LIETUVIŲ KALBOS SANDAROS TYRINĖJIMAI

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVI (1987)

RŪTA ŽUKAITĖ-BUVYDIENĖ

SLÄKTSKAPSBETECKNINGAR UR LEKSIKOGRAFISK PRAXIS ASPEKT

Släktskapsbeteckningar är intressanta inte bara på grund av sin ålder och komplicerade utveckling, utan också eftersom de i många språk utgör ett av de mest slutna, mest harmoniskt organiserade och stabilaste lexikalisk-semantiska systemen. Det är ingen tillfällighet att de så ofta väljs som objekt för att pröva strukturella metoder för betydelseanalys. Denna egenskap hos orden är också viktig i lexikografisk praxis: släktskapsbeteckningarnas tematiska grupps särskilda systematik och slutenhet skapar utmärkta förutsättningar för att exakt och konsekvent beskriva medlemmarnas betydelse i förklarande ordböcker. Tyvärr visar det sig, när man undersöker hur släktskapsbeteckningars betydelse beskrivs, att förklarande ordböcker i olika språk¹ uppvisar liknande problem: olämpliga och ologiska betydelseförklaringar förekommer; det saknas konsekvens och enhetlighet i beskrivningen av betydelsen hos funktionellt likvärdiga ord; betydelserna hos vissa polysema släktskapsbeteckningar är otillräckligt differentierade. Att samma brister återkommer i ordböcker på olika språk tyder på att de knappast är helt tillfälliga. Bristerna bör förklaras med objektiva svårigheter som hänger samman med det presenterade materialets egenart. Släktskapsbeteckningarna i varje språk har nämligen särskilda semantiska egenskaper som skiljer dem från andra ord i språket. En del av dessa egenskaper är universella, det vill säga gemensamma för släktskapsbeteckningar i många indoeuropeiska språk; andra är gemensamma bara för några närbesläktade språk eller rentav helt unika. Det är förståeligt att det krävs särskilda teoretiska undersökningar för att klarlägga alla dessa egenskaper. De inexaktheter i beskrivningen av släktskapsbeteckningars betydelse som förekommer här och där även i våra ordböcker bör i första hand förklaras med bristen på ingående studier av det litauiska släktskapsordförrådet².

Denna korta artikel gör inte anspråk på att ge en ingående semantisk analys av litauiska släktskapsbeteckningar. Avsikten är endast att rikta uppmärksamheten mot några av de mest allmänna semantiska egenskaperna hos dessa ord, vilka är viktiga för lexikografisk praxis.

Den huvudsakliga semantiska egenskapen hos släktskapsbeteckningar (nedan — SB), gemensam för alla indoeuropeiska språk, är deras betydelses relationella karaktär. SB beskriver

¹ Om problemen med att återge släktskapsbeteckningar i ryska ordböcker, se Мойсеев А. И. Типы толкования терминов родства в словарях современного русского языка. — Лексикографический сборник, 1962, вып. V, с. 121—124.

² Hittills saknar vi en mer ingående studie av litauiska släktskapsbeteckningar. Tills vidare ersätts den av A. Salys korta översiktliga artikel av normativ karaktär (Salys A. Mūsų gentivardžiai. — Gimtoji kalba, 1937) och av ett avsnitt i A. Sabaliauskas studie ”Lietuvių kalbos leksikos raida”, där ursprunget till de äldsta släktskapsbeteckningarna i vårt språk behandlas — Sabaliauskas A. Lietuvių kalbos leksikos raida. — (Lietuvių kalbotyros klausimai). V., 1966, t. 8, p. 12—15.

189

en person genom hennes eller hans relation till en annan person eller andra personer. Den person som betecknas med en viss SB är inte sådan i sig själv, utan endast i förhållande till någon annan. Man kan inte vara systerdotter eller svärfar i allmänhet – man kan bara vara någons systerdotter eller svärfar. Varje SB:s betydelse omfattar alltså minst två poler: personen i förhållande till vilken släktskapet räknas och den andra, ”eftersökta” personen. Den första kan, enligt en äldre tradition som företräds av amerikanska antropologiska lingvister, kallas ego, den andra alter³. Relationen som ligger i SB:s betydelse kan uttryckas explicit genom att nämna både ego och alter, till exempel: grannens son, min bror, Onas make … eller jag är din svåger, han är min farbror … Om släktskapets referenspunkt (ego) inte nämns i den konkreta talakten, är den vanligtvis känd genom det vidare sammanhanget⁴. Betydelseförklaringarna för SB i ordböcker måste också på ett eller annat sätt återspegla den relationella karaktären hos dessa ords betydelse. Sådana betydelseförklaringar av SB som följande är helt oacceptabla och oförsvarliga: hustru: 1. gift kvinna, maka: Han tog sig en klok ~a (DLKŽ). Tillägget maka hjälper inte här, eftersom detta ord i samma ordbok förklaras endast som ”hustru”. För det första anger denna betydelseförklaring inte ens indirekt att ordet hustru har relationell betydelse och bildar ett outtalat par med släktskapsbeteckningen make. En hustru som definieras på detta sätt kan vi förknippa endast med hustru och flicka – ”ung ogift kvinna” (DLKŽ) – och ungmö – ”gammal ogift kvinna” (DLKŽ). En sådan betydningstolkning gör alltså att hustru kan hänföras till paradigmet för benämningar på kvinnor efter ålder och civilstånd⁵, men inte till släktskapsbeteckningarna (här ser vi hur en ordboks betydelsebeskrivning kan framhäva en viss aspekt av ordets paradigmatiska relationer och ignorera andra). För det andra skulle det, om vi trodde på ordboken, innebära att varje person kan kalla varje gift kvinna hustru och maka, eller till och med tilltala henne så, till exempel kan en kvinna kalla sina gifta väninnor eller till och med sin egen mor så!

Betydelseförklaringen av ordet make i samma ordbok är mycket bättre: ”i äktenskapet – en kvinnas äkta make, man”.

Betydelsen av SB kan beskrivas i en ordbok på två sätt: I. Genom att ange både ego och alter, det vill säga genom att i betydelseförklaringens formulering tydligt visa SB-betydelsens relationella karaktär; II. Genom att endast ange alter.

³ Jfr. Goodenough W. H. Componential analysis of k75nk01m01 Lapp kinship terminology. – In.: Explorations in Cultural Anthropology: Essays in Honor of George Peter Murdock/Ed. by W. H. Goodenough. New York, 1964, p. 222.

⁴ När man känner till denna egenskap hos SB:s betydelse blir det tydligt varför även en sådan text låter onaturlig: ”Det började skymma. En äldre kusin, med en korg full av karljohanssvamp, gick längs vägen.” Här bortser man från den nödvändiga relationella karaktären hos SB:s betydelse – den har helt enkelt ”inte lämnats något utrymme”. Berättelsens objektiva ton, blicken ”som utifrån” och intrycket av ett första möte med ”personen” gör att man inte kan förvänta sig att släktskapets referenspunkt (ego) är känd från sammanhanget.

⁵Det är väl känt att hustru en gång var ett ord med absolut betydelse – det betydde helt enkelt ”kvinna”. I vissa dialekter säger man fortfarande: En gång fanns det en fattig hustru. En hustru gick där tillsammans med tre män. Denna betydelse av ordet hustru anges separat i DLKŽ, som en sekundär betydelse. Även vissa andra SB kan ha absolut betydelse – mor, far, farfar, farmor samt deras synonymer. Till exempel: Att vara mor – vilken lycka! Gratulera mig – jag är redan farmor. I dessa sammanhang fungerar de nämnda orden inte som släktskapsbeteckningar. Mor betyder här helt enkelt en kvinna som har barn, utan att ange relationen till dessa barn. Om den absoluta betydelsen hos SB, se vidare: Моисеев А. И. Термины родства в современном русском языке. – Филологические науки, 1963, №3, с. 123.

190

Det första, ”explicitiva”, sättet att ange betydelse kan förverkligas på flera olika sätt. Jfr: 1) žmona – kvinna i förhållande till en man som hon är förbunden med genom äktenskap; vyras – man i förhållande till en kvinna som han är förbunden med genom äktenskap⁶. I detta fall kan ordens betydelse anges utan andra släktskapsbeteckningar; betydelsen förklaras med ord från andra, ”oberoende” termgrupper. Släktskapsrelationens båda poler uttrycks här tydligt, och de betraktas ”utifrån”, objektivt. Detta sätt att förklara betydelsen lämpar sig bäst för beteckningar på makar eller personer som ska gifta sig; andra släktskapsbeteckningar är svåra att definiera på detta sätt. 2) anyta – kvinna i förhållande till sin sons hustru; dėdė – man i förhållande till sin brors eller systers barn, senelė – kvinna i förhållande till sina barns barn; sūnus – man i förhållande till sina föräldrar; tėvas – man i förhållande till sina barn (DLKŽ). I betydelseangivelser av denna typ bygger man delvis på släktskapsbeteckningar och delvis på andra ord. På detta, ”blandade”, sätt förklaras i våra ordböcker vanligen endast betydelsen hos tėvas (DLKŽ) och motina (jfr motina – kvinna i förhållande till sina barn, LKŽ). Som exemplen visar kan detta sätt användas mycket bredare. Det lämpar sig endast inte för att definiera beteckningar på makar eller personer som ska gifta sig (det skulle bildas en ”cirkel”: vyras – man i förhållande till sin hustru; žmona – kvinna i förhållande till sin man).

Det vanligaste sättet att ange betydelsen hos en släktskapsbeteckning i litauiska ordböcker är att nämna endast den ena polen i den aktuella släktskapsrelationen – alter. Den uttrycks genom en kombination av andra släktskapsbeteckningar, till exempel: anūkas – barns barn, barnbarn (DLKŽ); avynas – mors bror, morbror (DLKŽ); dukterėčia – brors eller systers dotter (DLKŽ); senelė – moderns eller faderns mor (DLKŽ); svainis – 1. hustruns eller mannens bror. 2. systers man. 3. hustruns eller mannens systers man (DLKŽ). Som vi ser är ego (utgångspunkten, den person i förhållande till vilken släktskapet räknas) här underförstådd, inte utsagd. Men det betyder inte att man bortser från den relativa karaktären hos släktskapsbeteckningens betydelse. När en släktskapsbeteckning definieras på detta sätt intar man helt enkelt egos position – man ”identifierar sig” med den person vars perspektiv används för att bedöma släktskapet. Detta ”implicita” sätt att förklara betydelsen är också möjligt, även om det inte uttryckligen visar betydelsens relativa karaktär. Det har gamla traditioner och är praktiskt tack vare sin korthet. Endast betydelsen hos tėvo, motinos och ord som betecknar makar kan inte förklaras på detta sätt.

Alla de angivna huvudsakliga sätten att ange betydelsen hos släktskapsbeteckningar är möjliga; vart och ett har sitt eget användningsområde, sina fördelar och nackdelar. Det viktiga är inte vilket av de möjliga sätten att förklara betydelsen man följer, utan hur konsekvent man följer det ena eller det andra sättet. Det är mycket viktigt att hålla fast vid ett konsekvent definitionssätt när betydelsen hos en viss släktskapsbeteckning förklaras. En sådan betydelseförklaring måste anses ologisk: marti – sonens hustru i förhållande till hans far eller mor (DLKŽ). Det skulle räcka att skriva ”sonens hustru”; allt annat är överflödigt. När man säger ”sonens hustru” betraktar man ju redan saken med föräldrarnas ögon – detta är det normala ”implicita” sättet att förklara betydelsen hos en släkskapsterm, där man ser från egos position. Att här, genom tillägget ”i förhållande till sin far eller mor”, gå från egos subjektiva position till en neutral observatörsposition är ologiskt. Det är detsamma som att säga ”vår sons hustru i förhållande till hans far eller mo-

⁶ Jfr Моисеев А. И. Типы толкования терминов родства в словарях современного русского языка. — Лексикографический сборник, 1962, вып. V, с. 123.

191

drar”. För att ange ordets betydelse objektivt, ”explicit”, borde man skriva: marti – ”kvinna i förhållande till sin makes far eller mor”.

Det implicita (subjektiva) definitionssättet har ”förvanskats” (och därmed har också ett logiskt fel begåtts) i förklaringarna av betydelsen hos orden patėvis och pamotė: patėvis – ”modernas nye man, inte barnens riktige far, i förhållande till hennes barn från ett tidigare äktenskap” (DLKŽ); pamotė – ”inte den riktiga modern, faderns hustru i förhållande till hans barn från tidigare äktenskap” (DLKŽ). Här ville man precisera de implicita betydelseförklaringarna, som går tillbaka till kabeln, men vid preciseringen blandades det implicita, subjektiva sättet att förklara betydelsen ihop med det explicita, objektiva. Om man nu vill precisera, borde man skriva så här: pamotė – ”faderns nya hustru, inte den riktiga modern”. Om man så önskar kan man definiera neutralt, med det explicita ”blandade” sättet: pamotė – ”kvinna i förhållande till sin makes barn från tidigare äktenskap”; patėvis – ”man i förhållande till sin hustrus barn från tidigare äktenskap”.

Betydelseförklaringarna för släktskapsbeteckningarna podukra och posūnis, som tillhör samma lexikala ”mikrosystem” som pamotė och patėvis, är däremot oklanderliga i samma ordbok, jfr pódúkra – inte den riktiga dottern; hustruns eller mannens dotter från tidigare äktenskap (DLKŽ); posūnis – ”inte den riktiga sonen; hustruns eller mannens son från tidigare äktenskap” (DLKŽ). I båda fallen har samma implicita sätt att förklara betydelsen bevarats.

Släktskapslexikonet är ett organiserat system där varje ord har sin plats, bestämd av dess relationer till andra ord. Varje släktskapsbeteckning ingår i flera typer av oppositioner; beteckningens egen betydelse beror på dess förmåga att ingå i dessa oppositioner. En av de mest uppenbara är fördelningen av släktskapsbeteckningar för släktingar av samma grad i binära oppositioner utifrån det semantiska könsdrag som ligger i ordens betydelse, till exempel: brolis – sesuo, dėdė – teta, sūnus – duktė, tėvas – motina, dieveris – moša, šešuras – anyta, žentas – marti… Som exemplen visar kännetecknas de flesta av dessa oppositioner av heteronymi, eller lexikal suppletivism. Endast ett fåtal släktskapsbeteckningar utgör undantag: anūkas – anūkė, senelis – senelė, svainis – svainė, uošvis – uošvė.

Släktskapsbeteckningarnas relativa betydelsekaraktär gör att de också kan bilda andra typer av oppositioner, som vi villkorligt skulle kunna kalla konversiva. Det är oppositioner mellan ord där det ena betecknar talaren (ego), det andra den ”eftersökta” personen (alter). Om talaren till exempel kallar en annan person vyru, måste talaren själv i förhållande till den personen kallas žmona; om talaren kallar någon anyta, är talaren själv i förhållande till den personen marti; om någon är tėvas i förhållande till en annan, följer det att han måste ha en son eller dotter. Orden som betecknar ego och alter är dialektiskt förbundna och bildar en oskiljaktig ”enhet av motsatser”: det finns ingen make utan en hustru, ingen svärson utan en svärfar och så vidare. Också denna typ av opposition kännetecknas i vårt språk av heteronymi, till exempel: vyras – žmona, brolis – sesuo (i båda fallen sammanfaller könsmotsättningen med den konversiva oppositionen!), motina – sūnus, motina – duktė, anyta – marti, marti – šešuras med flera. Endast ett fåtal släktskapsbeteckningar utgör undantag: brolis – brolis, sesuo – sesuo, pusbrolis – pusbrolis, svainis – svainis… (Vanligen är detta beteckningar på släktingar i samma generation. Släktingar av dessa typer benämner varandra på samma sätt.)

I ordböckerna bör betydelseförklaringarna för medlemmarna i såväl den första som den andra typen av opposition vara samordnade. Inte bara av konsekvensskäl, utan också för att återspegla

192

en verklig associativ relation i språkbrukarnas medvetande mellan ord som betecknar släktskap av samma grad och används om personer av olika kön, samt mellan ord med vilka medlemmarna i ett släktpar benämner varandra. De nämnda felaktiga betydelsebeskrivningarna av orden žmona och marti är bristfälliga inte bara i sig själva, utan också därför att de inte är samordnade med betydelsebeskrivningarna av de motsatta orden vyras och žentas, anyta, šešuras (se DLKŽ).

Artikelns snäva ramar gör det omöjligt att behandla alla särdrag hos det litauiska språkets släktskapstermssystem. Man skulle kunna tala om släktskapstermernas oppositioner utifrån generationskriteriet, om deras fördelning på undersystem för blodsband och ingifte, om oppositionen mellan verkligt och ”falskt” blodsband och det senares mikrosystem av benämningar (pamotė, patėvis, posūnis, įsūnis, įtėvis…); om mikrosystemet av benämningar för ”sidledes” släktskap (dėdė, teta, sūnėnas, dukterėčia…) och så vidare. Det är uppenbart att betydelsen hos medlemmarna i ett visst ”undersystem” bör förklaras enligt samma princip i ordboken, så att ett enhetligt sätt att beskriva betydelsen bibehålls.

Släktskapsbeteckningar ur lexikografisk praxis aspekt

Sammanfattning

Artikeln tar upp frågor om tolkningen av släktskapstermer (ST) i litauiska ordböcker. Kritiska synpunkter på tolkningen av vissa ST framförs. Två huvudsakliga sätt att tolka ST urskiljs – explicit och implicit. De viktigaste semantiska särdragen hos det litauiska språkets ST uppmärksammas: betydelsens relationalitet, förmågan att ingå i binära oppositioner utifrån det semantiska könskriteriet samt i konversiva oppositioner av typen tėvas – sūnus, anyta – marti. Det betonas att det lexikografiska materialets systematik i sig kräver att materialet återges systematiskt och samordnat i ordboken.