GÖTZ KEYDANA

Georg-August-Universität Göttingen

Forskningsområden: fonologisk rekonstruktion: rekonstruktion av fonologiska grammatiker (accentologi, stavelsebildning), fonetisk grund för diakrona fonologiska processer; historisk syntax, argumentstruktur och kasus, underordning (främst vedisk sanskrit).

ROLANDAS MIKULSKAS

KOPULAKONSTRUKTIONER I LITAUISKAN. VALENS, ARGUMENTREALISERING OCH GRAMMATISKA RELATIONER I BALTISKAN

Amsterdam: Benjamins, 2017, xv, 280 pp.

ISBN 9789027259127

Den recenserade boken är den fjärde publikationen i en serie om argumentstruktur i baltiska språk. Författaren presenterar en grundlig undersökning av kopulakonstruktioner i litauiska, det vill säga konstruktioner med būti och, i mindre utsträckning, andra kopulaliknande verb som virti och tapti. Analyserna presenteras inom ramen för kognitiv lingvistik.

Kopulakonstruktioner har studerats ingående under de senaste decennierna, både ur ett typologiskt och ur ett teoretiskt perspektiv. Detta intresse beror delvis på den mycket varierande semantik som täcks av CC, från predikativ till ekvativ och från existentiell till lokativ och possessiv. CC är också utmanande ur syntaktisk synvinkel. Hur kan vi redogöra för deras struktur? Är små satser inblandade? Om så är fallet, vilken är deras exakta syntaktiska status? Hur licensieras kasus som dativ i mihi est-konstruktionen eller genitiv i konstruktioner som Onutes žalios akys (s. 24)?

Författaren ger i huvudsak synkrona svar på åtminstone några av de frågor som nämnts (förbehållet ”i huvudsak” beror på att det ibland

Straipsniai / Articles

257

GÖTZ YEDANA

Det förblev oklart för mig om de påstådda beroendeförhållandena mellan olika konstruktioner ska förstås diakroniskt eller synkroniskt. Verkliga försök till diakrona förklaringar är tämligen försiktiga. Exempelvis är scenariot för pseudoklyvningars utveckling på s. 129 i stort sett irrelevant, eftersom författaren inte söker efter några belägg för de påstådda föregångarna till pseudoklyvningar i fornlitauiska. I motsats till en trend inom funktionell lingvistik under de senaste åren hämtar han nästan uteslutande sina data från intuitionen. Korpusar, som skulle kunna ha kastat ljus över fördelningen av de olika diskuterade konstruktionerna, konsulterades inte. Detta kan betraktas som en nackdel, särskilt när det gäller pseudoklyvningar. Eftersom jag inte har litauiska som modersmål kan jag mycket väl vara vilseledd, men jag har intrycket att denna typ är marginell i bästa fall.

I den första delen av sin bok utvecklar Mikulskas en detaljerad redogörelse för syntaxen och semantiken hos litauiska kopulakonstruktioner. Det första kapitlet diskuterar problem kring rolltilldelning och länkning. Huvudpoängen i kapitlet är övertygande: försök att härleda de belagda konstruktionerna ur verbens subkategorisering stöter på allvarliga problem när det gäller verb som būti, vars ”semantiska resurser [...] inte är tillräckliga” (s. 26).

I det andra kapitlet undersöker författaren semantiken hos būti närmare. Han illustrerar otillräckligheten i det han kallar den ”verbocentriska modellen” med spray/load-alternationen. Mikulskas följer Goldberg (1995) och knyter denna alternation till olika konstruktioner och därmed ytterst till olika semantiska ramar. När han återgår till būti diskuterar han verbets semantiska bidrag i olika kopulakonstruktioner. Han drar slutsatsen att kopulan i grund och botten predicerar identitet; semantiken hos de olika konstruktionerna beror alltså på deras predikativa komplement. Mikulkas argument för verbets identitetssemantik är dock tämligen svaga. De verkar i huvudsak bygga på hans iakttagelse att ”vi använder denna traditionella term [dvs. kopula, G.K.] efter att ha lånat den från analysen av identitetspropositionen som en logisk struktur” (s. 42). Bortsett från detta petio principi finner vi påståenden som att ”dess [dvs. kopulans, G.K.] strukturella funktion i identitetskonstruktioner också är uppenbar, och den låter oss tala om en relativ självständighet hos sådana verb i förhållande till det komplexa predikatets andra komponent och tillskriva dem betydelsen ’identitet’” (s. 43). För mig är detta långt ifrån uppenbart, och jag hade gärna sett belägg som stöder detta antagande. Hur är det då med välformade satser som ponas ne brolis, hans ex. 2, s. 2, eller själva sinnebilden av identitetsutsagor, Maironis – tai Jonas Mačiulis, hans ex. 49, s. 19?

Kapitel 3 är en omfattande studie av de olika belagda kopulakonstruktionerna i litauiska. Kapitlet utmynnar i en ny klassificering som skiljer mellan askriptiva konstruktioner (med adjektiviska komplement) och ekvativa konstruktioner (med substantiv), vilka ”kan klassificeras vidare i beskrivande identifierande

258

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

Rolandas Mikulskas, Copular constructions in Lithuanian. Valency,

argument realization and grammatical relations in Baltic

och genuint identifierande konstruktioner” (81). Denna klassificering bygger på insiktsfulla tolkningar, men inte på fördelningsmönster eller grammatikalitetsbedömningar. Se nedan om denna punkt.

Kapitel 4 fullbordar helhetsbilden. Mikulskas diskuterar mer marginella typer av kopulakonstruktioner innan han i kapitel 5 lägger till ”Avslutande kommentarer” till bokens första del. Här återvänder författaren till den existentiella konstruktionen, som enligt hans övertygande analys ligger till grund för lokativa och possessiva konstruktioner. I grunden har būti alltså två funktioner. Å ena sidan betecknar det existens (och möjliggör lokativa och possessiva konstruktioner); å andra sidan fungerar det som en kopula som betecknar identitet (och möjliggör askriptiva konstruktioner).

Bokens andra del ägnas åt specifikationskonstruktioner. Ett exempel på en sådan konstruktion är Mikulkas ex. 21, s. 98: Mūsų angly kalbos mokytojas yra Jonas Petraitis. Sådana konstruktioner utmärker sig genom sin särpräglade informationsstruktur: ”[N]ominalfrasen med rollbestämdhet [dvs. ett scen-nivåpredikat, G.K.] är alltid topic, medan nominalfrasen med individbestämdhet [dvs. ett individnivåpredikat, G.K.] är dess kommentar” (s. 97). Ordföljden i specifikationskonstruktioner är fast.

Det är knappast förvånande att författaren hävdar att dessa konstruktioner bygger på ”betydelsen identitet” (s. 110) och att de skiljer sig från identitet eller ekvation genom ”sina nominalfrasers semantiska och referentiella egenskaper” (ibid.). Dessa egenskaper preciseras dock inte uttryckligen.

Kapitel 7 ägnas åt pseudoklyvningar som Jeigu ko nemėgstu, tai cepelinų, Mikulkas ex. 255, s. 120, eller Ką Marija padarė, tai bėgo maratoną. Den senare typen är anmärkningsvärd i jämförelse med engelskans What Maria did was run a marathon (s. 121), eftersom den andra delen innehåller ett finit verb. Författaren förklarar inte denna skillnad. Pace Mikulskas är det knappast förvånande att ”nominalfrasen efter verbet (subjektet) alltid står i nominativ” (s. 121). Detta beror helt enkelt på att instrumentalis i predikativa konstruktioner är knuten till en scen-nivåläsning – och säkerligen inte till positionen i förhållande till kopulan. Dessutom tycks ”kasusattraktion” i reducerade pseudoklyvningar, som författaren diskuterar på s. 123 ff., vara regel i språk med rika kasussystem. Hans analys av de nominalfraser som påstås vara attraherade som attributiva är övertygande.

I kapitel 8 tar Mikulskas upp frågan om subjektstatus i specifikationskonstruktioner. Trots tydliga kongruensmönster drar han slutsatsen att subjektet är den preverbala nominalfrasen. Denna fråga återkommer vi till nedan.

Bokens tredje och sista del ägnas åt aspekt i kopulakonstruktioner. Bortsett från lexikaliserade former som būna eller böjningsformer som būdavo uttrycks aspekt i allmänhet med preverb eller adpositioner.

Recenzijos / Reviews

259

GÖTZ KEYDANA

I kapitel 11 tillämpar han Stasens stratifikationsmodell på litauiska kopulakonstruktioner. Resultaten är knappast överraskande. Jfr följande uttalande: ””[T]he nominal encoding strategy, particularly its variety with a non-verbal copula in identificational sentences, offers the least possibilities for the expresion of aspect” (s. 212). Att kopulaliknande verb som till exempel tapti erbjuder större aspektuell potential än būti är nästan en truism.

I kapitel 12 illustreras olika aspektuella och temporala möjligheter med olika typer av kopulakonstruktioner. Översikten är imponerande. Den kastar dock knappast nytt ljus över litauiskans TA-system: de observerade möjligheterna är, som man kunde ha förmodat, i huvudsak knutna till komplementens semantik.

Boken avslutas med ”allmänna slutsatser” och register.

Mikulkas bok är ett betydande bidrag till studiet av litauisk syntax. Den har dock allvarliga brister som minskar dess potentiella genomslag. En mindre brist gäller Mikulkas inställning till arbeten av författare inom det han kallar ”den formalistiska riktningen” (58, 62). Författaren diskuterar formella analyser som bakgrund till sitt eget angreppssätt. Med tanke på mängden arbeten han hade kunnat välja bland verkar urvalet dock ha styrts av slumpen. Än värre är att Mikulkas inte gör de arbeten han granskar rättvisa. Hans redogörelse för både formalsemantiska och minimalistiska angreppssätt (andra ignoreras) är grovt otillräcklig. Han saknar uppenbarligen förståelse för typteori och begriper inte heller de minimalistiska analysernas finesser. Men hans behandling av formella analyser blottlägger också ett mer grundläggande problem: Ett av kännetecknen för arbeten inom den generativa traditionen är hur data används systematiskt för att belysa mönster. Ta till exempel följande exempel, anpassade från data som Mikulkas citerar i sin genomgång av analyser av ”representanter för den formella riktningen” (s. 62):

(1) De ansåg att alkohol var stimulerande.

(2) De ansåg att alkohol var vatten.

(3) De ansåg att Cicero *(var) Tully.

Data som dessa visar otvetydigt och oberoende av varje tolkning eller teoretiskt ramverk att det åtminstone i engelskan finns en syntaktisk skillnad mellan ekvativa (ex. 3) och predikativa (ex. 1, 2) konstruktioner. Vid inbäddning är kopulan obligatorisk i de senare, medan den mycket väl kan utelämnas i de förra. Iakttagelser av detta slag är ovärderliga av två skäl: För det första är de oberoende av premisser. För det andra bör varje modell av engelska kopulakonstruktioner kunna redogöra för dem för att vara deskriptivt adekvat. Mikulkas bidrar dock sällan med observerbara och prövbara data av detta slag. När det gäller det citerade exemplet missar han till och med poängen, eftersom hans egen analys förutsäger

260

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

Rolandas Mikulskas, Copular constructions in Lithuanian. Valency, argument realization and grammatical relations in Baltic

att kopulakonstruktioner med substantiv efter verbet beter sig exakt likadant – och han tycks antyda att detta inte ska förstås som något särdrag hos litauiskan.

I stället för att sålla bland data tenderar Mikulskas att ta sin tillflykt till tolkningar som styrs av hans kognitiva ramverk eller rentav till argumenta ab auctoritate (t.ex. s. 59). I de få fall där han tillämpar en strikt datadriven metod förbiser han betydelsen av sina iakttagelser: inspirerad av engelska data som han citerade i en översikt över formella analyser introducerar han litauiska bindningsdata på s. 130. Utan att märka det utmanar dessa hans analys, eftersom de visar att litauiska klyftkonstruktioner bildar ett bindningsdomän. Att därför behandla deras delar som syntaktiskt oberoende (s. 121) väcker allvarliga frågor. I ett av de sällsynta fall då författaren själv faktiskt argumenterar utifrån distributionsmönster misslyckas han på ett ganska spektakulärt sätt: När han kommenterar exempel 149 på s. 67 hävdar han att frasen yra dėžėje är ”diskontinuerlig” eftersom ”morfemet för lokativkasus som representerar LOC” inte står direkt intill verbet. Eftersom det inte finns något sätt för kasusmarkering att över huvud taget kunna förekomma på kopulan är denna iakttagelse häpnadsväckande. Ännu mer överraskande är att Mikulskas fortsätter på samma tankegång genom att påpeka att det är ”anmärkningsvärt” att ”den lokativa prepositionsfrasen [prie ežero i exempel 153] förblir odelbar” (s. 67). Prepositionsstranding förekommer inte i litauiskan. Hur skulle då detta mönster kunna vara ett problem?

Ett exempel på den impressionistiska metod Mikulskas tillämpar på andra håll är hans diskussion av subjekt i specifikationskonstruktioner. Kongruens i data som hans exempel 289, s. 136, Šios mokyklos direktorius esanti tokia Janina Petraitienė, talar för att konstituenten efter verbet är subjekt. Författaren har förstås rätt i att hävda att kongruens inte är ett tillräckligt kriterium (även om det förvisso är ett starkt sådant). Sedan de banbrytande arbetena av Andrews (1976) och Zaenen, Maling & Thráinsson (1985) har olika subjekttest utvecklats som går långt utöver enkel kongruens. Mikulskas använder dock inget av dessa. I stället förlitar han sig på den enkla intuitionen att en analys baserad på kongruens står i konflikt med informationsstrukturen.

När jag begrundade detta exempel slog det mig som anmärkningsvärt att författarens analys, oavsett de kognitiva utsvävningarna, tenderar att återfalla på ytterst konservativa premisser som i grunden bygger på traditionell grammatik. Subjektet i specifikationskonstruktioner är den preverbal konstituenten, främst på grund av författarens allmänna olust inför föreställningen om subjekt efter verbet i litauiskan. Ekvativa och predikativa konstruktioner med substantiv ställs mot predikativa konstruktioner med adjektiv (askriptiva konstruktioner enligt Mikulskas) enbart på grund av de involverade ordklasserna.

En sista punkt jag skulle vilja nämna är bristen på formell explicithet i Mikulskas arbete. Även om författaren hävdar att han ger en konstruktionsgrammatisk

Recenzijos / Reviews

261

GÖTZ KEYDANA

redogörelse för data finner vi varken en explicit lexikal post för būi eller någon redogörelse för hur denna post samverkar med konstruktioner.

Även om nivån på den grammatiska analysen kan vara något en besvikelse för vissa (mig själv inräknad), erbjuder boken ändå den hittills mest detaljerade redogörelsen för kopulakonstruktioner i litauiskan. Därför är den ett oumbärligt hjälpmedel för alla som är intresserade av litauisk syntax.

REFERENCES

Andrews, Avery 1976: The VP complement analysis in Modern Icelandic. – North Eastern Linguistic Society 6, 1–21.

Goldberg, Adele E. 1995: Constructions. A Construction Grammar Approach to Argument Structure. Chicago: University of Chicago Press.

Zaenen Annie, Joan Maling, Höskuldur Thráinsson 1985: Case and Grammatical Functions: The Icelandic Passive. – Natural Language and Linguistic Theory 3: 441–483.

Įteikta 2017 m. lapkričio 10 d.

GÖTZ KEYDANA

Georg-August-Universität Göttingen

Sprachwissenschaftliches Seminar

Käte-Hamburger-Weg 3, 37073 Göttingen, Germany

[email protected]

262

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI