VILIA RAGAIŠIENĖ

Institutet för litauiska språket

Forskningsområden: accentologi, dialektologi, etnolingvistik, lexikografi.

DOI: https://doi.org/10.35321/al81-14

Asta Leskauskaitė (redaktör)

TEXTER FRÅN TRAKTEN KRING LEIPALINGIS

Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2018, 230 p. + 1 garso diskas (CD) ISBN 978-609-411-223-2

År 2018 gav Institutet för litauiska språket ut ännu en bok av Asta Leskauskaitė, senior forskare vid Geolingvistikcentrumet – Texter från trakten kring Leipalingis – tillsammans med en CD med ljudinspelningar. Denna utgåva är den fjärde samlingen texter på den lokala dialekten som den erfarna dialektologen har sammanställt. Först gav A. Leskauskaitė ut en samling från sin hembygd – Texter på dialekten i Kučiūnaiområdet (2006; 428 s.). Tre år senare utkom en vetenskapligt mogen publikation tillägnad de sydliga sydaukštaitiska dialekterna – Texter på Marcinkonys dialekt (2009; 384 s.). Några år senare riktades hennes uppmärksamhet åter mot det sydvästra området för sydaukštaitiska dialekter: Texter på Seirijai-dialekten (2016; 296 s.) gavs ut, liksom den här recenserade Texter från trakten kring Leipalingis (2018; 230 s.).

Arbetet med boken och CD:n samt utgivningen stöddes av Statliga kommissionen för det litauiska språket med medel från de samordnade programmen för forskning om det litauiska standardspråkets, dialekternas och andra språkvarieteters funktion och förändring samt för användning, normering och spridning av det statliga språket. Publikationen recenserades av de kunniga dialektologerna och redaktörerna för dialekttexter, professor dr Vytautas Kardelis och docent dr Rūta Kazlauskaitė.

Texter från trakten kring Leipalingis är den första utgåvan i serien Dialekttextkorpus som ägnas åt sydaukštaitiska dialekter. Den representerar punkt 435 i den europeiska språk­atlasen (Atlas linguarum Europae) och punkt 686 i Litauiska språk­atlasen. Bokens struktur

Recenzijos / Reviews

269

VILIJA RAGAIŠIENĖ

skiljer sig i huvudsak inte från strukturen hos något annat hittills utgivet verk i den nämnda serien¹. Som brukligt består boken av ett förord (s. 7–8), en inledning (s. 9–60) och dialekttexter (s. 61–194). I slutet av boken finns också en lista över förkortningar för ortnamn (s. 195). Därefter följer en källförteckning (s. 196), en ganska omfattande litteraturlista (s. 196–204) och en gedigen sammanfattning på engelska (s. 205–230). Till boken bifogas en cd-skiva programmerad av Evaldas Ožeraitis, med högkvalitativa ljudinspelningar av berättelserna som publicerats i boken.

I förordet ges en kort översikt över den forskning som bedrivits om Leipalingis dialekt och över de skriftliga källor som finns tillgängliga. De senare är få – några mindre omfattande handskrivna beskrivningar av dialektdrag med transkriberade texter, icke-transkriberade berättelser publicerade i tjänstepublikationer och annat. Som framgår av översikten har Leipalingis dialekt hittills fått relativt liten uppmärksamhet från forskare (man kan säga att det främst är unga forskare och studenter i litauiska som har intresserat sig för den). Författaren hävdar därför med fog att den förberedda ”textsamligen ger en bred presentation av Leipalingis dialekt” (s. 8), och påpekar att det inte bara finns skriftliga utan också ljudbaserade källor, vilka förvaras i dialektarkivet vid Centrum för geolingvistik vid Litauiska språkets institut. Man skulle gärna vilja ha något mer utförlig information om dessa källor – hur många ljudinspelningar som finns totalt, när de spelades in, om de gjordes av enskilda dialektforskare eller samlades in under en organiserad dialektologisk expedition och så vidare.

Inledningen, som också kan betraktas som en mindre studie, består av flera större och mindre kapitel. I det första kapitlet Översikt över Leipalingis och dess omgivningars historia (s. 9–14) behandlas, med utgångspunkt i historiska källor, Leipalingis och närliggande orters historia tämligen ingående, från äldsta tider fram till i dag. I det korta avsnittet Invånarna i slutet av 1800-talet och början av 2000-talet presenteras statistiska uppgifter av betydelse för forskningen om invånarna i Leipalingis och de omgivande byarna samt deras etniska sammansättning.

Ur vetenskaplig synvinkel är kapitlen om de språkliga särdragen i Leipalingis dialekt särskilt värdefulla – Dialektens utbredningsområde och särskiljande drag (s. 16–20), Ljudsystemet (s. 20–25), Ordaccent och tonaccent (s. 25–28), Morfologi och ordbildning (s. 28–39), Syntax (s. 39–40), Lexikon (s. 40–44) och Drag i dialektens förändring (s. 44–46). I kapitlet Dialektens utbredningsområde och särskiljande drag bygger behandlingen av Leipalingis dialekts särskiljande drag på den viktigaste vetenskapliga litteraturen, och påståendena underbyggs med ljudmaterial och skriftliga källor. I samlingar av dialekttexter är det också viktigt att ange gränserna för det undersökta området. Av den presenterade kartan Leipalingis och dess omgivningar framgår det inte vilka orter som hör till Leipalingis dialektområde. I kapitlet Ljudsystemet behandlas dialektens vokalfonemsystem tämligen ingående, liksom användningen av tonande samt hårda och mjuka konsonanter. Jag skulle inte vilja instämma

¹ I publikationerna i denna serie ingår ingen separat förklarande ordlista. Information om lånord, sällan använda ord och deras betydelser ges i fotnoterna.

270

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Texter från Leipalingis omgivningar

endast med författarens påstående att invånarna i Leipalingis betonar vokalerna [a], [e] i substantivens vokativformer med tillbakadragen accent, t.ex. mergėlė ~ mergelė (s. 21). I denna dialekt, liksom i hela det sydaukštaitiska området, har diminutiver med suffixen -ėlis, -ėlė två möjliga betoningar – med cirkumflex eller med den så kallade »tak»-accenten, t.ex.: dukrėlė / dukrelė, su.nėlis / su.nėlis (jfr Leskaitė 2006: 30; 2009: 47; 2016: 47)². Av texterna i boken framgår att talarna av den undersökta dialekten, särskilt de äldre informanterna, oftast uttalar de betonade vokalerna [a], [e] korta, t.ex.: su.nėlis, su.nėlė, su.nėlį, dukrėlė, dukrelai, dukrelės, vaikėlei, br.lali med flera (s. 79, 84–86, 99). Det är uppenbart att det här inte handlar om enstaka formers användning och accentretraktion, utan om förekomsten av nedärvda accentparadigm som kan ha funnits sedan gammalt.

I kapitlet Ordaccent och tonaccent behandlas dialektens accentueringssystem, vilket enligt A. Leskaitė ”nästan inte skiljer sig från de övriga västliga sydaukštaitiska dialekterna” (s. 25). I detta kapitel ägnas störst uppmärksamhet åt två accentologiska fenomen: 1) variation i substantiv och deras former samt tendens till oxytone accentuering, 2) fall av huvud- och biaccent i flerstaviga ord. Bland de övriga påståendena urskiljs och behandlas mer ingående det att feminina adjektiv med suffixet -oka i den undersökta dialekten betonas enligt det första och tredje accentparadigmet, t.ex.: tuštoka / tuštokà, aukštoka / aukštokà (s. 27)³. Endast i dialekterna i Punsk och Sejny betonas dessa avledningar oftare än på andra håll på två sätt, t.ex.: gerókas, -à (3) / gerokas, -a (1), smarkókas, -à (3) / smarkokas, -a (1) med flera (Ragaišienė 2015: 290; 2016: 167). I de övriga sydaukštaitiska dialekterna tenderar man att betona de aktuella adjektiven enligt ett enda accentparadigm: i det södra området är former med första accenttypen vanligare, medan rörlig betoning förekommer i den sydvästra delen (Leskaitė 2006: 54; 2009: 57; Ragaišienė 2015: 291). A. Leskaitės exempel från Leipalingis-dialekten bekräftar två saker. För det första uppvisar adjektiv med suffixen -okas, -a olika accentueringsmönster i sydaukštaitiska dialekter (jfr Ragaišienė 2015: 290–291). För det andra hör Leipalingis-dialekten med fog till det område som anses vara centrum för den största accentuella variationen (Ragaišienė 2010: 139; se fig. 7, plansch mellan s. 140–141).

Det kanske mest ingående kapitlet i inledningen, Morfologi och ordbildning, är indelat i ännu mindre avsnitt efter ordklasser. Störst utrymme ägnas åt substantiv och verb; om andra ordklasser – pronomen,

² Sådan betoning är vanlig i den tvådelade Ordboken över sydliga sydaukštaitiska dialekter (Leskaitė, Ragaišienė 2016, 2019).

³ Det är oklart enligt vilket accentparadigm – det första och/eller det tredje – maskulina former av avledningar med dessa suffix betonas i dialekten. Textsammanställarna lyckades förmodligen inte fastställa deras betoningsmönster på grund av brist på material.

Recenzijos / Reviews

271

VILIJA RAGAIŠIENĖ

Det finns färre uppgifter om prepositioner och konjunktioner. Författarens beslut kan sannolikt förklaras av att ”Leipalingis dialekts grammatiska system i många avseenden liknar de närliggande sydaukštaitiska dialekterna” (s. 28). Det är oklart varför uppgifter om adjektiv helt har utelämnats⁴. Om man i en enda mening konstaterar att ”böjningen av adjektiv i Leipalingis dialekt inte skiljer sig från det sydaukštaitiska systemet och därför inte behandlas här” (s. 35), bör man åtminstone hänvisa till den viktigaste lingvistiska litteraturen. Om böjningssystemet för adjektiv i sydaukštaitiska, dess funktion och olika bruk har inte bara A. Leskauskaitė utan även andra lingvister skrivit (se: Zinkevičius 1966: 268, 272–273; Grumadienė 1994: 97–106; Mikulėnienė 1996: 150–151; Markevičienė 1999: 33; Lazauskaitė-Ragaišienė 2008: 94–104; Leskauskaitė 2006: 53; 2008: 31–43; 2009: 55–57; 2016: 69; Ragaišienė 2015: 274–308; 2016: 120–199 m.fl.). Uppmärksamhet riktas mot kapitlets titel – Morfologi och ordbildning. Det är uppenbart att det inte bara borde behandla egenskaper och mer framträdande morfologiska drag, utan även ordbildningens särdrag. Här ges dock inga uppgifter om ordbildningstendenser eller särskilda fall (exempelvis beskrivs substantivens numerus- och genuskategorier ingående och böjningssystemet behandlas på ett adekvat sätt, men ordbildning nämns inte alls). Författarens påstående att formen visada sällan används i Leipalingis dialekt är värdefullt. I texterna påträffades bara några få maskulina tvåstaviga ackusativformer, t.ex.: dù lū.dini.ku, litù, mẽ.nes, šìmt, rɔ.žù m.fl. (s. 90, 91–92, 105, 123, 170). De används oftast för att uttrycka substantivets lexikala betydelse och när det har egenskapen först omnämnd + Pp (s. 29).

I kapitlet Syntax behandlas äldre prepositionskonstruktioner som används i Leipalingis och dess omgivningar, och ett stort antal bruksexempel illustrerar framställningen. De syntaktiska konstruktioner som beskrivs i denna publikation nämns också i publikationerna Texter från Kuciūnai-dialekten och Texter från Seirijai-dialekten (Leskauskaitė 2006: 63–65; 2016: 77–79). Detta visar att äldre syntaktiska konstruktioner har bevarats tämligen väl i det sydvästra området av sydaukštaitiska.

Läsaren finner mycket värdefullt och intressant material i kapitlet Lexikon. Där presenteras ord som används av talare av den undersökta dialekten, insamlade från en rad olika källor – ljudinspelningar, manuskript och ordböcker – samt deras lexikala betydelser. Av den tämligen långa listan över sådana ord har jag i Rudaminas dialekt (Lazdijai distrikt) hört den äldsta generationens talare använda endast verbet matašóti ’trassla till’, t.ex.: nematašk-k šūlu. | sumažėsi; vai.kas ka(p) pasūtis mataškėjes pɔ.kɔm, och substantivet nedalnga ’odåga’, t.ex.: ir būk tu ma.n tɔ.kis nedal.ga. Vissa ord eller deras lexikala betydelser kompletterar Litauiska språkets ordbok med nya uppgifter, till exempel:

⁴ Adjektiv beskrivs kortfattat även i publikationen Texter från Seirijai-dialekten (Leskauskaitė 2016: 69; jfr även Ragaišienė 2017: 290).

272

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Leipalingio apylinkių tekstai

gūdūmėnia ’djup, mörk skog’, krakamūlis ’klimp’, nedaląga ’odåga’ m.fl. Utöver dessa exempel anges många lexikala exempel som används inte bara i den undersökta dialekten, utan även på andra orter där sydaukštaitiska och västaukštaitiska kaunasiškiai talas. En del av dem är belagda i ett större område, andra bara i två eller tre dialekter. En del av de ord som författaren tar upp håller otvivelaktigt på att försvinna ur aktivt bruk, t.ex.: núogos ’det som blir kvar i ugnen’, maišė ’blandning av sommargrödor (korn, havre och vicker)’ m.fl.⁶ De flesta dzūker som bor i den sydvästra och södra delen av sydaukštaitiska området har inte hört vissa av de ord som författaren har upptecknat eller känner inte till deras betydelser, t.ex.: gaĩgalas ’kluckande eller skorrande ljud i hästens inälvor när den springer’, maištrūs ’förvirring’, pauplys ’finne’, telemės ’undermåligt djur’ m.fl. De ord och betydelser som A. Leskauskaitė tar upp kommer därför att rikta läsarnas uppmärksamhet mot sällan använda eller bortglömda ord och deras betydelser.

I kapitlet Drag i dialektförändringen behandlas förändringen i Leipalingis dialekt och dess orsaker, språkliga särdrag och förändringar hos dialekttalare från olika generationer samt dialektattityder. Undersökningen visar att man i trakterna kring Leipalingis talar ett språk som är halvt dialektalt. De traditionella fonetiska särdragen hos sydaukštaitiska används inte längre systematiskt. Även andra språkliga nivåer förändras – morfologi, ordbildning och syntax. Förändringarna där är dock relativt få och svårare att upptäcka än undvikandet av tydliga fonetiska drag – dzūkerande uttal eller försnävning av vokalerna [aˑ], [eˑ].

Mer ingående behandlas bokens största avsnitt, Texter (s. 61–194), som i första hand krävde en stor arbetsinsats och vetenskaplig kompetens av författaren. Till såväl tematik som språkliga särdrag är de texter som publiceras i denna bok, liksom i andra dialektkällor sammanställda av A. Leskauskaitė, väl valda och oklanderligt transkriberade. Boken innehåller berättelser av representanter för tre generationer från olika orter – byarna Neliubonys, Mikalina, Taunėnai, Veršiai och Ricieliai samt småstaden Leipalingis – och ger en mycket god bild av Leipalingis dialekt i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet. I dem ”återspeglas historien, vardagslivet, världsbilden, sederna och traditionerna i detta intressanta hörn av Dzūkija, det dagliga arbetet, högtiderna, relationerna inom familjen och släkten, till grannarna och bina, minnen från olika skeden i livet samt dialektens faktiska synkrona situation” (s. 8). Den som lämnat in texterna är en medveten och klok person, ser filosofiskt och optimistiskt på världen och möter modigt alla motgångar, t.ex.: laim̃ga(s) žmɔ.gùs | katrį gã.li dìrpt; viška(s) sutvarkėt ir | gi.vė.n(t) tai.ne.rà taip lèj.gva; gi.vã.m duobės nėra | turi gi.vã.nč; bẽn.dras

⁵ I Rudaminas dialekt har substantivet krakamūliai ’delikatess, läckerbit’ upptecknats (LKŽe). Jag har inte hört ordet användas i dess bokstavliga betydelse. Uttrycket uzimanti krakamūlių betyder oftast ’vill ha något, önskar sig särskilda saker’.

⁶ Dessa ord betecknar oftast företeelser som har försvunnit eller håller på att försvinna.

Recenzijos / Reviews

273

VILĖ RAGAIŠIENĖ

arklīs visada lēsas och annat (s. 66, 109, 107, 118)⁷. Berättelser av företrädare för olika generationer i skilda ämnen är således en verklig skatt, inte bara för forskare inom lexik, morfologi och syntax, utan också för dem som studerar dialekter, standardspråk och språkkontakt. Det professionellt utvalda och lämpligt presenterade materialet gör det möjligt för forskare att bedöma utvecklingen och förändringarna på olika språkliga nivåer.

För det första besvarar dialekttexterna frågan om urskiljningen av tonaccent i långa vokaler [i, [u], [e], [o] och polif­tonger [ie], [uo] i den sydkariska sydaukštaitiska dialekten, en fråga som väckte stor debatt under andra hälften av 1900-talet⁸. Av dem framgår att talarna i många fall tydligt uttalar den fallande respektive stigande tonaccenten. Som textredaktören påpekar är det svårast att fastställa tonaccenten när ”dessa ljud uttalas kortare på grund av den fallande intonationen, särskilt i slutet av ett ord” (s. 28). I dessa fall markeras en mellantonaccent, exempelvis: pil̃ṅs, vɔ.ket.i och annat (s. 67, 104). Mellantonaccent anges med goda skäl även i former av ord med rörlig betoning, där betoningen generaliserats till stammen; dess uppkomst förknippas med framväxten av två accentueringsmönster – fast och rörlig betoning – exempelvis: añkus, mãšīṅės, mɔ.kīklas(s), plī.taz, kɔ.pūs, vãrkla, kni.ga och annat (s. 67, 75, 111, 143, 174, 181, 193). De sydvästliga dialekttexterna från Kūčiai, Seirijai och Leipalingis, publicerade av A. Leskauskaitė, bör alltså kunna sätta punkt för debatten om huruvida tonaccenter urskiljs eller inte.

Texterna bekräftar att de sydvästliga sydaukštaitiska dialekterna uppvisar en tendens till accentuell variation. I trakten kring Leipalingis finns det många substantiv och deras former med varierande betoning, exempelvis: drɔ.bu. / drɔ.bes, lā.īkas / lā.šku., laiškas, mɔ.kitɔjo / mɔ.kitɔ.jei, nauda / nãuda, raudūni / raudū.nū, du sū.nus / tri(s)_sūnūs, šīm.tai / šimtai och annat (s. 64, 72, 84, 97, 99, 105, 115, 119, 129, 141, 147, 166, 174, 176, 180). Här, liksom i andra sydvästliga sydaukštaitiska dialekter, kan uppgiftslämnarna först använda former med två olika betoningar, exempelvis: lā.nkai / lenkai, lā.nku. / lenkū., mɔ.kīkla / mɔ.kīkla, pribu-vė.jė / pribuvė.je, val.dini.ka(s), val.dini.ku., val.dini.kais / valdinīkais, vɔ.kecē. / vɔ.kecēi och annat (s. 67, 106, 115, 127, 177, 184; jfr Leskauskaitė 2006). Sådana fall är dock inte vanliga; orden tenderar alltså att följa ett enda accentmönster. Exempelvis tenderar avledningar med suffixet -ėjas, -a att generalisera den rörliga betoningen, såsom i ãdejė, sɔ.ke.jė, pardavėjas, pribuvė.jė, verpe.jė, verpe.jės och annat (s. 73, 127, 163, 175). Bland substantiv med suffixet –ykla är former med fast betoning vanligare, exempelvis: gamĩkla, mɔ.kīkla, vãrikla och annat (s. 67, 110–111)⁹.

⁷ Leipalingisdialektens talare uppvisar karaktärs- och personlighetsdrag som inte skiljer sig från de inre världsegenskaper som kännetecknar människor bosatta i det sydliga sydaukštaitiska området (Ragaišienė 2019: 51–67).

⁸ Plačiau žr.: Leskauskaitė 2004: 180–194; Ragaišienė 2010: 20–23 ir ten min. lit.

⁹ Parallellvarianter av suffixen -ėjas, -a och -ykla används mer sällan av uppgiftslämnarna, exempelvis: kepė.je, lē.udiez gi.nē.jēi, būv. sūvė.ji, ganikla och annat (s. 114, 130, 142, 171).

274

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Texter från trakten kring Leipalingis

Betoningssystemet i Leipalingisdialekten är tämligen komplicerat. Det är inte alltid klart om endast enskilda former varierar i betoning eller om ett helt parallellt accentmönster har uppstått, och om ett sällsynt fall är ärvt från äldre tid eller har uppkommit på nytt genom analogi. A. Leskaitė fastställde i många fall inte bara formernas tonaccent, utan kommenterade också på ett lämpligt sätt sällsynta accentueringsfall i fotnoterna. I texterna förekommer endast enstaka tveksamma fall där akut eller cirkumflex anges i ordstammen, exempelvis: ṁksl (jfr: ṁkslas, ṁkslais), rīk̇ote.n, ṡki. (bredvid ṡki.), vienuole.s (bredvid vienuole.s), pūrv̇nu. (bredvid pūrv̇nu.), ž̇dai (bredvid ž̇das, ž̇dai, ž̇du.) och annat (s. 62, 68, 108, 109, 113, 116, 122, 123, 193).

När man läser texterna slås man av ytterligare en sak: dialekttalarnas mycket målande och uttrycksfulla språk. Texterna innehåller rikligt med diminutiver, jämförelser, idiom, målande verb och annat. Det bildrika ordförrådet ger inte bara berättelserna liv och klang, utan avslöjar också den världssyn som präglar den gemenskap som använder det och hur den kommer till uttryck (se vidare Ragaišienė 2017a: 129). Detta ordförrådsskikt kännetecknas av en expressiv, känsloladdad, dynamisk och värderande aspekt (beundran, stolthet, förakt, nedvärdering och så vidare).

I Leipalingisdialekten används diminutiver särskilt ofta – ord som bildas med suffix och har en diminutiv eller endearande betydelse. I texterna dominerar substantiviska diminutiver, som oftast bildas med suffixen -elis, -elė, -(i)ukas, -(i)ukė, -ulis, -ulė (jfr Leskaitė 2006: 51), exempelvis: dukrėlė., tę.velės, upėl̇s, upėl̇e., vargėlis, senėlė.; arkliukai, kamarukė, kamarukān, kelniukės, paršukai, pečiukas, telūkas, tṙḃke, viedrukan; ṁtl̇e., sasūlė., tetulė., te.vūlis, te.vūl̇, och annat (s. 63, 66, 70–72, 76, 79, 82, 85, 149, 151, 157)¹⁰. Bland de mer sällsynta suffixen för kärleksfulla diminutiv av substantiv kan nämnas -aitis, -aitė, -ėlis, -ėlė, -ytis, -ytė och -utis, -utė, exempelvis: mergaitė, kamaraitė.; bež.nėl̇, vakarėl̇, varfėl̇; gėlė.m, mamitė.; ḃ.būtė, pubžukui, saulutė, snukutį och annat (s. 63, 73, 76, 79, 85, 89, 91, 95, 103, 151). I Leipalingisdialekten, liksom i hela det sydvästliga sydaukštaitiska området, utmärker sig substantiv med suffixen -ukas, -ukė genom sin stora mängd (jfr Ragaišienė 2017a: 130). Avledningar med dessa suffix utgör mer än hälften av de diminutiver som påträffas i texterna. I substantivens ordbildningssystem kan två (mer sällan flera) diminutiver med samma lexikala och semantiska betydelse men olika suffix förekomma, exempelvis: sesutė. / sasūlė., te.vūlis / te.vūkas / te.vėl̇s, vartukės / vārtėl̇s och annat (s. 71–73, 95, 122–124).

¹⁰ Med detta suffix bildas även diminutiva adjektiv, exempelvis: ku.duke., menkute., mažukai, mažulis och annat (s. 69, 100, 155).

Recenzijos / Reviews

275

VILIJA RAGAIŠIENĖ

Texterna från Leipalingis omnejd utmärker sig genom sin rikedom på fraseologismer¹¹. Till betydelsen motsvarar de oftast betydelsen hos ett enda ord och beskriver på ett målande sätt det enskilda ordets innebörd samt visar intensiteten i känslor och handlingar, till exempel: ã·k_ų žã·me·z gũr·be (jordklump ‘litenögd’); vis·kɔ·(m) radã·m ‘helt och hållet’; subĩ·mba pɔ·nɔ̄su (under näsan) ‘lågt, otydligt’; jãu·čik akis išverči ‘du beter dig fräckt, oförskämt’; zlã·cin invarã ‘du gör någon arg’; bã·ktas krũtis ‘och därmed basta’; baisũs dã·iktas, baisũ dã·kte ‘väldigt, väldigt mycket, mycket stor’; ũž galvɔs ti_susẽmi ‘bekymrade, oroliga’ med mera (s. 66, 80, 81, 86, 173, 174). Författaren förklarar fraseologismernas betydelser i fotnoterna på ett inkonsekvent sätt. Det verkar som om betydelserna hos mer sällan använda ord och fraseologismer med lån betydelser anges.

Berättelsernas förhållningssätt till det som sägs och värderingen av det kan uttryckas genom jämförelser. Detta stilistiska grepp används för att ställa ett föremål eller fenomen mot, eller jämföra det med, ett annat i syfte att urskilja, betona, lyfta fram eller precisera någon egenskap, något drag, någon handling eller något tillstånd, till exempel: kat pēkis mẽ·nas į ka(p) galĩs gulėj; placũ ka(p) pẽ·dã·n·ke·s sũni; žandã· dã·ga kap ugnis med mera (s. 101, 165, 167). Vissa jämförelser är situationsbundna och skapas av berättarna i talflödet, andra är fasta, traditionella uttryck som används som etablerade, konventionella språkliga medel (Ragaišienė 2017a: 140).

Lika mycket som fraseologismer och jämförelser bidrar målande verb till berättelsernas livfullhet och uttrycksfullhet. De hänger direkt samman med värderingen av den yttre världen och/eller berättarens strävan att på ett målande och uttrycksfullt sätt beskriva en pågående handling eller ge uttryck för sina tankar, till exempel: nugrabžta ‘skrapad, avskrapad på ytan’, plã·ka ‘ljuder högt, ekar’, ĩ·n·šeica ‘slår, misshandlar’, priplã·škinu ‘pratar på’, sũlupa ‘slåss’ med mera (s. 65, 75, 80, 93, 146). För att beskriva handlingens plötslighet och intensitet används ljudhärmande interjektioner, till exempel: brūkšt, plã·ukšt, pã·ukšt, pūkšt, ū·š med mera (s. 67, 83, 93, 100)¹².

I texterna förekommer också enstaka svordomar. Med dem uttrycks negativa känslor och missnöje med händelser eller handlingar, eller så önskar man någon något ont, till exempel: kat jūs abudu ir perkunas šventas uždã·štu; ẽ·ju·(s) sakã·k·ler·s; ãi·na,jei kibinã·t med mera (s. 83, 173, 177).

Man bör också uppmärksamma kommentarerna till dialekttexterna. I fotnoterna kommenteras mer sällsynta fonetiska, morfologiska och andra särdrag samt oregelbundna språkfenomen; lånord anges, mindre vanliga ords betydelser förklaras och så vidare. De flesta företeelser kommenteras ur vetenskaplig synvinkel på ett oklanderligt sätt, det vill säga mycket tydligt, precist och koncist.

¹¹ Om vi jämför det målande ordförrådet med en blombukett eller en blommande äng, skulle de allra mest utsmyckade och vackraste blommorna vara fraseologismerna (Lipskienė 2008: 5).

¹² I de recenserade texterna påträffas förhållandevis få sådana. Ljudhärmande interjektioner och utropsord används betydligt oftare i dialekterna i Kūčiūnai, Rudamina, Puńsk och andra sydvästliga sydaukštaitiska talvarieteter.

276

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Texter från Leipalingis omnejd

Avslutningsvis vill jag berömma den konstnärliga utformningen av publikationen – ett arbete av formgivaren Rokas Gelžius, layoutaren Rasa Labutienė och Asta Leskauskaitė. Särskilt värdefulla är de arkivfotografier som presenteras i publikationen och de fotografier som textredaktören tagit, vilka visar Leipalingis omnejd.

De vissa felaktigheter och inkonsekvenser som påtalas i recensionen förringar inte på något sätt det professionella arbete som A. Leskauskaitė utfört eller det vetenskapliga värdet hos publikationen Leipalingio apylinkių tekstai. En noggrann genomläsning av boken och diskussionen om den visar bara att dialektkällor som utarbetats av erfarna dialektologer behövs och är viktiga inte bara för dagens utan också för framtidens dialekter.

Även om dialektkällor inte betraktas som värdefulla vetenskapliga meriter, vill jag uppmana min kollega att sammanställa texter från fler än en enda talvarietet, eftersom hon har atlit val̄din.ka(s) sąv. pā.reigas | ʒmɔgų(s) sąv. pā.reigas (s. 106).

L I T T E R A T U R

Grumadienė Laima 1994: Keletas naujesnių Punsko šnektos linksniavimo ir kirčiavimo ypatybių. – Lietuvių kalbotyros klausimai 34, 97–106.

Lazauskaitė-Ragaišienė Vilija 2008: Priesagos -inis, -ė būdvardžiai pietinių pietų aukštaičių šnektose. – Žmogus ir žodis 10(1), 94–104.

Leskauskaitė Asta 2004: Pietų aukštaičių vokalizmo ir prozodijos bruožai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Leskauskaitė Asta 2006: Kučūnų krašto šnektos tekstai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Leskauskaitė Asta 2008: Daugiskemenių būdvardžių darbas pietinėje pietų aukštaičių šnektose. – Lituanistica 54 4(76), 31–43.

Leskauskaitė Asta 2009: Šnektos plotas ir svarbiausios ypatybės. – Marcinkonių šnektos tekstai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 29–76.

Leskauskaitė Asta 2016: Šnektos plotas ir svarbiausios ypatybės. – Seirijų šnektos tekstai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 45–88.

Leskauskaitė Asta, Ragaišienė Vilija 2016: Pietinių pietų aukštaičių šnektų žodynas (A–M) I. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Leskauskaitė Asta, Ragaišienė Vilija 2019: Pietinių pietų aukštaičių šnektų žodynas (N–Ž) II. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Lipskienė Jonina 2008: Vaizdingieji lietuvių kalbos posakiai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Recenzijos / Reviews

277

VILija RAGAŠIENĖ

LKŽe – Lietuvių kalbos žodynas I–XX, 1941–2002, elektroninis variantas: red. kolegija: Gertrūda Naktinienė (vyr. redaktorė), Jonas Paulauskas, Rūta Petrokienė, Vytautas Vitkauskas, Jolanta Zabarskaitė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2005; atnaujinta versija, 2008. Prieiga internete: www.lkz.lt.

Markevičienė Žaneta 1999: Aukštaičių tarmių tekstai 1. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Mikulėnienė Danguolė 1996: Dėl linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo variantų pietinėse aukštaičių tarmėse. – Lietuvių kalbotyros klausimai 36, 148–155.

Ragaišienė Vilija 2010: Linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo variantai pietų aukštaičių ir rytų aukštaičių vilniškių tarmėse. Daktaro disertacija. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Ragaišienė Vilija 2015: Budvardžių kirčiavimo polinkiai Punsko šnektoje. – Leksikografija ir leksikologija 5. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 274–308.

Ragaišienė Vilija 2016: Akcentuacijos sistema ir jos pokyčiai. – Lietuvių tarmių kaita XXI a. pradžioje: Lenkijos lietuvių šnektos. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 120–204.

Ragaišienė Vilija 2017: Seirijų šnektos tekstai. Sud. Asta Leskauskaitė. Recenz. – Acta Linguistica Lithuanica 66, 288–295.

Ragaišienė Vilija 2017a: Vaizdingi Punsko ir Seinų šnektų leksika. – Terra Jatwezenorum 9, 128–143.

Ragaišienė Vilija 2019: Žmogaus paveikslas „Pietinių pietų aukštaičių šnektų žodyne“. – Terra Jatwezenorum 10, 51–67.

Zinkevičius Zigmas 1966: Lietuvių kalbos dialektologija. Vilnius: Mintis.

Inkommen den 26 november 2019.

VILija RAGAŠIENĖ

Lietuvių kalbos institutas

Petro Vileišio g. 5, LT–10308 Vilnius, Lietuva

[email protected]

278

A c t a L i n g u i s t i c a L i t h u a n i c a XXI