte uttömmer problematiken kring beskrivningen av ett konkret språk, eftersom det utifrån dess resultat inte är möjligt att formulera objektiva regler för hur språkets markerade (meningsfulla) enheter bildas. Det är helt uppenbart att den formella analysen måste kompletteras med uppgifter från en parametrisk beskrivning av språkets enheter, eller med en beskrivning av hur de realiseras och fungerar. Inom fonetiken är målet med den parametriska beskrivningen att fastställa objektivt akustiska egenskaper hos delar av talflödet som ansvarar för realiseringen av vissa talljud (och följaktligen även fonem). Inom morfologin syftar den parametriska beskrivningen till att identifiera de enskilda morfernas semantisk-morfologiska betydelser. Inom lexikonet är problematiken kring modern syntaktisk semantik, eller med andra ord semantisk syntax, i själva verket parametrisk. Isomorfismen mellan uppgifterna för den parametriska beskrivningen av språkets olika nivåer är för närvarande i praktiken inte insedd; många lingvister har inte heller uppmärksammat det särpräglade i den parametriska beskrivningens uppgifter i förhållande såväl till intuitiv som till formell analys. Av denna anledning förekommer uttryck av typen fonetisk beskrivning av språket (dvs. i praktiken emiska enheter) och fonologisk beskrivning av talet (dvs. emiska enheter) i den moderna vetenskapliga litteraturen; inom ramen för modern teoretisk lingvistik är dessa uttryck i själva verket motsägelsefulla.

Enligt vår uppfattning kommer särarten hos den parametriska beskrivningens uppgifter förr eller senare att bli uppenbar, vilket tydligen kommer att leda till att särskilda termer skapas, såsom foneta ”en uppsättning psykoakustiska parametrar som skapar (eller under vissa fonetiska förhållanden kan skapa) effekten av ett visst talljud (fono)”; morfeta ”en uppsättning lexikal-morfologiska betydelser som bestämmer särdragen i användningen av en viss morf”; lexeta ”en uppsättning betydelser hos ett ord som bestämmer särdragen i dess semantiska kombinerbarhet”; möjligen syntakseta i betydelsen någon sorts morfosyntaktiska regler för användningen av en viss ’syntax’. Men vi upprepar att en sådan terminologi (med avseende på funktioner) tydligen kommer att uppstå och befästas—

154

först efter att idéerna om parametrisk beskrivning har formulerats tydligt och omsatts i praktiken.

Slutligen, en sista sak. En terminologisk grupp vars semantiska och formella struktur helt och hållet motiveras av den teori den tjänar kan kallas ”fullkomlig”. För en sådan grupp upphör problemet med förhållandet mellan det nationella och det internationella, och den blir naturligt ett fragment av det (internationella) semantiska språket inom den moderna vetenskapen.