Ett fragment ur en lång, lång dikt ”Apgraibomis”

När den vanliga världen inte längre finns, drar sig Medvetandet tillbaka till den sista citadellet – den Språkliga verkligheten – Där det fortfarande är möjligt att med ordet ”hand” Smeka ordet ”katt”, med ordet ”Gud” – Tämja ordet ”nonsens”, med ordet ”älska” gå och hälsa på de döda.

Rimvydas Stankevičius

Kära Acta Linguistica Lituanica-läsare!

Det gick väl för tidskriftens 90:e jubileumsvolym. Den trogna språkets människa, den begåvade poeten Rimvydas Stankevičius, skänkte några ännu opublicerade rader med anknytning till ord. Jag hade aldrig tänkt att denna gåva, som också vittnar om troheten mot modersmålet, skulle få mig att åter smeka mina egna ord och glädjas åt att den žemaitiska dialekten och det enda modersmålet, litauiskan, trivs så väl tillsammans inom mig, även om det tyska språk jag valde att studera var en nyckel inte bara till R. M. Rilkes poesi, utan också till den bredare värld av filosofi skriven på tyska eller av otaliga ohörda och osedda böcker översatta till detta språk.

Varför skriver och trycker forskare böcker, artiklar och verk av andra genrer och slag, läser och översätter komplicerade manuskript? Nyfikenhet, en önskan att förstå början till många företeelser och händelser, att offentliggöra den så att de läsande förstår att det redan före dem fanns skriftliga lager, att man skyndade sig att bevara dem för historien. Ofta kan detta kallas en trogen tjänst åt historien, eller kanske ett stöd för forskarens liv. Det är svårt att säga vilken sida av vetenskapen vi ser: den som räknar poäng, eller den utan vilken livet skulle sakna trivsel, känslan av glädje över upptäckter och insikten att vi väntar på att freden ska infinna sig. Jag minns ständigt ögonblicken när man, efter att i arkivet ha funnit bekräftelsen på den egna sanningen som man så länge sökt, knappast kunde beskriva sitt inre tillstånd. Vetenskapen hjälper oss att ge det förflutna, nuet och framtiden mening, att känna värme och frid inför våra tankars framtid och deras liv tillsammans med andra människor.

Tidskriftens 90:e volym inleds med en undersökning av Tyska orden i Preussen. Genom att använda notariers signaturer identifieras anonyma skrifter. Författaren Dieter’is Heckmann’as, en mycket erfaren arkivarie, redogör verkligen för väsentliga aspekter av identifieringsproblematiken. Professor Marie-Luise’es Heckmann riktar blicken mot ännu tidigare skriftliga källor, till 800- och 900-talen. Författaren presenterar en analys av kung Otonos I manuskript. Volymen innehåller rikligt med publikationer ägnade åt onomastik. Tidskriftens äldste författare Jürgen’as Udolph’as skyndar sig att skriva och fortsätter sitt livslånga sökande efter namnet på staden Leipcigo. Författaren, som har ett av de största personliga onomastiska kartoteken, lägger ännu en gång fram sina insikter om ursprunget till namnet Leipcigo och dess samband med den germanska konsonantförskjutningen. Även ursprunget till oikonymen Ginučiai behandlas. Uppmärksamhet ägnas också åt tendenser i givandet av baltiska namn i emigrationen i Storbritannien 1991–2020. Sådana teman kommer sannolikt att bli vanligare, även om man skulle vilja höra också om en snabbare återvändo för emigranterna till fosterlandet, som borde vänta på sina egna människor, eftersom vi är för få men måste vara starka. Den unge doktoranden Simonas Noreikis från Helsingfors universitet diskuterar finno-ugriskt ursprung hos hydronymer med den litauiska hydronymikens nestor Aleksandras Vanagas, vars 90-årsdag vi kommer att högtidlighålla i år. I volymen behandlas åter dualis i Jurgis Ambroziejus handskrivna predikningar; man återvänder till bilden av sovjetiska Litauen i textkorpusen för den ideologiska berättelsen om den moderna identiteten, eftersom man måste känna det förflutnas främmandeskap för att förstå nutiden. Utländska författares blickar riktas mot universaliteten i den semantiska dynamiken från ’kropp’ till ’person’, ’självhet’, ’själ’, samt mot semantisk kompositionsmodulering av kvantitativa indikatorer i engelska fraser. Hos oss har en sådan undersökning ännu inte förekommit – en AIC-undersökning av skalan hos slutna engelska förbindelser (sammansatta ord). Således kastar ukrainska och tyska författare en blick på lingua franca. Den sista artikeln bygger på ett associativt experiment utfört av ukrainska och slovakiska författare, där avund undersöks som ett psykologiskt och kognitivt fenomen i ukrainarnas och slovakernas språkliga medvetande. Således är kriget oförmöget att störa den vetenskapliga tanken; ingen avvisning eller främlingskap kan förnimmas. Och det som har skrivits och tryckts kommer inte att försvinna spårlöst. I sina insikter preciserar Darius Antanavičius ännu en gång sin hypotes, publicerad i tidskriften, om Mikalojaus Daukšas dödsår. I den 90:e Acta Linguistica Lithuanica-volymen finns också två recensioner.

Jag vet inte om tidskriftens jubileumsvolym Acta Linguistica Lithuanica kommer att visa den vetenskapliga livsvägen, men jag hoppas att den ska väcka tankar och idéer och inte låta oss fjärma oss från vetenskapens värld. Må de reflektioner som uppstår ge glädje och tankarnas samförstånd.

Med önskan till författare, läsare och bedömare att finna det bästa, chefredaktör Grasil­da Blažienė

8

Acta Linguistica Lithuanica XC