LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXVII (1988)

LIETUVIŲ KALBA IR BILINGVIZMAS

LAIMA GRUMADIENĖ

Sociolingvistisk undersökning av den litauiska som talas i Vilnius: konsonantism och accentuering¹

I. Konsonantism

Konsonantismen i den litauiska som talas i Vilnius varierar i huvudsak i tre avseenden: 1) vissa krav på palatalisering av konsonanter i standardlitauiskan åsidosätts, 2) konsonantassimilation betingas ibland av morfologiska snarare än fonetiska omständigheter, 3) det förekommer fall av elision av konsonanten j.

Konsonanternas mjukhet beror både på deras natur och artikulatoriska egenskaper och på ljudsystemet i dialekten eller idiolekten i allmänhet (jfr Urbanavičiūtė, 1978; Zinkevičius, 1966, s. 153–170). Ur akustisk synvinkel uttalas konsonanter mjukast framför främre långa spända ljud, särskilt framför den höga vokalen [iː]. Eftersom det, såsom redan påpekats vid analysen av vokalismen i Vilniuslitauiskan, finns en tendens att uttala långa vokaler något mindre spänt, minskar naturligtvis också konsonanternas mjukhet. Ur artikulatorisk synvinkel palataliseras konsonanter särskilt mycket framför bakre vokaler. Eftersom Vilniuslitauiskan också kännetecknas av en viss delabialisering av bakre vokaler, borde mjuka konsonanter framför dem vara särskilt mjuka, det vill säga mycket högtoniga ur akustisk synvinkel, men så är det oftast inte, särskilt inte i obetonade stavelser. Uppenbarligen medför den mindre ansträngande artikulationen av vokaler som uttalas ospänt också en lättare väg med mindre palatalisering av konsonanter. Därför kan man konstatera att det i Vilniuslitauiskan finns en tendens att palatalisera mjuka konsonanter i mindre utsträckning.

Ett av särdragen hos litauiskans konsonantism och dess syntagmatik är regressiv palatalisering av konsonantkluster. I Vilniuslitauiskan förekommer många fall där denna regel ignoreras, särskilt vid morfemgränser.

Uttalet av språkets perifera element – internationella ord – är särskilt heterogent när det gäller palatalisering. Ämnet tas upp i denna artikel eftersom många sådana ord, sett till användningsfrekvensen, ingalunda intar en perifer position: de är mycket framträdande och blir ständigt fler. Dessutom behöver man klarlägga vilken modell som etableras och hur framtida ord kommer att anpassas. Det handlar inte bara om problemet med alto, valso och liknande.

Sociolingvistisk variabel: konsonantkluster före Vⁱ eller V^u. Egenskaperna hos den regressiva palataliseringen av konsonantkluster är inte desamma i alla dialekter (jfr Girdenis, Piročkinas, 1978, s. 25). I många fall, när klustrets början eller mitt innehåller k, g, och ofta även p, b, m, är de nämnda konsonanterna i dessa kluster opalata-

¹ Fortsättning. En beskrivning av metoderna för undersökningen av den talade litauiskan i Vilnius och en analys av vokalismen finns i: Lietuvių kalbotyros klausimai: Kalbų kontaktai Lietuvos TSR. V., 1983. T. 23. S. 62–101.

132

lizuojami (Zinkevičius, 1966, p. 157). Tarmėse pasitaiko ir išimčių, o bendrinės kalbos reikalavimai gana griežti (plg. Vitkauskas, 1985).

I vilniusbornas litauiska språk mjukas konsonanterna k, g, p, b, m praktiskt taget aldrig i konsonantkluster. Generellt finns en tendens att palatalisera endast den sista konsonanten i klustret när den står framför främre vokaler, eller endast den mjuka konsonanten framför bakre vokaler, t.ex.: [l’p’t’] eller [lpt’] — [ȧl’.pt’i] eller [ȧl.pt’i] ‘alpti’, [ž’v’] eller [žv’] — [ūž’v’ir’ę] eller [ūžv’ir’ę] ‘ūžvirė’, [ks’ t’] eller [kst’], [s’n’] eller [sn’] — [aukš’t’es’n’is], [aukšt’esn’is], [aukš’t’es’n’is], [aukšt’esn’is] ‘aukštesnis’, [t’pl’] eller [tpl’], [š’t’] eller [št’] — [at’pl’ę̇š’t’i], [atpl’ę̇š’t’i], [at’pl’ę̇š’t’i], [atpl’ę̇š’t’i] ‘atplėšti’, [n’v’] eller [nv’] — [r’ei.n’v’in’is] eller [r’ei.nv’in’is] ‘reinvinis’ osv. Tidigare undersökningar av vilniusbornas skolungdomars språk visar att konsonantkluster med två konsonanter inte palataliseras i 17% av fallen, medan kluster med tre–fyra konsonanter inte palataliseras i 43% av fallen (Pakerys, 1971, p. 7).

I en sociolingvistisk analys av vilniusbornas litauiska har man försökt undersöka palataliseringen av konsonantgrupper som sociolingvistiska variabler, vilka utgörs av samtliga realiseringar av konsonantkluster med en mjuk slutkonsonant. Förkortat betecknades de (C’C’V’ eller C’C’Vù), där C’C’ står för kluster med två, tre eller fler konsonanter, V’ för valfri främre vokal, Vù för en bakre vokal som blivit främre, och v för ’eller’. Variabelns skala har endast två nivåer: palataliserat kluster och icke-palataliserat kluster. Forskningsresultaten bör bedömas med viss försiktighet, eftersom vi, för att ta hänsyn till de faktorer som föreföll oss viktigare, var tvungna att göra vissa avvägningar. Klustren betraktades som palataliserade i samtliga fall då minst två av deras konsonanter uttalades mjukt, dvs. alla palataliserade tvåkonsonantkluster; för kluster med tre eller fyra konsonanter räckte det att två palataliserade konsonanter stod åtskilda av andra konsonanter, t.ex. registreras [ȧl.’ks-n’is] ’alksnis’ som ett palataliserat uttal av konsonantklustret.

Avsikten var att försöka undersöka hur variationen i den sociolingvistiska variabeln (C’C’V’ eller C’C’Vù) är beroende inte bara av sociala faktorer (utbildning, C), socialdemografiska faktorer (ålder, A) och kontextuella stilfaktorer (B), utan också att bedöma om fall där regressiv palatalisering uteblir är vanligare vid morfemgränser, särskilt i prefix och sammansatta ord.

Efter avlyssning och transkribering av bandinspelade intervjuer med vilniusbor räknade man ut att ungefär hälften av de undersökta konsonantklustren palataliseras och ungefär hälften inte gör det.

Av figur 1 framgår att mjukningen av homomorfemiska och heteromorfemiska konsonantkluster inte skiljer sig åt, eller nästan inte alls (jfr konfidensintervallen). Variationen i denna sociolingvistiska variabel kan inte beskrivas tydligare vare sig ur stilistisk eller stratifikatorisk synvinkel, även om det är statistiskt signifikant att palataliserade varianter av variabeln förekommer oftare i den medelålders generationens (A₂) tal, särskilt jämfört med den yngre generationens (A₃) tal, där endast en tredjedel av de potentiella klustren ofta palataliseras. I kontrollgruppen bestående av uppläsare och skådespelare (C₃) dominerar uttalet av palataliserade varianter. Med vissa förbehåll kan den sociolingvistiska variabeln (C’C’V’ eller C’C’Vù) tydligen betraktas som stratifikatorisk: känslig för åldersfaktorn.

133

Homomorfemiska kluster Heteromorfemiska kluster B₁ B₂ B₁ B₂ A₁C₁ = 34 ÷ 52 43 ÷ 61 36 ÷ 58 27 ÷ 53 A₁C₂ = 30 ÷ 46 54 ÷ 70 35 ÷ 55 38 ÷ 62 A₂C₁ = 44 ÷ 60 50 ÷ 64 37 ÷ 59 48 ÷ 74 A₂C₂ = 49 ÷ 67 52 ÷ 70 36 ÷ 58 48 ÷ 72 A₃C₁ = 21 ÷ 37 35 ÷ 51 21 ÷ 41 26 ÷ 52 A₃C₂ = 22 ÷ 40 42 ÷ 60 20 ÷ 40 28 ÷ 52 C₃ = 79 ÷ 95 82 ÷ 98 69 ÷ 91 60 ÷ 86

A – åldersfaktorn; A₁ – den äldre generationen, A₂ – den medelålders, A₃ – den yngre; B – faktorn kontextuella stilar; B₁ – samtal, B₂ – uppläsning; C – utbildningsfaktorn; C₁ – gruppen med lägre utbildning, C₂ – gruppen med medelhög utbildning, C₃ – gruppen med mycket hög utbildning.

Fig. 1. Fördelningen av palataliserade varianter (C’C’VᵢC’C’Vᵘ) (data från inspelningar av sammanhängande tal)

De texter som användes vid undersökningen av (C’C’Vᵢ eller C’C’Vũ) är inte tillräckligt omfattande för att möjliggöra en heltäckande analys av palataliseringsprocesserna i konsonantkluster; vissa mer ovanliga konsonantkluster kanske inte förekom i dem.

För att klarlägga den sociolingvistiska normen för användningen av denna variabel försökte man fråga informanterna. Den enda slutsats som kan dras är att den sociolingvistiska normen för användningen av denna variabel inte är medveten, dvs. informanterna lägger inte märke till (eller lägger knappt märke till) variationen i (C’C’Vᵢ eller C’C’Vũ), vare sig i sitt eget eller andras tal. Kanske är det därför som denna sociolingvistiska variabel är ”okänslig” för kontextuella stilar.

En tendens att inte palatalisera konsonantkluster observerades i två fall: 1) vid fogningen av sammansatta ord, t.ex.: [aŋ.kštp’ip’ir’is] ’aŋkštpipiris’, [l’ėbž’ėž’ėj] ’lėpžiedžiai’, [s’k’ė.sv’ė’jis] eller [sk’ėr.sv’ė’jis] ’skersvėjis’, [tũ-kstantm’et’is] ’tūkstantmetis’ osv.; 2) när konsonantklustret inte assimileras, t.ex.: [išsk’ír’t’i] eller [išsk’irt’į] ([išsk’irt’i]) ’išskirti’, [uʂʂ’ũr.’pt’i] eller [uʂʂ’ũr.pt’i] ’užsiurbti’, [pũž’ž’il’is] eller [pũž’il’is] ’pušžilis’ osv.

Palatalisering av konsonanter vid ordgräns. I standardspråklig litauiska uttalas hårda konsonanter i ordslut. I många dialekter, när ordet förkortas, bevaras

134

minkštieji priebalsiai (Zinkevičius, 1966, p. 169–170). Toks tarmiškas žodžio galo priebalsių minkštinimas vilniečių kalboje nėra dažnas. Mokinių kalboje fiksuota 1–25% tokių atvejų (Pakerys, 1971, p. 7). Šis klausimas 1939 m. platintoje lietuvių Tarybos anketoje dar buvo diskutuojamas (Tarties anketa, 1939, p. 64).

I sammanhängande, särskilt snabbt tal byter invånarna i Vilnius, när de låter bli att palatalisera konsonanterna i ordslut, även vokalen i början av nästa ord, dvs. i stället för främre vokalerna i, e uttalar de särskilda mellanvokalallofoner [ы], [э], t.ex.: [kám ėr’z’in’i] ‘kám ėrzini’, [kàt bм.tum] eller utan assimilation [kàd bм.tum] ‘kad imtum’, [jæunám išman’it’i] ‘jaunám išmanýti’ osv. Sådana fall är särskilt vanliga när det första ordet blir en proklitikon, t.ex.: [t’æn_эl’l’ė:s] ‘ten eilės’, [kat bм.tum] eller [kàd bм.tum] ‘kad imtum’ osv.

I transkriberade samtalsinspelningar förekom de aktuella fakta i många informanters tal, men de kunde inte bearbetas statistiskt.

I en enkät om den subjektiva bedömningen av det egna talet angavs tre exempel där palataliseringen av konsonanterna i det första ordets slut varierar på ett sådant sätt att vokalen i det andra ordets början kan förändras. Därför tillfrågades invånarna i Vilnius om de, enligt egen uppfattning, uttalar kad eitum, ten eilės, kam erzini, eller kad eitum, ten eilės, kam erzini. En enkätundersökning av denna fråga är inte tillförlitlig. Därför bör det faktum att endast tre respondenter (en från gruppen skådespelare och hallåmän samt en vardera från den äldre och den medelålders generationen) uppgav att de i sådana fall som kam erzini osv. uttalar э i det andra ordet i stället för e, förklaras så att respondenterna känner att de i ordslut vanligtvis inte uttalar hårda konsonanter. (Kanske var farhågorna inte helt obefogade att svaren på enkäterna skulle vara otillförlitliga enbart därför att många skulle undvika den ovanliga stavningen med э, bl?) Respondenterna uppgav att de uttalade alla tre fallen likadant och inte särskilde något av dem — detta är redan en uttalsmodell.

Ordgruppen kam erzini ingick i programmet för den riktade intervjun: i den kontextuella stilen B₂, dvs. när de läste en sammanhängande text, använde varje informant denna ordgrupp. Därmed skapades en möjlighet att jämföra den subjektiva bedömningen av det egna talet med objektiva språkfakta hos samma informanter. Denna gång skilde sig resultaten avsevärt: 43% av den äldre, 38% av den medelålders och 52% av den yngre generationens representanter uttalade [э] i det andra ordet, inte [e]. Ändå kan respondenternas eniga hållning, sådan den registrerades i enkäten, förklaras av att den absoluta majoriteten av invånarna i Vilnius har tillägnat sig en sådan norm — att anpassa uttalet av ordslutskonsonanter till uttalet av det efterföljande ordet, även om normen inte alltid följs.

Uttal av hårda konsonanter i ordslut indikerar inte nödvändigtvis att allofonerna [ы], [э] uppträder i de nämnda positionerna, men allegrostilen påverkar de omgivande ljuden oundvikligen mer än lentostilen, eftersom främre vokaler efter hårda konsonanter förändras när pausen mellan orden förkortas till ett minimum (jfr Кальнынь, Масленникова, 1981, с. 30).

Språkfakta från Vilnius visar att ordgrupper som uttalas utan emfas och utan någon tydlig paus, där det första ordet slutar på en konsonant och det andra börjar med en främre vokal (ibland även när det börjar med en palataliserad konsonant), ändå behandlas som två skilda enheter, dvs. man försöker markera ordgränser. Just därför uttalas det första ordets slutkonsonanter hårt (och för övrigt ganska ofta), även när det första ordet tydligt är en proklitikon. Hur vokalerna i det andra ordets början förändras

135

i artikulationen beror på om idiolektens konsonantism över huvud taget är starkt palataliserad eller inte: sannolikheten är stor att allofonerna [ь], [э] uppträder när konsonantpalataliseringen inte är stark.

I invånarnas tal i Vilnius hörs ibland ett slags knarrljud när man försöker uttala ordslutskonsonanterna hårt och bevara de främre vokalerna i det följande ordets början oförändrade, t.ex.: [kad ‘ėi.tum] ‘kad eitum’, [kám ‘im’i] ‘kám imi’ osv.

Konsonantpalatalisering i ord av icke-litauiskt ursprung. Frågan om konsonantpalatalisering i ord av icke-litauiskt ursprung i positioner där hårda konsonanter enligt litauiska språkregler borde uttalas är fortfarande omdiskuterad, även vid kodifieringen av standardspråket (jfr Pupkis, 1981; Pupkis, Pakerys, 1976; Vitkauskas, 1985; Pakerys, 1986). Få uttalar l hårt i orden altas, pulsas, valsas, kultas, men uttalet av mycket likartade ord ur lingvistisk synvinkel med hårt l vinner allt större spridning: filmas, kultūra, paltas. Detta är inget nytt problem; uttalet av ord av denna typ undersöktes även i uttalsenkäten från 1939.

I dialekterna varierar uttalet av l i konsonantkluster där l står före hårda konsonanter i ord av icke-litauiskt ursprung, men uttal av ett palataliserat l’ är mycket vanligt (Zinkevičius, 1966, p. 157–158).

I enkäten om den subjektiva bedömningen av talet gavs tre sådana exempel: uttalade respondenterna filmas, kultūra, paltas eller filbmas, kultūra, palbtas.

Fig. 2 visar hur uttalet av ett hårt l i ord av icke-litauiskt ursprung fördelades enligt sociala och sociodemografiska parametrar, baserat på enkäterna om den subjektiva bedömningen av talet. Det bör noteras att även användningen av vart och ett av de angivna exemplen skiljer sig åt. Det var oftare personer ur den äldre generationen (42–80%) som uppgav att de använde ett palataliserat l’ i ordet kultūra; företrädare för andra generationer, särskilt de med högre utbildning, uppgav oftast att de använde ett hårt l i ordet kultūra. Kurvorna för orden filmas och paltas låg ganska likartat i samma diagram: här angav tvärtom personer med lägre utbildning

Fig. 2. Användningen av hårt l i ord av icke-litauiskt ursprung: filmas (1), kultūra (2), paltas (3) (data från enkäter om den subjektiva bedömningen av talet)

Fig. 3. Användningen av palataliserat l i ord av icke-litauiskt ursprung: alchemikas (1), buhalteris (2), algebra (3) (data från enkäter om den subjektiva bedömningen av talet)

respondenterna uppgav fler fall av användning av ett hårt l (i ordet filmas var maximumet 60%, paltas — 43%). Intressant nog uppgav även kontrollgruppen av skådespelare och hallåmän att de uttalade ett hårt l i ordet paltas endast i 47% av fallen.

136

I Vilnius skolungdomars tal användes omkring 1970 palataliserat l’ i 33% av de aktuella fallen (Pakerys, 1971, s. 7).

Uppenbarligen har språkvetarnas rekommendationer också stor betydelse för att varianter etableras. Utan tvekan är exempel från kontaktspråken och etablerade traditioner mycket betydelsefulla i sådana fall (jfr Kasiulis, 1963), men historien om ordet filmas visar också något annat. Den äldre generationen använde fortfarande (numera mycket sällan) även den feminina form av ordet filma som lånats från tyskan. Efter kriget etablerades den maskulina formen ganska snabbt. Kanske möjliggjorde det faktum att ordet under en period var lingvistiskt markerat, det vill säga att människor medvetet valde vilken genusform de skulle använda, också att det hårda l’ spreds snabbare i detta ord.

I en enkät om subjektiva språkvärderingar presenterades också tre exempel där uttalet av hårt och mjukt l’ kan variera, trots att standardspråkets normer endast föreskriver den mjuka varianten: alchemikas, buhalteris, algebra (resultaten, se fig. 3). Intressant nog liknar fig. 2 och 3 varandra något: liksom ordet algebra skiljer den medelålders och yngre generationen helt ut ordet kultūra från andra liknande ord. Uttalet av orden alchemikas och buhalteris avviker särskilt tydligt från standardspråkets normer: även i gruppen skådespelare och uppläsare används i genomsnitt färre än (eller ungefär) 50% mjuka l’; utbildningsfaktorn är inte betydelsefull; unga tenderar särskilt att depalatalisera l’ i orden alchemikas och buhalteris (11–38% mjuka l’ anges). Enligt A. Pakeris (1971, s. 7) depalataliserar Vilnius skolungdom l’ i 41% av orden i de aktuella fallen.

Subjektiva språkdata (respondenternas enkätsvar) jämfördes med objektiva språkdata från samma informanter: i den sammanhängande text som alla informanter läste under intervjun hade även orden filmas och algebra infogats. Jämförelsen visade att den medelålders och yngre generationens företrädare i enkäterna i huvudsak angav det faktiska bruket, medan den äldre generationen ”förskönade” det betydligt – den absoluta majoriteten använde formerna [f’1.l’ma] ’filmen’ och [ā.lg’ebra] ’algebra’. Kanske är detta en särskild form av medveten korrigering, eftersom det för några företrädare för den äldre generationen var viktigt att ”bli av med” det polska [u] i stället för uttalet av l’ (jfr Vilniaus krašto…, 1940, s. 5).

Således visade både objektiva och subjektiva språkdata att invånarna i Vilnius varierar kraftigt i valet av uttalsnormer för icke-litauiska ord och att de inte tenderar att tillämpa de allmänna reglerna för ljudkombinationer i litauiska i dessa fall. Detta beläggs särskilt tydligt av språkdata från gruppen skådespelare och uppläsare. Å andra sidan visar det faktum att uttalet av vissa icke-litauiska ord i Vilniusbornas tal tydligt skiljer sig från uttalet av andra ord med liknande mönster att inte bara objektiva, utan också subjektiva faktorer i språkutvecklingen har stor betydelse (såsom kodifiering; att en form blir erkänd och prestigefylld; tydliga förändringar av formen på en nivå kan skapa gynnsamma förutsättningar för förändringar av formen på en annan nivå; exemplet med ordet filmas).

Depalataliseringsfenomen. I standardspråklig litauiska har det endast i sällsynta fall funnits krav på att depalatalisera konsonanter framför e i icke-litauiska ord (när man skiljer mellan två uttalsvarianter av denna vokal – i litauiska respektive icke-litauiska ord) (jfr Vaitkevičiūtė, 1964; Katiliūtė, 1965).

137

I dialekterna varierar depalataliseringsmönstren för nästan alla konsonanter kraftigt. Depalataliseringsfenomen i lånord varierar särskilt mycket i dialekterna (se Zinkevičius, 1966, s. 158–169; Urbanavičiūtė, 1978).

I samtal med Vilniusbor registrerades fall av fullständig och partiell depalatalisering av konsonanterna (och affrikatorna) š, ž, dž, r i följande litauiska ord: [š́i.tas] ’den här’, [ž́i.notʹa] ’ni vet’, [žovʹiˈkla] ’torkställning’, [raikʹėj́o] ’behövdes’ etc. Denna egenskap observerades förekomma fakultativt endast i den äldre generationens tal. Fem företrädare för denna generation depalataliserade i sitt tal konsonanter i praktiskt taget alla potentiella fall. Alla dessa informanter hade anknytning antingen till dialekter där regler för depalatalisering av vissa konsonanter gäller (östra höglandsdialekter kring Vilnius och delar av de södra höglandsdialekterna), eller så kan de ha påverkats av att de länge och intensivt använt polska. I talet hos två informanter från den medelålders generationen och en från den yngre generationen, som var släkt med de fem nämnda företrädarna för den äldre generationen, hördes endast partiell depalatalisering. Sådana konsonanter uttalades hårt eller nästan hårt, men de efterföljande vokalerna, som om ett slags inskott hade uppstått mellan konsonanten och vokalen, uttalades som om de följde efter en mjuk konsonant.

Tikriausiai reikėtų sutikti su Urbanavičiūtės (1978, p. 75) siūloma šio reiškinio interpretacija ir priebalsių depalatalizaciją vilniečių kalboje laikyti ilgo ir intensyvaus lenkų kalbos vartojimo pasekme, nes lenkų kalba vienais atvejais galėjo aktyvinti tarmių interferenciją, o kitais – apskritai žadinti polinkį depalatalizuoti kai kuriuos priebalsius.

Konsonanter depalataliseras mycket oftare i icke-litauiska ord än i litauiska ord. Människor i olika åldrar uttalar dem så, men det gäller oftast de äldre. Konsonanter depalataliseras ganska ofta (ibland mer, ibland mindre) i ord som [č́e.xas] ’check’, [t́e.xnʹika] ’teknik’, [ž́elʹe] ’gelé’, [ž́. mpʹerʹis] ’jumper’, [t́e.ntas] ’tält’, [profʹeˈsorʹus] ’professor’ etc.

I enkäten om subjektiva språkvärderingar presenterades 11 ord där depalataliseringsfenomen kan förekomma i uttalet (i exemplet Ryžikovas finns potentiellt två fall av depalatalisering). Alla de presenterade orden är icke-litauiska. Ett exempel valdes med konsonanterna c, l och r, två med t, tre med ž och fyra med dž: centras, tempas, tenisas, Ženia, prožektorius, džemas, Džekas, džinsai, Džimis, šašlikas, Ryžikovas.

I den sammanhängande text som alla deltagare läste förekom också orden centras, tenisas, Džekas, Džimis, Ženia, Ryžikovas.

En jämförelse mellan subjektiva och objektiva språkdata visade att Vilniusborna i denna generation i enkäterna mycket exakt angav det uttal som de faktiskt hade.

Användningen av mjuka konsonanter i den undersökta positionen fördelar sig på ett sådant sätt (se fig. 4–7) att två mer typiska ordgrupper kan urskiljas: 1) ryska egennamn (i enkäterna och den sammanhängande texten – Ženia, Ryžikovas) och ordet šašlikas, som kommit in enbart via ryskan; 2) andra icke-litauiska ord, både egennamn och appellativer (džemas, džinsai, prožektorius, centras, tempas, tenisas, Džekas, Džimis etc.).

Ord i den första undergruppen kännetecknas av att mjuka konsonanter i den aktuella positionen förekommer mycket mer sällan: även i gruppen skådespelare och uppläsare, vid tal i fri kontextuell stil (B₁), användes endast 61% av de mjuka varianterna av alla möjliga fall, medan andelen vid läsning (B₂) var 86% (se fig. 4). När de subjektivt bedömde sitt eget tal (i enkäten

138

…), uppgav respondenterna inte heller särskilt många fler fall av användning av palataliserade konsonanter (från 0 till 44%, skådespelare och hallåor — 67–78%, se fig. 5). För övrigt är ungdomar något mer benägna att använda palataliserade konsonanter än äldre, vilket innebär att den sociolingvistiska normen för Vilniusbornas uttal i detta avseende närmar sig den allmänspråkliga normen.

Fig. 4. Användning av palataliserade c’, t’, r’, z’, dž’ före främre vokaler (data från inspelningar av sammanhängande tal)

Fig. 5. Användning av palataliserade ž’, l’, r’ före främre vokaler i orden Ženia (1), šašlikas (2), Ryžikovas (3) (data från enkäter om subjektiv språklig bedömning)

Fig. 6. Användning av palataliserade c’ och r’ före främre vokaler i orden centras (1), rempas (2), temisas (3) (data från enkäter om subjektiv språklig bedömning)

Fig. 7. Användning av palataliserade z’, dž’ före främre vokaler i orden prožektorius (1), džemas (2), Džekas (3), džinsai (4), Džimis (5) (data från enkäter om subjektiv språklig bedömning)

När uttalet av orden i den andra undergruppen undersöktes i Vilniusbornas tal visade det sig att tre särdrag skiljer sig åt här: 1) kurvorna för såväl objektiva språkfakta (se fig. 4) som subjektiva språkliga bedömningar (se fig. 6 och 7) är mycket lika, vilket innebär att den användning som anges i enkäterna motsvarar den faktiska användningen; 2) vid subjektiv bedömning av uttalet av enskilda främmande ord i enkäterna erhölls en tät grupp av likartade kurvor, vilket visar att en viss modell har etablerats för att uttala alla ord av samma typ på samma sätt (se fig. 6 och 7); 3) uttalet hos äldre skiljer sig mycket från…

139

…konsonanter (både faktisk användning — 8–23% palataliserade konsonanter, se fig. 4, och subjektiv bedömning — 18–42% palataliserade konsonanter, se fig. 6 och 7); medelålders och yngre använder i praktiken 75–90% palataliserade konsonanter (se fig. 4), och uppger i enkäterna att de använder dem i 67–100% av fallen (se fig. 6 och 7). En analys av enkätsvaren visade att respondenterna uppenbarligen är ganska osäkra på om de uttalar en palataliserad eller en opalataliserad affrikata dž före e-liknande vokaler (t.ex. džemas, Džekas), eftersom mer välutbildade företrädare för medelåldersgenerationen av någon anledning uppgav att de använder palataliserade affrikator i endast 67% av fallen, medan mindre välutbildade personer i samma generation uppgav 90–100% (se fig. 7). Här kan man framför allt misstänka variation i graden av depalatalisering. Det faktum att nästan alla företrädare för den äldre Vilniusgenerationen och en del av den medelåldersgenerationen avstod från att ange hur de uttalar orden Džinsai, Džimis, medan inte en enda yngre Vilniusbo tvekade, eftersom dessa ord verkligen är välbekanta för dem, visar hur uppriktigt Vilniusborna fyllde i enkäterna (se fig. 7).

Depalatalisering av konsonanter före främre vokaler i främmande ord är inte helt och hållet ett utdött fenomen. Det framgår också av språkdata från skådespelare som dokumenterats på magnetband (bland dem fanns inga representanter för den äldre generationen): konsonanterna i orden Džekas, Džimis, centras, tempas uttalades visserligen inte särskilt tydligt, men ändå med depalatalisering.

Man kan alltså hävda att Vilniusborna har två sociolingvistiska uttalsnormer för främmande ord. Ryska egennamn uttalas i 80–95% av fallen med opalataliserade konsonanter följda av de förändrade vokalerna [ь] och [э], men resultaten av den subjektiva språkliga bedömningen visar att en tendens att uttala palataliserade konsonanter här håller på att växa fram, om än inte särskilt starkt. Främmande ord av den här typen med annat ursprung uttalas tydligt i enlighet med den allmänspråkliga normen. Att äldre Vilniusbor uttalar dem påtagligt annorlunda än sina yngre grannar visar inte bara på en möjlig påverkan från främmande språk utan också på avsaknaden av fastare kodifierade normer. Vi menar att analysen av dessa former än en gång visar med all önskvärd tydlighet hur onödig, främmande och rentav skadlig kodifieringen av det så kallade internationella e är för litauiskan.

Normering av perifera språkfenomen (uttal av främmande ord) innebär att dessa normer förmedlas effektivt till allmänheten. Detta är en mycket lovande och snabbt genomförbar åtgärd, eftersom den inte berör hela språksystemet.

Fenomen i samband med konsonantassimilation. Assimilation mellan tonande och tonlösa konsonanter (dvs. samordning av stämbandens aktivitet) samt assimilation av frikativor (dentala och alveolara) (dvs. samordning av artikulationsstället) är ett synnerligen strikt regelbundenhetsdrag i de litauiska dialekterna (Zinkevičius, 1966, s. 170–171), och regeln följs också i standardlitauiskan. Här bör även den redan behandlade regeln om regressiv palatalisering nämnas.

Det är inte tillförlitligt att undersöka fenomen med tonassimilation enbart genom hörseln, men i Vilniusbornas tal har man ändå lagt märke till en tendens (om än sällsynt) att inte assimilera tonande och tonlösa konsonanter inom ett ord, t.ex.: [n’ėšdavō] ‘nėšdavo’, [l’ūpdamas] ‘lūpdamas’, [s’ėkdamas] ‘sėkdamas’ osv. Kanske hörs en progressiv avtoning av den andra konsonanten eftersom den förväntade toningen av konsonanterna uteblir.

De nämnda exemplen visar att fenomen där konsonanter inte assimileras kan förekomma i Vilniusbornas tal, inte bara mellan ord utan även vid morfemgränser.

140

Konsonantassimilation vid morfemgräns. Fall av utebliven konsonantassimilation i vilniusbornas tal förekommer på olika ställen i ordet, men är vanligast i sammansatta ord och vid gränsen mellan prefixen iš-, už- och ordstammen, t.ex.: [l’iepž’iež’aei] ’liepžiedžiai’, [v’īl.kdal’g’is] ’vilkdal­gis’, [lū’pdaž’aei] ’lūpdažiai’; [išbūd’ino·] ’išbūdino’, [išgr’ež’e·] ’išgręžė’, [iššūko·] ’iššūko’, [išš’ūr.pt’i] eller [iš’s’ūr.’pt’i] ’išsiurbti’; i ord med prefixet už- assimileras artikulationsstället vanligen inte och regressiv palatalisering äger inte rum, men stämbandens medverkan assimileras vanligtvis, t.ex.: [uššā:k’imu.] ’užsakymų’, [uššukt’i] ’užsukti’, [uš’s’ū’tas] eller [uš’s’ū·tas] ’užsiūtas’ m.fl.

Även om den allmänna uppfattningen inom litauisk språkvetenskap är att geminater undviks i alla dialekter (Zinkevičius, 1966, s. 170) och att de inte heller bör förekomma i standardspråket (Pakerys, 1986, s. 121, Mikalajauskaitė, 1962), visar experimentella undersökningar av dialektmaterial att degeminering inte är en universell regel och inte är absolut nödvändig heller i standardspråket (jfr Strimaitienė, Girdenis, 1978; Kruopienė, 1986). Vilniusbor uttalar ganska ofta, men inte alltid, dubbla konsonanter i två fall: 1) i sammansatta ord, t.ex.: [pūs’es’er’e·] eller [pūs’s’es’er’e·] ’pušseserė’, [pūssuŋk’is] ’pūssunkis’, [švā.rrašt’is] ’švārraštis’; 2) vid gränsen mellan prefixen iš-, už- och ordstammen, t.ex.: [iššlav’e·] ’iššlavė’, [užž’er’ū] eller [užž’er’ū] ’užžeriu’ m.fl.

I undersökningar av Vilnius skolelevers tal fann man 49% fall av utebliven konsonantassimilation (Pakerys, 1971, s. 8).

Vilniusbornas geminater skiljer sig från exempelvis ryskans dubbla konsonanter. Där uttalas i princip en enda lång konsonant, medan Vilniusbor tenderar att markera morfemgränsen och därför ganska ofta uttalar två konsonanter.

En jämförelse mellan faktiska och subjektiva språkfakta visade att Vilniusbor i verkligheten assimilerar konsonantgrupper i heteromorfemiska förbindelser mycket oftare (i 60—82% av fallen, skådespelare och nyhetsuppläsare — 97%, se fig. 8) än de själva tror (i 0—28% av fallen, även skådespelare och nyhetsuppläsare — endast 44—67%, se fig. 9).

Denna fråga är sannolikt för svår för att kunna undersökas så direkt genom enkäter: skriftspråket har alltför stor inverkan. Och ändå tyder det faktum att mer välutbildade informanter i verkligheten assimilerar konsonanter något mer sällan, särskilt när de läser en text (stil B₂), på att stavningen påverkar uttalet. Enkätuppgifterna visar att en norm håller på att formas enligt vilken konsonantgrupper i verb med prefix inte assimileras, och det faktum att denna norm har starkt stöd även i skådespelares och nyhetsuppläsares språkliga värderingar visar att tendensen att inte assimilera i framtiden kan utvecklas till en medveten sociolingvistisk norm. (I nuläget är detta en omedveten sociolingvistisk norm — man skulle vilja uttala ljuden utan assimilation, men gör det inte: i mer än 60% av fallen assimileras de.)

Konsonantassimilation vid ordgräns. Standardspråkets normer kräver att endast tonlösa konsonanter uttalas i slutet av ett ord. I dialekter sker vanligen regelbundna assimilationsprocesser vid ordgränsen (Zinkevičius, 1966, s. 170), men bortfall av ändelser kan också ge upphov till andra fall. Frågan togs upp i uttalsenkäten från 1939.

I Vilniusbornas tal assimileras konsonanter vid ordgränser mer sällan än vid morfemgränser, men vi var tvungna att avstå från en statistisk analys av den transkriberade texten, eftersom även fenomen som rör det kommunikativa fokuset är av särskild betydelse här, och det var inte avsikten att undersöka dem.

141

Vilniusbor kan använda både [aš s’v’ieš’č’au] ‘aš šviesčiau’, både [a(s’) s’v’ieš’č’au], både [báltas ž’ėž’ėl’is] ‘baltas šešėlis’ och [bálta(s’) ž’ėž’ėl’is]. När assimilation har skett är det möjligt att den första ordets slutkonsonant elideras.

Fig. 8. Användning av assimilerade konsonantgrupper i heteroformiska förbindelser (data från inspelningar av sammanhängande tal)

Fig. 9. Användning av assimilerade konsonantgrupper i orden išskaityti (1), užsukti (2), išsemti (3) (data från enkäter om subjektiv språkbedömning)

Elision. Konsonantbortfall är ett ovanligt fenomen såväl i litauiskan i allmänhet som i Vilniusbornas tal. I Vilniusbornas tal kan man allt oftare, särskilt i snabbt tal, höra exempel på intervokalisk elision av v, t.ex.: [bū’ọ’m’e] ‘būvome’, [tā’ọ:] ‘tavo’. Ibland uttalas inte konsonanten j: 1) i absolut början av ett ord, t.ex.: [is] ‘jis’, [iėva] ‘ievą’, [ieškọ’jæu] ‘ieškojau’; 2) mellan prefix och rot, t.ex.: [suėškọ:] ‘suieško’; 3) mellan p, b och bakre vokaler, t.ex.: [rukp’ūt’is] ‘rugpjūtis’, [s’p’æut’i] ‘spjauti’, [b’æurūs] ‘bjaurūs’; 4) i internationella ord, t.ex.: [p’io:n’ier’ūs] eller [p’ọn’ier’ūs] ‘pionierius’, [soc’el’izmas] ‘socializmas’, [b’io’lọg’ijae] eller [b’ọlọg’ijae] ‘biologija’ (jfr Mikalauskaitė, 1975, s. 46 och Pakerys, 1986, s. 141 – uppfattningarna skiljer sig något åt).

Konsonanten j i början av ett ord, särskilt i pronomenen jis, ji, uttalas vanligtvis inte i den sydlitauiska dialekten (Zinkevičius, 1966, s. 178); i samma dialekt har man också noterat fall av j-elision efter p, b (ibid., s. 187), särskilt i den yngre generationens tal. Enligt A. Pakeris uppgifter uttalar Vilnius elever inte j efter p, b i 11–22% av fallen (1971, s. 11). Utan tvekan hade den kodifierade stavningsnormen för rötterna spjau-, pjau-, bjau-, som gällde fram till 1977 och saknade j, ett stort inflytande.

Användningen av konsonanten j i början av ord före främre vokaler är en komplicerad fråga. Inspelningar av sammanhängande tal visade att det först och främst är ganska svårt att registrera sådana fall, eftersom de i hög grad beror på den fonetiska omgivningen; därför undersöktes över huvud taget inte de positioner där j- uppträder under påverkan av ett icke-syllabiskt -i i föregående ordslut. Dessutom noterades att elision av j- är ett ganska ovanligt fenomen (j- uttalas i 77–88% av fallen, se fig. 10), även om det märks ganska snabbt. Det noterades att detta är ett idiolektalt drag, och därför undersöktes om dialektbakgrunden hos föräldrarna kunde påverka. Det visade sig vara en avgörande faktor: barn från den sydlitauiska dialekten utelämnade j- betydligt oftare än övriga informanter.

I enkäten om subjektiv språkbedömning ingick tre exempel: ieškoti, ieva, iešmas. Kurvorna bildade ett ganska tätt knippe (se fig. 11): svaren från den äldre och den yngre generationens respondenter skiljer sig avsevärt, närmare bestämt angav endast svaren från mindre utbildade respondenter i den äldre generationen att de använde j- i endast 20% av de möjliga fallen, medan den yngsta generationen angav 70–100%. Troligen påverkades respondenterna i grupp A₁C₁ särskilt mycket av skriftspråket, eftersom det faktiska bruket skiljer sig betydligt mindre (A₁C₁ – 77–82%, A₁C₂ – 82–85%, och A₃C₁ och A₃C₂ – 84–86%, se fig. 10)ᵃ.

142

Svar från respondenter i den äldre och den yngre generationen – närmare bestämt angav endast mindre utbildade respondenter i den äldre generationen att de använde j- i bara 20% av de möjliga fallen, medan den yngsta generationen angav 70–100%. Tydligen hade skriften särskilt stort inflytande på respondenterna i A₁C₁-gruppen, eftersom det faktiska bruket skiljer sig betydligt mindre (A₁C₁ – 77–82%, A₁C₂ – 82–85%, och A₃C₁ och A₃C₂ – 84–86%, se fig. 10)ᵃ.

Intressant nog skilde sig bedömningen i enkäterna något åt när det gällde uttalet av j- i ordet söka: både representanter för den mellersta generationen och skådespelare och hallåmän uppgav att de mer sällan uttalade j- just i detta ord (se fig. 11). Märkligt nog förekom j-elision också oftast i ord med just denna stam i inspelningar av sammanhängande tal, men det bevisar ännu inte att respondenterna verkligen är så finkänsliga när det gäller sitt eget språk. För övrigt hade orden söka och vide fogats in i en kort text som alla informanter läste (kontextuell B₂-stil). Alltså är j-elision inte vanlig i vilniusbornas tal. I en starkare position (i en betonad stavelse) uttalas j- oftare än i en svag position (i en obetonad stavelse).

Fig. 10. Användning av konsonanten j (j- och -j-) (data från inspelningar av sammanhängande tal)

Fig. 11. Användning av konsonanten j (j- och -j-) i orden söka (1), spett (2), vide (3), tvärsnitt (4), augusti (5), ful (6) (data från enkäter om subjektiv bedömning av språk)

Den sociolingvistiska normen för uttalet av j- är omedveten; invånarna i Vilnius reagerar inte alls när j- inte uttalas – de lägger inte märke till det.

Uttal av konsonanten j i ord med rötterna bjaur-, pjau-, spjau- är typiskt för Vilniusbornas tal, även om data från inspelningar av sammanhängande tal ändå visar att elision av -j- i den aktuella positionen inte heller är främmande för framför allt den yngsta generationen av Vilniusbor: i 0–12% av fallen noterades elision (se fig. 10). Vanligtvis är det ett idiolektalt drag, men sådana individer är få. Den äldre generationens tal kan i detta avseende också ha påverkats av den polska som de aktivt använde, medan de unga utan tvekan påverkades av skriftspråket. Den andra orsaken bekräftas av att mindre utbildade respondenter oftare uppgav att de använde varianter utan -j-: detta är utan tvivel skriftspråkets inflytande. Svaren på enkätfrågorna från mindre utbildade äldre Vilniusbor sticker särskilt ut (se fig. 11); överlag kännetecknas de av likgiltighet inför det egna språkets korrekthet. Följaktligen orienterar de sig mot den äldre stavningsnormen när de uppger att de använder 60% av denna typ av ord utan -j-.

II. Accentuation

Vilniusbornas accentuering kännetecknas av följande drag: 1) ungefär en femtedel av orden accentueras inte enligt normerna för standardlitauiska, 2) det finns en tendens att nivellera tonaccenterna, 3) en tendens till kolonisk morfemisk accentuering blir allt tydligare.

143

Accentens placering. Analysen av sammanhängande talinspelningar från Vilniusbor visade att endast 11–18% av de möjliga fallen accentuerades normstridigt i förhållande till standardlitauiska (se fig. 12). Accenten förskjuts alltså inte så ofta framåt eller bakåt; något annat är viktigt: ibland sker accentretraktion inte enligt de allmänna kraven i det litauiska språket (varken dialekterna eller standardspråket), och kraven i Saussure–Fortunatovs lag överträds. Detta är redan ett brott mot litauiskans grundläggande lagar, och det var framför allt orsaken till detta som man ville klarlägga.

Och ännu ett särdrag: icke-litauiskt ordförråd accentueras mycket oftare än litauiskt ordförråd i strid med standardens normer.

I Vilniusbornas tal märks en tendens till kolonisk morfemisk accentuering, som kan bero både på analogi och på nivellering av tonaccenterna (jfr Grinaveckis, 1977; Eidukaitienė, 1977; Robinson, 1984; Young, 1984 m.fl.), t.ex.: ryšiai (st. ryšiai, 4), įdomūs (st. įdomūs, 4), spjūviu (st. spjūviu, 2), kieme (st. kieme, 4), sėšlius (st. sėšlius, 4), pilką (st. pilką, 3), liečiu (st. liečiu), ruoši (st. ruoši), įnirštu (st. įnirštu), bitė (st. bitė, 2), muses (st. muses, 2), berželius (st. berželius, 2) m.fl.

Tendensen till kolonisk morfemisk accentuering är särskilt tydlig i ord av icke-litauiskt ursprung, t.ex.: troleibusas (st. troleibusas, 2), gitara (st. gitara, 2), Džimiu (st. Džimiu, 2), architektus (st. architektus, 2), viaduke (st. viaduke, 2) m.fl.

Och ytterligare ett drag som redan är specifikt för Vilniusbornas tal är hyperkorrektion. Den förekommer när betoningen flyttas till en kort ändelse enligt Saussure–Fortunatovs lag inte bara från en kort eller cirkumflex stavelse, utan också från en akut stavelse, t.ex.: vienu (st. vienu), kaulė (st. kaulė), galvas (st. galvas), plotu (st. plotu), lūžtu (st.

Fig. 12. Accentuation utan avvikelser från standardlitauiskans krav (data från inspelningar av sammanhängande tal)

Fig. 13. Accentuation utan accentretraktion av orden pridengia (1), nubreiže (2), išsprendė (3) (data från enkäter om subjektiva språkbedömningar)

lūžtu), plyšti (st. plyšti) m.fl. Hyperkorrektionen grundar sig på att tonaccenterna har närmat sig varandra, och hyperkorrektionens mekanism bygger i detta fall på strävan att använda så många prestigefyllda former som möjligt. I Vilniusbornas undermedvetna formas ofta följande bild: de vet att de tenderar att dra tillbaka accenten från ändelser i de fall där standardspråket inte gör det; därför börjar alla ändelser som potentiellt kan få accent att accentueras.

144

I en enkät om subjektiv språkvärdering ställdes frågor om betoningen av 33 ord.

Analysen av svaren visade att de största avvikelserna från standardspråkets normer förekom i betoningen av de prefigerade verbformer vars betoningsmönster är ganska komplicerade i standardspråket och uppvisar stor variation i dialekterna (jfr Laigonaitė, 1978, s. 80–82).

Som även framgår av fig. 13 varierar betoningen av orden pridengia, nubrėžė och išsprendė mycket, och icke-normativa former fluktuerar (även skådespelare och diktörer angav endast 50–80% normala former). I allmänhet märks en tendens att i sådana fall betona prefixet, även om kurvan för ordet išsprendė inte bekräftar detta. Ändå tycks man oftare vilja flytta betoningen från en cirkumflexstam än från en akutstam till prefixet.

I inspelningar av sammanhängande tal från Vilniusbor förekom olika fall av liknande betoning, till exempel: neišbrenda (standardspråk: neišbrenda), pavelka (standardspråk: pavelka), užlenkia (standardspråk: užlenkia) med flera. Både dialektal betoning och andra faktorer kan ha påverkat (betoningens spridning i paradigmet, analogi och annat).

Den andra gruppen undersökta ord består av ord av icke-litauiskt ursprung. Deras betoning varierade i mycket hög grad (se fig. 14). Detta har för övrigt också observerats i Vilnius skolelevers språk (Grabauskas, 1970, s. 19–20).

Betoningen i denna ordgrupp skilde sig något med avseende på genus: icke-litauiska feminina ord (Violetà, anginà, gitarà) betonades oftare icke-normativt än maskulina ord (troleibūsas, pedagògas, architektas). Även skådespelare och diktörer angav att de betonade namnet Violetà på ändelsen endast i 52% av fallen. Betoningen av maskulina substantiv påverkades i viss mån även av stratifikatorisk variation: mer välutbildade Vilniusbor tenderade oftare att använda normala former av dessa ord.

Orden gitarà och troleibūsus förekommer i en sammanhängande text som lästes upp av varje informant. Beräkningarna visade att gitarà betonades på ändelsen i 17% av fallen, medan betoningen i troleibūsas inte flyttades i 18% av fallen. Följaktligen visade de subjektiva bedömningarna av det egna språket, som kom till uttryck i enkätsvaren, i stort sett den faktiska situationen när en grupps svar hade eliminerats. Detta är för närvarande den medvetna sociolingvistiska normen för betoningen av denna ordgrupp.

Den tredje gruppen ord som undersöktes i enkäterna utgörs av räkneorden septyni, aštuoni, devyni. Som framgår av fig. 15 ligger kurvorna mycket tätt, vilket innebär att ett betoningsmönster för dessa ord har etablerats.

Att betoningen ändå ”fluktuerar” kring 50-procentsgränsen visar att Vilniusborna är helt obeslutsamma i denna fråga. I sammanhängande texter registrerades färre fall av ändelsebetoning än vad som angavs i enkäterna. Den sociolingvistiska betoningsnormen har alltså inte etablerats och den prestigefyllda formen är oklar; därför tycks man följa det allra mest allmänna mönstret och flytta betoningen från en kort ändelse till den långa näst sista stavelsen.

Den fjärde gruppen ord som undersöktes i enkäterna består av plural- och singularformer av lokativ: namuose, akmenyse, naujose, pirtyje, darbė, Kaunè. Framför allt utmärkte sig betoningen av tvåstaviga former: här följs standardspråkets normer nästan genomgående (se fig. 16). Pluralformerna tenderar i genomsnitt att betonas på ändelsen i endast något fler än 50% av fallen, men det finns särskilt tydliga skillnader mellan de äldre och de medelålders-

10. 1880

145

hänvisningarna från dessa generationer: de förstnämnda är inte alls benägna att betona dessa ord i slutet, medan de sistnämnda har valt normen med slutbetoning för dessa ord. Det är intressant att det i sammanhängande tal faktiskt registrerades flest fall av betoning av denna typ av former som inte har betoning på slutet i de äldsta och yngsta generationernas tal i Vilnius. I allmänhet realiseras en sådan betoning i ungefär en tredjedel av de möjliga fallen. Följaktligen har en tydligare sociolingvistisk norm etablerats endast för betoningen av tvåstaviga former — tendensen är att betona ordslutet. Detsamma kan inte sägas om lokativformer med flera stavelser.

Fig. 14. Betoning utan attraktion i de icke-litauiska orden Violeta (1), angina (2), gitara (3), troleibusas (4), pedagogas (5), architektas (6) (data från enkäter om subjektiva språkbedömningar)

Fig. 15. Betoning utan attraktion av räkneorden septyni (1), aštuonių (2), devyni (3) (data från enkäter om subjektiva språkbedömningar)

Den femte gruppen ord som undersöktes i enkäterna utgörs av singularisformer i instrumental: su padorių, su peilių, su gėlė, su ranka (se fig. 17). Även här kan man gruppera formerna: femininformerna betonas oftare på ändelsen, medan maskulinformerna mer sällan får betoning på ändelsen. Att en viss sociolingvistisk norm håller på att formas framgår av svaren från de mer välutbildade företrädarna för den yngsta generationen i Vilnius: de är föga benägna att bevara normens ändelsebetoning (med undantag för ordet ranka). Skådespelarnas och nyhetsuppläsarnas svar visar att tendensen att betona annat än slutstavelsen fortfarande är stark: inte ens de hävdar att de alltid betonar dessa ord på ändelsen. Betoningen i formen su padorių kan hänga samman med fenomenet utjämning av monoftongernas tonaccenter; på liknande sätt skulle man kunna förklara betoningen i formen su gėlė. Betoningen i formen su peilių kan förklaras av tendensen att ett koloniskt morfemtryck vinner insteg. Betoningen i formen su ranka kan förklaras genom att man betraktar fig. 20, där kurvan för den likartat hyperkorrekt betonade formen su pirmą (normenligt su pirma, 3) visas: man kan anta att femininformer med två stavelser och ändelsen -a har en generaliserad egenskap — alla börjar betonas på ändelsen.

Den sjätte gruppen ord som undersöktes i enkäterna utgörs av tvåstaviga pluralformer i ackusativ: butūs, pirštūs, penkiàs, žiniàs. Man kunde förvänta sig att kurvorna för formerna butūs och žiniàs skulle ligga nästan ovanpå varandra, eftersom det är fonologiskt likartade ord: den första stavelsen är kort i båda. Men så blev det inte (se fig. 18): dessa två kurvor ligger längst ifrån varandra, även om de är tämligen symmetriska. Kanske hade ordens användningssituationer betydelse här: man hör vanligtvis žiniàs betonas korrekt i radio och TV, medan butūs

146

oftare uttalas i informella situationer; detta är ett mycket vanligt ord i talet i Vilnius, och därför var användningen särskilt gynnsam för att koloniskt morfemtryck skulle vinna insteg. I enkäterna uppgav man i genomsnitt att man använde ändelsebetoning i 3/4 av fallen. Det är intressant att det tidigare nämnda ordet butus i den text som lästes sammanhängande betonades på ändelsen i 72% av fallen.

Fig. 16. Betoning utan attraktion av lokativformerna namuose (1), akmenyse (2), naguose (3), pirtyje (4), darbe (5), Kaune (6) (data från enkäter om subjektiva språkbedömningar)

Fig. 17. Betoning utan attraktion av singularisformer i instrumental su padoria (1), su peiliu (2), su gėle (3), su ranka (4) (data från enkäter om subjektiva språkbedömningar)

Fig. 18. Betoning utan attraktion av pluralformer i ackusativ butus (1), pirštus (2), penkias (3), žinias (4) (data från enkäter om subjektiva språkbedömningar)

Fig. 19. Betoning utan attraktion av orden ateinu (1), supranti (2), nerandu (3) (data från enkäter om subjektiva språkbedömningar)

Den sjunde ordgruppen har sammanförts enligt en ganska ovanlig princip: i sammanhängande tal betonas orden yra, ateinu och supranti särskilt ofta någon annanstans än på ändelsen. Även om den erhållna samlingen av kurvor är relativt tät (se fig. 19), återspeglar diagrammet inte den faktiska användningen. Det visar bara att det nästan är omöjligt att undersöka sådana ord, som är beroende av intonation och rytm, med hjälp av enkäter. Dessutom infogades även orden yra, supranti i den upplästa texten. Intervjuresultaten överensstämde i huvudsak med de uppgifter som lämnats i enkäterna, men det kan också vara en tillfällighet.

Den åttonde undersökta ordgruppen består av möjliga fall av hyperkorrektion. Om man bortser från den redan diskuterade betoningen i formen su pirma, kan man konstatera att de övriga formernas kurvor ligger i diagrammets övre tredjedel; tendensen är alltså att använda

10*

147

fler normativa betoningstyper. Det bör påpekas att invånarna i Vilnius när de talar tenderar att hyperkorrekt betona former i den tredje, snarare än den första, accentklassen, t.ex.: med tjock, med öster, med dyr osv.

Fig. 20. Betoningen av orden pirma (1), pilkus (2), nendres (3), su broliu (4) samt hyperkorrektioner (data från enkäter om subjektiv språkbedömning)

Det mest framträdande kännetecknet för Vilniusbornas accentuering är variation och tvekan. Detta tyder på att stora förändringar pågår; med andra ord är förändringarna just nu på väg att uppstå.

Л. ГРУМАДЕНЕ

Sociolingvistisk undersökning av Vilniusbornas litauiska tal: konsonantism och accentuering

Sammanfattning

Ur ett sociolingvistiskt perspektiv visade den genomförda empiriska undersökningen av den litauiska talspråksvarianten hos Vilniusbor med lokal anknytning att vissa förändringar i konsonantsystemet gäller realiseringen av palatalisering; det fastställdes att konsonantassimilation främst styrs av faktorer av morfologisk snarare än fonetisk art; det förekommer fall av elision av j, vilka har främjats av ortografin liksom av dialektalt tal. Vilniusbornas accentuering kännetecknas för det första av en avvikelse från den litauiska standardspråkets accentueringsmönster (i genomsnitt i en femtedel av alla ord) vad gäller betoningens placering; för det andra av en tendens till utjämning av stavelseintonationerna (akut och cirkumflex), vilket leder till att Saussure–Fortunatovs lag bryts; och för det tredje av tendenser till kolonnbunden morfemaccentuering.

L. GRUMADIENĖ

DET SOCIOLINGVISTISKA STUDIET AV LITAUISKA SOM TALAS I VILNIUS: KONSONANTISM OCH ACCENTUERING

Sammanfattning

De sociolingvistiska variationerna och normerna för litauiska som talas i Vilnius analyseras. Talvariationens karaktär har undersökts för att utvärdera sociala faktorers roll. Studien fokuserade särskilt på konsonantism och accentuering. En grundlig

148

studie av tal inspelat på band från över 70 informanter genomfördes och jämfördes med deras subjektiva bedömning av sitt eget tal. 20 diagram presenteras för att förenkla diskussionen.

På grundval av dessa data fastställs konsonantismens huvuddrag, och slutsatsen dras att palataliseringens karaktär skiljer sig från den i standardlitauiska och dialekterna; sambandet mellan de morfologiska (inte fonetiska) faktorerna har fastställts inom assimilationen; fakta om elision av j diskuteras också kortfattat.

Accentuerings huvuddrag är: (1) en tendens till stressattraktion kan konstateras (cirka 20% i bandinspelat material); (2) en utjämning av betoningens intonation har skett, vilket förstärker överträdelsen av Saussure-Fortunatovs lag; (3) en tendens till kolumnal morfemaccentuering observeras.

LITERATŪRA

Edukaitienė E. V. Kupiškėnų monoftongų priegaidės (audicinis tyrinėjimas) // Kalbotyra. 1977. T. 28, sąs. 1. P. 18–23.

Girdenis A., Piročkinas A. Jonas Jablonskis – dialektologas // Kalbotyra. 1977. T. 28, sąs. 1. P. 29–39.

Grabauskas V. Dėl rašytinės ir šnekamosios lietuvių kalbos kultūros Vilniaus A. Vienuolio vidurinėje mokykloje // Mūsų kalba. 1970. Nr. 20. P. 16–21.

Grinaveckis V. Dėl lietuvių kalbos tarmių kirčio atitraukimo kilmės // LTSR MA darbai. Ser. A. 1977. T. 2 (59). P. 129–135.

Young S. The Accentuation of Colloquial Lithuanian. Unpublished dissert. University of Chicago, 1984.

Kasiulis P. Dėl priebalsio l ir samplaikų ng bei nk tarimo // Kalbos kultūra. 1963. Nr. 4. P. 59.

Katiliūtė I. Dar dėl kai kurių priebalsių tarties // Kalbos kultūra. 1965. Nr. 9. P. 66.

Kruopienė I. Priebalsių palatalizacija ir išorės sandis šiaurės panevėžiškių tarmėje // Jaunųjų filologų darbai. 1986. T. 2. P. 139–142.

Laigonaitė A. Lietuvių akcentologija. V., 1978.

Mikalauskaitė E. Ar yra lietuvių kalboje dvigubų priebalsių? // Kalbos kultūra. 1962. Nr. 2. P. 58–59.

Mikalauskaitė E. Lietuvių kalbos fonetikos darbai. V., 1975.

Pakerys A. Kaip Vilniaus mokiniai taria priebalsius // Mūsų kalba. 1971. Nr. 6(28). P. 6–13.

Pakerys A. Lietuvių bendrinės kalbos fonetika. V., 1986.

Pakerys A., Pupkis A. Lietuvių kalbos bendrinė tartis: Plokštelių tekstai. V., 1976.

Pupkis A. Kalbos kultūros pagrindai. V., 1981.

Robinson D. F. Is Standard Lithuanian Losing Its Tone? // Folia Slavica. 1984. Vol. 7. N 1/2. P. 283–289.

Tarties anketa: Nenusistoję bendrinės tarties klausimai / LKD Tarties ir kirčiavimo komisija // Gimtoji kalba, 1939. Sąs. 4. P. 64.

Urbanavičiūtė Z. Priebalsių t, d, n ir b, p, m, v kietinimas lietuvių kalbos tarmėse // Kalbotyra. 1978. T. 29(1). P. 69–78.

Vaitkevičiūtė V. Dėl priebalsių tarimo prieš tarptautinių žodžių balsį e // Kalbos kultūra. 1964. Nr. 7. P. 71.

Vilniaus krašto...: Vieno Vilniaus korespondento pastabos: Vilniaus krašto lietuvių kalbos mokytojų dėmesiui // Gimtoji kalba. 1940. Sąs. 1. P. 5–6.

Vitkauskas V. Lietuvių kalbos tarties žodynas. V., 1985.

Zinkevičius Z. Lietuvių dialektologija: Lyginamoji tarmių fonetika ir morfologija (su 75 žemėl.). V., 1966.

Калиньш Л. Э., Масленникова Л. И. Сопоставительная модель фонологической системы славянских диалектов. М., 1981.

149