LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXX (1993)

PERIFERINĖS LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS

І. Я. JAŠKIN

SVAMPNAMN I DET BELARUSISK–LITAUISKA GRÄNSOMRÅDET

(Bāravik, asavik, porchaŭka)

Materialet om svampnamn samlades in på Belarus territorium under fältförhållanden och hämtades även ur dialektologiska, historiska och arkivariska källor (över 2200). Litauens svampnamn känner vi endast från den litauiska språkAtlasen (Lietuvių kalbos atlasas. Т. 1. Leksika. Vilnius, 1977. Kartor nr 97, 98), från en rysk–litauisk översättningsordbok (Русско–литовский словарь. Vilnius, 1982–1985. Т. 1–4) och från arkivmaterial (Русское Географическое товарищества - РГТ, fond 34, 1873. Handskriftsavdelningen vid Vilnius universitets vetenskapliga bibliotek).

Zonen för belarusisk–litauisk interaktion mellan dialekterna och för utbredningen av belarusiska och litauiska områden avgränsas vid den västra gränsen av det belarusisktalande området och det litauisktalande området i östra Litauen. RGT-materialen visar att den västra gränsen för utbredningen av svampnamnen i det belarusiska området gick genom de dialekter där man på det nutida Litauens territorium talar ”på enkelt vis” – på belarusiska. Material från samma RGT och andra källor visar zonens östra gräns, nämligen distrikten Astravets, Voranava och Braslaŭ, där litauiska svampnamn förekommer. Enligt arkivmaterialet bestod det belarusisk–litauiska området av de östra delarna av de tidigare guvernementen Vilna och Kovno inom det ryska imperiet. De svampnamn som lärare och präster skrev ned i sina svar på fråga (nr 22) i RGT:s frågeformulär tycks inte vara lånöversättningar från ryskan, utan lokala.

Arkivmaterialet (F. 34) ger en fullständig bild av svamparnas förekomst i denna trakt och vittnar om rika svampmarker på 1800-talet. Jämför: ”En tallskog på sandjord som sträcker sig över 20 verst i trakten kring godset Zaborje, rik (”изобилует”) på svamp...”, ”Bär och svamp... förekommer under vissa år i stor mängd” (Khatsentjitskaja volost i Vilejka-distriktet).

Det fanns så mycket svamp att man betalade arrende med den. Så i Vilna-guvernementet: ”För rätten att plocka svamp i grevinnan Udutskajas skogar... ska man leverera 3 pund torkad svamp till grevinnans godsadministration i Zjaludok” (Orljanskaja volost i Lida-distriktet). Under goda skördeår (ett sådant var 1872) ”övergav bönderna även åkerarbetet, som var mindre lönsamt, och ägnade all sin tid åt att plocka svamp” (Troki-distriktet i Vilna-guvernementet). I Vilna-distriktet kostade ett pund torkad stensopp under ett gott år ”några kopek”, en kapa

70

torkad stensopp i Sventjany kostade 10–15 kopek, och en kapa färsk stensopp – från 10 till 15 kopek i Oshmjany-distriktet. Under sommaren tjänade en kvinna 25–30 rubel i Dinaburg-distriktet. Upp till en pud svamp såldes av bondekvinnor i Nikolajevskaja volost i Disna-distriktet. Det går inte att låta bli att nämna överflödet av stensopp när man läser följande samtida vittnesmål: ”Det går inte ens ungefärligt att fastställa hur många pud som går till försäljning: under det gångna året (1872) köpte 5 personer från byn Martynkaŭtsy (=Martsiankonis) i Varnitskaja volost mer än 300 pud för återförsäljning, men denna mängd utgör uppenbarligen inte mer än hälften av den svamp som faktiskt såldes” (Troki-distriktet i Vilna-guvernementet). Vilnius försågs med svamp från Troki- och Sventjany-distrikten (F. 34, s. 461, l. 96).

Arkivmaterialet anger de trakter som var berömda för sina rika svampmarker. I Kovno-guvernementet fanns två sådana: 1. Panevėžys-distriktet; 2. staden Kėdainiai (=Kėdainiai). I Vilna-guvernementet räknades 14 sådana orörda områden: Khatsentjitskaja volost i Vilejka-distriktet (=Chadentjitsy, Vilejka-distriktet, Minsk-regionen), Hermanishskaja volost i Vilejka-distriktet (=Germanishki, Gudogaj byråd, Astravets-distriktet, Grodno-regionen), Krasnoselskaja volost i Vilejka-distriktet (=Krasnaje Siala, Zalolskijs byråd, Karelitjy-distriktet, Grodno-regionen), Vilejka volost i Vilejka-distriktet (=Vilna-distriktet, Minsk-regionen), Sjtjutjynskaja volost i Lida-distriktet (=Sjtjutjyn-distriktet, Grodno-regionen), staden Orly i Orljanskaja volost (på båda sidor om Njeman) i Lida-distriktet (=Vorla, Sjtjutjyn-distriktet, Grodno-regionen), Konjavskaja volost i Lida-distriktet (=Konjavitsjy, Ozjorys byråd, Grodno-distriktet, Grodno-regionen), Benjakonskaja volost i Lida-distriktet (=benjakoni, Voranava-distriktet, Grodno-regionen), Parplitskaja volost i Vilejka-distriktet (=Porplisjtje, Dokšytsy-distriktet, Vitebsk-regionen), Mjaretskaja volost i Troki-distriktet (=Mjarķine, Varėna-distriktet, Litauen), Aranskaja volost i Troki-distriktet (=Varėna-distriktet, Litauen), Nikolajevskaja volost i Disna-distriktet (=Mikalajeva, Kaziany byråd, Braslaŭ-distriktet, Vitebsk-regionen), Khalchholskaja volost i Vilejka-distriktet (=?), Kamajskaja volost i Sventjany-distriktet (= Kamaj, Pastavy-distriktet, Vitebsk-regionen).

Lokalbefolkningen noterade också de trakter där svamp växer men inte ger upphov till någon näring, samt där den växer dåligt på grund av ogynnsamma naturförhållanden.

För analysen tas endast det belarusisktalande området med, vilket numera huvudsakligen ingår i Belarus och delvis i Litauen och Lettland.

Boletus edulis benämns i detta område enligt moderna och arkivariska material (1873) baravik, jfr.: borovik — Aranskaja volost i Troki-distriktet i Vilna-guvernementet — vobachtstva: Martynkanska och Zjuratisjka (=Martsiankonis och Žuriai — F. 34, s. 480, l. 11); boroviki — Vilna-distriktet och -guvernementet (F. 34, s. 386, 519, l. 45, 76), i byn Tsjaremysjtje i Zanaratsskaja volost i Sventjany-distriktet i Vilna-guvernementet (F. 34, s. 462, l. 26), Graužyšskaja volost i Oshmjany-distriktet i Vilna-guvernementet (F. 34, s. 377, l. 3), volosterna Vilejskaja, Lavginaŭskaja och Serbiskaja, Vilejka-distriktet i Vilna-guvernementet (F. 34, s. 506, 499, 503, l. 3, 4b); buroviki — Sjtjutjynskaja volost i Lida-distriktet i Vilna-guvernementet (F. 34, s. 435, l. 7b).

71

Nu är namnet бараві́к i det litauiska litteraturspråket en vetenskaplig litterär term tikrinis baravykas ’äkta stensopp, Boletus edulis’ (Rysk-litauisk ordbok. Bd 1. S. 419). Vi känner inte till den geografiska utbredningen av namnet бараві́к på Litauens territorium: uppenbarligen är det där utbrett och har en substitutiv karaktär. På Belarus territorium täcker benämningen бараві́к nästan hela territoriet, med undantag för republikens södra del. I Polesien känner man till namnet бараві́к som ett substitutivt namn, medan man traditionellt använder benämningen грыб ’stensopp’.

På territoriet av Voranava-distriktet i Hrodnaregionen, som gränsar till Litauen, är benämningen på stensopp känd som балтатаргы́б, vilket är en litauism. I det litauiska litteraturspråket ingår namnet бараві́к också i benämningarna på aspsopp (rödsopp) – baravykas raudonviršis, björksopp (tegelsopp) – baravykas lepšė, sen höstsopp (smörsopp) – baravykas kazlėkas, sommarsmörsopp – šilinis baravykas, sandsopp – žalsvasis baravykas, polsk stensopp – rudakepūris baravykas, eksopp – baravykas praqžuolis, och gallersopp – tamprusis (raudonkūtis) baravykas, med flera.

Å andra sidan betraktas följande som litauismer i belarusiska dialekter: ра́ўданік ”aspsopp”, kubizdel ”röksvamp” och annat.

På karta nr 98 i Atlas över det litauiska språket anges följande benämningar på чырвонагаловікаў: raudonviršis, raudonaviršis, raudoniūkas, raudõnis, raudõnius, raudõnė, raudõngalvis, raudõngalvė, raudõnagrybis, raudõnlepšė, raudonlepšis, raudõnbaravykis, raudonukė, raudonūkas ”röd stensopp, aspsopp”. Av alla dessa synonymer används i det angränsande Voranava-distriktet endast den sista benämningen раўданік. På samma karta har litauiska kolleger på Litauens territorium, i orterna 650 (Tudaliaj i Šalčininkai-distriktet), 665 (Kapiūkai – en by i Gervišķiai kommun i Šalčininkai-distriktet), 666 (Šabičyninkai), belagt raudonikas (raudoniūkas). I det angränsande Voranava-distriktet i Hrodnaregionen, i orterna VI (Voranava), VII (Nača), VIII (Radun), har de bredvid dessa former även noterat raudonikis. I byn Posalč i Benjakoni kommun i Voranava-distriktet kallas denna svamp раўданік (meddelat av I. V. Vojnič, vetenskaplig medarbetare vid Belarus vetenskapsakademi). Alla dessa benämningar på чырвонагаловікаў bildar en enda lokal zon på Litauens och Belarus territorium.

Under en dialektologisk expedition (1989) på territoriet av Švenčionys-distriktet (byn Rakovskaja), som gränsar till Postavy-distriktet i Vitebskregionen, konstaterade vi också att de lokala belarusierna kallar svampen Leccinum aurantiacum чырвонагаловікі, medan de lokala litauerna kallar den раўдонагалвяй (nom. pl.). Var och en talar sitt modersmål, och de förstår varandra utan tolk.

För svampen Люсopегdon i sydvästra Belarus finns den neutrala benämningen бздзіюха. Samma benämning är utbredd i Ukraina – бздю́ха, i nordöstra Polen (Suwałkiområdet, en del av Masurien och Podlasien) – bździuch (bździucha), och i litauiska dialekter – kukiūržedis, kubiždelis. I dialekterna i det angränsande Voranava-distriktet används litauismen кубіздзель ”röksvamp”.

72

I en del belarusiska och litauiska svampbenämningar kan samma typ av motivation iakttas: зялёны махавік — žalsvasis baravykas ”grönaktig stensopp”; баравы баравік, сіни́к — šilbaravykis, рыжок — rūdmesė ”rödaktig svamp”, іччырьі грыб — tikrinis baravykas.

Svampbenämningarna i Belarus bildar ett sammanhängande område och har även sina zonala system. I gränsområdet iakttas språkliga överlagringar. Gemensamhet i benämningen av vissa svampar vittnar om att ett äldre tillstånd har bevarats (av typen baltoslavisk enhet), liksom om ömsesidig påverkan inom Storfurstendömet Litauen (XIII — XVIII århundradena).

I gränszonen har svampbenämningar som är proportionella mot de kontaktande språken också avspeglats i geografiska namn på bosättningar (byar, utmarker och herrgårdar) i de tidigare Vilnius- och Švenčionys-distrikten i Vilniusguvernementet (1905): Боровикина (utmark) i Bystrica socken, Боровикинин — lit. Baravykynė (gods) i Širvintos socken, Рыжишки — lit. Rūžiškė (by) i Tverečius socken i Švenčionys-distriktet.

Lexemet грыб är belagt i Vilniusområdet och även i följande geografiska namn: Грыбіны — lit. Grybėnai (utmark) i Maladzječna- och Vilnius-distrikten, Грыбішкі — lit. Grybiškiai (by) i Maladzječna-distriktet, med flera.

SVAMPNAMN I DET BELARUSISK-LITAUISKA GRÄNSOMRÅDET (baravykas ~ баравік, raudonviršis ~ аса́вік, pumpotaukšlis ~ порхаўка)

Sammanfattning

Material om svampnamn i det belarusiska och litauiska gränsområdet har samlats in ur olika skriftliga källor. Det gemensamma (av slaviskt ursprung) namnet baravykas ~ баравік är ganska vitt spritt. Endast i Polesien baravykas kallas helt enkelt grybas ~ грыб. Att liknande företeelser också förekommer i de litauiska gränsdialekterna visar den lituanism som har belagts i Varenava-distriktet: балтаgr yб. Varianten av raudonviršis raudonikis, raudonikas ~ аса́вік, падасінавік har också lånats in i det belarusiska talspråket i Varenava: рауданік. Att pumpotaukšlis ~ порхаўка i den litauiska och belarusiska zonen benämns med dialektismerna kubizdelis, kubezdalis med flera, visar den lituanism som är spridd i Varenava-distriktet: кубіздель.

I gränsområdet finns också gott om geografiska namn på bebodda platser som har uppstått ur svampnamn, till exempel Grybėnai ~ Грыбяны, en by i Molėtai-distriktet, Grỹbiškiai ~ Грыбішкі, en by i Molėtai-distriktet, Baravykynė ~ Боровикина, ett folwark i Širvintos-distriktet, Rūžiškė ~ Рыжишки, en by i Švenčionys-distriktet.

73