KALBA IR VISUOMENĖ

LAIMA NEVINSKAITĖ

Institutet för det litauiska språket

BEDÖMNING AV SPRÅKPOLITIKEN I INTERNETKOMMENTARER

Under de senaste åren har språkpolitiken och språkvetarna varit föremål för livlig debatt. Ämnet tas återkommande upp vid konferenser om språkfrågor och behandlas i olika språkpublikationer. Frågor om genomförandet av språkpolitiken har exempelvis undersökts av Laima Grumadienė (2003), Arnoldas Piročkinas (2004) och Loreta Vaicekauskienė (2007), medan Rita Miliūnaitė (2006) undersökte internetkommentarer om språkvetare och om förhållandet mellan allmänheten och språkvetarna.

Allmänhetens intresse för språkpolitiken framgår av det stora antalet kommentarer till artiklar om språkfrågor på internetportaler. Exempelvis fick de flesta språkrelaterade artiklar som publicerades 2007–2008 på portalen delfi.lt omkring 200 kommentarer; vissa artiklar fick så många som 400–600 kommentarer, och artikeln av Jonas Vaiškūnas och Vytautas V. Landsbergis, ”Kommer vi att försvara det litauiska språket mot Litauiska språkkommissionen?”, fick hela ett och ett halvt tusen kommentarer. Ämnets aktualitet visas också av att två läsarartiklar om språkfrågor publicerades under två år i avdelningen ”Vox Populi” på portalen delfi.lt.

Så länge det inte finns möjlighet att genomföra representativa opinionsundersökningar är diskussioner på internet en av de mer lättillgängliga källorna för forskare som vill undersöka allmänhetens inställning till språkpolitiken. Syftet med artikeln är att analysera bedömningen av språkpolitiken i internetkommentarer. Internetkommentatorernas inställning till språkpolitiska frågor undersöks med hjälp av ett analysschema för språkpolitik, där tankar och idéer som uttrycks i kommentarerna hänförs till bedömningar av den ena eller andra språkpolitiska komponenten. En sådan analys är användbar eftersom den kan visa vilka aspekter som vär-

L. NEVINSKAITĖ. Kalbos politikos vertinimas interneto komentaruose

245

deras positivt respektive negativt, vilka av dem som är problematiska och vilka som ger upphov till flest diskussioner. Vid tolkningen av undersökningsresultaten används en av diskursanalysens teoretiska infallsvinklar, som kan kallas analys av frågeramningar (eng. framing analysis).

Internetkommentarer om språkvetare behandlades i R. Miliūnaitės artikel ”Internetsamhället och språkvetarna” (2006). Där redogörs ganska utförligt för mångfalden av kommentatorernas inställningar. Denna artikel fortsätter det påbörjade ämnet, men det nya är att de framförda åsikterna systematiseras utifrån en språkpolitisk modell.

UNDERSÖKNINGSMETOD

Artikeln gör inte anspråk på att täcka hela mångfalden av bedömningar av språkpolitiken, utan syftar till att visa principen för kommentaranalys och belysa de problem som är förknippade med bedömningen av språkpolitiken. En kvalitativ analys av kommentarerna genomförs för att identifiera åsikter som värderar olika inslag i språkpolitiken. Principen för kvalitativ datarapportering tillämpas – sammanfattande påståenden formuleras och illustreras med exempel från kommentarerna (på ett sätt som liknar analys av kvalitativa intervjuer).

När internetkommentarer väljs som analyskälla måste frågan om representativitet beaktas – även detta påverkar valet av kvalitativ forskningsmetodik. Kommentaranalys kan dock åtminstone delvis ligga till grund för slutsatser, eftersom kommentarernas författare, om än i oproportionerlig fördelning, representerar olika åldersgrupper. Enligt uppgifter från en representativ opinionsundersökning bland befolkningen, som genomfördes på uppdrag av projektet ”Elektronisk demokrati” i mars–april 2008, var fördelningen bland personer som regelbundet skrev kommentarer om samhällslivet och politiken på nyhetsportaler (en gång i veckan eller oftare) följande: 67,4 procent var 18–29 år, 10,9 procent 30–39 år och 15,2 procent 40–49 år. Bland dem som skrev kommentarer på dessa portaler en gång i månaden var motsvarande andelar i dessa åldersgrupper 52,4, 16,7 respektive 9,5 procent. Bland personer i de äldre åldersgrupperna som regelbundet skrev kommentarer utgjorde varje grupp några få procent. Enligt samma undersökning är nyhetsportalen där kommentarer skrivs oftast delfi.lt – där skriver nästan tre gånger fler personer kommentarer än på någon annan portal (Vilmorus, 2008).

Artikeln analyserar kommentarer till artiklar på den populäraste portalen delfi.lt, som behandlar språkpolitik eller allmänna språkfrågor. Denna portal

246 KALBOS KULTŪRA | 81

valdes också eftersom den är en allmän portal som lämpar sig bättre för att undersöka vanliga språkanvändares attityder. Livliga diskussioner om olika språkfrågor förs också på webbplatsen för Litauens statliga språkkommission, men där är det troligen främst översättare och redaktörer som skriver kommentarer.

För att undersöka olika synsätt valdes artiklar som uttrycker skilda attityder till språkpolitiken (se källförteckningen). Sammanlagt analyserades kommentarer till fem artiklar – mer än 1 000 kommentarer granskades. De mest innehållsrika kommentarerna valdes ut, det vill säga sådana som behandlade centrala frågor; kommentarer som avvek till andra ämnen eller inte tillförde något nytt utelämnades.

De aspekter av språkpolitiken som värderas i kommentarerna kategoriseras med utgångspunkt i den modell för analys av språkpolitik som föreslagits av R. L. Cooper. Modellen är välkänd och används ofta i litteraturen om språkplanering (även på litauiska; jfr Vaicekauskienė 2007).

Den utförliga versionen av modellen lyder: ”Vilka aktörer försöker påverka vilket beteende hos vilka människor, i vilka syften, under vilka förhållanden, med vilka medel, genom att fatta vilka beslut och uppnå vilka resultat?” (Cooper 1989: 98; översättning från: Vaicekauskienė 2007: 109). En utförligare förklaring av modellens element och av hur man identifierar inslag av språkpolitik i kommentarer ges i följande tabell.

LENTELĖ. Kalbos politikos modelis (Cooper 1989: 87–98)

Språkpolitiskt element

Beskrivning

Aktörer (vilka?)

Exempelvis den formella eliten, inflytelserika personer i samhället, fientligt inställda grupper och andra aktörer utanför eliten.

Objekt (vilket beteende?)

(A) Strukturella (lingvistiska) egenskaper hos det beteende som man försöker påverka (t.ex. homogenitet, likhet). (B) Syften/funktioner: vad det beteende som man försöker påverka används till. (C) Den grad av tillägnande av det önskade beteendet som eftersträvas (kunskap, värdering, förmåga, användning).

Målgrupp (vilka människor?)

(A) Målgruppens karaktär (t.ex. individer eller organisationer, direkta eller mellanliggande). (B) Målgruppens möjligheter att tillägna sig det önskade beteendet. (C) Målgruppens incitament (stimuli) att tillägna sig det önskade beteendet. (D) Målgruppens incitament att avvisa det önskade beteendet.

L. NEVINSKAITĖ. Kalbos politikos vertinimas interneto komentaruose

247

Tabellfortsättning

Språkpolitikens element

Beskrivning

Mål (i vilket syfte?)

(A) Öppna (språkrelaterat beteende). (B) Dolda (icke språkrelaterat beteende, mål för att tillgodose intressen).

Villkor (under vilka villkor?)

(A) Situation (händelser, kortsiktiga villkor). (B) Strukturella faktorer: politiska, ekonomiska, sociala / demografiska / ekologiska. (C) Kulturella: samhällsordning (politisk kultur), kulturnormer, erfarenheter hos aktörer inom språkpolitiken. (D) Miljöfaktorer (yttre påverkan). (E) Informationsfaktorer (data som behövs för ett välgrundat beslut).

Medel (med vilka medel?)

Till exempel juridiska medel, tvång, incitament och övertalning.

Beslutsfattande (hur fattas beslut?)

(A) Formulering av problemet / målet. (B) Formulering av medlen.

Resultat (vilket resultat?)

Om det önskade resultatet uppnås.

Alla faktorer för de politikelement som R. L. Cooper räknar upp är inte relevanta vid analys av språkpolitiken i Litauen; å andra sidan påträffades vid undersökningen av internetkommentarer ytterligare idéer med anknytning till dessa språkpolitiska element.

Bedömningar av språkpolitiken i internetkommentarer tolkas med hjälp av idén om tolkningsramar (eng. frames), som bidrar till att förklara betydelsen av en sådan analys. Som sociologen E. Goffman, som introducerade begreppet tolkningsramar, hävdar, uppfattar människor information genom vissa tolkningsramar. Dessa ramar bidrar till att förenkla tanke- och varseblivningsprocessen och avgör vilka element eller aspekter av verkligheten som uppmärksammas (Zhou et al. 2007). En förbipasserande kan till exempel förstå en grupp människor som står vid vägen med hjälp av ramen ”busshållplats”. Denna konkreta ram strukturerar varseblivningen – uppmärksamheten riktas mot ett större antal människor som samlats på en och samma plats, vilket är ett av kännetecknen på ramen ”människor som väntar på något”

248

KALBOS KULTŪRA | 81

…språkliga kännetecken. Schemat riktar också uppmärksamheten mot andra delar av situationen, till exempel busshållplatsens skylt. Samtidigt riktar det bort uppmärksamheten från andra detaljer, såsom de förmodade busspassagerarnas klädsel och kroppsbyggnad eller samspelet mellan dem (Koenig 2004).

Enligt kommunikationsforskare presenteras och uppfattas information i medierna, liksom andra texter, på samma sätt – genom att vissa aspekter av det undersökta problemet lyfts fram formas en uppfattning om problemet och det definieras vad problemet består i. Utländska forskare förklarar hur information presenteras genom sådana scheman med hjälp av metaforen med en bildram, vilken också ligger till grund för benämningen av detta synsätt på engelska (frame analysis). En bildram visar en viss del av en bild (ett fotografi eller en målning), men inte andra delar, och riktar uppmärksamheten mot denna del; utifrån det valda utsnittet bildar sig betraktaren en uppfattning om hela den avbildade situationen (Tankard 2001: 99).

R. M. Entmanas (1993) skiria keturias pagrindines pateikties schemų žiniasklaidoje funkcijas. Pasak jo, šios schemos apibrėžia problemą ir išryškina svarbiausius jos aspektus; apibrėžia priežastis ir nurodo problemą sukeliančias jėgas; pateikia moralinį vertinimą; siūlo tolesnio elgesio ir veiksmų rekomendacijas.

En presentationsram är alltså ett betydelsefullt val av vilket perspektiv ett ämne undersöks ur – hur en fråga presenteras, genom ett visst schema snarare än ett annat, kan avgöra vilka åtgärder som vidtas för att lösa den. Eftersom presentationsramar har makt att definiera problem och ange lösningar används begreppet ofta i analyser av politik och politisk diskurs (Tankard 2001).

Författare som analyserar hur begreppet presentationsramar tillämpas i medieforskning skiljer mellan mediala (textuella) presentationsramar och individuella (mottagar-)scheman. De scheman som texter presenteras utifrån uttrycks genom vissa nyckelord, fraser, stereotypa bilder, urval av informationskällor och meningar som förmedlar en uppsättning fakta och värderingar. Mottagaren tänker utifrån individuella scheman, vilka kan överensstämma eller inte överensstämma med textens presentationsramar (Scheufele 1999; Entman 1993).

De aspekter av språkpolitiken som betonas i kommentarerna kan alltså betraktas som ett uttryck för de individuella presentationsramar som kommentarernas författare utgår från. I läsarkommentarer uppmärksammas vanligtvis vissa aspekter av den fråga som diskuteras; det är just dessa som betonas och betraktas som viktigare,

L. NEVINSKAITĖ. Kalbos politikos vertinimas interneto komentaruose

249

medan andra förbises. Den fråga som undersöks (i detta fall språkpolitiken) uppfattas och presenteras därmed som ett visst problem, till exempel ett olämpligt val av föremål för språkvården, bristande kompetens hos lingvister och så vidare.

RESULTAT AV KOMMENTARANALYSEN

Nedan följer en genomgång av kommentaranalysen utifrån de tidigare uppräknade elementen i modellen för analys av språkpolitik. Det är viktigt att framhålla att de åsikter som uttrycks i kommentarerna återges här utan att bedömas utifrån huruvida de motsvarar verkligheten, till exempel om kommentarsskribenterna korrekt förstår språkpolitiska beslut eller om deras åsikter är välgrundade (kommentarernas språk har korrigerats endast i minimal utsträckning).

Språkpolitikens aktörer

Även om språkplanering traditionellt har betraktats som en objektiv och ideologiskt neutral process, uppmärksammar författare som numera studerar språkpolitik att de aktörer som bedriver språkplanering är en viktig faktor i språkpolitiken. Många författare ifrågasätter språkplanerarnas traditionella roll och menar att samhället också bör involveras i genomförandet av språkpolitiken, det vill säga de människor som berörs av språkpolitiska beslut (Kaplan 1997).

Vid analysen av internetkommentarer hänfördes alla aktörer vars beslut och handlingar omnämndes i kommentarerna till kategorin språkpolitiska aktörer. Analysen undersökte inte bara vilka aktörer som nämndes, utan också hur de värderades. Kommentarerna visar att de personer som arbetar med språkvård uppfattas som en sammanhållen grupp – i kommentarerna skrivs det oftast abstrakt om språkvetare (med olika benämningar – se nedan), mer sällan nämns konkreta institutioner eller efternamn. Bland institutionerna nämns mycket ofta den statliga kommissionen för litauiska språket, liksom kommissionens ordförande och andra medarbetare; endast ett par gånger nämns institutet för litauiska språket.

I många av de undersökta internetkommentarerna framträder en ganska kritisk inställning till dem som arbetar med språkvård. Kommentatorerna stör sig på att terminologi för specialområden skapas utan samråd med specialister inom de berörda områdena (det vill säga kritiken går ut på att nödvändiga grupper inte involveras bland språkpolitikens aktörer) och på att språkvetare i allmänhet ”gör språket till sitt”, när de skapar ord och fattar beslut efter eget gottfinnande:

250

KALBOS KULTŪRA | 81

Det skulle verkligen vara mycket trevligt om kära nyordsbildare åtminstone rådgjorde lite med specialister inom respektive område. När man läser till exempel den ordlista som föreslås för IT-området kan man inte annat än skratta.

Språket måste skyddas från vissa språkvetare, som tror att språket är deras egendom och att de får göra precis vad de vill med det.

Språkanvändare som skriver kommentarer kritiserar inte bara de institutioner som bedriver språkpolitik, utan också deras egenskaper och språkvetarnas image i allmänhet, som framstår som ganska negativ utifrån de analyserade kommentarerna. Detta bör betraktas som en viktig aspekt när man talar om genomförandet av språkpolitiken, eftersom de politiska aktörernas image kan påverka inställningen och viljan att godta eller avvisa deras förslag. I kommentarerna bedöms till exempel språkvetarnas yrkesmässiga kompetens:

Precis som lärarnas och läkarnas blir också alla forskande teoretikers led allt svagare. Vad kan man vänta sig? Förr var det en ära att bli språkvetare, man måste klara de allra tuffaste antagningsproven, men hur är det nu? Det finns inga personligheter längre; hantverkare tar över ledningen – och resultaten blir därefter. Som överallt behövs ett kreativt och tolerant förhållningssätt, inte blind tillämpning av regler. Jag ser ingen utväg.

En sådan kortfattad kommentar visar också den negativa bilden av språkvetare:

Det värsta är när man spelar patrioter (de där språkväktarna på -aitė, som ständigt hotar med sitt gamla flickaktiga lillfinger), medan man i själva verket är för lat för att arbeta och skapar fullständigt kaos...

Inställningen till språkvetarna sammanfattas av de ord som används för att beskriva dem: ”kalbinykai”, ”kalbišiai”, ”kalbos darkytojai”. Liknande benämningar förekommer också i R. Miliūnaitės analys av kommentarer: ”kalbainiai”, ”kalbiai”, ”kalbos sargai” med flera (Miliūnaitė 2006: 52).

Språkpolitikens objekt

Kategorin språkpolitiska objekt visar vilket språkligt beteende man försöker förändra med hjälp av språkplaneringsåtgärder, i vilket syfte detta bör göras och vilken grad av acceptans (inlärning) av beteendet som eftersträvas. I denna kategori ingår generaliserande uttalanden som motsvarar denna definition av språkplaneringsobjekt, utan att gå in på konkreta språkpolitiska beslut (t.ex. bedömning av nybildade ord och liknande).

Enligt kommentarernas författare riktas arbetet med språkvården inte alltid mot lämpliga objekt. Man klagar över att språkvetarna lägger sig i alltför

L. NEVINSKAITĖ. Kalbos politikos vertinimas interneto komentaruose

251

många områden där de enligt kommentatorerna inte borde lägga sig i. Men man pekar också ut områden där språkvetarnas arbete saknas.

Många kommentarsförfattare stör sig på att språkvetarna enligt deras uppfattning försöker reglera det talade språket. I en kommentar anges till exempel inte bara skillnaden mellan talat och skrivet språk, utan också den högsta språkinlärningsnivån, som enligt författarens ord är ouppnåelig för vanliga människor:

Jag skulle säga att ett renodlat språk är värdelöst, eftersom varje människa pryder det med sina utfyllnadsord, uttryck och nybildade ord (som barn kallade jag en stor surrande fluga för KIRMĖLŠĖJA:). Dessutom påverkas var och ens språk också av den dialektala aspekten... Min åsikt är denna – det måste finnas ett TALSPO̊K eller SLANG och ett SKRIFTSPRÅK eller OFFICIELLT SPRÅK. För i Litauen är det kanske bara fem personer (Smalinskas, Pupkis, Malakauskas) som kan tala ett perfekt språk. Alla andra – som de flesta...

Kommentatorerna värdesätter språkets frihet och att varje människa talar på sitt eget sätt, medan ett alltför korrekt språk enligt dem låter onaturligt. Samtidigt finns det även bland kommentatorerna de som invänder mot denna uppfattning:

Och förbjude mig att lyssna på en språkvetare som talar ytterst korrekt. Den överdrivna korrektheten är rentav obehaglig, eftersom språket förlorar sin frihet och klangfullhet och helt enkelt låter manierat.

Ja, när örat har vant sig vid Mikutavičius ”leibelai” [leiblai], blondinernas samtal i Dviračio žinios och dessutom Surskis och Mauzeris klangfulla språk, är det helt enkelt förfärligt svårt att lyssna på normalt litauiskt talspråk. [...] Jag tycker också att något är fel i Litauen om till och med litauisklärarna tycker att korrekt tal skär i öronen, låter manierat och knappt går att förstå.

Försöken att förlitauiska namn på välkända saker i världen förefaller kommentatorerna märkliga och onödiga:

Förresten minns jag ett tillfälle då jag arbetade på en restaurang och språknämnden granskade menyn. Vi fick deras utlåtande – givetvis försvann spaghetti och carpaccio, men höjdpunkten var att vodkan ”Finlandia” enligt dem borde skrivas ”Suomiška” vodka. Direktören tappade nerverna och ringde språknämnden: ”om ni nu översätter ett egennamn, så översätt det åtminstone korrekt – vodka ’Suomija’:) Förresten fick vi också betala böter då, eftersom vi inte rättade alla de ’fel’ som påpekats i menyn:)”

Å andra sidan saknar kommentarsförfattarna strängare reglering av offentliga skyltar (i kommentarerna görs ingen åtskillnad mellan offentliga skyltar och namn-

252

KALBOS KULTŪRA | 81

(namn), kritiseras för att man inte lyckats lösa problemet med att skriva namn på polska (i Vilniusregionen).

Och vilka experter på litauisk terminologi alla är – från professorer till städare, fastän sådana ”litauiska” namn som ”Crowne plaza” och andra av någon anledning har godkänts; när en riktig litauer uttalar dem kan han ju bryta tungan av sig.

Det är mycket sorgligt att den statliga språkkommissionen bara förmår konstatera fakta. Men var är resultaten av dess arbete? [...] Den bara ”kammar hem” skattebetalarnas pengar – det märks absolut ingenting av dess arbete, den lyckas inte ens få fram litauiska skyltar i Vilniusregionen.

Målgrupp för språkpolitiken

Enligt R. L. Cooper kan språkpolitikens mål och medel riktas mot vissa snävare samhällsgrupper. I de undersökta kommentarerna fanns få åsikter som kunde hänföras till denna aspekt av språkpolitiken. Som en direkt målgrupp för språkpolitiken, som skulle kunna ägnas mer uppmärksamhet, nämndes de nationella minoriteterna:

Sätt större press på ryssungarna och polackungarna, som lär sig litauiska i sina skolor, för kasusfel är typiska för dem;) liksom ”vaikynas” och ”mergyna”:)

Som en samhällsgrupp med det sämsta språket nämndes ungdomar ofta i kommentarerna. I en av de analyserade artiklarna anklagas unga människor för att förstöra det litauiska språket i en läsares insändare i avdelningen ”Vox Populi” på delfi.lt (”Det litauiska språket går under”). I kommentarerna instämmer man både i och motsätter sig denna åsikt:

Enligt min mening är det framför allt slaviska inslag och den undre världens slang som förvanskar det litauiska språket. Denna olägenhet är särskilt utbredd bland ungdomar.

Om jag ska vara ärlig talar vuxna mycket ofta mer felaktigt än ungdomar. De flesta unga lär sig språkvård i skolan, och något fastnar ändå. Unga välutbildade talar mer korrekt än vuxna, till exempel politiker, som använder felaktiga konstruktioner, uttryck och prefix som lånats från ryskan.

Andra grupper vars språk kommentatorerna uppmärksammar är företrädare för yrken som syns och hörs offentligt – journalister och politiker:

Men man ska inte bara skylla på ungdomarna. Se på hur journalister skriver och politiker talar. Det är fullt av anglicismer, barbarismer och allehanda hybridord.

L. NEVINSKAITĖ. Kalbos politikos vertinimas interneto komentaruose

253

Förresten, tittar du på nyheterna? Har du hört hur våra makthavare talar? Ibland, när jag tröttnar på att bara lyssna på allt prat om att Uspaskich har återvänt, börjar jag räkna språkfel som våra politiker hinner göra så fort de öppnar munnen:)

Sådana kommentarer nämner dock inte att några konkreta åtgärder bör vidtas för just dessa samhällsgrupper; i stället framställs det snarare som en bedömning av språksituationen eller som ett evigt generationsklyftproblem och kan därför hänföras till bedömningar av andra delar av språkpolitiken (se avsnitten ”Språkpolitikens omgivning” och ”Andra aspekter på bedömningen av språkfrågor”).

Språkpolitikens mål

Bland kommentarerna där språkpolitikens mål bedöms direkt eller indirekt fanns sådana som stödde språkvården – språket måste värnas för att det ska överleva:

Och de [språkvetarna] måste arbeta, annars kommer vårt språk att drunkna bland ”hissar, printers, gruvor, kontor, skannrar osv.”

Situationen är inte så enkel. Om ni tror på sådana friheter, borde man då kanske ge näringslivet fullständig frihet? (Det vill säga inga konkurrenslagar osv.). Och kommer allt då att ordna sig av sig självt? Man måste se djupare... Tänk på att de flesta människor är ”medelmåttor” och inte bryr sig det minsta om språkets framtid. Om sådana styrde, skulle det litauiska språket vid det här laget ha förändrats till oigenkännlighet. 70% av ordförrådet skulle vara slaviskt/engelskt. Meningsbyggnaden rysk. Ett sådant språk förtjänar ingen respekt. Lyssna på ryska/polska. Ibland är det komiskt hur vanliga ord i deras språk byts ut mot främmande ord. Låt oss alltså respektera och älska vårt språk = och värna dess renhet.

I kommentarer som bedömde politikens mål dominerade ändå negativa åsikter. Som R. L. Cooper påpekar kan språkpolitik också syfta till dolda mål (som inte har med språket att göra) – sådana mål skönjs även i de analyserade kommentarerna. Där betraktas språkvetarnas arbete som meningslöst, något som utförs ”för att de inte har något bättre för sig” och som bara behövs för att de ska kunna visa att de arbetar:

[...] Hur uppstår sådana förvrängningar? Är det någon som disputerar på dem?

[...] men de där som hittar på nyord (vaizduoklis, didžkukulis osv. och liknande) har i själva verket inget att göra, och det är nödvändigt att lämna in rapporter om utfört arbete! Så de arbetar med vidöppen mun. Kanske över en kopp kaffe och en bit tårta...

254

KALBOS KULTŪRA | 81

Även mål med anknytning till språket bedöms negativt. Vissa ogillar strävan att bevara språket som ett arkaiskt värde och att hålla fast vid oföränderliga regler. I stället föreslås att större uppmärksamhet ägnas åt språkets kommunikativa funktion, som bara ett levande och begripligt språk kan fylla för alla:

Språket lever, sluta bevara det som något slags arkaiskt värde. Om ett nytt ord föds i världen, som till exempel blog, varför skulle vi inte ta in det i det litauiska språket? Världen blir alltmer globaliserad och kulturerna närmar sig varandra. Att vi blir mer integrerade betyder verkligen inte att vi blir mindre litauer.

Det tekniska litauiska språket har utarmats så mycket det bara går – synonymer till många termer går inte att hitta ens med lykta, och själva termerna byts ut mot ”bättre” med några års mellanrum, bara för att de ska låta ”mer litauiska”. Det spelar ingen roll att de inte fyller sin främsta funktion – att vara informativa och underlätta människors kommunikation.

”Smetonienė betonade nödvändigheten av att stärka bilden av det litauiska språket och dess betydelse”... Jag tycker att behovet av språket ökar när det är bekvämt att använda och begripligt för de flesta, inte genom lingvisternas tomma ord och skapandet av sådana absurda ord att de redan kräver en översättning från ”litauiska till litauiska”. Därför minskar också det litauiska språkets betydelse, särskilt inom det tekniska språket.

Villkor för språkpolitiken

Även om R. L. Cooper räknar upp många möjliga villkor för språkpolitiken handlar de undersökta kommentarerna främst om miljöfaktorer (yttre påverkan) – hoten mot det litauiska språket. Det diskuteras aktivt om det litauiska språkets ställning, de ryska och engelska språkens inflytande samt andra faktorer i språkmiljön: mediernas språk, informations- och kommunikationsteknik med mera. Även om språkpolitik eller dess åtgärder inte nämns direkt i de flesta av dessa kommentarer, tyder sådana påståenden ändå på stöd för språkvård.

De ryska och engelska språkens inflytande på litauiskan diskuteras särskilt mycket (det stora antalet kommentarer berodde framför allt på ett par artiklar om ämnet som valdes ut för analys; men ämnet diskuteras också i kommentarerna till andra artiklar). Sammanfattningsvis uttrycktes olika åsikter i kommentarerna, och man oroade sig särskilt för det stora hotet från ryska och engelska. Följande uttalanden kan illustrera detta:

Det värsta är att ryskt slang får fäste bland unga människor som inte kan ryska och därför inte ens inser att det är ryska. Lievas, krūtas, tusovkė, atka-tas, för att inte tala om den stora mängden svordomar, har fått fäste just oberoende-

L. NEVINSKAITĖ. Kalbos politikos vertinimas interneto komentaruose

255

under självständighetsåren. För 20 år sedan, när jag var student, var det få bland mina vänner som svor på ryska; nu är det få som inte talar i meningar som enbart består av svordomar.

Vi har russifierats i århundraden och ändå bevarat vårt språk. Vi har anglifierats i bara tjugo år, men resultaten flödar över alla bräddar – lyssna på ungdomsprogrammen på tv, titta på skyltarna i städerna. Ryskan påtvingades oss, medan vi själva gärna roffar åt oss engelskan. Så vad utgör egentligen det större hotet?!

Titta på hur småbarnen pratar, det kryllar av allehanda engelska ord där; de är väldigt moderna nu, så när barnen har vuxit upp kommer vårt språk att vara en riktig blandning av ryska, engelska och litauiska.

Å andra sidan värderas dessa språks inflytande olika, främst på grund av deras olika status, eftersom engelskan anses mer nödvändig eller nästan obligatorisk (då den är det internationella språket inom vetenskap och näringsliv):

Engelskans inflytande är helt enkelt nytt, så det märks och väcker irritation, medan ryska lånöversättningar (vid sidan av svordomar som inte översätts) har cirkulerat i det litauiska språket i årtionden och ännu längre, utan motstånd.

Vi behöver så många skyltar och annonser som möjligt på engelska, stärka engelskundervisningen i [offentliga] och privata företag, visa filmer på originalspråket med lit[auiska] undertexter på tv – då blir vi européer, inte asiater.

I ett sådant sammanhang ser en del kommentatorer negativt på lingvisternas överdrivna rädsla för andra språk. De klandras särskilt för sin rädsla för ryskan, som till och med får dem att förkasta vissa ord enbart därför att liknande ord också används i ryskan:

Alla folk tycker om att blanda in främmande ord. Man uttrycker sig lite pikantare, helt enkelt.

Jag instämmer helt i [den tidigare framförda uppfattningen] om att ersätta begreppet s e k a n t i s (next, sledujuscij, folgende) med k i t a s. En annan sak är inte nödvändigtvis den följande. Om man säger sledujuscij på ryska, säger vi det på ett annat sätt, även om det är fel.

I kommentarerna nämns många andra hot mot det litauiska språkets renhet – däribland medierna (de ”stjärnor” som talar där, både litauer och särskilt personer med icke-litauisk bakgrund, politiker, tjänstemän och andra aktörer, till och med journalister); i mer än en kommentar kritiserades beslutet att texta filmer som visas på ryska enbart på ryska, liksom den moderna informations- och kommunikationstekniken och den sämre kvaliteten på de nationella minoriteternas språk. I de flesta av dessa kommentarer kopplas hoten mot språket inte till språkpolitiken, men i några riktas retoriskt en vädjan till språkvårdsinstitutionerna och deras ansvar efterfrågas:

256

KALBOS KULTŪRA | 81

Mest skadas språket av medierna – smutsmedierna, gödselbaggarnas TV-stjärnor, den icke-elitistiska eliten och politiker som krupit fram ur buskarna, lågutbildade tjänstemän, till och med ministrar, som inte klarar av att formulera ens en enkel mening korrekt, än mindre betona ett ord eller namn som de har hört tusentals gånger.

Vad är det att förvånas över, när alla möjliga armenier som Maratas och små negresser som Bernyn, som inte kan tala litauiska, arbetar som programledare i våra TV-kanaler...

En total russifiering pågår via TV, DVD och andra medier, ser Smetonienė verkligen inte det?

Och hur är det med spridningen av polska och stavningen av polska efternamn, och därefter legaliseringen av polska som ett andra officiellt språk?

När man frågar om filmöversättningar, där personliga pronomen kroniskt och medvetet utelämnas, som om det ändå vore självklart vem som gör vad, mår man illa. Meningarna är sönderhackade, språket är som en famn med kvistar. Snart kommer vi att prata helt och hållet som i SMS-meddelanden.

Det finns också kommentarer där man medger att språket faktiskt blir sämre, och därför försvarar arbetet med språkvård:

Många litauister och motståndare till språkvetare grundar sina argument på någon sorts ”känsla för det egna språket”, men den känslan finns inte längre.

Språkpolitiska åtgärder

Denna del av språkpolitiken visar på vilka sätt man försöker uppnå språkpolitiska mål, till exempel genom rättsliga åtgärder, tvång, uppmuntran och övertalning. I de undersökta kommentarerna bedöms denna aspekt till övervägande del negativt – framför allt kritiseras språkvetarnas tendens att gå för långt när de kräver ett korrekt språk och reglerar själva språket:

Språkundervisning är en helig sak, men inom ramen för SUNT FÖRNUFT! Alla vet ju mycket väl – FÖR MYCKET AV NÅGOT ÄR OHÄLSOSAMT! Den här psykosliknande besattheten av att vårda och rena litauiskan, eller vad man nu ska kalla det, påminner verkligen om en sjukdom.

Det är att dra det för långt om det visar sig att 80% av befolkningen ”inte kan” sitt modersmål; då är något fel. Är reglerna kanske för stränga? Är kraven kanske för höga? Folk lyckas ju ändå kommunicera med varandra på språket, skriftligen också, och förstå varandra, och de kan läsa tidningarna. Och allt detta gör de medan de ”inte kan” språket?

Sådana åtgärder som språkdiktamen och över huvud taget oattraktiva metoder för språkundervisning fick också kritik, eftersom kommentatorerna ansåg dem vara föga effektiva:

L. NEVINSKAITĖ. Kalbos politikos vertinimas interneto komentaruose

257

Snart kommer vi inte längre att kunna vare sig skriva eller tala. I dag är det bara språkvetare som kan tala vackert. Ägnar vi inte alltför mycket uppmärksamhet åt alla möjliga diktamen och så vidare? Vanliga människor lever sina liv och talar sitt eget språk.

Framför allt avskräcks barn från det litauiska språket av mycket gammalmodiga kursplaner i litauiska och litteratur. Redan från första klass prackas allehanda arkaismer på barnen, sådant som inte betyder något för dem. Det sägs att barn av respekt för sitt modersmål måste kunna det. Men för barnet framstår det som en meningslös ansträngning, och det förlorar motivationen att studera. [...] Då är det naturligt att barnet, när det får färgstarka och moderna läroböcker i engelska, börjar föredra det språket och dess litteratur.

Beslutsfattande inom språkpolitiken

På det nämnda steget i språkpolitiken analyseras hur beslut om språkpolitik fattas, till exempel om hänsyn tas till åsikterna hos dem som påverkas av besluten (Kaplan 1997), om beslutsfattandet grundas på all nödvändig information, om alla möjliga alternativ beaktas och så vidare (Cooper 1989). Liknande aspekter nämns också i kommentarer om litauiska språkvetare och deras arbete – det vanligaste klagomålet är att språkregler och ord föreslås utan hänsyn till det faktiska språkbruket:

Jag håller med: språkspecialisterna skapar språket för sig själva, inte för alla.

Litauister skapar ett språk som inte används i verkliga livet.

Varken lexikala eller grammatiska företeelser brukar påtvingas uppifrån. De tas in i språkets normer när de uppstår och används i själva språket. Tyvärr är det annorlunda i Litauen.

Kommentarernas författare klagar också över att språkvetarna ändrar sina beslut alltför ofta och att olika specialisters krav inte stämmer överens:

Och om det ska bli färre som talar fel – bestäm er ÄNTLIGEN en gång för alla för vilka regler som ska gälla och ändra dem inte på 50 år. Ni ska få se – det blir resultat. Och det blir lättare för skattebetalarna, eftersom antalet tjänster kommer att minska.

Språkvetarna håller på att bli galna med sina nybildningar... Och dessutom försöker de lära oss något slags syntetiskt språk. Absurdheter på den nivån att man vill spotta... Ibland måste man skriva något väldigt snabbt, men man måste dra ut på tiden tills någon [litauist] kommer på om det ska vara det ena eller det andra som är rätt. Förresten, efter någon dag börjar en annan [litauist] slita sitt hår och hävda att du förstör språket, eftersom det inte kan vara så... Språkvetarna borde kanske först hitta ett gemensamt språk sinsemellan och sedan förklara för andra... Man blir så arg att man kan spricka.

258

KALBOS KULTŪRA | 81

Resultaten av språkpolitiken

När man analyserar språkpolitikens resultat ställs den grundläggande frågan om den förda språkpolitiken uppnår de önskade resultaten. Denna aspekt är ett vanligt tema i kommentarerna, där det finns gott om både positiva och negativa bedömningar.

I kommentarer som bedömer lingvisternas arbetsresultat positivt medger författarna att språkbruket förbättrades efter att självständigheten återupprättades. Man gläds åt att lingvisterna har föreslagit bra nybildningar som har slagit rot:

Hur det än må vara, [...], måste man ändå medge att användningen av det litauiska språket har förbättrats under de senaste arton åren. Den har förbättrats överallt – på gatan, på offentliga skyltar, i pressen och från TV-skärmen.

Det finns bra exempel på nybildningar, tycker jag. Till exempel slog degalinė (bensinstation) verkligen igenom snabbt och smärtfritt.

I kritiska kommentarer hävdas det att lingvisterna genom sina ansträngningar inte har förbättrat språket utan utarmat det, eller rentav skapat ett verklighetsfrånvänt språk som det är omöjligt att tala. Hit kan man också hänföra de många anmärkningarna om mindre lyckade nybildningar skapade av lingvister som inte slår rot:

Det är nödvändigt att inse att livet är mycket mer komplicerat än de ”normeringsregler” som hittats på för avhandlingar, och att det levande litauiska språket är mycket rikare än det halvspråk som påtvingas oss.

Tyvärr framstår nybildningarna bara som ett elementärt fåneri, vilket gör att det blir omöjligt för vanligt folk att behärska korrekt litauiska.

En vanlig uppfattning är att människor, på grund av den överdrivna mängden regler och deras komplexitet, tror att de inte längre kan sitt modersmål och känner sig obekväma när de talar offentligt:

[Lingvisterna] ingjuter med sitt flitiga ”slit” rädsla och misstro hos människor, så att de tänker att de när som helst kan komma att betona något fel, varefter de dessutom utfärdar böter till programledaren, och då brinner förstås alla av kärlek till modersmålet och språkinspektionen. Nå, de kanske vill väl, men resultatet blir det motsatta.

Vi är förmodligen det enda folket i världen som har ett sådant språk, ett språk som inte ens dess egna talare kan tala korrekt. Så vem bär skulden här – lingvisterna, som ständigt förfinar språkets regler, eller alla de okunniga landsmän som inte hinner med dessa förbättringar?

”Språket är genom sin komplexitet en ännu svårare vetenskap än matematiken.” – Jaha, då är det ju riktigt illa! Varför göra talandet till en vetenskap!? Va, skulle människor inte längre kunna förstå varandra om man lät bli? Det är hemskt om ett språk, som ett barn får med modersmjölken, är mer komplicerat än Riemannintegraler och Fouriertransformer.

L. NEVINSKAITĖ. Kalbos politikos vertinimas interneto komentaruose

259

De som vårdar det litauiska språket har tagit fram sådana stavningsregler att knappt några LITAUER klarar av att skriva det nationella diktamen utan fel, medan programmerarna inte lyckas skapa en algoritm för reglerna och äntligen utveckla ett program för kontroll av interpunktion.

Det hävdas ofta att lingvisternas ansträngningar skapar en negativ inställning till språkrättning och korrekturläsare, eller till och med uppmuntrar människor att gå över till något annat, enklare språk.

Det litauiska språket är mycket intressant och vackert – låt oss ta vara på det i stället för att tränga in språket där det aldrig har funnits. [...] och det som tvingas på en möts alltid av motsatt reaktion.

Från min skoltid minns jag inget värre än lektionerna i litauiska... ”Vården” av det litauiska språket ingav mig ett sådant hat mot hela den här saken att jag än i dag inte kan glömma de hysteriska språklärarna, som vanligtvis inte hade mycket gemensamt med förnuft och logik. Men när det gällde att anmärka på varje kommatecken eller någon betoning, som ändras oftare än modet i Frankrike, då var de minsann proffs på sitt jobb. Detsamma gäller alla de här ”språkvärnarna”. Efter deras ”arbete” känner man inte kärlek till modersmålet, utan hat. Eller är det kanske just det som är deras mål?

Man bör älska sitt modersmål, men om ”lingvisterna” avskräcker en från det – vem bär då skulden?

För mig är det faktiskt ännu bekvämare om litauiskan blir kvar som ett rent talspråk; det är mycket bekvämare att inte översätta specialtermer till litauiska utan i stället ta över dem från engelskan [...] Må de där lingvisterna läsa en litauisk lärobok i makroekonomi, och sedan tala om vilket språk det är bekvämare att studera på...

Å andra sidan finns det bland kommentarerna en hel del neutrala röster som försöker rättfärdiga båda motsatta sidorna och sammanfatta situationen:

Folk blir helt enkelt väldigt arga när någon lägger sig i deras liv, och det är helt naturligt. Förresten, när Jablonskis hittade på ordet degtukas (och många andra), lät de förmodligen också märkliga då. Men i dag? Ett vanligt ord. Så blir det också med andra ord som hittats på i dag. Ja, jag tror det.

Dilemmat är detta – språkets systematik VS språkets naturliga utveckling. Språkanvändarna får stå för det naturliga, medan teoretikerna får stå för systematiken.

Det är intressant att alla förundras över språkfel, men glömmer att vi alla lärde oss språk och skrift i skolan. Där fick vi betyg. Några fick bättre, andra sämre betyg, men när skolan väl är avslutad förväntas alla plötsligt att inte göra några fel. OMÖJLIGT!!! Om någon fick knappt godkänt i litauiska i skolan på grund av sina fel, är det naivt att förvänta sig att den personen, när hen skriver utanför skolhäftet, plötsligt och mirakulöst ska sluta göra fel.

260

KALBOS KULTŪRA | 81

Andra aspekter av bedömningen

I de granskade internetkommentarerna fanns åsikter som inte kan hänföras till någon av språkpolitikens komponenter, eftersom språket i dem bedöms inte som ett objekt för språkpolitiken. Utifrån dem kan man dra slutsatsen att språkets kvalitet beror på andra faktorer som inte regleras genom språkpolitiska åtgärder. Med utgångspunkt i begreppet om de tidigare nämnda presentationsschemana kan man hävda att språket i allmänhet inte uppfattas som ett politiskt objekt. I sådana kommentarer betraktas exempelvis språkets kvalitet som ett tecken på en individs personliga bildning och till och med som en återspegling av hela samhällets tillstånd:

Ett korrekt språk är framför allt ett mått på intellektuell potential. Av förståeliga skäl är detta helt enkelt övermäktigt för de flesta tölpar. På vårt företag har ledningen förstått detta sedan länge. Därför får den som söker en ny tjänst först skriva en halv sida diktamen ur en sovjetisk diktamensbok för årskurs 7. Efter det blir det genast klart vem det är värt att prata vidare med. Hittills har vi inte gått bet.

Situationen är sådan att en stor del av litauerna numera bara kan dricka, stjäla, slåss och utföra tungt arbete (när det inte finns något att stjäla, men man vill dricka). Det litauiska språket kan inte hjälpa här, och situationen är hopplös. Smetonienė kastar helt enkelt bort pengarna.

Språkets kvalitet bedöms också som ett tecken på generationsskillnader:

Ännu gör äldre generationers journalister, som herr Vaitiekūnas, intressanta program på korrekt litauiska. Han skriver förstås utmärkt och lägger fram sina tankar – utan fel!!! Men det är fruktansvärt att lyssna på de unga; ingen bryr sig om betoning eller stavning. Vi har blivit så belästa att vi tappat fotfästet.

Storm i ett vattenglas. När jag själv var tonåring använde jag anglicismer intensivt, eftersom det verkade stiligt och coolt och visade din ”nivå” (delvis var det också så – på den tiden var det ojämförligt färre som kunde engelska). Några år gick, jag kom in i trettioårsåldern – och min inställning förändrades. Och allt ordnade sig. Samma sak hände med mina vänner. Till och med inom datorbranschen, där vi arbetar, började vi använda litauiska bokstäver med krokar och punkter. Jag tror att detsamma kommer att hända andra som har åtminstone lite mer vett. Kort sagt, allt blir bra; man behöver inte blåsa upp en storm över reklam.

Slutligen förstås språket som ett uttryck för identitet och ett föremål för nationell stolthet. Därför lyfts respekten för det fram som ett egenvärde, och det är framför allt denna respekt – snarare än andra faktorer – som språkets kvalitet beror på:

Det onda är inte det engelska eller ryska språket, utan det största onda är att inte respektera sitt eget språk och gå vilse i främmande ords djungel. Vi måste på alla tänkbara sätt värna, skydda och försvara det litauiska språket och inte rusa från den ena ytterligheten till den andra.

L. NEVINSKAITĖ. Kalbos politikos vertinimas interneto komentaruose

261

Jag läste kommentarerna och såg att de alla var skrivna på ett förvanskat språk och förvanskade vissa litauiska ord. Kommentera hellre inte alls. Och ställ in era datorprogram så att de skriver på litauiska. Om ni inte klarar av det, tala då inte om det litauiska språket, som ni inte respekterar det minsta. En person som respekterar språket förvanskar det inte genom att skriva på ett förvanskat språk.

SLUTSATSER

Analysen av internetkommentarer visade en mångfald av ståndpunkter i frågor som rör Litauens språkpolitik, utifrån språkpolitikens olika element: aktörer, objekt, medel och så vidare. Som analysen visar kan varje aspekt av språkpolitiken bedömas både positivt, negativt och neutralt, även om bedömningar i en riktning dominerar, det vill säga negativa bedömningar. I kommentarerna märks dock också en viss diskussion och förekomsten av olika åsikter, och därför kan de negativa åsikterna inte förklaras enbart med internetkommentarernas generellt negativa karaktär.

Flest positiva bedömningar gällde språkpolitikens situation. Till denna aspekt hör påståenden om hoten mot det litauiska språket, vilka leder till att språkets tillstånd försämras och därmed gör lingvisternas arbete nödvändigt. I kommentarerna pekas målgrupper ut vars språk är sämst – ungdomar, journalister och politiker. Positiva aspekter hänger samman med vissa andra element i språkpolitiken – målen (man stöder behovet av språklig rening) och resultaten (språket förbättrades efter återupprättandet av självständigheten).

Övriga element i språkpolitiken bedöms huvudsakligen negativt: aktörerna (lingvister lägger beslag på språket och rådfrågar inte specialister), objekten (talspråket regleras, medan utländska beteckningar i offentligheten och stavningen av utländska namn inte förlitauiseras), målen (rättelser föreslås för att arbetet ska kunna rättfärdigas; regler skapas för reglernas egen skull och inte för enklare kommunikation), medlen (föråldrade), sättet att fatta beslut (man tar inte hänsyn till språkbruket, reglerna ändras alltför ofta och man kommer inte överens sinsemellan), resultaten (man får människor att känna att de inte behärskar sitt modersmål, de blir rädda för att tala offentligt och tappar lusten att rätta sitt språk). Det förekom också påståenden som inte passar in i schemat för hur språkpolitiken framställs – när språket ses inte som ett politikområde utan som ett tecken på individens kultur, en generationsfråga eller ett objekt för nationell stolthet.

De scheman som används för att framställa åsikter om språkpolitik kan ha samma betydelse som inom andra politikområden. Om vissa aspekter lyfts fram i diskussionen medan andra avvisas, ges företräde åt vissa politiska

262

KALBOS KULTŪRA | 81

beslut, och möjligheterna till dialog minskar. Om en person till exempel anser att lingvister arbetar oprofessionellt blir det svårt för hen att acceptera de beslut de föreslår. Om hoten mot språket lyfts fram, kommer man att vara benägen att skydda det med alla tänkbara medel. Den som anser att språket är ett tecken på bildning ser ingen mening med att diskutera språkpolitiska åtgärder, än mindre mer attraktiva sådana som syftar till att uppmuntra språkbrukarna. Om frågan definieras som ett generationsproblem riktas uppmärksamheten också bort från språkpolitiska åtgärder och så vidare.

Det är viktigt att negativa bedömningar av språkpolitiken inte helt enkelt kan avfärdas med påståendet att människor inte förstår språkpolitik. Man bör utgå från att bristande förståelse också visar på vissa brister i kommunikationen, vilka kan betraktas som ett fortsatt arbetsområde för lingvister. Just detta visar en tydligare väg mot dialog mellan samhället och lingvisterna.

Liknande påståenden förekommer också i andra språkforskares artiklar: lingvister saknar kunskap om språkbrukarnas psykologi (Piročkinas 2004: 6); ”man kräver mer av samhället än den kunskap som ges det” (Grumadienė 2002: 9); ”samhället tycker inte om ständiga enträgna förmaningar, och därför blir resultatet inte alltid det man hoppas på” (Grumadienė 2003: 11). Analysen av kommentarerna visar att en orsak till bristande kommunikation också kan vara att man talar om olika saker – till exempel när vissa vill diskutera språkpolitiska åtgärder och sätt att fatta beslut, medan andra vägrar att göra det och hävdar att de förstnämnda helt enkelt inte vet något om språk.

De analysprinciper som valts i denna artikel kan tillämpas på en bredare diskursanalys (inte bara av kommentarer), där även den diskussion som förs i själva medierna inkluderas. Studiens data skulle också kunna vara användbara vid utformningen av ett frågeformulär för en undersökning av den allmänna opinionen om språkpolitik, eftersom utvalda påståenden som motsvarar språkpolitikens olika element kan bidra till att beskriva undersökningens frågeställningar och formulera svarsalternativ.

ŠALTINIAI

Jackevičius M. 2008 05 07: I. Smetonienė: rusifikaciją keičia anglų kalba. Interneto prieiga: http://www.delfi.lt/archive/article.php?id=16933192

Jackevičius M. 2008 06 30: G. Subačius: rusų kalbos įtaka lietuvių kalbai didesnė nei anglų. Interneto prieiga: http://www.delfi.lt/archive/article.php?id=17570907

Jankauskaitė D. 2008 05 07: Kalbos klaidos pakerta kojas (perspausdinta iš laikraščio Klaipėda). Interneto prieiga: http://www.delfi.lt/archive/article.php?id=16927453

L. NEVINSKAITĖ. Kalbos politikos vertinimas interneto komentaruose

263

Lituanistės teorinės pamąstymai, arba requiem kalbos darkytojams (Vox Populi). 2008 04 02. Interneto prieiga: http://www.delfi.lt/archive/article.php?id=16539144

Rotautaitė I. 2007 10 09: Lietuvių kalba žlunga (Vox Populi). Interneto prieiga: http://www.delfi.lt/archive/article.php?id=14653851

LITERATŪRA

Cooper R. L. 1989: Language planning and social change, New York: Cambridge University Press.

Entman R. M. 1993: Framing: towards a clarification of a fractured paradigm. – Journal of Communication 43, 51–58.

Grumadienė L. 2002: Kalbos normos ir vertybių sistema: kartų skirtumai. – Gimtasis žodis 6, 8–12.

Grumadienė L. 2003: Kaip įgyvendinsime kalbos politiką. – Kalbos kultūra 76, 6–17.

Kaplan R. B., Baldauf R. B. Jr. 1997: Language planning: from practice to theory, Clevedon–Philadelphia et. al: Multilingual Matters Ltd.

Koenig T. 2004: Routinizing Frame Analysis through the Use of CAQDAS. Paper presented at the Biannual RC-33 Meeting, Amsterdam, August 17–20, 2004. Interneto prieiga: http://www.lboro.ac.uk/research/mmethods/research/methods/routinizing_frame_analysis_RC33.pdf

Miliūnaitė R. 2006: Internetinė visuomenė ir kalbininkai: pokalbis įmanomas? – R. Miliūnaitė. Apie kalbą ir mus, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 36–59.

Piročkinas A. 2004: Didelės ir mažos kalbininkų nuodėmės. – Gimtasis žodis 9, 2–7.

Scheufele D. 1999: Framing as a theory of media effects. – Journal of Communication 49, 103–120.

Tankard J. W. Jr. 2001: The empirical approach to the study of media framing. – S. D. Reese, O. H. Gandy, A. E. Grant (eds.). Framing public life: perspectives on media and our understanding of the social world, Mahwah, NJ: Lawrence Erlbaum Associates.

Vaicekauskienė L. 2007: Naujieji lietuvių kalbos svetimžodžiai. Kalbos politika ir vartosena, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Vilmorus 2008: Informacijos šaltiniai. Reprezentatyvi Lietuvos gyventojų apklausa 2008 m. kovo 27 – balandžio 3 d. Tyrimas atliktas Vilniaus universiteto užsakymu.

Zhou Y., Moy P. 2007: Parsing framing processes: the interplay between online public opinion and media coverage. – Journal of Communication 57, 79–98.

Gauta 2008 10 06

264

KALBOS KULTŪRA | 81

EVALUATION OF LANGUAGE POLICY IN INTERNET COMMENTS

Summary

The paper aims at analysing the evaluation of the Lithuanian language policy in internet comments. The investigation is based on the methodology developed by R. L. Cooper and the elements of language policy identified in his analytical scheme. This investigation focuses on comments written for articles on language policy and related language issues in the news portal www.delfi.lt. The interpretation is based on the concept of frame and the principles of framing analysis. The research has shown that most positive comments were addressed to the situation in language policy. Utterances attributed to the frame focused on the threats for the Lithuanian language which leads to treating the linguist’s work as extremely important. Some other items of positive evaluation refer to the aims of language policy (a need to purify the language is approved) and its results (after the restoration of independence the quality of language has improved). Other language policy elements are given more negative evaluation: actors (e.g. linguists who claim they own the language and never discuss problematic issues with specialists in a professional field); objects (e.g. an attempt is made to regulate even spoken language; however, public foreign notices have no Lithuanian equivalents); goals (e.g. rules are written for the sake of writing rather than for the sake of simpler communication) etc. There are some claims which offer no direct evaluation of language policy. They are attributed to additional frames, e.g. the quality of language as a feature of individual human culture, the quality of language as a distinctive feature of a generation gap etc.

The foregrounding, or framing, some aspects in the comments is an important factor of an ongoing discussion and dialogue about language culture; if the discussion foregrounds one or another factor or evaluation, the others are rejected. Thus some political decisions are prioritised but the probability of a dialogue decreases. The analysis could be useful for further research in the discourse of language policy and quantitative research into public opinion on language policy.

LAIMA NEVINSKAITĖ

Lietuvių kalbos institutas

P. Vileišio g. 5, Vilnius LT-10308

[email protected]

L. NEVINSKAITĖ. Kalbos politikos vertinimas interneto komentaruose

265