LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVIII (1997)

Nijolė ČEPIENĖ

INTE FOLKETYMOLOGIER (PRECISERING AV URSPRÜNGET TILL NÅGRA GERMANISMER)

Lingvister förbinder ibland, när de inte kan förklara ett lånords ursprung och inte finner något lämpligt grundord, ordet med ett eget ord med närliggande betydelse och liknande ljudbild, vars morfemiska sammansättning delvis sammanfaller med lånordets, dvs. de utgår från folketymologi.

Uppgifter från tyskan gör det möjligt att precisera ursprunget till vissa lånord utan att anpassa dem till inhemska ord.

Auslenderis, auslenderis zool. ”ollonborre (Melolontha)” och andra varianter, spridda kring Tauragė (se LKA I 157, karta 84) samt kring de belagda formerna i trakten av Šilalė och Telšiai auslinda, auslinda, auslinda härstammar sannolikt från tyskan Linde ”lind”, jfr fornhögtyska linda, nordgermanska lind (Kluge 1957: 441), preussiska /hädanefter Pr.v./ Lenne ”lönn” (Fr II 20) (nn från nd genom assimilation, Lasch 1914: § 323), med tillägg av den tyska prepositionen aus ”ur”. Former med -a kan ha lånats från tyska dialekter med vokaliserat -a i stället för -er, jfr raka ”galning, odåga”, brōda ”bror” (Mitzka 1919: § 61), mutā, fqōtā ”mor”, ”far” (Wenzel 1919: § 110). På de nämnda orterna kallas ollonborren ”lindborre (lönnborre), från lind (lönn)”, eftersom den livnär sig på bladen från dessa träd. De former som angetts ovan bör inte kopplas till ”krypa in i örat”; jfr meningen som återges intill detta ord i LKŽ I 505: ”Barn, se upp på kvällen så att en auslinda inte kryper in i örat” (Užv).

Baldė ”träkärl, stor träbalja, låg liten tunna” är belagt i J. Basanavičius sagor (BsMt II 186) och används i de samogitiska dialekterna (Prk, Klp, Plng), jfr preussiska Balge ”stor balja för tvätt” (Fr 51), lågtyska balge ”balja, badkar” (Sehwers 1953: 8). O. Bušas (Bušs 1987: 142) menar att konsonanten d kan ha uppstått genom kontamination med litauiska baldai. Det är dock inte nödvändigt att anpassa detta lånord till baldų, eftersom vi i W. Ziesemers ordbok finner preussiska former med d: baldį, bāldį ”träkärl” (PrW I 379), vilka sannolikt ligger till grund för litauiska baldė.

Dessutom kan litauiska baldai i betydelsen ”olika hushållsföremål”, belagt hos S. Daukantas och M. Valančius samt i A. Juškas ordbok, ha sitt ursprung i preussiska baldį. E. Fraenkels ordboks koppling av lexemet baldai till bélsti är inte övertygande. Exemplen i den stora LKŽ visar hur nära den litauiska betydelsen ligger den tyska. S. Daukantas kallar kärl för baldai: ”De tillverkade själva hushållets baldai, nämligen baljor, tunnor, sländor, aktainiai, legeres, rakañdas, korgar” (LKŽ I 589). Baldai är spritt i västra och norra Litauen, där det förekom kontakter med tyskan. Betydelsen ”möbler i ett rum (bord, stolar, skåp och liknande)” är däremot sannolikt ny och har utvecklats ur ”träkärl”.

180

och så vidare) är sannolikt ny och har utvecklats ur ”träkärl”.

Brangynas ”brännvin” förekommer främst i skrifter av litauer i Ostpreussen (C 1122, B 284, R II 82, MŽ, N, K, Kel 1881, 45, KlvD 168, K. Donel, PVG 287, KŽ) samt i JV 640, Rdm. K. Alminauskis härleder ordet från lågtyska brantwīn, som enligt honom genom folketymologi anpassats till litauiska brángus vỹnas. I W. Ziesemers ordbok finns dock den östpreussiska formen braɣwīn ”detsamma”, jfr lågtyska brandewīn (Sehwers 1953: 16). I många östpreussiska tyska dialekter uttalades ljudföljden nd gutturalt som ŋg (Mitzka 1919: §§ 74, 123, Ziesemer 1924: 123, 130, 132). Även i ett stort område av mellannederländskan uttalades ŋ i stället för nd, trots att stavningen nd behölls (Lasch 1914: 324). Därför behöver lånordet brangynas inte anpassas till brangaus vyno.

Bušė, -is ”metalldelen i navet där axeln sitter; maskindel där axeln roterar; hylsa”. Förutom lånorden buksà J, KŽ, Vrn, Klm, Slčn, Krkl, bùkšė Krtn, bùkšas KŽ, Up, Vdk, Skd, Slčn, bùkšas ”detsamma” N, K, KŽ, Br, Snt och andra varianter (se LKA I 100, karta 40), finns också belagda ord utan k: bušė Klp, bušis BzF 104, J, Pln, Rt, Grg. K. Alminauskis menar att bušis har sitt ursprung i preussiska buxse ”detsamma”, med bortfall av k och anpassning till litauiska ašis. Men i W. Ziesemers ordbok finner vi en preussisk form utan konsonanten x (tyskt x återges vanligtvis med konsonanten k i lånord): busse ”detsamma” (PrW I 853). Alltså föll konsonanten x bort redan i tyskan. Dessutom uttalades x i vissa preussisk-tyska dialekter som ett mjukt š (Riemann 1974: 44). Följaktligen behöver bušė, bušis inte anpassas till ašis.

Ĩṅkaras. Lånordet iñkaras ”anordning (krok) för att fästa ett fartyg vid stranden eller vid bottnen av havet, en sjö eller en flod”, belagt redan på 1500-talet (BP I 203, R, MŽ, NdŽ, JD, KlpD) och använt i standardspråket, härleder K. Alminauskis, med hänvisning till A. Leskien (LsB 446), från tyskan Anker ”detsamma”, som enligt honom genom folketymologi anpassats till litauiska kárti och fått det tillagda prefixet in- (-į-). E. Fraenkel förklarar ordets ursprung på samma sätt (FrnW 185). Andra forskare följer dessa lingvister. Ursprunget till det nämnda lånordet kan preciseras. I den östra delen av Ostpreussen kan a ha uttalats som e eller till och med i, särskilt framför konsonantgrupperna (ll, lt, ld, lþ) och nasalkonsonanter (Natau 1937: §§ 11, 13). I tyskan på 1500-talet finner vi den belagda varianten Enker ”ankare” (ME I 570). Jämför lettiska añkurs, eñkurs ”ankare”, vilka härstammar från tyskan Anker, Enker. Litauiska iñkaras kan alltså ha sitt ursprung i det ostpreussisk-tyska Enker eller *Inker ”detsamma”.

Däremot härstammar añkaras ”järn- eller trägrimma”, belagt i Gružiai (Pasvalys distrikt), sannolikt direkt från tyskan Anker, jfr fornhögtyska anchar, och har inte lånats via polska ankra ”koppling, krok, ankare”, såsom E. Fraenkel menar (FrnvW 185) med stöd av A. Leskien och K. Brugmann (LB 201).

Krimkė. Förutom lånordet primkė ”tugg- eller sugtobak, tuggummi”, belagt i Ss, VIkv, Prk, förekommer också krimkė V.Kudir., Krok, jfr tyskan Priemchen ”detsamma”. Krimkė har troligen inte anpassats till litauiska krimsti, eftersom det finns fler lånord där konsonanten k motsvarar p, eller varianter med både p och k, till exempel: kraposas ”chef för militärfängelset” N, K, jfr tyskan Profoß ”detsamma”; pūrmonas ”kusk, körsven” MŽ II

181

200, N, K, Nv och kūrmonas ”detsamma” OZ 28, BM 13, LB 164, Ėr, kūrmonas Ds, BM 192, Alks, A.Vien., jfr ty. Fuhrmann, l. furman, brus. churman; plėcius ”plats, område, torg” H, Q 354, B 850, R II 303, N, K, KŽ, JD 1162, Bs Mt II 51, Čk, Jnš och klėčius¹ Lex 68, C 333, II 221, 402, Q 391, R 63, II 148, MŽ II 374, N, /K/, KŽ, klėčius C II 61, B 927, 981, 1014, klėcis ”kalvbete för kalvar” LKŽ VI 23 (Rt), jfr ty. Platz, l. plac, brus. pļac. Jämför också slavismerna plebōnas ir klebōnas, som härstammar från polska pleban, kleban (LKŽ X 121, VI 21). För de nämnda lånen har man inte funnit några tyska grundord med konsonanten k. Därför kan dessa ord med k ha kommit in i litauiskan via slaviska språk eller från andra dialekter.

Luituoti ”spela på kanklės” NdŽ, FrnW, jfr mnlty. lute ”luta” (ett sådant stränginstrument) (MndW II 754). E. Fraenkel förklarar att ui i ordet luituoti ”spela på kanklės” kan ha uppstått genom ljudhärmning eller folketymologi, genom anpassning till lit. luituoti ”stryka över, täcka med (lera)” (FrnW 389). I litauiska skrifter och dialekter finns också fler lån med diftongen ui, t.ex.: ruìmas (rùimas) ”ett rymligt, öppet ställe; lokal, rum”, rùilis (rùlis) ”vält, cylinder för att jämna ut mark”, šiùlė (šùlė) ”skola”, buìlis ”tjur”, stuìre ”skeppsratt” m.fl. I den östra delen av östra Preussen diftongiserades de tyska ljuden ū, ō, o till ui, oi (se Čepienė 1994: 158–161), och därför härstammar de nämnda lånen från grundord i de östpreussiska tyska dialekterna. Verbet luituoti ”spela på kanklės” är alltså en avledning av lånet lùitas ”kanklės”.

Orškis (ùrški̇s) ”korv”. Alminauskis härleder lånet orškis Alm, ùrški̇s KŽ, Klp, Prk K från fornhögtyska woršt ”detsamma” och förbinder det med lit. varškės. I litauiskan finns dock ordvarianter med konsonanterna t och k, t.ex.: builti̇s ”tjock spik för att slå fast fälgar” G 80, KŽ, Krt och bùlkis Rt, jfr preussiska bult ”skruv, pil, tjock spik, stång, sticka” (Alm), mnlty. bolte ”pil, skruv” (Sehwers 1953: 20); spunta ”spole” i östpreussiska litauiska ordböcker sedan 1600-talet, spùntas N, Prk, Lž, Dov och spùnka Rtr, Š, NdŽ, KŽ, S.Dauk., Sln, Rk, Rd, Slv, jfr preussiska spunt, špunt ”detsamma” (Alm (PrW)), fornhögtyska spund ”detsamma” (Sehwers 1953: 118). I de sydöstra utkanterna av Litauen blandas t’ i litauiska ord ihop med k’ (o d’ su g’) (Zinkevičius 1966: § 154; Savičiūtė, Vitkauskas 1976: 146–148). Men de anförda lånen med k har belagts i västra och norra Litauen. Dessutom är t i lånet spùnta inte palataliserat. Leksikala varianter med t och k förekommer också i tyskan, jfr fornhögtyska Mäten ir Mäken ”flicka, ung kvinna” (Hinze 1985: 33), östpreussiska Stint ir Stink ”nors” (Fr II 372). Därför har konsonanten k i lånet orškis (ùrški̇s) ”korv” inte uppstått genom anpassning till lit. varškė.

Ragólė (raguólė) ”hylla för kökskärl”. K. Būga betraktade ordet som litauiskt och förband det med rãgas. I den stora LKŽ (XI 36) härleds ragólė KII168, Žgč, Trg, Žv, Šk, NmŠ från polska regat. Troligen kom detta lån in i litauiskan

¹ Tikriausiai apsiriko Pr.Skardžius (Skardžius 1931: 103) priebalsį k skolinyje klėčius laikydamas rašybos klaida, nes šis žodis pateikiamas daugelyje Rytų Prūsijos lietuvių žodynų.

182

från preussiska ragól ”hylla”, som K. Alminauskis påpekar (jfr fornhögtyska rege ”rad, ordning” (Mnd W III 453)), och är inte bildat av lit. rāgas.

När man förklarar lånords ursprung bör man alltså först söka efter grundorden i det språk man lånar från och i dess dialekter.

LITERATŪRA

A l m: A l m i n a u s k i s K. Die Germanismen des Litauischen. Teil 1: Die deutschen Lehnwörter im Litauischen, Kaunas: Šv. Kazimiero d-jos knygynas, /1934/.

B u š s O. 1987: No ģermānismu vēstures (baļa, balge, baļva). – Latviešu valodas kontaktu pētījumi, Rīga: Zinātne, 135–145.

Č e p i e n ė N. 1994: Dvibalsio ui kilmė skoliniuose iš vokiečių kalbos. – Lietuvių kalbotytos klausimai 34, 158–161.

H i n z e F. 1985: Zwei deutsche Lehnwörter im Baltischen. – Baltistica 21(1), 33–36.

K l u g e F. 1957: Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache, 17 Auflage, Berlin: Walter de Gruyter & Co.

L a s c h A. 1914: Mittelniederdeutsche Grammatik, Halle: Verlag von Max Niemeyer.

L K Ž: Lietuvių kalbos žodynas, Vilnius: Mokslas [ir kt.], 1956–1996. T. 1–17.

M E: K. M ü l e n b a c h a Latviešu valodas vārdnīca I, Redig'ējs, papildinājis, nobeidzis J. Endzelīns, Rīgā: Kultūras fonda izdevums, 1923–1925.

M i t z k a W. 1919: Ostpreussisches Niederdeutsch nördlich vom Ermland, Marburg: N.G. Elwert’sche Verlagsbuchhandlung.

M n d W: S c h i l l e r K., L ü b b e n A. Mittelniederdeutsches Wörterbuch II, Münster in Westf.: Aschendorffsche Verlagsbuchhandlung, 1931.

N a t a u O. 1937: Mundart und Siedelung im nordöstlichen Ostpreußen, Königsberg und Berlin: Ost-Europa-Verlag.

P r W: Z i e s e m e r W. Preussisches Wörterbuch 1–2, Königsberg, 1935–1944.

P V G: Prūsijos valdžios gramatos, pagraudenimai ir apsakymai lietuviams valstiečiams. Sudarė P. Pakarklis, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1960.

R i e m a n n E. 1974: Preussisches Wörterbuch I, Neumünster: Karl Wachholtz Verlag.

S a v i č i ū t ė G., V i t k a u s k a s V. Priebalsių t:k ir d:g maišymas Švendubrės šnektoje. – Baltistica 12 (2), 146–149.

S e h w e r s J. 1953: Sprachlich-kulturhistorische Untersuchungen vornehmlich über den deutschen Einfluss im Lettischen, Berlin.

S k a r d ž i u s Pr. 1931: Die slavischen Lehnwörter im Alt litauischen, Kaunas: Akc. „Spindulio“ b-vės spaustuvė.

W e n z e l F. 1919: Studien zur Dialektgeographie der südlichen Oberlausitz und Nordböhmens, Marburg: N. G. Elwert’sche Verlagsbuchhandlung.

Z i e s e m e r W. 1924: Die ostpreußischen Mundarten, Breslau: Ferdinand Hirt.

Z i n k e v i č i u s Z. 1966: Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mintis.

Po pavyzdžių duodami šaltinių ir gyvenamųjų vietų vardų sutrumpinimai yra tokie pat kaip didžiajame Lietuvių kalbos žodyne.

183

KEINE VOLKSETYMOLOGIEN (PRÄZISIERUNG DES URSPRUNGS EINIGER GERMANISMEN IM LITAUISCHEN)

Zusammenfassung

Bei der Erklärung des Ursprungs der Wörter stützen sich die Sprachforscher manchmal auf die Volksetymologie. Die Angaben der deutschen Sprache erlauben die Präzisierung des Ursprungs einiger Lehnwörter ohne ihrer Anknüpfung an einheimische litauische Wörter.

Lit. auslėnderis (auslėnderis) zool. „Maikäfer (Melolontha)“ und die Formen auslinda, auslinda, auslindą verbinden sich nicht mit lit. lit., „listi i ausi“ („ins Ohr kriechen“), sie stammen aus dem dt. Linde. Es ist nicht notwendig lit. baldė „Holzgefäß, niedriges Fäßchen“ dem Wort baldai „Möbel“ anzupassen, da die dt. Form mit d (baldj, bâldj „Holzgefäß) im W. Ziesemers „Preußisches Wörterbuch“ steht. Außerdem ist die in E. Fraenkels „Litauisches etymologisches Wörterbuch“ dargebrachte Anlehnung des lit. báldai „Möbel“ an bélsti „pochen“ nicht überzeugend. Die Bedeutung „Möbel (Tische, Stühle, Schränke usw.)“ ist wahrscheinlich neu, den „Holzgefäßen“ entsprungen. Brangvėnas „Branntwein“ ist nicht dem lit. brángus vynas (teuer Wein) angepaßt, weil die Lautverbindung nd in vielen deutschen Mundarten Ostpreußens zu ng gutturalisiert war, vgl. dt. dial. bragwin.

Im Artikel wird der Ursprung noch dieser Lehnwörter präzisiert: bušė, -is (Büchse), inkaras (Anker), krimke (Priemchen), liutioti (auf der Laute spielen), orškis (ürskis) (Wurst), ragolė (ragulė) (Regal für Küchengeschirr).

Also bei Erklärung des Ursprungs der Lehnwörter muß man zuerst nach den Grundwörtern in der Lehnsprache, ihren Mundarten suchen und sich nicht auf die Volksetymologie stützen.

184