LIETUVIŲ KALBOS SPECIALIOJI LEKSIKA

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXII (1983)

K. GAIVENIS

S. ŠALKAUSKIS TERMINOLOGITEORI

1. Inledande anmärkningar

Prof. S. Šalkauskis (1886–1941) – en framstående borgerlig samhällsaktör och filosof med neoskolastisk inriktning¹ – intresserade sig för terminologi under sina studier vid Moskvas universitet. Till detta arbete inspirerades han av publicisten och språkforskaren R. Bytautas (1886–1915), medlem av RSDAP, som studerade vid samma universitet 1905–1912 och vid den tiden skrev flera betydelsefulla vetenskapliga artiklar (utgivna som separata häften) om det litauiska språket (t.ex. ”Hur man uttalar och skriver främmande ord”, ”Något om det litauiska språkets filosofi” m.fl.). Om honom skrev S. Šalkauskis följande: ”Denne käre vän till mig (R. Bytautas. – K. G.) smittade mig vid Moskvas universitet till viss del med sin brinnande kärlek till terminologifrågan; därför kan jag, när jag talar om behovet av terminologi, inte låta bli att nämna honom som min direkta inspiratör”². S. Šalkauskis tryckta kvarlåtenskap består av två delar: a) en undersökning av terminologiteorin³ och 2) en fyrspråkig (litauisk–fransk–tysk–rysk) samling filosofiska termer med titeln ”Allmän filosofisk terminologi”⁴. Dessutom finns fragment bevarade av S. Šalkauskis handskrivna ordlista över pedagogiska termer. S. Šalkauskis undersökningar av vetenskaplig arbetsmetodik har också delvis anknytning till terminologin.

2. Principer för skapande och normering av termer

2.1. S. Šalkauskis intresserade sig för terminologins teoretiska frågor innan han började normera den litauiska filosofiska terminologin. Han publicerade en tämligen omfattande studie i ämnet, där han behandlade termens väsen och egenskaper, terminologins källor och kategorier samt brukets särdrag, och formulerade allmänna regler för att skapa litauisk terminologi. När S. Šalkauskis förklarade termens egenskaper och dess förhållande till logiska, grammatiska och filosofiska kategorier byggde han främst på medeltidsfilosofen och skolastikern Duns Scotus (1265–1308) verk ”Grammatica speculativa” och franska språkforskares undersökningar, till exempel M. Bréals (1832–1915) ”Essai de séman-

¹ För en utförligare redogörelse för hans filosofiska åsikter, se Plečkaitis R., Šliogeris A. Vladimir Solovjovs filosofis inflytande på Stasys Šalkauskis världsåskådning under den förfibrungiska perioden. — Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai. A serija, 1973, t. 4(45); Sverdiolas A. Kultur- och religionsproblemet i Stasys Šalkauskis arbeten. — Där, 1978, t. 4(65); samt hans. Människokonceptionen i Stasys Šalkauskis kulturfilosofi. — Där, 1978, t. 1(62).

² Šalkauskis S. Terminologijos teorija ir lietuviškoji filosofijos terminija. — Logos, 1927, Nr. 1, p. 1.

³ Ten pat, 1935, Nr. 1; 1927, Nr. 1, 2; 1934, Nr. 1; Gimtoji kalba, 1935, Nr. 4.

⁴ Šalkauskis S. Bendroji filosofijos terminija. — Logos, 1937, Nr. 2; 1938, Nr. 1.

128

tique“, Ž. Vandrijeso (1875–1960) „La Language“ ir kt. Š. Šalkauskio lingvistinis pasirengimas terminologijos darbui nebuvo visiškai be spragų, todėl to meto kalbininkai – J. Balčikonis, A. Salys, P. Skardžius – jo straipsnius teoriniais terminologijos klausimais yra šiek tiek taisę. Dėl tos pačios priežasties kai kurie elementarieji kalbotyros terminai (pvz., galūnė ir kt.) jo straipsniuose vartojami kiek kitokia reikšme, negu apskritai kalbotyros literatūroje.

2.2. När Š. Šalkauskis talade om terminologins objekt betonade han att terminologin inte är en separat, självständig vetenskaplig disciplin. Termen som ord hör till grammatiken, medan den som begrepp hör till logiken. Genom grammatiken ingår termen i språkvetenskapen och genom logiken i filosofin. Š. Šalkauskis var en av de första som lade märke till att ordet terminologija har två betydelser. Han skrev: ”Det litauiska språket kan använda två ord med olika betydelser sida vid sida — terminija och terminologija — medan andra språk i motsvarande fall vanligen använder endast ett ord, terminologijos. Eftersom vårt språk använder ändelsen -ija för att beteckna en samling ting av samma slag, betyder terminija följaktligen helheten av facktermer inom en viss vetenskap eller konst … Terminologi är läran om terminija eller åtminstone en teori om den”⁵. Š. Šalkauskis betraktar terminologin som en särskild del av semantiken. När Š. Šalkauskis förstod terminologin på detta sätt måste han naturligtvis dra två allmänna slutsatser: 1) att vetenskapens framsteg snävar in själva termbegreppet och 2) att termen är oupplösligt förbunden med föreställningarna om tecken och begrepp. Enligt den dåtida uppfattningen om logik ansågs tecknen vara av två slag: naturliga (signum naturale) och konventionella (signum arbitrarum seu conventional). Ur en annan synvinkel kan tecken vara formella (signum in quo) och instrumentella (signum ex quo). Slutligen finns också manifesterande och substituerande tecken (signa manifestativa et suppositive). Med utgångspunkt i denna uppfattning om tecken gav Š. Šalkauskis följande definitioner av språk, skrift, ord och term: 1) ”Språk är ett system av överenskomna tecken som tjänar kommunikationens behov”; 2) ”Skrift, eller ett system av skrivtecken (på latin scriptura eller scriptio), är skrivtecken som betecknar ord”; 3) ”Ord är manifesterande tecken för begrepp och substituerande tecken för ting”; 4) ”En term är ett ord som betecknar ett begrepp med särskild betydelse för något vetenskapligt ämne”. Således, med Š. Šalkauskis ord, ”är termen alltid ett språkligt tecken som står i stället för ett ämne och manifesterar ett begrepp, även om inte alla sådana ord är termer. För att ett sådant språkligt tecken ska bli en term måste det ingå i något vetenskapsområde och bearbetas vetenskapligt”⁶. Denna uppfattning om term, terminija och terminologi var för sin tid tämligen avancerad.

2.3. Š. Šalkauskis urskilde tre huvudsakliga källor till terminija: 1) människornas levande språk; 2) inventariet av ordbildningsmedel och 3) andra språk. Dessa källor till terminija nämns ibland även i dag, trots att en sådan indelning i själva verket inte är helt berättigad. Det är mer korrekt att tala endast om två huvudsakliga källor till terminija (det egna språkets och andra språks lexikon), eller att tala om sätt att bilda termer snarare än om deras källor, eftersom: a) nybildningar inom terminija kan skapas med såväl folk språkets ord som lånade och internationella ord och b) sammansatta termer (tvåords- och fl erords-)

⁵ Šalkauskis S. Terminologijos teorija... — Logos, 1927, Nr. 1, p. 1.

⁶ Där, s. 6 ff.

5. 1019

129

termer kan skapas som fasta ordkombinationer, inte bara av olika ord utan också av kombinationer av ord och symboler.

2.3.1. Ett ord ur människornas språk som används i vetenskapliga termer måste, med S. Šalkauskis ord, ”bearbetas vetenskapligt” eller, uttryckt med dagens term, terminologiseras. För att beskriva terminologiseringen av färdiga ord använde S. Šalkauskis begreppen ”extension” (extensio) och ”intension” (comprehensio). Enligt honom ”mäts termens extension av alla de individer som omfattas av begreppets extension, medan termens intension mäts av alla de kännetecken som utgör begreppets intension”. Termens extension sammanfaller med dess betydelse, medan dess intension sammanfaller med dess mening. När intensionen ökar minskar extensionen, och när termens mening blir mer komplex snävas dess betydelse in, det vill säga den begränsas till ett mindre antal företeelser. Med denna förståelse av terminologisering framhöll S. Šalkauskis att ”entydiga termer inte får förväxlas med likbetydande termer. En entydig term är entydig i förhållande till det begrepp som ligger till grund för den; en likbetydande term är likbetydande i förhållande till en annan term som har samma betydelse, det vill säga tillämpas på samma företeelse eller företeelser. En entydig term har ett begrepp som grund och uttrycker i en mening en hel serie företeelser. Likbetydande termer, som betecknar samma företeelse eller företeelser, uttrycker olika begrepp om dem och har därför olika meningar”⁸. Eftersom S. Šalkauskis inte kunde nöja sig med begreppen ”entydiga” och ”likbetydande” termer använde han även ett mellanliggande begrepp: analogiska termer. När han behandlade dessa termer utgick han från tre analogier inom den skolastiska logiken: analogia proportionis, analogia proportionalitatis och analogia attributionis. Dessa analogier behövdes när han talade om terminologisering av färdiga folk språkord på tre sätt: a) precisering av ordets betydelse; b) utvidgning av ordets betydelse och c) överföring av ordets betydelse. S. Šalkauskis betraktade terminologiseringen som en i allmänhet oavslutad process, eftersom termens innehåll hela tiden kompletteras med nya kännetecken. Vanligen genomgår terminologiseringen följande genetiska stadier: ”1) bildandet av termen utifrån en etymologisk grund och dess förklaring med synonymer; 2) en nominal definition av termen, grundad på dess direkta och grundläggande mening; 3) en nominal indelning av termen, om den har mer än en betydelse; 4) precisering av förståelsen av termen genom en striktare bestämning av dess intension och extension; 5) utveckling av förståelsen av termen i samband med framstegen i kunskapen om själva ämnet”⁹.

I allmänhet var S. Šalkauskis uppfattning om terminologisering av färdiga ord tämligen invecklad, logistisk och alltför frikopplad från de allmänna och specifika processerna inom lingvistisk semantik. Han förstod terminologisering endast som en handling och uppmärksammade den inte som en process. Dessutom kan terminologiseringsprocessen inte analyseras framgångsrikt utan att den kopplas till sin dialektiska motpol — determinisering.

2.3.2. När S. Šalkauskis talar om nybildningar inom terminologin urskiljer han två sätt att bilda dem: ”härledning av nya ord” (avledningar) och ”sammanfogning av ord” (sammansättningar). I ordbildningen anser han ändelsen vara viktigare än prefixet. S. Šalkauskis påpekar också att ju mer komplex ett suffix är, desto mer avlägset är det från det ”konkreta-

⁷ S. Šalkauskis skrev ”tysa”, men vi anpassar hans term till dagens stavning.

⁸ Šalkauskis S. Terminologijos teorija..., s. 11 ff.

⁹ Där, 1925, nr 1, s. 21.

130

begreppet ”ting” avser den. Även ordändelsen förstod han på sitt eget sätt: för honom var ändelsen den del av ordet som sträcker sig från roten till dess slut. Komplexa, mångledade suffix var just de som lämpade sig bäst för terminologin. S. Šalkauskis lade insiktsfullt märke till att prefix och suffix sällan används tillsammans när nya ord bildas och uttryckte det träffande: ”Prefixet har en benägenhet att klara sig utan suffixet, och omvänt tycks suffixet inte komma väl överens med prefixet.” Detta är en insiktsfull iakttagelse.

Sekdamas A. Leskyno veikalu „Die Bildung der Nomina im Litauischen“ (1891), S. Šalkauskis pirmasis imasi nagrinėti terminų kategorijas ir jų reiškimo būdus. Jis pateikia tokią terminų kategorijos definiciją: „Terminų kategorija mums yra ne kas kita, kaip terminų grupė, tipiška savo lytimi, dažniausiai — savo priesaga ir atitinkanti turinčių tam tikrą bendrumą sąvokų grupę“¹⁰. Sekdamas Aristoteliu ir viduramžių logikais, jis skiria substanciją — subjektą ir substanciją — objektą. Smulkiau klasifikuodamas, abiem atvejais jis išskiria dar po 4 kategorijas: substancijos — subjekto — veiksmo subjektą, vyksmo — nustatymo subjektą, kokybės subjektą ir santykio subjektą; substancijos — objekto — veiksmo objektą, antrinę medžiagą, įranki-priemone ir talpos daiktą. S. Šalkauskis detaliai aprašė šių terminologijos kategorijų darybos priemonių inventorių.

När S. Šalkauskis krävde att nybildningar i terminologin skulle vara typiska och strikt tillämpade analogiprincipen kritiserade han vissa av dåtidens termer. Han tyckte särskilt illa om de litauiska kasusbenämningarna. Om dem skrev S. Šalkauskis: ”I detta sammanhang måste man konstatera att våra kasusbenämningar med ändelsen -ininkas har bildats på ett synnerligen misslyckat sätt. För det första har ändelsen -ininkas använts i dem på ett helt atypiskt sätt. Enligt ändelsens mest typiska betydelse skulle vardininkas beteckna en person som bryr sig om namn eller namnens betydelse; kilmininkas – en person som bryr sig om härkomst; naudininkas – en person som bryr sig om sin egen nytta; galininkas – en person som intar den bakersta platsen; įnagininkas – en person som försörjer sig på verktyg; vietininkas – en person som länge bor på en plats eller gör anspråk på någon annans plats; šauksmininkas – en person som uttrycker sig genom rop, som bara bryr sig om att ropa. Dessa termer skulle möjligen kunna beteckna ordens kasus genom analogi med apatininkėmis eller sprindininkais. Det är uppenbart att en sådan termbildning, grundad på en mycket tvivelaktig analogi, går emot vårt språks medfödda och typiska tendens. Dessutom är de företeelser som kasusbenämningarna i detta fall bygger på – nämligen namn, härkomst, nytta, slut, verktyg, plats och rop – i de allra flesta fall, med undantag endast för plats, tillfälliga anledningar till att kasus benämns på det ena eller andra sättet. Endast vietininkas är benämnt efter kasusets allmänna och väsentliga kännetecken. Alla andra kasusbenämningar är rent tillfälliga. Ändå vore det bättre att kalla kasus vardiniu, kilminiu, naudiniu, galiniu, įnaginiu, vietiniu, šauksminiu än att kalla dem vardininku, kilmininku och så vidare.”¹¹

Dessa kritiska anmärkningar av S. Šalkauskis var bara delvis riktiga, eftersom benämningar på bärare av nominala egenskaper – avledningar med suffixet -ininkas – inte bara betecknar personer utan också livlösa föremål. Dessutom bildas avledningar med suffixet -ininkas inte bara av substantiv utan också av verb, adjektiv och räkneord.

¹⁰ Ibid., 1934, nr 1, s. 6.

¹¹ Ibid., s. 35.

5*

131

S. Šalkauskis hade inte heller helt rätt i fråga om termen tartis: ”Den tarena som har blivit etablerad bland artister är helt oförsvarlig. Detta ord skulle möjligen kunna ha en analogi med gyvena och rietenomis (i betydelsen gräl), vilka inte heller betecknar konkreta föremål. Men om tarena skulle beteckna ett uttalssätt, så tillskansar det sig på ett helt oförsvarligt sätt den fullt legitima och typiska formen tarsena, som enligt analogi med bėgsena, eisena, rašysena just borde beteckna ett uttalssätt. Den här föreslagna formen tartis kan inte ersätta tarsena, eftersom den som infinitiv av det avledda substantiverade verbet tarti betecknar en ren handling och inte säger något om sättet; när man däremot vill uttrycka diktionens aspekt är det just viktigt att framhäva uttalssättet. Alltså betecknas diktion på litauiska enbart med ordet tarenos.”¹² I dagens språkvetenskap används ändå termen tarties. Avledningar med suffixet -tis är i regel mer konkreta än de abstrakta substantiven med suffixen -imas eller -ymas. Det förekommer avledningar med detta suffix som fått en helt konkret betydelse (t.ex. stotis, kliūtis med mera).

Av alla dessa anmärkningar kan man dra slutsatsen att S. Šalkauskis indelning i termkategorier och hans anpassning av ordbildningsmedel för att uttrycka dem var en nyhet inom terminologin vid den tiden, men att den: 1) varken omfattade eller systematiserade mångfalden i bildningen av termer och vanliga ord; 2) inte behandlade hur ordbildningsmedlen specialiserades för olika vetenskapsområden, något som redan då var tydligt och påtagligt i termbildningen.

Ordbildning undersöker tre närbesläktade men ändå skilda företeelser: ordens uppbyggnad, relationerna mellan besläktade ord och skapandet av nybildningar. De två första berör främst lärare och universitetslärare, medan det tredje särskilt bör vara angeläget för terminologer och dem som arbetar med att vårda språket. Även om nybildningar stod i centrum för S. Šalkauskis terminologiteori skrev han inte mycket om hur de bildas, utan diskuterade framför allt ordbildningsmässiga och semantiska relationer mellan besläktade ord.

2.3.3. Lån av termer från andra språk – en oundviklig nödvändighet.

Det finns inte och kan inte finnas något språk som är helt rent. S. Šalkauskis säger att lån av ord från ett språk till ett annat är ett lika utbrett faktum i språkens historia som folkens migration i världshistorien. När S. Šalkauskis talar om lånord inom terminologin skiljer han helt riktigt mellan två fall: att ersätta etablerade lånord med egna ord och att ta in främmande nybildningar i språket. I det första fallet är S. Šalkauskis försiktig och insiktsfull. Han skriver: ”Därför bör termer som är särskilt innehållsrika, har långa traditioner i mänsklighetens internationella umgänge och står i nära relation till många besläktade begrepp, inte ersättas med nybildningar, som vanligen endast antyder så mycket av innehållet som deras etymologiska beståndsdelar kan bära — beståndsdelar sådana som rot, suffix och prefix”¹³. I det andra fallet är han ytlig, eftersom han hävdar att ett främmande ord bör lånas när ”den erforderliga termen inte kan erhållas vare sig genom att anpassa ett ord ur folkspråket eller genom att bilda en ny term genom sammansättning eller avledning”¹³. Det är en ytlig uppfattning, eftersom det i själva verket inte finns några fall där ordbildningsmedlen inte skulle förmå skapa en motsvarighet som är likvärdig med någon term i ett annat språk. En annan sak är att det inte alltid är ändamålsenligt att ersätta en nybildning med en egen nybildning. Det beror inte bara på lingvistiska utan också på extralingvistiska omständigheter.

¹² Ten pat, 1934, Nr. 1, p. 45.

¹³ Ten pat, 1927, Nr. 1, p. 25.

132

2.4. Ord som har terminologiserats och kommit in i vetenskapsspråket stelnar inte semantiskt utan fortsätter att förändras. Inom terminologin kommer alla grundläggande semantiska processer till uttryck på sitt eget sätt – polysemi, synonymi, antonymi osv. En intressant tanke hos S. Šalkauskis är att termens betydelse beror på kontexten (i motsats till A. Reformatskijs uppfattning från 1959, men i överensstämmelse med V. Danilenkas uppfattning från 1977). När S. Šalkauskis behandlar hur en term används i en viss kontext inför han termen supozicijos och definierar den så här: ”En terms supposition är dess användning i stället för det föremål för vilket den är ett ställföreträdande tecken”¹⁴. Han skiljer mellan flera suppositionstyper – först och främst materiell och formell supposition (suppositio materialis et formalis). Dessa suppositioner kan inte ersätta varandra. Den andra suppositionen delas vidare in i logisk och reell (suppositio realis et logica). Ett resonemang där reell supposition ersätts med logisk (eller omvänt) kan inte vara korrekt. Reell supposition delas i sin tur in i individuell och allmän (suppositio singularis et communis), och den senare i jämförande och icke-jämförande (suppositio absoluta et relativa sive personalis). Jämförande allmän supposition kan vara universell (suppositio universalis) eller partikulär (suppositio particularis) osv. En sådan detaljerad indelning av suppositionens underarter förklarade inte på ett tillfredsställande sätt särdragen hos termers kontextuella användning, särskilt som S. Šalkauskis illustrerade dem med logiska utsagor och betraktade inte bara appellativer utan även egennamn som termer.

2.5. S. Šalkauskis stora förtjänst för vår terminologi var att han först försökte formulera de grundläggande principerna för termbildning. Han formulerade dessa principer med utgångspunkt i de ovan nämnda teoretiska undersökningarna av terminologins källor och termens egenskaper. Det verkar inte som om han vid utformningen av dessa principer skulle ha använt arbeten av J. Pabrėža, J. Grinius, F. Butkevičius och andra författare, där principer för ordnandet av termer inom enskilda vetenskapsområden också hade formulerats. S. Šalkauskis försökte formulera gemensamma principer för termbildning inom alla vetenskapsgrenar och delade in dem i tre grupper: 1) forntidsprinciper, 2) förnyelseprinciper och 3) evolutionsprinciper. Principerna i den första gruppen gäller språkets förflutna. De är två: a) man bör varken låna en främmande term eller skapa en egen ny term om ett ord ur folkspråket kan anpassas på ett tillfredsställande sätt för vetenskapens behov, och b) inget ord som har blivit etablerat i språket får avlägsnas ur vetenskapligt bruk utan tydligt berättigade skäl. Den första principen kallade han principen om största möjliga användning och den andra principen om traditionell etablering. Det finns enligt honom tre principer i den andra gruppen: a) av två nybildningar eller lån är den att föredra som gör det möjligt att bilda fler avledda former, allt annat lika; b) varje nybildning som tas i bruk som vetenskaplig term måste bildas enligt de typiska egenskaperna hos den berörda begreppskategorin; c) av två nybildningar eller lån är den att föredra som bättre tillgodoser språkets estetiska krav, allt annat lika. S. Šalkauskis kallade den första av dessa principer principen om största nytta, den andra typicitetsprincipen och den tredje esteticitetsprincipen. Det finns enligt honom också två principer i den tredje gruppen: a) kategorisk ändelsebildning, det vill säga användningen av typiska ändelser för att bilda termer enligt motsvarande begreppskategorier, måste hållas levande i språkbruket och utvecklas konsekvent så långt dess rättmätiga gränser medger; b) när det är absolut nödvändigt med ordens me-

¹⁴ Ten pat, 1927, Nr. 1, p. 29 tt.

133

ning och betydelse, vare sig dessa används på nytt sätt eller i en separat kontext, måste de förändras på sätt som kan motiveras med språkvetenskapens och logikens lagar. S. Šalkauskis kallade den första principen i denna grupp principen om kategorisk ändelsebildning och den andra principen för förändring av ordens mening och betydelse.

S. Šalkauskis principer var betydelsefulla och originella på sin tid. Några av dem, särskilt principerna i den första gruppen (forntidsprinciperna), har inte förlorat sin aktualitet för dagens terminologi.

3. Filosofins allmänna terminologi

3.1. Insamlandet av litauiska filosofiska termer inleddes av professor V. Sezemanas år 1935. Då gav terminologisektionen (TS) inom Litauiska språkföreningen (LKD) professor S. Šalkauskis i uppdrag att ordna den filosofiska terminologin. Han utökade professor V. Sezemanas samling avsevärt, och hans arbete behandlades vid 35 sammanträden i LKD:s TS, med deltagande av framstående språkforskare från den tiden, J. Balčikonis, A. Salys och P. Skardžius. De termer som behandlades 1937 systematiserades och publicerades i tidskriften „Logos“ (nr 2), och gavs senare även ut som separattryck.

S. Šalkauskis verk „Filosofins allmänna terminologi“ består av två delar: 1) en fyrspråkig (litauisk–fransk–tysk–rysk) ordlista samt dess tyska version, publicerad i tidskriften „Logos“ 1938, och 2) en samling förklaringar och exempel, där 302 termgrupper (med hans egen term: semantiska familjer) behandlas mer eller mindre utförligt. S. Šalkauskis ordlista innehåller endast litauiska filosofiska termer; därför finner man inte beteckningar på många specialiserade begrepp inom detta vetenskapsområde. Alla litauiska termer har accentuerats av P. Skardžius, och för några anges även viktigare former: för substantiv genitiv och dativ singular, för verb presens och preteritum. Termerna anges i betydelsegrupper i alfabetisk ordning, men denna följs inte alltid strikt. De flesta termerna i ordlistan är ord ur det litterära språket som terminologiserats, men där förekommer också nybildningar. I förordet säger S. Šalkauskis att de flesta nybildningarna föreslagits av J. Vabalas-Gudaitis och A. Varnas. Det verkar som om även S. Šalkauskis själv har skapat en hel del av dem. Följande termer kan till exempel betraktas som nybildningar: aistriškas (passionné, leidenschaftlich, страстный), añtgam­tis, -čio (surnature, Übernatur, сверхъестественная область), añtlaikis, -io (surtemps, Überzeit, сверхвремя), añtsąmonė (sourconscience, Überbewusstsein, сверхсознание), atdaira, -õs (égard, respect, Rücksicht, Achtung, внимание, уважение,), atpala­reigõjimas (dispense, exemption, Dispensation, Entbindung, освобождение от обязанности), gyvėnžiūra (conception de vie, Lebensanschauung, жизнесозерцание), išmana, -os (intelligence, Verständnis, понимание, разумение), išprotis, -čio (conclusion, syllogisme, Vernunftschluss, умозаключение), mąstinys (objekt de pensée, Denkgegenstand, предмет мышления), pažinys (objekt de connaissance, Erkenntnisgegenstand, предмет познания), mągis, -io (plaisir, Lust, удовольствие) och så vidare. Många av de nybildningar som nämns här har inte fått fäste vare sig i filosofisk terminologi eller i vårt litterära språk.

Några andra termer som S. Šalkauskis tog upp var nybildningar, men inte hans egna, eller ord ur folkspråket, till exempel: atveika, -õs (réaction, Reaktion, Gegen-

134

wirkung, реакция, противодействие) – en nybildning av J. Baronas eller P. Avižonis, daiktybė (matiere, substance, Stoff, Materie, вещество) – en nybildning av J. Jablonskis, esybė (être, Sein, Selende, сущее, бытие) – ett ord som användes av K. Širvydas, J. Basanavičius och V. Kudirka, jutimys (objekt de sensation, Empfindungsgegenstand, предмет ощущения) – en nybildning av A. Vireliūnas, nuokrypa (déclinaison, Abweichung, уклон, отклонение) – en nybildning av P. Avižonis, med flera.

Den andra delen av S. Šalkauskis „Filosofins allmänna terminologi“, där han behandlade grupper av besläktade termer, är viktigare för terminologiteorin. Här anger S. Šalkauskis vad den ena eller andra termen eller ordet bör betyda, hur det kan översättas till andra språk och ger exempel på termernas kontextuella användning. En del av hans resonemang är dock motsägelsefulla. På sidan 165 skriver han till exempel: „Av vetenskap och syfte får man två lika omfattande semantiska familjer, nämligen å ena sidan: mokslingas, mokslingumas, moks linis, moksliškas, moksliškumas, mokslus, mokslumas, och å andra sidan: tikslingas, tikslingumas, tikslinis, tiksliškas, tiksliškumas, tikslus och tikslumas. Mokslingas och tikslingas betyder överflöd av vetenskap respektive syfte. Mokslinis och tikslinis betecknar tillhörighet till vetenskapens respektive syftets område; moksliškas och tik-sliškas beskriver ett subjekt eller objekt utifrån dess naturliga överensstämmelse med vetenskapens eller syftets natur; mokslus och tikslus anger å ena sidan en benägenhet för vetenskap och å andra sidan för syfte.“ På sidan 205 finner vi: „Vetenskap är ett av människans syften. Tikslingas vetenskaplig forskning kräver system och metod. I allmänhet är system och metod inom vetenskapen villkor för ändamålsenlighet. Frågan om syfte, eller om mål, är avgörande för allt mänskligt handlande. Tikslingas är ett arbete som har sitt eget syfte. Konstnären tiksliškai mejslar fram en form ur trä. Binas arbete präglas av stor tiksliškumas. Tikslinti innebär att fastställa överensstämmelsen mellan en sak och dess syfte eller norm. Tikslinimu försöker man vanligen fastställa överensstämmelsen mellan en sak och sanningen. Tikslus är något som är inriktat på syftet och inte avviker från det. Människan kan känna sanningen exakt. Kunskapens precision är ett av kunskapens syften.“ Påståendena i det andra citatet är mer precisa. Adjektivet tikslingas betyder till exempel i själva verket inte „överflöd av syfte“, utan „som motsvarar syftet, som utförs precist“ och så vidare.

I detta arbete försökte S. Šalkauskis terminologisera vissa ord ur folkspråket och bilda nybildningar av dem (t.ex. omė, omingas, omingumas, omnis, omiškas, omiškumas; tūlas, tūleriopas, tūlerionumas; žiūra, žiūrus, žiūr umas och liknande), men de fick inte fäste i vetenskapsspråket. I förklaringarna och kommentarerna behandlas fler termer än de som finns i ordlistan, till exempel: amžinuma, apybrėža, bendramatiškas, pagrindumas, pojūtiškas, prietapus och så vidare. När S. Šalkauskis standardiserade den filosofiska terminologin tog han i allmänhet ordet, inte begreppet, och leksemet, inte sememet, som utgångspunkt. Han klassificerade terminologiska begrepp efter ordformer. I detta avseende kan man till och med skönja en motsättning mellan hans uppfattning om terminologikategorier (se 2.3.2.) och den metod med vilken han analyserar de semantiska ordfamiljerna i den allmänna filosofiska terminologin.

4. Slutsatser

4.1. S. Šalkauskis, filosof inom den neoskolastiska riktningen, blev intresserad av terminologi medan han studerade vid Moskvas universitet (1905–1911), och publicerade sina mest betydelsefulla arbeten inom området (”Terminologijos teorija ir lietuviškoji filosofijos terminija”,

135

”Bendroji filosofijos terminija” m.fl.) 1925–1938, medan han undervisade vid universitetet i Kaunas.

4.2. S. Šalkauskis utvecklade sin terminologiteori med utgångspunkt i antikens och medeltidens logikers verk samt i moderna franska språkforskares (från början av 1900-talet) undersökningar (M. Bréal, J. Vendryes m.fl.). Han fick också hjälp av vår tids framstående språkforskare J. Balčikonis, A. Salys och P. Skardžius.

4.3. S. Šalkauskis terminologiteori hör till den lingvistiska terminologins inriktning. Den behandlade terminologins alla viktigaste aspekter: termens väsen och egenskaper, terminologins källor, kategorier och bruksegenskaper samt de grundläggande principerna för termbildning. Genom sin originalitet och sitt vetenskapliga tankedjup höll hans teori då europeisk vetenskaplig nivå.

4.4. S. Šalkauskis terminologiteori är motsägelsefull. Den har både en stark och en svag sida. Dess starka sida är följande: 1) S. Šalkauskis skilde korrekt mellan begreppen ”terminologi” och ”terminförråd” och beskrev på ett lämpligt sätt terminologins objekt och dess förhållanden till närliggande vetenskapsgrenar; 2) han lyfte fram terminförrådets viktigaste källor och vissa viktiga bruksegenskaper; 3) han formulerade de viktigaste principerna för termbildning och normering; 4) han insåg korrekt de internationella ordens betydelse för terminförrådet och förhållandet mellan denna typ av terminologi och det litauiska lexikonet m.m. Teorins svaga sida är följande: 1) S. Šalkauskis skilde inte enords­termer från egennamn och sammansatta termer från logiska påståenden; dessutom betraktade han inte bara substantiviska ord utan även verb och adverb som termer; 2) han uppfattade terminologisering ensidigt och nämnde inte dess dialektiska motsats, determinologisering; därför förblev förhållandet mellan terminförrådet och det litterära språkets lexikon oklart; 3) han ägnade alltför liten uppmärksamhet åt klassificeringen av terminologiska begrepp och den därtill hörande specialiseringen av ordbildningsmedel m.m. Dessutom står S. Šalkauskis praktiska arbete med termreglering i flera fall i strid med de teoretiska terminologiprinciper han förespråkade.

S. Šalkauskis terminologiteori

Sammanfattning

С. Шалкаускис (1886–1941) — литовский буржуазный общественный деятель и философ — терминологией заинтересовался еще в годы учебы в Московском университете (1905–1911). А в 1925–1938 гг., уже будучи профессором Каунасского университета, он опубликовал серию научных статей по теории литовской терминологии.

S. Šalkauskis grundade sin teori på läror från antikens och medeltidens filosofer och logiker samt från franska språkforskare i början av 1900-talet (M. Bréal, J. Vendryes m.fl.).

S. Šalkauskis terminologiteori behandlade alla huvudfrågor inom litauisk terminologi: terminologins kategorier, egenskaper och källor, termanvändning, de grundläggande principerna för termbildning m.m. Denna originella och vetenskapligt välgrundade teori är av stor betydelse både för litauisk terminologi och för terminologins historia i allmänhet. Den är emellertid motsägelsefull. Å ena sidan definieras terminologins objekt korrekt, terminologi och terminförråd likställs inte, utländska ord värderas korrekt m.m. Å andra sidan betraktade författaren inte bara egentliga termer utan även egennamn och till och med vissa logiska teser som termer, uppfattade terminologisering på ett särpräglat och snävt sätt, ägnade liten uppmärksamhet åt begreppsklassificering m.m.

136