LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVII (1997)

LEKSIKOGRAFIJOS IR LEKSIKOLOGIJOS PROBLEMOS

Giedrė ČEPAITIENĖ

TILLTAL I JONAS JABLONSKIS BREV

För närvarande har 424 brev av Jonas Jablonskis publicerats genom professor Arnoldas Piročkinas försorg (Jablonskis 1985; Jablonskis 1991). De flesta av dessa brev är skrivna på litauiska (353), några på ryska (70) och ett på polska.

Innehållet i J. Jablonskis brev är vanligen sakligt, och därför finns det få personliga eller känslomässiga inslag i dem. I detta avseende skiljer sig breven till sonen Konstantinas något mer, liksom några av breven till Kazimieras Jokantas och ett eller annat brev.

J. Jablonskis använder vanligtvis tilltal i breven endast i början, eller använder det inte alls. Brev utan tilltal är med hänsyn till syftet med skrivandet av två slag: 1) sådana som är avsedda att behandla frågor om språk, bokutgivning eller samhällsorganisationers verksamhet (jfr Jablonskis 1985: 47, 94, 324–352 m.fl.); 2) sådana som är adresserade till chefer för olika institutioner. De senare breven inleds vanligen med att mottagaren benämns, t.ex. Till prof. M. Biržiška, dekanus för humanistiska fakulteten; Till utbildningsminister K. Jokantas; Till dekanus för humanistiska fakulteten, prof. V. Kreve-Mickevičius. På liknande sätt gör man också i vissa brev till Juozas Tumas. Även dessa inleds ofta med att mottagarens stånd benämns (Till prästen J. Tumas), och därefter används antingen ett tilltal eller så skrivs brevet helt utan tilltal. Naturligtvis finns det ett och annat brev utan tilltal som är annorlunda och inte passar in i de nämnda grupperna.

I dag används vanligen personens (dvs. substantivets) vokativ för tilltal, ibland utvidgad med bestämningar (LKG III: 689–683; DLKG: 637–638). I J. Jablonskis brev är tendensen när det gäller bruket av tilltal något annorlunda. Här används olika pronominella adjektiv utan huvudord betydligt oftare för att uttrycka tilltal.

Oftast används adjektivet ärade (ärade, ärade). J. Jablonskis gjorde så under nästan hela korrespondensperioden (1904–1926), och tilltalet användes på detta sätt till nästan alla korrespondenter. Det bör noteras att det i de bevarade breven endast finns ett fåtal personer som aldrig tilltalas på detta sätt – författaren Jonas Biliūnas, Petras Leonas, Povilas Višinskis och sonen Konstantinas. Detta tilltal används inte heller i de bevarade breven till Vincas Kudirka. J. Jablonskis tilltalade dessa personer med varmare ord, vilket låter oss anta att de hade band som ingalunda var enbart sakliga.

I början av korrespondensen användes formen ärade (alternativ äldre form). J. Jablonskis har beskrivit denna form i sina grammatiker. I grammatiken från 1901, där de pronominella adjektivens struktur förklaras (här kallas de dubbelbildade), sägs det att de ”är sammansatta av ett enkelt adjektiv och pronomenet jis eller i nominativ

256

bekräftande partiklar ar”, men i de intilliggande böjningsparadigmen ges inga sådana exempel (Jablonskis 1957: 84–85). Liknande resonemang förs också i grammatiken från 1922 (Jablonskis 1957: 211). Som breven visar använde J. Jablonskis själv inte längre denna form efter 1905.

Ibland inleds breven med tilltalet brangusis. I J. Jablonskis tidiga korrespondens är detta tilltal ytterst ovanligt – det förekommer bara en gång, i ett brev till P. Višinskis (slutet av november 1904). Tilltalet återkommer i breven från 1924–1927. Det förekommer en gång vardera i breven till Juozas Balčikonis (1924 06 11), Kazimieras Jokantas (1925 05 07) och Merkelis Račkauskas (1927 06 16), och två gånger tilltalar han på detta sätt Zigmas Kuzmickis (1927 08 06; 1927 12 16). En gång, när J. Jablonskis skrev till Gabrielė Petkevičaitė-Bitė under dagarna då hon gick i pension, använde han två adjektiv i tilltalet: Brangioji, gerbiamoji (1924 10 18).

Ännu mer sällan användes adjektivet mylimasis (mylimieji) som tilltal. J. Jablonskis använde ett sådant tilltal en gång vardera i brevväxlingen med sin son Konstantinas och i brev till Juozas Tumas-Vaižgantas, Litauiska vetenskapssällskapet samt Stasys Dabušis. För övrigt har det sistnämnda brevet inte bevarats; endast en avskrift är känd. Där återges adjektivets enkla (icke pronominella) form mylimas, vilken enligt A. Piročkinas kan tillskrivas en mindre skrivkunnig avskrivare (Jablonskis 1985: 101).

Utvidgade adjektiviska tilltal förekommer ett par gånger. De utvidgas med det possessiva pronomenet mano. I det enda kända brevet till J. Biliūnas står det Mano mylimasis (1905 01 26), medan tilltalet mano brangusis används i brev till professor Eduardas Volteris (1926 03 06) och Z. Kuzmickis (1926 03 06). Vanligen sägs det att possessiva pronomen uttrycker ägandeförhållanden och att pronomenet mano visar att föremålet tillhör talaren (LKG I: 673; DLKG: 261). Det verkar som om en sådan beskrivning inte riktigt passar här. Synkront skulle vi kunna betrakta frasen mano brangusis som en nominalisering av yttrandet tu esi man brangus. I de indoeuropeiska språken är en sådan växling mellan genitiv och dativ vanlig (Fillmor 1981: 460). Enligt A. Rosinas kan konstruktioner med possessiva genitiver och dativer betraktas som perifraser av varandra (Rosinas 1988: 22). J. Jablonskis har kallat liknande uttryck dativer för något som händer eller finns för någon och betonat att de används ”inte bara för att beteckna föremåls händelser, utan också för att uttrycka alla möjliga tillstånd hos dem” (Jablonskis 1957: 600). Uppenbarligen skulle även de nämnda tilltalen kunna tolkas som uttryck för ett tillstånd. Detta beror naturligtvis inte på attributet (pronomenet), utan på tilltalens kärna – adjektivet.

Det förekommer utvidgade substantiviska tilltal. De utvidgas med adjektiv, till exempel: Mylimas Drauge (brev till V. Kudirka, 1883 04 14), Brangus Drauge (till P. Višinskis, 1903 04 11), Brangieji Draugai (till lärarkongressen, 1928 11 03), Brangus Tautieti (till en okänd mottagare, 1898 11 14), Gerbiamoji Tautiete (till Morta Zauniūtė, 1904 12 09). Det bör uppmärksammas att J. Jablonskis i dessa fraser använder både enkel och pronominell adjektivform. Bland exemplen i grammatiken från 1922 finner vi också meningar med såväl enkel som pronominell adjektivform: Ko verki, sesele jaunoji? Ko liūdi sesele, balta lelijėle (Jablons-

257

kis 1957: 408). Žinoma, pateiktieji pavyzdžiai nėra visiškai adekvatūs: pirmajame sakinyje turime daiktavardinį kreipinį, išplėstą įvardžiuotine būdvardžio forma, antrajame – kreipinys išplėstas priedėliu ir jame pavartota paprastoji būdvardžio forma. Kalbėdama apie šio tipo kreipinius, Antanė Kučinskaitė kaip vartotinas nurodo tik įvardžiuotines būdvardžių formas (Kučinskaitė 1985: 62).

Bara en gång tilltalar J. Jablonskis en okänd mottagare med den för talspråket typiska formen Sveikas gyvas (1926 08 11). A. Kučinskaitė betraktar sådana tilltal i brev som familjära (Kučinskaitė 1985: 72). Ett sådant tilltal från J. Jablonskis skulle alltså kunna tyda på att brevets mottagare var en ganska nära bekant till honom, särskilt eftersom detta tilltal är det enda i språkforskarens omfattande korrespondens.

Tilltal med enbart substantiv i vokativ är inte typiska för J. Jablonskis brev. Här används vanligen ordet brolau. En gång använde J. Jablonskis detta tilltal tillsammans med ett namn när han tilltalade V. Kudirka: Vincuti Brolau (1883 07 15). Mottagaren benämns alltså på ett synnerligen varmt sätt, som om han vore den allra käraste personen, trots att själva brevtexten inte saknar olika förebråelser. Uppenbarligen försökte man med de varma tilltalsorden visa sin närhet till den tidigare skolkamraten från gymnasiet. Tyvärr känner vi inte till några senare brev till V. Kudirka. I inga andra litauiska brev från J. Jablonskis tilltalas någon med namn; endast på ett vykort till J. Balčikonis nämns mottagarens namn, men där hälsar man på latin: Josepho et consortibus Joanne cum consortibus salutem dicit (1915 09 24).

Tilltalet brolau är särskilt vanligt i brev till Juozas Balčikonis (16 gånger), Kazimieras Jokantas (12 gånger), Merkelis Račkauskas (7 gånger), Kazimieras Būga (4 gånger) och Petras Leonas (3 gånger). En eller ett par gånger tilltalades även andra korrespondenter så: Jonas Basanavičius, Antanas Smetona, Jurgis Šlapelis och Povilas Višinskis. Hur ofta dessa tilltal används kan bara delvis säga något om förhållandet mellan korrespondenterna, eftersom långt ifrån alla J. Jablonskis brev har bevarats. Dessutom krävs en analys av den ömsesidiga korrespondensen för en sådan jämförelse. Det bör uppmärksammas att de flesta breven med tilltalet brolau skrevs 1909–1913 från Brest, Gardinas och Velizh. Ger dessa tilltal kanske uttryck för en språkfaders oro över att leva och arbeta långt från Litauen, en tid rentav utan sin familj, när han ”for i ordets egentliga mening för att tjäna sitt uppehälle, som till Amerika” (Piročkinas 1978: 56)?

J. Jablonskis brev till K. Jokantas är särskilt intressanta vad gäller användningen av tilltal. Även om han hade varit J. Jablonskis elev vid gymnasiet i Mintauja (Jablonskis 1985: 416), förenades dessa personer inte enbart av en relation mellan lärare och elev, utan också av mycket närmare band. Som nämnts tilltalades K. Jokantas ofta brolau i breven från Brest, och en gång med den diminutiva formen broliukai (1909 10 29). Även brevens innehåll är särpräglat: J. Jablonskis överväger ständigt möjligheten att K. Jokantas ska gifta sig med en kvinna av annan nationalitet och försöker ge honom råd. I ett brev (november–december 1909), som om han ville göra argumentet mer övertygande, börjar J. Jablonskis polemisera med inbillade samtalspartner och återger deras möjliga reaktioner, samtidigt som han använder tilltal:

258

Om jag i dag vore en ung människa och, efter att ha bosatt mig i någon nation som just börjat bygga upp sitt liv och därför är mycket sårbar, förälskade mig i en flicka från den nationen som brinner för sitt folks angelägenheter, skulle jag – tro mig – bara hjälpa henne att ägna sig åt sitt lands angelägenheter och göra allt för att mina barn skulle bli goda arbetare för det folket (frågan om språket skulle inte ens komma på tal). Om mina egna landsmän, när jag gjorde så, sade till mig: ”Förrädare”, skulle jag bara spotta på dem och utan tvekan kunna säga: ”Jag vill inte uppfostra hermafroditer [...]”. Om min egen dotter växer upp och gifter sig med en lett i Lettland, ska jag säga till henne: ”Dina barn, lilla vän, kan bara bli goda letter, och det är vad du ska ägna dig åt [...]”

[...] I dina två senaste brev tycker jag att du har rusat alldeles för långt när det gäller ”patriotism”. Om jag tänkte så, skulle jag utan tvekan kunna förkunna: ”Ta er de flickor, män, som passar er i fråga om kultur och uppfostran; nationen är här ingenting, bo inte i Pilviškiai eller Kupiškis, utan där ni finner en högre kultur som passar er bättre...”

Det är värt att notera att J. Jablonskis, som om han citerade talspråk, väljer substantiviska tilltalsformer, vilka inte är vanliga i hans brev. Det bör uppmärksammas att dottern här tilltalas som vaikeli, trots att ordet vaikas i J. Jablonskis hemspråksdialekt vanligtvis betyder son när det betecknar släktskap. För övrigt är det nämnda brevet det enda där mottagaren tilltalas inte bara i brevets början utan även i dess avslutande del: ”Broder! Jag kan inte själv fria [...]”.

De senare breven till K. Jokantas skrevs år 1925, då denne var utbildningsminister. Tonen i de flesta av J. Jablonskis brev är nu något annorlunda. Även valet av tilltalsform skiljer sig. Nästan alla brev inleds formellt med en angivelse av mottagarens befattning: Švietimo Ministerija: Ministr. J. Jokantui; Švietimo Ministeriui K. Jokantui; K. Jokantui, Švietimo Ministeriui. Efter denna benämning används ibland tilltalet gerbiamasis, och ibland börjar man genast redogöra för ärendets kärna utan någon tilltalsform alls.

I ett par brev till ministern finner vi ändå vissa undantag. I ett av dem, som handlar om frågorna kring Terminologikommissionens sammansättning, anges mottagaren inte alls och tilltalet är på latin: Salve, Carissime (1925 03 16), medan mottagaren i ett annat, som berättar om J. Jablonskis sommarplaner, tilltalas Brangusis (1925 05 07). Detta tyder på att även om J. Jablonskis oftast följde en viss underordning i sina brev, tillät han sig ändå att visa inte bara respekt utan också känslor.

Andra substantiviska tilltalsformer är sällsynta i J. Jablonskis brev. När han brevväxlade med sin son Konstantinas 1906–1917 använde han vanligtvis tilltalet vaikeli (endast en gång tilltalas sonen mylimasis). I breven till J. Šaulys, skrivna från Pskov, förekommer tilltalet tautieti ett par gånger (1903 01 26; 1903 02 01). I ett brev till J. Balčikonis finner vi en gång tilltalet Pilieti (1926 12 29). Enligt dagens synsätt är detta en kanslimässig, officiell tilltalsform som oftast förknippas med rättsvårdande myndigheter. Enligt A. Kučinskaitė passar den endast för tjänstemän som övervakar att lagarna följs (Kučinskaitė 1985: 64). Med tanke på att J. Jablonskis och J. Balčikonis hade en mycket nära och vänskaplig relation ter sig ett sådant tilltal märkligt. Men brevets innehåll visar vad det innebär. I brevet bjuder J. Jablonskis in J. Balčikonis att samarbeta med dagstidningen ”Lietuvis”. Således berodde valet av tilltalet pilieti sannolikt inte på korrespondenternas inbördes relation, utan på den bredare kontexten – den verksamhet som skulle främjas, och kanske också dagstidningens namn.

259

Detta val påverkades sannolikt inte av korrespondenternas inbördes relation, utan av en bredare kontext – den verksamhet som skulle främjas, och kanske också dagstidningens namn.

Tilltalsformerna i de ryska breven är annorlunda. Dessa brev är oftast riktade till olika forskare och tjänstemän. Av alla brev som skrevs på ryska är fyra adresserade till J. Balčikonis. Endast ett av dem inleds med tilltalet Dorogoj Kollega, vars motsvarighet brangusis kolega inte återfinns i de litauiska breven. Tilltalet används inte heller i de andra breven skrivna på ryska. Där följer man den vanliga ryska traditionen: personens förnamn och patronymikon anges, ofta åtföljda av olika epitet.

När J. Jablonskis tilltalar personer på höga poster väljer han mycket utförliga tilltalsformer. Brev till A. Byčkov, ordförande för avdelningen för ryska språket och litteraturen vid Sankt Petersburgs vetenskapsakademi, inleds: Vaše Vysokoprevoschoditelstvo, Mylostivij Gosudar, Afanasij Fiodorovič (1897 05 09: 1899 03 21). Till Moskvauniversitetets rektor G. Ivanov skriver han: Vaše Prevoschoditelstvo Monogouvažajemij Aleksej Aleksandrovič (1888 03 09). I samma stil tilltalas också J. Jablonskis professor N. Tichonravov: Vaše Prevoschoditelstvo Nikolaj Savvič (1888 10 04). Brevet till författaren V. Korolenko inleds med tilltalet Mylostivij Gosudar, utan att mottagarens förnamn och patronymikon anges.

Andra mottagare, vanligtvis forskarkolleger, tilltalas mindre omständligt, men förnamn och patronymikon åtföljs alltid av respektfulla adjektiv mnogouvažajemij eller dobrešij. De används omväxlande i breven till V. Lamanskij (jfr breven daterade 1896 06 04 och 1901 02 03). A. Šachmatov, som J. Jablonskis samarbetade med under många år för att värna Juškus ordboks öde, tilltalas på flera sätt: Mnogouvažajemij Aleksej Aleksandrovič (1897 01 11; 1897 04 01; februari 1901; 1901 09 14 m.fl.); Dobrešij Aleksandr Aleksandrovič (1900 12 10; 1901 04 18; december 1901; 1902 01 07 m.fl.); Glubokouvažajemij Aleksej Aleksandrovič (1914 09 20). Det är värt att notera att J. Jablonskis använde det sistnämnda tilltalet inte när han skrev om något språkvetenskapligt spörsmål, utan när han bad om hjälp för en begåvad elev. I brev till andra mottagare används vanligtvis adjektivet mnogouvažajemij.

J. Jablonskis tilltalsformer i breven till professor Eduard Volter förtjänar särskilt att nämnas. Av de fyra publicerade breven till honom är tre skrivna på ryska och ett på litauiska. I alla de ryskspråkiga breven tilltalar J. Jablonskis honom Mnogouvažajemij Eduard Aleksandrovič (december 1894–januari 1895; 1885 02 06; 1905 02 15), alltså på samma sätt som många andra kolleger. Tilltalet i brevet på litauiska är mycket varmare – Mano brangusis (1926 03 19). Kanske visar det den vänskap som utvecklats genom långvarig kontakt, kanske valdes det med hänsyn till anledningen till att brevet skrevs (E. Volter gratuleras ”med anledning av att han uppnått 70 års ålder”), eller kanske återspeglar det stilnormerna i litauiska och ryska? Materialet är ännu för begränsat för att vi säkert ska kunna besvara frågan, men sannolikt påverkades det annorlunda tilltalet av alla tre faktorerna.

Som redan nämnts är bara ett av alla publicerade brev skrivet på polska. Det

260

avsedd för den polske språkforskaren och folkloristen J. Karlovičius. Tilltalet i detta brev är särskilt raffinerat: Szanowny i łaskawy Panie! Dobrodzieju!

En analys av de tilltalsformer som Jono Jablonskis använde visar att valet av dem påverkades av flera faktorer. Man kan hävda att J. Jablonskis tog hänsyn till de traditioner som fanns i varje språk (detta framgår av breven på ryska och polska). Det litauiska språket hade ännu inga traditioner för brevskrivande, så J. Jablonskis höll alltså på att skapa dem med sina brev. När vi jämför tilltalsformerna i brev skrivna på olika språk ser vi att J. Jablonskis inte tillämpade någon princip om mekanisk överföring, utan skapade ett särpräglat epistolärt umgänge som passade det litauiska sättet. Tilltalen i hans litauiska brev är enklare och ligger närmare talspråket än den höga stilen. Det verkar som om J. Jablonskis tog hänsyn till mottagarens samhällsställning när han valde tilltalsformer. I J. Jablonskis brev tilltalas mottagaren oftast med adjektivformer i bestämd form, medan tilltal med substantiv i vokativ är betydligt ovanligare.

LITERATŪRA

DLKG – Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslas,1994.

J a b l o n s k i s J. 1957: Rinktiniai raštai 1, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

J a b l o n s k i s J. 1985: Jono Jablonskio laiškai, Vilnius: Mokslas.

J a b l o n s k i s J. 1991: Straipsniai ir laiškai, Vilnius: Mokslas.

F i l l m o r Č. 1981: Delo o padeže. – Novoje v zarubežnoj lingvistike 10, Lingvističeskaja semantika, Moskva.

K u č i n s k a i t ė A. 1985: Lietuvių kalbos etiketas, Vilnius: Mokslas.

L K G I – Lietuvių kalbos gramatika 1, Vilnius: Mintis, 1965.

L K G III – Lietuvių kalbos gramatika 3, Vilnius: Mokslas, 1976.

P i r o č k i n a s A. 1978: J. Jablonskis – bendrinės kalbos puoselėtojas, Vilnius: Mokslas.

R o s i n a s A. 1988: Baltų kalbų įvardžiai, Vilnius: Mokslas.

WORDS OF ADDRESS IN J.JABLONSKIS’ LETTERS

Summary

The majority J. Jablonskis’ letters are written in Lithuanian (373), part of them are written in Russian (50) and only one – in Polish.

In the Lithuanian letters the adress is usually some form of adjective. The form Gerbiamasis is used very often. Sometimes we come across brangusis and very seldom mylimasis.

There are extended address forms consisting of adjectives and nouns: mano mylimasis, mano brangusis, mylimas drauge, brangus drauge.

Only once J. Jablonskis uses the colloquial form Sveikas gyvas! The person whom he addresses is not known to us.

The address consisting of a vocative noun is not typical of these letters. The form brolau apears rather only frequently and Vaikeli is used to address his son Konstantinas. J. Jablonskis addresses V. Kudirka with very worm words: Vincuti Brolau. There are no more personal names in the letters written in Lithuanian.

The addresses in the letters written in Russian are quite different. We come across number

261

of epithets used together with names and patronymics: Vaše Vysokoprevoščoditelstvo Afanasij Fiodorovič, Milostivij Gosudar Gavril Afanasjevič, Vaše Prevoschoditelstvo Aleksej Aleksandrovič, Mnogouvažajemij Aleksej Aleksandrovič. Professor E. Volter is addressed with the words Mnogouvažajemij Eduard Aleksandrovič in the Russian letters, and with the words Mano brangusis in the Lithuanian letters.

The addresses in the letters written in Polish to the famous linguist J. Karlovich are very refined: Szanowny i łaskawy Panie! Dobrodzieju!

It could be said that J. Jablonskis considered the etiquette of the letters written in the Lithuanian language more simple, closer to the colloquial speech which does not demand a higher style. That is why close people and those having many things in common with J. Jablonskis are usually addressed warmly–brolau, in other cases adjectives expressing respect are used. The same person can be addressed in different ways depending on whether J. Jablonskis writes to him as to somebody higher in office or to a person sharing common ideas. His letters evidence that J. Jablonskis paid great attention to the position the person he was writing to occupied, as well as to their personal relationship, choosing the language accordingly.

262