ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

X L V I (2 0 0 2), 2 2 3 – 2 4 8

P E R S O N A L I A

AKADEMIKERN JURIJUS STEPANOV OCH DET LITAUISKA SPRÅKET

Jurijus Stepanovas, ordinarie ledamot av Rysslands vetenskapsakademi, professor och habiliterad doktor, vars publikationslista rymmer både omfattande böcker och kortare artiklar om allmän språkvetenskap, semiotik, kultur och indoeuropeistik, romansk filologi och baltistik, är en av de främsta företrädarna för vår tids moskovitiska (eller, mer precist, kanske ryska) språkvetenskapliga skola. Han är väl förtrogen med de traditioner som dess grundare – framstående ryska filologer – etablerade under 1800- och 1900-talen; själv har han i flera årtionden fruktbart utvecklat och förnyat dem, utan att undanta den tradition som är oss särskilt kär: från Filipp Fortunatovs tid och fram till i dag har det funnits plats för det litauiska språket inom dess forskningsfält. J. Stepanovas mycket varierande forskningsintressen har format ett system av teoretiska uppfattningar som, grundat på konkreta iakttagelser av språkets struktur och funktion, bygger på ”idéernas filiation (överföring)” och ”idéernas metamorfos”. Den ”nya realismens” språkfilosofiska riktning, som förhållandevis nyligen fått tydliga konturer i Ryssland, är närmast förknippad med namnet på dess grundare, J. Stepanovas.

Jurijus Stepanovas föddes den 20 juli 1930 i Moskva. Medan han studerade romansk filologi vid Moskvas universitet (med spanska språket och litteraturen som specialämne), studerade han dessutom franska, engelska och tyska samt de klassiska språken latin, forngrekiska och sanskrit. Under forskarutbildningen vid Moskvas universitet 1953–1956 utarbetade han en kandidatavhandling (doktorsavhandling) om syntaxen i äldre franska och spanska från 800–1300-talen. 1957–1958 vidareutbildade han sig i Paris: han deltog i E. J. Benvenistes kurser i strukturella analysmetoder och latinska prepositioner, studerade vid Sorbonnes högre översättarskola och skrev in sig på A. Martinets kurs i baskiska samt litteraturvetaren Castexs seminarium om modern poesi vid Sorbonne. Efter återkomsten arbetade han först som lärare och översättare vid Sovjetunionens utrikesministerium. På inbjudan av Moskvas universitet började han 1961 leda institutionen för franska och blev året därpå prefekt för institutionen för allmän och jämförande-historisk språkvetenskap. Han disputerade för habilitation 1966 på grundval av sina två första böcker – Prancūzų stilistika och Prancūzų kalbos struktūra (Stepanov 1965a, 1965b). Han utnämndes till professor 1968.

1971 började J. Stepanovas arbeta vid Rysslands vetenskapsakademis institut för språkvetenskap. Först var han institutets främste forskare vid avdelningen för allmän språkvetenskap, och sedan 1989 är han chef för avdelningen för teoretisk språkvetenskap. 1984 valdes han till korresponderande ledamot av Rysslands vetenskapsakademi och 1990 till ordinarie ledamot. Sedan 1999 är J. Stepanovas ledamot av Rysslands vetenskapsakademis vetenskapliga råd för världskulturens historia. Han har också varit, eller är fortfarande, ledamot av redaktionerna för flera viktiga vetenskapliga publikationer och biträdande chefredaktör för tidskriften Voprosy jazykoznanija (1988–1994) samt ledamot av redaktionen för Izvestija AN SSSR. Serija jazyka i literatury

224 |

PERSONALIJA

jos narys (1973–1987). Daugelį reikšmingų tarptautinių lingvistikos ir semiotikos kongresų bei simpoziumų skaitė pranešimus, kaip vizituojantis profesorius lankėsi Danijos, Ispanijos, JAV, Kubos, Prancūzijos ir kitų šalių universitetuose. Ne kartą yra skaitęs paskaitų ir Lietuvoje – Vilniaus universitete ir Lietuvių kalbos institute.

Inför J. Stepanovas 70-årsdag tillägnades honom, som grundare av den ”nya realismens” riktning inom språkfilosofin, 1999 en monografi, ”Språkfilosofi: inom och utanför gränserna” (Filosofija jazyka: v granicach i vne granic 3/4. Tom posvjaščen... akad. Ju. S. Stepanovu, Char’kov: Oko). Även Rysslands vetenskapsakademi hedrade sin akademiker med en omfattande biografisk-bibliografisk publikation, Jurijus Sergejevičius Stepanovas (Logunov 2000), som, utöver kronologiska och alfabetiska register över vetenskapliga arbeten och andra register, innehåller en innehållsrik och analytisk skildring av hans vetenskapliga verksamhet, sammanställd av E. Kubriakova. Till samma jubileum ägnades också den imponerande artikelsamlingen på 600 sidor Kalba ir kultūra: Faktai ir vertybės (Kubriakova, Janko 2001), sammanställd av Rysslands vetenskapsakademis avdelning för språk och litteratur. Bokens fem kapitel samlar 47 artiklar i följande ordning: indoeuropeisk jämförande-historisk språkvetenskap (9), semiotik, språkfilosofi och filosofi (12), teoretisk språkvetenskap (11), litauiska språket (6), kultur och konst (9). Det fjärde kapitlet, som ägnas åt litauiska, inleds med V. Rodionovs artikel ”Litauiska i akademikern J. Stepanovas skola”, följd av Z. Zinkevičius ”När och hur dök de första kristna bönerna upp på litauiska?”, V. Vitkauskas ”Om förändringen av former för grammatiskt genus i de žemaitiska dialekterna”; andra artiklar jämför de litauiska och ryska språkens fonologiska system (K. Garšva), diskuterar pronomenens status i språkets grammatiska system (A. Paulauskienė) samt behandlar prosodiska universalier och lagar i de baltiska och slaviska språken (O. Poliakovas).

Minėtoje J. Stepanovo biografinėje bibliografijoje (Logunov 2000) užfiksuoti 238 įvairūs 1956–1999 m. spausdinti darbai – monografijos, straipsniai, mokslo darbų recenzijos, mokslinėse konferencijose ir suvažiavimuose skaitytų pranešimų tezės, sudarytos arba redaguotos knygos bei straipsnių rinkiniai, kuriems yra parašęs plačius, neretai atskirai studijai prilygstančius įvadus ar išsamius komentarus. Tarp tokių minėtinos jo iniciatyva Maskvoje 1974 ir 1995 metais išleistos buvusio jo mokytojo, garsaus prancūzų kalbininko E. Benveniste’o knygos Bendroji lingvistika, Indoeuropiečių socialinių terminų žodynas ir straipsnių rinkinys Semiotika (M., 1983), kuriame paskelbta Algirdo J. Greimo ir J. Courté’s aiškinamojo kalbos teorijos žodyno dalis. Paties J. Stepanovo darbų recenzijų ar atsiliepimų apie juos Rusijos bei kitų šalių prestižiniuose mokslo žurnaluose ši bibliografija nurodo daugiau kaip penkiasdešimt.

J. Stepanovas inledde sin självständiga vetenskapliga verksamhet för mer än fyrtio år sedan som forskare i syntaxen hos de äldre romanska språken, men redan från början framträdde hans strävan att inordna varje enskilt ämne han undersökte i ett vidare system. Därför sammanföll beskrivningen av konkreta språkfenomen i hans arbeten naturligt och nära med generaliseringar om språkforskningens principer och metoder (Kubriakova, Janko 2001: 18).

Be pirmųjų prancūzų kalbai skirtų knygų (Stepanov 1965a, 1965b), konkrečiųjų tyrimų krypčiai atstovauja daug aktualiausias indoeuropeistikos ir konkrečias romanų, baltų, slavų kalbų gramatikos, akcentologijos ir etimologijos problemas nagrinėjančių J. Stepanovo straipsnių ir straipsnių serijų, pavyzdžiui, „Rusų linksnių teksto teorija aprašomojoje ir lyginamojoje istorinėje kalbotyroje“ (1988), „Skaičiavimas, skaičių pavadinimai, abėcėliniai skaičių ženklai indoeuropiečių kalbose“ (1989 a), „Baba-Jaga, Jama, Janus, Jasonas ir kiti: Dėl „negriežto“ lyginamojo istorinio metodo“ (1995), „Neparadigminis indoeuropiečių kirčio perkėlimas: (1. Dėl Wackernagelio ir Leskieno dėsnių)“ (1997 b) ir kt. Neabejotina šios krypties darbų viršūne laikytina

PERSONALIA

| 225

itin plataus atgarsio sulaukusi monografija Indoeuropiečių sakinys (Stepanov 1989). Ji recenzuota Maskvos žurnaluose Voprosy jazykoznanija bei Izvestija AN SSSR, Paryžiuje leidžiamame žurnale Bulletin de la Société de Linguistique de Paris bei mišiškėje Baltisticoje. V. Ambrazas šią monografiją įvertino kaip „naują baltų ir kitų indoeuropiečių kalbų istorinės sintaksės tyrinėjimų pakopą“ (Ambrazas 1994: 112).

Metodologin för språkforskning, problem inom semiotik och språkfilosofi samt sambanden mellan språk och kultur behandlas i J. Stepanovas böcker av sammanfattande och teoretisk karaktär: Semiotika (Stepanov 1971; översatt till japanska, ungerska och bulgariska), Dabartinės lingvistikos metodai ir principai (Stepanov 1975a), Vardažodžiai. Predikatai. Sakiniai: Semiologinė gramatika (Stepanov 1981), Trimatėje kalbos erdvėje: Semiotinės lingvistikos, filosofijos, meno problemos (Stepanov 1985), Pasaulio kultūros konstantos: Alfabetai ir alfabetiniai tekstai dvitikystės laikotarpiu (Stepanov, Proskurin, 1993), Konstantos: Rusų kultūros žodynas: Tyrinėjimo bandymas (Stepanov 1997), Kalba ir metodas: Dėl dabartinės kalbos filosofijos (Stepanov 1998). Generationer av studenter vid flera tidigare sovjetiska lärosäten (däribland Vilnius universitet) har studerat med J. Stepanovas läroböcker Kalbotyros pagrindai (1966) och Bendrosios kalbotyros pagrindai (1975b), som för övrigt översattes till vietnamesiska ett par år efter utgivningen.

Dešimt intensyvaus darbo metų Maskvos universitete (1961–1971) atskleidė ir subrandino pedagoginį J. Stepanovo talentą. Išraiškingos mylimo profesoriaus dėstomo bendrosios kalbotyros kurso paskaitos sutraukdavo didžiulę studentų ir anuometinių aspirantų (doktorantų) auditoriją. Kai kurie šį kursą išklausydavo kelis kartus, nes kiekvienais metais jo paskaitose atsirasdavo naujos informacijos ir būdavo iškeliama vis kita aktuali teorinė ar metodologinė problema, reikalaujanti kritiško jos sprendimų vertinimo. Savo vadovaujamoje katedroje J. Stepanovas įsteigė ir globojo naują specializaciją „Kalbinių sistemų tipologija“, į kurios programą buvo įtraukta ir lietuvių kalba. Laisvai pasirenkamą jos kursą dėstė pats profesorius pakaitomis su savo aspirantais lietuviais. Norinčių pramokti lietuviškai tada irgi netrūko.

Det litauiska språket har aldrig varit en tillfällig förälskelse eller en modefluga för J. Stepanovas. Han bestämde sig för att lära sig det 1962, efter sitt första besök i Vilnius och Seredžius. Tack vare sitt goda språköra lärde han sig litauiska utmärkt under några somrar på olika platser i Litauen. Det är möjligt att det ålderdomliga litauiska språk som han hade ”tämjt” på sitt sätt sporrade honom att fördjupa sig i språkets historia och i mindre utforskade och omdiskuterade frågor inom indoeuropeistik och baltistik. Ordstammens accentstruktur, processerna bakom verbalsystemets utveckling och historisk syntax är de områden inom konkret jämförande-historisk forskning där J. Stepanovas sannolikt har lagt fram flest nya, oväntade och logiskt underbyggda hypoteser och välmotiverade tolkningar, konsekvent grundade på ett systemiskt synsätt på språket och tydligt avgränsade teoretiska och metodologiska principer.

Litauiskan, som J. Stepanovas lärde sig inte som en romantisk yngling med kärlek till språk, utan som en redan mogen forskare, förblev inte bara ett traditionellt hjälpmedel för historisk indoeuropeisk forskning. Genom att presentera och tolka många av dess fakta i sina teoretiska böcker införlivade han det ”lilla” litauiska språket, på samma villkor som de ”stora” språken, i ett betydligt vidare språkvetenskapligt sammanhang (som exempel kan nämnas hypotesen i boken ”Den moderna språkvetenskapens metoder och principer” om hur oppositionen mellan transitiva och intransitiva verb i de baltiska språken uppstod).

J. Stepanovas skrev omkring 20 artiklar och artikelserier ägnade åt ”ren” litauistik. En del av dem publicerades i Baltisticoje, en annan del i språkvetenskapliga tidskrifter som ges ut i Moskva.

226 |

PERSONALIA

Voprosy jazykoknanija, Izvestija AN SSSR och andra. Bland J. Stepanovs baltistiska arbeten är särskilt viktig artikelserien om historien bakom kategorierna aspekt, transitivitet och diates hos baltiska (och slaviska) verb, publicerad 1976–1978 i tidskriften Izvestija AN SSSR och i en samlingsvolym med föredrag hållna av ryska lingvister vid den åttonde internationella slavistkongressen i Zagreb, utgiven som en separat bok med titeln Slavų kalbotyra (1978). I sin monografi Indoeuropiečių sakinys sammanfattar J. Stepanov den diakrona utvecklingen av de transitiva och intransitiva verben i de baltiska språken och av oppositionerna mellan imperfektiv och perfektiv aspekt i de slaviska språken, och drar slutsatsen att de slaviska aspektoppositionerna och oppositionerna mellan transitiva och intransitiva verb i de baltiska språken historiskt sett är besläktade – de har utvecklats ur en gemensam urtyp (oppositionen mellan aktivitet och inaktivitet), men i de baltiska språken tenderar aspekt att betraktas ur objektets och subjektets synvinkel, medan den i de slaviska språken ses utifrån handlingens begränsning respektive obundenhet. J. Stepanov har intresserat sig för problem inom de litauiska (och baltiska) verbens historia ända sedan han började studera litauiska – hans första tryckta artikel om litauiska var ett försök att på sitt eget sätt förklara ursprunget till formen yra i tredje person (Stepanov 1970). Den tolkning som framfördes i denna artikel har han senare utförligt underbyggt i andra publikationer (Stepanov 1985b, 1989a: 225–233).

J. Stepanov har inte bara band till det litauiska språket, utan också till Litauen och dess litauiska lingvister och kulturpersonligheter, genom långvariga och varma förbindelser. Han har tillbringat många semestermånader i Litauen, känner väl till den litauiska teatern och har överlag många vänner, meningsfränder och elever här. En särskilt nära yrkesmässig och personlig vänskap förenade honom med professor Jonas Kazlauskas, vars tragiska död hösten 1970 J. Stepanov tog mycket hårt. Det kan nog sägas att det var genom vänskapen mellan dessa två jämnåriga och likasinnade som J. Stepanovs starka band till den litauiska språkvetenskapen knöts, eftersom J. Kazlauskas på 1960-talet var en av de främsta organisatörerna bakom tidskriften Baltistica och de internationella baltistikkonferenser som på den tiden kallades allunionskonferenser. J. Stepanov började skriva för Baltistica, deltog från början i nästan alla baltistkonferenser i Vilnius och Riga, var officiell opponent vid fyra doktorsavhandlingar för högre doktorsexamen som försvarades vid Vilnius universitet 1967–1984 (av J. Kazlauskas, K. Musteikis, A. Paulauskienė och A. Rosinas) och handledde sex litauiska lingvister som förberedde och försvarade doktorsavhandlingar i Moskva 1972–1985 (R. Venckutė, K. Garšva, S. Krinickaitė, G. Naktinienė, S. Valent och O. Poliakov). Sedan den vackra sommaren 1962, som han tillbringade vid Nemunas stränder i Seredžius och då det litauiska språket för första gången kom in i den unge lingvistens blickfält, har språket förblivit förankrat i forskningsvärlden hos denne utomordentligt flitige forskare, som tycks ha fått sin begåvning av Gud, och intar där långt ifrån en obetydlig plats. I år har det gått fyra decennier sedan J. Stepanov blev en uppriktig och trogen vän av det litauiska språket, och hans tilltalande personlighet, som utstrålar en enastående lärdom, är för litauister – inte bara dem som känner honom genom böcker – en stor moralisk auktoritet, en oförglömlig lärare och ett inspirerande föredöme för en filologisk forskare.

LITERATŪRA

AMBRAZAS, V. 1994: (rec.) Ю. С. Степанов, Индоевропейское предложение. Москва: Наука, 1989. Baltistica 28 (1), 108–112.

KUBRJAKOVA, E. S., JANKO, T. E., red. 2001: Язык и культура: Факты и ценности. К 70-летию Юрия Сергеевича Степанова. Москва: Языки славянской культуры.

LOGUNOV, A. A., ред. 2000: Юрий Сергеевич Степанов. Российская Академия Наук. Материалы к биобиблиографии ученых. Серия литературы и языка, 26. Составитель Р. И. Горячева, Москва: Наука.

STEPANOV, JU. S. 1965a: Французская стилистика, Москва: Высшая школа.

PERSONALIA

227

Stepanov, Ju. S. 1965b: Структура французского языка: Морфология, словообразование, основы синтаксиса в новой французской речи, Москва: Высшая школа.

Stepanov, Ju. S. 1966: Основы языкознания, Москва: Просвещение.

Stepanov, Ju. S. 1970: Литовское yra – 3 лицо глагола „быть“. Baltistica 6 (2), 193–196.

Stepanov, Ju. S. 1971: Семиотика, Москва: Наука.

Stepanov, Ju. S. 1975a: Методы и принципы современной лингвистики, Москва: Наука.

Stepanov, Ju. S. 1975b: Основы общего языкознания, Москва: Просвещение.

Stepanov, Ju. S. 1981: Имена. Предикаты. Предложения: Семиологическая грамматика, Москва: Наука.

Stepanov, Ju. S. 1985a: В трехмерном пространстве языка: Семиотические проблемы лингвистики, философии, искусства, Москва: Наука.

Stepanov, Ju. S. 1985b: Лит. yra, рус. (он) и есть (К вопросу о происхождении). Baltistica 21 (1), 4–13.

Stepanov, Ju. S. 1988: Текстовая теория русских падежей в описательном и сравнительно-историческом языкознании. Русистика сегодня. Язык: система и ее функционирование, Москва: Наука.

Stepanov, Ju. S. 1989a: Индоевропейское предложение, Москва: Наука.

Stepanov, Ju. S. 1989b: Счет, имена чисел, алфавитные знаки чисел в индоевропейских языках. Вопросы языкознания 4, 46–72; 5, 5–31.

Stepanov, Ju. S. 1995: Баба-Яга, Яма, Янус, Ясон и другие: К вопросу о „нестрогом“ сравнительно-историческом методе. Вопросы языкознания 5, 3–15.

Stepanov, Ju. S. 1997a: Константы: Словарь русской культуры: Опыт исследования, Москва: Языки русской культуры.

Stepanov, Ju. S. 1997b: Непарадигматические передвижения ударения в индоевропейском: (1. Вокруг законов Ваккернагеля и Лескина). Вопросы языкознания 4, 5–26.

Stepanov, Ju. S. 1998: Язык и метод: К современной философии языка, Москва: Языки русской культуры.

Stepanov, Ju. S., Proskurin, S. G. 1993: Константы мировой культуры: Алфавиты и алфавитные тексты в период двоеверия, Москва: Наука.

Regina Venckutė Kazimieras Garšva Olegas Poliakovas

RUSŲ BULGARISTIKA IR LIETUVA

Su Lietuva yra susiję du žymūs rusų mokslininkai, bulgarų kalbos ir kultūros specialistai: iš Vengrijos kilęs rusų bulgaristikos pradininkas Jurijus Venelinas (gimimo – Georgis Hucas) ir iš Lietuvos nuo Obelių kilęs vienas didžiausių šių dienų Maskvos bulgaristų prof. Grigorijus Venediktovas.

Lietuvių kalbininkams G. Venediktovas jau senokai žinomas iš jo publikacijų „K istorii lituanistiki v Rossii“, konkrečiai apie kalbininko Jono Juškos lituanistinę medžiagą ir korespondenciją, kuri išliko jį globojusio rusų kalbininko I. Sreznevskio archyve. Be to, jis ne tik aktyviai bendrauja su Maskvos lietuvių kultūros puoselėtojais, baltistais, bet ir palaiko glaudžius santykius su lietuvių kalbininkais, atsiunčia savo darbų ir kitokios vertingos literatūros. Kalbininko