LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVII (1997)

PROBLEM INOM LEKSIKOGRAFI OCH LEKSIKOLOGI

Anatolij NEPOKUPNYJ

OM PROBLEMET MED DERIVAT I HISTORISKA OCH ETYMOLOGISKA ORDBÖCKER ÖVER BALTISKA OCH SLAVISKA SPRÅK

0.1. Den litauiska lexikografins huvudverk under 1900-talet – det mångvolymiga ”Litauiska språkets ordbok” – utgör en säregen korsväg för en mängd vägar, inte bara inom filologin utan också, i vidare bemärkelse, i Litauens historia och kultur i ett alleuropeiskt sammanhang. Av denna anledning vore det knappast korrekt att genast slå upp den ena eller andra volymen på den ena eller andra sidan utan att först åtminstone kasta en hastig blick på retrospektiven över hur detta litauiska språks tesaurus utvecklades. Detta framstår som desto nödvändigare eftersom hela första hälften av seklet i det grundläggande verkets historia under titeln ”Lietuvių kalbos žodynas” huvudsakligen var förknippad med namnen på två av dess grundare och skapare – K. Būga och J. Balčikonis.

Som vi ser det bör materialet från den diskussion kring ”Litauiska språkets ordbok” som ägde rum 1952–1953 nu läsas om, för att bättre förstå de kriterier som lexikograferna under vårt sekels andra hälft följde, så att man inte söker efter sådant i mångbandsverket som inte hade förutsetts där. I en artikel skriven 1953 och kompletterad 1957 värderade B. A. Larin å ena sidan högt K. Būgas arv [”en särskild monografi borde ägnas åt... K. Būgas lexikografiska arbeten...” (Larin, 1957: 138)], men postulerade å andra sidan ett avsteg från historicismens princip i den litauiska tesaurusen. När forskaren talade om utarbetandet under hans ledning av en ny instruktion, enligt vilken ”ordbokens III volym omarbetades”, sammanfattade han saken så här: ”materialet från de äldsta källorna har skjutits åt sidan som medel för att skapa en historisk bakgrund i ordboken, eftersom en akademisk ordbok över det m o d e r n a [här och nedan kursiverat i den citerade texten. – A. N.] litauiska språket inte kan byggas upp som en historisk ordbok enligt det enklaste kronologiska schemat – i den har de grundläggande betydelserna i ordens bruk i v å r t i d, i samtida skönlitteratur, politisk och vetenskaplig litteratur samt i bildade människors tal givits första plats” (Ibid.: 143).

Vad beträffar den motsatta sidan, som deltog i diskussionen, drar J. Balčikonis hållning uppmärksamheten till sig. För det första vände han sig mot indelningen ”i så att säga behövliga och onödiga ord”: ”... om något onödigt ord tas med kommer ordboken inte att lida särskilt mycket av det. Ordet kan visa sig vara behövligt”

11

(Balčikonis I 213) och invände för det andra, med hänvisning till att ”hela det lexikografiska arbetet saknar fastställda slutgiltiga principer” (Ibidem: 214), mot en förhastad beredning av en ny redaktion av kollektivverket: ”Det finns ingen som helst mening med att vi nu skyndar oss att omarbeta vår ordbok” (Ibidem: 215).

Trots detta tvingades J. Balčikonis lämna redaktionen för ”Litauiska språkets ordbok”.

Således har ”Litauiska språkets ordbok” utarbetats med inriktning på samtiden och med införlivande även av ett så subjektivt kriterium som bedömningen av ett ords nödvändighet eller onödighet. Detta bör beaktas när det nämnda verket används som informationskälla i såväl breda som mer avgränsade frågor inom litauisk lexikologi. Detta gäller i synnerhet också problemet med derivat.

0.2. Problemet med att identifiera derivat som separata inte bara former utan redan ord, vilka har en egen ny betydelse, är mycket väsentligt för lexikografin. I praktiken vid ordboksredigering uppstår nämligen ofta en situation där ett de facto nytt ord fortfarande endast betraktas som en ordbildningsvariant av en känd beteckning för något föremål eller fenomen. I artikeln under ordet knūgos har till exempel även formen knygelės från M. Mažvydas ”Katekes” placerats (LKŽ VI 242). Samtidigt har vi kunnat visa att det här rör sig om den nya pedagogiska termen knygelės med betydelsen inte längre ”liten bok” utan ”lärobok” (Nepokupnas 1994: 76). Följaktligen förtjänar det anförda ordet att i framtida lexikografiska arbeten upptas som en självständig enhet i uppslagsordförrådet.

”Litauiska språkets ordbok” innehåller delvis element av såväl historiska som etymologiska ordböcker. Av denna anledning kan vissa av dess artiklar med full säkerhet ställas i samma rad som motsvarande bearbetningar som redan återfinns, inte i allmänna utan i särskilda lexikografiska arbeten om baltisk och slavisk språkvetenskap – i historiska och etymologiska lexikon.

Nedan erbjuds forskarna två studier, där material hämtat ur ”Litauiska språkets ordbok” utgör utgångspunkt. I den första behandlas derivat bildade med hjälp av ett gemensamt germanskt-baltoslaviskt suffix från den baltisk-germanska och slaviska benämningen på ett barn, medan den andra analyserar ett fall av parallell semantisk ordbildning – övergången av den baltiska och baltoslaviska benämningen på en upphöjd terrängformation till den meteorologiska terminologins område.

1.0. Om man kort försöker definiera en av de ledande kategorier vars ordbildningsmässiga uttryck så att säga är ”profilerande” inom släktskapsterminologin, är detta possessivitetskategorin (tillhörighet, ägande), vilket hänger samman med det betecknades ursprung. Som O. N. Trubatjov skrev är ”betydelseutvecklingen från otsy i slaviskan ’fäders’ > ’far’ ett exempel på den förekommande deetymologiseringen av avledningar med tillhörighetssuffix; därvid återtar avledningen på nytt betydelsen hos den oavledda stammen – ’far’.”

12

Jfr ty. Mensch ’människa’ < fornhögty. mennisco ‘der von Mannus Stammende’ med suffixet – isco ”(Trubatjov 1959: 26).

Exemplet med ty. Mensch (med hänvisning till arbetet: F. Kluge. Nominale Stammbildungslehre der altgermanischen Dialekte. 2. Aufl. Halle, 1899, S.10) är i detta fall särskilt viktigt för oss, eftersom inte bara germanska utan också baltiska och slaviska avledda bildningar från benämningen på ett barn uppträder med samma suffix – isco; det är dessa som behandlas nedan.

1.1. I den särskilda studien ”Semantiken hos lit. bérnas: lett. bērns och deras avledningar” visade R. Bertulis övertygande att den östbaltiska lexemets ursprungliga betydelse ’barn; unge’ endast fortsätter att bevaras i det moderna lettiska litteraturspråket, medan den i litauiskan uppvisar en hel kedja av semantiska övergångar, rekonstruerad som ’barn’→’pojke’→’ung man’→’dräng’, samt ’man’ (Bertulis 1972: 32). Om således ”Litauiska språkets ordbok”, som en ordbok av tesaurustyp, hade presenterat ordets betydelser i ordningen för deras historiska utveckling, skulle den i minnesmärken och i Pėlėsys-dialekten belagda betydelsen ’barn, unge’ inte ha stått på andra plats (LKŽ _I2, 767), utan på första plats.

Vad gäller avledningarna uppmärksammade R. Bertulis bland annat att derivatet berniškė ’barndom, ungdom’, som bevarar det ursprungliga ordets betydelse (Ibidem: 770), endast förekommer i gamla minnesmärken (Bertulis 1972: 21); närmare bestämt endast i M. Daukšas ”Postilla”, där formen är belagd tre gånger. Även här vill vi framhålla den vetenskapliga betydelsen för jämförande-historisk språkvetenskap av att denna avledda bildning presenteras i ”Ordboken”.

Saken är den att gotiskans minnesmärken inte bara har bevarat substantivet barn (neutrum) med den enda betydelsen ’barn’, samt adjektivet barnisks ’barnslig’, som bildats av det, utan också derivatet barniski (neutrum) ’barndom’ från det senare (Wright 1910/1981: 170,178,310). I ”Andra brevet från den helige aposteln Paulus till Timoteus” (kapitel III, vers 15) finner vi således: jah batei us barniskja weihōs bōkōs kunþēs... (Ibidem: 290), dvs. ”Och du har sedan barndomen känt de heliga skrifterna”...

Följaktligen löper mellan den gotiske bibelöversättaren, biskop Wulfila (ca 311 – ca 383), å ena sidan, och den litauiske översättaren av ”Postilla” (1599), kaniken M. Daukša, å andra sidan, en gemensam gotisk-litauisk lexikal-ordbildningsmässig parallell: got. barniski (neutrum) ’barndom’ – lit. berniškė (femininum) ’detsamma’.

Det anförda exemplet vittnar om det betydande vetenskapliga värdet hos de derivat som finns i ”Litauiska språkets ordbok”, men övertygar samtidigt om att det i en framtida etymologisk ordbok över litauiskan uppenbarligen inte längre vore tillräckligt att begränsa sig till en kort artikel om det ursprungliga bė́rnas (jfr Fraenkel 1962: 40).

1.2. I ”Laurentiuskrönikan” – en kopia av en krönikesamling från 1305, sammanställd 1377 – förekommer under år 945 följande anteckning: Волга же бяше в Киевѣ съ [ы]н[о]мъ своимъ съ дѣтьскомъ [св]ятославом (55), som redaktörerna av den historiska ordboken över ryska citerar som illustration i artikeln under ordet

13

дѣтский (adjektiv med betydelsen ’minderårig, i barnåldern’) (СлРЯ XI–XVII вв. IV 239). Det är emellertid uppenbart att det här inte rör sig om adjektivet дѣтский utan om ett därav avlett, men redan substantiviskt дѣтьско (neutrum) ’barn, unge’, åt vilket en separat artikel borde ha ägnats i den citerade ordboken.

Samma fel upprepas även i en undersökning av ukrainsk historisk lexikologi. Bland ”benämningar som rör människan och hennes åldersmässiga egenskaper” har således formen ”Дѣтьскъ (substantiverat adjektiv)<dětьskъ ’barn’” lyfts fram, vilket illustreras med ett exempel ur Galizien-Volynienkrönikan under år 1206: король же Андрѣи... хотѧще дати д[ъ]щерѣ свою за кнѧзѧ Данила объѣ-има дѣтьскома бывшима (ИУМ ЛР 31). Formen i dativ-instrumentalis dualis på -ома (jfr дѣтьскома) förekommer emellertid hos substantiv inte bara av maskulinum utan också av neutrum. Därför bör man, i stället för den av författaren föreslagna rekonstruktionen av en icke-existerande lexemvariant дѣтьскъ, rekonstruera neutrumformen дѣтьско ’barn’. Vad gäller den semantiska adekvansen hos denna beteckning bör vi påminna om att furst Daniel av Galizien (1201–1264) år 1206, då krönikeanteckningen gjordes, endast var fem år gammal.

Således återställs, på grundval av två krönikeanteckningar: 1) under år 945 – om Kievfursten Svjatoslav (?–972) och 2) under år 1206 – om den galizisk-volynske fursten Daniel, för den ukrainska språkets historia ordet дѣтьско som en av benämningarna på ett barn.

Ur denna rekonstruktions perspektiv bör man betrakta det motsvarande derivatets plats i de båda ordböcker över det ur- slaviska språket som parallellt utkommer i Ryssland och Polen. I den första behandlas former av typen pol. dziecko ’barn’ således i en gemensam artikel under ordet dětiьskъ(jь) (ЭССЯ V 17), medan den substantiverade formen av adjektivet i neutrum dětьsko i den andra, med en anmärkning om dess västslaviska karaktär, har lyfts ut till en separat artikel (SP III 174–175).

Det material vi har fått fram bekräftar lämpligheten i en särskild bearbetning av det diskuterade derivatet. Samtidigt är det redan nu nödvändigt att avstå från att definiera denna bildning som västslavisk till sin utbredning. Utöver de nya fakta vi redan anfört, jfr även belägg för den sökta formen i det sydslaviska området. I slovenskan är till exempel det expressiva ordet děčko känt (det används bland annat om en kraftig pojke), belagt (dezhko) omkring 1800 (Bez laj 1977: 98).

Således hör derivatet dětьsko ’barn’, både kronologiskt och geografiskt sett, otvivelaktigt till bildningarna från den urgemenska perioden och bör i denna egenskap finna sin plats i framtida tillägg till ordboken över det ur- slaviska språket.

2.0. Svårigheten att adekvat presentera såväl historiskt som dialektalt ordförråd i ”Litauiska språkets ordbok” ligger i att det inom denna del av det lexikala förrådet ofta förekommer sådana ordformer och betydelser som ännu inte har någon nämnvärd tradition, inte bara lexikografisk utan inte ens lexikologisk

14

tolkning bakom sig. Detta gäller bland annat den del av de avledda bildningarna där avledningen sker utan förändring av ordets strukturella form – uteslutande på semantisk nivå, när lexikografen måste avgöra vad han har att göra med: så att säga en ”tillfällig” avvikelse från en välkänd gammal betydelse eller en ny betydelse? Här kommer den semantiska avledning att behandlas som iakttas i en av de litauiska benämningarna på en höjd (gaubrỹs, gū̃brys m.fl.), vars material – i huvudbetydelsen – presenteras i ”kommentar” nr 80 till ”Litauiska språkets atlas” (LKA I 180).

2.1. I artikeln under ordet gūburas (gùburas) i ”Litauiska språkets ordbok” nämns endast två dialektala källor – dialekterna i Lenas och Dusetos: den första i samband med betydelsen ’kauburys, kurpstas, kelmas, kalva’ (dvs. ’kulle, knöl, stubbe, höjd’), den andra vid lokaliseringen av belägget – Šiandiej ant dangaus daug gūburų (panašių į kelmus debesų) – reikia bul’vos sodint – gerai augs (LKŽ III 691), dvs. ’I dag finns det många ”kullar” på himlen (moln som liknar stubbar) – man måste sätta potatis – det kommer att växa bra’.

I den citerade artikeln väcker det uppmärksamhet att dess författare (eller redaktör), bland fyra möjliga tolkningsvarianter av dialektexemplet, valde likheten med stubbar.

Samtidigt är det betecknande att även adjektivet guburiuotas har belagts i samma Dusetos-dialekt: Šiandiej guburiuotas dangus, gera sėmenija (LKŽ III 692), dvs. ’I dag är himlen ”kullig”, en bra tid för sådd’. Och att ett sådant adjektiv inte är något tillfälligt vittnar vältaligt ytterligare tre exempel ur litauisk press före 1940:

1) gauburiuotas: Du žalsvi garlai viai nuplaukė į šiaurę, kur renkasi gauburiuoti debesys (LKŽ III 161); 2) gūbriuotas: Padangė šliaužiojo sunkūs, gūbriuoti debesys (LKŽ III 690); 3) guburiuotas: Tolumoje juoduoja guburiuoti debesys (LKŽ III 692), dvs. 1) ’Två grönaktiga ångbåtar seglade norrut, där ”kulliga” moln samlas’; 2) ’Tunga ”kulliga” moln kröp över himlen’; 3) ’I fjärran svartnar ”kulliga” moln’.

I alla de ovan anförda illustrativa exemplen valde vi i vår ordagranna översättning att likna molnen inte vid en stubbe, som föreslås i ”Litauiska språkets ordbok”, utan vid en kulle, vilket den närmaste slaviska perspektiven tvingar oss till.

2.2. De publicerade artiklarna i båda de urgammalslaviska ordböckerna om den östslaviska regionalismen – benämningen på en höjd, вцгът (SP I 436, ЭССЯ III 79) – kan numera redan kompletteras med nytt material.

Från baltiskt håll framstår här således lit. vįgur̃s ’mažas pakilimas’, dvs. ’en mindre höjd’, som ett mycket värdefullt belägg; det noterades av V. Maurčiuojai i Prienai-distriktet av insamlare av material till ”Litauiska språkets atlas” (LKA I 180): hittills hade den baltiska motsvarigheten varit känd endast i lettiskan.

15

Vad gäller nya belägg från dialektologin på den egentligt slaviska sidan visar de sig vara minst lika viktiga för tolkningen av parallellerna från samma lexikal-semantiska grupp i det baltiska ordförrådet.

I sina ”Tillägg till det lexikala materialet” till den nämnda ordboken av ryska etymologer anförde A. F. Zjuravljov bland annat tidigare obeaktade belägg från belarusisk dialektlexikografi: бургы ’cumulusmoln’ och diminutiven бугарок ’litet moln’ (Zjuravljov 1990: I, 36). Det första exemplet (plural; meteorologisk term) noterades i byn Ochremovtsy i Braslav-distriktet i Vitebsk oblast: Як вязной буграми неба – садзіць гуркі трэба (СБГПЗБ I 232), dvs. ’När himlen på våren är full av kullar – då måste gurkor planteras’. Det andra belägget hänför sig till Loev-distriktet i Gomel oblast (Я н к о в а Т. С. Дыялекты слоўнік Лоеўшчыны, Minsk, 1982, 58; återges efter A. F. Zjuravljovs publikation).

Således är бугарок ’litet moln’ och бургы ’cumulusmoln’ belagda i diametralt motsatta delar av Belarus, och Braslav-distriktet gränsar till och med till Zarasai-distriktet i Litauen, på vars territorium (Dusetos) Šiandiej ant dangaus daug guburų … noterades (se ovan), dvs. – redan översatt på dialektnivå – ’I dag finns det många kullar på himlen’.

2.1–2. De båda termerna för upphöjd terräng – lit. gūburas och belarus. бугор – har samma semantisk-ordbildningsmässiga struktur (i båda fallen: en baltoslavisk rot med betydelsen ’böja, kröka’ + suffixet -úras/-тьь = ’höjd’) och uppvisar samma riktning i den fortsatta semantiska avledningen ’höjd’→’moln’, som en bild av den molniga himlen genom perceptionen av jordytans relief. I detta sammanhang kan det uppenbarligen vara på sin plats att erinra om A. S. Pusjkins dikts inledningsrad ”Редеет облаков летучая гряда...”.

2.3. Med anledning av fastställandet av en belarusisk-litauisk isogloss (бугор / gūburas) ’höjd’→’moln’ framstår det som ändamålsenligt att återvända till en av teserna hos författarna till det grundläggande verket ”Det indoeuropeiska språket och indoeuropéerna”, vilka hävdar att ”kombinationen av betydelserna ’berg’ och ’moln’, ’regnmoln’ i ett och samma ord... återspeglar den verkliga landskapsbilden hos de forntida indoeuropéerna: vid topparna av ’höga berg’ samlas ’regnmoln’, vilket kan förklara den semantiska kopplingen mellan dessa betydelser, som kan följas i de gamla indoeuropeiska traditionerna” (Gamkrelidze, Ivanov 1984: 667–668).

Samtidigt kan genomförandet av den semantiska avledningen (övergången) ’höjd’→’moln’ under den östeuropeiska slättens förhållanden (det litauiska och belarusiska språkets område) i detta fall tjäna som motargument i diskussionen om indoeuropéernas urhemsterrängs bergiga karaktär. Jfr den amerikanske komparativisten W. P. Lehmanns ståndpunkt. När han bedömde det ovan citerade verket framhöll han att ”man inte kan instämma i alla deras (dvs. T. V. Gamkrelidzes och Vjatsj. Vs. Ivanovs. – A. N.) slutsatser, särskilt beträffande indoeuropéernas urhem... områdena norr om Svarta och Kaspiska havet framstår som sannolikare som urhemmets lokalisering, eftersom man i så fall lättare kan förklara ur språkets successiva utvecklingsstadier...” (Lehmann

16

1991: 24–25).

1–2. Identifieringen av derivat – både på ordbildningsnivå och på rent semantisk nivå – är en av de viktigaste uppgifterna inom modern baltisk och slavisk lexikografi. Hur korrekt en viss avledd form presenteras, inte bara i det moderna språket, beror på hur noggrant sambandet mellan den ursprungliga bildningen å ena sidan och derivatet därav å andra sidan fastställs.

Som erfarenheten av att konsultera historiska och etymologiska ordböcker över baltiska och slaviska språk lär oss kräver de delvis en ny läsning, eftersom det på grund av en inexakt eller rentav felaktig tolkning av de derivat som finns i dem ibland händer att mycket viktiga belägg, som har en viss betydelse inte bara för den ena eller andra enskilda språkvetenskapen utan också för indoeuropeistiken i dess helhet, visar sig vara ”blockerade” för forskaren.

Tack vare tillkomsten av det mångvolymiga ”Litauiska språkets ordbok” kommer den lexikala basen för den framtida ”nya Fraenkel” att bli ojämförligt rikare än den som författaren till verket med titeln ”Litauisches etymologisches Wörterbuch” hade tillgång till. Dessutom är det inte uteslutet att även redaktörerna för ”Den etymologiska ordboken över litauiskan” ändrar ståndpunkt, så att exempelvis informationen om derivat från verbet gaũbti inte bara kommer att finnas i artikeln om detta verb utan åtminstone delvis också sprids i motsvarande bearbetningar under de ord som avletts därifrån.

ЛИТЕРАТУРА

Гамкрелидзе Т. В., Иванов Вяч. Вс. 1984: Индоевропейский язык и индоевропейцы. Реконструкция и историко-типологический анализ праязыка и протокультуры, Тбилиси: Издательство Тбилисского университета.

Журавлев А. Ф. 1990: К уточнению представлений о славянских изоглоссах. Дополнения к лексическим материалам “Этимологического словаря славянских языков” 1, Москва: Институт русского языка.

ІУМ ЛФ 1983: Історія української мови. Лексика і фразеологія, Київ: Наукова думка.

Ларин Б. А. 1957: Краткий исторический обзор литовской лексикографии. – Лексикографический сборник 2, Москва: Государственное издательство иностранных и национальных словарей, 119–144.

Леман В. П. 1991: Новое в индоевропеистических исследованиях. – Вопросы языкознания 5, Москва: Наука, 5–26.

СБГПЗБ I – Слоўнік беларускіх гаворак паўночна-заходняй Беларусі і яе пагранічных зямель 1, Мінск: Навука і тэхніка, 1979.

СлРЯ XI–XVII вв. IV – Словарь русского языка XI–XVII вв. 4, Москва: Наука, 1977.

Трубачев О. Н. 1959: История славянских терминов родства и некоторых древнейших терминов общественного строя, Москва: Издательство Академии Наук СССР.

ЭССЯ III, V – Этимологический словарь славянских языков. Праславянский лексический фонд 3,5, Москва: Наука, 1976, 1978.

Balčikonis J. J.: [Выступление на лексикологической, лексикографической и терминологической конференции 24 IV 1952 г.]. – Balčikonis J. Rinktiniai raštai 1, Vilnius: Mokslas, 1978, 212–216.

Bertulis R. 1972: Liet. bėrnas latv. bērns un tā atvasinājumu semantika. – Baltistica I priedas, 17–32.

Bezlaj F. 1977: Etimološki slovar slovenskega jezika 1, Ljubljana: Slovenska akademija znanosti in umetnosti.

17

Fraenkel E. 1962: Lituanisches etymologisches Wörterbuch 1, Heidelberg: Universitätsverlag.

LKŽ I – Lietuvių kalbos atlasas 1, Leksika, Vilnius: Mokslas, 1977.

LKŽ II – Lietuvių kalbos žodynas 1, Vilnius: Mintis, 1968.

LKŽ III, VI – Lietuvių kalbos žodynas 3,6, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1956, 1962.

Nepokupnas A. 1994: M.Mažvydo “Kate kizmo” būlojančio vadovėlio (knygelių) vaizdas istorijos ir kultūros kontekste. – Protestantizmas Lietuvoje: istorija ir dabartis, Vilnius: Apyausis, 70–77.

SP I, III – Słownik prasłowiański 1,3, Wrocław–Warszawa–Kraków–Gdańsk: Wydawnictwo Polskiej Akademii Nauk, 1974, 1979.

Wright J. 1910/1981: Grammar of the Gothic language, Oxford: At the University Press.

DĖL VEDINIŲ ISTORINIUOSE BEI ETIMOLOGINIUOSE BALTŲ IR SLAVŲ KALBŲ ŽODYNUOSE

Santrauka

Pagrindinis XX a. lietuvių leksikografijos darbas – “Lietuvių kalbos žodynas” turi ir istorinio, ir etimologinio žodyno elementų. Norint nustatyti, kiek jis laikytinas lietuvių kalbos tezauru, būtina įsigilinti į 1952–1953 m. vykusios leksikografinės diskusijos priežastis ir padarinius, kai K. Būgos ir J. Balčikonio žodyno darbo kryptis buvo pakeista ir istorinę medžiagą imta pateikti “kaip foną”.

Etimologinis leksikografinio pateikimo principas, kuriuo remiantis įvairios formos nurodomos į vieną pagrindinę formą, ne visuomet tinka. Mat vediniai neretai tampa savarankiškais žodžiais, turinčiais kitą reikšmę.

Dėl šių procesų neįvertinimo lietuvių kalbos ir pedagogikos istorijoje nebuvo žinomas jau M. Mažvydo “Katekizme” vartotas terminas knygelės ‘vadovėlis’. Ukrainiečių kalbos istorijoje neatsižvelgta į vaiko pavadinimą Дѣтско, užfiksuotą 945 m. ir 1206 m. metraščiuose.

Būsimajame “Etimologiniame lietuvių kalbos žodyne” reikia daugiau dėmesio skirti išvestiniams žodžiams: M. Daukšos “Postilėje” randamas liet. berniškė turi tikslų gotų kalbos atitikmenį barniski ‘vaikystė’.

Lietuvių kalbos tarmių gūburas ir baltarusių tarmių бугор yra semantinės derivacijos ‘kalva’ → ‘debesis’ pavyzdys. Geografijos sąvoką reiškiantis žodis imamas vartoti meteorologijos sąvokai reikšti. Būtent šiuo semantiniu ryšiu remiamasi įrodinėjant, kad indoeuropiečių protėvynė buvo kalnuotoje vietovėje. Tačiau tai, kad lietuvių ir baltarusių izoglosa atsirado Rytų Europos lygumoje, galima laikyti kontrargumentu diskutuojant šiuo klausimu.

Formos ir semantikos vedinių problemos tyrimas istoriniuose bei etimologiniuose baltų ir slavų kalbų žodynuose yra labai svarbus. Jis suteikia daugiau galimybių įsigilinti ne tik į tam tikrų kalbų ar jų grupių, bet ir į indoeuropiečių kalbų šeimos žodžių išteklius.

ZU DEN ABLEITUNGEN IN DEN HISTORISCHEN UND ETYMOLOGISCHEN WÖRTERBÜCHERN DER BALTISCHEN UND SLAWISCHEN SPRACHEN

Zusammenfassung

Eine grundlegende Arbeit der litauischen Lexikographie im 20. Jh. ist “Lietuvių kalbos žodynas” (“Wörterbuch der litauischen Sprache”), das sowohl historische als auch etymologische enthält. Um festzustellen, inwiefern es als Thesaurus des Litauischen betrachtet werden kann,

18

ist von Belang, auf die Gründe und Folgen der 1952/53 stattgefundenen lexikographischen Diskussion einzugehen, die dazu führte, daß die von K. Būga und J. Balčikonis in der Arbeit am Wörterbuch eingeschlagene Richtung geändert wurde und der historische Stoff nur als Hintergrund dargelegt wurde.

Das etymologische Prinzip, das der lexikographischen Darstellung zugrunde liegen sollte und nach welchem verschiedene Formen aus einer Grundform abzuleiten sind, erwies sich nicht in allen Fällen als passend. Die Ableitungen verwandeln sich häufig in selbständige Wörter mit einer neuen Bedeutung.

Da diese Wandlungsprozesse in der Geschichte der litauischen Sprache und Pädagogik nicht berücksichtigt wurden, blieb auch der im “Katechismus” von Mažvydas gebrauchte Terminus knygelės in der Bedeutung ‘Lehrbuch’ unbekannt. In der Geschichte der ukrainischen Sprache wurde auch die Bezeichnung für das Kind дѣтько, die 945 und darauf 1206 in den Chroniken vorliegt, nicht in Betracht gezogen.

In dem künftigen “Etymologischen Wörterbuch der litauischen Sprache” sind Ableitungen gründlicher zu untersuchen: so entspricht die in der “Postille” von M. Daukša vorhandene Ableitung lit. berniškė genau dem got. barniški ‘Kindheit’.

Das in den litauischen Dialekten vorliegende gūburas und in den weißrussischen бу́гор ist ein Beispiel der semantischen Derivation ‘Hügel’ → ‘Wolke’. Das einen geographischen Begriff bezeichnende Wort beginnt man für die Benennung eines meteorologischen Begriffs zu gebrauchen. Auf dieser semantischen Beziehung gründen die Beweise, daß die Urheimat der Indoeuropäer in einem bergigen Gebiet lag. Doch die Tatsache, daß die litauischen und weißrussischen Isoglossen auf der Osteuropäischen Ebene entstanden sind, wird als Gegenbeweis während Diskussionen verwendet. Das Problem der Ableitungen ihrer Form und Semantik nach verdient große Aufmerksamkeit in den für etymologische Wörterbücher der baltischen und slawischen Sprachen bestimmten Untersuchungen. Diese letzteren geben größere Möglichkeiten, sich nicht allein in den Wortschatz gewisser Sprachen bzw. Sprachgruppen zu vertiefen, sondern auch in den der indoeuropäischen Sprachfamilie.