MARGARITA MATULYTĖ

Institutet för kulturforskning i Litauen

Forskningsinriktning: ideologiska aspekter av etnologi.

DOI: https://doi.org/10.35321/a1l81-09

IDEOLOGISKA KONTEXTER FÖR ANTANAS OCH JONAS JUŠKAS VETENSKAPLIGA VERKSAMHET I KAZAN

Den ideologiska kontexten för Antanas och Jonas Juškas vetenskapliga arbete i Kazan

SAMMANFATTNING

Artikeln försöker besvara frågan varför det var just i Kazan som de verk (litauisk folklore) som sammanställts av bröderna Juška kunde ges ut med latinskt alfabet under perioden 1878–1882. Undersökningen fokuserar på de sociokulturella förhållandena och de ideologiska kontexterna i den vetenskapliga miljö som rådde i Kazanregionen under perioden för deras vetenskapliga verksamhet.

NYCKELORD: litauisk folklore, latinsk skrift, kyrillisk skrift, utgivning, Kazans universitet, centrum för lingvistisk forskning.

SAMMANFATTNING

Artikeln försöker besvara frågan varför Kazan var den plats där de verk (litauisk folklore) som sammanställts av bröderna Juška kunde ges ut med latinskt alfabet under perioden 1878–1882. Undersökningen fokuserar på de sociokulturella förhållandena och de ideologiska kontexterna i den vetenskapliga miljö som rådde i Kazanregionen under perioden för deras akademiska verksamhet.

NYCKELORD: litauisk folklore, latinsk skrift, kyrillisk skrift, utgivning, Kazans universitet, centrum för lingvistisk forskning.

Artiklar / Articles

199

MARGARITA MATULYTĖ

INLEDNING

Brolių Juškų biografijoje, kurią rekonstruavo Antanas Mockus (2003), išskirti du gyvenimo etapai Kazanėje. Pirmasis – 1862–1864 m. Šiuo laikotarpiu Jonas Juška pagal paskyrimą dirbo Kazanės karo žinybos mokykloje, kur parengė ir nesėkmingai Rusijos mokslų akademijoje bandė išleisti lietuvių kalbos gramatiką. Antrasis – 1875 m. Tais metais Jonas grįžo į Kazanę dirbti mokytoju gimnazijoje ir rūpinosi brolio surinktų dainų ir vestuvių papročių leidyba, o 1879 m. talkinti Jonui čia persikėlė ir Antanas. Abu broliai mirė (Antanas – 1880 m., Jonas – 1886 m.) ir buvo palaidoti Kazanėje. Straipsnyje, remiantis Juškų biografo A. Mockaus tyrimu, išplečiamas įtakos jų mokslinei veiklai turėjusių asmenybių ir aplinkybių kontekstas, siekiant pagrįsti lietuvių folkloro lotynų raidynu leidybos Kazanėje dėsningumą. Apeliuojant į istorikų Dariaus Staliūno (2006), Aleksejaus Millerio (2010), Henryko Glebockio (2013), Michailo Dolbilovo (2010) įžvalgas dėl bendros Rusijos imperijos kolonizavimo politikos, rusinimo strategijų ir priežastinių ryšių, dėmesys koncentruojamas į per kelis dešimtmečius Kazanėje susitelkusios mokslininkų bendruomenės etosą.

Här, i tatarernas huvudstad, avlägsen från det politiska centrumet och konfliktområdena, växte en stark diaspora av polskt och litauiskt ursprung fram. Den deltog i regionens kultur, vetenskap och utbildning och bevarade utan tvivel sin nationella ideologi och sina värderingar, vilka påverkade den övergripande sociokulturella atmosfären. När den tidigare eliten från Polen och Litauen integrerades i lokalsamhället införde den en europeisk livsstil i Kazan och spred liberala idéer bland lokalbefolkningen. En del av dem hamnade här efter den systematiska förvisningen till Volgaregionen av deltagare i antitsaristiska rörelser och uppror. Den första vågen av landsförvisade från Litauen nådde Kazan 1824. Dit förvisades filomater och filareter – studenter och lärare vid Vilnius universitet: Janas Wiernikowskis, Józefas Kowalewskis, Feliksas Kulakowskis, Hilarijus Lukaševskis, Teodoras Lozinskis, Mikalojus Kozlovskis och andra forskare. Därför fick Kazan inte utan anledning den inofficiella statusen som huvudstad för den intellektuella landsförvisningen i det ryska imperiet (Шарифаҗанов 2002).

Ett annat betydande skikt av diasporan utgjordes av forskare som efter studier vid universiteten i Moskva, Sankt Petersburg eller Europa fortsatte sina karriärer vid Kazans universitet, vilket spelade en viktig roll för spridningen av deras världsåskådning och vetenskapliga tänkande. De utvecklade inte bara sina verksamheter vid universitetet, utan grundade också forskardynastier inom sina familjer – familjerna Dógiel (Janas – farmakolog, hans son Michailas – professor i internationell rätt, brorsonen Aleksandras – anatom och fysiolog), Zaleskis, Kovalevskis, Adamiukas, Kovalskis (fadern Marianas och sonen Aleksandras – astronomer), Lukaševskis, Petrovskiis och Janiševskis (Erastas – matematiker, vald till borgmästare i Kazan 1871; hans söner: Michailas – geolog och paleontolog, Aleksejus – neuropatolog och psykiater, Dmitrijus – biolog) (Гатилова 2012).

200

Acta Linguistica Lithuanica LXXXI

Ideologiska kontexter för Antanas och Jonas Juškas vetenskapliga verksamhet i Kazan

En särskilt stark kärna av forskare med polskt ursprung samlades inom filologin. Under 1800-talet växte flera forskningscentra fram vid universitetet: den slavistiska skolan, som grundades av professor Viktoras Grigorovičius och vars forskning fortsattes av Memnonas och hans son Nestoras Petrovskis; ett mongolistiskt centrum, grundat av Józefas Kowalewskis (rektor för Kazans universitet 1854–1860); samt ett centrum för jämförande språkvetenskap, grundat av Janas Baudouin de Courtenay och Mikołajus Kruszewski. Under 1800-talet arbetade över 60 forskare av litauiskt och polskt ursprung vid Kazans universitet (Koerner, Szwedek, red., 2001). Deras lingvistiska forskning bedrevs under ogynnsamma förhållanden för filologin, då tsarregimen, i genomförandet av en aggressiv politik för att anpassa och integrera imperiets folks kulturer och språk, ingrep direkt även i vetenskapen och använde den för att utforma ett program av åtgärder och metoder.

Historikern Aleksiejus Mileris noterar, när han jämför fall av kyrillisering av språk i det ryska imperiet, gemensamma tendenser i processerna och knyter dem till stormakternas geopolitiska intressen. Han framhåller att de politiska ideologernas främsta uppgift inte så mycket var att assimilera små folk som att befästa en identitet lojal mot tsarregimen och undertrycka oppositionellt inflytande: i det nordvästra området strävade man efter att fjärma den litauiska kulturen från polacker som arbetade för att återupprätta det polsk-litauiska samväldet, i Östersjöguvernementen att skilja den lettiska och estniska kulturen från det växande tyska inflytandet och i Volgaregionen från Osmanska riket, ett centrum för muslimsk dragningskraft (Миллер 2010).

Denna forskares uppfattning bekräftas också av Ryska vetenskapsakademiens försök att ge ut de sånger som Juška-bröderna sammanställt med latinska bokstäver. Som bekant gavs den första samlingen med 33 sånger ut med kyrillisk skrift och J. Juškas översättning till ryska i Vetenskapsakademiens skrifter 1867. År 1878, när Juška-bröderna återupptog utgivningen av sångerna vid Kazans universitet, vände de sig också till Vetenskapsakademien för att få tillstånd att publicera originalet utan att transkribera texterna till kyrilliska. I huvudstaden gavs samlingen med 1100 sånger Lietuviškos svobtinės dainos ut med det latinska alfabetet först 1883; 1884 kom ytterligare en publikation i Vetenskapsakademiens utgåva, och något senare utkom även Antanas Juškas Lietuvių–rusų–lenkų kalbų žodynas. Till skillnad från i det perifera Kazan behandlades frågan dock under längre tid (den hanterades av Izmailas Sreznevskis, professor vid universitetet i Petersburg, Jakovas Grotas, chef för Ryska vetenskapsakademiens avdelning för ryska språket och litteraturen, och Aleksandras Potebnia, professor vid universitetet i Charkiv) och på högre nivåer. År 1880 beviljade tsar Aleksandras II, på rekommendation av folkbildningsminister Dmitrijus Tolstojus och efter att beslutet samordnats med inrikesministern Lev Makovas, tillstånd att ge ut litauiska verk med vetenskaplig latinsk skrift (enligt August Schleicherias system), på villkor att ”dessa publikationer inte skulle spridas bland litauer bosatta i de nordvästra och Vyslaregionerna” (Mockus 2003: 140).

Artiklar / Articles

201

MARGARITA MATULYTĖ

CENTRUM FÖR LINGVISTISK FORSKNING VID KAZANS UNIVERSITET: AVPOLITISERAD VETENSKAP

Under den period då litauiska folkvisor sammanställdes och trycktes i Kazan fungerade universitetet enligt de gällande Allmänna stadgarna för de ryska kejserliga universiteten (Зайцева 2016: 217–218, 220). Stadgarna som fastställdes 1863 gav universiteten större autonomi och utvidgade deras vetenskapliga kompetens – en fakultetsstruktur infördes (historisk-filologisk, fysikalisk-matematisk, juridisk och medicinsk), vilket delvis komplicerade personalpolitiken: på grund av det utökade antalet lärartjänster rådde det brist på professorer vid Kazans universitet. För att snabbt utbilda nya forskare och lärare skickade universitetet stipendiater på tvååriga vistelser utomlands. Där kunde de under 2–4 år bedriva självständig forskning och utarbeta samt försvara avhandlingar. År 1868 utnämndes så hela 9 unga forskare till professorer vid Kazans universitet; deras medelålder var 34 år. År 1869 blev ytterligare 7 forskare professorer, med en medelålder på 38 år, medan deras medelålder 1871 var 31 år (Костина, Куприянов 2017: 933). Denna personalomsättning och begränsningen av universitetens självstyre genom utbildningsministerns beslut 1868–1869 påverkade kvaliteten på studie- och forskningsadministrationen negativt: auktoritativa personer lämnade sina institutioner och ersattes av svagare forskare (Костина, Куприянов 2017: 934).

Som historikerna Tatjana Kostina och Aleksejus Kuprijanovas, som har studerat personalpolitiken, påpekar, kände Kazans universitet under 1870-talet den största bristen på högkvalificerade specialister jämfört med lärosätena i Sankt Petersburg, Moskva och Dorpat (Tartu), samtidigt som det utsattes för utbildningsdistriktets förvaltares voluntaristiska personalstyrning (Костина, Куприянов 2017: 935). Å andra sidan förnyades universitetet i hög grad – det samlade en progressiv vetenskaplig gemenskap med liberala åsikter. Universitetets viktigaste framgång med den nya modellen var dock självstyret: rektorn och de kollegiala organ som lydde under honom (universitetsrådet, styrelsen och domstolen) hade avgörande inflytande över den interna administrationen av forskning och studier. Beslutanderätten i fråga om vetenskapliga publikationer tillkom universitetsrådet, vars ordförande var rektorn och vars ledamöter utgjordes av samtliga ordinarie och extraordinära professorer (Зайцева 2016: 218–219). Vetenskapliga arbeten bedömdes och deras lämplighet för publicering avgjordes av fakultetssammanträdet, som bestod av dekanen och fakultetens professorer (Загоскин, red., 1900: 9, 12–16).

202

Acta Linguistica Lithuanica LXXXI

Antano ir Jono Juškų mokslinės veiklos Kazanėje ideologiniai kontekstai

Bröderna Juškas första sånghandskrifter hamnade således först i händerna på dekanen för den historisk-filologiska fakulteten¹, Nikolaj Būčilius, efter rekommendation av professor J. Baudouin de Courtenay. Kort därefter publicerades utan några hinder den första utgåvan av fyra litauiska folkvisor med latinsk skrift, Lietuviškos dainos, surašytos per Antaną Juškevičę, i maj–juni-numret 1878 av Kejserliga Kazans universitets underrättelser och vetenskapliga anteckningar (Mokus 2003: 108–109). Beslutet att så snabbt och enligt plan trycka sångerna i original, och inte med kyrilliska bokstäver, fattades av en person med en ovanlig biografi. N. Būčilius (född 1824), som växte upp i Kazan och studerade filosofi vid stadens enda universitet, formades av ett målmedvetet intresse för den franska utopiska socialismens doktrin, händelserna under den franska revolutionen 1848 och folkens vårs idéer, liksom av kontakterna med polska politiska landsflyktiga. Redan som tjugoåring talade han flytande polska, kände till Adam Mickiewiczs verk och kunde nästan hela dikten Dziady utantill. Han citerade ett av poetens mest betydelsefulla verk, Pan Tadeusz (Буни 1903: 745), genom vilket han kunde förstå det polsk-litauiska samväldets väsen och solidarisera sig med de polska, litauiska, vitryska och ukrainska folken, som hyste förhoppningar om att återupprätta sin statlighet.

Under studietiden diskuterade han Spinozas filosofiska system med Lev Tolstoj, som studerade juridik i Kazan. Han tillhörde den hemliga studentföreningen vid Moskvas universitet Kazanstudenternas bibliotek, som anslöt sig till narodnikernas organisation Jord och frihet, och samarbetade med redaktionen för den antimonarkistiska tidningen Kolokol, grundad av Aleksandr Herzen. Efter att 1845 ha försvarat sin avhandling om Friedrich Schellings filosofi anslöt han sig till universitetets lärarkår och blev studenternas favoritlärare, som företrädde de västeuropeiska skolornas metodologi. Efter en föreläsning 1859, som möttes av studenternas stormande ovationer, betraktade universitetsadministrationen händelsen som ett allvarligt ordningsbrott: hela nio studenter relegerades för sina applåder. N. Būčilius anseende skadades, och efter flera månaders spänningar avskedades han i februari 1860 från sin professur för föreläsningar med en skadlig inriktning. Vid Kazans universitet kallades dessa händelser ”Būčiliusaffären”, och professorn själv mindes dem i sin självbiografi som den svåraste perioden i sitt liv: ”Den värsta samhälleliga indignation vällde över mig; det var svårt att leva, och att arbeta var lika svårt” (Бенреп, ред., 1904: 128). Han tillbringade [tid] i Sankt Petersburg, där han fortsatte sitt vetenskapliga arbete i anslutning till Rysslands vetenskapsakademis ryska

¹ Den historisk-filologiska fakulteten grundades 1863 i enlighet med Allmänna stadgarna för de ryska kejserliga universiteten, godkända av Aleksandr II (Зайцева 2016: 214–229). Den historisk-filologiska fakultetens institutioner omfattade filosofi, klassisk filologi, jämförande språkvetenskap och sanskrit, ryska språket och litteraturen, slavisk filologi, allmän historia, rysk historia, västeuropeisk litteratur, kyrkohistoria samt konstteori och konsthistoria (Зоркин 1900: 9, 163–165).

Straipsniai / Articles

203

MARGARITA MATULYTĖ

— språk- och litteraturavdelningens chef Jakov Grot och professorn vid Sankt Petersburgs universitet Izmail Sreznevskij, vilka i början av pressförbudet direkt verkade för att litauiska publikationer med latinska bokstäver skulle ges ut. År 1861 återvände N. Bulius till Kazan och gjorde efter den nämnda universitetsreformen snabb karriär: hans åsikter och ”synd” – hans förflutna – hindrade honom inte från att väljas till dekan för den historisk-filologiska fakulteten tre gånger (1862–1864, 1875–1878, 1881–1882), att inneha posten som prorektor (1864–1871) och till och med att bli rektor (1882–1885).

En annan gynnsam omständighet som banade väg för de första utgåvorna var att den unge (36-årige) juridikprofessorn Adolf Osipov (född 1842), med ursprung i Podolien, utbildad vid Warszawas adelsinstitut och med juridikstudier vid universiteten i Heidelberg och Dorpat bakom sig, var redaktör för Vetenskapliga anteckningar vid denna tid (1874–1883). Han hade avlagt doktorsexamen i juridik och sedan 1869 fortsatt sin vetenskapliga karriär vid Kazans universitet inom området internationella politiska och medborgerliga rättigheter (Загоскин, ред., 1900: 112). Det förefaller som om den intellektuella dekanen med liberala åsikter, genom att utnyttja den rådande situationen och, naturligtvis, den rätt som universitetsstadgarna gav att tillämpa endast intern censur på publikationer², fattade beslutet utan att tveka.

Det fortsatta utgivningsarbetet med bröderna Juškas sånger utvecklades mer komplicerat. Uppmuntrad av N. Bulius gav J. Juška inte upp strävan att ge ut en så fullständig sångsamling som möjligt och vände sig snart, i december 1878, åter till J. Baudouin de Courtenay för att be honom medla och hjälpa till att publicera åtminstone en del av de 170 färdigställda sångerna i universitetets vetenskapliga tidskrift. A. Juška hade samlat in dem i trakten kring Pūsletas och Vėluona. Huvudargumentet från både J. Juška och J. Baudouin de Courtenay för att ge ut autentiska texter (med dialekt och alfabet bevarade) var materialets betydelse för jämförande språkvetenskap. Att de trycktes i anslutning till J. Juška var också viktigt för universitetet, som hade ekonomiska svårigheter (Mockus 2003).

Den här gången hanterades frågorna om utgivningen av bröderna Juškas litauiska folkvisor av den ryske historikern, etnografen och författaren till arbeten om koloniseringsfrågor i Volgaområdet (Фирсов 1866, 1870), Nikolas Firsovas (född 1831), som i september 1878 hade efterträtt N. Bulius som dekan för den historisk-filologiska fakulteten (Загоскин, ред., 1900: 56). Vid behandlingen av samlingen skulle de välkända språkvetenskapsprofessorerna Jan Baudouin de Courtenay och Nikolaj Krusjevskij, professorn i rysk filologi Nikolaj Buličius, professorn i grekisk filologi Dmitrij Beljajev och professorn i slavisk filologi Menonas Petrov delta.

Kärnan bland de experter som avgjorde frågan utgjordes av pionjärer inom en progressiv lingvistisk skola, som satte vetenskapen främst. J. Baudouin de Courtenay och hans

² I paragraf 128 i de ryska kejserliga universitetens allmänna stadgar står det att ”universiteten har en egen censur, som tillämpas på ämnen som behandlas och på andra vetenskapligt-litterära verk och samlingar som de publicerar (Университетский устав 1863: 55, 108).

204

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Antano ir Jono Juškų mokslinės veiklos Kazanėje ideologiniai kontekstai

Forskningen om de psykologiska och sociologiska aspekterna av språket hos eleven och kollegan N. Kruševskij blev grundläggande inte bara för Kazans lingvistiska skola, som var inriktad på teoretisk analys av fenomenet språkets funktion (Андрамонова 2002: 55–42), utan bidrog också till förändringar inom världens lingvistik (Якобсон 1985: 331). Den vetenskapliga betydelsen av en sådan källa förstod även deras kollegor väl: N. Būlius (Зарокин, ред., 1900: 36), forskare i antik grekisk språk och litteratur, uttryckte tydligt sin ståndpunkt genom det första beslutet; D. Belajev (f. 1846) (Зарокин, ред., 1900: 37), som just hade återvänt från Europas kulturcentra (efter att ha studerat vid universitetet i Leipzig och vistats i Paris, Rom, Florens och Neapel samt vid museer och bibliotek i Venedig), försvarat en avhandling om Euripides världsåskådning (Белев 1878) och erhållit professorsgraden; M. Petrovskij (Зарокин, ред., 1900: 48), en forskare av polsk härkomst och en av 1800-talets mest framträdande slavister, räknades till slavofilerna men saknade ”varken religiösa eller historiska förutfattade meningar, än mindre en chauvinistisk instinkt” (Корсаков 1912: 264; Лаптева 2003: 152). Han undervisade i slavisk litteratur och slaviska språk vid Kazans universitet och hade ingående kunskaper om historien hos tjecker, bulgarer, polacker, serber, kroater och andra slaviska folk i Europa. Enligt A. Mockus, som undersökte arkivkällor, undersökte fakulteten möjligheten att till en publikation på litauiska ”lägga till en översättning till ryska” (Mockus 2003: 110). Eftersom Juška-bröderna på grund av sin höga ålder och tidsbrist inte kunde åta sig ett sådant arbete, återkom man dock inte till frågan, och det gjordes inte ens något omnämnande av det kyrilliska alfabetet.

I mars 1879 lade J. Baudouin de Courtenay fram sångsamlingen för universitetsrådet för behandling. Redan följande dag föreslog han för rådet att litauiska skulle tas med som biämne i magisterexamensprogrammet vid Historisk-filologiska fakulteten. Enligt A. Mockus var detta ett strategiskt drag från professorns sida – han ville betona behovet av sångutgåvan som källa inte bara för forskningen utan också för studierna (Mockus 2003: 111). Universitetsrådet, och framför allt dess ordförande rektorn Eugraf Osokin (Зарокин, ред., 1900: 112), professor i politisk ekonomi, rättshistoriker och finanshistoriker, med europeisk utbildning (han reste upprepade gånger utomlands på längre studievistelser) och med vidsträckta vyer, motsatte sig inte att litauiska togs med i universitetets utbildningsprogram (det första fallet i det ryska imperiets akademiska praxis), och gav Juška-bröderna tillstånd att trycka sångerna utan några instruktioner om att rätta eller ändra något.

När arbetet med utgivningen av sångsamlingen hade kommit halvvägs stoppades det i tryckeriet genom ett officiellt förbud från Kazans censor Sergej Šilevskij (Зарокин, ред., 1900: 119), som hade fått information om den litauiska litteratur som gavs ut vid universitetet. Censorn som lade in veto mot publikationen – en känd jurist i Kazan, tidigare universitetsprofessor och grundare av Sällskapet för arkeologi, historia och etnografi (Шиплевский 1879), författare till många artiklar om Tatarstans historia (Katanov 1907) – kunde sannolikt inte låta bli att reagera på klagomålet, men motiverade inte heller sitt negativa beslut och angav inte öppet något skäl (sångerna

Straipsniai / Articles

205

MARGARITA MATULYTĖ

trycktes med latinskt alfabet), sannolikt med insikten att han enligt stadgarna inte hade befogenhet att ingripa i universitetets interna vetenskapliga angelägenheter. Processen pågick under ett helt år – från december 1878 till december 1879 (Mockus 2003: 109–124) – tills universitetsrådet slutligen, efter den fasta hållning som Historisk-filologiska fakulteten intog och J. Baudouin de Courtenays argumentation om att censorn bröt mot universitetets stadgar, beslutade att de litauiska sångerna skulle tryckas med vetenskaplig ortografi. Därtill hade andra litauiska publikationer redan getts ut med latinsk skrift för vetenskapliga ändamål. Universitetsrådet fattade slutgiltigt beslut och godkände utgivningen av litauiska folksånger med latinskt alfabet – tre volymer utkom 1880–1882 som bilaga till Vetenskapliga anteckningar; där publicerades också en beskrivning av bröllopssederna i trakten kring Veliuona, Svotinė rėda.

Naturligtvis påverkades beslutet i hög grad av de texter av Kristijonas Donelaitis som Ryska vetenskapsakademien gav ut med latinskt alfabet 1865 (Metai, enligt uppgift brev) (Donelaitis 1865) och av att en sådan publikation offentligt hade godkänts av ministeriet för folkbildning, vars tidskrift publicerade en recension som bemötte kritiken mot utgåvan. Som svar på den anonyme författarens retoriska fråga om varför en utgåva som tryckts i Sankt Petersburg för ryska pengar hade tryckts med polska och inte ryska bokstäver (Голос... 1865), framförde redaktionen ett tungt vägande argument: publikationen av texterna, försedd med en särskilt sammanställd litauisk-tysk ordbok, hade förberetts av professor August Schleicher, som insåg diktens lingvistiska och etnologiska värde. Detta arbete utgjorde ett förberedande steg i den vetenskapliga forskning inom jämförande språkvetenskap som hade inletts och som svarade mot akademiens mål: ”Världens språkvetenskapliga framsteg är nära förbundna med intressen som är betydelsefulla för Ryssland, och där är den litauiska etniska gruppen, som står de slaviska folken mycket nära, av stor vikt för forskningen om den rysk-slaviska förhistoriska världen” (Об издании... 1866: 61–62).

Den största förtjänsten för detta genombrott tillkommer J. Baudouin de Courtenay – utöver sitt vetenskapliga engagemang påverkades professorns ståndpunkt också av hans övertygelser. Han erkände aldrig förbudet mot litauisk press eller diskrimineringen av det litauiska språket – han uttryckte sin ståndpunkt i arbetet Problemet med det litauiska alfabetet i den ryska staten och dess lösning (Baudouin de Courtenay 1904). Sin inställning till statlig reglering av språkens funktion deklarerade han i en essä om nationella och territoriella autonomiprinciper – han uttalade sig öppet och framsynt mot det ryska imperiets koloniseringspolitik gentemot de mindre folken: ”Vad har den största stammen egentligen skapat, om den nu verkligen har skapat det? Ett enormt fängelse har skapats, inte bara för alla andra stammar och folk, utan också för det ryska folket självt, ett fängelse vars rivning nu kräver så stora ansträngningar och offer; och det återstår att se om detta fängelse kan rivas utan att samtidigt hela den ryska statsbildningen exploderar” (Бодуэн де Куртенэ 1913: 56).

Dessutom innehades rektorsämbetet vid universitetet just under dessa år då litauisk folklore gavs ut i Kazan (1880–1882) av medicinprofessorn Nikolaj

206

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Antano ir Jono Juškų mokslinės veiklos Kazanėje ideologiniai kontekstai

Kowalewski, son till Józef Kowalewski, tidigare medlem av filomatföreningen och landsförvisad i Kazan. Universitetets administration och forskare höll samman: de motsatte sig politisk reglering av deras verksamhet och försvarade de vetenskapliga intressena.

KRISTNANDE OCH RUSSIFIERING AV KAZANREGIONEN: VETENSKAP OCH POLITIK I SAMSPEL

Det var en lycklig tillfällighet att islamologen och filologen Nikolaj Ilminskij, tidigare professor vid Historisk-filologiska fakulteten och föreläsare i turkisk-tatariska vid universitetet 1861–1872, som från 1867 även var redaktör för Vetenskapliga anteckningar, inte deltog i arbetet med den av bröderna Juška sammanställda samlingen av litauiska folkvisor. Han lämnade universitetet 1872 efter att ha utsetts till föreståndare för Kazans lärarseminarium (Загоскин, ред., 1900: 41). När J. Juška anlände till Kazan 1875 var N. Ilminskij redan välkänd i den lokala akademiska miljön som teoretiker och praktiker inom kyrillisering. År 1862 gav N. Ilminskij tillsammans med den lokala missionerande prästen Vasilij Timofejev ut den första abc-boken med kyrilliska bokstäver för krjashenerna (döpta tatarer) (Букварь... 1862). N. Ilminskij, expert på turkspråkens syntax och etnolog, drevs till detta arbete inte bara av vetenskapliga intressen utan också av statliga politiska mål: Rysslands historiska erfarenhet av konflikter med Gyllene horden och utvecklingen av de fortsatta förbindelserna med tatarerna, samt minskningen av islams inflytande i mellersta Volgaregionen (Ильминский 2011: 11–13). Forskarens insatser inriktades framför allt på att göra den religiösa litteraturen för krjashenerna tillgänglig och begriplig. Han föreslog inte bara att man skulle överge den arabiska skriften, utan också att använda talspråkig tatariska i texter som utarbetades med kyrilliska bokstäver; språket skulle bevara en autentisk världsuppfattning och förmedla det kristna ordet genom mer närliggande associationer, finare och tydligare (Исхаков 2015: 319). Överföringen av tatariskans arabiska skrift, liksom litauiskans latinska skrift, till kyrilliska är förknippad med assimilering av den etniska kulturen och omvändelse från den muslimska trosbekännelsen till ortodoxin. Ilminskijs alfabet, som anpassades för de döpta tatarerna i mellersta Volgaområdet, används än i dag, trots att det gjorts flera försök att övergå till de latinska och arabiska alfabeten³. Man kan hävda att det under 1800-talet ägde rum en andra humanistisk

³ År 1999 antog Republiken Tatarstans statsråd (Государственный Совет Республики Татарстан) en lag om övergång till ett tatariskt alfabet baserat på latinsk skrift (Закон Республики Татарстан от 15 сентября 1999 г. № 2352 О восстановлении татарского алфавита на основе латинской графики), vilken trädde i kraft 2001, och reformen skulle vara genomförd senast 2011. Verkställigheten av lagen avbröts emellertid 2002 av Ryska federationen

Straipsniai / Articles

207

MARGARITA MATULYTĖ

Kazan erövrades. Den första erövringen skedde på 1500-talet, då den berömda Kazanhistorien utkom och berättade hur den ryske tsaren Ivan den förskräcklige besegrade Kazankhanatet 1552. Den ryske kulturforskaren Dmitrij Lichatjov gör en intressant iakttagelse (Лихачев 2000: 416): Ryssland annekterade inte bara landområden och deras invånare, utan också Kazans historia. Forskaren uppmärksammar de lyriska klagosångerna av Kazans härskarinna Ѕюмбека (Сөембикә), som fördes till Moskva med tvång. I dem kallar hon ryssarna främlingar och Ivan den förskräcklige någon slags tsar; ändå klingar i den ryske författarens ryskspråkiga historia Nogajhordens härskares dotters klagosånger i de ryska folkvisornas anda.

N. Ilminskij, en framstående pedagog som tidigare varit knuten till Kazans andliga akademi – imperiets största centrum för arabistik och islamstudier och även för ortodox mission, där man med vetenskapliga metoder sökte lösningar för att kulturellt och religiöst integrera ”främmande folk” i imperiets ”enhetliga” befolkning (Миссионерское... 1906: 634) – bedrev sin folkbildande verksamhet, utgivningen av ortodoxa religiösa böcker på tatariska med kyrilliska bokstäver, inom Sankt Gurijs brödraskap⁴, som han själv hade grundat i Kazan 1867. Strategierna för kristnandet av Kazanregionen valde den kloka taktiken att gå framåt med ”långsamma men säkra steg”, som formulerats av Pjotr Sj estakov, förvaltare för Kazans undervisningsdistrikt: ”främmande folk” skulle fostras i ortodox och rysk anda på sina modersmål, samtidigt som ryska användes (Шестаков 1869: 445).

I anslutning till brödraskapet inrättade N. Ilminskij en översättningskommission som samordnade översättningar till språken hos Kazanregionens etniska grupper (tatarer, tjuvasjer, marier, udmurter, mordviner, kirgizer, kalmucker) och vissa sibiriska folk (altaier, burjater, jakuter, evenker, nanajer, samojeder). Enligt N. Ilminskij gick arbetet långsamt eftersom ursprungsbefolkningen var naiv, uppriktigt troende, gudfruktig och hade ofördärvade hjärtan, men var primitiv

Efter att statsduman hade infört ett tillägg till den federala lagen om språken hos Ryska federationens folk, enligt vilket den grafiska formen för alla språk i Ryska federationen är kyrillisk (Закон РФ О языках народов Российской Федерации от 25.10.1991 № 1807-1; Федеральный закон от 11.12.2002 № 165-ФЗ О внесении дополнения в статью 3 Закона Российской Федерации «О языках народов Российской Федерации»), avvisade Ryska federationens författningsdomstol 2004 slutgiltigt Tatarstans försök att ersätta kyrilliska med det latinska alfabetet. Domstolen framhöll att dess beslut legitimerade historiskt framvuxna förhållanden och säkerställde en harmonisk och balanserad funktion för det officiella språket och republikens språk. I annat fall skulle den federala enheten hotas. Tatarstan erkände sin lag som ogiltig; latinsk skrift används inte officiellt. År 2013 antog Tatarstans statsråd lagen Om användningen av det tatariska språket som statsspråk i Republiken Tatarstan (Закон РТ от 12.01.2013 № 1-ЗРТ Об использовании татарского языка как государственного языка Республики Татарстан), enligt vilken tatariskans grafiska form är kyrillisk. Endast i vissa fall föreskrivs användning av latinsk och arabisk skrift. Tillgänglig på internet: http://kitaphane.tatarstan.ru/rus/legal_info/new/tat_lang.htm [hämtad 2019-06-28].

⁴ Sankt Gurij (Grigorij Rugotin, cirka 1500–1563) var den första ärkebiskopen av Kazan (i den ortodoxa kyrkan).

208

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Antano ir Jono Juškų mokslinės veiklos Kazanėje ideologiniai kontekstai

De hade försonat sig med sin andliga fattigdom i fråga om tänkande, det vill säga med en ”åker, god jordmån, som det är värt att arbeta på i den uppriktiga förhoppningen att få en rik skörd” (Ильминский 1871: 168). Förutsättningarna för att börja använda det kyrilliska alfabetet var i själva verket gynnsamma, eftersom de flesta folk i denna del av imperiet dittills saknat skriftspråk, och boken öppnade här ”tidens” portar. Den ortodoxa tron, som förmedlades genom det kyrilliska alfabetet, hämmade en djupare kunskap om islam, vilken det arabiska alfabetet hade kunnat ge. En viktig faktor var naturligtvis också förmågan att inte bara professionellt anpassa det autentiska talspråket, utan även förstå den vanliga lokalbefolkningens mentalitet, något som N. Ilminskis vetenskapliga miljö framgångsrikt lyckades med (Никольский 1905: 4–5).

Enligt den ryske historikern Andrejus Poniatovas låg den verkliga orsaken till brödraskapets grundande i försöket att stoppa den vid denna tid ökande återgången till islam bland människor som bekände sig till kristendomen, vilket också framgår av organisationens stadgar. Målet var inte bara att stärka den kristna tron genom att utvidga nätverket av skolor som tillämpade N. Ilminskis metod⁵ och bygga kyrkor, utan också att upplysa de vilsegångna som återvände till sin ursprungliga tro. Sankt Gurijs brödraskaps mission och dess mångsidiga verksamhet i Kazanregionen, liksom tillämpningen av organisationens erfarenheter i andra ryska regioner (Astrachan, Samara, Rjazan), påverkade oåterkalleligt utvecklingen av tatarernas och andra etniska gruppers kulturer.

Den metodologi som N. Ilminskij införde blev ett av de framgångsrika exemplen på hur ”nationalpolitik” kunde genomföras. Det antas att Andrius Ugianskis⁶, som arbetade i Kazan under samma period, såg positivt på sin kollegas system och föreslog att en liknande modell skulle tillämpas i Litauen för att motverka poloniseringen av landet (Staliūnas 2006: 74). Historikern Vytautas Merkys hänvisar till de argument för att använda det kyrilliska alfabetet för litauiska som den litauiske filologen Motiejus Valančius hade framfört vid den tiden, när han var biskop i Kazan, och pekar på två omständigheter: den nationella väckelsens början och processerna för att forma det litauiska språkets ortografi (Merkys 1994: 33).

SLUTSATSER

Utgivningen med latinska bokstäver av de litauiska folkvisor och bröllopsseder från Veliuonaområdet som sammanställts av Jonas och Antanas Juška möjliggjordes av flera ideologiska och sociokulturella omständigheter:

⁵ Kärnan i N. Ilminskis metod: religion var brödraskapets skolors huvudämne, och undervisningssystemet var tvåspråkigt: i första klassen (en tvåårig kurs) bedrevs undervisningen på modersmålet, medan ryska undervisades som ett separat ämne; i andra klassen (en tvåårig kurs) undervisades alla ämnen på ryska (Понятов 2003).

⁶ A. Ugianskis arbetade vid Kazans gymnasium från 1850; 1861 utnämndes han till extraordinarie professor vid Kazans universitet och undervisade i grekiska, och från 1866 i latin (Затоскин, ред., 1900: 53).

Straipsniai / Articles

209

MARGARITA MATULYTĖ

1. En diaspora av polska och litauiska adelsmän samlades i Kazan. Den bevarade de världsåskådningar som formats under det polsk-litauiska samväldets tid och höll fast vid traditionella värden – kultur och språk.

2. Under 1870-talet växte en progressiv vetenskaplig miljö fram vid den historisk-filologiska fakulteten vid Kazans universitet och skapade ett avpolitiserat centrum för språkvetenskaplig forskning. Jan Baudouin de Courtenay, grundaren av den jämförande språkvetenskapens skola, började arbeta vid universitetet 1875 och blev den främsta förmedlaren som tog initiativ till och stödde utgivningen av litauiska verk.

3. De gynnsammare förutsättningarna för bröderna Juškas vetenskapliga verksamhet i Kazan berodde inte enbart på universitetsgemenskapens kärnas ideologiska hållning, kompetens och potential att värdera litauisk folklore som en betydelsefull källa för språkforskningen, utan också på Kazans geografiska läge, avlägset från det sociokulturella centrumet (Litauen) och det politiska centrumet (Sankt Petersburg).

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Baudouin de Courtenay Jan 1904: Kwestia alfabetu litewskiego w państwie rosyjskim i jej rozwiązanie. Kraków: Nakładem Antoniego Chołoniewskiego.

Donaleitis Christian 1865: Litauische Dichtungen, erste vollständige Ausgabe mit Glossar von Aug. Schleicher. St. Petersburg: Buchdruckerei der Kaiserlichen Akademie der Wissenschaften.

Głębocki Henryk 2013: Margrabia, imperium i Polacy: szkice z dziejów walki przeciwko „nierozsądnej narodowości polskiej” (1861–1864). – Arcana: kultura, historia, polityka, 46–89.

Koerner Ernst Friderik Konrad, Szwedek Aleksander, red., 2001: Towards a History of Linguistics in Poland. From the early beginnings to the end of the 20^th century. Amsterdam: John Benjamins Publishing Company.

Merkys Vytautas 1994: Knynešių laikai. 1864–1904. Vilnius: Valstybinis leidybos centras.

Mockus Antanas 2003: Broliai Juškos: lietuvių liaudies dainų rinkėjai ir leidėjai. Vilnius: Tyto Alba.

Staliūnas Darius 2006: Kas būtų, jeigu?.. Kelios XIX a. Lietuvos istorijos alternatyvos. – Kultūros barai 5, 71–77.

Subačius Giedrius 2004: Lietuviška ir rusiška lietuviškų spaudinių kirilika 1864–1866 metais. – Raidžių draudimo metai, sud. Darius Staliūnas. Vilnius: Lietuvos istorijos instituto leidykla, 139–173.

210

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Antano ir Jono Juškų mokslinės veiklos Kazanėje ideologiniai kontekstai

Андрамонова Наталия 2002: Н. В. Крушевский и история лингвистики – Николай Крушевский: научное наследие и современность: матер. междунар. науч. конф. «Будзоновские чтения» (Казань, 11–13 дек. 2001 г.): серия «Николай Крушевский: жизнь и научное творчество (к 150-летию со дня рождения)», ред. К. Г. Гайуллина, Г. Николаева. Казань: Новое знание, 35–42.

Беляев Дмитрий 1878: К вопросу о мировоззрении Эрвида: Историко-литературные этюды. Казань: Типо-литография Императорского университета.

Бодун де Куртенэ Иван 1913: Национальный и территориальный признак в автономии. Санкт Петербург: Типография М. М. Стасюлевича.

ABC-bok, kort helig historia, förkortad katekes, moralpredikningar och böner, utformade för de döpta bland tatarerna på deras talspråk enligt ABC-boken utgiven 1861 vid Sankt Petersburgs synodala tryckeri 1862. Kazan.

Булич Константин 1903: Из записок К. Н. Булича: 1828–1846 г.г. – Вестник Европы: журнал науки, политики, литературы 8, 743–763.

Венгеров Семён, ред., 1904: Критико-биографический словарь русских писателей и ученых (от начала русской образованности до наших дней) 6. Санкт Петербург: Типография М. М. Стасюлевича.

Гатилова Анастасия 2012: Научные династии польских профессоров и преподавателей в Казанском университете (XIX – начало XX вв.). Автореферат диссертации на соискание ученой степени кандидата исторических наук. Казань: Казанский (Приволжский) федеральный университет.

En röst från Litauen om en ny utgåva av den litauiske poeten Donelaitis, utgiven av den ryska vetenskapsakademin 1865. – Русский инвалид 269.

Долбов Михаил 2010: Русский край, чужая вера: Этноконфессиональная политика империи в Литве и Белоруссии при Александре II. Москва: Новое литературное обозрение.

Загоскин Николай, ред., 1900: Деяния Императорского Казанского университета. 1805–1900 гг.: Опыт краткого биографического словаря профессоров и преподавателей Казанского университета за первые 95 лет его существования. Казань: Типо-литография Императорского университета.

Зайцева Людмила 2016: Общий устав университетов 1863 г.: предыстория, характеристика, значение. – Lex Russica. Закон русский 9, 214–229.

Ильминский Николай 2011: Вступительное чтение в курс турецко-татарского языка [репринт оригинала]. Москва: Книга по Требованию.

Stripsniai / Articles

211

MARGARITA MATULYTĖ

Ильинский Николай 1871: Практические замечания о переводах и сочинениях на инородческих языках. – Православный собеседник 3, 160–183.

Исхаков Радик 2015: К истории создания первого татарского кириллического алфавита и формирования письменной традиции татар-кряшен (крещеных татар). – Известия Самарского научного центра Российской академии наук 17, 3, 319–322.

Катанова Николай 1907: Памяти Сергея Михайловича Шпилевского. Казань: Типография Императорского Университета.

Корсаков Дмитрий 1912: М. П. Петровский. – Исторический вестник 7, 262–270.

Костина Татьяна, Куприянов Алексей 2017: Кадровая политика попечителей Казанского учебного округа и динамика возрастного состава профессоров Казанского университета в 1804–1884 годах. – Ученые записки Казанского университета (Серия гуманитарные науки) 159, 4, 925–941.

Лаптева Людмила 2003: Казанский славист Менон Петрович Петровский (1833–1912). – Славянский альманах 2002, 152–177.

Lichatjov Dmitrij 200: Русская культура. Moskva: Iskusstvo.

Машанов Михаил 1892: Обзор деятельности Братства св. Гурия за двадцать пять лет его существования (1867–1892 гг.). Казань: [б. л.].

Миллер Алексей 2010: Латиница и кириллица в политике властей Российской империи. – Перзянский сборник 2 (Новые материалы и исследования по истории русской культуры). Москва: Новое издательство, 467–477.

Missionsavdelningen vid Kazans teologiska akademi och den inre missionen i Ryssland 1906. – Церковно-общественная жизнь 18, 634.

Никольский Николай 1905: Переводческая комиссия в Казани и ее просветительная деятельность среди инородцев (По поводу отчета Казанской переводческой комиссии за 1904 г.). Казань: Центральная типография.

Om vetenskapsakademins utgivning av den litauiske poeten Donelaitis 186. – Журнал Министерства народного просвещения CXIX, 61–63.

Понятов Андрей 2003: Некоторые аспекты миссионерской деятельности «Братства святителя Гурия». – Православный собеседник 2, 45–78.

Universitetsstadgan av år 1863 1863. Sankt Petersburg: Ogizkos tryckeri.

Фирсов Николай 1870: Инородческое население прежнего Казанского царства в новой России до 1762 года и колонизация закамских земель. [Казань]: [б. л.].

212

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Antano ir Jono Juškų mokslinės veiklos Kazanėje ideologiniai kontekstai

Фирсов Николай 1866: Положение инородцев Северо-Восточной России в Московском государстве: рассуждение, написанное для получения степени магистра русской истории Н. Фирсовым. Казань: Университетская типография.

Sharifanov Ismail 200: Polska professorer och lärare vid det kejserliga universitetet i Kazan. Kazan: Kazans statliga universitets förlag.

Шестаков Петр 1869: Речь, произнесенная г. попечителем казанского учебного округа П. Д. Шестаковым, при открытии братства святителя Гурия. – Сборник документов и статей по вопросу об образовании инородцев. Санкт Петербург: Типография т-ва «Обществ. польза», 439–447.

Шиплевский Сергей 1879: О задачах деятельности Казанского общества археологии, истории и этнографии и о возможном содействии Обществу со стороны жителей местного края. Речь товарища председателя Общества С. М. Шиплевского, произнесенная в 1 годичном публичном собрании Общества 19 марта 1879 года. Казань: Типография Императорского Университета.

Якобсон Роман 1985: Избранные работы. Москва: Прогресс.

Den ideologiska kontexten för Antanas och Jonas Juškas vetenskapliga arbete i Kazan

SAMMANFATTNING

Denna forskning belyser de sociokulturella förhållandena och ideologiska kontexterna i den ideologiska vetenskapliga miljö som rådde i Kazanregionen under de litauiska folkloristerna Jonas och Antanas Juškas akademiska verksamhet (1878–1882). För att belägga regelbundenheten i utgivningen av litauisk folklore med det latinska alfabetet i Kazan analyseras den vetenskapliga gemenskapen vid Kazans universitet, som utmärkte sig inom det allmänna kejserliga politiska arbetet med att anpassa och integrera det ryska imperiets folks kulturer och språk.

De litauiska folkvisor och regionala bröllopstraditioner från Veliuona som bröderna Juška samlade in och sammanställde med latinsk skrift kunde ges ut tack vare flera omständigheter: den polska och litauiska vetenskapliga eliten och förespråkare för traditionella värden hade samlats vid Kazans universitet och bildat en progressiv, avpolitiserad skola för språkforskning; skolans grundare, Jan Baudouin de Courtenay, hade blivit dess främsta förmedlare och stödde utgivningen av litauisk folklore, som betraktades som en viktig källtext.

Straipsniai / Articles

213

MARGARITA MATULYTĖ

Å andra sidan förknippas den kyrilliska omskriften av de folk som koloniserats av imperiet med processerna för att etablera en identitet lojal mot tsarregeringen och undertrycka oppositionen. När den kyrilliska skriften infördes i Nordvästra kraj riktades de främsta ansträngningarna mot att fjärma den litauiska kulturen från polackerna, som närde tanken på att återupprätta det polsk-litauiska samväldet. I Volgaområdet innebar detta samtidigt att Osmanska rikets inflytande, islams centrum, skulle minskas. Därför betraktades utgivningen av litauisk folklore i Kazan, långt från den sociokulturella brännpunkten (Litauen) och det politiska centrumet (Sankt Petersburg), som ett rent vetenskapligt projekt.

Inkommen den 1 september 2019.

MARGARITA MATULYTĖ

Litauens institut för kulturforskning

Saltoniškių g. 58, LT-08105 Vilnius, Litauen

[email protected]

214

Acta Linguistica Lithuanica LXXI