WILLY VAN LANGENDONCK

Katholieke Universiteit Leuven

Forskningsområden: markeradhet och iconicitet, referens och semantik (särskilt egennamn), grammatiska kategorier såsom bestämdhet, genericitet och numerus, grammatiska relationer, prepositioner, beroendesyntax och ordföljd.

EUROPEISKA PERSONNAMNSSYSTEM: EN HANDBOK FRÅN ABASISKA TILL CENTRALADINISKA

Med anledning av Rosa Kohlheims och Volker Kohlheims 65-årsdagar. Redigerad av Andrea Brendler och Silvio Brendler.

Hamburg: Baar, 2007, 863 p. ISSN 1610-7012 ISBN 978-3-935536-65-3

När jag skriver denna recension på engelska vill jag inte bara göra denna omfångsrika och viktiga handbok om europeiska antroponymiska system känd i den engelskspråkiga världen, utan också visa att tyska fortfarande är ett språk som man inte kan bortse från inom vetenskapen, och i synnerhet inte inom namnforskning och lingvistik. Denna bok på 861 sidor är tillägnad Kohlheims, Rosa och Volker, två namnforskare som är välkända inom den tyska namnforskningen och även utanför den, med anledning av deras 65-årsdagar. Redaktörerna, Brendlers, Andrea och Silvio, är ett annat par, betydligt yngre men lovande forskare av tyska och till och med engelska namn, både på diakron och synkron nivå. V. Kohlheim och S. Brendler är pionjärer för det nya synsättet på namn, som de kallar nomematics (Kohlheim 2005; Kohlheim & Hengst 2011; Brendler 2008; se Van Langendonk 2010 för en recension av den sistnämnda).

Brendler & Brendler utförde ett mödosamt arbete med att övervaka detta gigantiska projekt och samordna alla dessa artiklar, som behandlar 77 europeiska språk presenterade i alfabetisk ordning och tillhörande sju språkfamiljer (indoeuropeiska, baskiska, uraliska, turkiska, kaukasiska, arabiska och mongoliska). De beskrivna systemen är avsedda att vara representativa för det europeiska området, vilket ska förstås som en politisk och kulturell konstruktion med rötter i den antika grekiska traditionen snarare än som en geografisk enhet. Bidragen är strukturerade en-

Recenzijos / Reviews

179

ALL_62_63_maketas.indd 179

2011.06.17 08:24:12

WILLY VAN LANGENDONCK

ligt vetenskapens nuvarande ståndpunkt och presenterar särskild kärninformation. Med termen system avser redaktörerna ett strukturerat och funktionellt komplex av personnamn. I allmänhet använder författarna mer eller mindre samma modell: de börjar med systemet med ett namn, men övergår snabbt till ett system med två namn, med förnamn och efternamn, som började som tillnamn och gradvis blev familjenamn. Det förekommer också system med tre namn. Perspektivet är diakront och följer utvecklingen från systemets ursprung fram till dagens situation. Ibland behandlas det samtida systemet först, varefter man går tillbaka till ursprunget. Dessutom står det klart att artiklarna är av olika längd och kvalitet.

Med hänsyn till denna recensions begränsade utrymme kommer jag att begränsa mig till några germanska språk, samt franska, lettiska och litauiska, ryska och ett icke-indoeuropeiskt språk, baskiska. Jag börjar med de tre viktigaste germanska språken: engelska, tyska och mitt modersmål nederländska. Man kunde förvänta sig att dessa tre personnamnssystem har mycket gemensamt, även i sin historiska utveckling. Detta framgår dock inte särskilt tydligt av de aktuella artiklarna, eftersom respektive författare fokuserar på olika aspekter av det antroponymiska system som behandlas. Under läsningens gång växer intrycket att de tre artiklarna i stor utsträckning kompletterar varandra, eftersom utvecklingarna sammantaget har varit parallella (se även Van Langendonck 2007, kapitel 4).

Det engelska personnamnssystemet beskrivs av John Insley. Författaren anlägger tydligt ett kronologiskt perspektiv och börjar med personnamn på fornengelska. I detta inledande skede är systemet tydligt germanskt. Liksom i andra språk i denna grupp består de primära bildningarna av dithematiska mansnamn med två appellativa stammar, vilka tillsammans bildar en semantisk enhet, åtminstone till en början, t.ex. AElf-weald ’alfkung’. Kvinnonamn bildas på samma sätt, t.ex. AEd el-hild ’ädel-kamp’. Många första och andra led diskuteras. När sammansättningens betydelse försvinner beror det framför allt på den så kallade variationsprincipen i germansk namngivning (se nedan under tyska). Författaren borde ha förklarat vad detta innebär, eftersom han skrev för en handbok. Liksom andra germanska språk hade fornengelskan flera kategorier av entematiska namn. Först fanns binamn som Ceorl ’bonde’. Därutöver förekom kortformer (Tida) och smeknamnsformer (Tottel < Torht-). Från slutet av 800-talet till 1200-talet förde skandinaviska erövrare med sig sitt eget onomastiska namnförråd, typiskt namn som började på As-, liksom talrika danska smeknamnsformer. Många former angliciserades. År 1066 var av stor betydelse, då den normandiska erövringen ägde rum. De ursprungliga systemen dog ut, med undantag för att reflexer av dem återfinns i familjenamn. Under den mellanengelska perioden, en

180

Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII

ALL_62_63_maketas.indd 180

2011.06.17 08:24:12

Europäische Personennamensysteme: Ein Handbuch von Abasisch bis Zentralladinisch

Ett antal nordfranska, särskilt romaniserade frankiska namn trängde undan den inhemska namnskatten. Andra germanska namn kom från Flandern och norra Tyskland. Dessa kompletterades med en rad bibliska namn, såsom de fortfarande välkända John, Peter, Simon, och Thomas. Nya smeknamnsformer bildades med nya suffix, såsom -kin (från nederländskan), vilket gav Thomkin, liksom romanska bildningar med -in, -ot, och så vidare. För dessa forntida perioder vet vi inte mycket om de sociologiska och historiska faktorerna bakom namngivningen. Detta är förstås annorlunda under den nyengelska perioden. Vissa senmedeltida namn har överlevt, t.ex. Geoffrey, John, Margaret, Peter, Thomas, och William. Renässansen gav också upphov till grekiska och latinska namn som Alethea, Ambrose, Caesar, Diana, Julia, Lavinia, Penelope, och Virgil. Reformationen ledde till gammaltestamentliga namn, såsom Abraham, David, Esther, Ruth, etc. Dynastier och litterära verk utgör ytterligare källor till nya namn. Ända sedan den elisabetanska perioden har vissa förnamn hämtats från efternamn, t.ex. Ashley, Clifford. Nya namn bildas hela tiden, från keltiska eller andra områden. Medelklassnamn (Hugh, Simon) tycks skilja sig från namn som förknippas med lägre samhällsklasser (Wayne, Lee).

Insley går inte särskilt mycket in på familjenamnens ursprung. Som överallt kompletterades förnamn från medeltiden och framåt gradvis med patronymikon och öknamn, särskilt på grund av den inledande bristen på kristna namn och den växande byråkratin.

Liksom på andra håll var utvecklingen av fasta familjenamn en lång process, som i detta fall gick från söder till norr. Även här nämns de vanliga typerna: patronymikon, geografiska namn (appellativa och proprier), yrkesnamn och öknamn. I den sista kategorin finner vi efternamn som Shakespeare, eller Lovejoy, med den ursprungliga betydelsen ”kvinnokarl”. Av en tillfällighet är de två sistnämnda ”Satznamen”, sammansättningar av en verbalstam och ett objekt- eller subjektsnamn.

Damaris Nübling och Antje Dammel beskriver det German personnamnssystemet med utgångspunkt i den samtida situationen. Systemet med två namn består av ett förnamn och ett familjenamn, liksom i hela Västeuropa. Även om lagen tillåter ett par att välja antingen makens eller makans familjenamn, väljs i de flesta fall makens namn för hustrun och barnen. Fram till medeltiden användes det germanska systemet med ett namn. Även här utvecklades det nuvarande systemet med två namn gradvis från söder till norr. De tidiga germanska namnen, såsom Bern-hard, eller Hilde-gund (se nedan), dog nästan helt ut till förmån för kristna namn, såsom Johannes eller Katharina. Efternamn började användas av samma skäl som på andra håll (se avsnittet om engelska). På liknande sätt har antalet förnamn ökat i århundraden. Avledning och diminutivbildning spelade en roll här. Religiösa

Recenzijos / Reviews

181

WILLY VAN LANGENDONCK

eller traditionella faktorer spelade större roll i Västtyskland än i Östtyskland. Numera får sekulariserande och internationaliserande faktorer en allt större betydelse, och antalet namn har därför ökat, särskilt från 1900-talets andra hälft. Liksom i andra europeiska länder avgörs valet av förnamn numera till stor del av det subjektiva, romantiska kriteriet klangskönhet: låter namnet ”bra” eller inte? Förnamn måste vara ”moderna”, vad det nu kan innebära. Barn får inte längre namn efter helgon, förfäder eller härskare. Ytterligare förnamn hänvisar dock fortfarande till tradition eller religion, och här kan det fortfarande finnas skillnader mellan evangeliska och katolska namn. Enligt modern lag måste förnamn skilja mellan pojkar och flickor. Liksom överallt är kvinnonamn längre och mer påverkade av mode, innovation och främmande inflytanden.

Därefter övergår författarna till namnsystemets historia. Liksom i fornengelskan bildades till en början många tvåledade namn, som inledningsvis uttryckte en önskan. I den meningen var de ”programmatiska” namn. I senare skeden, när bildandet av sådana namn blev mekaniskt och förlorade sin motivation, skapades nya system. Exempelvis infördes den genealogiska variationsprincipen, enligt vilken barnens namn sattes samman av föräldrarnas fyra förnamnsstammar, t.ex. rekonstruerades Hildegund och Friedger som Friedhild, Gerhild, Hildger, Gundfried. Barnnamn kunde också bildas genom allitteration, t.ex. Grimhilt, Gunther, Gernot, Giselher. Dessa två strategier stämde dock inte överens med principen att sammansättningens andra led måste ange kön: könet var maskulint i mansnamn och feminint i kvinnonamn. Biologiskt kön och grammatiskt genus var fortfarande mer förbundna än i dag. Liksom på andra håll uppstod ett antal kortformer.

När det gäller familjenamn ser vi mer eller mindre samma typer av ursprunglig motivering: patronymikon som slutar på -mann, -sen (< son), genitiv på -s eller helt utan ändelse. Den främsta drivkraften tycks vara yrkesnamn, med eller utan metonymi (t.ex. Müller ”mjölnare”, det vanligaste tyska efternamnet). Den tredje kategorin omfattar öknamn som syftar på namnbärarens fysiska eller psykiska egenskaper. Som en fjärde underklass nämner författarna namn som härletts från ord för boställen (Busch ”buske”). Besläktade med dessa är namn på orter och länder, t.ex. Bayer ”bayersk”; helt enkelt Wien ”Wien”. För Österrike och Schweiz tycks namn som härletts från appellativ för boställen vara typiska, t.ex. namn på -er, såsom Hofer ”bonde”; Zumbach ”vid bäcken”. Stark och svag genitiv är typiska för områden som gränsar till Nederländerna (t.ex. Peter-s, Hein-en). I resten av det tyskspråkiga området dominerar så kallade nominativformer (t.ex. Schmitt ”smed”).

Det Dutch personnamnssystemet i de låglänta länderna, det vill säga Nederländerna och Flandern (Belgien), behandlas av Doreen Gerritzen. Till skillnad från artiklarna

182

Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII

ALL_62_63_maketas.indd 182

2011.06.17 08:24:12

Europäische Personennamensysteme: Ein Handbuch von Abasisch bis Zentralladinisch

om engelska och tyska sägs inte mycket om systemets germanska rötter. Författaren konstaterar att det förmedeltida systemet med ett namn gradvis ersattes av ett tvånamnssystem bestående av ett kristet namn och ett efternamn, oftast ett patronymikon, ett geografiskt namn, ett yrkesnamn eller ett öknamn. Under Hollands guldålder var ett system med tre namn på modet, till exempel i följande exempel med två förnamn och två efternamn: Dirck Ghijsbrecht Pellenzoon van Waetselaer. I det sista exemplet kombineras ett patronymikon med -zoon ’son’ och ett geografiskt efternamn med van ’från’. Vi kan också nämna sådana kombinationer som Pieter Corneliszoon Hooft (med ett patronymikon och ett binamn, som i detta fall syftar på en berömd poet). Binamnet kallas ett aliasnamn, vilket framgår tydligt av sådana uttryckliga exempel som Willem Pietersz, alias Schijgelt, ett ’Satzname’ som betyder ’skitpengar’. Suffixet -zoon förkortades till -z och försvann i senare generationer, så att endast genitivändelsen -s blev kvar. Liksom på andra håll fanns det flera faktorer bakom efternamnssystemets utveckling: kristnandet, som ersatte huvuddelen av de forngermanska tvåledade namnen, dvs. namn med två stammar av typen Hilde-brand, med kristna namn som Johannes och Elisabeth, vilka förstås till en början var alltför få till antalet. En annan orsak till att efternamn infördes var befolkningsökningen, samtidigt som människor började koncentreras till orter och städer. Matronymikon var sällsynta och hade, liksom på andra håll, alltid särskilda motiv. År 1796 påbjöd Napoleons civillag att ett officiellt familjenamn skulle antas i Flandern. I Nederländerna skedde detta omkring 1811, åtminstone teoretiskt; först 1934 fastställdes familjenamnen officiellt. Fram till 1998 måste namnet vara faderns, då föräldrarna fick rätt att själva bestämma om barnen skulle bära faderns eller moderns efternamn. I Belgien diskuteras denna lagändring fortfarande. I de låglänta länderna råder en betydande frihet när det gäller valet av förnamn. Till skillnad från den tyska situationen har man i dessa två länder inte infört någon åtskillnad mellan pojk- och flicknamn. Däremot ska förnamn vara anständiga och inte identiska med familjenamn. Belgien är dock fortfarande något strängare än Nederländerna när det gäller valet av förnamn, särskilt beträffande stavningen. En fonetisk stavning som Ansjeliek för Angélique godtas i Nederländerna, men inte i Belgien. Liksom i de flesta andra områden står förnamnet före familjenamnet, utom i officiella uppräkningar och liknande. Liksom på andra håll har moderna öknamn kommit i bruk i dialekterna sedan familjenamnen blev fasta, och de har förlorat sin ursprungliga betydelse. I vissa flamländska områden förekommer fortfarande ordningen [binamn + förnamn], men systemet håller på att trängas undan till förmån för den omvända ordningen, som ändå är den normala ordningen för förnamn och efternamn.

Recenzijos / Reviews

183

ALL_62_63 maketas.indd 183

2011.06.17 08:24:12

WILLY VAN LANGENDONCK

Det franska personnamnssystemet behandlades ingående av den bortgångna Martina Pitz. Något senare än i Nederländerna (2005) fick franska föräldrar rätt att själva bestämma om barnen skulle bära faderns eller moderns efternamn.

De franska förnamnens ursprung står främst att finna i den gallo-romerska eran. Vissa keltiska namn, såsom Brice, har bevarats tack vare kristet stöd. Ända fram till våra dagar har det franska förnamnssystemet dominerats av den traditionella kristna namnskatten, som innehåller hebreiska, grekiska, latinska, keltiska och germanska element. Från merovingisk tid har dock ett betydande germanskt, särskilt frankiskt, inflytande gjort sig gällande. De germanska tvåledade namnen förstods emellertid inte och romaniserades, t.ex. Walt-hari > Gautier, Willi-helm > Guillaume, Bern-hard > Bernard, Hluth-wigaz (Ludwig) > Clovis > Louis. Från 900-talet minskade antalet sådana förnamn snabbt, men det är oklart om denna process berodde på eller var en följd av att binamn och efternamn uppkom. Medan de populäraste mansnamnen på 1100-talet fortfarande var av germanskt ursprung (Guillaume, Gautier, Robert, Renaud, Raoul...), ser vi på 1200-talet en betydande ökning av kristna namn till följd av ökad folklig fromhet (Jean, Pierre, Simon, Nichole, Etienne, Jeanne, Marie, Isabel...). När det gäller förnamnens bildning är det välkänt att latinska ändelser försvann på 600-talet, även i namn, vilket gjorde att förnamn ofta blev tvetydiga med avseende på kön (Claude, Dominique, Camille...). För att undvika detta lades ofta den bestämda artikeln till, vilket fortfarande märks i efternamn som härletts från dessa namn (Lemartin vs. Lamartine). Av samma skäl bildades många suffixförsedda smeknamnsformer (Paul-in, Claud-el, Paul-et, Paul-at, Paul-ot, Paul-in-et...). Även forngermanska andra namnleder blev suffix (Mich-ard, Mich-aud, Jak-ier). Apokope och reduplikation har använts ända fram till våra dagar (Coco < Colette). Sammansatta namn har bildats (Jean-Paul, Marie-Louise...). Kvinnonamn bildades av mansnamn med ändelsen -e (Albert-e, Paul-e...), -ie, -ine, -ette; dessa är inte längre på modet. För män har förnamn av germanskt ursprung blivit populära (Gilbert, Hubert; Thierry, Bertrand, Richard). Efter andra världskriget kan ett angloamerikanskt inflytande märkas (Dany, Freddy, Harry, Johnny). Liksom i hela Europa har ett antal nya förnamn tillkommit sedan 1968, hämtade från alla delar av världen.

Liksom på andra håll skedde en utveckling från systemet med ett namn till systemet med två namn, med början i öknamn och andra binamn och med familjenamnens etablering som slutpunkt. De första som bar efternamn var av adlig börd. Från 1000-/1100-talet bildades patronymikon av typen X filius Y; geografiska namn eller öknamn kunde läggas till detta mönster, t.ex. Pierre [li fiz] Guillaume

184

Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII

ALL 62 63 maketas.indd 184

2011.06.17 08:24:12

Europäische Personennamensysteme: Ein Handbuch von Abasisch bis Zentralladinisch

d’Arras, Jehan [dit] la Chievre du Hamel. I takt med befolkningstillväxten och framväxten av tätorter och städer spreds bruket av efternamn till andra samhällsklasser. År 1539 gav förordningen i Villers-Cotterêts upphov till en civilrättslig kod, vilket främjade införandet av efternamn. Detta bekräftades genom att kyrkoböcker infördes vid Tridentinska mötet 1547. Båda händelserna påskyndade processen genom vilken efternamn blev ärftliga. Patronymikon spelade en viktig roll vid bildandet av efternamn. I denna process användes ofta germanska suffix: (Acc-ard, Bern-ard, Bern-ier, Mich-aud...). Liksom på andra håll var metronymikon ovanliga. Enligt författaren kan dock dessa så kallade patronymikon betraktas som vanliga tillnamn. Denna omstridda fråga dyker upp gång på gång. Den höga frekvensen av efternamn som Martin (med avledningar: Martinet, Martinon...), Michel (med Michelet, Michelin...) och så vidare står inte alls i proportion till frekvensen hos motsvarande förnamn under senmedeltiden. Däremot överensstämmer den väl med den höga frekvensen hos de tillhörande skyddshelgonen. Detta hänger samman med de många efternamnen av typen Saint-Martin, Saint-Michel, Saint-Paul, Saint-Remi, Saint-Etienne, vilka uppenbarligen oftast inte har tagits efter en plats, utan efter dopkyrkans skyddshelgon. När vi klassificerar efternamn bör vi därför komma ihåg att det finns en kategori av efternamn som inte är fadersnamn. Enligt min mening löser det inte problemet att kalla dem ”tillnamn”. Kategorien ”tillnamn” används ofta som en slaskkategori för namn som inte går att klassificera. Liksom på andra håll kan franska efternamn ha uppstått ur geografiska namn, med en preposition (t.ex. Darras, Demetz) eller utan (Arrambourg, Bretteville, Espagne), eller i form av invånarbeteckningar, med artikel (t.ex. Lebreton, Lallemand) eller utan (Picard). Särskilt på landsbygden förekommer benämningar på boställen: Duval ’från dalen’, Dუპont ’från bron’. Exempel på yrkesnamn är: Boulanger ’bagare’, Cordonnier ’skomakare’, Fèvre eller Lefèvre ’smed’ osv. Metonymi förekommer ibland här: Marteau ’hammare’. Den sista kategorin omfattar olika slags öknamn: Petit/Lepetit ’liten’, Noir/Lenoir ’svart’ osv. Namn som L’évêque ’biskop’ och Leroi ’kung’ klassificeras som öknamn. Detsamma gäller släktskapsord (Lefils ’son’, Lepère ’far’) liksom djurnamn (Le-loup ’varg’, Lechat ’katt’), vilka i allmänhet tycks syfta på personlighetsdrag. Liksom på andra håll spelar ”satsnamn” (i ganska vid bemärkelse) en betydande roll: Boileau ’drick vatten’, Quinemont ’som inte ljuger’, Grosjean ’tjocke Johan’. När det gäller frekvensen för alla dessa namnkategorier bör det påpekas att det inte är boställesnamn som Dupont som är så talrika som man tycks tro, utan snarare patronymikon (Martin, Bernard, Richard).

Laimute Balode och Ojārs Bušs behandlar det lettiska personnamnssystemet.

Recenzijos / Reviews

185

ALL 62 63 layout.indd 185

2011.06.17 08:24:13

WILLY VAN LANGENDONCK

Förkristna förnamn är dåligt belagda. I krönikor från 1100- och 1200-talen stöter vi på några fornlettiska personnamn, särskilt namn på stamhövdingar. Under denna tid bar letterna främst tvåledade namn, t.ex. Tali-baldus ’vidsträckt+herravälde’ (fortfarande ett nutida förnamn: Tālivaldis), Wari-gribbe ’makt+vilja’. Även enledade namn förekom: Gaile. Från 1100- till 1500-talet försökte tyska missionärer utrota dessa ”hedniska” namnbildningar och ersätta dem med (lågtyska) kristna namn. Därmed infördes bibliska namn. Några av dem har levt kvar fram till i dag (Indriķis < Hindrik). Lettiska förnamn från 1400- och 1500-talen är: Andres, Hinrick, Hansz, Pauwel, Jacobus; Margrethe, Ilske, Magdalene, Anna, Katherine osv. Från 1600-talet blev lettiska namnbildningar allt vanligare: Ansis, Jānis (< Johannes). På 1600-talet stod Lettland under svenskt styre, vilket ledde till namn med skandinaviskt ursprung som Ivars, Gunārs, Gustavs, Ingrīda; dessa namn spreds ytterligare genom den skandinaviska litteraturens popularitet under 1900-talet. De första genuint lettiska förnamnen började dyka upp i slutet av 1700-talet. Då var utbudet av namnformer fortfarande begränsat. Under 1800-talets sista fjärdedel förde nationalismen med sig fler genuint lettiska namn, såsom Guntis, Dainis för män och Velta, Aina för kvinnor. I dag har ett antal västeuropeiska, särskilt anglosaxiska, namn kommit in: Roberts, Ralfs; Laura, Samanta.

Det moderna lettiska efternamnssystemets framväxt går tillbaka till 1800-talets första hälft. En viktig faktor var tsar Alexander I:s frigivning av livegna bönder, vilket gjorde det nödvändigt att införa efternamn för alla bönder. I de större städerna hade behovet av efternamn däremot redan uppstått. Liksom överallt utvecklades släktnamn ur öknamn och andra tillnamn. Den främsta motiveringen tycks ha varit den namngivna personens yrke, till exempel Kalejs ’smed’. Efternamn som Beķeris ’bagare’, Bruveris ’bryggare’ eller Melderis ’mjölare’ är tyska lån. Ett geografiskt ursprung återfinns i Lībietis ’livländare’, Leitis ’litauer’, Prūsis ’preussare’ osv. Andra efternamn härstammar från öknamn, t.ex. Garais ’lång’, Mazais ’kort’, Lielgalvis ’storhuvad’. Ett antal andra efternamn går tillbaka på benämningar på djur och växter, t.ex. Balodis ’duva’, Vilks ’varg’, Ozols ’ek’. Efternamn bildas ofta med suffix som -iņ(š), or -īt(is), vilka i appellativ är diminutivsuffix. En grammatisk egenhet hos lettiska efternamn är skillnaden mellan maskulina och feminina former beroende på namnbärarens kön. Maskulina nominativsuffix är (liksom i appellativ) -s, -š, -is, -us, -a, -e. De två sista kan också vara feminina, utom när de bildar ett kontrastpar: Balodis vs. Balode. Ett antal efternamn har lånats in från andra språkområden, till exempel skandinaviska (Karlsons), så mycket

186

Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII

Europäische Personennamensysteme: Ein Handbuch von Abasisch bis Zentralladinisch

att -sons blev ett efternamnssuffix. Ännu fler har tyskt ursprung: Grünbergs (< Grünberg), Freimanis (< Freimann), Bušš (< Busch); av polskt ursprung är exempelvis Dombrovskis, Jankovskis.

Några är ryska: Petrous, Markous. Ett fåtal är italienska, men har förblivit oböjda: Rosini, Martini. Under sovjettiden infördes det ryska systemet med tre namn (se nedan). I vardagligt tal användes förnamn och patronymikon som en enhet. Efter denna epok återinfördes systemet med två namn. Slutligen kan man numera ge två förnamn och till och med kombinera två efternamn.

Det litauiska personnamnssystemet behandlas av Vitalija Maciejauskienė.

Författaren utgår från dagens namngivning och skiljer mellan officiellt och inofficiellt bruk. Officiellt finns även här ett system med två namn [förnamn + efternamn]. Liksom nästan överallt ärvs efternamnen från faderns släktnamn. Feminina former bildas av faderns namn med suffixen -aitė, -ytė, -utė och ūtė, vilka läggs till beroende på faderns namns slut, till exempel Rimšaitė < Rimša, Skinkytė < Skinkis, Žitkutė < Žitkus. Vid giftermål kan hustrun ta makens efternamn, varvid suffixet -ienė i regel läggs till: Dausienė < Dausa. Sedan 2003 är det också möjligt att lägga till suffixet -ė, som i Agilbė < Agilba. I vardagligt språkbruk förändras den officiella modellen på olika sätt av både språkliga och utomspråkliga skäl. Förnamnet, efternamnet eller ett öknamn kan användas var för sig. Förnamn och öknamn kan kombineras, och flera suffix kan läggas till kvinnonamn. Liksom på andra håll utvecklades mönstret [förnamn + efternamn] långsamt och det tog flera århundraden innan det blev fullständigt etablerat. I antroponymiken från 1400- till 1700-talet dominerar tre typer av personnamn i historiska källor. Den första är systemet med ett namn. Senare finner vi förnamn följda av tillnamn som härletts från appellativer, till exempel Czeputis doilida ’snickare’, Bartlomiej, bojarzin ’bojar’, eller nästan-patronymikon som i Zygmunt, Pawlow zięć ’Paulius svärson’. Egentliga patronymikon kan ha litauiska suffix som -aitis, -onis, -ūnas, -ėnas (Mykolay Petrutaytis, Michno Dawortonis), slaviska suffix (Adam Sruogiewicz) eller inget suffix alls (Jan Alksnis). Samtidigt förekommer treledade namn: Stefanus Andruszkowicz Jatolgowicz.

Det dominerande mönstret är [förnamn + patronymikon]. Småningom blir efternamnet ärftligt och därmed ett egentligt släktnamn. Liksom på andra håll var det adeln som från 1400-talet började följa detta mönster. De första släktnamnen bland stadsbor beläggs i början av 1500-talet och bland bönder i slutet av århundradet. Systemet spreds snabbt under 1600-talet. Processen avslutades under 1700-talet. Efter Litauens införlivande i det ryska Em-

Recenzijos / Reviews

187

ALL_62_63_maketas.indd 187

2011.06.17 08:24:13

WILLY VAN LANGENDONCK

pire in 1795, a three-name system originated, as in Russian, where the father’s name was added, or rather inserted, though not always in a consistent way, e.g., Mykolas sūnus Jokūbo Grįžentis; Juozapas Simonov Avinaitis [= forename + father’s name with Slavic suffix -ov + family name]. The same applies to the naming of women, e.g., Kačergytė Angele, Jono [= family name + forename + father’s name]. After independence, the three-name system was abolished in favour of the two-name pattern, where patronymics have prevailed as family names. Morphologically, Lithuanian family names underwent a slavization, especially in the 18th–19th centuries. Lithuanian suffixes, especially patronymic ones, were replaced by Slavic suffixes of the -sk- type (-auskas, -inskas, -skis). These or -avičius, -evičius were added to suffixless family names. Finally, family names could be translated into Polish or Russian, whereby their structure was altered. As for contemporary family names, names with the Lithuanian patronymic suffixes -aitis, -onis, -ūnas developed out of the patronymics of the 16th–17th centuries. The family name suffixes -avičius, -evičius show that family names could derive from patronymics, and were slavicized or borrowed. Nowadays, names with the Slavic -sk- type suffix are the most frequent. Many names are not suffixed at all, e.g., Balsys, Gird- enis, Vaivada. Most of them go back to nicknames. The main sources of Lithuanian family names as to their origin are Christian (60%), and Baltic (30%). Among the latter, we find those that come from dithematic personal names, e.g., Twirbu- tas, Vilmantas. Other names of Lithuanian origin go back to terms for dwelling- places, e.g., Kalniškis ‘from the mountain’, to occupational terms, e.g., Dailidė ‘carpenter’, to ethnonyms, e.g., Lietuoys ‘Lithuanian’, to nicknames, e.g., Kreiuys ‘crook-legged’, or to animal and plant names, e.g., Vilkas ‘wolf’, Ąžuolas ‘oak-tree’. Only few names go back to place names, e.g., Kaunietis < Kaunas. There are about 55 000 different Lithuanian family names.

Valet av förnamn är fritt. Det finns dock omkring 4 000 förnamn som rekommenderas av språkvetare och representerar traditionen. De sammanställdes i en ordbok tillsammans med sina etymologier. Flera skikt urskiljs. Först kommer de ”gamla hedniska namnen”, som kan vara tvåledade (Vytautas ’såg människor’) eller enledade (Kęstutis < kęsti ’lida’). Ett andra skikt består av kristna namn. Fullformer och kortformer är officiella (Kazimieras – Kazys; Simonas – Simas). Det tredje skiktet uppstod under 1900-talet och uppvisar, liksom i andra länder, en mängd nya namn, men härledda från appellativer, etnonymer, mytonymer, ortnamn och liknande, eller hämtade från litteraturen. Några nya förnamn lånades från andra språk, till exempel Aivaras, Edita. Denna situation tycks hänga samman med att 40% av dagens förnamn inte finns med i den nämnda ordboken och därför inte betraktas som ”litauiska”.

188

Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII

Europäische Personennamensysteme: Ein Handbuch von Abasisch bis Zentralladinisch

Det sista stycket handlar om moderna öknamn, det vill säga inofficiella personnamn, som ofta anger någon fysisk egenskap hos bäraren (Žilius < žilas ’gråhårig’, ett yrke (Batsiuvys ’skomakare’) eller ett personlighetsdrag (Vanagas ’hök’). Andra öknamn hänvisar till släktskapsrelationer, såsom ’svärson’, eller till bostadsorter. Det verkar alltså som att samma motiv återkommer i alla tider och på alla platser.

Karlheinz Hengst diskuterar det ryska antroponymiska systemet. Eftersom ryskan tillhör den slaviska, och därmed den indoeuropeiska språkfamiljen, ser vi en mer eller mindre likartad utveckling som i germanska och baltiska språk. (Observera att romarnas latinska system uppvisar ett helt annorlunda system, sannolikt på grund av etruskiskt inflytande.) En viktig skillnad är dock att ryskan alltid har haft både ett tvånamns- och ett trenamnssystem, vars användning beror på det sociala sammanhanget. Författaren är medveten om de olika faktorer som påverkar det eller de ryska personnamnssystemen, men kan inte gå närmare in på detta. Han diskuterar utvecklingen av förnamn (Michail, Nadežda) med inofficiella varianter (Mika, Nadja). Även smekformer bildas: Lala för Lena. Motiven för namngivning är: 1) att hedra förfäder eller vänner, 2) att hänvisa till populära personer, 3) estetiska skäl, 4) att vara originell eller unik. Historiskt kan vi urskilja fyra stadier: i) for slaviska namn som Dobromysl, Mirogost’, Nekras; ii) kalender- eller kanoniska namn som Sergej, Marija, Sofija; iii) senare namn: Gelij, Ideal, Stratosfera, Èlita (från den tidiga sovjetperioden), och iv) moderna namnvarianter, vanligen från västeuropeiska språk: Majk, Kristina. I dag får den religiösa faktorn åter något större betydelse.

Till en början fanns det indoeuropeiska systemet med ett namn. Det appellativa ursprunget är fortfarande tydligt i former som Volk ’varg’, Dobrynja < dobr- ’god’. Från vikingatiden (800-talet) har skandinaviska namn som Igor, Oleg och Ol’ga levt kvar. Som monarknamn dominerade tvåledade bildningar med efterleder som -slav och -mir: Gostislav, Putilav, Jaroslav, Ostromir, Vladimir. Liksom på andra håll finner vi redan i fornryska suffigerade kortformer och smekformer, till exempel med ändelsen -ilo: Putilo, Tomilo eller -jata: Gostjata, Putjata. Motsvarande feminina former som Krasava eller Milava förekommer sällan. Kvinnor namngavs efter sin far, till exempel Jaroslavna, Jaroslavs dotter, eller efter sin make. Kristnandet på 900-talet bidrog till att kristna namn blev vanligare: Andrej, Aleksandr, Vasilij; Elena, Irina. Källorna är välkända: grekiska, latin, hebreiska, arameiska och syriska; jämför också Ivan, Marija, Anna. Sådana namn utökade till och med det ryska foneminventariet: ljudet [f] uppstod med namn som Filipp, Sofja (med grekiskt phi), Feodor, Timofej (med grekiskt theta). Hedniska namn levde ändå kvar fram till 1600-talet. Dessa namn var avsedda att vilseleda onda

Recenzijos / Reviews

189

WILLY VAN LANGENDONCK

andar, t.ex. Durak ’dummy’, Istoma ’svaghet’, Nevedom ’okänd’, Nekras ’inte vacker’. Peter den store förbjöd dock sådana icke-kristna namnformer. Småningom lånades namn från västeuropeiska källor, särskilt från slutet av 1900-talet. Suffixen är talrika; officiellt finns över 100 för mansnamn och 55 för kvinnonamn, inofficiellt till och med över 600, vilket har lett till en mängd smeknamn.

Som släktnamn förekommer patronymikon och ibland metronymikon redan i de äldsta skriftliga källorna. De bildades av korta adjektivformer och elementet syn ’son’. Efter 1100-talet återstår endast suffix: -ov/-ev, -in, och -ič, senare -ovič/-evič för adeln, t.ex. Mikita Andreevič. Monarker med jordegendomar införde namn på -skij, bildade av ortnamn. Från 1300- till 1600-talet finner vi stor variation. För att tydligt ange sin härkomst tog monarker med namnet på sin farfar och till och med sin farfars far, vilket kunde leda till ett fyrnamnssystem. Detta kunde även omfatta andra samhällsklasser. Sedan 1500-talet möter vi tre-namnssystemet [förnamn + patronymikon + familjenamn], t.ex. Boris Fedorovič Godunov. Detta föregicks av stadiet [förnamn + patronymikon + tillnamn]. Mot slutet av 1600-talet hade adeln ett familjenamn, vilket blev obligatoriskt för dem under 1700-talet. Gradvis spreds detta mönster till andra samhällsklasser. Det var dock den sovjetiska administrationen som slutligen gjorde familjenamnen officiella under 1900-talet. Däremot förblev tre-namnssystemet obligatoriskt endast i officiella dokument och vid stora festligheter. Liksom överallt har tillnamn spelat en viktig roll i den ryska antroponymins historia. Samma motiv återfinns bakom deras tillkomst. Användningen av tillnamn och pseudonymer är inofficiell. Dessutom har internetalias (nikis) införts. Ända fram till våra dagar har tre-namnssystemet varit officiellt, även om det på senare tid finns en tendens att anta det västerländska tvånamnssystemet [förnamn + familjenamn], särskilt i medierna (jfr Vladimir Putin). Observera dock att denna utveckling hade förberetts av 1800-talets ryska litteratur, där vi möter Anna Karenina och liknande namn. Användningen av [förnamn + patronymikon] är standard men mindre formell; unga människor använder den inför vuxna, liksom bland mindre bekanta, och även när man talar om en tredje person. Faderns namn är ett tecken på respekt. Å andra sidan förs moderns namn fram, inte minst eftersom många barn växer upp utan en far. Att använda faderns namn ensamt är vanligt bland invånarna i en by. Endast i sammanhang präglade av förtrolighet och vänskap kan förnamn och deras kortformer användas.

Det baskiska personnamnssystemet behandlas av Henrike Knörr. Baskiska är ett icke-indoeuropeiskt språk som talas av endast 750 000 basker i Baskien-

190

Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII

ALL_62_63 maketas.indd 190

2011.06.17 08:24:13

Europäische Personennamensysteme: Ein Handbuch von Abasisch bis Zentralladinisch

land. Därutöver finns det fortfarande 100 000 talare i Spanien, Frankrike samt Nord- och Sydamerika. Språkkontakten med spanska och franska märks också i personnamnssystemet. Under romartiden förekom både latinska och baskiska namn. Inskrifter från de första århundradena uppvisar namn som Andere ’kvinna’, Nescato ’flicka’ (med diminutivsuffixet -to), Cison < gizon ’man’, Ummesahar ’gammalt barn’. Förekomsten av många palataliserade former med diminutiv betydelse är slående, t.ex. Xembus < *Sembe. Några av dessa element återfinns under medeltiden: Umma ’barn’, Jaun Umea ’herr Barn’ (med den bestämda artikeln -a), Gizon ’man’. Sedan 900-talet har vi tillgång till en relativt stor repertoar av personnamn (särskilt från det forntida kungariket Navarra). Baskiska anpassningar av latin och romanska språk är vanliga, t.ex. Dominicus > Dominiku, med de feminina avledningarna Domeka och Domikusa; Jacobus > Jakue, Jakobe, Jakube. Ett annat exempel på språkblandning är Ochoa < otso ’varg’, med bestämd artikel, vid sidan av den spanska motsvarigheten Lope, som lånades in i baskiskan i oförändrad form och även med ett diminutivsuffix: Lopeco. Därefter lades patronymiksuffixet -i(t)z (< lat. -ici) till: mask. Lopeitz, fem. Lopeitza. Lope återfinns i ortnamnet Lopetegi ’Lopes boplats’, vilket i sin tur blev ett släktnamn i samma form. Bland medeltida namn möter vi ofta seme ’son’ i den palataliserade formen Cheme (1300-talet), eller med diminutivsuffixet -no: Semeno, som utvecklades till Semen, Ximen osv. Ur patronymikonet Semen(o)iz bildades det mycket vanliga namnet Jiménez, som spreds över hela Iberiska halvön och Latinamerika. Baskiska namn blev populära bland judar i Baskien, t.ex. Salomón Ederra ’Salomón den stilige’. Under medeltiden förekommer fem namntyper: enbart förnamn, förnamn med öknamn, med patronymikon, med geografiskt namn eller en kombination av dessa typer. Som fristående förnamn finner vi Antso < Santso < span. Sancho < lat. Sanctius, Azeari < Azenari < lat. Asinarius. Mönstret [förnamn + tillnamn] uppvisar de vanliga motiven för tillnamn: fysiska egenskaper (Orti Belça ’Orti den mörke’), personlighetsdrag (Garcia Vicinaya ’Garcia opportunisten’), yrken (Domicu Zamarguina ’Domicu pälsmakaren’), djur (Eneco Beya ’Eneco kon’) och klädsel (Sancho Abarca ’Santso sandalerna’). I mönstret [förnamn + patronymikon] får faderns namn suffixet -iz (< lat. -ici), t.ex. Lope Garceiz ’Lope, Gartzes son’, eller det baskiska genitivsuffixet -rena, som i Garcea Ansorena ’Gartze av Antso’. Mönstret [förnamn + geografiskt namn] anger boplatser eller bosättningar: Domicu Iturr Aldeco ’Domicu från källan’, Maria Ipuça ’Maria från Guipúzcoa’. Dessa typer kan blandas eller kombineras. Liksom på andra håll ledde detta medeltida mönster med tillnamn gradvis till ärftliga släktnamn. Processen var kom-

Recenzijos / Reviews

191

ALL_62_63_maketas.indd 191

2011.06.17 08:24:13

WILLY VAN LANGENDONCK

fullbordades på 1500-talet. Detta bekräftades officiellt genom lag i Frankrike 1792 och i Spanien 1870. Den stora majoriteten av släktnamn går tillbaka på geografiska namn, men även de andra typerna är representerade.

Mycket vanliga är hypokoristiska former, bildade av förnamn och accepterade i civila och religiösa dokument, t.ex. Michelco ”lille Michael”, Juanco/Johango ”lille John”, Mecheri ”lille Emeterius” (dim. av Meteri < lat. Emeterius). Än i dag stöter vi på sådana former, som ofta utvecklas till självständiga förnamn, t.ex. Bernart > Bernat > Beñat. Dessa hypokoristiska förnamn ansågs vara genuint baskiska, t.ex. Cherran < cat. Ferran ”Ferdinand”, Menete < fr. Bernadette.

Under den tidigmoderna perioden återkom majoriteten av de traditionella baskiska förnamnen, som tidigare hade fått ge vika för spanska och franska namnformer och trängts tillbaka till privat bruk. Sabino Arana (1865–1903), grundare av Baskiens nationalistparti, åstadkom en verklig omvälvning med sin lista över helgonnamn, som publicerades postumt 1910 av Luis de Eleizalde Breñosa. Aranas extrema fördomar ledde till en omotiverad systematisk användning av suffixet -a i mansnamn (Joseba ”Josef”) och -e i kvinnonamn (Josebe ”Josefa”), i enlighet med prästen P. P. Astarloas idé att pojkar som grät vid födseln gav ifrån sig ljudet -a, medan flickor antogs yttra -e. Förutom några nybildningar innehöll listan också traditionella namn som Mikel och Txomin (i själva verket en hypokoristisk form bildad av Domingo). Aranas förslag avvisades till en början av kyrkan och de intellektuella, men tolererades genom senare bestämmelser. Francos seger ledde dock till att baskiska namn förbjöds fram till 1957, då en ny lag åter tillät dem, förutsatt att det inte fanns någon spansk motsvarighet. Baskiska namn, även (tidigare) hypokoristiska former, blev helt legitima 1977. På senare tid har olika faktorer spelat roll vid namngivning: den lokala situationen, föräldrarnas politiska åsikter och så vidare. I Frankrike är mönstret [förnamn + släktnamn] obligatoriskt; i Spanien är det fortfarande inofficiellt, vilket gör det möjligt att lägga till faderns namn, t.ex. Idoia Etxeberria Landaluze. Baskiskt bruk förespråkar att kvinnan behåller sitt flicknamn efter giftermålet. Ett annat bruk är att identifiera varandra med födelseortens namn, t.ex. Tolosa ”den från Tolosa”, ibland i diminutivform: Toloxa.

REFERENCES

BRENDLER SILVIO 2008: Nomematik, Identitätstheoretische Grundlagen der Namenforschung (insbesondere der Namengeschichte, Namenlexikographie, Namengeographie, Namenstatistik und Namenstheorie). Hamburg: Baar.

192

Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII

Europäische Personennamensysteme: Ein Handbuch von Abasisch bis Zentralladinisch

Kohlheim Volker 2005: Nomem und Allonom: Die Feststellung onymischer Identitäten in Vergangenheit und Gegenwart. – Proceedings of the XXI^st International Congress of Onomastic Sciences I (Uppsala 2002), Brylla Eva, Wahlberg Mats, ed. Uppsala: SOFI, 207–217.

Kohlheim Volker & Karlheinz Hengst 2011: Nomematics – a new approach to the description of proper name systems. Onoma 41.

Van Langendonck Willy 2007: Theory and Typology of Proper Names. Berlin: Mouton de Gruyter.

Van Langendonck Willy 2010: Names and identity. On the nomematic approach. Review of Silvio Brendler, Nomematik, Identitätstheoretische Grundlagen der Namenforschung (insbesondere der Namengeschichte, Namenlexikographie, Namengeographie, Namenstatistik und Namenstheorie). Hamburg: Baar, 2008. – Beiträge zur Namenforschung 45(2), 193–220.

Įteikta 2011 m. kovo 9 d.

WILLY VAN LANGENDONCK

Department of Linguistics

Blijde-Inkomststraat 21–3308

BE-3000 Leuven

[email protected]

Recenzijos / Reviews

193

ALL_62_63_maketas.indd 193

2011.06.17 08:24:13