ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

XLVIII (2003), 71 – 96

Problemet med att presentera postverb

I det litauiska språkets ordbok

ROLANDAS MIKULSKAS

Litauiska språkets institut

Artikeln behandlar hur de så kallade ”postverben” (dvs. partiklar som förekommer i partikelverb) hanteras inom litauisk lexikografi. I detta sammanhang diskuteras ingående nordlitauiska ”perficientiva” konstruktioner med sådana postverbala markörer. De former som väljs för att fungera som postverb är vanligen ursprungliga illativformer. När de fungerar som aspektmarkörer förlorar de sin egentliga lexikala betydelse och möjligheten att fungera som adverbial. Därför bör man, när man behandlar frågan om den grammatiska tolkningen av sådana former (motiverad av lexikografisk beskrivning), först och främst avvisa försök att knyta dem till processen där illativformer i de västlitauiska dialekterna blir adverbial.

0. När den tjugonde delen av Det litauiska språkets ordbok (härefter LKŽ) kom ut i pressen i juni i fjol, ville jag, liksom alla andra som skrivit texter för LKŽ, se hur mitt textavsnitt hade redigerats. Särskilt angelägen var jag om att se hur redaktörerna hade förhållit sig till några etnolingvistiskt präglade idéer och nya sätt att grammatiskt utforma ord, som jag hade försökt införa i textens bearbetning och i definitionerna av betydelser. Tyvärr blev jag inte sällan besviken när jag läste den redigerade texten: intrycket är att mitt försök att införa nya principer för organisering och presentation av lexikografiskt material inte hade uppmärksammats. LKŽ:s redaktörer följde naturligtvis den redigeringstradition som vuxit fram under många år, men leder en sådan hållning inte ibland till en viss tröghet som står i vägen för innovationer? Det är förståeligt att det kanske inte är rätt tid att radikalt ändra redigeringsprinciperna i ordbokens sista del, eftersom dess metodologiska enhetlighet måste bevaras. Men de innovationer jag föreslog var inte av radikal art. Två mer allmänna förutsättningar låg bakom dem. För det första har metodologiska och teoretiska innovationer vid upprepade tillfällen tillämpats vid textarbetet under den hundraårsperiod då LKŽ-projektet genomfördes, för att hålla jämna steg med språkvetenskapens utveckling. För det andra handlar det om ordet jord, som har särskilt komplex semantik – det var just detta ord och dess närmaste avledningar som jag fick beskriva i LKŽ:s tjugonde del. På grund av sin existentiella tyngd ägnar den moderna betydelsevetenskapen – kognitiv semantik – särskild uppmärksamhet åt ord av detta slag (utöver jord kan vi här nämna himmel, hem, plats, hembygd, de historiskt viktiga orden väster och öster för litauerna osv.; jfr Gudavičius 2000: 39). I den betydelsevärld som sådana ord omfattar finns nämligen folkets och språkgemenskapens syn på de ting som är viktiga för dess existens, liksom dess mentalitet, kodifierad efter århundraden av utveckling. När man skriver eller skapar sådana ”grundläggande texter i den litauiska kulturen” som LKŽ (Daujotytė 2002: 35) är det meningsfullt att ordna och presentera betydelserna hos dessa existentiellt viktiga ord för oss på ett sådant sätt att deras användares mentalitet blir så tydlig som möjligt för lä-

72 |

ROLANDAS MIKULSKAS

sarna, och att den i så oförvanskad form som möjligt förs vidare till kommande generationer genom användning av så adekvata (även icke-traditionella) lexikografiska metoder som möjligt. De erfarenheter som samlats i arbetet med att ordna betydelser skulle i detta avseende också vara till nytta i framtiden, när LKŽ-projektet fortsätter i någon form. Här skulle jag vilja avsluta dessa inledande kommentarer, vars ganska abstrakta karaktär kanske börjar irritera läsaren. Jag hoppas kunna återkomma till etnolingvistiska överväganden och till hur principerna i denna riktning kan tillämpas på ordböcker av LKŽ:s typ. I det följande vill jag dröja något längre vid ett grammatiskt problem – presentationen av de så kallade postverben i LKŽ.

1. När jag skrev om ordet jord lade jag märke till att i nordliga litauiska dialekter visar detta ords instrumentalform, eller dess motsvarighet, prepositionskonstruktionen ”į+ackusativ”, när de används efter verb med vissa betydelser, att den handling som verben betecknar fullbordas, dvs. att de fungerar som aspektmarkörer. I den nordvästsamogitiska (kretingiska) dialekten fyller adverbet nedåt (žemyn) och dess längre variant nedåt (žemynais) också denna funktion. En genomgång av motsvarande fall som återges i andra delar av LKŽ (t.ex. utåt (lauka(n)), åt sidan (šalin), ovanför (viršuo) m.fl.) visar att betydelserna hos dessa ord definieras på olika sätt och att redaktörernas syn på dessa formers grammatiska funktion inte har formulerats tydligt. På vissa ställen kallas orden förstärkande partiklar, på andra adverb¹, och på ytterligare andra ställen försvinner exempel på sådant bruk bland substantivkasusformer som används i olika betydelser. Eftersom jag såg denna oklara behandling av orden i LKŽ och ville visa en så enhetlig syn på dem som möjligt, försökte jag i största möjliga utsträckning samla alla former som hör ihop med ordet jord och har samma grammatiska funktion på ett ställe (detta är inte fullt möjligt, eftersom en del exempel på sådant bruk oundvikligen återfinns under adverbet nedåt). Därför kom jag på idén att införa en separat betydelse i artikeln jord. Till den kunde man samla den överväldigande majoriteten av sådana belägg, med angivelsen att ordets instrumentalisform eller dess motsvarighet, prepositionskonstruktionen ”į+ackusativ”, vanligen används efter verb som betyder att något försvinner, förstörs eller avlägsnas och anger att handlingen är på väg att avslutas eller utförs nästan helt. Ortsförkortningarna skulle visa den geografiska utbredningen av företeelsen. Med hänsyn till de senaste undersökningarna av hur verbaspekt uttrycks i nordliga litauiska dialekter (Girdeni̇s, Kačiuškienė 1986: 21–27) anser jag att det är riktigt att kalla dessa former med grammatisk funktion för postverb. När jag valde denna formulering för att presentera företeelsen i LKŽ var jag visserligen tvungen att blunda för det faktum att instrumentalis som paradigmatisk kasusform inte längre används i västlitauiska dialekter; mer exakt finns endast enstaka belägg på sådant bruk. Många betraktar redan instrumentalformerna hos vissa ord som används här som adverb. Som vi senare ska se har dock inte alla ords instrumentalformer, på grund av sin inneboende semantik, i samma grad frigjorts från sina böjningsparadigm. Därför är det lättare att tolka verbets intermediära aspektmarkör žemė(n) ”instrumentalt” än andra ord med samma funktion, såsom laukan eller šalin.

¹ I det senare fallet behandlas de också olika: de anges som en separat betydelse hos respektive adverb (šalin, viršuo) eller ges en egen artikel som adverb med särskild funktion (žemė(n), žemyn).

POSTVERBŲ PROBLEMA LKŽ

73

1.1. LKŽ redaktörerna valde en annan lösning. Endast en del av exemplen med žemė(n) behandlas ”iliativiskt”, i enlighet med den ”grammatiskt korrekta” uppfattningen att iliativformer inte förekommer väster om en viss gräns mellan östliga dialekter (se LKŽ_XX 313, betydelse 3). Här har endast de samogitiska dialektexempel lämnats kvar där en prepositionskonstruktion ”į+ackusativ” fyller aspektmarkörens funktion. Satser med žemėn (eller nordöstsamogitiska žemė) förs av redaktörerna upp under det adverb žemėn som fått en egen artikel (ibid., 337). Dess funktion förklaras inte särskilt, utan läsaren hänvisas till žemyn (ibid., 344), där det förklaras att detta adverb (och dess accentvariant žemýn) används i samogitiska dialekter för att betona att handlingen är avslutad². Det bör tilläggas att en del exempel på sådan användning också återfinns under adverbet žemynais (žemynais), som fått en egen artikel (ibid., 345). En sådan redaktionell lösning är logisk. Kärnan i den är att man förlitar sig på en viss ”kunskap om tingens position”, dvs. kunskaper i historisk grammatik och dialektologi om iliativkasusets utveckling och öde i dagens litauiska dialekter. En viss inkonsekvens i denna redigeringsprincip kommer att framgå senare. Nu vill jag uppmärksamma den mest iögonfallande nackdelen med detta val: former med i princip samma grammatiska funktion förekommer på inte mindre än fyra ställen i Ordboken, och dessutom behandlas de på olika sätt. Därmed splittras ett enhetligt fenomen inom verbgrammatiken utan grund. Den nyligen införda termen postverb används bara i det förstnämnda fallet (dvs. under den tredje betydelsen i artikeln žemė). Vid närmare granskning av hur denna betydelse har redigerats kan man för övrigt också se vissa inkonsekvenser och rentav fel. De tidigare nämnda semantiska verbgrupper efter vilka postverben žemė(n) och į žemę vanligtvis används har ”justerats” i definitionen, så att vi i stället för betydelsen ’försvinna’ hittar verb med betydelsen ’förminska’. Men så är det inte! Inte heller har principen för geografisk åtskillnad av iliativkasuset tillämpats konsekvent: de orter som anges i källorna, Lȳgumai, ligger långt väster om iliativets paradigmatiska utbredningsområde. Dessutom har bland exemplen med postverbal användning av žemėn sådana blandats in som inte bara faller utanför postverbens utbredningsområde, utan inte heller uppvisar sådan användning. Exemplen passar alltså inte här:

(1) En enkel hjärta, den har inte fått nog: händerna faller ner på marken och rasar ML. (2) Jag slog och slog – slog sönder det i marken (ps.) DGLŠ. (3) Ni, mina små bröder, mina svågrar, gå till den nya kullen och smid en liten lie av guld och hugg av mitt huvud (d.) PRNG. (4) ”Om du slår hans huvud i marken” – säger man inte, känner man inte till ML.

Alla dessa satser har upptecknats i östliga dialekter, där iliativ fortfarande används levande som ett paradigmatiskt kasus. Det framgår också av pluralformen i iliativ i det andra exemplet. I det första exemplet är adverbialbetydelsen hos ordet žemėn uppenbar: här anger det handlingens riktning, dvs. modifierar verbet atsil eidžia med avseende på riktning i rummet. I det tredje

² En sådan hänvisning tycks hävda att formen žemyn har företräde framför formen žemė(n), trots att de geografiska uppgifterna visar att den förstnämnda uppenbarligen är en lokal variant.

³ På den vanliga platsen, dvs. under de relevanta betydelserna av adjektivet žemas, -a, förs adverbet žemyn upp tillsammans med sina längre varianter (se LKŽ_XX 298 ff.).

74

ROLANDAS MIKULSKAS

och i det fjärde exemplet framträder den iliativiska betydelsen hos orden žemėn särskilt tydligt när dessa satser jämförs med geografiskt närliggande illustrativa satser som anges under den andra betydelsen i artikeln žemė:

(5) Flickan blev arg, slängde rakan till marken och gick Lb (308).

(6) Så fort den faller ner på marken blir den ungefär [ett äpple] och spricker, och det gör ont ŠVnč (309).

Dessa anmärkningar visar tydligt att innebörden av mitt förslag om de aktuella formerna för postverbal användning inte stod klar för LKŽ:s redaktörer. Det verkar som om tillräckliga argument har framförts för varför det är värt att diskutera redovisningen av postverb i LKŽ mer ingående. Låt oss därför börja från början och ta det i ordning.

2.0. Först kan det vara lämpligt att erinra om huvudteserna i den tidigare nämnda artikeln av Alekss Girdenis och Genovaitė Kačiuškienė. Med hänvisning till parallella företeelser i lettiskans och de nordliga litauiska dialekternas verbsystem konstaterar författarna att en ternär aspektopposition förekommer i nordliga och nordvästliga litauiska dialekter och att den i sin utveckling starkt påminner om den lettiska. Kärnan i det ternära aspektsystemet är att det, utöver imperfektiv aspekt – pågående aspekt – och perfektiv aspekt – avslutad händelse –, även finns en mellankategori som artikelns författare föreslår att kalla PERFICIENTIV. Perficientiv bildas med vissa adverb med ”bleknad” semantik, vilka till funktion och betydelse liknar perfektiva verbprefix. Författarna föreslår att dessa kallas POSTVERB⁴. Den gemensamma betydelsen hos perficientiva verb och deras postverb sägs vara ATT HANDLINGEN NÄRMAR SIG SITT SLUT ELLER ÖVER HUVUD TAGET EN VISS GRÄNS. Nästan alla postverb som används i de nämnda litauiska dialekterna har motsvarigheter i lettiskan. Det mest utbredda postverbet sägs vara žemė(n) och dess lokala varianter žemyn, žemynais, į žemę, som motsvaras av lettiska nuošts, zemē (t.ex.: nordlig samogitiska Kiršk koję žemėn TRK = Cērtiet kāju nuošt). Perficientiv av så kallade annihilationsverb (verb med betydelsen ’förstöra’) sägs vara särskilt vanligt med detta postverb. I samogitiska dialekter är också verb med lauk (lauko(n), laukonais) ≈ lett. ārā tämligen vanliga. I de nordliga panevėžiškiai-dialekterna motsvaras de oftast av former med ōre. Perficientiv med šalin (šalinais, į šalį) ≈ lett. pruo(j)ām är bara obetydligt mindre vanligt. Författarna ger exempel på perficientiver också med andra, mer sällsynta postverb. Den grammatiska funktionen hos vissa av dem, t.ex. pry(šais), pušiau (pušiau), į rinkį, lygiai, är svårare att urskilja – åtminstone i de anförda exemplen, jfr:

(7) Min hand lyder mig inte, pryšais! TRK.

(8) Bryt inte pušiau – det går i småbitar ALS.

(9) Med hästen kör han på så här, į rinkį Kl.

(10) Hon gick – och ledde även mig lygiai KlK.

Man kan ju säga att dessa ord modifierar predikaten i de här satserna

⁴ Långt innan artikeln publicerades använde Girdenis redan denna term för att ange den grammatiska funktionen hos de aktuella orden i lappar med exempel från de nordliga samogitiska dialekterna, som lämnades till LKŽ:s excerpteringsarkiv.

POSTVERBŲ PROBLEMA LKŽ

75

semantik, inte aspekt (till exempel skulle vi i den sista meningen lätt kunna ersätta lygiȧi med den adverbiella semantiska motsvarigheten kartų).

2.0.1. Efter en detaljerad analys av de dechiffrerade bandinspelningarna, gjorda i nästan alla nordžemaitiska socknar, konstaterar artikelns författare att många perficientiva konstruktioner (närmare bestämt makroformer) skulle vara helt vanliga och neutrala endast i de nordliga dialekterna. Söderut (och sydostut) från Viekšniai, Tirkšliai, Salantai och Grūšlaukis börjar de gradvis förlora sin regelbundenhet och blir alltmer beroende av kontexten och talets expressivitet. Troligen är det därför som de ”anihilerande” konstruktionerna miršta, bẽngi(a)si, sprógsta žẽmen. är de allra mest utbredda.

2.0.2. Av allt detta drar artikelns författare en dia kronisk slutsats: det ternära aspekt systemet (eller dess ansatser eller rudiment) hos nordliga litauer skulle vara ett nytt grammatiskt fenomen, uppkommet genom påverkan från lettiskan⁵. Detta inflytande kan ha varit fruktbart eftersom den nya mellanliggande aspekten för det första skulle öka språkets uttrycksfullhet och precision och för det andra skulle dess uppkomst väl ha harmonierat med en av de mest framträdande tendenserna i de nordliga dialekterna – deras syntax benägenhet till största möjliga konkretion.

2.1. Efter en kort återgivning av huvudtankarna i Girdenis och Kači žkienės artikel vill jag lyfta fram några punkter som är viktiga för den fortsatta diskussionen. För det första är det betydligt mer precist att kalla orden žẽme(n), laũko(n), õre, šalìn och liknande, som används efter vissa verb och fungerar som markörer för en viss mellanliggande aspekt, för postverb än för adverb, även om deras semantik är ”bleknad”. För det andra är det viktigt att komma ihåg, när man förklarar de perficientiva konstruktionernas strukturella särdrag, att deras övergripande betydelse är att handlingen närmar sig sitt slut eller i allmänhet en viss gräns. Detta stämmer överens med det faktum att det vanligaste postverbet är žẽme(n) (į žẽmę). Just detta postverb representerar, jämfört med de andra som nämns i artikeln, bäst begreppet gräns, det vill säga att det genom sin inneboende semantiska egenskap att lokalisera handlingens slutpunkt också kan beteckna handlingens slut eller den gräns som handlingen närmar sig. Det faktum att det lettiska postverbet nuõst, som när det fungerar som adverb betyder ’bort’ och endast anger riktning, oftast motsvaras av litauiska žẽme(n), skulle just visa den tendens i nordlitauiska dialekters syntax som artikelns författare har påpekat: strävan efter största möjliga konkretion. För det tredje är det avgörande för en enhetlig grammatisk tolkning av postverben att artikelns författare betraktar de perficientiva konstruktionerna som vissa grammatiska MAKROFORMER. Girdenis förklarade detta begrepp i en tidigare artikel (Girdenis 1984: 25–30). Makroformer urskiljs på en djupare morfosyntaktisk nivå; de ”tjänar” direkt syntaxen och omfattar både syntetiska former och de perifrastiska konstruktioner som i satsen tillhör samma ”horisontella” paradigm som de syntetiska formerna och fyller samma funktion. Makroformer är förbundna med mikronivån genom realisations- (eller manifestations-)relationer. Satsen sägs direkt vara ”konstruerad” av makroformer, men på textnivå betraktas den som en kombination av enskilda mikroformer (eller helt enkelt ord).

⁵ Regis, šia išvada dabar abejoja E. Lipartė (2000: 149–150). Jos manymu, trijų veiks lų sistemą šiaurinėse lietuvių tarmėse reikėtų kildinti iš baltų kalbų partik ulinių veiksmažodžių ir priešdėlinių veiksmažodžių koreliacijų sistemos. Ji plačiai paplitusi latvių kalboje. Jos liekanų ar užuomazgų esama ne tik šiaurinėse, bet ir rytinėse bei pietinėse lietuvių kalbos tarmėse, tik čia šios koreliacijos nesančios dar pakankamai ištirtos. Tačiau straipsnio autorės pateikiami negausūs veiksmažodžių su partik ulomis pavyzdžiai iš pastarųjų tarmių terodo lokalinę reikšmę kaip ir jų priešdėliniai atitikmenys, vadinamosios partikulos čia neatlieka veikslo rodiklio funkcijos.

76 | ROLANDAS MIKULSKAS

Det är just därför som olika permutationer är möjliga för ord som tillhör en och samma makroform, liksom ellips och många andra textuella fenomen. Det är värt att lägga artikelns författares sistnämnda tanke på minnet, eftersom den förklarar vissa oregelbundenheter i de perficientiva konstruktionernas uttryck, såsom de postverb som ibland förekommer före verbet eller används efter prefixverb. I likhet med Girdenis skulle vi kunna betrakta olika manifestationer av samma makroform, den perifrastiska illativen, som en prepositionsfras

POSTVERBŲ PROBLEMA LKŽ

77

2.3. Om man utgår från uppfattningen att det ternära aspekt systemet i våra nordliga dialekter formades efter lettiskt mönster, är det fullt begripligt att de lettiska perficientiva konstruktionerna med postverb av direktiviskt ursprung nuost, žemė, ārā, pruō(jā)m motsvaras på litauisk mark av analoga konstruktioner med illativformerna žemė(n), (į žemę), lauk(a)n⁷, šalìn. Eftersom dessa postverb i de aktuella konstruktionerna framför allt fungerar som aspektmarkörer, verkar det knappast meningsfullt att tala om deras betydelse som konkreta substantiv i illativ. När man däremot ska lösa problemet med lexikografisk presentation av dessa former, vilket bland annat med nödvändighet förutsätter en grammatisk tolkning, måste man göra det. Dessutom kompliceras deras presentation i ordboken om man lättvindigt hänför dessa ord till adverbklassen, såsom nämnts ovan.

2.3.1. Även om vi instämmer med författarna till den diskuterade artikeln i att detta skulle vara ett nytt grammatiskt fenomen, kan vi ändå inte säga något närmare om när de perficientiva konstruktionerna började spridas i de nordliga litauiska dialekterna. Eftersom Daukantas redan använde dem i sina skrifter kan vi endast anta att några av dem var utbredda i nordvästžemaitiskan (kretingisk dialekt) i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Den historiska grammatiken visar att illativen som paradigmatisk kasusform redan då hade ersatts av prepositionsfrasen ”į + ackusativ” (Zinkevičius 1980: 258). Troligen blev ersättningen av den syntetiska illativformen med en prepositionsfras gradvis mer intensiv västerut. Än i dag använder äldre människor systematiskt vissa substantivs singulara illativ långt väster om den tidigare angivna linjen, till och med i trakten kring Ariogala, Tytuvėnai, Radviliškis och Jūkiškiai; på andra håll i västra Litauen förekommer den numera främst i folktraditionen (Zinkevičius 1966: 200–201). Det är uppenbart att behovet av illativ som makroform, vilken fungerar i språket på morfosyntaktisk nivå, inte har försvunnit. Västra litauiska dialekter uttrycker dock dess allmänna funktion – att ange den plats mot vilken en handling riktas eller leds – med en perifrastisk konstruktion. Frågan är hur man ska betrakta de syntetiska illativformer av vissa ord som av olika skäl fortfarande används i dessa dialekter. När lingvister försöker besvara denna fråga tvingas de ta ställning till en annan: i vilken grad dessa former har adverbialiserats.

2.3.2. I grammatiken definieras adverb som en oböjlig och icke-konjugerbar självständig ordklass som modifierar en handling eller ett tillstånd med avseende på olika omständigheter (plats, tid, orsak med mera) (jfr Ulvydas, red., 1971: 425; Ambrazas, red., 1997: 410; LKE 504). Men när man försöker skilja adverb från andra ordklasser kan dessa kategoridefinierande egenskaper ofta inte användas som kriterier. Anta till exempel att man försöker fastställa graden av adverbialisering hos en viss kasusform av ett substantiv: i grunden handlar frågan då om huruvida den hör till böjningsparadigmet eller inte, och därför blir det första kriteriet – att ordklassen är oböjlig – tautologiskt här. Ibland hjälper kontexten, eller snarare den funktion som formen har i satsen, till att skilja en icke-paradigmatisk substantivform från en paradigmatisk sådan.

Detta postverb anges i LKŽ (VII 176) uppenbarligen i en litteräriserad form. De autentiska žemaitiska formerna lauko(n), laukonais (ibid., 184), som Girdenis och Kaukčienė nämner i artikeln, kopplas inte i ordboken till den aktuella grammatiska funktionen; här betraktas de som adverb som anger rörelseriktning i rummet, även om orden i vissa meningar också kan tolkas som postverb, jfr: Gana, lipk lauko [iš medžio]! ŽG.⁷

78 | ROLANDAS MIKULSKAS

(Paulauskienė 1989: 55–56). I det aktuella fallet modifierar emellertid både illativ och direktiv, liksom adverbet som härrör från illativen, handlingen med avseende på dess riktning i rummet, så båda fyller funktionen av ett platsadverbial. Därför kan inte heller adverbets andra, funktionella, egenskap i detta fall tjäna som kriterium för att skilja adverbet från substantivets illativ. En starkare grund för att betrakta den omtvistade ordformen som inte helt frigjord från substantivets böjningsparadigm är att diminutivformer eller pluralformer av den fortfarande förekommer. Det sistnämnda kriteriet kan emellertid bara tillämpas delvis, eftersom plural illativ först försvann i de västliga litauiska dialekterna och det endast är fråga om kvarvarande singularformer. Om vi konkret betraktar formen žemė(n), är det, med tanke på dess för postverbal användning viktiga koppling till den grundläggande⁸ betydelsen av ordet žemė — ’(vår planets) yta, som vi går på och står på’ — över huvud taget svårt att förvänta sig en pluralform. Det förhåller sig helt annorlunda när ordet används i andra betydelser. Den fjärde betydelsen av žemė, ’det översta lösa jordlagret på vår planets yta’ (LKŽ_XX 313), tillåter till exempel utan problem plural illativ, jfr:

(11) Vi tog inte med oss till jorden det vi hade ätit och druckit. ŠvNČ (316).

(12) Född i skogen, uppvuxen i skogen, går ut på åkern och kryper ner i jorden (plogen) SLK (316).

2.3.3. Som ett effektivt sätt att skilja adverb från de kasusformer som de härrör från anges deras oförmåga att ta attributiva bestämningar (Laigonaitė 1957: 49; Ulvydas, red., 1971: 426; Paulauskienė 1989: 56). Det bör man hålla med om, men jag skulle vilja tillägga att inte alla konkreta substantiv, inte alla betydelser hos ett polysemt substantiv och inte alla paradigmatiska former av en och samma betydelse är lika benägna att ta attributiva bestämningar. Anta att ett objekt i språket används enbart som referenspunkt för att ange rörelseriktning. Då har illativen (eller prepositionskonstruktionen ”į + ackusativ”) som används i ett sådant fall vanligtvis inga bestämningar, eftersom omständigheterna kring yttrandets tillkomst inte kräver någon ytterligare modifiering av objektet.

2.3.4. Det vore fel att tro att de kriterier som räknats upp här uttömmer alla möjligheter att skilja adverb från de konkreta kasusbetydelser som ger upphov till dem. Den semantiska analysen av hela yttrandet erbjuder stora möjligheter i detta avseende. Även Aldona Paulauskienė erkänner kontextens och situationsförståelsens och tolkningens inverkan på den grammatiska formens betydelse (ibid., 56). Enligt henne övergår ett kasus till att bli ett adverb när den objektiva betydelsen helt försvinner och den adverbiella blir den grundläggande (ibid., 55). Den ”objektiva” tolkningen av den grammatiska betydelsen beror också på substantivets konkreta betydelse. Å andra sidan krävs och stöds den av semantiken hos vissa predikat som oftast används i yttranden tillsammans med substantivet. Det är lätt att förstå att ett sådant substantiv som

⁸ Denna betydelse placerades på andra plats genom redaktörernas beslut, medan betydelsen av jorden som planet flyttades till första plats. Ett sådant beslut vore begripligt i en encyklopedisk ordbok, en astronomisk handbok eller rentav en ordbok över nutida språk. En sådan ordningsföljd för betydelserna passar dock inte alls i en ordbok av LKŽ-typ, där betydelserna i första hand fastställs på grundval av folkliga uttryck. En noggrann semantisk och kognitiv analys av dessa uttryck visar att den grundläggande föreställningen för litauerna är jorden som den yta vi går på, och att den motsvarande betydelsen är den grundläggande. Många av trådarna mellan andra betydelser av ordet žemė utgår just från detta koncept och återvänder till det.

POSTVERBŲ PROBLEMA LKŽ

| 79

žemė, vars grundbetydelse inneboende betecknar en gräns där fallande eller kastade föremåls rörelse naturligt stannar upp och tar slut, behåller illativen, när den används med predikat som kristi, mėsti, lėistis, lipti och liknande, lättare sin objektiva betydelse än, säg, illativerna av substantiven laukas eller šalis. På grund av dessa substantivs semantiska struktur kan deras illativformer, när de modifierar en handling, inte lokalisera dess slutpunkt. Eftersom de således uttrycker handlingens riktning mycket abstrakt är de lättare att tolka som adverb. Först när vi undersöker varje enskilt förekomstfall av sådana former kan vi ändå dra tillförlitliga slutsatser om förhållandet mellan deras objektiva och adverbiella betydelser. Exempelvis kan även illativformerna i sådana meningar hos samogiterna, som vanligtvis redan betraktas som adverb (Laigonaitė 1957: 50), tolkas på olika sätt, jfr:

(13) Jag går ut för att se vilket slags vind det blåser Vkš.

(14) Gå bort! Vkš⁹.

I det första exemplet är det lätt att urskilja den objektiva betydelsen hos formen laukan på grund av dess semantiska förhållande till innehållet i bisatsen. I det andra exemplet har formen šalin verkligen enbart adverbiell betydelse. Jfr vidare meningar från LKŽ_xx:

(15) Om röken vältrar ner från skorstenen mot marken – då blir det säkert regn PLs (309).

(16) När man eldar faller röken ner mot marken – då blir det snart regn Vdk (309).

(17) Röken faller också ner mot marken, det blir inget uppehållsväder än Aln (309).

(18) Röken går neråt, kanske blir det mer regn igen Kp (309).

Illativen žemėn i den första meningen och prepositionskonstruktionen į žemę som motsvarar den i den andra meningen uttrycker här rökens riktning, och har alltså enbart direktiv betydelse. Detta framgår ännu tydligare vid en jämförelse med exemplen på uttryck som ges nedan: för att beskriva en liknande situation väljs här tydliga direktiv, nämligen adverbet žemyn (4) och prepositionskonstruktionen in žemę¹⁰. Med dessa exempel ville man visa att även ”äkta” illativer kan ges en ”adverbiell” tolkning. Sådana fall är visserligen mindre vanliga. Betydligt vanligare är kontexter som framhäver den objektiva betydelsen hos illativen av ordet žemė, jfr:

(19) Så snart något faller ner till marken och går i bitar, [ett äpple] Švnč (309).

(20) Audra muni lyfte upp, lade ner i jorden Akm (309).

Verben i båda meningarna, razsipleskoja, trūksta, dėjo ’slog’, predicerar en hårdhetsegenskap hos jordytan och bestämmer samtidigt den ”objektiva” tolkningen av motsvarande ords illativformer.

⁹ Exemplen ur A. Laigonaitės bok återges här oförändrade, trots att de inte följer de regler för transponering till standardspråket som LKŽ har antagit.

¹⁰ I östra Litauens dialekter, där illativ används som kasus i paradigmet, uttrycks riktning med konstruktionen ”į + ackusativ” (Laigonaitė 1957: 47; Zinkevičius 1980: 255). Enligt LKŽ är en sådan användning också typisk för den sydaukštaitiska dialekten, jfr.: Jeigu in aukštų staugia, tai an gaisro, o jei in žemę, tai an mirties šuva staugia Mrc (LKŽ_xx 308).

80 |

ROLANDAS MIKULSKAS

2.3.5. När vi erkänner kontextens inverkan på den grammatiska formens betydelse kan vi inte utesluta möjligheten att företrädare för vissa dialekter, där illativ inte längre används som kasus i paradigmet, ändå kan uppfatta dessa syntetiska formers ursprungliga funktion. Det vore lika meningslöst att förneka att vi förstår den grammatiska betydelsen hos illativformer som förekommer i litteraturen eller i talat standardspråk, enbart därför att detta kasus inte längre är levande som paradigmkasus i dagens språk (jfr. Laigonaitė 1957: 48).

2.3.6. Illativens funktion kan i allmänhet definieras så här: när den uttrycker ett objekt modifierar den handlingen med avseende på riktning i rummet¹¹. Dess formella betydelse kan återges så här: rörelse + riktning inåt + tingets inre – plats (Paulauskienė 1989: 121). När vi tillämpar detta schema på illativformen av ordet žemė måste vi ta hänsyn till den specifika betydelsen. Om vi som den grundläggande betydelsen skiljer ut ’(vår planets) yta, som vi går på och står på’, blir schemat enklare. Formen žemė(n) (į žemę) kommer då att bestå av följande komponenter: rörelse + riktning mot ett objekt – plats. Med detta schema skulle vi till exempel enkelt kunna tolka illativen i meningen: Nedainuok ne ant lietaus, lipk žemė (sagt till en tupp) GrNK (LKŽ_xx 337)¹². Detta schema är emellertid ännu enklare. I meningen Vanduo krisdamas už daideliai, par užplūška krimta žemėn Kl (LKŽ_xx 337) kan betydelsen hos den använda illativformen återges så här: rörelse + riktning mot ett objekt – riktning. Av illativens betydelse återstår här endast direktivets semantiska komponent. Att formen žemė(n) under vissa omständigheter bara skulle uttrycka riktning är inte förvånande. Alla ting rör sig nämligen NEDÅT samtidigt som de rör sig mot JORDEN till följd av tyngdkraften. I det sistnämnda exemplet är det enklare att betrakta formen žemėn som ett adverb¹³.

2.3.7. Av det som sagts är det hög tid att dra en viktig slutsats: tolkningen av de aktuella formernas grammatiska betydelse beror också på hur materialet presenteras lexikografiskt. Om vi postulerar den nämnda betydelsen hos ordet žemė som den grundläggande, återstår få fall där vi kan tolka formen žemė(n) rent ”adverbiellt” (dvs. när den endast har en abstrakt riktningsbetydelse). Därför kan man se formen žemėn i uppmaningen Lipk žemėn! på ett sätt vid en abstrakt betraktelse, som om den konkreta betydelsen av žemės här redan hade försvunnit (Laigonaitė 1957: 49), men i en lexikografisk beskrivning måste man se den på ett helt annat sätt, eftersom även ’jordgolv’ och ’golv’ anges som nyanser av den grundläggande betydelsen (LKŽ_xx 312–313). Då bör illativformen i meningen Lipk žemė nu lovos vaikai, kur užsikorei? KrŠ (LKŽ_xx 337) också tolkas konkret, ”objektivt”¹⁴.

2.4. Låt oss återvända till huvudföremålet för diskussionen – perficientiva konstruktioner. Det är lätt att se att postverbens grammatiska funktion i dessa konstruktioner skiljer dem från den lexikala betydelse som orden skulle ha om de användes fritt i en mening. Den lexikala betydelsens självständighet är ett av adverbets kate-

11 I denna artikel kan vi bortse från möjligheten att illativ också uttrycker tids-, sätts- och ändamålsadverbial (om detta närmare, se Laigonaitė 1957: 38–44; Paulauskienė 1989: 59).

12 Enligt artikelns författare visar denna mening inte postverbal användning.

13 Kanske passar denna mening inte heller här bland de övriga exemplen på perficientiva konstruktioner, på grund av den tolkning som så tydligt tränger sig på.

14 Därför är det också tveksamt att presentera denna mening som illustration till perficientiva konstruktioner.

POSTVERBŲ PROBLEMA LKŽ

81

goriją apibrėžiančių požymių (Ul vydas, red., 1971: 425; Ambrazas, red., 1997: 410). Būtent dėl turimos leksinės reikšmės prieveiksmis ir sugeba reikšti įvairias veiksmo aplinkybes, t. y. modifikuoti sakinio tarinį erdvės, laiko, būdo ir kitais atžvilgiais. Akivaizdu, kad perficientyvinėse konstrukcijose postverbais einantys žodžiai žemyn (žemyn), žemynais (žemynais), laũk, nors formaliai ir nesiskiria nuo atitinkamų prieveiksmių, tačiau yra daugiau ar mažiau apriboti reikšmės atžvilgiu ir tokiems prieveiksmiams būdingos vietos aplinkybės funkcijos par excellence neatlieka. Kita vertus, ir minėtos iliatyvo formos žemė(n), lauka(n), (veikiau – laũko(n)), šali(n) dėl tų pačių priežasčių beveik¹⁵ nemodifikuoja sakinio veiksmo krypties erdvėje atžvilgiu. Ypač perficientyvinėse konstrukcijose yra desemantizuota forma žemė(n). Neaišku, kuo ją laikyti, prie kurios kalbos dalies priskirti. Geografinio kriterijaus taikymas nepadeda atsakyti į šį klausimą. Juk vargu ar galėtume analogiškuose pasakymuose iš rytinių tarmių, kur iliatyvas dar gyvas kaip linksnis, formą žemėn interpretuoti kitaip: čia vartojamose perficientyvinėse konstrukcijose ji desemantizuota lygiai taip pat kaip ir vakarų pusės pavyzdžiuose. Šios ir kitų panašių formų interpretacijai labai reikšmingas tas faktas, kad žemė(n) šiaurės rytų žemaičiai perficientyvuose vartoja pramaišiui su prielinks nine konstrukcija į žemę. Kadangi konstrukcijos su šiais postverbais yra labiausiai paplitę ir, kaip matysime toliau, aiškiausiai reiškia tarpinį veikslą, tai pagrįstai galime manyti, kad šiaurinėse lietuvių šnektose formuojantis ternarinei veikslo sistemai būtent iliatyvas suvaidino svarbų vaidmenį. Žinoma, kalbėti reikėtų tik apie semantinę minėtų iliatyvo formų potenciją, kuri, kaip minėta anksčiau, net vakarinėse tarmėse tam tikruose kontekstuose tolydžio gali būti atgaivinama. Sprendžiant apie formų žemė(n) ir į žemę semantinių potencijų panaudojimą perficientyvui reikšti, jas derėtų suprasti labai plačiai: gebėdamos reikšti nukreipto ar kreipiamo žemyn veiksmo ribą kartu jos gali reikšti ir kai kurių kitų veiksmų pabaigą, o veikiau – artėjimą prie pabaigos. Inherentiškai turėdamos semantinį ribos požymį kalbamosios formos geriausiai tinka tarpiniam veiksmažodžio veikslui reikšti. Taip įtikinamai galima būtų paaiškinti, kodėl būtent su postverbais žemė(n) ir į žemę perficientyvinės konstrukcijos yra labiausiai paplitusios. Nėra abejonės, kad ribos požymį šios iliatyvo formos paveldėjo iš tų junginių, kuriuose jos modifikuoja vertikalaus judėjimo žemyn reikšmę turinčius veiksmažodžius. Kaip žinome, perficientyvines konstrukcijas su kalbamomis formomis sudaro tik tam tikros reikšmės veiksmažodžiai. Tačiau tik dalyje jų galima įžvelgti vertikalaus judėjimo žemyn reikšmę. Suprantama, kad kuo sunkiau ši reikšmė įžvelgiama, tuo aiškesnė yra perficientyvo raiška.

2.4.1. Med stöd av uppgifterna i LKŽ:s excerpter kan vi dela in predikaten som förekommer tillsammans med postverben žemė(n) och į žemę i tre semantiska grupper. Den första gruppen består av verb med betydelsen försvinnande, den andra av verb med betydelsen förintelse och den tredje av verb med betydelsen avlägsnande (separation). De verb som oftast är belagda i den första gruppen är: mirti, sprógti, dvėsti, šalti; i den andra gruppen – šauti, mušti, bengti; i den tredje gruppen – imti, vilkti(s), kinkyti, mėsti, griauti, kirsti, pjauti (se tabell 1, 2 och 3, s. 90–95). Det är endast i den tredje gruppen vi kan förvänta oss att hitta tydligare verb med betydelsen vertikal rörelse nedåt, jfr:

¹⁵ Som vi senare ska se beror graden av desemantisering hos alla dessa former vs möjligheten till semantisk tolkning också på betydelsen hos de enskilda verb efter vilka de används.

82 |

ROLANDAS MIKULSKAS

(21) Mėšk žėmen, ät inte, du blir sjuk igen PLN.

(22) Rītink toki seni žėmė, varför behöver du sådant RDN.

(23) Mažus numus griauna žėmen, bygger fem- och niovåningshus ŠTS.

(24) Neškiava žėmen [grytan med potatis, så att den inte bränns vid KL.

Ett och annat verb med en sådan betydelse kan emellertid förekomma även i de två första semantiska grupperna, jfr:

(25) Ejo anudu į suejo į tokį liūgną – smunka, skėsta į žemę det där barnet VKŠ.

Eftersom verben i dessa meningar fortfarande har kvar betydelsen vertikal rörelse nedåt, finns möjligheten att tolka de fraser de bildar med formerna žėmė(n) ir į žėmę semantiskt, och deras perfektiviserande funktion är därför inte särskilt tydlig. Absolut de flesta av dessa så kallade annihilationsverb bildar dock inga meningsfulla fraser med de omtalade illativformerna; med andra ord uppfyller de perifrasiska konstruktioner de bildar inte villkoren för semantisk kombinerbarhet. Detta framgår tydligast av exempel där dessa former används efter verb med motsatt riktning, det vill säga verb som betecknar rörelse uppåt, jfr:

(26) Mun ir akys pabalo jau, nu pradėjo muni kárti žėmen, i gan LC.

(27) Ráusu žėmė det där ogräset och kastar ut det KRŠ.

(28) Lin måste rycka upp žemėn KLVRŽ.

Den grammatiska funktionen hos de omtalade verbkonstruktionerna med illativformerna žėmė(n) ir į žėmę är således mycket tydlig.

2.4.2. Som vi redan vet används i nordvästsamogitisk dialekt (kretingisk) omväxlande med žėmen postverbet žėmyn (žėmyn) och dess längre variant žėmynais (žėmynais). Eftersom denna form, när den används fritt, det vill säga adverbiellt, har en något annan semantisk struktur än de tidigare behandlade illativformerna, kan vi med fog fråga oss om det möjligen är yttrandepredikatets betydelse som avgör dess val för postverbal funktion. En undersökning av yttrandena i LKŽ:s excerpter ur detta perspektiv visar emellertid att predikaten som bildar perfektiviserande konstruktioner med postverben žėmyn (žėmyn) ir žėmynais (žėmynais) inte skiljer sig åt i fråga om betydelse från dem som behandlats tidigare. De kan också delas in i de tre nämnda semantiska grupperna. Vissa av dem, till exempel: mirti, sprógti, šálti; šáuti, pílti, kárti, múšti, ganýti; ráuti, máuti, gráuti, kìršti, är belagda både med illativ- och adverbialhärledda postverb, ofta från samma eller närliggande orter (jfr uppgifterna i tabell 1, 2 och 3). Detta visar att valet av postverbform när yttranden bildas (åtminstone i dag) inte bestäms av predikatets betydelse. Betydelsemässigt är formerna žėmyn (žėmyn) ir žėmynais (žėmynais) emellertid tydligt härledda ur illativformerna och bör därför betraktas som sekundära i förhållande till dem (i fri användning har de endast en abstrakt direktivisk betydelse). De bör också betraktas som sekundära på grund av sin begränsade utbredning jämfört med de allmänt förekommande formerna av illativursprung (i de nordliga dialekterna). Även andra geografiska fakta stöder denna slutsats. Med stöd av uppgifterna i Lietuvių kalbos atlaso har illativformen žėmė(n) en sydlig utbredning

POSTVERBŲ PROBLEMA LKŽ

83

gränsen (väster om användningsområdet för illativ som paradigmatisk kasus) skulle kunna återges med linjen Pagėgiai – Katyčiai – Švėkšna – Judrėnai – Plungė – Telšiai – Luokė – Pavandenė – Padubysys – Radviliškis – Šeduva – Pociūnėliai – Surviliškis – Kėdainiai (LKA₁₁ 55). Vi ser att denna gräns i huvudsak sammanfaller med den tidigare angivna gränsen för perficientiva konstruktioners utbredning i de nordliga litauiska dialekterna. Vi kan alltså dra slutsatsen att utbredningen av formen žemė(n) väster om illativets användningsområde endast kan knytas till användningen av perficientiva konstruktioner. De enstaka fall där formen här kan tolkas rent ”illativiskt” (eller rentav adverbiellt) visar endast dess semantiska potential, det vill säga bör betraktas som ett slags resemantisering. Annorlunda förhåller det sig med adverbet žemyn. Det används i stor utsträckning i hela Litauen och är ett av de vanligaste adverben i litauiskan (Ulvy das, red., 1971: 535). Det kan ha införlivats i perficientiva konstruktioner senare som en synonym variant till postverbet žemėn, eftersom det delvis motsvarar dess semantiska struktur. Denna tanke stöds av den nuvarande dubbla betoningen av detta postverb (och dess längre variant). Som adverb betonas formen i den samogitiska dialekten, liksom för övrigt i hela Litauen, endast på ändelsen, alltså žemyn (žemynais). Men när den används i perficientiva konstruktioner, det vill säga när den hamnar i en viss isolering, betonas den ofta också på stammen, alltså žemyn (žemynais). Troligen började žemyn (nordvästsamogitiska žėmin) i postverbposition också betonas som žemyn (nordvästsamogitiska žėmin), efter žemėn (nordvästsamogitiska žėmėn), som förekommer ganska ofta i denna position.

2.4.3. Av det som sagts står det klart att de former av både illativt och adverbiellt ursprung som nu används i perficientiva konstruktioner endast bör betraktas som markörer för mellanakt, vilka bortser från de semantiska tolkningar av dessa former som alltjämt ibland är möjliga. För att benämna dessa former räcker det gott med den formella beteckningen postverb, eftersom den gör det möjligt att konstlat undvika att ”pressa in” dem i någon språkklass med ett visst semantiskt innehåll. Eftersom de aktuella formernas plats i ordboken ändå beror på deras förhållande till de traditionella ordklasserna, och eftersom det ofta är direkt nödvändigt att använda deras benämningar i definitionen av betydelse (funktion), kan man i sådana fall nöja sig med de neutrala termerna illativform (inte kasus!) eller adverbiell form. Kunskaper i historisk grammatik bör användas mycket försiktigt vid kategorisk behandling av dessa former. När de i allmänhet uttrycker utvecklingstendenser schematiserar de språkbeskrivningen i större eller mindre grad. Och en lexikografs främsta skyldighet är att så utförligt som möjligt beskriva semantiken hos varje uppslagsord (eller dess form). Som vi har sett har de aktuella formerna genomgått olika semantiska förändringar. Det vore alltför rigoristiskt att i ordboken förklara dessa formers semantiska innehåll och grammatiska funktion enligt förhandskonstruerade scheman från historisk grammatik. Det skulle bara dölja dessa formers verkliga natur.

3. I denna artikel skulle man åtminstone kort vilja beröra även andra mer frekventa postverb. I de nordliga litauiska dialekterna fyller former av illativt ursprung lauka(n), lauk(o)n, laukonais och den rent adverbiella formen laũk-16 ganska ofta funktionen som markör för mellanakt. Enligt LKŽ-materialet (granskat även i kompletteringskartoteket) bildar perfi-

¹⁶ I LKŽ (VII 176) förknippas endast formen laukan (och dess kortare variant lauka) med postverbfunktionen. Här kallas den en förstärkande partikel, men tolkas samtidigt semantiskt som adverbet šalin, vilket innebär ett inkonsekvent förfarande.

84 |

ROLANDAS MIKULSKAS

Perficientiva konstruktioner med dessa postverb bildas oftast av samma verb med annihilerande betydelse. De kan också delas in i de tre nämnda semantiska grupperna, jfr:

(i) predikat med betydelsen ’försvinna’:

(29) Džiūvo eglės laukan (laukon? – R. M.), išraudonavo ŠtS (LKŽᵥᵢᵢ 177).

(30) De gamla springer iväg lauk YL.

(ii) predikat med betydelsen ’förstöra’:

(31) Plöj laukan (laukon? – R. M.) de där ängarna; här är gräset glest, jorden blir bättre ŠtS (LKŽᵥᵢᵢ 176).

(32) I skogarna i Kurland sköt de vargungar laukan (laukon? – R. M.), men inte älgar ŠtS (LKŽᵥᵢᵢ 176).

(33) Men jag lägger inte längre undan [pengar], jag har att spendera pengar lauk JDR.

(iii) predikat med betydelsen ’avlägsna (skilja åt)’:

(34) Om ni hittar mögligt vax och döda bin eller yngel, så skär ni bort det laukan (laukon? – R. M.) S. DAUK. (LKŽᵥᵢᵢ 176–177).

(35) Trädgården måste vi röja bort lauka PKR.

(36) Han tog med sig en mina för att samla ihop den lauk efter kriget AKM.

(37) Jo, eftersom han redan hade supit ner sig, när utmätningsmannen flyttade ut på fältet LŽ.

(38) Klättra upp på marken, i björnens lin utåt SKD.

Bland de perficientiva konstruktioner som bildas av verb i den sistnämnda gruppen finns många oklara fall, där postverb kan anses fylla även funktionen att modifiera handlingens riktning i rummet, jfr:

(39) Han ska operera, man måste ta bort den där mjälten ut TRK.

(40) Jag hör bara – de bankar på dörren där ute (ute? – R. M.) Dr (LKŽᵥᵢᵢ 176).

En sådan dubbel tolkning är möjlig särskilt i de fall då en konstruktion som lokaliserar handlingens början, ”iš+genityvas”, också används i meningen, jfr:

(41) Sönerna bankar ut från gården, inte en enda människa visade sig TRK.

Frasen mūša laũk iš kiėmo kan tolkas: [mūša laũk] iš kiėmo = ’slår ut (från gården)’ och mūša [laũk iš kiėmo] = ’(slår) från gården ut’. I det senare fallet modifierar formen laũk inte så mycket verbet (mūša) som substantivet (kiėmas) i rumsligt avseende. 3.1. Tidigare har vi visat att postverbformen žemė(n) genetiskt hänger samman med predikat som betecknar vertikal rörelse nedåt. På liknande sätt skulle även formerna laũka(n), laũko(n), laũkonais, laũk kunna knytas till verb som uttrycker glidning, det vill säga horisontell rörelse. Men här tycks det genetiska sambandet vara starkare. Faktum är att den stora majoriteten av de nämnda formerna, som används tillsammans med verb som betecknar horisontell rörelse, redan måste betraktas som rumsadverb, jfr:

POSTVERBŲ PROBLEMA LKŽ

85

(42) Barn, spring ut! RDN (LKŽ_VII 184).

(43) Han gav sig iväg ut MŽK (LKŽ_VII 184).

(44) Vi sprang ut ur stugan, vi var rädda att husen skulle börja brinna TRKN.

(45) Driv ut hönsen ur stugan SLNT (LKŽ_VII 184).

I ett eller annat sådant yttrande med ett rörelseverb skulle man också kunna urskilja en perfektiv betydelse, jfr:

(46) Och du, dra åt helvete från mitt huvud, gå, din jävel, ut! PLN.

3.2. Med rörelseverb används de aktuella formerna i hela området väster om illativets användningsområde. Här uttrycker de vanligtvis endast rörelse utåt och bör betraktas som adverb. Den snabba adverbialiseringen av illativformen laukon berodde sannolikt på att substantivet laukas utvecklade sin semantiska struktur i riktning mot abstraktion. Substantivets mest abstrakta betydelser, ’plats under bar himmel’ och ’utsida’ (LKŽ_VII 178), betecknar i regel endast den ena sidan av rumsoppositionen inre kontra yttre. Ett sådant substantiv har inte längre någon objektbetydelse. Dess illativform laukon anger abstrakt en riktning i rummet (inifrån och ut) och är i praktiken redan ett adverb. Sådana adverb kan inte lokalisera slutpunkten (resultatet) för den handling de modifierar¹⁷. Kanske är det på grund av denna nedärvda semantiska egenskap som formerna lauka(n), laukon, laukonais (och den avledda formen lauk) mer sällan väljs som postverb i perfektiva konstruktioner än formen žemė(n) (och den avledda formen žemyn), eftersom de är mindre lämpade än den senare för att uttrycka att handlingen närmar sig sitt slut. När frågan om hur dessa postverbalt använda former ska behandlas och presenteras i den lexikografiska beskrivningen avgörs, bör man beakta att den semantiska skillnaden mellan illativformerna lauka(n) (et cet.) och adverbet lauk är betydligt mindre på grund av att objektbetydelsen i det ena fallet gått förlorad men i det andra bevarats, än skillnaden mellan žemė(n) och žemyn (et cet.).

4. Till uttryck för en mellanliggande verbaspekt skulle man också kunna knyta illativformen šalin. I LKŽ (XIV 446–447) kallas denna form, när den används postverbalt, ett adverb som betonar verbets betydelse. En genomgång av exemplen här och i kompletteringskartoteket visar tydligt att perfektiva konstruktioner med formen šalin huvudsakligen består av verb med betydelsen avlägsnande (separation), jfr:

(47) Han stängde dörren med en knuff TRK (LKŽ_XIV 447).

(48) Sedan häller du ut det där vattnet igen VVR (LKŽ_XIV 447).

(49) Du går omkring som en fågelskrämma – klipp bort håret JDR (LKŽ_XIV 446).

(50) Du kan tvätta kläderna, men får inte bort fläcken förrän solen går ner DR (LKŽ_XIV 447).

Med predikat som uttrycker försvinnande och förstörelse har endast ett eller annat yttrande belagts, jfr:

¹⁷ I yttranden med dessa adverb lokaliseras vanligtvis rörelsehandlingens början, och för detta används dessutom prepositionsfraser med betydelsen ’inre’, såsom ur stugan, genom dörrentrobos, pro duris och liknande.

86 |

ROLANDAS MIKULSKAS

(51) Bulorna torkar bort, se ŽR_xiv, 447).

(52) De där vävstolarna är utslitna, vi måste tillverka andra Šts (LKŽ_xiv, 447).

I många yttranden med predikat som uttrycker avlägsnande kan formen šalin anses samtidigt fylla adverbets funktion att ange rumslig riktning. Detta är inte förvånande – som adverb passar šalin semantiskt idealiskt ihop med verb med en sådan betydelse. Om verb med denna betydelse modifieras av formen šalin i dialekter som ligger långt från området där perficientivkonstruktioner används, bör den betraktas som ett rent adverb, jfr:

(53) Säg, måste hela handen sågas bort? KIVRŽ (LKŽ_xiv 446).

(54) På syrenäppelträdet måste du skära bort grenarna. SNT (LKŽ_xiv 446).

Med tanke på att de flesta sådana exempel kan tolkas på två sätt måste man medge att perficientivkonstruktioner med formen šalin (med undantag förstås för de sällsynta fall där verbet uttrycker försvinnande eller förstöring) inte är lika renodlade som till exempel konstruktioner med formen žemė(n). Därför uppstår också svårigheter när de ska återges i den lexikografiska beskrivningen¹⁸. Att perficientiven uttrycks svagt i sådana konstruktioner framgår bland annat också av att formen šalin ganska ofta följer efter prefixverb som redan ensamma kan beteckna en avslutad handling, jfr:

(55) De beordrade att riva de gamla ladorna KRT.

(56) Sedan rev de åter ner det där tornet LK (LKŽ_xiv 447).

(57) Vi skalar bort det där skalet och skär [äpplena] i stora bitar TV.

4.1. Orsakerna till att formen šalin är olämplig för att uttrycka perficientiv bör, liksom i det föregående fallet, sökas i dess semantik. Som adverb används formen i stor utsträckning i hela området väster om ilativens utbredningsområde. Liksom formen lauka(n) modifierar den oftast verb för rörelse bort eller rörelse i horisontalplanet i allmänhet. Den snabba adverbialiseringen av ilativformen šalin berodde sannolikt på att substantivet šalis fick en mer abstrakt betydelse. Substantivets mest abstrakta betydelse, ”en plats eller ett utrymme som ligger bortom något, avsides”, (LKŽ_xiv, 456) betecknar ena sidan av den rumsliga oppositionen centrum (där subjektet är lokaliserat) kontra periferi. Ett sådant substantiv har redan förlorat sin objektbetydelse. Dess ilativform šalin anger abstrakt en riktning i rummet (från den plats där subjektet befinner sig mot utkanten) och är i praktiken redan ett adverb. Denna form kan, liksom formen lauka(n), i sig inte lokalisera slutpunkten för den handling den modifierar, och är kanske därför mindre lämplig än formen žemė(n) för att uttrycka perficientiv. När man å andra sidan söker svar på frågan hur ord med en sådan semantik över huvud taget kan fungera som aspektmarkörer, bör man uppmärksamma det faktum att perficientiven hos de rörelseverb som modifieras av direktiverna laukan och šalin hör samman mindre med lokaliseringen av handlingens slut än med lokaliseringen av dess början, vilken alltid förutsätts i dessa konstruktioner.

¹⁸LKŽ ger på samma ställe exempel både från nordliga och sydliga dialekter. Ett och annat tydligare perficientiv tycks ha smugit sig in bland exemplen på adverbiell användning, jfr: De drog mig bort, och bra nog ŽEML (LKŽ_xiv 446); Jag tog en käpp för att slå bort den där hunden. END (LKŽ_xiv 446).

POSTVERBŲ PROBLEMA LKŽ

87

5. Alla postverb som används i nordlitauiska dialekter kan inte kopplas till illativkasus. Formen viršuo, som används av de nordliga samogitiska dialekterna, har sannolikt sitt ursprung i inessiv¹⁹. I den nordliga panevėžiškių-dialekten motsvaras den av formerna viršū (viršum), viš. I LKŽ tolkas alla dessa former semantiskt och förs upp som adverb. Eftersom de ofta uppträder efter vissa verb betraktas de inte sällan i Ordboken som beståndsdelar i fraseologiska uttryck som bildas med dessa verb (särskilt när verben används i överförd betydelse). Detta görs dock inkonsekvent, jfr:

(58) Han rusar rakt på, skäller: en uppvälld fåra Všk (LKŽ_XIX 605).

(59) Jag kan inte säga något, strax rusar rakt på Všk (LKŽ_XIX 621).

(60) När han får syn på den, rusar den rakt på som en galt TL (LKŽ_XIX 626).

Det sistnämnda exemplet återges i Ordboken inte längre som ett fraseologiskt uttryck (liksom för övrigt de andra närliggande samogitiska meningarna). Å andra sidan görs fraseologiska uttryck helt utan grund av sådana bokstavligt begripliga yttranden som Klättrar rakt upp [hunden], om du inte säger något Klk (LKŽ_XIX 626) m.fl.

5.1. Det är uppenbart att formerna i fråga i LKŽ inte förknippas med aspektkategorin. En genomgång av de här återgivna samogitiska yttrandena med formen viršuo visar att den oftast används med verb som betecknar horisontell rörelse (rusha, hoppa, gå, åka) och modifierar dem inte bara med avseende på riktning (visar en rak ansats mot något, ett angrepp rakt mot något), utan också med avseende på intensitet (visar en snabb ansats, ett plötsligt angrepp). Just i egenskap av handlingsintensifierare som betecknar att ett objekt eller fenomen plötsligt närmar sig något skulle de också kunna tolkas som grammatiska aspektmarkörer, eftersom de samtidigt uttrycker en rörelsehandling som snabbt närmar sig sitt slut (fram till en kollision eller kontakt).

5.2. Analysen av yttrandena visar att om verbet betecknar direkt (fysisk) kontakt med ett objekt, är formen viršuo i regel lättare att tolka som ett riktningsadverb, jfr:

(61) Det dånade [om bilen], tror jag, som om den kom farande rakt mot mig, jag darrade till Krš (LKŽ_XIX 626).

(62) Jag hade en tupp, – så rusar den rakt på! Rnv (LKŽ_XIX 626).

(63) Vi har sprungit undan de där tjurarna, – de rusar rakt på Žd (LKŽ_XIX 626).

Man kan anta att formen viršuo har ärvt funktionen som riktningsmodifierare för handlingen från en prepositions- (postpositions-) användning i yttranden av i grunden samma typ, jfr:

(64) Bilen körde längs vägen, och kom rakt mot personen RDN (LKŽ_XIX 626).

(65) Den där kon var mycket vild, den rusade rakt mot människorna AKM (LKŽ_XIX 626).

5.3. När dessa verb används i överförd betydelse, dvs. inte betecknar fysisk kontakt, är det lättare att betrakta formen viršuo som modifierar dem som ett postverb, jfr:

¹⁹ Formen viršūon finns också belagd; n är sannolikt hämtat från illativformen viršun: Nu rusar barnen rakt på den äldre Krš (LKŽ_XIX 627).

88 |

ROLANDAS MIKULSKAS

(66) Jag skulle inte vilja förråda de där barnen, [när] ovansidan på det där [är] svullen SD (LKŽ_xix 626).

(67) Han hoppar uppåt, river pojkstackarn i ögonen Krš (LKŽ_xix 626).

5.4. Perfientivets uttryck är tydligast när formen viršuo följer efter rörelseverb och anger att något (snabbt) närmar sig direkt till den plats där talaren befinner sig, jfr:

(68) Tyskarna kommer uppåt, men ryssarna [kommer] också Šts (LKŽ_xix 626).

(69) Vinden blåser stanken hitåt Trk (LKŽ_xix 626).

(70) Regnet kommer uppifrån, skynda er och räfsa Akm (LKŽ_xix 626).

Detta är begripligt, eftersom händelsen i de verb som modifieras av formen viršuo med en sådan betydelse ofrånkomligen hänger samman med att handlingens subjekt anländer (eller att objektet förs) till en viss punkt i rummet (längs vägen).

6. Slutligen bör en praktisk fråga tas upp, vilken uppkommer vid tillämpningen av termen postverb på de aktuella formerna i de fall då dessa står före verbet, jfr:

(71) Hönan kanske vill gala, huvudet slår mot marken Krš.

(72) Byn började brinna; invånarna fördes bort, några som slavar och andra ut på fältet (utåt? – R.M.) S. Dauk (LKŽ_vii 177).

Analysen av perfientivkonstruktioner visar följande tendens: ju renare uttrycket för den mellanliggande handlingen är, desto striktare är postverbets position fixerad efter verbet. Omvänt gäller att ju mer den grammatiska funktion som de omtalade formerna har sammanblandas med uttrycket för direktiv²⁰, desto friare är deras placering i satsen. Men även vid tydliga perfientiver är det fullt begripligt att postverbet ibland förekommer före verbet, om detta förklaras som ett textuellt fenomen, det vill säga beroende av omständigheterna kring yttrandets realisering. En sådan ”inversion” är möjlig när det finns en strikt regel som fastställer ordningsföljden mellan det perifrastiska perfientivets led endast på en djupare morfosyntaktisk nivå. Således är det fullt berättigat att använda termen postverb för att beskriva de aktuella formerna.

SLUTSATSER

1. Det råder inget tvivel om att perfientiva konstruktioner förekommer i de nordliga litauiska dialekterna. De måste representeras på ett korrekt sätt i LKŽ:s text.

2. I LKŽ bör de perfientiva konstruktionerna anges under de former av sina verb som uttrycker mellanliggande aspekt. Dessa former bör behandlas så enhetligt som möjligt grammatiskt. Därigenom uppnås en maximal koncentration av de aktuella konstruktionerna på ett och samma ställe, vilket gör det möjligt att bedöma deras geografiska utbredning. En enhetlig presentation av dessa perfientivmarkörer skulle också göra den elektroniska sökningen i den nya LKŽ-utgåvan som håller på att utarbetas mer transparent.

²⁰ Perfientiva konstruktioner med postverb av annan semantisk karaktär, såsom kiaurai, ilgai, kiekai och liknande, har inte undersökts.

POSTVERBŲ PROBLEMA LKŽ

89

3. Aspektuttrycket i de perficientiva konstruktioner som används i de nordliga litauiska dialekterna varierar i tydlighet. Perfientivets renodling beror på graden av desemantisering hos de former som markerar dess grammatiska funktion. Ju mer desemantiserade dessa former är, desto renare är uttrycket för mellanliggande aspekt. Möjligheterna till resemantisering av dessa former, dvs. när de kan tolkas som rumsadverb, beror delvis också på predikaten i yttrandenas semantik.

4. Det finns ingen teoretisk grund för att betrakta de aktuella formerna som adverb. I ordboken räcker det att använda den formella termen postverb (förkortat – postv.); vid behov kan definitionen använda neutrala termer som illativform, adverbiell form eller liknande (beroende på formernas semantiska karaktär).

5. Vanligast är perficientiva konstruktioner med postverbet av illativ karaktär žemė(n) (į žemę) och dess lokala varianter av adverbiell karaktär (i nordvästsamogitiska) žemyn (žemyn) och žemynais (žemynais). Dessa postverb följer vanligen efter verb med betydelsen att försvinna, förstöra och avlägsna (avskilja). Perfientivbetydelsen i dessa perifrastiska konstruktioner är som tydligast. Endast ett fåtal fall verkar tvetydiga, när de nämnda verben samtidigt uttrycker en vertikal rörelse nedåt (då kan de aktuella formerna också uppfattas som rumsadverb).

6. Perficientiva konstruktioner med postverbet žemė(n) används längs hela den lettiskspråkiga gränsen i Litauen. Den södra utbredningsgränsen för dessa konstruktioner kan betraktas som den allmänna sydgränsen för perfientivets utbredning i de nordliga litauiska dialekterna; den kan tjäna som riktmärke i fall där de aktuella perifrastiska konstruktionerna kan tolkas på två sätt.

7. Postverb av illativt ursprung lauka(n), (lauko(n), laūkonais) och šalin bör snarare betraktas som former av adverbiell karaktär, liksom formen laū́k. Perficientiva konstruktioner med dessa postverb är av blandad typ, eftersom de ofta också kan tolkas som modifierare av rörelseriktning i rummet. Perfientivuttrycket är något tydligare i konstruktioner med samma verb av annihilerande betydelse som bildas med dessa postverb. De former som följer efter verb för horisontell rörelse (förflyttning) är lättast att tolka adverbiellt, och därför är deras postverbala funktion mest ”skymd”.

8. Ett begränsat antal verb som betecknar angrepp eller plötslig förflyttning bildar perficientiva konstruktioner med den samogitiska formen av inessivt ursprung viršūo. Denna form modifierar ofta satsens handling både med avseende på kvantitet (den uttrycker rörelsens intensitet) och riktning i rummet (rakt mot objektet), och är därför inte en rent grammatisk markör (för aspektfunktionen). Den postverbala funktionen hos formen viršūo framträder tydligast när den följer efter rörelseverb. När den uttrycker att något plötsligt närmar sig direkt mot yttrandets subjekt uttrycker den samtidigt också rörelsehandlingens slut.

9. I ordboken bör dessa former, som fungerar som markörer för mellanliggande aspekt, förses med beteckningen postv. och anges separat från adverben. Bäst vore naturligtvis att ta upp dem i en egen artikel. För att så många perfientiva konstruktioner som möjligt ska presenteras på ett och samma ställe bör de lokala varianterna, där så är möjligt, också anges under huvudformerna. Anta till exempel att LKŽ:s metodik inte tillåter att formerna žemė(n) och žemyn (žemyn) tas upp i samma lexikografiska artikel, men det är ändå ändamålsenligt (och som vi har visat finns det också teoretiskt stöd för detta) att jämte perfientiv med den syntetiska illativformen žemė(n) ange

90

ROLANDAS MIKULSKAS

exempel med en perifrastisk illativform į žemę (eller omvänt, såsom gjordes här i artikeln žemė). På liknande sätt skulle man i en artikel, vid sidan av konstruktioner med postverbet žemyn (žemyn), kunna ta med exempel med dess längre variant žemynais (žemynais), på samma sätt som adverb presenteras i artikeln žemas, -a

TABELL 1. YTTRANDEN MED PERFICIENTIVA KONSTRUKTIONER

PREDIKAT (VERB MED BETYDELSEN FÖRGÅNG)

Verb | žemėn | žemė | į žemę | žemyn | žemyn | žemynais | žemynais dö | PLNG, LG, SKD, TRKN, ŠTS, YL, TRK, AKM, VGR, MŽK x 2 | KRŠ, TRŠ | TL | DR, GRŠL, PLT | SD, VGR | LNK | SK sprógti | KLVRŽ, TRK x 3 | RDN, KRŠ | — | DR, SKD, BRS | SD, TRK | — | — dvesti | KRT, PLT, x 2, KLVRŽ, AKM | KRŠ | — | SD | — | — | — benġtis | TRK | — | — | — | — | — | — šlóṗti | AKM | — | — | — | — | — | — káršinties | ŠTS | — | — | — | YL | — | — kandėti | ŠTS (om päls) | — | — | — | — | — | — šálti | ŽEML, MŽK, TRK x 3 | — | PP | — | KLVRŽ x 2, TRK | — | — skęsti | — | — | VKŠ, LŽ | ŠTS | — | — | — eiti ‘slinkti’ | VGR (om mustascher), RDN (om hår) | — | — | — | — | — | —

POSTVERBŲ PROBLEMA LKŽ

91

FORTSÄTTNING PÅ TABELL 1

Verb

žemėn

žemė

į žemę

žemyn

žemyn

žemynais

žemynais

šėrties

Šts

birti

Ms (om eggar)

sir(g)ti

YL

falla

SKD (om huvuden i krig)

galiuoties

SKD

försämras

SKD

TABELL 2. PREDIKAT FÖR YTTRANDEN MED PERFICIENTIVA KONSTRUKTIONER (VERB MED BETYDELSEN ’FÖRSTÖRA’)

Verb

žemėn

žemė

į žemę

žemyn

žemyn

žemynais

žemynais

šauti

grannen KL, [person] PLT, [person] KRTN, [person] ALS, [person] YL, [person] ŽEML, den där ormen TRK, [person] SK, kärringen VŠK, föräldrarna PS, kommunisten PPL, mannen KPR

[person] KAL, [person] SD, [person] GD

en sådan orm SD, en person ŽD x 2, [person] YL, [person] SD

mušti

barnet TRK, fadern TRK

[person] TRKN

[människa] YL

92

ROLANDAS MIKULSKAS

FORTSÄTTNING PÅ TABELL 2

Verb

nedåt

jord

i jorden

nedåt

nedåt

nedåt

nedåt

[sak] TRK, [människa] YL, flugor END

(ihjäl)slå

döda människan PLNG

avsluta

[människa] ŽEML, gumma TRK

sig själv SD

ta liv

[en människa] SD

hänga

[en människa] LC

[en människa] YL

strypa

[en människa]TRK

[en människa] TRK, [en människa] Ms

vråla

ett vildsvin KRŠ

skjuta ‘skjuta’

människoslaktare KRŠ

mördare PVN

döda

[en människa] YL

plåga

[varna] PLT

(su)lėsti

vištyčius ŠTS

mučyti

senę VKŠ

(nu)daužti

senūsius ŽEML

ganyti

dobilus ŠTS

javus PLNG

POSTVERBŲ PROBLEMA LKŽ

93

TABELL 2, FORTSÄTTNING

Verb till marken marken ner i marken nedåt nedåt nedför nedför tränga (om trängsel i kyrkan) SLNT (om smärta) ŠTS tröska lin ŠTS bita (om sträng kyla) ŠTS hugga [en människa] ŠTS skära (om sjukdom) Sd

TABELL 3. PREDIKAT I UTTRYCK MED PERFICIENTIVA KONSTRUKTIONER

PREDIKAT (VERB MED BETYDELSEN ATT AVLÄGSNA (SKILJA ÅT))

Verb till marken marken ner i marken nedåt nedåt nedför nedför ta av skinnet YL, korset TrK, sjalen KlK, mössan KlK, handen KlK, smyckena Vgr, skalet JDP, rödbetorna AKN dammet Pp dra av rocken JNŠ, [kläderna] VŠK rocken LK spänna för hästen KlK, hästen ŽG, stona KlvrŽ [hästen] TrŠ

94 |

ROLANDAS MIKULSKAS

TABELL 3, FORTSÄTTNING

Verb

till marken

marken

ner i marken

nedåt

nedåt

nedför

nedför

kasta

[mat] PLN, lapp LNKV, öl KRČ

rökning KRŠ

skära

träd VŽ, huvud KL, ben TRK, huvud VB

huvud KrŠ

huvud LK

ben TrK

riva (sig)

[hus] KRTN, hus ŠTS, skola KLK, litet hus SLČ

[hus] YL

klippa

skägg SD, mustascher SD, [material] YL, material ŽG

skära

[spannmål] BDR, gips BDR, päron ŽG, ben VKŠ

hassel AKM

ben KRG

rycka upp

lin KLVRŽ, ogräs KRŠ

potatis KRTN, lin JDR, lin KLP

bita

potatis SD

potatis TrK

bryta

hand TrK

pilla

bin MŠK

(av)riva

lökens skal Č

riva

finne VKŠ

bära

kruka KL

POSTVERBŲ PROBLEMA LKŽ

95

TABELL 3 FORTSÄTTNING

Verb på marken jord till jorden nedåt nedåt nedåt nedåt

lyfta en gryta KL en stekpanna Lk [en gryta] SD

sätta på sig en ring TrK byxor ŠAUK strumpor GrŠL

klä (på sig) [en människa] TrK

klä sig LKŽ Ms ‘klä på sig’

skölja munnar PlT

skala björkar AkM

täppa till honung ŠtS

kasta bort överståthållaren JDR

rulla en gammal man RDN

vända regeringen Skp

FÖRKORTNINGAR

LKA_III – Atlas över det litauiska språket 3, morfologi, red. K. Morkūnas, Vilnius: Mokslas, 1991.

LKE – Encyklopedi över det litauiska språket, red. V. Ambrazas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1999.

LKŽ_VII – Litauisk ordbok 7, red. J. Kruopas, Vilnius: Mintis, 1966.

LKŽ_XIV – Litauisk ordbok 14, red. K. Ulvydas, Vilnius: Mokslas, 1986.

LKŽ_XIX – Litauisk ordbok 19, red. V. Vitkauskas, Vilnius: Institutet för vetenskap och encyklopedisk publicering, 1999.

LKŽ_XX – Litauisk ordbok 20, red. V. Vitkauskas, Vilnius: Litauiska språkinstitutet, 2002.

LITERATŪRA

Ambrazas, V., red., 1997: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika. Trečiasis pataisytas leidimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Daujotytė, V. 2002: Pamatinis kultūros tekstas. Dvidešimt lietuvių kalbos žodyno tomų, sudarė J. Zabarskaitė, Z. Šimėnaitė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 34–35.

Girdenis, A. 1984: Stratifikacinis lietuvių kalbos veiksmažodžio morfologijos modelis. Kalbotyra 35(1), 25–30.

Girdenis, A., Kačiuškienė, G. 1986: Paraleliniai reiškiniai latvių ir šiaurinių lietuvių veiksmažodžio sistemo­se. Kalbotyra 37 (1), 21–27.

Gudavičius, A. 2000: Etnolingvistika, Šiauliai: Šiaulių universitetas.

96 |

ROLANDAS MIKULSKAS

LAIGONAITĖ, A. 1957: Vietininkų reikšmė ir vartosena dabartinėje lietuvių kalboje, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

LIPARTĖ, E. 2000: Inatyvo resp. prieveiksmio laukan reikšmės ir galimi sinonimai lietuvių kalbos tarmėse. Acta Linguistica Lithuanica 43, 144–151.

PAULAUSKIENĖ, A. 1989: Gramatinės lietuvių kalbos vardažodžių kategorijos, Vilnius: Mokslas.

ULVYDAS, K., red., 1971: Lietuvių kalbos gramatika 2, Vilnius: Mintis.

ZINKEVIČIUS, Z. 1966: Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mintis.

ZINKEVIČIUS, Z. 1980: Lietuvių kalbos istorinė gramatika 1, Vilnius: Mokslas.

Gauta 2003 04 22

Rolandas Mikulskas Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 2055 Vilnius, Lietuva