ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

XLV (2001), 145–150

Litauiska och indoeuropeiska fonologiska paralleller

William R. Schmalstieg

The Pennsylvania State University

Det föreslås att de monoftongeringar som kännetecknar litauiska dialekter (och många andra språk) är en sorts upprepning av monoftongeringar som ägde rum inom indoeuropeiskan. Liksom de ”orena” diftongerna i modern litauiska behandlades även de gamla indoeuropeiska sekvenserna av vokal plus nasal eller likvid som diftonger.

In a recent article (Schmalstieg 2000) I have tried to show how the syntax of contemporary Lithuanian may shed light on the internal development of Indo-European. In this article I hope to show how Lithuanian phonology can give us a clue as to the internal phonological history of the common Indo-European language.

Det är välkänt att språkliga förändringar tenderar att upprepas med tiden. Ett välkänt exempel på detta är de återkommande palataliseringarna av velarer i slaviska språk. Här avser jag att behandla vissa av de monoftongeringar som jag har antagit för det gemensamma indoeuropeiska urspråket och som är kända för att ha upprepats i baltiskans och många andra språks historia. Antkowski (1956: 50) skrev faktiskt att diftongernas monoftongering var en process som förekom i alla indoeuropeiska språks historia. Jag vill här föreslå att litauiskans dokumenterade historia, jämförd med historien hos flera andra indoeuropeiska språk, kan ge oss inblick i en möjlig intern rekonstruktion av det protoindoeuropeiska språket.

Zinkevičius (1966: 92) notes that the Eastern High Lithuanian Panevėžiškiai in final circumflex and unstressed position change ai, ei, au respectively into the monophthongs ę, ė, o (or in places o). Thus, e.g., in Biržai, for rankai we encounter the dat./loc. sg. ruj·ke (to the, in the) hand’, for drobei we encounter dat./loc. sg. dró·b’e ‘(to the, in the) linen’, for turgaus we encounter gen. sg. tūr·gos ‘(of the) market’. One can compare the Latvian Tahmian dialect monophthongizations reported by Rudzīte (1963: 166): mêt² < meita ‘daughter, girl’ and lōks < lauks ‘field’.

Exempel på monoftongering av ai till e och au till o förekommer i tokhariska A (i motsats till den ursprungliga diftongen, som bevarats i tokhariska B): (A) neñci ’säkerligen’ = (B) nai ’nåväl, ja’; (A) we (fem.) ’två’ = (B) wai ’och’ < indoeuropeiska *du̯ai (Van Windekens 1976: 30). Jämför även tokhariska A olar med tokhariska B aulāre ’följeslagare, kamrat’ (Van Windekens 1976: 32). I vulgärlatin blir en ursprunglig

146 |

WILLIAM R. SCHMALSTIEG

latinsk ae (äldre ai) sammansmält med ett tidigare kort e, belagt exempelvis i pompejanska inskrifter; jfr 2:a pers. sg. pres. queris, 2:a pers. pl. pres. querite vid sidan av klassiskt quaero ’jag söker’ (äldre gvairo) (se Rohlfs 1970: 24). Jämför också lat. causa ’orsak, skäl’, som blir franska chose ’sak’. Forngrekiska ναί ’ja, sannerligen’ uttalas i modern grekiska som [né]. När den gotiska ortografiska ai härleds ur indoeuropeiska *ai, *oi eller *əi skulle många forskare tillskriva den uttalet ē, exempelvis i dat. sg. gib-ai ’(till) gåvan’ och i infinitiven laisjan ’att lära’. (Braune & Ebbinghaus 1981: 29-30). I vissa ljudmiljöer monoftongeras denna diftong även i fornhögtyska, exempelvis före -r i fornhögty. lēren ’att lära’, jfr got. laisjan (Braune & Eggers 1975: 42). På liknande sätt tolkas den gotiska ortografiska sekvensen au vanligen som ett långt öppet o-ljud (Braune & Ebbinghaus 1981: 33-34). Germanska au återges ofta med fornhögtyskt långt ō, exempelvis hōh ’hög’ vid sidan av got. háuhs (Braune & Eggers 1975: 45).

Den slaviska sammansmältningen av indoeuropeiska *oi och *ai med *ē och den efterföljande övergången till ě är välkänd; jfr fornkyrkoslav. dat./lok. sg. rǫc-ě ’(till, i) handen’, som kan jämföras med standardlit. rank-ai och dialektformen (se ovan) rùj-k-ė, med en parallell men senare monoftongering. På liknande sätt är den slaviska övergången från *au och *ou till u välkänd; jfr gen. sg. av stammen på *-u med-u ’(av) honung’.

Indoeuropeiska *ai, *ei och *oi sammansmälte alla till *ē i sanskrit; så har vi exempelvis från indoeuropeiska *u̯oid- sanskrit ved-a ’jag vet’ vid sidan av forngrekiska οἶδα och gotiska wait. På liknande sätt sammansmälte indoeuropeiska *au, *eu och *ou alla till *ō i sanskrit; jfr gen. sg. av stammen på *-u madh-o-ḥ ’(av) honung’. Man kan jämföra den sanskritiska genitiv singularis-ändelsen *-u-stam -oḥ med den litauiska dialektala genitiv singularis-ändelsen för *-u-stammar -os och den gotiska genitiv singularis-ändelsen för *-u-stammar -aus (där sekvensen -au- uttalas som ett långt öppet o-ljud).

Men dessa mer eller mindre naturliga fonologiska processer är på intet sätt begränsade till de indoeuropeiska språken. Så är exempelvis de klassiskarabiska koine-diftongerna /ay/ och /aw/, som bevarats i Zahle-dialekten, monoftongerade till /e:/ respektive /o:/ i många dialekter. I Zahle finner vi till exempel /bayt/ ’hus’ och /lawn/ ’färg’, jämfört med /bet/ respektive /lo:n/ i Tyros, Sidon och Beirut (Cadora 1979: 19).

Om man faktiskt tror på språkliga universaler skulle man säkert säga att monoftongering är en språklig universal. Om ett språk har en tillräckligt lång dokumenterad historia förefaller det sannolikt att man stöter på monoftongering. Därför skulle jag finna det förvånande om det inte hade förekommit några monoftongeringar i indoeuropeiskans historia. Men eftersom rekonstruktionen av monoftongeringar i indoeuropeiskan är en intern rekonstruktion av ett språk som självt redan är rekonstruerat, är beläggen sannolikt få och svårtolkade. Ett uppenbart skäl till svårigheten att rekonstruera monoftonger är att det enligt teorin inte skulle finnas några diftonger kvar i tautosyllabisk position. De fonologiska beläggen måste därför hämtas från morfem som kan förekomma omväxlande i prekonsonantisk och prevokalisk position, så att den ursprungliga diftongens andra element ibland kan återges av en motsvarande konsonant, dvs. /i/ av /j/ eller /j/, /u/ av /w/ eller /v/ osv. Om en etymologisk prevokalisk variant av den ursprungliga diftongen

LITHUANIAN AND INDO-EUROPEAN PARALLELS | 147

saknas, kan det inte finnas några belagda fonologiska belägg alls för en ursprunglig diftong.

Jag föreslår därför att den indoeuropeiska roten *dou- ’ge’ i prekonsonantisk ställning övergick till *dō- > Lith. inf. dúo-ti, Gk. 1st sg. pres. (δῐ)-δω-μι, Skt. (dá)-dā-mi ’jag ger’ (se Schmalstieg 1980: 150-157). Reflexen av den äldre prevokaliska formen *dou- återfinns emellertid i Lith. dāv-ė ’gav’, den grekcypriotiska infinitiven δοϝεναι ’ge’ och det umbriska 3:e sg. imperativet (pur)do-vi-t(u) = Lat. pericito ’må han offra’ (se Schmalstieg 1980: 151-157). Om det uppenbarligen inte hade funnits några prevokaliska belägg för etymologiskt *dou-, skulle det inte ha funnits något sätt att rekonstruera diftongen, eftersom alla prekonsonantiska reflexer skulle ha varit *-ō-.

Enligt min uppfattning återfinns dessutom kontamination och ombildning av olika avljudsformer av samma rot *dō-, *dou-, *du- i räkneorden *duō ’två’ (jfr Lat. duo, Gk. δύο, Lith. dù, Slavic dva) och *duōu- (jfr Skt. dva-u). Verbet som härletts från *dou- ’två’ hade ursprungligen betydelsen ’göra till två, dela’, vilket ledde till betydelsen ’dela med sig’. Till exempel kan det engelska uttrycket ’to share something with somebody’ betyda ’ge en del av något till någon’. Betydelsen ’dela, halvera (detta åt någon)’ kom sedan att betyda ’ge (detta till någon)’ (Schmalstieg 1987: 17).

En rimlig fråga uppstår: Om de etymologiska indoeuropeiska diftongerna alla monoftongerades i slutna stavelser, varifrån kommer då de belagda diftongerna i slutna stavelser? Jag föreslår att nya slutna stavelser uppstod i indoeuropeiskan när en ursprunglig obetonad vokal försvann i vissa sekvenser. Så hade exempelvis den indoeuropeiska sekvensen i genitiv singularisändelsen för u-stammar * (medh)-ous (jfr Lith. medaũs ’[av] honung’) formen *-óuos, där betoningen låg på ändelsens första stavelse och den andra vokalen föll bort. Den etymologiska protoindoeuropeiska genitiv singularisändelsen för u-stammar kunde dock också förekomma som *-ouós eller som rotbetonat *-ouos (dvs. utan betoning på ändelsen), varvid resultatet blir *-uos. Senare generaliserades ändelsen *-ous till största delen för u-stammar, och det ursprungliga *-uos gick till största delen förlorat. Ändå är reflexer av båda dessa genitiv singularisändelser för u-stammar belagda i sanskrit. Enligt Macdonell (1968: 296, fn. 7) förekommer i Rigveda u-stammarnas gen. sg. mádh-vas (enligt min uppfattning från *[medh]-uos < *[médh]-ouos) 67 gånger och mádh-os (= Lith. med-aũs, Slavic med-u, enligt min uppfattning från *[medh]-ous < *[medh]-óuos) 13 gånger.

Belägg för att diftonger uppkommit kommer också från besläktade rötter, varav den ena har rotvokalen efter sonanten och den andra rotvokalen före sonanten. Sålunda härleds nom. sg. Skt. dyáuḥ ’dag, himmel’ och Gk. Ζεύς, där rotvokalen står efter sonanten i, från *diēu- enligt Thumb-Hauschild (1959: 73). Formen *diēu- kan i sin tur härledas från den äldre indoeuropeiska formen *dei̯eu(o)-s. En annan form av samma rot, med rotvokalen före sonanten i, representeras av OP deiws ’gud’, Lat. deus, Lith. dievas, Skt. deváḥ etc. < *deiu-(ó)-s eller *dei̯u(o)-s < protoindoeuropeiska *deieu(ó)-s eller *de̯ieu(o)-s.

Situationen liknar i viss mån den slaviska situationen med förlusten av jers, förutom att i slaviskan kan den föregående sonanten vid förlust av jer inte bli en vokal,

148 |

WILLIAM R. SCHMALSTIEG

jfr t.ex. modern ryska (gen. sg.) bojca ’(av) kämpen’ < *bojьca, eller ovca ’får’ < fornry. ovьca, även om -v- före en konsonant i modern slovenska och ukrainska kan uttalas ungefär som engelskt -w-.

Enligt min uppfattning kan behandlingen av vokaler följda av nasaler i slutna stavelser i indoeuropeiskan i vissa avseenden jämföras med behandlingen av liknande sekvenser i litauiskan. Med andra ord var de indoeuropeiska sekvenserna med vokal plus *-n, *-m, *-l, *-r plus konsonant ’orena’ diftonger, precis som de är i modern litauiska. I standardlitauiska förlängs en kort vokal plus -n(-) i ordslutlig position och i tautosyllabisk position före en frikativa, och nasaliteten går förlorad, t.ex. acc. sg. diẽvą ’gud’ och 3:e pres. gęsta ’slocknar, släcks’. Lägg dock märke till den analoga återställningen av denna sekvens i futurum i standardlitauiska, där vi t.ex. har gyvẽnsiu ’jag ska leva’ osv.

Jag föreslår alltså att en kort vokal plus *-N- (N = m eller n) i tautosyllabisk position under indoeuropeiskans inre historia alltid övergick till en lång vokal, troligen via en lång nasalvokal med senare förlust av nasaliteten, t.ex. *-oNC (C = vilken konsonant som helst) > *-øC > *-ōC. I ordslutlig position utvecklades däremot, antingen på grund av accentuella omständigheter eller därför att det följande ordet kunde börja med antingen en konsonant eller en vokal, varianter med antingen en lång vokal eller en kort vokal plus nasal konsonant. Således kunde ordslutligt *-oN bli antingen *-ō (kanske om det var obetonat eller kanske om det följande ordet började med en konsonant) eller förbli *-oN (kanske om det var betonat eller kanske om det följande ordet började med en vokal).

Här ger jag två exempel på grammatikaliseringen av den ursprungliga automatiska växlingen mellan *-oN och *-ō i de belagda indoeuropeiska språken. Jag avser skillnaden mellan den sekundära ändelsen för 1:a sg. *-om, belagd i Lat. sum < *e-sóm, imperfektum 1:a sg. Gk. ἔφερον, Skt. ábhar-am ’jag bar’, och den primära ändelsen för 1:a sg. *-ō, belagd i presens 1:a sg. Lat. fer-o, Gk. φέρω, Skt. bhár-ā-mi (med sekundärt tillägg av den atematiska ändelsen -mi) och Lith. neš-ù ’jag bär’ (se Schmalstieg 1980: 41; 1998). Många indoeuropeister härleder den primära ändelsen för 1:a sg. *-ō från en sekvens av vokal plus laryngal och anför som belägg de hittitiska ändelserna för 1:a singularis (2:a konjugationen) -ah-hi och (mediopassiv) -ah-ha, men i de belagda icke-anatoliska indoeuropeiska språken återfinns ändelsen *-ō i verbets aktiva diates, medan ändelsen för 1:a sg. -ah-ha i hittitiska återfinns i mediopassiv konjugation. Betydelsen av konjugationen -ah-hi är inte klar, och vanligtvis ges ingen förklaring till exakt hur -ah-hi skulle kunna övergå till *-ō. Därför anser jag att en härledning av den primära ändelsen för 1:a sg. *-ō från den sekundära *-oN är mycket sannolikare än från vokal plus laryngal.

Reflexer av ordslutligt *-oN och *-ō återfinns också i dativ singularisändelserna för pronominella och nominala o-stammar; jfr de etymologiskt bestämda formerna Lith. t-am-(ui), Slavic t-om-u, där det etymologiska *-om- skyddas av den följande vokalen i det bestämda pronomenets sista led. Det etymologiska *-ō representeras i nominal dat. sg. för o-stammar av Lat. lup-ō, Skt. vṛkāya (med sekundärt tillägg av elementet -ya), Gk. λύκῳ, Lith. vilk-ui ’(till) vargen’ (med senare analogiskt tillägg av *-i i grekiska och litauiska). Ytterligare exempel på denna växling ges i Schmalstieg (1980: 41-42).

LITHUANIAN AND INDO-EUROPEAN PARALLELS | 149

Samtidig förekomst av en enkel ordslutlig vokal som växlar med en sekvens av en ordslutlig vokal följd av en nasal skulle ha en partiell parallell i den situation som Zinkevičius (1966: 77) beskriver för vissa västlitauiska dialekter (Klaipėda m.fl.), där genitiv pluraländelsen har varianterna: šak-ū̄n eller šak-ū̄: ”(av) grenar” (den senare formen utan final nasal). Enligt Zinkevičius är den andra varianten, kanske under påverkan av den rotbetonade typen, mer karakteristisk för den yngre generationen och har på vissa platser i öster helt trängt undan den första varianten. Det finns till och med en tredje variant med ett finalt -m, šak-ū̄-m, som antas vara resultatet av generalisering av den form som förekom framför ett följande labialt ljud. Zinkevičius (1966: 76) noterar de samogitiska dubbelformerna till standardlitauiska skųsti ”klaga” och li̇̀sti ”krypa”, vilka valfritt uttalas skū.ńčti eller skū.šti eller l’ī.ń.čti eller l’ī.šti.

Morfologiseringen av de ursprungligen automatiska varianterna *-oN och *-ō, betingade av fonologiska omgivningar, har en partiell parallell i engelskans historia. I nutida amerikansk engelska är användningen av formerna av den obestämda artikeln a och an helt automatiskt betingad av det följande ordets begynnelsefonem, t.ex. a book, men an apple. På liknande sätt var skillnaden mellan my och mine ursprungligen också helt automatisk, men numera har denna ursprungligen fonologiskt betingade skillnad fått morfologisk betydelse, och i modern standardengelska är my endast ett possessivt adjektiv och mine endast ett possessivt pronomen. I dag skulle man endast säga my book (apple) eller the book (apple) is mine, oavsett den etymologiska fonologiska betingningen (se Strang 1970: 198).

Jag hoppas ha visat här att språkförändringens återkommande karaktär gör det sannolikt att det, liksom i litauiskan, i indoeuropeiskans interna historia förekom monoftongeringar av ”rena” och ”orena” diftonger. För de flesta indoeuropeiska språk är monoftongering ett vanligt återkommande fenomen, mycket vanligare än förlusten av vissa antagna laryngaler.

REFERENCES

ANTKOWSKI, F. 1956: La chronologie de la monophtongaison des diphtongues dans les langues indo-européennes. Poznań: Państwowe Wydawnictwo Naukowe.

BRAUNE, W., EBBINGHAUS, E. 1981: Gotische Grammatik, Tübingen: Max Niemeyer Verlag.

BRAUNE, W., EGGERS, H. 1975: Althochdeutsche Grammatik, Tübingen: Max Niemeyer Verlag.

CADORA, F.J. 1979: Interdialectal lexical compatibility in Arabic, Leiden: E. J. Brill.

MACDONELL, A.A. 1968: Vedic grammar, Varanasi-Delhi: Indological Book House.

ROHLFS, G. 1970: From Vulgar Latin to Old French: An introduction to the study of the Old French language. Transl. by Vincent Almazan & Lillian McCarthy, Detroit: Wayne State University Press.

RUDZĪTE, M. 1963: Latviešu dialektoloģija. Rīga: Latvijas valsts izdevniecība.

SCHMALSTIEG, W. R. 1980: Indo-European linguistics: A new synthesis, University Park and London: The Pennsylvania State University Press.

SCHMALSTIEG, W. R. 1987: A structural and typological view of some Indo-European monophthongizations. Poznań: Adam Mickiewicz University. (Institute of Linguistics, Working papers, 23.)

SCHMALSTIEG, W. R. 1998: Latin sum and the Slavic first person singular present. Historische Sprachforschung 111 (2), 286–295.

SCHMALSTIEG, W. R. 2000: Lithuanian and Indo-European Parallels. Journal of Indo-European Studies 28, 385–398.

150 |

WILLIAM R. SCHMALSTIEG

Strang, B. 1970: A history of English, London: Methuen & Co.

Thumb, A., Hauschild, R. 1959: Handbuch des Sanskrit. Vol. 2, Heidelberg: Carl Winter.

Van Windekens, A. J. 1976: Le tokharien confronté avec les autres langues indo-européennes. Vol. 1. La phonétique et le vocabulaire, Louvain: Centre international de dialectologie générale.

Zinkevicius, Z. 1966: Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mintis.

Gauta 2001 07 23

William R. Schmalstieg The Pennsylvania State University School of Languages 302 A Burrowes Bldg. University Park, PA 16802, USA [email protected]