LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXX (1993) PERIFERINĖS LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS

F. D. KLIMTJUK

DE BALTISK–POLESKA OCH MELLANCENTRAL–EUROPEISKA–POLESKA ETNOKULTURELLA OMRÅDENA

I Europas forntida historia spelade bergsbältet Alperna–Karpaterna en stor roll¹. Norr om det hade glaciären ett betydande inflytande på klimatet, söder om det var glaciärens roll betydligt mindre. Därför skilde sig förutsättningarna för människornas ekonomiska verksamhet åt i Europas två delar. Söder om Karpaterna och på Balkanhalvön hade produktionsbaserade näringsformer – jordbruk och boskapsskötsel – redan under VI–V årtusendet f.Kr. utvecklats². Norr om Alperna–Karpaterna dominerade vid denna tid fortfarande näringsformer baserade på tillägnande – jakt, insamling och fiske. Med produktionsbaserad ekonomi kunde människan i forntiden få 16 gånger mer livsmedel från samma areal än när näringsformer baserade på tillägnande dominerade³. Därför ökade befolkningens antal och täthet kraftigt söder om Karpaterna under VI–V årtusendet f.Kr. (framför allt på Balkanhalvön). Men klimatet i området norr om Karpaterna och Alperna förändrades gradvis, och levnadsförhållandena för människorna där började närma sig de sydeuropeiska. Näringen förblev emellertid baserad på tillägnande, och befolkningstätheten var låg. På så sätt uppstod en slags disproportion: levnadsförhållandena var relativt lika i båda zonerna, befolkningstätheten hög i den södra zonen och låg i den norra. Detta ledde till migrationer från den södra zonen till den norra⁴. De viktigaste migrationerna gick från Mellersta Donauområdet genom Mähriska porten.

Norr om Karpaterna hade redan under övre paleolitikum en stabil kulturell gemenskap utvecklats – Swiderienkulturen (X–VIII årtusendet f.Kr.)⁵. Dess utbredningsområde omfattade Wisłas, övre Odra, Pripjats, Desnas, övre Dneprs, Västra Dvinas och Nemunas flodområden samt angränsande områden i norra Tjeckoslovakien och södra Estland. Senare bildades på grundval av Swiderien en grupp besläktade kulturer, de så kallade swideroida kulturerna (VII–VI årtusendet f.Kr.)⁶.

1 Godłowski K., Kozłowski J. K. Historia starożytna ziem polskich. Warszawa, 1983. S. 34. Kucharenko J. V. Arkeologija Polesja. M.,1969. S. 20. Rybakov B. A. De forntida slavernas hedendom. M., 1981. S. 147. 2 Mongajt A. L. Västeuropas arkeologi. Stenåldern. M., 1973. S. 200–224. Dovzjenok V. M. Geografija kamjanoho veka. M., 1979. S. 110–136. Formozov A. A. Problemy etnokulturnoj istorii kamennogo veka na territorii evropejskoj časti SSSR. M., 1977. S. 9. 3 Formozov A. A. Problemy etnokulturnoj istorii... S. 15. 4 Rybakov B. A. De forntida slavernas hedendom... S. 147. 5 Arkeologija SSSR. Paleolit. M., 1984. S. 171, 223, 224. Arkeologija Ukrainskoj SSR. T. 1. Kiev, 1985. S. 95. 6 Telegin D. Ja. Mezolityčni pam’jatky Ukrajiny. Kyïv, 1982. S. 143. Arkeologija Ukrainskoj SSR. T. 1... S. 83–106.

47

Till följd av migrationer och andra slags kulturella influenser bildades under V årtusendet f.Kr., huvudsakligen norr om Karpaterna och Alperna, på området från Britannien i väster till södra Volynien och norra Moldavien i öster, kulturen med linjärbandkeramik.⁷ Dess substrat utgjordes av flera kulturer, däribland den södra delen av den tidigare Swiderienkulturen. Genom att kulturen med linjärbandkeramik överlagrades på en del av det tidigare Swiderien började det senares utbredningsområde delas upp i ett sydligt och ett nordligt område. Det nordliga området kommer vi här preliminärt att kalla baltiskt–poleskt, det sydliga mellancentralt–europeiskt–poleskt. I det nordliga området fortsatte huvudsakligen autoktona traditioner att utvecklas utan betydande sydliga influenser. Det sydliga området är däremot resultatet av att balkano–danubiska traditioner överlagrats på swideriska.

I mitten av IV årtusendet f.Kr. inträffade en ny betydande migrationsvåg från Mellersta Donauområdet norrut längs samma väg genom Mähriska porten, samt bildandet av en ny gemenskap. Denna gemenskap var Lengyelkulturen (3500–2500 f.Kr.).⁸ Dess ursprungliga bildningscentrum var Mellersta Donauområdet. Dess utbredningsområde omfattade Mellersta Donauområdet, Mähren, västra Slovakien, mellersta och södra Polen, södra Volynien och norra Galizien. Detta är i huvudsak det av oss avgränsade mellancentralt–europeiskt–poleska området.

Under V årtusendet f.Kr. började besläktade kulturer med kamkeramik att bildas⁹. I mitten av V årtusendet f.Kr. bildades Nemankulturen och Dnepr–Donetskulturen, och under första hälften av III årtusendet f.Kr. Valdaj-, Usvjaty- och Narvakulturerna. De existerade fram till början av II årtusendet f.Kr. Kamkeramikkulturernas gemensamma utbredningsområde omfattade Litauens, Lettlands, Estlands och Belarus territorier, större delen av Ukraina, de ryska områden som gränsar till Baltikum och Belarus samt Polen (på Polens övriga territorium spred sig Nemankulturen först i mitten av III årtusendet f.Kr.). Detta utbredningsområde sammanfaller i huvudsak med Swiderienkulturens utbredningsområde.

Under andra fjärdedelen av IV årtusendet f.Kr. bildades trattbägarkulturen¹⁰. Dess mest sannolika ursprungliga utbredningsområde var Jylland och angränsande områden i dagens Tyskland och Polen. Det låg väster om det tidigare Swiderienområdet. Senare spred sig trattbägarkulturen över ett stort område från Nederländerna i väster till Volynien och Västra Polesien i öster, från södra Skandinavien i norr till den norra delen av söder. Öster om Odra var den inflyttad. På östra Polens, Volyniens och Polesiens territorier uppträdde denna kultur omkring 2500 f.Kr. Den existerade till slutet av III årtusendet f.Kr. Det mellancentralt–europeiskt–poleska området ingick i trattbägarkulturens utbredningsområde, medan det baltiskt–poleska området låg utanför det.

7 Mongajt A. L. Västeuropas arkeologi. Stenåldern... S. 224–232. Arkeologija Ukrainskoj SSR. T. 1... S. 126–133.

8 Mongajt A. L. Västeuropas arkeologi. Stenåldern... S. 234–237. Arkeologija Ukrainskoj SSR. T. 1... S. 268–273.

9 Isaenko V. F. Bosättningar i Pripjat-Polesien. Minsk, 1976. S. 108–127.

10 Mongajt A. L. Västeuropas arkeologi. Stenåldern... S. 272–278. Arkeologija SSSR. SSSR:s epok. M., 1982. S. 259–262. Arkeologija Ukrainskoj SSR. T. 1... S. 225, 273–280. Kucharenko J. V. Polens arkeologi... S. 42–45.

48

En stor roll i den forntida etniska historien i Central- och Östeuropa tillkommer kulturen med klotamforor (2900–2000 f.Kr.)¹¹. Dess utbredningsområde omfattade Polen, Tjeckien, östra Tyskland, sydvästra delen av det vitryska Nemunasområdet, en betydande del av Ukraina (Volynien, Galizien, Podolien, huvuddelen av Volyniens och Zjytomyrs Polesien samt mellersta Dneprområdet) och nordöstra Rumänien. Det motsvarar i huvudsak den lengyelska kulturens utbredningsområde, men är betydligt större än detta. Bildandet av kulturen med klotamforor i den östra delen av dess utbredningsområde, särskilt i Polesien och Dneprområdet, är förbundet med betydande migrationer från väster. Denna kulturs traditioner bevaras både väster och öster om Västra Bug i de efterföljande kulturerna – snörkeramiken och tșineț–komarovokulturen. Den centraleuropeisk-polesiska regionen utgjorde huvuddelen av kulturen med klotamforors utbredningsområde, medan den baltisk-polesiska regionen låg utanför det.

I slutet av det III och början av det II årtusendet f.Kr. bildades snörkeramikkulturen, eller stridsyxekulturen¹². Dess utbredningsområde sträckte sig från Rhen i väster till Mellersta Volga i öster, från södra Skandinavien och södra Finland i norr till mellersta Donau och Dneprs forslandskap i söder. Den centraleuropeisk-polesiska, den baltisk-polesiska och andra regioner ingår i detta utbredningsområde. Under den betraktade epoken äger inte bara en kulturell konsolidering rum, utan även olika migrationsprocesser, vars karaktär ännu är långt ifrån slutgiltigt klarlagd. Inom hela snörkeramikkulturens område kunde en enhetlig etnos inte bildas. Den kulturella enheten bidrog dock till konsolideringen av besläktade etniska grupper.

I mitten av det II årtusendet f.Kr. bildades tșineț–komarovo-kulturgemenskapen på grundval av lokala varianter av snörkeramikkulturen¹³. Ibland kallas den en kultur, ibland urskiljer man inom den tșineț-, komarovo- och sosnitskakulturerna. Gemenskapens utbredningsområde omfattade mellersta och övre Odra, mellersta och övre Wisła, Västra Bug, övre Dnjestr, Pripjat, nedre och mellersta Desna, Sejm samt delar av mellersta och övre Dneprområdet. Detta utbredningsområde motsvarar den centraleuropeisk-polesiska regionen. Till skillnad från de föregående epokerna (den lengyelska kulturen och kulturen med klotamforor) skedde en betydande utvidgning av det i nordöstlig riktning.

I slutet av det II och början av det I årtusendet f.Kr. delades tșineț–komarovo-området i tre delar: en västlig (lusatiska kulturen), en sydöstlig (belogrudovska, därefter tjornoleska kulturerna) och en nordöstlig

¹¹ Segetnikov I. K. Kulturen med klotamforor. // Arkeologin i Sovjetunionen. Samlingsverk över arkeologiska källor. Häfte ВІ-27. Moskva, 1983. Mongajt A. L. Västeuropas arkeologi. Stenåldern... S. 278–279. Sovjetunionens arkeologi. Sovjetunionens eneolitikum. Moskva, 262–263. Ukrainska SSR:s arkeologi. Bd 1... S. 280–291. Rybakova B. A. Hedendomen... S. 230–231.

¹² Sovjetunionens arkeologi. Bronsåldern i Sovjetunionens skogsbälte. Moskva, 1987. S. 35–84. Mongajt A. L. Västeuropas arkeologi. Stenåldern... S. 275–278.

¹³ Berezanskaja S. S. Mellanperioden av bronsåldern i norra Ukraina. Kiev, 1972. Ukrainska SSR:s arkeologi. Bd 1... S. 422, 428–445. Kucharenko J. V. Polens arkeologi... S. 61, 70. Sovjetunionens arkeologi. Bronsåldern... S. 106–124. Rybakova B. A. Hedendomen... S. 221–222.

49

(milogradska, därefter lebederska kulturerna)¹⁴. Efter ett kronologiskt avbrott sker en ”återställning” av det tidigare tșineț–komarovo-området (närmare bestämt det centraleuropeisk-polesiska). Detta hänger samman med uppkomsten av de besläktade kulturerna lietetjvorska (II århundradet f.Kr. – V århundradet e.Kr.) och zarubinetska (III århundradet f.Kr. – II århundradet e.Kr.). Därefter följer åter en uppdelning av det betraktade området och åter, efter ett nytt kronologiskt avbrott, en ”återställning”. Den senare hänger samman med bildandet av Pragkulturen /V–VII århundradena/. B. A. Rybakova uppmärksammade sammanfallet mellan tșineț–komarovo-, przeworsk- och zarubinetskakulturernas utbredningsområden¹⁵. Forskaren ser orsaken till detta sammanfall i följande. I tșinețerna ser han färdigbildade protoslaver, vilket är fullt möjligt. Enligt hans mening inträdde uppdelningen av områdena i samband med bildandet av nya kulturella centra, som införlivade delar av det protoslaviska området i sin inflytelsesfär. B. A. Rybakova ser orsaken till ”återställningen” av de nämnda arkeologiska kulturernas områden främst i att dessa kulturer under olika kronologiska perioder skapades av en och samma etnos (i detta fall protoslaverna). Om inte alla forskare delar B. A. Rybakovas uppfattning om tșineț–komarovokulturens slaviska tillhörighet, anses Pragkulturens slaviska karaktär vara allmänt erkänd.

Efter snörkeramikkulturens ”sönderfall” utgör den baltisk-polesiska regionen en relativ enhet. Under det I årtusendet f.Kr. sönderfaller den i tre regioner: den första omfattade det tidigare prussernas land samt västra Litauen och sydvästra Lettland, den andra östra Litauen, sydöstra Lettland samt norra, nordvästra och centrala Belarus (den streckornerade keramikkulturen), den tredje mellersta och övre Daugavaområdet, övre Dneprområdet och Desnas bäcken¹⁶. Kulturerna i alla tre regionerna anser flertalet forskare vara baltiska.

Vissa kulturgemenskaper eller delar av dem har vi rätt att betrakta som övergångsformer mellan den centraleuropeisk-polesiska och den baltisk-polesiska regionen. De omfattade uppenbarligen en befolkning som var heterogen i etniskt och språkligt avseende. Till sådana gemenskaper kan vi bland annat räkna: en betydande del av milogradskakulturen (VIII–III århundradena f.Kr.), delar av de zarubinetska och senzarubinetska kulturgemenskaperna, bantserovska eller kolotjinsko-bantserovska kulturen (V–VIII århundradena)¹⁷.

Den äldsta historien känner vi främst genom de så kallade arkeologiska kulturerna. I detta arbete använder vi detta begrepp. Vad representerade dessa kulturer? Vilket förhållande hade de till etnoserna? De arkeologiska kulturernas enhetlighet vittnar om att de lämnades av ett forntida (eller medeltida) samhälle som utgjorde någon form av enhet, inom

¹⁴ Rybakov B. A. Hedendomen... S. 224. Ukrainska SSR:s arkeologi. Bd 2. Kiev, 1986. S. 29–36, 39–43, Ukrainska SSR:s arkeologi. Bd 1... S. 445–450, 449–512.

¹⁵ Rybakov B. A. Hedendomen... S. 214–230.

¹⁶ Sedov V. V. Slaverna i övre Dnepr- och Daugavaområdena. Moskva, 1970. S. 11–33.

¹⁷ Baran V. D. Slaverna vid mitten av det I årtusendet e.Kr. // Problem kring slavernas etnogenes. Kiev, 1978. S. 5–39.

50

med vilka ständiga kontakter upprätthölls. Detta bidrog till etnolingvistisk konsolidering. Men i första hand konsoliderades besläktade grupper. De flesta arkeologiska kulturer var sannolikt etniskt heterogena. Men i många av dem skapades uppenbarligen förutsättningar för konsolideringen av en eller flera etniciteter, som förenades av den arkeologiska kulturen, vilket är fullt begripligt: i forntida samhällen var tvåspråkighet och flerspråkighet utbredda — detta har forskare bevisat på grundval av etnografiskt material, dvs. uppgifter om folk som levde under stenåldersförhållanden ännu under XIX — XX århundradena. ¹⁸. Överallt skedde en förändring av de arkeologiska kulturerna. Orsakerna var olika. I vissa fall var detta ett resultat av kulturella och ekonomiska förändringar, i andra — ”politiska” omgrupperingar eller tillströmning av befolkning med annan etnisk tillhörighet m.m.

Vi har behandlat följden av förändringarna av de arkeologiska kulturerna i området mellan Karpaterna och Östersjön under de äldsta tiderna fram till andra hälften av I årtusendet e.Kr. När utbredningsområdena för dessa kulturer eller grupper av besläktade kulturer läggs ovanpå varandra framträder följande bild. Två områden urskiljer sig, vars gränser huvudsakligen inte korsar de angivna utbredningsområdena och som samtidigt avgränsas från angränsande områden av knippen av sådana gränser. Dessa områden kallade vi villkorligt det centraleuropeisk-polesiska och det baltisk-polesiska (se ovan). I de angivna områdena spred sig den nya kulturen vid förändringar av de arkeologiska kulturerna vanligtvis över hela området eller över större delen av det. Därför rådde under lång tid kulturell och ekonomisk homogenitet inom varje område. Sannolikt, om ganska talrika representanter för en ny etnicitet uppträdde inom området, bosatte de sig över hela området; denna etnicitets uppträdande ledde inte till att området delades i delar. Således fanns det i vart och ett av de angivna områdena förutsättningar för bildandet av en etnicitet. Det är kanske inte en tillfällighet att balter i historisk tid är belagda i det baltisk-polesiska området, medan slaver är belagda i det centraleuropeisk-polesiska. Det anförda materialet gör det möjligt att anta att de undersökta områdena har ett direkt samband med den baltiska och slaviska glotto- och etnogenesen.

Gränsen mellan det centraleuropeisk-polesiska och det baltisk-polesiska området förändrades. Bland annat skedde en förskjutning av den i nordostlig riktning.

Polesien var en av de regioner där kulturerna i de båda områdena under lång tid kom i kontakt med varandra. På en betydande del av Polesien förekommer såväl baltisk som arkaisk slavisk hydronymi¹⁹. Norr om västra och centrala Polesien saknas däremot arkaisk slavisk hydronymi. Söder om Polesien saknas en kompakt baltisk hydronymi.

¹⁸ Historia om det primitiva samhället. Den primitiva klanorganisationens epok. M., 1986. S. 469, 473, 478.

¹⁹ Gorodov V. N. och Trubatjov O. N. Lingvistisk analys av hydronymerna i Övre Dnjestr-området. M., 1962. Trubatjov O. N. Namnen på floderna i Högerbanksukraina. M., 1968. Klimtjuk O. D. Om särdragen i det hydronymiska landskapet i en slavisk mikrozon. // Tartu statsuniversitets vetenskapliga skrifter. Arbeten inom rysk och slavisk filologi. Frågor om språk­systemets uppkomst och utveckling. Tartu, 1981. S. 52–59. Klimtjuk O. D., Santsjuk L. R. Hydronymerna i Vygausjanskaja Polesien (mobitsa-etnisk tolkning) // Ordbildning och nominativ derivation i de slaviska språken // Referat från II republikanska konferensen /25–26 september 1986/ Del II. Grodno, 1986. S. 64–67.

51

Fig. 1. Gränser för arkeologiska kulturer + + + + — Swiderkulturens och swiderliknande; ᴛ ᴛ ᴛ ᴛ kamkeramikens; — — — — bandkeramikens; · · · · · trattbägarkulturens

Fig. 2. Gränser för arkeologiska kulturer x x x x Lengyel-kulturens; ᴛ ᴛ ᴛ ᴛ klotamforakulturens; — — — tșynetskomarivkulturens; · · · · · snörkeramikens och den tidiga Zarubintsy-kulturens; — · — · — Pragkulturens.

52

DE BALTISKA POLESJENS OCH CENTRALEUROPEISKA POLESJENS ETNOKULTURELLA OMRÅDEN

Sammanfattning

I artikeln behandlas det område som sträcker sig mellan Karpaterna och Östersjön samt förändringen av de arkeologiska kulturerna från äldsta tid fram till andra hälften av det första årtusendet e.v.t. Med utgångspunkt i dessa kulturers gränsstråk urskiljs två områden, som villkorligt benämns den centraleuropeiska Polesjens och den baltiska Polesjens arkeologiska kulturer. Historiska uppgifter visar att balter bodde i den baltiska Polesjens område, medan slaver bodde i den centraleuropeiska Polesjens område. Av det framlagda materialet framgår att de nämnda baltiska och slaviska områdena var förbundna genom glottogenetiska och etnogenetiska relationer. Gränserna inom den centraleuropeiska Polesjen förändrades genom tvåspråkighet och försköts oftast i östlig riktning. Polesjen är en av de regioner där kulturerna i de båda områdena under lång tid stod i kontakt med varandra. I en stor del av Polesjen är både baltisk och slavisk hydronymi av arkaisk karaktär utbredd. Norr om västra Polesjen finns ingen arkaisk slavisk hydronymi, och i den södra delen av Polesjen finns ingen kompakt baltisk hydronymi.

53