Page 1Förståelse av och användning av de litterära termerna pastiss (pastiche) och parodija (parodi) inom lettisk litteraturvetenskap
ANITA HELVIGA
Liepāja University
Kurzeme Institute of Humanities
SIGITA IGNATJEVA
Liepāja University
Kurzeme Institute of Humanities
NYCKELORD: pastiss, parodija, litterära termer, lettisk terminologi
INLEDNING
Termer förändras, liksom varje lexikal enhet i ett språk. I forskning om hur terminologin inom lettisk litteraturvetenskap har bildats och utvecklats ägnas särskild uppmärksamhet åt termer som har genomgått olika semantiska och funktionella förändringar. I denna artikel undersöks två sådana termer – pastiss och parodija. Termerna pastiss och parodija är inte nya inom lettisk litteraturvetenskap, men förklaringarna av dem är tvetydiga, och flera semantiska nyanser fortsätter att utvecklas. Detta sker i samband med tolkningen av begreppen inom närliggande fält och olika kulturer samt deras inbördes samspel och påverkan. Det finns en uppfattning att pastiss också är parodija, vilket alltså likställer begreppen. En sådan uppfattning är begränsande och tillåter inte en fullständig semantiskt-funktionell förståelse av termerna och leder följaktligen inte till en adekvat och precis användning.
Artikelns syfte är att belysa de viktigaste dragen i förståelsen och användningen av termerna pastiss och parodija utifrån den kronologiska utvecklingen av lettisk litteraturvetenskap, med betoning på termernas särdrag och dokumentation av förändringarna.
För att undersöka en bredare omfattning av termanvändningen ges exempel från allmänspråkliga ordböcker, litteratur inom litteraturvetenskap, läroböcker och tidskrifter, tillsammans med exempel från termordböcker.
40
Anita Helviga | Sigita Ignatjeva
Comprehension and use of the literary terms pastiss (pastiche) and parodija (parody) in Latvian literary studies
Page 2Artikeln består av två huvuddelar. Den första delen beskriver hur termen pastišš uppkom och fick sin form, förklarar och definierar termen, jämför dess semantiska tolkning inom närliggande fält och kontaktspråk samt belyser dragen i transterminologisering. Den andra delen analyserar förklaringarna av ordet/termen parodija i olika lexikografiska (inklusive terminografiska) källor och belyser aspekter av ordets determinologisering. Lexikografiska källor på två kontaktspråk (engelska och ryska) används för jämförelsen, eftersom semantiska förändringar hos ord (däribland termer) påverkas av ett betydligt större språkligt rum än ett enda språk.
1. TERMEN PASTIŠŠ
Termen pastišš används betydligt oftare inom lettisk musikvetenskap än inom lettisk litteraturvetenskap. Ordet verkar ha introducerats i lettiskan som en musikterm. Ordet pastišš förekommer i få lettiska ordböcker. Betydelsen förklaras vanligen som ”stilimitation, reproduktion”. Det bör nämnas att ordet (och därmed termen) inte är allmänt känt – i lettiska massmedier ställer intellektuella ofta frågan ”Vad är pastisch?”.
1.1. Anpassningen av låneordet i lettiskan
Det lettiska ordet pastišš, ”pastisch”, är lånat från franskans pastiche, som i sin tur är ett låneord från italienskans pasticcio, ”blandad, sammanblandad”. Det råder ingen enighet om ordets korrekta lettiska form: termen har använts i olika former, både maskulinum (pastišš) och femininum (pastiša), som böjligt och oböjligt (pasticio, pastićo, pastičio) ord:
“Pastičio ir savervējums no jau agrāk uzrakstītām arijām, kurām tagad piemēro citu tekstu.” (Sproģis 1921: 14);
“[..] lieliskas ir Klieņa dzeju pastišas.” (Grīns 1956a: 5);
“[..] kāpēc tāds pastišš būtu vajadzīgs.” (Sarma 1983: 24);
“[..] cik šinī skatē ir nopietnu veikumu, cik šarlatānisku eksperimentu [..] un pasticio darbu?” (Dambergs 1986: 3);
“Pastičo – stila imitācija, atdarinājums.” (Ausekle u. c. 1997: 421)
Alla dessa olika former av låneordet – pastišš, pastiša, pastićo, pasticio, pastičio – används alltså i lettiskan för att beteckna samma begrepp. De oböjliga formerna användes främst i källor som publicerades
Terminoloģija | 2017 | 24
4 1
Page 3före andra världskriget och i de publikationer som utgavs av lettiska emigranter. Även om olika grammatiska former av termen förekommer även i nutida lettiska, är den dominerande formen den böjliga maskulina pastiss, som kan betraktas som den normativa formen.
1.2. Förklaringen och definitionen av det begrepp som betecknas med termen pastiss
Det finns få lettiska källor som ger en definition av pastiss. De huvudsakliga elementen i förklaringen är imitation av stil, stilisering och reproduktion.
Termen pastiss nämndes för första gången i lettiska tidskrifter under första hälften av 1900-taletth, och vi måste medge att termen då endast användes inom musiken i betydelsen ”imitation, variation, konstruktion av något tidigare känt”. Samma förklaring ges i den välrenommerade lexikografiska publikationen Latviešu konversācijas vārdnīca. Till exempel:
”[..] brottet i Glucks medvetande inträffade i London, där han en gång hade fått i uppdrag att skriva ett ”p a s t i č i o”. [..] För detta p a s t i č i o valde Gluck just de ställen ur sina operor som publiken tyckte bäst om.” (Sproģis 1921:14);
“1738. [gada] 25. febr. viņš [Hendelis] dod pirmuzvedumā operu “Alesandro Severo”, kas gan rakstīta kā “p a s t i č o”, tas ir, izmantojot ārijas un gabalus no viņa citām operām.” (Rollāns 1935: 39);
”P a s t i č o (it. pasticcio ’pastej’): 1) opera vars musik är sammanställd av tidigare verk av olika tonsättare, anpassade till ett nytt libretto; även sådana operor som har tillkommit som ett resultat av kollektivt arbete; 2) kompositioner som flera tonsättare har medverkat i, särskilt variationer.” (LKV 1937–1938, 31106)
Inom litteraturteorin har termen införts mycket gradvis och till synes motvilligt. Under sovjetperioden var termen nästan helt ur bruk och ingår därför inte i sovjetperiodens viktigaste lexikografiska publikation Latviešu padomju enciklopēdija (LPE 1981–1988), i Vitolds Valeinis många verk om poetik (t.ex. Valeinis 1961; Valeinis 1978; Valeinis 1982) eller i läroböckerna (t.ex. Bībers et al. 1983; Grase 1988; Ausekle et al. 1990). Ordet nämns inte i det stora lettiska språkleksikonet Latviešu literārās valodas vārdnīca (LLVV 1972–1996) eller i de ordböcker över främmande ord som publicerades under sovjetperioden (t.ex. SV 1951; SV 1969; SV 1978).
In the recent period of the development of terminology (after 1990, cf. Baltiņš 2006: 72), the explanation of the meaning (general and termino-
42
Anita Helviga | Sigita Ignatjeva
Comprehension and use of the literary terms pastiss (pastiche) and parodija (parody) in Latvian literary studies
Page 4Den logiska) betydelsen av pastišs inom lettisk lexikografi förbises fortfarande i stor utsträckning. Termen nämns inte i den senaste ordboken över lettiska (MLVV-e) eller i publikationer om musikaliska, kulturella och litterära termer där den borde ha tagits med, till exempel i Mūzikas terminu vārdnīte (Torgāns 2010), Mākslas un kultūras vārdnīca (Aldersons 2011), Vārdnīca modernisma un postmodernisma literatūras lasītājiem (Skalberga 2011). Även i de tvåspråkiga ordböckerna kan en tendens att undvika ordet pastišs iakttas – termen ersätts helt eller delvis med stilizācija ’stilisering’, till exempel i English-Latvian and Latvian-English Dictionary nämns termen inte i den lettisk-engelska delen, medan pastiche i den engelsk-lettiska delen översätts som pastičo (inom musik) och stilizācija (inom litteratur) (ALLAV 2003: 314). Det bör nämnas att den terminologiska betydelsen av ordet stilizācija är likartad men inte identisk. Enligt Janīna Kursīte innebär stilizācija att de mest karakteristiska dragen hos en författare, litterär rörelse eller epok tas upp och införlivas i en text från en annan rörelse, epok eller författare (Kursīte 2002: 389). Utan att gå närmare in på stilisering kan man dra slutsatsen att den moderna tolkningen nära förbinder stilisering med förklaringen av begreppet som betecknas med båda orden pastišs och parodija.
Den moderna förståelsen av ordet pastišss lexikala och terminologiska betydelse bygger på olika förklaringar i olika källor. Fyra källor har använts för jämförelsen: Lielā enciklopēdiskā vārdnīca (LEV 2003), som hör till de allmänna encyklopediska ordböckerna; J. Kursītes terminologiska poesilexikon Dzejas vārdnīca (Kursīte 2002); en litteraturhandledning för gymnasieskolan (Lukaševičs, Mickeviča, Sokolova 2007) och en främmandeordsordbok Ilustrētā svešvārdu vārdnīca (ISV 2005), som ska förklara lånordets allmänna betydelse.
”Pastičo – ett konstverk där en annan epoks eller konstnärs stil medvetet efterliknas.” (LEV 2003: 781);
”Pastišs (fr. pastiche) eller pastičo – en term inom poststrukturalistisk poetik, härledd från it. pasticcio, som betecknar stilisering och sammanfogning av fragment ur olika operor till ett potpurri. Används huvudsakligen i två betydelser: 1) en form av parodi eller självparodi som, enligt postmodernistisk uppfattning, gör det möjligt att bekämpa det stagnerade språket och språkets och poetikens klichéer; 2) ett skrivsätt som fritt använder element från vitt skilda stilar, riktningar och strömningar och sammanfogar dem ”så som det faller sig”.” (Kursīte 2002: 299);
Terminoloģija | 2017 | 24
43
Page 5”Pastiss – en form av parodi som innefattar både experimentell form och självparodi. [..] Traditionell parodi kan inte längre existera inom postmodernismen, eftersom auktoriteterna har avskaffats och ersatts av pastisch, som i själva verket är en parodi på parodi. Därmed blandas och förenas medvetet element från olika konstnärliga stilar och litterära genrer, samtidigt som olika lexikala skikt och skilda sociala positioner används.” (Lukaševičs, Mickeviča, Sokolova 2007: 109);
”Pastičo [it. pasticcio ’pastej’] – en målning, en efterbildning av ett verk av en framstående konstnär.” (ISV 2005: 552)
Den första förklaringen betonar principen om medveten imitation, den andra definierar pastisch som en form av självparodi i relation till postmodernismens estetik. Den tredje förklaringen tolkar begreppet som parodi på parodi, där språkliga, stilistiska och genremässiga element medvetet blandas. Den fjärde förklaringen är snävare, eftersom den uteslutande förknippas med måleri.
1.3. Förklaringar av termen i engelska och ryska källor
Terminologiens och lexikografins utveckling påverkas utan tvivel av de viktigaste kontaktspråken. Därför är det användbart att granska engelska och ryska terminografiska källor.
Det är anmärkningsvärt att förklaringar av pastisch i lettiska källor vanligtvis inte omfattar detta stilistiska fenomens värderande aspekt, även om det av sammanhanget kan framgå att termen används med antingen neutral eller negativ konnotation. Engelska källor betonar däremot att pastisch kan skapas med en viss inställning till källtexten eller hypotexten – en neutral, positiv eller negativ inställning.
För jämförelsens skull citeras två engelska källor med utförliga förklaringar av termen:
”Pastiche [pas-teesh] Ett litterärt verk som består av element lånade antingen från flera andra författare eller från en viss tidigare författare. Termen kan användas nedsättande för att beteckna brist på originalitet, eller mer neutralt om verk som innebär en avsiktlig och lekfullt imiterande hyllning till andra författare. Pastisch skiljer sig från parodi genom att imitationen används som smicker snarare än hån, och från plagiat genom att den saknar avsikt att vilseleda. [..] Det frekventa bruket av pastisch har angetts som ett typiskt kännetecken för postmodernismen.” (Baldick 2008: 249);
”Pastiche Oavsett om termen tillämpas på en del av ett verk eller på verket som helhet, innebär den att verket till stor del består av fraser, motiv, bilder, episoder osv. som mer eller mindre oförändrade har lånats från andra författares verk. Termen används ofta i
4 4
Anita Helviga
Sigita Ignatjeva
Comprehension and use of the literary terms pastīš (pastiche) and parodija (parody) in Latvian literary studies
Page 6i en lätt nedsättande betydelse för att beskriva den typ av hjälplånat material som får ett omoget eller originellt verk att framstå som en mosaik av citat. Mer precist har ordet två huvudsakliga betydelser [..]. Det finns en typ av pastisch som strävar efter att återskapa stora författares stil på ett mer extremt och lättillgängligt sätt. Den tenderar att eliminera spänningar och skapa en mer färgstark och polerad effekt genom att välja ut och upprepa favoritmässiga stilmanér och foga samman dem till en ny helhet med en ytlig sammanhållning och ordning. Till skillnad från plagiat är denna typ av pastisch inte avsedd att vilseleda: det är litteratur som öppet inspirerats av litteratur [..]. Den andra huvudsakliga användningen av pastisch är inte vördnadsfull och uppskattande, utan respektlös och ibland avfärdande. I stället för att jämna ut tvetydigheter i sina källor framhäver den dem. Den kan inte helt skiljas från PARODI, men medan parodisten bara behöver anspela på originalet då och då, återskapar pastischförfattaren det mödosamt och sammanställer ofta en blandning av lånade stilar [..]. Många av pastischens specialiserade användningar påminner om denna litterära lek: den kan ge ett verk encyklopedisk räckvidd genom att omfatta alla tidigare stilar (Joyces Ulysses); den används av författare som vill ge uttryck för sin ironiska insikt om att språket kommer till dem i andra hand och i stiliserad form (George Herberts ”Jordan I”). Och en allmän pastischprägel skapas av många författare som av olika skäl avstår från att utveckla en egen stil [..]. Fredric Jameson hävdar att parodin har ersatts av pastisch i postmodernismen, där alla tidigare kulturella stilar står öppna för kannibalisering och appropriering: ”Pastisch är, liksom parodi, en imitation av en säregen eller unik, idiosynkratisk stil, ett påtagande av en språklig mask, tal på ett dött språk. Men det är en neutral form av sådan imitation, utan parodins bakomliggande motiv, amputerad från den satiriska impulsen och utan skratt.” (Childs, Fowler 2006: 167–168)
Dessa förklaringar betonar sambandet mellan pastisch och parodi samt postmodernismens estetik, den avsiktliga imitationen av andra litterära verk och den litterära och språkliga leken.
I det allmänna språkbruket (inte inom ämnesområdets terminologi), eller i vidare bemärkelse, är pastischens främsta kännetecken imitation av ett visst verk, en författare eller en period:
”pastiche – ett konstverk i en stil som imiterar ett annat verk, en annan konstnär eller en annan period.” (COED 2002: 1043);
”pastiche – 1. bild eller musikalisk komposition som består av eller imiterar olika källor. 2. ett litterärt verk eller annat konstverk utformat i stil med en välkänd författare, konstnär etc.” (OID 2000: 598)
Sambandet mellan pastisch och parodi och självironisk parodi, liksom med postmodernismen, framträder ännu tydligare i definitionerna av pastisch i de ryska källorna:
Terminologija | 2017 | 24
45
Page 7”Pastisch är (av ital. pasticco – en opera sammansatt av delar ur andra operor; potpurri) den postmodernistiska ersättningen för den klassiska modernismens parodi. Pastisch skiljer sig från parodi genom att det nu inte finns något att parodiera, inget allvarligt objekt som skulle kunna utsättas för åtlöje. Som O. M. Frejdenberg skrev kan bara det som är ”levande och heligt” parodieras. I postmodernismens epok är ingenting levande och än mindre heligt.” (TextoLogia-e);
”Pastisch är en term inom postmodernismen, en reducerad form av parodi. Under de första stadierna av tolkningen av postmodernismens konstnärliga praktik betraktades den av dess teoretiker antingen som en särskild form av parodi eller som självironisk parodi.” (ЛСТ-е);
”Pastitj (av ital. pasticcio, bokstavligen ’pastej’, bildligt ’blandning’) – eller av flera författare; ibland syftar en sådan kombination till att skapa ett nytt verk. Nära besläktad med P. är den moderna litterära kompositionen – ett montage av många verk av en eller flera författare, sammanställda efter tematiska kriterier. P. har dock också en satirisk innebörd och innehåller ett parodiskt inslag; därför är P. ofta förknippad med parodi.” (СЛТ-е)
Följaktligen är termen pastiche i sin moderna betydelse nära knuten till postmodernismens estetik i engelska och ryska lexikografiska källor, men i det lettiska språket har denna förståelse ännu inte blivit allmänt spridd.
Inom lettisk litteraturvetenskap har ännu ingen forskning publicerats om användningen av pastisch, medan det på litauiska finns Laura Auksutytės studie Pastišas lietuvių literatūroje: žaidimas klasikų kaukėmis (Pastiche in Lithuanian Literature) (se Auksutytė-e). En ingående undersökning, analys av ett brett urval exempel och identifiering av de karakteristiska dragen skulle ge omfattande information för att beskriva begreppets innehåll och föreslå en adekvat definition av ordet pastišs lexikala och terminologiska betydelser. Hittills har detta inte gjorts inom lettisk litteraturvetenskap.
1.4. Termen pastišss användning i tidigare skeden av utvecklingen av lettisk terminologi
Som nämnts ovan används termen mycket sällan under sovjetperioden, medan den i de lettiska emigranternas tidskrifter används jämförelsevis ofta för att beteckna imitation av stil/språk, återgivning av stil/språk; ibland används termen med en förklaring att –
46 Anita Helviga Comprehension and use of the literary terms pastišs (pastiche) and parodija (parody) in Latvian literary studies
Page 8varken läsarna eller litteraturkritikerna är helt medvetna om termens betydelse:
”Vår originalprosa är inte ens hundra år gammal, den har vuxit fram snabbt, utan större traditioner – hur skulle den kunna mäta sig med exempelvis James Joyce, som skrev kapitlen i sin Ulysses i stilen från nästan varje annorlunda imiterad epok inom engelsk litteratur (pastiche)?” (Grīns 1955: 8);
”Alltså råkar romanförfattaren [Jānis Sarma] bara ibland ’ta i för mycket’ i pastischen med sitt ålderdomliga uttryckssätt.” (Pļavkalns 1967: 11);
”Det svåraste är att åstadkomma den språkform som kallas pastisch (imiterat språk). [..] Det är mycket svårt att åstadkomma en pastisch, eftersom man för att lyckas måste känna till den ekonomiska, andliga och politiska tillvaron under en viss epok in i minsta detalj. Men eftersom epokens djupaste innebörd just döljer sig i språket måste man ta sig an dessa svårigheter, som kräver åratal. För läsaren är det naturligtvis bara ett ’gammaldags’ språk, och till och med många kritiker vet inte varför en sådan pastisch skulle behövas.” (Sarma 1983: 24)
Termen används och förklaras oftast i artiklar som publicerades i de lettiska emigranternas tidskrifter Laiks och Austrālijas Latvietis på 1950-talet av den lettiske litteraturkritikern Jānis Grīns (1890–1966), bosatt i Stockholm:
”Jānis Sarma är en sådan mästare på pastisch, eller imiterat språk, att vi inte har någon annan som honom. Denna ’gammaldagshet’ hålls konsekvent genom hela hans roman [”Negantnieks”]. Det märks att han känner den skildrade epoken ’som sin egen ficka’.” (Grīns 1957b: 3);
”I mindre grad fungerar de inskjutna dikterna och de humoristiska breven i imiterad stil (pastisch) i denna roman [Anšlavs Eglītis ”Līgavu mednieki”].” (Grīns 1957a: 3);
”Det bör noteras att författare ibland har funnit det nödvändigt att imitera en främmande stil, där även lexikonet (och därmed syntaxen) spelar en stor roll. Rūd. Blaumanis har i en cykel humoristiska dikter elegant imiterat flera poeters stil. Aleksandrs Grīns ”Krustnešu gaitas” är skriven i krönikestil, även vad gäller lexikonet. Jānis Sarma har likaså visat god förmåga (Vīru valoda) att imitera stilen från vissa perioder av 1800-talet. En imiterad stil kallas pastisch (från franskans pastiche).” (Grīns 1956b: 8)
Som framgår av exemplen ovan framhåller J. Grīns att pastisch är ett särskilt utvalt, imiterat språk eller en imiterad stil, avsiktligt utformad för att efterlikna en författare eller en epok. Endast i undantagsfall är syftet att skapa en komisk effekt.
Ibland används till exempel i Konstantīns Raudives bok Laikmetu ārdītāji ordgruppen pastišais stils ’pastischliknande stil’ med hänvisning till en situation där ämnet, handlingen och upplevelserna inte är
Terminoloģija | 2017 | 24
47
Page 9litterärt verks viktigaste beståndsdelar och i stället ge vika för avsiktlig stilisering, kombinationer och stilistiska förfiningar:
”Proust är den intellektuella franska världens märkligaste kompositum: hans pastischartade stil, hans finessers finhet, hans kombinationers sublimation, hans stilisering i medvetandet når de gränser för andlighet där stoff, tematik, insikt och upplevelse förlorar sin ursprungliga betydelse [..].” (Raudive 1974: 61)
1.5. Termen pastišss samtida kontext
Termen pastišs blir allt populärare under det senaste skedet av den lettiska terminologins utveckling (sedan 1990). Den används i texter om 1920- och 1930-talens litteratur och syftar på ett för perioden passande språkval, till exempel i artikeln om Aleksandrs Grīns litterära skapande av Ingrida Kiršentāle:
”[Aleksandrs Grīns] samlade material till några senare litterära verk, som han skrev i pastisch, genom att efterlikna forntidens språk.” (Kiršentāle 1994: 66)
Termen syftar främst på de teoretiska aspekterna av postmodernismens estetik och introduceras i det lettiska språket genom översättningar av forskningslitteratur (t.ex. Boiko 1989), publikationer av lettiska litteraturteoretiker (t.ex. Berelis 2001) och undersökningar av postmodernism inom teatern (t.ex. Gulbe 2004):
”Hybridisering, eller muterande reproduktion av genrer, omfattar även sådana former som parodi, travesti och pastisch. [..] Representationen berikas av såväl klichéer som plagiat [..], parodi och pastisch, pop och kitsch.” (Boiko 1989: 4);
”Idén har fullbordat ett helt kretslopp: från texter riktade till de allra högst belästa intellektuella till den triviala litteraturen, och därifrån tillbaka till den ’seriösa’ litteraturen, som nu inte skäms för att erbjuda samma högbrynade läsare parodier? pastischer? inversioner? av triviala genrer – kort sagt, att ta på allvar sådant som alldeles nyligen betraktades som banalt och som olämpligt för självrespekterande författare.” (Berelis 2001: 146);
”Huvudtemat – det sakrala – i hjältegestalten trängs undan av ett perifert tema om det kuvade folket, som behandlas i form av parodi och pastisch.” (Gulbe 2004: 170)
För närvarande återfinns flera förklaringar av termen i lettiska tidskrifter, vardaglig kommunikation och elektroniska miljöer. De åskådliggör hur termen förstås och används i dag, med en nära koppling mellan begreppen pastiša och parodija. Det första exemplet är ett citat ur en essä av Rihards Rubins Smiekli, no Homēra līdz pastišam (”Skratt från Homeros till pastisch”) (se Rubīns 2008-e),
48
Anita Helviga | Sigita Ignatjeva
Comprehension and use of the literary terms pastišs (pastiche) and parodija (parody) in Latvian literary studies
Page 10det andra och det tredje exemplet – från referensmaterial som finns tillgängligt online (se Postmodernisma ABC-e; Kulturoloģija-e):
”Pastīšs. Postmodern parodi. En uppmaning att le och skratta åt sig själv på ett modernt sätt, med insikt om situationens tragikomik. Ironisk spleen, dekonstruktion, men ingalunda nihilism. Snarare ett nytt plato (en kollageartad värdegrund), som, prövad i erfarenheten, gör anspråk på en ny sanning som inte behöver bevisas. Tvivla på allt, men behåll alltid leendet. Schizofren diskurs, som kritiserar de ”galningar” som betraktar sig själva som ”normala”. Menippea – en benägenhet att avvisa estetiska värden. Att chockera med det fula, till och med det patologiska. Konst är allt. Det är inte fotgängarens eller den hästskjutsåkandes åsikt. En replik slängd ur sig i all hast. Slumpen – livets drottning. En skrattande människa – en god reskamrat.” (Rubīns 2008-e);
”Vad är pastisch och hur skiljer den sig från parodi?
Pastisch är en imitation av en unik stil, användning av en stilistisk mask, tal på ett dött språk, neutral mimikry, ett förfarande utan någon dold önskan att parodiera och utan satir eller hån; pastisch är en parodi som har förlorat sin humor.”
Parodi föreföll uppenbarligen alltför återhållsam för postmodernisterna, eftersom parodi påminner om normala företeelser i livet. Och inte bara normala, utan också iögonfallande och unika företeelser, som publiken omedelbart kan känna igen i parodier.
Låt oss upprepa: postmodernismen hade inget annat val än att vända sig till pastischen, eftersom stilistisk innovation inte är möjlig; man kan bara imitera döda stilar och tala med dessa stilars röst, gömd bakom en mask. Det betyder att postmodernismen strävar efter konst, men bara tar en annan väg. Och det innebär att ett av de främsta resultaten av postmodernistisk konst blir att konsten glider in under den ”gamla” konstens herravälde.” (Postmodernisma ABC-e);
”Pastisch – stilisering, en form av parodi eller självironi; även ett sätt att skriva som fritt använder element från de mest skilda stilar, riktningar och strömningar och sätter ihop dem ’som det faller sig’.” (Kulturoloģija-e)
Även om användningen av termen pastīšs i nutida lettiska har ökat avsevärt, verkar förståelsen av den ännu inte vara övertygande och helt entydig. Användningssammanhanget tyder på att pastisch som stilistiskt grepp kan uppfattas med neutrala eller negativa konnotationer. Denna egenskap hos pastisch betonas mer i engelskspråkiga källor. Pastisch kan skapas med olika förhållningssätt till källtexten eller hypotexten – positiva, neutrala eller negativa; i lettisk litteraturvetenskap saknas fortfarande forskning i frågan.
Lettiska lexikografiska källor ger ingen allmänt vedertagen och tydlig åtskillnad mellan termerna parodija och pastīšs (eller mellan stilizācija och imitācija som de grundläggande karakteriserande orden), medan
Terminoloģija | 2017 | 24 49
Page 11flera utländska författare anger kriterier för åtskillnaden. En jämförelse av de olika definitionerna visar att ett väsentligt kriterium är förekomsten av komik. Parodi innehåller, till skillnad från pastisch, komiska inslag och humoristiska attityder.
2. TERMMET PARODIJA
I artikelns första kapitel togs redan den nära kopplingen mellan pastīš och begreppet som ryms i termen parodija upp. För att definiera båda begreppen så precist som möjligt och blottlägga deras terminologiska innehåll bör nyanserna i de likartade respektive olikartade dragen undersökas noggrant. Ordet parodija används flitigt på lettiska (till skillnad från ordet pastīš), därför finns det skäl att anta att ordets semantik har utvidgats betydligt, att flera betydelser används och att ordet numera tillhör det allmänna ordförrådet.
2.1. Ordets etymologi och stavning
Ordet parodija är ett lånord från franskans parodie, från grekiskans parōidia < para ’bredvid, parallellt med’ + ōidē ’sång, ode’, och dess litterära betydelse är ’motsång’ (SV 1999: 563).
Ordet parodija har funnits med i lettiska ordböcker sedan andra hälften av 1800-talet (t.ex. Valdemārs 1872; Dravnieks 1886), med betydelsen ”zobgalīgi pārgriezts raksts” (’skrift som omvandlats/ändrats på ett gycklande sätt’) (Valdemārs 1872: 363). Det skrevs också med långt ō – parōdija (jfr SV 1934: 215) – i enlighet med dåtidens ortografi.
Besläktade avledningar används också på lettiska: substantiven parodists, parodējums, parodēšana, verbet parodēt, adjektivet parodisks och adverbet parodiski.
2.2. Förklaringen av betydelsen hos parodija
Ordet parodija (till skillnad från ordet pastīš) återfinns i ordböcker över det allmänna lettiska ordförrådet, i främmandeordsordböcker, i uppslagsverk och i termordböcker. Vanligen anges två betydelser:
1) anknytning till ett konstverk (litterärt eller musikaliskt) där fenomenets väsen imiteras humoristiskt eller ironiskt;
2) hänvisning till något som endast har en yttre eller rentav förvrängd likhet med fenomenets kärna. (SV 1999: 563; LVV 2006: 788; m.fl.)
50
Anita Helvīga | Comprehension and use of the literary terms pastīš
Sigita Ignatjeva | (pastiche) and parodija (parody) in Latvian literary studies
Page 12Därför kan man dra slutsatsen att den första lexikala betydelsen främst kan kopplas till förståelsen av termen, medan den andra betydelsen är mer lämpad för vardagligt språkbruk och hänger samman med determinologisering.
Förståelsen av begreppet parodija på lettiska definieras mer exakt än förståelsen av pastišs. Det centrala semantiska elementet i ordet parodija är knutet till imitation.
2.3. Användningen av termen parodija i slutet av 1800th-talet och under första hälften av 1900th-talet
I slutet av 1800th-talet och i början av 1900th-talet användes termen parodija främst för att uttrycka en nedsättande inställning till det fenomen som imiterades, hånades eller karakteriserades. Som ordboken över främmande ord från 1908 förklarar är parodija ”Zobgalīgs pakaļdarinājums, izķēmojums pēc iespējas tuvu pie oriģināla pieturoties.” (”En hånfull efterbildning, en förvrängning som så nära som möjligt håller sig till originalet”.) (Lībknehts 1908: 218)
Många parodier publicerades vid den tiden i tidskriften Vārdotājs. Vanligtvis publiceras först originaltexten (dikten), följd av parodin. Titlarna visar vilket som är originalet och vilket som är parodin, till exempel:
P. Bērziņš Oriģināls Den som vill plocka rosor, suga söt honung, måste stå ut med att bli stucken av en tagg.
Mas.-Dund. Parodija Den som vill få en plats i kassan och fylla sin plånbok måste stå ut med direktören. (Vārdotājs, 1906, 1 Jan.)
Om originalet (författaren, det litterära verket) är välkänt anges det inte, eftersom man antar att läsarna känner till originaltexten. Till exempel parodin på den populära sången ”Ja ikviens tik zemē sētu / Vienu graudu veselu, / Kas gan izskaitīt tad spētu / Zelta kviešu krājumu”:
Om alla som kunde skriva började skriva kritik, vem skulle då kunna läsa allt det ändlösa nonsenset! (Jūrm.-Janc.) (Vārdotājs, 1906, 15 jan.)
Under senare årtionden används termen främst för att beteckna ett särskilt drag i litterär stil eller en litterär genre. En sådan förklaring återfinns i det första ansedda uppslagsverket Konversācijas vārdnīca (KV III) och i artiklar från början av 1900th-talet (t.ex. Bērziņš 1925):
Terminoloģija | 2017 | 24
51
Page 13”P A R O D I J A En form av poesi som, efter mönster av ett känt, allvarligt poem och med dess form och delvis uttryckssätt bevarade, besjunger ett lägre ämne för att därigenom göra narr av det.” (KV III 3075);
”Višmanis skiljer mellan fem imitationsformer. Den första av dessa är p a r o d i j a, som uppstår genom att originalets form och rim bevaras, men ett annat innehåll sätts in i dem.” (Bērziņš 1925: 16)
I en av de mest ansedda referenskällorna från första hälften av 20th-talet, Latviešu konversācijas vārdnīca, ges en förklaring av parodi inom litteratur och musik, där imitationens hånfulla och förlöjligande aspekter betonas:
”parōdija (gr. parōdīa ’sång vid sidan av’): 1. Imitation av ett litterärt fenomen eller en dikt i motsatt anda, vanligen genom att ett kontrasterande innehåll infogas i förebildens särpräglade uttrycksform. Genren har i allmänhet en munter och satirisk prägel, särskilt i sådana verk där förebildens allvarliga tanke genom parafras förvandlas till ett skämt, en drift eller ett åtlöje. [..] Men det kan också röra sig om en mer allmän parodisk skapelse, som med en viss egenvärdig humor berör tidstypiska litterära motsättningar eller motsättningar i vardagslivet. I en ännu vidare bemärkelse närmar sig parodisk imitation travesti. [..] 2. Inom musiken betecknade parōdija tidigare både imitation av ett musikstycke i karikerande syfte och anpassning av en text till en välkänd text utan hånfullt syfte. [..]” (LKV 1937–1938: 30870–30872)
2.4. Samtida förståelse av termen parodija inom lettisk litteraturvetenskap
Inom litteraturvetenskapen under sovjetperioden i mitten av 20th-talet syftar termen främst på att de fåniga eller absurda dragen i en annan författares verk elimineras i satirisk litteratur eller karikatyrer. Till exempel definieras parodija i ordboken över litterära termer översatt från ryska som en form av satirisk litteratur (se ĪLTV 1957), medan termen i den tidens främsta litteraturteoretiker V. Valeinis tidiga verk syftar på en karikatyr av en författares eller litterär rörelses stil (se Valeinis 1961 etc.):
”P A R O D I J A Grekiska parōdia av para ’mot’ och ōdē ’sång’. En av den satiriska litteraturens former; ett verk på vers eller prosa där de löjliga eller absurda sidorna av en känd författares verk eller ett populärt verk vanligen framställs.” (ĪLTV 1957: 167);
”Parodi är en karikering av en författares eller litterär riktnings stil. Ofta förenas parodin med karikatyren. Till exempel är ”Don Quijote” samtidigt en parodi på riddarromanernas stil och en karikatyr av riddaren själv. I den lettiska litteraturen har Andrejs Upīts gett ut en serie parodier under titeln ”Karikatūras”.” (Valeinis 1961: 209)
5 2
Anita Helviga Sigita Ignatjeva
Comprehension and use of the literary terms pastīšs (pastiche) and parodija (parody) in Latvian literary studies
Page 14I de lexikografiska källorna från slutet av 20th-talet nämner förklaringarna av termen parodija fortfarande syftet med det tidigare beskrivna fenomenet – parodi skapas för att förlöjliga, kritisera och bekämpa det oönskade – men formuleringarna är mer allmänna och inte lika tendentiösa; till exempel är parodi ”fenomenets avsiktligt förvrängda kärna” (LVV 2006: 788), ”överdriven komisk imitation” (MLVV-e).
I början av 21st-talet ger lettiska litteraturteoretiker mer omfattande förklaringar av termen. Andrejs Grāpis betraktar parodi som en estetisk kategori inom skönlitteraturen (se Grāpis 2001), J. Kursīte betonar parodins uttryck i den lettiska litteraturen – i synnerhet har de mest framstående verken och författarna från den tidigare perioden parodierats (se Kursīte 2002):
”P a r o d i j a. Skönlitteraturens estetiska kategori. En komisk imitation av ett litterärt verk, en föreställning, ett tema eller en stil, där kärnan förvrängs.” (Grāpis 2001: 10);
”P a r o d i j a. Ett verk på vers eller prosa som på ett komiskt sätt skildrar egenskaper hos en för allmänheten känd författare eller ett litterärt verk. Genom karikerande överdrift återges för den parodierade författaren typiska språkkonstruktioner, omtyckta lexikala element, syntaktiska egenheter o. dyl. I den lettiska poesin har dekadenterna och J. Steiks parodierats mest, eftersom de var de första som medvetet och bestämt avvisade det klassiska uttryckssätt som hade dominerat den lettiska traditionen sedan 1700-talet. Den första vågen av parodier riktade sig mot poesin inom den nationella romantiken (mer exakt pseudonationell romantik och pseudosentimentalism), som hade gjort det klassiska uttryckssättet banalt. Såväl dekadenter som pseudonationella romantiker parodierades gärna i R. Blaumanis poesi. [..] Även ett överdrivet intresse för vissa versformer eller versmått har parodierats [..].” (Kursīte 2002: 295)
2.5. Definitioner av termen parodi i engelska och ryska lexikografiska källor
Liksom de lettiska litteraturkällorna betonar de ryska lexikografiska källorna sådana inslag i parodin som komik och hån:
”ПАРОДИЯ en form av satiriskt verk vars syfte är att förlöjliga en litterär riktning, genre, stil, en författares manér eller ett enskilt verk. P. kan riktas mot vissa särdrag hos litterära verk – tematik, idéinnehåll, särdrag i handlingen, hjältegestalter, komposition och språk.” (СЛТ-е);
”Пародия är inom litteraturen och (mer sällan) musiken och bildkonsten en komisk imitation av ett konstnärligt verk eller en grupp verk. Den bygger vanligtvis på en avsiktlig brist på överensstämmelse mellan stilistiska och tematiska plan i den konstnärliga formen [..]” (ЛСТ-е)
Terminoloģija | 2017 | 24
53
Page 15Å andra sidan framhäver engelska litteraturteoretiker parodins analytiska karaktär såväl som dess förlöjligande inslag, även om forskaren om parodi på 20th-talet Linda Hutcheon påpekar att förlöjligande inte är ett oumbärligt inslag i den samtida parodin (Hutcheon 2000: 32). Flera definitioner i engelskspråkiga källor beskriver parodi enbart som stilimitation och nämner inte andra nivåer i det litterära verket som skulle kunna imiteras:
”Parodi En av de mest genomtänkta och analytiska litterära teknikerna: den söker med hjälp av subversiv imitation efter svagheter, anspråksfullhet eller bristande självinsikt i sitt original. Även om den ofta är nedvärderande och komisk är dess utmärkande kännetecken inte nedvärderingen, utan den analytiska imitationen.” (Childs, Fowler 2006: 166–167);
”parodi En hånfull imitation av stilen i ett eller flera litterära verk, som förlöjligar en författares eller skolas stilvanor genom överdriven imitation. Parodi är besläktad med burlesk genom att allvarliga stilar tillämpas på löjliga ämnen, med satir genom att egenheter bestraffas och till och med med kritik genom sin stilanalys.” (Baldick 2008: 248)
2.6. Tecken på determinologisering
Under andra hälften av 20th-talet blev användningen av ordet parodija i det allmänna ordförrådet, det vill säga i en icke-terminologisk, metaforisk betydelse ’något falskt, oäkta’, till exempel tiesas parodija ’parodi på en rättegång’, vēlēšanu parodija ’parodi på val’, utbredd i lettiska tidskrifter:
”[..] valet i Portugal slutar helt säkert med att kandidaten för den rådande regimen ”segrar”. Därför kan resultatet av denna valparodi inte väcka något intresse.” (Cīņa 1969: 3);
”I staden Key West i Förenta staterna hade en rättegångsparodi arrangerats mot fyra kubanska fiskare, som USA:s kustbevakning olagligt arresterade den 26 maj när de fiskade på Atlantens internationella vatten.” (Cīņa 1971: 3)
När det gäller parodija är determinologiseringen inte fullständig, eftersom ordet också har behållit sin terminologiska betydelse. Determinologiseringsprocessen har ofta sidoeffekter: betydelseutvidgning, metaforisk tvetydighet, kontextberoende osv., vilka alla är olämpliga inom terminologi. I detta fall har ordets betydelse blivit etablerad och används allmänt; den kan betraktas som en sekundär eller bildlig betydelse (’något som endast har en yttre eller förvrängd likhet’), vilken återges i de senaste lexikografiska publikationerna.
54
Anita Helviga Sigita Ignatjeva
Comprehension and use of the literary terms pastiş (pastiche) and parodija (parody) in Latvian literary studies
Page 16SLUTSATSER
Det lettiska språkmaterialet (ordböcker, teoretisk litteratur, läroböcker, tidskrifter osv.) uppvisar en tvetydig och ibland felaktig förståelse av den terminologiska betydelse som orden pastišs och parodija rymmer, vilket möjliggör olika tolkningar. För att uppnå en mer ingående förståelse är det viktigt att studera det lexikala materialet i de mest inflytelserika kontaktspråken. I engelska och ryska källor är definitionerna av parodi och pastisch i allmänhet mer omfattande än i lettiska källor; de anger ofta relationerna mellan hypotext och hypertext, besläktade genrer och skiljer mellan (eller försöker åtminstone skilja mellan) de båda termerna. Ändå kan även dessa definitioner vara motsägelsefulla, och olika teoretiker har olika uppfattningar om termernas innebörd och hur de används.
Ytterligare forskning behövs om användningen av termen parodija och i synnerhet om användningen av termen pastišs på lettiska, för att mer precist fastställa deras betydelse både inom terminologin och i allmänt språkbruk samt beskriva den i lexikografiska källor.
För att undvika olika tolkningar av termen pastišs i den lettiska terminologin behöver en grundlig och ingående definition formuleras med hänsyn till slutsatserna inom lettisk och utländsk lexikografi och litteraturvetenskap. Det bör dock noteras att definitionerna av termerna i såväl utländska källor som lettiska publikationer är motsägelsefulla och överlappar varandra, och att båda termerna har gemensamma drag och inte helt kan skiljas åt.
Med tanke på att det saknas en aktuell ordbok över litterära termer på lettiska (en sådan ordbok vore oumbärlig) är det viktigt att utarbeta heltäckande definitioner av termer vars innebörd har förändrats, däribland termerna pastišs och parodija. Definitionerna av dessa två termer bör omfatta följande aspekter:
– förekomsten av komik (humor, ironi, satir);
– relationen till hypotexten;
– graden av stilisering;
– en blomstringsperiod/anknytning till en estetisk rörelse.
Varken pastisch eller parodi kan definieras utifrån hur de framställs i litteratur från alla perioder och kulturer, men ingående forskning gör det möjligt att närma sig terminologisk precision. Naturligtvis har pastisch och parodi förändrats i litteraturen, och därmed har också
Terminologija | 2017 | 24
55
Page 17förståelsen av begreppen har förändrats. Dessa förändringar bekräftar tendenserna och regelbundenheterna i utvecklingen av litteraturvetenskaplig terminologi och terminologi i allmänhet.
REFERENSER OCH KÄLLOR
Aldersons J. 2011: Mākslas un kultūras vārdnīca ar interneta atslēgvārdiem, Rīga: Zvaigzne ABC.
ALLAV 2003: Angļu-latviešu, latviešu-angļu vārdīca. Sakārt. Dz. Kalniņa, Rīga: Avots.
Auksutytė-e – Auksutytė L. Pastišas lietuvių literatūroje: žaidimas klasikų kaukėmis [åtkomst 14.10.2016.]. http://etalpykla.lituanistikadb.lt/fedora/objects/LT-LDB-0001:J.04~2009~1367168516585/datastreams/DS.002.0.01.ARTIC/content
Ausekle u. c. 1990: Literatūra 12. klasei. Mācību grāmata. D. Ausekle, U. Auseklis, I. Auziņš u. c., Rīga: Zvaigzne.
Ausekle u. c. 1997: Literatūra 12. klasei. Eksperimentāla mācību grāmata. D. Ausekle, I. Auziņš, M. Balode u. c., Rīga: Zvaigzne ABC.
Baldick Ch. 2008: The Oxford Dictionary of Literary Terms. Third edition, Oxford: Oxford University press.
Baltiņš M. 2006: Latviešu terminoloģijas attīstība: mantojums, problēmas un perspektīvas. – Letonikas pirmais kongress. Valodniecības raksti, Rīga: Latvijas Zinātņu akadēmija, 72.–79.
Berelis G. 2001: Neej šo ābolu. Tas ir mākslas darbs: postmodernisms un latviešu literatūra, Rīga: Atēna.
Bērziņš L. 1925: Nevācu Opics. Literaturas vēsture monografijās, Nr. 4, Rīga: Vidusskolu Skolotāju kooperatīva izdevniecība.
Bībers G. u. c. 1983: Literatūras teorija. Palīglīdzeklis vidusskolu 9.–11. klašu skolēniem. G. Bībers, I. Freidenfelds, M. Gaile u. c. 2. izdevums, Rīga: Zinātne.
Boiko J. 1989: Hasans, Aiabs. Postmodernisma plurālisms. – Ko tas nozīmē: postmodernisms? Tulk. Juris Boiko, Rīga: Aptuvenās mākslas aģentūra.
Childs P., Fowler R. 2006: The Routledge Dictionary of Literary Terms, London, New York: Routledge.
Cīņa 1969: Vēlēšanu parodija Portugālē. – Cīņa 201, 28.08., 3.
Cīņa 1971: Tiesas parodija Kīvestā. – Cīņa 135, 11.06., 3.
COED 2002: Concise Oxford English Dictionary. Ed. Judy Pearsall. Tenth edition, revised, Oxford: Oxford University Press.
Damberg E. 1986: Par mūsu jaunās audzes mākslu. – Latvija Amerikā 13, 29. marts, 3.
Dravnieks J. 1886: Svešu vārdu grāmata, Jelgava: [b. i.].
Grase H. 1988: Ievads literatūras teorijā. Palīglīdzeklis 4.–8. klasei. 2. labotais izd., Rīga: Zvaigzne.
Grāpis A. 2001: Literatūrteorija vidusskolai, Rīga: Zvaigzne ABC.
Grīns J. 1955: Īsas pārdomas par tagadnes romanu: cittautu romana tendences. – Austrālijas Latvietis 280, 9. apr., 8.
Grīns J. 1956a: Interesants, arī vērtīgs romāns [Par Ģirta Salnā romānu “Uguns avoti”]. – Laiks 18, 3. marts, 5.
Grīns J. 1956b: Lasīsim apzinīgāk! – Austrālijas Latvietis 342, 30. jūn., 8.
Grīns J. 1957a: Anšlavs Eglītis un viņa darbi: apcere par latviešu trimdas raženāko prozistu. – Laiks 34, 27. apr., 5.
Grīns J. 1957b: Vērtīgs stilizēts romāns [Par Jāņa Sarmas romānu “Negantnieks”]. – Laiks 64, 10. aug., 3.
Gulbe M. 2004: Klasikas darbu rekonstrukcija latviešu teātrī. – Postmodernisms teātrī un drāmā. Sast. Silvija Radzobe, Rīga: Jumava.
Hutcheon L. 2000: A Theory of Parody: The Teachings of Twentieth-Century Art Forms, Urbana and Chicago: University of Illinois Press.
ISV 2005: Ilustrētā svešvārdu vārdnīca. Sast. Indra Andersone, Ilze Čērņevska, Inta Kalniņa u. c., Rīga: Avots.
ĪLTV 1957: Īsā literatūrzinātnisko terminu vārdnīca. Autori L. Timofejevs, N. Vengrovs. Tulk. J. Osmanis, Rīga: Latvijas Valsts izdevniecība.
Kiršentāle J. 1994: Aleksandrs Grīns. Latviešu rakstnieku portreti: 20. un 30. gadu rakstnieki. Atb. red. Viktors Hausmanis, Rīga: Artava.
Kulturologija-e – Kulturologija. Postmodernisms. Termini [åtkomst 11.07.2016.]. https://prezi.com/86hkm8roist/kulturologija-postmodernisms-termini/
Kursīte J. 2002: Dzejas vārdnīca, Rīga: Zinātne.
56
Anita Helviga | Sigita Ignatjeva
Comprehension and use of the literary terms pastişs (pastiche) and parodija (parody) in Latvian literary studies
Page 18KV III – Konversācijas vārdnīca. Rīgas Latviešu Biedrības Zinību komisija. I 4 band, Jelgava: G. Landsberg, 1906–1921. Band III.
LEB 2003: Lielā enciklopēdiskā vārdnīca. Atb. red. Anna Pavlovska, Rīga: Jumava.
Lībknehts V. 1908: Politisku un vispārīgu svešvārdu grāmata, [B. v.]: Apiņu Jāņa apgādībā.
LKV 1937–1938: Latviešu konversācijas vārdnīca, XVI sēj. Galv. red. A. Švābe, Rīga: A. Gulbis.
LLVV 1972–1996: Latviešu literārās valodas vārdnīca, 8 sējumos. Atb. red. L. Ceplītis, M. Stengrevica, Rīga: Zinātne.
LPE 1981–1988: Latviešu padomju enciklopēdija. 10 sējumos, Rīga: Galvenā enciklopēdiju redakcija.
Lukaševičs V., Mickeviča S., Sokolova I. 2007: Aktuāli literatūras teorijas jautājumi. Literatūra vidusskolai. Metodisks līdzeklis skolotājam, Rīga: LVAVA.
LVV 2006: Latviešu valodas vārdnīca. Red. Dainuvīte Gulevska, Irēna Rozenštrauha, Dorisa Šne, Rīga: Avots.
MLVV-e – Modern lettisk ordbok. Red. I. Zuicena. LU:s institut för lettiska språket. http://www.tezaurs.lv/mlvv/
OID 2000: Oxford Illustrated Dictionary=Ilustrētā angļu valodas vārdnīca, Rīga: Zvaigzne ABC.
Plavkalns G. 1967: Eseja par romānu [Par Jāņa Sarmas romānu “Sālemas ķēniņš”]. – Austrālijas Latvietis 868, 10. febr., 11.
Postmodernisma ABC – Postmodernisma ABC [åtkomst 11.07.2016.]. www.spidolastelpa.narod.ru/abc.doc.
Raudive K. 1974: Laikmetu ārdītāji: pārdomas par mūsdienu traģiku, Bruklina: Grāmatu Draugs.
Rollāns R. 1935: Hendeļa portrets. [Tulk. nav norādīts.] – Mūzikas Apskats 2, 39.
Rubīns R. 2008-e: Smieklī, no Homēra līdz pastīšam. – Kultūras Pulss, 18. 03. 2008 [åtkomst 11.07.2016.]. http://www.liepajniekiem.lv/zinas/kulturvide/kulturas-pulss/smiekl-no-homera-lidz-pastisam-15785
Sarma J. 1983: Mana dzīve. – LARA’S Lapa 31, 24.
Skalberga A. 2011: Vārdnīca modernisma un postmodernisma literatūras lasītājam. – Literatūra, 3. Daļa, Rīga: RaKa.
Sproģis J. 1921: Opera. – Ilustrēts Žurnāls 8, 14.
SV 1934: Svešvārdu vārdnīca. Sakārt. Ed. Ozoliņš. Red. J. Endzelīns, Rīga: A. Gulbis.
SV 1951: Svešvārdu vārdnīca. No krievu val. tulk. A. Feldhūns, A. Gūtmanis, E. Stenders, Rīga: Latvijas Valsts izdevniecība.
SV 1969: Svešvārdu vārdnīca. No krievu val. tulk. S. Cepurniece, A. Gūtmanis, G. Lukstiņš, V. Strazdiņa, R. Vilipa. Papild. A. Feldhūns, Rīga: Liesma.
SV 1978: Svešvārdu vārdnīca. No krievu val. tulk. S. Cepurniece, A. Gūtmanis, G. Lukstiņš, V. Strazdiņa, R. Vilipa. Papild. A. Feldhūns, A. Gūtmanis. Izlabots un papild. 2. izd., Rīga: Liesma.
SV 1999: Svešvārdu vārdnīca. J. Baldunčika red., Rīga: Jumava.
SV 2008: Svešvārdu vārdnīca. Sast. I. Andersone u. c., Rīga: Avots.
Torgāns J. 2010: Mūzikas terminu vārdnīte, Rīga: Zinātne.
Valdemārs K. 1872: Krievu-latviešu-vācu vārdnīce, Москва: Министерство народного просвещения.
Valeinis V. 1961: Poētika. Daiļdarba elementi, Rīga: Latvijas Valsts izdevniecība.
Valeinis V. 1978: Ievads literatūras zinātnē: mācību grāmata latviešu valodas un literatūras specialitātēs, Rīga: Zvaigzne.
Valeinis V. 1982: Literatūras teorija, Rīga: Zvaigzne.
ЛСТ-е – Литературный словарь терминов [åtkomst 08.08.2016.]. http://www.litdic.ru/category/p/
СЛТ-е – Словарь литературоведческих терминов. Ред. сост.: Л. И. Тимофеев, С. В. Тураев, Москва: Просвещение, 1974 [accessed 08.08.2016.]. http://litena.ru/literaturovedenie/item/f00/s00/e0000366/index.shtml
TextoLogia-e – TextoLogia.ru [åtkomst 08.08.2016.]. http://www.textologia.ru/slovari/literaturovedcheskie-terminy/pastish/?q= 458&n=363
LITTERÄRA TERMER PASTISCH (PASTISCH) OCH PARODI (PARODI)
UPPFATTNING OCH ANVÄNDNING INOM LETTISK LITTERATURVETENSKAP
Artikeln syftar till att belysa de viktigaste dragen i uppfattningen och användningen av de lettiska termerna pastišs och parodija, med utgångspunkt i den kronologiska utvecklingen av lettisk litteraturvetenskap (i jämförelse med rysk och brittisk litteraturvetenskap), med betoning på dessa termers särdrag och på deras förändringar.
Terminoloģija | 2017 | 24
57
Page 19Källor av utländska författare (brittiska och ryska) ger definitioner av parodi och pastisch som i allmänhet är bredare än dem i lettiska källor. De anger ofta samband mellan hypotext och hypertext, kopplingar till besläktade genrer och betonar skillnaderna mellan de båda termerna. Trots detta kan även dessa definitioner motsäga varandra: olika teoretiker har skilda uppfattningar om termernas betydelser och hur de representeras.
Ytterligare forskning behövs om användningen av termen parodija och i synnerhet termen pastišas i lettiskan, så att deras betydelser kan definieras mer precist både inom terminologin och i vardagligt språkbruk, och beskrivas i lexikografiska källor.
För att undvika skilda tolkningar av termen pastišs inom lettisk terminologi behöver en genomtänkt definition formuleras. Definitionerna av termerna pastišs och parodija i såväl utländska som lettiska publikationer motsäger varandra och sammanfaller ibland nästan, eftersom de har gemensamma drag och inte kan hållas helt åtskilda.
Inom lettisk litteraturvetenskap finns ett behov av att formulera moderna och omfattande definitioner av de nämnda termerna. Dessa definitioner bör omfatta följande aspekter:
– komik (humor, ironi, satir);
– förhållandet till hypotexten;
– stiliseringsgrad;
– blomstringsperioden, kopplingen till esteticismens rörelse.
Varken pastisch eller parodi kan definieras utifrån hur de har representerats i litteraturen under alla perioder och i alla kulturer. Deras uttryck i litteraturen har förändrats, och därför har även förståelsen av själva begreppen förändrats.
Mottagen 2017-06-05
Anita Helviga Liepāja University Kurzeme Institute of Humanities Kūrmājas prospekts 13–303, LV-3401 Liepāja, Latvia E-mail [email protected]
Sigita Ignatjeva Liepāja University Kurzeme Institute of Humanities Kūrmājas prospekts 13–303, LV-3401 Liepāja, Latvia E-mail [email protected]
58
Anita Helviga Sigita Ignatjeva
Comprehension and use of the literary terms pastišs (pastiche) and parodija (parody) in Latvian literary studies
