STEPHEN J. WALTON

Ivar Aasen-institutet, Volda University College

IVAR AASEN OCH DET NYNORSKA SKRIFTSPRÅKETS TILLKOMST

Låt mig börja med att tacka konferensens arrangörer för att de har bjudit hit mig och gjort det möjligt för mig att delta i ert firande av 150^th-årsdagen av Jonas Jablonskis födelse. Någon gång under den 30^th december ska jag höja mitt glas och önska honom många lyckliga återkomster.

Jag räknar med att inte särskilt många av er har hört talas om grundaren av det nynorska skriftspråket, Ivar Aasen, precis som, måste jag tyvärr säga, Jonas Jablonskis är allt annat än ett känt namn i Norge, till och med bland historiska lingvister. Jag skäms över att erkänna att jag också hade varit okunnig om Jablonskis bidrag till standardiseringen av litauiskan ända tills jag av uppenbara skäl nyligen slog upp honom. Jag är sannerligen inte kvalificerad att ge er en detaljerad jämförelse av Ivar Aasens och Jonas Jablonskis arbete, men redan utifrån mina mycket ytliga kunskaper om Jablonskis bidrag slår det mig att det finns intressanta likheter och skillnader mellan dessa två män. I min framställning av Aasen vill jag fokusera på några av de mer allmänna topoi som framträder när vi betraktar arbetet hos dem som berömt har kallats de ”visionära slitvargar” som återupplivade eller skapade Europas standardspråk under 1700- och 1800-talen. Jag ska försöka att inte dränka er i en lång lista över verk som ni aldrig har hört talas om, på ett språk ni inte talar, eller i detaljerna i en politisk historia som saknar betydelse för er.

HISTORISK BAKGRUND

Det kan ändå vara användbart att börja med en kort sammanfattning av den historiska bakgrund mot vilken det nynorska skriftspråket skapades. Som ni säkert vet ersattes tidig nordgermansk runskrift

132

KALBOS KULTŪRA | 83

efter kristnandet av skrift med latinska bokstäver, och en blomstrande skriftkultur utvecklades på fornnordiska, både i Norge och på Island. Denna skrifttradition hade sin grund både i kyrkan och i den världsliga maktens centra. Efter 1319 försvagades emellertid den norska staten, och Norge gick in i en rad unioner med Danmark, Sverige eller båda länderna, där den världsliga maktens centrum flyttades utanför landet. Digerdöden försvagade fatalt den medeltida norska samhällsordningens aristokratiska grundval, liksom prästerskapet. I takt med att allt mer världslig skriftproduktion skedde på danska fortsatte norska att användas i den katolska kyrkan, åtminstone tills den siste norskfödde ärkebiskopen dog 1510. Reformationen, med sin bibel på folkspråket och ökade läskunnighet, genomdrevs i Norge av den danska kronan och på danska. Allt oftare rekryterades såväl prästerskapet som statens världsliga förvaltning från Danmark, medan handeln låg i händerna på hanseatiska köpmän. Även om spridda rester av folkligt skriftspråk på norska dialekter kan återfinnas från 1500-talet till 1800-talet, drabbades norskan i praktiken av en nästan total domänförlust som skriftspråk. Norge är emellertid ett mycket stort land med svårframkomlig terräng, utan något naturligt centrum och med en hög grad av isolering. Norska bönder fortsatte under hela perioden att tala lokala dialekter, medan de läste och skrev på danska. År 1739 infördes obligatorisk konfirmation i den statliga lutherska kyrkan, vilket innebar att alla åtminstone måste kunna läsa katekesen, och från det året utvecklades en grundläggande allmän läskunnighet. En urban administrativ, merkantil och prästerlig elit växte fram, som talade en form av danska som gradvis tillägnade sig norska fonologiska drag, men behöll dansk morfologi, lexikon och syntax, framför allt genom att det danska tvågenussystemet bibehölls i motsats till det norska tregenussystemet.

AASENS KONTEXT

Inom denna allmänna kontext fanns en stor grad av lokal variation, både i utvecklingen av dialekttal och i utvecklingen av lokala skriftkulturer. Ivar Aasen föddes den 5 augusti 1813 i en bondefamilj i Ørsta, i regionen Sunnmøre, som omfattar den sydligaste delen av fylket Møre og Romsdal, 320 km norr om Bergen, 560 km

S. J. WALTON. Ivar Aasen and the Genesis of the New Norwegian Written Language

133

nordväst om Oslo. Regionen är delad i en kustremsa med öar utanför kusten, där fisket utgjorde grunden för ekonomin, och ett bergigt, ja alpint, inre område med djupa dalar där solen inte når in på flera månader i sträck under vintern och där klimatet, trots att det är milt, är utomordentligt vått. Det främsta problemet i detta område, som huvudsakligen var jordbruksbygd, var hur man skulle leda bort de extrema mängder vatten som föll från himlen, forsade nedför bergssidorna eller svämmade över från strida strömmar. De bästa lösningarna på den här typen av problem började på 1700-talet finnas i böcker.

Det är därför inte förvånande att Norges mest livskraftiga och dynamiska läskunniga bondegemenskap vid slutet av 1700-talet fanns i Sunnmøre, som var självförsörjande inom jordbruket och låg halvvägs mellan handelscentrumet Bergen och det kulturella och kyrkliga centrumet Trondheim. Även om tydliga belägg under senare år har kommit fram för en betydligt mer utbredd läskunnighet än man tidigare trott, till och med på 1600-talet (jfr Fet 1995, 2003), kan förekomsten av en stark skriftkultur bland bönderna i södra Sunnmøre i slutet av 1700-talet knytas till ett antal identifierbara kulturentreprenörer. En var prästen Hans Strøm, en annan en av hans församlingsbor, den enastående Sivert Aarflot. Aarflot använde sina bokkunskaper för att tillägna sig kunskap och färdigheter inom dränering och odlingsteknik, vilket gjorde det möjligt för honom att först förbättra sin gård så att den blev en förebild för andra jordbrukare i området och därefter etablera sig på en av de finaste och soligaste gårdarna där. Aarflot satte sedan i avgörande grad i gång ett program för folkbildning genom läskunnighet, vilket vid sekelskiftet ledde till att ett lånebibliotek med 2000 volymer, den första tryckpressen och, från 1810–1816, den första tidningen på den norska landsbygden kom till stånd. Detta är alltså hörnstenarna i den skriftkultur som Aasen föddes in i 1813.

Till skillnad från Jablonskis studerade Aasen aldrig formellt och utbildades aldrig vid ett universitet, trots att han hade möjlighet att gå på ett lärarseminarium, vilket skulle ha lett honom in på den akademiska banan. Han växte upp som yngst av sju barn på ett litet arrendegods; båda hans föräldrar var döda när han var tolv. Han fick den vanliga ytliga undervisningen av ambulerande lärare som barn på den norska landsbygden fick, sammanlagt omkring tio dagars undervisning om året, men en syster lärde honom att läsa och han läste ivrigt. Vid arton års ålder blev han själv ambulerande lärare i två år och mötte på nära håll de svårigheter barn hade med att lära sig inte bara läsa och skriva, utan att göra det på ett främmande språk,

134

KALBOS KULTŪRA | 83

danska. Vid tjugo års ålder tillbringade Aasen två år med undervisning i landsprostens hus på den närbelägna ön Herøy, där han förväntades skaffa sig tillräckliga kunskaper för att senare kunna gå på seminariet; det gjorde han inte, utan tillbringade i stället sju år som informator åt en armékaptens barn, längre norrut men fortfarande i samma region.

Som tonåring använde Aasen biblioteket på familjen Aarf lots gård i Ekset, och både prosten och kaptenen hade välfyllda boksamlingar i sina hem, liksom tidningar och tidskrifter från huvudstaden och utlandet. Året efter Aasens födelse återupprättades Norges statsskick, och dess självständighet proklamerades av de bemärkta män som samlats i Eidsvoll, av vilka en var Sivert Aarf lot. Även om landet omedelbart hamnade i en union med Sverige, som varade till 1905, skedde det som en återfödd politisk enhet med ett eget parlament och en egen relativt demokratisk författning, grundad på principerna från de franska och amerikanska revolutionerna. På 1830-talet hade de omedelbara problem som följde på självständigheten, statsbankrutt och upprättandet av en fungerande statsförvaltning, fått ge vika för nya frågor, inspirerade av den tyska och danska romantiken: vad var det som utmärkte den norska nationen, och särskilt det norska nationalspråket? Fanns det över huvud taget ett norskt nationalspråk?

I språkfrågan rådde ingen enighet, vare sig bland politiker eller forskare. Den store Jacob Grimm föreställde sig så sent som 1840 till och med att norska bönder efter att det han kallade ”die Kraft der Sprache” hade lämnat Island bara talade en förvrängd variant av svenska. Denna uppfattning var också rådande inom den norska överklassen; ett ofta anfört argument för att fortsätta den språkliga unionen med Danmark inom den nya politiska unionen med Sverige utgick från en organiskistisk bild av norskan som ett döende fruktträd som behövde ympas med nytt danskt material för att hållas vid liv. Denna uppfattning motsades av den produktive poeten Henrik Wergeland, som hävdade att det norska landskapet och Norges historia skilde sig så mycket från Danmarks att ett norskt nationalskriftspråk borde omfatta omfattande lån från bondemålen, vilka antogs ha bevarat så mycket från fornnordiskan. En tredje uppfattning framträdde också kort efter utgivningen av en samling gamla ballader på ett av de mer konservativa fjälldialekterna: ett nytt skriftspråk borde utgå från en av dessa dialekter. Norskan borde börja om, som denna uppfattnings upphovsman uttryckte det, där den hade slutat femhundra år tidigare. Kort sagt, vid

S. J. WALTON. Ivar Aasen and the Genesis of the New Norwegian Written Language

135

År 1832 hade den berömda norska språk”frågan” uppstått, en fråga som fortfarande är aktuell, eftersom vi alltjämt har två skrivna former av norska som hittills envist har vägrat att smälta samman.

Vi vet att Aasen följde språkdebatten noga under 1830-talet från sin utsiktspunkt i sin ovanliga och välorienterade bondebaserade skriftkultur, och att han skrev sitt första inlägg i debatten 1835, vid tjugotvå års ålder. Det som behövdes, skrev han, var ett nytt skriftspråk som återspeglade de demokratiska idealen i den nya konstitutionen efter självständigheten och var genuint norskt i den meningen att varje invånare i landet kunde känna delaktighet i det; att konstitutionen kallade det skrivna danska språket i Norge ”norska” gjorde inte i sig danska till norska. Dessutom kunde uppgiften att konstruera den nya nationella normen inte utföras av välmenande medlemmar av den daniserade härskarklassen. Den uppgiften måste falla på någon som, med hans egna ord, hade vuxit upp i en bondes stuga.

Aasen’s short and analytically brilliant text, written as I said in 1835, was not published until 1909, thirteen years after Aasen’s death in 1896. It was simply put aside, but it circulated in the reading and writing community of peasants in which Aasen grew up. It also contains the plan for what we would now call language revitalisation that Aasen spent the rest of his life carrying out.

AASENS ARBETE

Trött och less på sju års undervisning av barn – och vem kan klandra honom? – försökte Aasen i början av 1840-talet desperat finna ett sätt att lämna, förbättra sin ställning och etablera sig antingen som botaniker eller som språkrevitaliserare. Med hjälp av biskopen i Bergen, som hänvisade Aasen till föreståndaren för Norska vetenskapsakademien i Trondheim, fick Aasen ett stipendium för att studera dialekterna i västra Norge. Eftersom ingen före Aasen faktiskt hade studerat Norges dialekter, var deras dolda lexikala och morfologiska skatter från det förflutna och deras inbördes relation fortfarande, om inte helt okända, så åtminstone föremål för gissningar och spekulationer. I september 1842 gav sig Aasen av på sin långa vandring, sin visionära färd längs landsvägar och småvägar i det norska inlandet. Hans arbetshypotes – jag återger honom nu med egna ord – var att Norges dialekter var epifenomen av ett underliggande diasystem. Idén om

136

KALBOS KULTŪRA | 83

den underliggande enheten hos Norges dialekter var inte Aasens; faktiskt hade Aasen mycket få originella idéer, och hans framgång låg i att briljant tillämpa andras idéer. Hans avsikt var att samla tillräckliga belägg från dialekterna för att skapa en standardiserad form av norska som skulle göra det underliggande diasystemet synligt och därigenom i och genom sig själv utgöra ett verkligt demokratiskt skriftspråk som de flesta vanliga människor skulle finna lätt att använda. Akademiens motiv när den beviljade honom det första stipendiet var ett annat. Den var intresserad av att gräva fram lämningar av ett språk som den föreställde sig snabbt höll på att dö ut; föreställningen att folkliga former av norska går på sista versen lever fortfarande kvar hos konservativa språkpropagandister än i dag. Aasen föresatte sig därför att styra det stipendium han fått mot sitt eget, annorlunda och mer ambitiösa syfte.

Mellan 1842 och 1847 reste Aasen drygt 4 000 km, huvudsakligen till fots, för att samla in empiriskt språkmaterial. Under den tidigaste perioden utvecklade han mycket effektiva insamlingsmetoder som, även om de bröt mot nästan varje regel för senare sociolingvistisk forskning vad gäller informanternas representativitet, inhämtning av information genom direkta frågor och så vidare, ändå gjorde det möjligt för Aasen att systematisera sitt omfattande empiriska material allt eftersom arbetet fortskred. I min biografi över Aasen kallar jag detta Aasens ”kumulativa metod” (Walton 1996: 335–342). Mycket kortfattat gick hans teknik först ut på att fastställa gränserna för ett dialektområde. Därefter sammanställde han systematiskt lexikalt och morfologiskt material på lägsta möjliga nivå, bygdens eller den utvidgade byns. När han kom till ett nytt samhälle upprepade han processen, och när han passerade betydande isoglosser och befann sig i en region med en dialekt som skilde sig markant från den han just lämnat, sammanställde han en regional ordbok och grammatik för det föregående området. Resultatet blev en pyramidformad struktur med bygdssamlingar i botten, två eller tre nivåer ovanför dem och den nationella nivån högst upp. På samma sätt som bygdesamlingarna systematiserades på områdesnivå, och områdessamlingarna på regional nivå, systematiserades regionnivån på nationell nivå.

En följd av Aasens arbetsmetod var att den gjorde det möjligt för honom att slutföra sitt projekt på förbluffande kort tid. Kom ihåg att han började från noll 1842, men att han redan 1847 hade färdigställt manuskriptet till sin Grammatik över det norska folkspråket, som publicerades året därpå. Kom också ihåg att han under större delen av denna tid var ute på resande fot. Detta är en enastående bedrift.

S. J. WALTON. Ivar Aasen and the Genesis of the New Norwegian Written Language

137

En andra följd av den kumulativa metoden var att när det underliggande diasystemet tog sig uttryck i alla de olika epifenomenen, följde det att när de första epifenomenen hade systematiserats, hade därmed också diasystemet systematiserats. Med andra ord kom det material som Aasen samlade in först genom sin plats i insamlings- och systematiseringsprocessen att spela en grundläggande roll i framväxten av hans slutliga norm. Detta har senare ständigt missförståtts som en irrationell eller ideologisk förkärlek för ålderdomliga västnorska dialekter, men så var det inte. Däremot använde Aasen de skrivna formerna av fornnordiska som utslagsgivande stöd när det var svårt att avgöra hur en diasystemisk form skulle rekonstrueras i fall där en sådan form inte fanns i någon levande dialekt (och om någon vill be mig om ett exempel, ska jag ge ett).

Till skillnad från Jablonskis växte Aasen upp i ett enkelt bondhem och fick aldrig någon formell akademisk utbildning. Liksom Jablonskis blev han inte heller landsförvisad. Han korsade faktiskt aldrig Norges gränser, inte ens till Sverige. Han utsattes aldrig för förtryck, utan belönades med generös statlig finansiering, först från Akademien och sedan från Stortinget, vilken upphörde först vid hans död. Till skillnad från Jablonskis hade han inte heller något tidigare arbete att vägleda sig efter; det fanns ingen norsk Juška som kunde visa vägen. Och ännu en skillnad mot Jablonskis var att Aasen inte bara skapade det nya skriftspråket, utan också blev dess första betydande författare, inom såväl poesi och dramatik som essäistisk prosa. Endast romanen undslapp honom.

Å andra sidan var Aasens viktigaste verk hans ordbok, precis som Jablonskis viktigaste verk var hans. Den första, deskriptiva upplagan kom ut 1850 utan rekonstruerade former, medan en andra, normativ upplaga publicerades i delar mellan 1871 och 1873. Vid det laget hade Aasen redan publicerat en normativ grammatik, översättningar, den första pjäsen på nynorska, en samling ordspråk och en bästsäljande diktsamling, och han var på god väg att sammanställa en synonymordbok, ett kort uppslagsverk för ungdom på landsbygden och en dansk-norsk ordbok. Precis som Jonas Jablonskis förespråkade det som enligt Zigmas Zinkevičius mycket användbara verk History of the Lithuanian Language kallas ”žmonių kalba”, försökte Aasen skapa ett verkligt folkligt språk, trots att senare språkreformatorer har sett goda skäl att förkasta några av Aasens mer etymologiserande rekonstruktioner. Liksom Jablonskis och alla deras revitaliseringskolleger använde Aasen sina egna litterära verk för att skapa neologismer. Styrkan hos den danska skrivtraditionen i Norge, det danska skriftspråkets genomslag i många norska dialekter och den utbredda och polemiska om-

138

KALBOS KULTŪRA | 83

motstånd mot vad som uppfattades som komiskt historiska former ledde allt Aasen i riktning mot vad som ofta och med rätta kallas en ”måttfull” purism. Aasens nynorska har ingenting som liknar den puristiska lexikala extremismen i exempelvis isländskan.

NUTIDEN

Jag tolkar den här konferensen som ett tecken på ett bestående intresse i Litauen för Jablonskis verk, men jag är rädd att jag inte vet något om hur han betraktas i det här landet i dag; jag är säker på att jag kommer att lära mig mycket medan jag är här. När det gäller Aasen kan jag berätta att intresset för honom avtog efter hans död och att det under många år fanns föga vetenskapligt intresse för hans arbete. Hans samlade – men censurerade – brev och dagböcker publicerades i slutet av 1950-talet. Märkligt nog har endast två doktorsavhandlingar skrivits om Aasen, båda vid University of Cambridge, och en tredje är långt framskriden vid University of Edinburgh, men hittills ingen i Norge. I slutet av 1990-talet blev dock ett förnyat publicistiskt intresse för Aasen synligt genom Aasenåret 1996 (då inte mindre än tre biografier utkom), inrättandet av Aaseninstitutet 1995, som började erbjuda masterprogram 2002, och öppnandet av det nationella centret för nynorsk skriftkultur på platsen där Aasen föddes år 2000 (www.aasentunet.no).

REFERENCES

Aasen I. 1848: Det Norske Folkesprogs Grammatik, Chra.

Aasen I. 1850: Ordbog over det norske Folkesprog, Chra.

Aasen I. 1864: Norsk Grammatik, Chra.

Aasen I. 1873: Norsk Ordbog, Chra.

Fet J. 1995: Lesande bønder. Litterær kultur i norske allmugesamfunn før 1840, Oslo: Universitetsforlaget.

Fet J. 2003: Skrivande bønder. Skriftkultur på Nord-Vestlandet 1600–1850, Oslo: Det Norske Samlaget.

Zinkevičius Z. 1998: The History of the Lithuanian Language, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Walton S. J. 1996: Ivar Aasens kropp, Oslo: Det Norske Samlaget.

Gauta 2010 11 17

S. J. WALTON. Ivar Aasen and the Genesis of the New Norwegian Written Language

139

IVARAS AASENAS IR NAUJOSIOS NORVEGŲ RAŠYTINĖS KALBOS KILMĖ

S a n t r a u k a

Norvegas Ivaras Aasenas (Osen, 1813–1896) buvo iš tų kultūros veikėjų, kurie XVIII–XIX a. Europoje domėjosi valstiečių tarmėmis ir jų pagrindu siūlė kurti naujas ar gaivinti tautines kalbas.

I. Aaseno intelektinę brandą lėmė tai, kad jis augo nuošalioje kaimo bendruomenėje, kuri jau nuo XVIII a. pabaigos puoselėjo itin intensyvią literatūrinę veiklą, o gana daug šios bendruomenės narių priklausė ilgesnes negu šimto metų raštingumo tradicijas turinčioms šeimoms. Taigi jau ankstyvasis mokymas stiprino jo įsitikinimą, kad norvegų valstiečių tarmės tėra paviršius, po kuriuo slypi bendra sistema, t. y. nekodifikuota tautinė kalba.

Iš pradžių I. Aasenas siekė suvienodinti vyraujančią rašto kultūrą, bet vėliau jis sumaniai pritaikė savo tikslams pagrindinių tautinio romantizmo skelbėjų idėjas, gyvavusias XIX a. viduryje. Savo galutinį siekį – naujos ir visuotinai priimtos rašytinės kalbos sukūrimą – jis derino su tuometinių kultūros veikėjų norais atgaivinti senąją valstiečių kalbą. Jo sumanymas sulaukė ir finansinės, ir moralinės paramos, tad naujųjų laikų Europoje I. Aasenas tapo vienu pirmųjų valstybės išlaikomų intelektualų.

Viešumoje I. Aasenas prisiėmė valstiečio-intelektualo vaidmenį, o tai, nors ir skamba paradoksaliai, leido jam dalyvauti platesnėse kultūros sferose. Apskritai, I. Aaseno nuopelnai siejami ne tik su praktinės ir rašytinės kalbos normos kūrimu – jis yra pirmasis literatūrinę ir estetinę vertę turinčių ta kalba sukurtų tekstų autorius. Didžiausio pasisekimo sulaukė poezija ir pjesės, nors jam neblogai sekėsi rašyti ir esė.

Daugelį metų I. Aaseno darbai ir nuopelnai buvo nepagrįstai pamiršti, ir tik pastaraisiais metais susidomėjimas jo veikla gerokai išaugo. Nuo 1996-ųjų, paskelbtų Ivaro Aaseno metais, parengtos bent trys išsamios kalbininko biografijos. Praėjus dar ketveriems metams jo gimtinėje atidarytas muziejus, o susidomėjimas Ivaro Aaseno veikla ir toliau nemažėja. Jo darbai dabar yra politikos ir kalbos filosofijos objektas, o artėjant 2013-iesiems, kai bus minima Ivaro Aaseno 200 metų gimimo sukaktis, dėmesys, tikėtina, tik stiprės.

Ši publikacija yra Jono Jablonskio konferencijoje (2010) autoriaus skaitytas pranešimas. Red. pastaba.

STEPHEN J. WALTON

Ivar Aasen Institute Volda University College Norway

[email protected]

140

KALBOS KULTŪRA | 83