GIEDRIUS ALKAUSKAS

HÖGTID

För några år sedan, medan vi väntade i gymnasiets sal på högtiden, den aldrig upphörande festen, sade en författare och guldsmed, som om det vore den naturligaste sak i världen: – Vem är enligt dig den störste här? – Mačernis, – sade vi båda. – Mačernis, – och sedan blev vi tysta.

VYTAUTAS STULPINAS – DEN STATISKA STRÖMNINGENS POET

När jag på vintern i Telšiai svängde från Luokės gata in på Vilniaus gata, lyste det alltid en liten lampa på fjärde våningen i ett flerfamiljshus. Jag visste – nu hade Vytautas från Telšiai sin bästa skapartid. Det är ju i sådana rum som de friaste texterna föds. I Justinaičiais bur, i Sapiegíškis stuga, i flerfamiljshusets betongblock.

En poet som i kampen mot en utmattande sjukdom hela tiden river fram ännu en och ännu en förlängning. Men i dikterna syns ingen sådan trötthet. En som för freden endast ser en glesnande arkipelag i kampen mot stormännen i det väldiga slagfältet. Men i hans dikter finns inga oceaner. En krigare som i striden bara urskiljer axelklaffar i två färger. Och ändå – vilket skimrande mönster i dikterna! Bland poeter har jag inte sett någon större lärdom. Men i hans texter finns få abstraktioner.

Skogsarbetare, snickare, bibliotekarie. Om det inte gällde örtmedicin skulle man inte heller vänta sig andra slags samtal från honom. Och han berättar så många historier om den äldre litteraturen att hela detta namnregister för en känsligare pennförare en stund trycker honom mot marken. Han tycker också om starka ljus, så att alla vrår blir belysta. Inte bara allegoriskt. Redan 1971 lade man märke till honom i en tävling för unga filologer, och det var Marcelijus Martinaitis själv som skrev brevet, vars mottagare bevarar det som en relik:

Vytautai, jag, som samogit, „känner“ i Dina bilder lukten av Samogitiens jord, vars själ V. Mačernis i någon större utsträckning har blottlagt i poesin.

Den store poeten bevarade Vytautas den lärdes dikter och skickade dem, med en hälsning tillbaka till den förvånade författaren, först efter 30 år. Jag tror att det är i detta citat som fröet till Vytautas skapande ligger

326

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Vytautas Stulpinas – den statiska strömningens poet

i. Poesin måste förbli poesi, även om vi översätter den från dialekt till standardspråk. Därför skriver Vytautas, liksom en gång Mačernis, på litauiska men tänker samogitiskt. Det som skiljer var och en från de andra skiljer oss ju inte åt. Och Mačernis, som nämndes i brevet... Vad finns det mer att säga. I år, under jubileumsåret, har vi hört mycket från Vytautas om denna samogitiska jords unikum.

Genom att ännu en gång och ännu en gång pressa fram en gåva – tid – ur livet publicerade han sin första bok, „Det stora rummet“, först 1998. Därefter följde „Noktiurnos hot“ (2002), „Tysta utopier“ (2003). Dessa två redigerades av högaiten Jonas Strielkūnas. Sedan kom trilogin „Skuggor“ (2007), „Fjärran“ (2013), „Vakarijos“ (2016). Pristagare av Dionizas Poškas och Salomėja Nėries litteraturpris. I hans poesi finns inga hav, inga oklara rum, universum eller eldbollar. Om de visar sig är det endast som Tausalos lilla våg, en rumsbild från trädgårdens berså, Kolkas fyr i Kurland. Tillstånden i dikterna registreras utifrån konkreta dagar markerade i kalendern, därför är det inte lätt att förstå och fullständigt avkoda dikterna. Konkreta händelser, människor och glimtar kodas. Det är uppenbart att det bakom många texter döljer sig historier vars nycklar till avkodning endast finns i författarens minne. När det skrivs om Cedronas, som rinner mot Varduva, förstår vi att vi befinner oss i Žemaičių Kalvarija. Men om en liten granskog nämns får vi inte veta den mer exakta platsen. Men behövs det? Som Vytautas säger är all esoterik för honom de blåskimrande kullarna på andra sidan Tausalas vid solnedgången. Det är allt. När allt yttre och inre stillnar nås en gräns där dynamikens lagar inte längre gäller. Statik träder in. Men vilken strömning detta är! Sannerligen, Vytautas tycker inte om suffixet –yb. Han tycker inte heller om ordet „hjärta“. Därför – inga storheter och evigheter. Endast gränslöshet, endast rymd. Låt det då vara så: när allt stillnar träder det viktigaste i funktion: livets väsen.

Poeten över den stillnade och nu verkliga, statiska strömningen.

Giedrius Alkauskas

Insikter / Insights

327