PIETRO U. DINI

Pisas universitet

Forskningsområden: språkets historia, de baltiska språkens historia, språkvetenskapens historiografi, preussistik.

DOI: https://doi.org/10.35321/al182-09

DET KATALANSKA SPRÅKET AV ”MEDELSTOR” STORLEK (MÖJLIGA PARALLELLER MED LITAUISKA)¹

0. INLEDNING

I denna översikt eftersträvar jag ett snävt och begränsat mål. Först ska jag i mycket allmänna drag presentera de katalanska språkens utbredningsområde och terminologiska mångfald, därefter syntetiskt illustrera detta språks historia och uppehålla mig vid några kontroversiella frågor, särskilt den språkvetenskapliga kontroversen mellan företrädare för kastilianska och katalanska om språkbruket i det offentliga livet. Denna kontrovers fortsatte under hela 1900-talet och har följt med ända in i våra dagar².

Slutligen ska jag undersöka det katalanska språkets nutid och framtid genom begreppet som anges i titeln, det vill säga som ett språk av ”medelstor” storlek, och klarlägga vad som ligger bakom detta synsätt.

För att ange översiktens allmänna kontext är det värt att se närmare på den språkliga situationen i kungariket Spanien, det vill säga det flerspråkiga Spanien, som har fyra språk, men där endast ett enda betraktas som officiellt i hela staten – kastilianska – medan de andra betraktas som co-officiella, men endast i vissa territorier, nämligen galiciska, baskiska och just katalanska. Jag vill påminna om att katalanska är det officiella statsspråket i furstendömet Andorra.

¹ *Föredraget hölls i Vilnius vid Litauiska språkinstitutet med anledning av den 26:e Jablonskio-konferensen den 3 oktober 2019. Författaren tackar J. Sabaševičiūtė för översättningen och akademiledamoten, professor G. Blažienė, för redaktionellt stöd. I artikeln har drag av den muntliga föredragsstilen medvetet bevarats.

² Denna problematik undersöks till exempel i: Barbour, Carmichael 2002; Jörg 2013; Kraus 2015.

Įžvalgos / Insights

175

PIETRO U. DINI

FIG. 1. Det katalanska språkområdet

1. KORTA BESKRIVNINGAR

Det katalanska språkområdet omfattar hela Medelhavsområdet – Katalonien (Catalunya), Valencia (València), França de Ponent (gränstrakten mot Aragonien), Andorra (Andorra), Balearerna (Illes Balears), Nordkatalonien i Frankrike (Catalunya Nord) och Alghero på Sardinien (Alguer).

Den katalanska språkgemenskapen består av människor som bor i flera regioner och använder ett gemensamt språk, men vars språkliga uttryck och den samhälleliga diskurs som följer med det skiljer sig åt mellan regionerna. Omkring 9 miljoner talare i Europa och ytterligare 350 000 i Sydamerika talar katalanska.

Den traditionella interna klassificeringen av katalanskan bygger på ett geografiskt kriterium som skiljer mellan östliga och västliga dialekter och subdialekter och som i sin tur grundas på fonetiska indelningar. Särskilt viktig anses neutraliseringen av ljudet a i obetonad position vara. Både den traditionella dialektologin, till exempel Manuel Milà i Fontanals (1800-talet), och den modernare, till exempel Joan Veny (1900-talet), ansluter sig till denna klassificering. Därutöver finns också vissa övergångsdialekter mot Aragonien, mot occitanskan med flera. Andra dialekter är också kända, men talas inte längre i dag, såsom de i Algeriet, på Sicilien, i Neapel och på Sardinien (utom i Alghero).

176

Acta Linguistica Lithuanica LXXXII

Katalonų „vidutinio dydžio“ kalba (galimos paralelės su lietuvių kalba)

FIG. 2. Katalanskans dialekter

2. HISTORISKA ÖGONBLICK

Mycket kortfattat kan det vara värt att påminna om att den språkvariant som uppstod ur vulgärlatinet omkring 1000-talet fick katalanskans särdrag och att dess utbredningsområde inte förändrades mycket under flera århundraden³.

2.1. På 1300-talet nådde katalanskan sin höjdpunkt. Då användes den över ett vidsträckt område, från själva furstendömet Katalonien till dagens södra Frankrike, i Aragonien och Valencia, på Balearerna samt även i södra Italien, Nordafrika och Grekland.

Fram till 1400-talet blomstrade språket inom litteraturen (till en början tillsammans med provensalskan) och filosofin (jag vill bara nämna Ramon Llull (1232–1316)). På 1500-talet började Kataloniens politiska tillbakagång. Områden som Roussillon och andra gick förlorade. Samtidigt växte Kastiliens politiska makt. Ett avgörande årtal är 1714, då ”tronföljdskriget” tog slut, och staden Barcelona

³ I fråga om ämnet som behandlas i detta avsnitt, se exempelvis översikterna: Tavani 1994; Nadal, Prats 2001, och som referensverk Nadal, Prats 1982; 1996; Francés, Amorós 2011.

Įžvalgos / Insights

177

PIETRO U. DINI

besegras av de kastilianska och franska allierade arméerna. Bourbonernas dynasti och perioden då Katalonien underkuvas tar sin början.

Kastilianiseringsprocessen fortsätter under de följande århundradena; det katalanska språket förlorar sin prestige och dess dialektala variationer blir allt större. Det katalanska språkets och den katalanska kulturens tillbakagång fortsätter fram till den så kallade Renai­xenços. Renai­xenços-rörelsen uppstår som en poetisk rörelse under romantiken. Den villkorliga och symboliska grundläggningsakten för Renai­xenços-rörelsen blev poeten Bonaventura Carles Aribau i Farriols (1798–1862) senromantiskt inspirerade dikt från 1833, Oda a la patria, det vill säga ”Ode till fosterlandet” (1832).

2.2. Renai­xen­ça betyder ”pånyttfödelse” på svenska, både bokstavligt och historiskt. Om vi försöker fortsätta jämförelsen finner vi många intressanta befintliga paralleller mellan situationen i Litauen och Katalonien. De båda språkgemenskaperna – litauerna och katalanerna – upplevde ungefär under samma period att de högre samhällsklasserna övergav deras språk; båda utsattes för upprepade försök att ersätta deras språk; båda utvecklade en stor uppmärksamhet på och ett engagemang för ekoklabinära idéer. Vid närmare granskning är det inte svårt att hitta intellektuella litterära personligheter med likheter i stil, ämnen och använda former; jag tänker på poeter som Jonas Mačiulis (1862–1932), präst, mer känd som Maironis, liksom prästen mossèn Jacint Verdaguer (1845–1902), eller Simonas Daukantas (1793–1864), Motiejus Valančius (1801–1875) och till exempel Josep Yxart (1852–1895), Joaquim Casas-Carbó (1858–1943) och Carles Riba (1893–1959). Jag vill också framhålla likheterna mellan Jonas Jablonskis (1860–1930) – skaparen av det litauiska standardspråket – och Pompeu Fabras (1868–1948) motsvarande arbete.

Det skulle gå att göra fler jämförelser... Men det måste också tydligt sägas att det, vid sidan av välgrundade jämförelser mellan Litauen och Katalonien, även finns djupgående skillnader: i sin historia har Litauen aldrig haft en betydande storborgerlig klass av Kataloniens slag (delvis liksom Livland, även om det också låg i händerna på en tysk befolkning) och har därför alltid förblivit knutet till sitt agrara ursprung, både socialt och kulturellt.

2.3. En viktig milstolpe för katalanerna i arbetet med att återta och återupprätta sitt språk var Jocs Florals (lit. Blomsterspelen), det vill säga tävlingar i muntlig poesi, som var mycket utbredda och populära. Det är för övrigt lätt att se många paralleller och likheter med det som ägde rum i själva Litauen ungefär under samma epok (jfr Dainų šventės).

Under andra hälften av 1800-talet, och särskilt kring sekelskiftet, när ett modernt industrisamhälle växte fram i Katalonien, fick själva Renai­xenços-rörelsen tydligare och starkare identitetsmässiga och politiska drag, vilka naturligtvis inte tolererades av kungariket Spanien. Det första identitetsmärket var språket, och det var just språket som

178

Acta Linguistica Lithuanica LXXXII

Katalonų „vidutinio dydžio“ kalba (galimos paralelės su lietuvių kalba)

utsattes för statlig censur. Den katalanska patriotiska rörelsens framväxt kan dateras till denna period och dessa erfarenheter. Dessa idéer utvecklades och presenterades i två böcker som fortfarande är grundläggande skrifter för katalanismen: Valentí Almirall i Llozers (1841–1904) Lo catalanisme (1866) och Enric Prat de la Riba (1870–1927) bok La Nacionalitat Catalana (1892). Där formuleras tydligt tanken att språket är det viktigaste identitetsmärket när den katalanska nationaliteten definieras.

FIG. 3. Valentí Almirall i Llozer och omslaget till hans bok. Lingvisterna Pompeu Fabra och Antoni Alcover

Från och med 1914 grupperades Kataloniens viktigaste administrativa provinser (diputacions), Barcelona, Girona, Tarragona och Lleida, under namnet Mancomunitat de Catalunya. Mancomunitat hade ett betydande politiskt värde, eftersom kungariket Spanien för första gången efter händelserna 1714 erkände Kataloniens territoriella enhet.

Mancomunitat hade ännu större betydelse för den katalanska kulturens återuppståndelse. Det är särskilt värt att nämna att Institut d’Estudis Catalans grundades vid denna tid, det vill säga

Įžvalgos / Insights

179

PIETRO U. DINI

Katalanska institutet för studier, vars främsta uppgifter innefattade att normera språket. Katalanskans kodifiering gick snabbt framåt tack vare Pompeu Fabra (1868–1948), som inledde en ortografisk reform med utgångspunkt i den etymologiska principen. Pompeu Fabras roll kan jämföras med Jonas Jablonskis (1860–1930). De två språknormerarna levde för övrigt ungefär samtidigt.

Dar minėtina, kad tais metais Antoni Alcover (1862–1932) parašė fundamentinį leksikografinį veikalą Dictionari català–valencià–balear, t. y. Katalonų–valensiečių–baleary žodyną. Kad iškart visiems būtų aišku, reikia pabrėžti, kad savo svarba šis veikalas prilygsta Kazimiero Būgos (1879–1924) pradėtam didžiajam Lietuvių kalbos žodynui.

2.4. Katalanernas politiska och nationella anspråk har alltid varit nära förbundna med språket och den språkliga medvetenheten. Man kan säga att språket och den litterära traditionen utgjorde makroskopiska data för denna politiska dimension. Själva begreppet katalansk litteraturhistoria tog form utifrån romantikens idéer under 1800-talets andra hälft. Språkets och litteraturens roll i skapandet av den katalanska identiteten är en politisk diskurs som inleddes med Renaixença och som i viss mening fortgår än i dag.

I århundraden har en språklig polemik pågått: är det klokt av katalanerna att använda katalanska, bör katalanska författare skriva sina verk på katalanska, eller vore det klokare för dem att överge katalanskan och enbart använda kastilianska... Motsättningarna är sedan länge välkända. Många gånger i historien har minoritetskulturer, beroende på omständigheterna, ”uppmanats” att använda språkliga uttryckskoder från olika större kulturer – en följd av kulturell hegemoni. För övrigt saknas inte liknande exempel i litauiskans egen historia.

Erfarenheten från många ”små hemländer” lär oss en sak som är viktig att upprepa och ta fasta på: språkfaktorns betydelse, det vill säga det starka sambandet mellan nationellt medvetande och språklig medvetenhet. Varje litteratur har vid sin början skapat en mytisk förbindelse med folkets språk; själva folket är ett grundläggande och föränderligt element, det vill säga ett dynamiskt identitetslöfte på väg.

3. SPRÅKLIGA POLEMIKER

Härnäst är det värt att presentera några episoder ur sådana språkliga polemiker under de senaste århundradena, eftersom de blottlägger de faktiska maktförhållandena mellan två

180

Acta Linguistica Lithuanica LXXXII

Katalonų „vidutinio dydžio“ kalba (galimos paralelės su lietuvių kalba)

nämnda språk i det spanska samhället, och även leder oss rakt in i nuet och dess motsättningar^⁴

^⁴ FIG. Leopoldo Alas Clarín, Enric Prat de la Riba, Miguel de Unamuno, Eugeni d’Ors

3.1. En första anmärkningsvärd episod är polemiken mellan den kastilianske författaren Leopoldo Alas Clarín (1852–1901) och den katalanske kulturprofilen Enric Prat de la Riba (1870–1917). Enligt Clarín var katalanskan bara en dialekt, inte på något sätt jämförbar med betydligt mäktigare språk som kastilianska, franska eller italienska. Enligt Clarín tillhörde katalanskan, darwinistiskt sett, de dialekter som inte hade segrat (”entre los dialectos que no han prevalecido”), och därför borde katalanska författare endast skriva på kastilianska, särskilt prosaverk.

Ur ett språkvetenskapligt perspektiv är Claríns synsätt naturligtvis otillfredsställande, men denna motsättning hade framför allt ett politiskt värde för honom. Det handlar här inte så mycket om förhållandet mellan språk och dialekt som om förhållandet mellan språk och makt. På så sätt hävdades ännu en gång kastilianskans medfödda ”glottophagiska” rätt att ”sluka”, det vill säga tränga undan och införliva, andra språk i enlighet med Antonio de Nebrijas (1441–1522) välkända vision om att ”språket

^⁴ I detta kapitel bygger framställningen särskilt på Rigobon 2018.

Įžvalgos / Insights

181

PIETRO U. DINI

är imperiets följeslagare“ (la lengua es compañera del imperio), om det behövs även med vapenmakt. Den redan nämnda Prat de la Ribas replik kan ha varit enbart ironisk. Hans synsätt var naturligtvis helt annorlunda. Han tvivlade inte det minsta på språkets betydelse för skapandet av katalansk nationalitet. Men att säga det alltför högt var förstås farligt.

3.2. En annan intressant polemisk episod utspelade sig mellan den berömde kastilianske författaren Miguel de Unamuno (1864–1936) och hans vän, den katalanske författaren Joan Maragall (1860–1911). Även denna gång är hållningen tydligt hegemonisk, och katalanerna uppmanas paternalistiskt att överge sitt språk och använda det mest spridda språket, kastilianska.

Låt oss påminna oss anekdoten om Miguel de Unamuno, som på samma gång allvarligt och skämtsamt frågar sin vän Joan Maragall varför han hellre väljer en katalansk espingard (ett vapen från 1300-talet) än att använda en kastiliansk mauser. Den då föga kände unge katalanske författaren Eugeni d’Ors (1881–1954) svarade honom med anmärkningsvärd förutseende: ”Unamuno har rätt: som sitt imperialistiska vapen väljer kastilianen mausern. Men andra världskrig kräver andra mausergevär, ”mer mauserlika” än kastilianens, n’est ce pas, my dear?” (utan att veta om det använde Eugeni d’Ors för övrigt redan europanto (det vill säga det blandade språk som Europeiska unionens administration använder!).

FIG. 5. Julián Marías

FIG. 6. Maurici Serrahima

3.3. I Francos Spanien under det föregående seklet ställdes åter frågan om varför de envisa katalanska författarna använde katalanska... Nu uppmanas katalanerna inte uttryckligen att byta språk, men det sägs att katalanskan ändå bör begränsas. Statens centrum representeras för närvarande av Julián Marías (1914–2005), den mest kände eleven till filosofen José Ortega y Gasset. Han hävdade kategoriskt och enträget att ”Katalonien har aldrig varit en nation” (Cataluña no ha sido nunca una nación) och föreslog det så kallade ”argumentet om det språkliga hemmet”, det vill säga att det katalanska hemmet består av två våningar: på bottenvåningen bor katalanskan och fyller alla familjens och vardagslivets behov, medan på övervåningen

182

Acta Linguistica Lithuanica LXXXII

Katalonų „vidutinio dydžio“ kalba (galimos paralelės su lietuvių kalba)

bor kastilianskan och fyller alla andra funktioner. En utbredd användning av katalanska skulle kunna bli en faktor i ”Kataloniens tibetanisering”, och därför förespråkade Julián Marías en lösning med ”asymmetrisk tvåspråkighet”, liknande diglossi, och uppmanade samtidigt katalanerna till självbegränsning, det vill säga att medvetet avstå från att använda sitt språk inom många samhällsfunktioner, trots att han erkände katalanskans företräde i familjelivet och poesin...

Katalanernas replik kan även denna gång ha varit enbart försiktig och artig. Maurici Serrahima (1902–1979), företrädare för den katolska katalanismen och därför mer acceptabel för den nationella katolska ideologi som Franco omhuldade, försökte formulera den. Maurici Serrahimas syn var diametralt motsatt Julián Marías. Katalanerna är en nation, de är enspråkiga av naturen, kastilianskan är ett inlärt (läs: påtvingat) språk för dem och slutligen vill den katalanske författaren skriva på sitt eget språk, det vill säga på katalanska.

3.4. Som framgår rådde språklig monoteism i Francos Spanien (och delvis även efter Franco). I alla de fall som diskuterats saknades det inte uppmaningar till katalanska författare att överge sitt så kallade lokala språk och gå över till det så kallade mer universella språket, det vill säga kastilianskan. De krävdes enträget på förklaringar eller ursäkter till varför de fortsatte att använda sitt modersmål...

Det är intressant och samtidigt förvånande att frågan ännu 2007, då Katalonien var hedersgäst på bokmässan i Frankfurt, väcktes om huruvida det är möjligt att skapa katalansk litteratur på kastilianska... Kommentarer torde vara överflödiga.

4. KATALANSKA SOM SPRÅK AV ”MEDELSTOR” STORLEK OCH EUROPEISKA UNIONEN

Nu bör vi betrakta situationen i dagens Europeiska union^⁵. Där delas språken in i två huvudgrupper: å ena sidan officiellt erkända språk (så att säga språk av första klass) och å andra sidan regionala språk och minoritetsspråk (så att säga språk av andra klass), vilka i teorin skyddas genom 1992 års europeiska stadga om regionala språk och minoritetsspråk (jfr Carta 1992). Katalanskan tillhör den senare gruppen. Å andra sidan skiljer sig språksituationen i Konungariket Spanien (cirka 47 miljoner invånare) markant från språksituationen på andra håll i Europa, till exempel i Schweiziska edsförbundet (8,5 miljoner), eller på andra håll, till exempel i Kanada (cirka 38 miljoner).

^⁵I detta avsnitt bygger framställningen särskilt på Vila, Bretxa 2013; Bastardas i Boada, Boix-Fuster, Torrens Guer­rini 2018.

Įžvalgos / Insights

183

PIETRO U. DINI

Till sist ska jag förklara det begrepp som gav denna föreläsning dess titel. För att på ett lämpligt och adekvat sätt beskriva nya och komplexa språksituationer i världen håller en ny språkklassificering på att utarbetas. Detta är resultatet av ett projekt vid Centrum för sociolingvistik och kommunikation vid Barcelonas universitet. Forskningsobjektet var just ”medelstora” språkgemenskaper och ”medelstora” språk. Men vad är en medelstor gemenskap och vad är ett medelstort språk? Och vilka kännetecken har de? Detta är en okonventionell indelning, det vill säga varken genealogisk eller typologisk, utan den bygger uteslutande på ett kvantitativt kriterium. Måttet för denna indelning är den så kallade ”medelstora” språkgemenskapen. Bland världens språk erkänns en grupp ”medelstora” språk⁶.

En ”medelstor” språkgemenskap anses vara en sådan vars demografiska omfattning uppgår till minst en miljon (vissa säger en halv miljon) och högst 25 miljoner talare. Det rör sig alltså om tillräckligt stora gemenskaper för att ha administrativa, akademiska, kommunikativa och politiska resurser (även om de kanske inte är helt självständiga). Med en sådan kategorisering är det lätt att se att katalanska ingalunda är ett litet språk.

5. ETT MINORITETSSPRÅK?

För att väl förklara frågan om katalanska som minoritetsspråk i Konungariket Spanien och i ett europeiskt sammanhang är det värt att begrunda motsättningen mellan självuppfattningen i Konungariket Spanien versus den territoriella verkligheten och demolingvistiken i ett europeiskt sammanhang.

Låt oss se på det katalanska språkområdet (32 108 km²). Det är större än vissa europeiska stater, till exempel Belgien (cirka 30 500 km²), Albanien (cirka 28 750 km²), Makedonien (cirka 25 700 km²), Kosovo (cirka 10 890 km²), Nederländerna (cirka 7 510 km²), Luxemburg (cirka 2 586 km²) med flera.

Detsamma kan sägas om antalet talare. Faktum är att omkring 9 miljoner människor talar katalanska, vilket alltså inte är så mycket färre än antalet grekisktalande (10,7 miljoner), och fler än antalet nederländsktalande (7,0 miljoner), bulgarisktalande (6,9 miljoner), dansktalande (5,8 miljoner), finsktalande (5,5 miljoner), norsktalande (4,7 miljoner), albansktalande (2,9 miljoner), litauisktalande (2,8 miljoner), makedonsktalande (1,7 miljoner), lettisktalande (1,7 miljoner), irisktalande (1,7 miljoner), estnisktalande (1,3 miljoner), luxemburgisktalande (0,6 miljoner) och isländsktalande (0,3 miljoner).

Det har nu blivit så att man brukar betrakta situationen genom Konungariket Spaniens prisma, vilket fördunklar den statistiska verkligheten. I ett europeiskt sammanhang framträder emellertid den territoriella och demolingvistiska verkligheten för katalanska tydligt – då är det svårare (eller

⁶ På engelska används termen medium-sized language communities.

184

Acta Linguistica Lithuanica LXXXII

Katalonų „vidutinio dydžio“ kalba (galimos paralelės su lietuvių kalba)

det är helt enkelt svårt) att tala om ett minoritetsspråk eller ett litet språk. Det blir lättare att förstå det katalanska språkets ställning och verklighet om vi sätter in det i en förteckning över språk och stater.

Det är självklart att språkpolitiken i detta sammanhang är ett särskilt viktigt redskap för att bevara användningen av ett minoritetsspråk (i det här fallet katalanska). Exempelvis har användningen av katalanska i skolorna hittills varit ett verktyg för integration och sammanhållning, men har nyligen blivit en av de främsta orsakerna till politisk friktion. Enligt uppgifter från InformeCat (2016; 2018: 23–30) klagar kastilianskspråkiga familjer som bor i Katalonien över att kastilianska diskrimineras i de katalanska skolorna.

Dessutom har även Katalonien under de senaste årtiondena upplevt betydande migrationsströmmar, framför allt från Afrika (Maghreb), men också från länder i Sydamerika. Situationen blir särskilt akut i den rådande så kallade globaliseringen, där målet är att utplåna historiska nationer och själva föreställningen om nationalitet. Samtidigt försöker man på alla sätt göra samhällena kosmopolitiska, exempelvis genom att artificiellt främja mångkulturella migrationsprocesser och därigenom lägga grunden för framtida ”krig mellan fattiga”. Allt detta sker enbart till förmån för det nationalitetslösa finanselitens skikt …

Sådana strävanden strider naturligtvis mot traditionella ekosystem, först och främst nationella ekosystem, med eller utan stat, eftersom de fortfarande rymmer ett traditionellt levnadssätt och en levande språklig mångfald bland människor.

En annan viktig uppgift som är värd att uppmärksamma är den så kallade subjektiva etnolingvistiska vitaliteten, det vill säga hur talarna av ett språk själva uppfattar sitt språks betydelse.

I Katalonien tillskriver katalansktalande människor sin språkgrupp en tämligen hög subjektiv etnolingvistisk vitalitet. De flesta fortsätter att använda katalanska som förstaspråk när de uppfostrar sina barn (ibland används katalanska även i kastilianskspråkiga familjer). Deras uppfattning om det egna språkets betydelse och användbarhet skiljer sig dock när det jämförs med grannspråken, det vill säga kastilianska, franska och kanske italienska. Och naturligtvis när det jämförs med engelska.

Dessutom har en stark partikularism fått fäste i vissa delar av det katalanska språkområdet, såsom Valencia och Balearerna; där talar man mer valencianska respektive mallorkinska dialekter än katalanska. Detta har lett till en territoriell splittring och upplösning, vilket inte bara har inneburit en faktisk minskning av det sammanhängande katalansktalande området utan också en symbolisk försvagning av det katalanska språkrummet.

Įžvalgos / Insights

185

PIETRO U. DINI

6. I STÄLLET FÖR SLUTSATSER

Av det som sagts framgår att katalanska med full rätt hör till gruppen ”medelstora” språk, men det är inte ett statsspråk, utom i Andorra, och har därför ingen statlig förvaltning. Allt detta kompenseras, så långt det är möjligt, av Generalitat de Catalunya, som i själva verket endast är en substat.

Under sådana förhållanden begränsas den katalanska språkgemenskapens autonomi drastiskt i många viktiga avseenden som är avgörande för att bevara vilket språks livskraft som helst.

Slutligen bör frågan ställas: vilken framtida utmaning kan språket i en ”medelstor” gemenskap stå inför? Dessa gemenskaper uppvisar en hög grad av institutionell komplexitet inom alla samhällssfärer: familjer, universitet, affärsliv och internet. Det bör noteras att vetenskapliga arbeten är särskilt utsatta. Å andra sidan är det inte bara ”medelstora” språk som drabbas av detta. Den globalt välkända effekten morbus anglicus.

Sammanfattningsvis kan de största riskfaktorerna för språket i en ”medelstor” gemenskap identifieras: 1. Politisk underordning; 2. Massinvandring; 3. Globalisering.

När vi närmar oss slutet kan vi konstatera att globaliseringen, trots att den på alla sätt har suddat ut gränserna mellan stater och de nationella känslor som hör samman med dem, ännu inte har utplånat dem. De formella gränserna består. Men om det tidigare var vanligt att lära sig, eller åtminstone skaffa sig grundläggande kunskaper i, grannländernas språk, är det inte längre så. Gränserna finns formellt kvar, men kommunikationen sker på lingua franca, och det är oftast engelska. Det innebär att gränserna blir alltmer formella; de saknar kulturellt innehåll och substans (dessutom urholkas, försvagas och ”förångas” även innehållet i de nationella författningarna inifrån).

Avslutningsvis vill jag påminna om den berömde romanförfattaren Germà Colon (1928–2020), professor vid universitetet i Basel, som nyligen gick bort, och om hans ord från början av sjuttiotalet (Colon 1971: 10): katalanskans framtid är ganska dyster, men, sade han, språket har stått emot i fyra århundraden utan att bli de fattigas patois eller enbart en folkloristisk kuriositet (såsom exempelvis skedde med occitanskan). Det är ett folk, betonade Germà Colon, som trots att det har upplevt många svårigheter inte vill avstå från den ädlaste delen av sin identitet.

Jag tycker att dessa ord fortfarande är aktuella i dag, även om jag förstås inte är säker på om de visar att utvecklingen går åt rätt eller fel håll …

186

Acta Linguistica Lithuanica LXXXII

Katalonų „vidutinio dydžio“ kalba (galimos paralelės su lietuvių kalba)

LITERATŪRA

Barbour Stephen, Carmichael Cathie 2002: Language and Nationalism in Europe, Oxford: Oxford University Press.

Bastardas i Boada Albert, Boix-Fuster Emili, Torrens Guerrini Rosa Maria 2018: El català, llengua mitjana d’Europa. Multilingüisme, globalització i sostenibilitat lingüística, Barcelona: Octaedro.

Carta 1992: Carta Europea per a les Llengües Regionals i Minoritàries, Barcelona: Generalitat de Catalunya. Departament de Cultura.

Colon Germà 1971: La lingua catalana, ieri e oggi. – In Sergio Salvi, ed., Il terzo mondo in Europa. Problemi delle minoranze etniche europee, Il Bimestre, 3–1/2; Catalunya, ed., Giuseppe Tavani, p. vii-x.

Francés Antoni Ferrando, Amorós Miquel Nicolàs 2011: Història de la llengua catalana (Nova edició revisada i ampliada), Barcelona: Editorial UOC.

InformeCat 2016: Xarxa Cruscat, ed., IX Informe sobre la situació de la llengua catalana (2015), Barcelona: Observatori de la Llengua Catalana. Prieiga internete: http://blogs.iec.cat/cruscat/wp-content/uploads/sites/15/2016/11/informe2015.pdf

InformeCat 2018: Plataforma per la llengua, InformeCat 2018. 50 dades sobre la llengua catalana. Prieiga internete: https://www.plataformallengua.cat/media/upload/pdf/informecat2018_1528713023.pdf

Jörg Moses 2013: Katalonien zwischen Separatismus und Transnationalisierung. Zur Konstruktion und Dynamik raumbezogener Identitäten, Forum Politische Geographie 10, Berlin, LIT Verlag.

Kraus Peter A. 2015: Language policy and Catalan independence. – In Klaus-Jürgen Nagel, Stephen Rixen, ed., Catalonia in Spain and Europe: Is There a Way to Independence?, Baden-Baden: Nomos Verlagsgesellschaft.

Nadal Josep M., Prats Modest 1982: Història de la llengua catalana I.: Dels inicis fins al segle XV, Barcelona: Edicions 62.

Nadal Josep M., Prats Modest 1996: Història de la llengua catalana II.: El segle XV, Barcelona: Edicions 62.

Nadal Josep M., Prats Modest 2001: Història de la llengua, Enciclopèdia de la llengua catalana, Barcelona: Edicions 62.

Rigobon Patrizio 2018: Lingua e tradizione letteraria: la valenza politica della singolarità catalana, in La nazione catalana. Storia, lingua, politica, Costituzione nella prospettiva plurinazionale, Napoli: Editoriale Scientifica, 25–43.

Įžvalgos / Insights

187

PIETRO U. DINI

Veny Joan 1978: Estudis de geolingüística catalana, Barcelona: Edicions 62.

Tavani Giuseppe 1994: Breu història de la llengua catalana, Barcelona: Edicions 62.

Vila F. Xavier, Bretxa Vanessa 2013: The Analysis of Medium-Sized Language Communities. – In Vila F.X., Survival and Development of Language Communities, Bristol: Multilingual Matters, 1–17.

Įteikta 2020 m. balandžio 7 d.

PIETRO U. DINI

Pizos universitetas

via S. Maria 36, I-56126 Pisa, Italija

[email protected]

188

Acta Linguistica Lituanica LXXXII