ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

XLIX (2003), 51–59

Stavningsnormeringens uttryck

Polska och litauiska evangelier

i utgåvorna från 1647 och 1674

MILDA LUČINSKIENĖ

Litauiska språkinstitutet, Vilnius

Denna artikel behandlar grafematiken i två utgåvor (1647 och 1674) av Jonas Jaknavičius’ Ewangelie polskie y litewskie. Skillnaderna mellan dem återspeglar författarens strävan efter en mer konsekvent ortografi. Följande drag diskuteras: användningen av enskilda grafem, återgivningen av diftongoiderna i /m/, /n/, diftongerna /au/, /uo/, /ai/, /ei/, /ui/, samt användningen av ett upphöjt makron för att markera ett postvokaliskt nasalljud. Element av etablerat ortografiskt bruk kan urskiljas i användningen av ”a pochylone”, användningen av <w> för att markera diftongens /au/ andra element, samt stavningen av enskilda lexem och egennamn. Något direkt inflytande från den polska källtexten på dessa korrigeringar är inte uppenbart. Nytt i 1674 års utgåva är användningen av nasala förkortningstecken ē, ī, ō. Förändringar i samband med användningen av typer återspeglar korrekturläsarnas, möjligen tryckarens egen, ingripanden. Utgåvorna från 1679 och 1690 skiljer sig inte markant från 1674 års utgåva, och de korrigeringar som infördes i den senare bestod uppenbarligen fram till 1705, då Ewangelie skrevs om på en västlitauisk språkvarietet.

1. INLEDNING

Enskilda forskare inom den äldre litauiska skriftkulturen har skrivit om de alfabet och stavningssätt som olika författare använde; den mest omfattande översikten har lagts fram av Jonas Palionis. I denna översikt behandlas alfabetet som ett system av skrivtecken och stavningsprinciperna, det vill säga vilka grunder som låg till grund för användningen av enskilda skrivtecken, även om dessa två frågor är nära förbundna (Palionis 1967: 19). På liknande sätt behandlas stavning även under senare år – med termen stavning avses grafik och ortografi. Grafik förstås som ett system av grafiska tecken som används i skrifter för att återge språkets fonem och talets ljud, medan ortografi avser principerna och reglerna för användningen av dessa tecken (Michelini 2000: 44). Denna korta artikel ger en översikt över vissa skillnader i grafik och ortografi i Jonas Jaknavičius’ Ewangelie polskie y litewskie (nedan kallade Evangelijos) i utgåvorna från 1647 och 1674. Fokus ligger således på skillnader i alfabet och stavning som uppkom till följd av sammanställarnas eller redaktörernas, korrekturläsarnas och utgivarnas ändringar vid förberedelserna för utgivningen av Evangelijų-utgåvan från 1674. Det har fastställts att Jaknavičius’ Evangelijose (1647, 1674, 1679 och 1690), liksom i Slavocinskis sångbok från 1646 och delvis i Belarminos katekesöversättning, användes Sirvydas alfabet. Vokalernas stavning byggde huvudsakligen på fone

52 | Milda Lučinskienė

enligt den principen, medan Sirvydas (Daukša, Klein) skrev konsonanterna – och därmed även Jaknavičius – enligt den morfologiska principen (Palionis 1995: 28–30). Även dessa publikationers ortografi är likartad, men dess variation berodde på att samma fonem betecknades med flera olika bokstäver eller bokstavskombinationer och omvänt – att samma bokstav betecknade mer än ett fonem eller en fonemvariant (Michelini 2000: 44).

2. ANALYS AV ÄNDRINGAR

2.1. Användningen av grafemet á i JE₄₇ och JE₇₄

En av de vanligaste stavningsskillnaderna är att a ersätts med á (cirka 2500 exempel)¹, och omvänt (cirka 100 exempel):

(i) a → á: JE₄₇ karalíjte _2₁₆ → JE₇₄ Káralíjte _2₂₁; JE₄₇ Pranáßo _4₁₀ → JE₇₄ Pránáßo _4₂₃; JE₄₇ parabíta _4₁₄ → JE₇₄ párábíta _5₃; JE₄₇ paßakie _5₂₀ → JE₇₄ páßakie _{6₁₀–₁₁}; JE₄₇ apßakídámas _7₁₅ → JE₇₄ ápßakídámas _8₈; JE₄₇ wadina _9₃ → JE₇₄ wádiná _10₂; JE₄₇ wáfara _2₁₂ → JE₇₄ wáfárá _2₁₇

Bokstaven á användes i Evangelijose, Petkevičius Katekizme, Morkūnas Postilėje (Zinkevičius 1988: 198, 203), Kleins grammatiker och Knygoje nobážnystės (Jakulytė 2001: 73)². Den frekventa diakritiska akuten på á har uppkommit genom att den polska vokalen ”a pochylone”, som skrevs med detta tecken, påverkade litauisk text. Det är känt att ortografin i äldre texter från 1500- och 1600-talen och senare inte var enhetlig och att varje tryckeri hade sina egna tendenser beträffande bruket av bokstäver. Denna varierande beteckning av vokalerna ”samogłosek pochylonych” skapar svårigheter när språkfakta ska skiljas från stavning. I Polen fanns ingen institution som kunde ha ålagt tryckerierna att följa en mer enhetlig ortografi (Birkenmajer 1971: 230). Under 1600-talet blev felaktigt stavade a- och á-former allt vanligare i Polen; denna tendens förstärktes särskilt under första hälften av 1700-talet, då á började användas mycket oftare och utan att några normer följdes. Därför stavades samma ord, samma form, på ett ställe med a och på ett annat med á (Klemensiewicz 1985: 287).

Palionis har uppmärksammat att ”a pochylone” redan är vanligare i den andra delen av Sirvydas PS och att det ”inte har någon fonologisk eller prosodisk betydelse” (Palionis 1979: 21). Eftersom Jaknavičius förberedde denna del av PS för tryck är det därför troligt att han använde denna bokstav oftare än Sirvydas.

I JE markeras vokalen a i en lång eller kort stavelse med ett akut accenttecken ₇₄, och ibland markeras till och med alla a-vokaler i ordet. Ibland stavades samma ord på två olika sätt i JE₇₄; till exempel skrivs á mycket ofta i possessiva pronomen mano, tavo, savo; stavningen av dessa pronomen varierar enligt följande: fawo – 98x, fáwo – 62x; mano – 84x, máno – 31x; tawo – 32x,

¹ Den jämförande analysen av texterna JE₄₇ och JE₇₄ underlättades av datorbaserade konkordanser över ordformerna i dessa utgåvor. De sammanställdes av Lietuvių kalbos instituto medarbetare Milda Lučinskienė och Vytautas Zinkevičius (programmerare), under ledning av Šiaulių Ambrazo, inom ramen för ”Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos vartojimo ir ugdymo 1996–2005 metų programą”, finansierad med medel från Valstybinė lietuvių kalbos komisija vid Lietuvos Respublikos Seimas.

² D. Jakulytė skriver utförligare om användningen av á i Knygoje nobážnystės.

EWANGELIE POLSKIE Y LITEWSKIE RAŠYBOS NORMINIMAS | 53

távo – 54 gånger. Särskilt ofta skrivs ”a pochylone” i ordet tárė – 145 gånger (men det förekommer också tare – 83 gånger), irá – 47 gånger (ira – 120 gånger).

Man kan anta att en sådan användning av tecknet ”a pochylone” framstod som normativ för JE₄₇:s redaktör: samhället hade redan godkänt detta tecken (grammatikor och andra äldre skrifter), och det betraktades som korrekt³ (den jesuitiskt övervakade redaktören kunde ju bara förbättra och korrigera den så omsorgsfullt granskade texten i Evangelierna).

(ii) á → a (100 gånger): JE₄₇ atáius 15₂₇ → JE₇₄ atáius 17₁₆; JE₄₇ kád 28₂₀ → JE₇₄ kad 31₁₅; JE₄₇ Tái 31₃ → JE₇₄ Tay 34₃; JE₄₇ wáykieli 10₁₅ → JE₇₄ waykieli 11₁₇.

”A pochylone” användes 286 gånger i JE₄₇, men utgivaren av JE₇₄ använde tecknet nästan tio gånger så ofta (2865 gånger). Denna omvända rättning illustrerar processen där normen stabiliseras.

2.2. Användningen av tecknen ſ, s och ∫∫

I det alfabet som användes i Storhertigdömet Litauen hade grafemet s, liksom i polskan, två allografer: s skrevs traditionellt i slutet av ett ord, medan ſ skrevs mitt i ordet. De följande exemplen visar hur stavningen av tecknen s och ſ samt ∫∫ mellan vokaler varierade i Jaknavičius Evangelier. Stavningen med ∫∫ var den minst stabila.

Till skillnad från de litauiska skrifterna i Ostpreussen, som påverkades av tysk stavning, fördubblades i Storhertigdömet Litauens skrifter (oftast katolska publikationer), liksom i den samtida polska skriften, endast ſ. I skrifterna från Ostpreussen markerade en sådan fördubbling oftast att vokalen före den fördubblade konsonanten var kort (Palionis 1995: 31). Man menar att originalen hade störst inflytande på fördubblingen av tecken (Palionis 1967: 48). Konsekvensen upprätthölls dock inte, eftersom ſ och ∫∫ ofta växlade i samma ord inom en och samma utgåva (singular genitiv JE₄₇ wiſſu 77₁₆–₁₇ och JE₄₇ wiſſu 129₁₉).

(i) ∫∫ → ſ (23 gånger): JE₄₇ iźg wiſſo 119₁₁ → JE₇₄ iźg wiſo 125₁₂; JE₄₇ Táſſay 169₁₆–₁₇ → JE₇₄ Taſay 175₁₃; JE₄₇ iźg wiſſu 203₆ → JE₇₄ iźg wiſu 209₁₈; JE₄₇ iſſay 158₁₁ → JE₇₄ iſay 163₃.

ſ → ∫∫ (10 gånger): JE₄₇ eſi 61₁ → JE₇₄ eſſi 66₁₀; JE₄₇ wiſas 148₁₃ → JE₇₄ wiſſas 153₁₂; JE₄₇ taſay 166₃ → JE₇₄ taſſay 171₁₉.

∫∫ → s (4 gånger): JE₄₇ knigoſſe 69₁₆ → JE₇₄ knigoſe 75₅; JE₄₇ anaſſay 150₂₆ → JE₇₄ ánásay 155₂₂.

ſs → ſ (2 gånger): JE₄₇ ne tikieſſite 161₂₈ → JE₇₄ ne tikieſites 166₁₆–₁₇.

ſ → ſs (2 gånger): JE₄₇ iſſipildis 2₂₀ → JE₇₄ iſſipildis 3₂–₃.

ſ → s (5 gånger): JE₄₇ aſliciu 53₁₈ → JE₇₄ asliciu 58₁₄; JE₄₇ wiriaujus 17₂₃–₂₄ → JE₇₄ wiriausius 19₁₅.

(ii) s → ſ (5 gånger): JE₄₇ swiečiumu 13₁₁ → JE₇₄ ſwiečimu 14₁₉; JE₄₇ dunguoſe 176₂₂ → JE₇₄ dunguoſe 182₁₉–₂₀.

³ En sådan förståelse av normen presenteras i boken Encyklopedia wiedzy o książce samt av forskaren M. Cybulski, som analyserar språket i polska texter från 1600-talet (Cybulski 1992: 17).

54 |

Milda Lučinskienė

(iii) ʃs → ʃʃ (13 gånger): JE₄₇ eʃi 51₂₃ → JE₇₄ eʃʃi 56₉ (6 gånger); JE₄₇ wiʃi 89₂ → JE₇₄ wiʃʃi 94₂₀ (5 gånger); JE₄₇ iʃigando 59₁₁₋₁₂ → JE₇₄ iʃʃigundo 64₁₂.

Av analysen av skillnaderna mellan JE₄₇ och JE₇₄, baserad på datorstödda konkordansdata, framgår att tecknen ʃ och ʃʃ förekommer i lika stor omfattning i dessa utgåvor, men att vissa skillnader i användningsprinciper kan iakttas. I den översättningsdel av JE₄₇ som tillskrivs Jaknavičius skrevs pluralis genitiv iuʃu endast med ett ʃ (46x), medan den del som tillskrivs en okänd redaktör tvärtom endast skrevs med dubbelt ʃʃ (14x). Eftersom en dubbelkonsonant, som redan nämnts, oftast skrevs efter en kort vokal, ”rättade” JE₇₄:s redaktör i detta fall den inkonsekventa stavningen i JE₄₇ och valde den variant som vid den tiden kan ha uppfattats som normativ – nämligen iuʃu. Redaktörens försök att ”normera” texten skulle också kunna visas av redigeringen av digrafen ʃs i ordet eʃi: i JE₄₇ beläggs denna ordform 19x, eʃʃi endast 1x (102₄), medan eʃi i JE₇₄ förekommer hälften så ofta (9x) och eʃʃi följaktligen blir vanligare (8x).

Undersökningen av bruket av ʃ och ʃʃ i JE₄₇:s polska original visade att digrafen ʃʃ förekommer 6x och enbart i egennamn (JE₄₇ Naáʃʃoná 143₁₅; JE₄₇ Ieʃʃego 143₂₂; JE₄₇ Manaʃʃes 144₁₇₋₁₈). I detta fall kan vi alltså tala om en stavningstradition i litauiska skrifter, som inte direkt påverkades av ett specifikt polskt original.

(iv) ʃ → ʒ (12 gånger)⁴: JE₄₇ Pharifeuʃams 69₂₈–₇₀₂ → JE₇₄ Pharizeuʃams 75₁₇₋₁₈ (5 gånger); JE₄₇ Iʃaakas 143₃₋₄ → JE₇₄ Iʒáákas 148 (2 gånger); JE₄₇ Ierʃalem 60₁₀₋₁₁ → JE₇₄ Ieruzalem 65₁₁₋₁₂ (2 gånger); JE₄₇ Ieʃus 53₂₋₃ → JE₇₄ IEʒus 57₁₉ (1 gång).

Av dessa rättelser framgår att fonemet /z/ i sällsynta fall betecknades med grafemet ʃ i icke-litauiska egennamn i JE₄₇: JE₄₇ Phariʃeuʃas skrevs 5x, medan Phariʒ(ʒ)euʃas skrevs 14x; Ieruʃalem – 2x, Ieruzalem – 8x; Ieʃus i JE₄₇ – 1x, medan IEʒus – 192x; Iʃaakas – 2x. I JE₇₄ förekommer dock dessa lexem inte längre med grafemet ʃ – konsekvent används grafemet ʒ. Stavningen i JE₇₄ av endast orden Iʃ(ʒ)raelo och Iero(ʒ)olimos rättades, men blev inte helt enhetlig. Vi kan alltså tala om redaktörens försök att ordna ortografin i icke-litauiska egennamn.

2.3. Beteckning av kombinationerna ā, ū, ē, i + m, n och o + m

I den litauiska texten i JE₄₇ var förkortningar inte särskilt vanliga: ā skrevs 14x, medan ū skrevs endast 5x; tecknen ī, ē, ō användes över huvud taget inte. I den polska texten i dessa Evangelier förekommer förkortningsbokstäver oftare: ā – 33x, ē – 8x, ō – 7x, ī – endast 1x.

Mitt i ordet skrevs vanligen ett vågigt streck (cirkumflextecken) ovanför bokstaven, medan det i ordslut var rakt; JE₄₇ slutade ofta en rad med ett sådant tecken (15x), eller så fördes ordet efter förkortningsbokstaven över till nästa rad (7x)⁵. Sådana förkortningsbokstäver skrevs också i andra äldre skrifter, till exempel Wol-

JE₄₇ maʃgot 56₁₂ (1x) → JE₇₄ máʒgot 61₆₋₇.

⁵I ordet Evangelija skrivs det förkortande ā inte ut i JE₄₇; från och med den andra utgåvan förekommer tecknet (oftast i rubriker) 3x (Ewāgelia), och ordet förkortas Ewā 9x.

EWANGELIE POLSKIE Y LITEWSKIE RAŠYBOS NORMINIMAS | 55

fenbüttelio postilėje (1573), kada tekstą reikėdavo sutalpinti riboto formato stačiakampyje (Gelumbekaitė 2000: 184).

En sådan förkortningsbokstav med diakritiskt tecken betecknade alltså två ljud. Denna beteckningstradition har sitt ursprung i handskrifterna, där man, för att spara tid och skriva snabbare, försökte förkorta ord och enskilda stavelser (Birkenmajer 1971: 2–3).

(i) un, um → ū (16x): JE₄₇ dungaus 86₆ → JE₇₄ dūgaus 91₁₉; JE₄₇ athunkie 116₈–₉ → JE₇₄ atūkė 122₆; JE₄₇ mums 71₂₀ → JE₇₄ mūs 77₁₃; JE₄₇ pardaveiump 154₁₇ → JE₇₄ párdaveiūp 159₁₃; am, an → ā (11x): JE₄₇ mokitiniams 127₁₅ → JE₇₄ mokitinās 133₁₃; JE₄₇ iam 86₁₈–₁₉ → JE₇₄ iā 92₂,₁₃–₁₄; JE₄₇ oran 189₂₂ → JE₇₄ orā 196₁; JE₄₇ Ewangelia 6₁₈–₁₉ → JE₇₄ Ewāgelia 7₉–₁₀; im → ī (3x): JE₄₇ fawimp 121₁₂–₁₃ → JE₇₄ fāwip 127₁₄; JE₄₇ pagimde 143₈ → JE₇₄ pagīde 148₇–₈; om → ō (2x): JE₄₇ dienoms 146₂₂ → JE₇₄ dienōs 151₂₀; en → ē (1x): JE₄₇ talentu 127₁₉ → JE₇₄ talētu 133₁₆–₁₇; (ii) ā → am (10x): JE₄₇ pałkūciaulijā 34₁₀ → JE₇₄ páłkūciauljam 37₁₇–₁₈; JE₄₇ vntrā 58₆ → JE₇₄ vntram 63₅–₆; JE₄₇ iā 25₁ → JE₇₄ iam 27₁₃; JE₄₇ kuriā 61₁ → JE₇₄ kuriam 66₇; JE₄₇ mokitiniams 86₁₈–₁₉ → JE₇₄ mokitinās 92₁₃–₁₄; ū → um, un (4x): JE₄₇ kayčiū 49₃ → JE₇₄ kayčium 53₁₀; JE₄₇ mūs 155₁ → JE₇₄ mums 159₂₄; JE₄₇ dūgui 209₁₃ → JE₇₄ dungui 216₁₀.

En rak eller något böjd linje ovanför bokstäverna a, e, i, u och o betecknade att bokstaven m eller n saknades. Under medeltiden markerades den saknade bokstaven m särskilt ofta på detta sätt i förbindelserna am, em, um (Cappelli 1967: xxiii–xxiv).

Med sådana förkortningsbokstäver markerades grafiskt endast nasala ljud, trots att nasalitet i allmänhet inte markeras grafiskt i dessa Evangelijų-utgåvor. En analys av stavningen i dåtidens skrifter visar att olika former av ”nasala” och tvåteckniga grafem i många fall fortfarande betecknade verkliga nasala vokaler och användes enligt en fonetisk princip (Palionis 1967: 45). I Evangelijose, liksom i Sirvydo skrifter, förekommer konsekvent am, an, em, en i flera fall: em, en förekommer i infinitiver och deras avledningar av verb där dessa diftonger återfinns i presens eller preteritum; an förekommer i konjunktionen idant; am, an, em, en bevaras i egennamn och appellativ av icke-litauiskt ursprung (Morkūnas 1967: 140–142).

De presenterade exemplen visar att redaktören för JE₇₄ föredrog att ersätta förbindelserna am, an, um, un, en, im och om med förkortningarna ā, ū, ī, ē, ō (33x), men även exempel på den omvända förändringen har noterats (14x). Från och med JE₇₄ började således förkortningsbokstäverna ē, ī och ō användas också för att beteckna förbindelserna en, im och om; de skrivs oftast i slutet av en rad eller när ett ord delas vid radslut. Det kan inte uteslutas att sättaren, när han satte textraden, förkortade den efter eget gottfinnande och därför satte in en förkortning.

2.4. Stavningen av diftongerna [au], [uo]

I Sirvydo alfabet betecknade grafemet u ljuden u och ū; v skrevs för att beteckna den korta vokalen u i början av ett ord, medan det dubbla w betecknade ljudet v (Palionis 1967: 36, 40). Även om JE₄₇ och JE₇₄ byggde på Sirvydo alfabet, framgår det redan av de anförda exemplen att dessa grafem ibland

56 |

MILDA LUČINSKIENĖ

blandades ihop. Ljudet [u] betecknas i JE₄₇ oftast med grafemet v i början av ett ord (JE₄₇ vbagay 197₁₃; JE₄₇ všveyzdetoias 23₁₅–₁₆; JE₄₇ vlėčiu 89₂₄), och endast en gång i slutet (JE₄₇ ſakaw 183₁₀)⁶; ibland med grafemet u (4x) (JE₄₇ uſ/wiro 119₂₀; JE₄₇ unt (2x) 50₁₄, 131₂₃; JE₄₇ uuždangoi 209₄–₅). Grafemet w betecknar i JE₄₇ ljudet [u] i slutet av ett ord, med undantag för taw och ſaw⁷, och förekommer endast en gång i formen (JE₄₇ ſakaw 208*₁₉), som redan har redigerats i JE₇₄. Grafemet w används ganska konsekvent för ljudet [v] i början av ord i båda Evangelijų-utgåvorna.

(i) w, v och u i slutet av ord (mer sällan – mitt i ord): w → u (31x): JE₄₇ taw 43₂ → JE₇₄ tau 46₂₃ (20x); JE₄₇ ſakaw 208₁₉ → JE₇₄ ſakáu 215₁₆; u → w (2x): JE₄₇ aukščiáufiei 61₁₉–₂₀ → JE₇₄ áukščiáwſiei 66₂₂; JE₄₇ bitaw 90₉–₁₀ → JE₇₄ bitaw 96₅.

(ii) w, v och u i början av ord: u → v (13x): JE₄₇ unt 50₁₄ → JE₇₄ vnt 54₂₁ (4x); JE₄₇ ANuo 24₁₃ → JE₇₄ ANVO 26₂₁; v → u (8x): JE₄₇ vnt 37₁₀ → JE₇₄ unt 40₂₂ (3x); JE₄₇ vſždeta 106₁₃ → JE₇₄ uždėtu 112₅–₆; v → w (3x): JE₄₇ Vnt 31₁₇ → JE₇₄ Wnt 34₁₆; JE₄₇ vołakti 113₂₁ → JE₇₄ wotakti 119₁₅; JE₄₇ vogas 99₁₀ → JE₇₄ wuogas 104₂₄.

Utifrån de presenterade skillnaderna kan några av redaktörens stavningsprinciper i JE₇₄ fastställas: 1) ett försök görs att avstå från grafemet w, som betecknar den korta vokalen [u] i diftongen [au], oftast i de enstaviga orden taw och saw (JE₄₇ taw 42x; JE₄₇ ſaw 3x). I JE₇₄ förekommer taw redan två gånger mer sällan – 22x – och ſaw endast 1x⁸. Man försöker alltså övergå till en stabilare och enklare stavning, även om stavningen av dessa ord inte är helt enhetlig; 2) i JE₄₇ och JE₇₄ skrivs förbindelsen aw inte i en enda stavelse, med undantag för de nämnda pronomina och ett fall i en del som inte tillskrivs Jaknavičius (JE₄₇ ſakaw 208₁₉), men även detta har utgått i JE₇₄; 3) varianterna unt, vnt och wnt av prepositionen ant har redigerats, men dessa ändringar är inte väsentliga eftersom varianten vnt dominerar i båda utgåvorna (JE₇₄ 266x), medan de två andra kan betraktas som ”tillfälliga” fall – unt (JE₇₄ 3x), wnt (JE₇₄ 2x); 4) i JE₄₇ föregås grafemet o, som betecknar diftongen uo, alltid av v (8x; 1x – w). I JE₇₄ bevaras denna stavning, men i några fall byter redaktören ut det tillagda v mot w. Det är oklart om detta återspeglar dialekten (ett sådant tillagt v förekommer fortfarande i dag i de södra och större delarna av de östaukštaitiska dialekterna (Zinkevičius 1966: 188), eller om det enbart rör sig om en ortografisk företeelse.

2.5. Stavning av diftongerna [ai], [ei], [ui]

I JE₄₇ och JE₇₄ återges kombinationerna [a, e, u + i] på två sätt: med i eller y i det andra ledet. En analys av ändringarna, grundad på uppgifterna i JE₄₇:s omvända konkordans över ordformer, visar att grafemet y i diftongerna ai, ei, ui skrivs nästan sex gånger oftare än grafemet i i JE₄₇.

6 I JE₄₇ hittades inte ett enda fall där bokstaven v används för att beteckna ljudet [u] i mitten av ett ord.

7 Stavningen taw och ſaw i Evangelijose kan ha påverkats av dessa pronomens former i andra kasus, vilka skrivs med w (fawi, ſawis, tawi, tawam osv.).

8 Denna form är antecknad en gång i den kompletterande perikopen (JE₇₄ 166–167).

EWANGELIE POLSKIE Y LITEWSKIE RAŠYBOS NORMINIMAS | 57

ai → ay (98x): JE₄₇ vbagai 3₁₉ → JE₇₄ vbagay 4₄; JE₄₇ kurgai 4₁₇ → JE₇₄ kurłay 5₆; JE₄₇ kaip 7₁₈, 64, 105, → JE₇₄ kayp 8₁₂, 69₁₉, 110₁₇; JE₄₇ pálnikais 15₂₃ → JE₇₄ pálnikays 17₁₂; ay → ai (8x): JE₄₇ kurlay 47₇ → JE₇₄ kurlai 51₇; JE₄₇ kieterwiopay 201₉–₁₀ → JE₇₄ kieterwio-pai 207₁₆–₁₇; JE₄₇ priefinikay 205₂₂–₂₃ → JE₇₄ priefinikai 212₈; ei → ey (28x): JE₄₇ funkiei 25₁₇ → JE₇₄ funkiey 28₅; JE₄₇ erškiečiei 35₁₈–₁₉ → JE₇₄ erškiečiey 39₂; JE₄₇ wagiei 209₁₆ → JE₇₄ wagiey 216₁₂; ey → ei (10x): JE₄₇ ištleydis 84₁₅–₁₆ → JE₇₄ ištleidis 90₆; JE₄₇ reykia 187₈ → JE₇₄ reikia 193₁₆; ui → uy (3x): JE₄₇ Diewui 15₂₅ → JE₇₄ Diewuy 17₁₄; uy → ui (1x): JE₄₇ pałkuy 201₂₄ → JE₇₄ páłkui 208₅–₆.

JE₇₄:s redaktör strävade också efter att återge dessa diftongers andra led med grafemet y. Exempel på motsatt ändring (JE₄₇ a, e, u + y → JE₇₄ a, e, u + i) förekommer sex gånger mer sällan; man kan alltså anta att även om stavningen av dessa grafem inte standardiserades, börjar en stavningsprincip ändå framträda: att skriva dessa diftonger med grafemet y. De ord som oftast redigerades var: kai(y)p (22x), kursai(y) (20x), tai(y) (8x), tei(y)p (13x). I allmänhet ersätts det korta i med det långa y (ygreku) hela 140x (89x ändrades i ordslut, 51x inne i ord), medan det omvända redigeringsförfarandet förekommer endast i 19 fall. Polsk ortografi påverkade stavningen av sådana ord: i början av ord skrevs oftast i på polska (iako A 9), i ordslut y (smutney J 3), och före konsonanter skrevs också konsekvent grafemet y (bogoboyney P 12) (Książek-Bryłowa 1976: 341). Således återgavs kombinationer inom en stavelse (med y) både i JE₄₇ och i JE₇₄.

2.6. Beteckning av /š/⁹

I den grafemuppsättning som K. Sirvydas använde betecknades ljudet [š] med bokstaven ʃ (i texter tryckta med latinsk antikva – ſz och ʃ) och med ś (denna bokstav betecknade också ett palataliserat s).

ʃ → ſz (22x): JE₄₇ aufztunt 11₂ → JE₇₄ aufztunt 12₅; JE₄₇ Wieʃpaties 14₁₃–₁₄ → JE₇₄ Wieſzpaties 16₂–₃; JE₄₇ śiefʃtos 30₁ → JE₇₄ Siaſztos 32₂₄; JE₄₇ ʃwëtes 208₂–₃ → JE₇₄ ſzwëtes 215₁; ś → ʃ (7x): JE₄₇ duśios 202₂ → JE₇₄ duʃios 208₁₀–₁₁ (5x); JE₄₇ paraśinetus 8₂₁ → JE₇₄ paraſynetus 9₉; JE₄₇ śiewennis 31₂₈ → JE₇₄ ſiewminos 35₁–₂; ʃ → ś (7x): JE₄₇ ʃwintos 55₁₀ → JE₇₄ śwen tos 60₇ (2x); JE₄₇ ʃvjmuf 95₂₆ → JE₇₄ vʃimuś 101₁₇; JE₄₇ ʃfyrdis 209₁₉ → JE₇₄ śirdis 216₁₅.

När vi diskuterar ändringen ʃ till ſz bör vi uppmärksamma de typsnitt som används i JE₄₇ och JE₇₄. I JE₄₇ är den polska och litauiska texten satt med gotisk schwabacher¹⁰, de polska rubrikerna med latinsk antikva, medan de litauiska rubrikerna och perikoptexterna i stilen pa-

⁹ Ytterligare följande rättelser har noterats: ʃ → sʃ (1x: JE₄₇ wieʃpaties 41₁₃ → JE₇₄ Wiesſpáties 45₅–₆); ſz → ʃ (1x: JE₄₇ Sjitai 4₁₄–₁₅ → JE₇₄ Sſjitai 5₄); ſz → ʃ (1x: JE₄₇ Szwętes 209₂₁ → JE₇₄ śwętes 216₁₇).

¹⁰ Gotisk schwabacher spreds snabbt och användes under 1500- och 1600-talen i många länder. Intressant nog användes schwabacher oftast i texter tryckta på folkspråk (polska, litauiska osv.); texter på latin sattes vanligen med antikva (Kawecka-Gryczowa 1982: 220). I denna artikel används termen schwabacher i enlighet med den encyklopediska bokvetenskapliga ordboken (Kaunas 1997: 360).

58 |

MILDA LUČINSKIENĖ

parallella lexemvarianter anges – med kursiv antikva av latinsk typ¹¹. JE₇₄ är den polska texten redan ombruten med antikva av latinsk typ, medan den litauiska fortfarande är satt med gotiska typer, och perikopernas rubriker är i båda texterna utmärkta med kursiv antikva av latinsk typ. Vid analysen av skillnaderna observerades att ligaturtecknet ſ ersattes med digrafen ſz (22 gånger) JE₇₄ endast i perikoprubrikerna. Det visade sig att ligaturen ſ i JE₄₇ sattes endast med gotisk schwabacher och kursiv antikva av latinsk typ (tecknet z saknades (ſz), endast 3), alltså endast i litauiska rubriker. Här bör också nämnas de fyra fall där grafemet ž skrivs i parallella varianter satta med kursiv antikva av latinsk typ i JE₄₇; i JE₇₄ ersätts det med z, eftersom den valda varianten redan satts med gotisk schwabacher, som saknar typsnittstecknet ž (JE₄₇vžleios₂₇₁₉ → JE₇₄vžleios₃₀₁₂; JE₄₇ażurawgie₃₀₂₈ → JE₇₄ażuraugie₃₄₁).

Alltså hade man, 27 år efter den första upplagan, inte bara ändrat typsnittet i den polska texten och perikopernas rubriker, utan uppenbarligen också ändrat typbeståndet vid Vilniusakademins tryckeri¹². Sannolikt fanns därför den ligaturiska ſ inte längre bland antikvatecknen i kursiv, och den ersattes därför med två bokstäver ſz.

3. SLUTSATSER

Även om det fortfarande finns inkonsekvenser och variationer både i alfabetet och i ortografin, försöker man redan göra texten enhetlig och övergå till mer stabila principer för bokstavsformer och stavning.

I stort sett konsekvent, med den polskspråkiga trycktraditionen som förebild, börjar man använda det diakritiska tecknet ”a pochylone”, som tryckeriets korrekturläsare kan ha uppfattat som en normerad variant. Tillämpningen av vissa etablerade regler framgår också av redigeringen av ordet iuſu, bokstaven w, som betecknar den korta vokalen [u] i diftongen au, samt ortografin för vissa egennamn. Dessa korrigeringar påverkades inte direkt av det polska originalet.

I Evangelijose började man alltså från och med JE₇₄ också använda förkortningsbokstäverna ē, ī och ō för att beteckna kombinationerna en, im och om. Ändringarna av typsnitten vittnar om att tryckeriets korrekturläsare, eller till och med tryckaren själv, medverkade i bearbetningen av texten.

Eftersom Evangelijos som gavs ut på nytt 1679 och 1690 skiljde sig föga från 1674 års upplaga (Lučinskienė 2001: 117–128), kan vi därför anta att dessa korrigeringar bestod ända fram till 1705 års upplaga, då denna Evangelijos skrevs om till en västlig variant av skriftspråket.

¹¹ Latinsk antikva som lutade svagt åt höger kallades kursiv eller italik. Sådan kursiv användes för att framhäva enskilda ord i texten eller textavsnitt som satts med antikva (Kawecka-Gryczowa 1982: 221).

¹² I. Petrauskienė anger att 1633–1652 var den mest produktiva perioden för Vilniusakademins tryckeri. ”Situationen förbättrades särskilt från 1666, uppenbarligen efter inköp av nya tryckpressar och typsnitt” (Petrauskienė 1976: 41). Att jesuiterna vid Vilniusakademin värnade om typmaterialets kvalitet framgår också av en förordning om tryckning och distribution av publikationer vid Vilniusakademins tryckeri, utfärdad efter den 28 augusti 1634 av den litauiska jesuitprovinsialen M. Lenčickis. I en av punkterna anges att en del av den avgift som togs ut för tryckningen skulle avsättas ”för restaurering och förnyelse av typerna, som lätt nöts ut och vars reparation kräver stora kostnader” (Petrauskienė 1992: 251).

EWANGELIE POLSKIE Y LITEWSKIE RAŠYBOS NORMINIMAS | 59

FÖRKORTNINGAR

JE₄₇ – [Jonas Jaknavičius] POLSKA OCH LITAUISKA EVANGELIER, både för söndagarna och alla högtider som firas i den katolska kyrkan enligt den romerska ordningen under hela året. Utgiven med de äldstes tillstånd i VILNIUS. I Jesu sällskaps akademiska tryckeri, år 1647.

JE₄ – [Jonas Jaknavičius] POLSKA OCH LITAUISKA EVANGELIER. Både för söndagarna och alla högtider som firas i den katolska kyrkan enligt den romerska ordningen under hela året. I VILNIUS. Tryckt vid Jesu sällskaps akademi. 1674.

PS – [Konstantinas Sirvydas,] predikningar för den stora fastan på litauiska, sammanställda av den högt vördade Konstantinas Širvydas, teolog i Jesu sällskap, och översatta till polska och utgivna för tryckning på båda språken. med de äldstes tillstånd. I Vilnius, i Jesu sällskaps akademiska tryckeri. Herrens år 1644.

LITERATÚRA

BIRKENMAJER, A., KOCOWSKI, B., TRZYNADLOWSKI, J., red., 1971: Encyklopedia wiedzy o książce, Wrocław, Warszawa, Kraków: Zakład Narodowy im. Ossolińskich.

CAPPELLI, A. 1967: Dizionario di abbrevia ture latine ed italiane. Ristampa, Milano: OFSA-Casarile.

CYBULSKI, M. 1992: Norma języka literackiego wobec normy rękopiśmiennych tekstów urzędowych z XVII wieku. Odmiany polszczyzny XVII wieku, Lublin: Wydawnictwo Uniwersytetu Marii Curie-Skłodowskiej.

GELUMBECKAITĖ, J. 2000: [Rec.] Wolfenbüttelio postilė. Archivum Lithuanicum 2, 173–194.

JAKULYTĖ, D. 2001: „Knygos nob ažnystės“ kalba. Knyga nob ažnystės krikščioniškos (1653) – XVII a. Lietuvos kultūros paminklas, Kėdainiai: Kėdainių krašto muziejus.

KAUNAS, D. 1997: Knygotyra. Enciklopedinis žodynas, Vilnius: Alma littera.

KAWECKA-GRYCZOWA, A. 1982: Współczesne polskie drukarstwo i grafika książki. Mały słownik encyklopedyczny, Wrocław etc.: Zakład Narodowy im. Ossolińskich.

KLEMENSIEWICZ, Z. 1985: Historia języka polskiego, Warszawa: Państwowe Wydawnictwo Naukowe.

KSIĄŻEK-BRYŁOWA, W. 1976: O języku druków lubelskich z XVII wieku. Annales Universitatis Mariae Curie-Skłodowska, vol. XXXI, 19, Lublin–Polonia.

LUČINSKIENĖ, M. 2001: Ryšytvebių redagavimas Jono Jaknavičiaus Evangelie polskie y litewskie 1674 metų leidime. Archivum Lithuanicum 3, 117–128.

MICHELINI, G. 2000: Martyno Mažvydo raštai ir jų šaltiniai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

MORKŪNAS, K. 1967: Mišrieji dvigarsiai am, an, em, en ir balsiai ą, ę K. Širvydo raštuose. Lietuvių kalbotyros klausimai 9, 139–146.

PALIONIS, J. 1967: Lietuvių literatūrinė kalba XVI–XVII a., Vilnius: Mintis.

PALIONIS, J. 1979: Lietuvių literatūrinės kalbos istorija, Vilnius: Mokslas.

PALIONIS, J. 1995: Lietuvių rašomosios kalbos istorija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

PETRAUSKIENĖ, I. 1976: Vilniaus akademijos spaustuvė 1575–1773, Vilnius: Mokslas.

PETRAUSKIENĖ, I. 1992: Vilniaus akademijos spaustuvės šaltiniai XVI–XIX a., Vilnius: Mokslas.

URBAŃCZYK, S., red., 1978: Encyklopedia wiedzy o języku polskim, Wrocław, Warszawa, Kraków, Gdańsk: Zakład Narodowy im. Ossolińskich.

ZINKEVIČIUS, Z. 1966: Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mintis.

ZINKEVIČIUS, Z. 1988: Lietuvių kalbos istorija 3. Senųjų raštų kalba, Vilnius: Mokslas.

Milda Lučinskienė Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 10308 Vilnius, Lietuva [email protected]

Gauta 2003 11 22