ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

LI (2004), 49 – 57

Om bildandet av adessiv¹

Ilja A. Seržant

Universität zu Köln

Artikeln behandlar bildandet av den litauiska adessiven. Det visas att grammatikaliseringen av adessivkonstruktionen (med den proto-baltiska postpositionen Baltic *pie) ägde rum efter Leskiens lag hade verkat. Rosinas’ (1999) påstående, enligt vilket adessivens singularformer bygger på gamla dativformer, granskas kritiskt och avvisas av såväl morfologiska som syntaktiska skäl. Ett försök görs att förklara de dialektala och forn­litauiska dativformerna i singular på -i, -u och -ie i i-, u- respektive o-stammar.

0. I N L E D A N D E A N M Ä R K N I N G A R

Som bekant har adessiven (liksom allativen) bevarats bäst i forn­litiska texter², medan den i moderna litauiska dialekter, med få undantag, endast förekommer i form av adverb³. Följande exempel kan hämtas från dialekter där adessiven fortfarande har bevarat sin kasusfunktion: ḋiẽv́ier, vaĩkier, vẽšier från Gervėčiai (Arumaa 1930: 66), bó̇vair, marčẽ̇ir från Zietela (Stang 1958: 184).

Syftet med artikeln är att precisera kronologin för adessivens bildande samt att kritisera det antagande som framförts av Rosinas (Rosinas 1999), nämligen att adessivens singularformer skulle bygga på en gammal dativändelse.

1. F Ö R U T S Ä T T N I N G A R

1.1. Bildandet av adessiven och allativen går sannolikt tillbaka till samma epok. Detta stöds både av den fullständigt identiska bildningsprincipen och av postpositionens form.

1.2.1. Bildandet av adessiven (möjligen även allativen) bör förläggas till tiden efter Leskiens lag om förkortning av akutbetonade auslautande längder hade verkat. Utifrån detta antagande kan följande former härledas helt regelbundet, utan användning av analogi:

– adess. singular av i-deklinationen, t.ex. sūnìp (Zinkevičius 1966: 202) < *sūnū + pi < *sūnū < *sūn-úo < *sūn-ōu (jfr vediskt loc. sg. paśāu). Den oförkortade formen *sūnōu+pi skulle på litauiska sannolikt ha gett **sūnuopi, i vilket fall den inte skulle ha gett sūnìp(i);

¹ Jag vill uttrycka min tacksamhet för många råd och mycket hjälp till R. G. Derksen samt Axel Holvoet.

² Om funktionen, se Range (1995), Kavaliūnaitė (2001).

³ Undantag utgörs av dialekterna i Zietela, Lažūnai och Gervėčiai, jfr Zinkevičius (1966: 202).

50 |

Илья А. Сержант

– utvecklingen av formen för adessiv singularis i i-deklinationen var helt analog: den indoeuropeiska lokativändelsen *-ēi, jfr vediska agnā́, gammalattiska grekiska πόλῑ-ῐ (Rix 1976: 51). Denna ändelse borde i litauiskan ha gett -i. Just en sådan form är belagd i gammallitauiska texter (jfr Kazlauskas 1968: 153): ūgnip (DP 158₆, 158₄₁), schirdipi⁴ (Mažvydas’ katekes: 448₁₅, 446₆).

Den skenbara motsägelsen utgörs av den nasala konsonanten i pluralformerna, eftersom den enligt Leskiens lag borde ha försvunnit, t.ex. dievuosemp och inte **dievuosep, vid instr. sg. rankà (< *án) och acc. sg. ranką̀ (*-ăn). Detta förklaras av att den nasala konsonanten i detta fall infördes i adessivens pluralform genom analogi. Här finns flera möjligheter, exempelvis genom analogi med allativ plural dievump (-um- < gen. pl. dievų) till adessiv plural *dievuosup > diewūsuntp (Rosinas 1999: 178–180), eller genom analogi med den pronominala ändelsen jamp(i) < jamip(i). Att den nasala konsonanten tillkom genom analogi bevisas också av dess förekomst i ännu inte analogiskt förändrade adessivformer i vissa västliga gammallitauiska texter, t.ex. Vilentas, Daukša wifjūmp (exempel se Zinkevičius 1982: 30).

Det är omöjligt att fastställa stavelseintonationen före postpositionen -p(i) av följande skäl. Enligt Zinkjavičius (Zinkevičius 1966: 210; §280, 281 samt 222: §310, 311 m.fl.) hade den stavelse som föregår postpositionen -p(i) i merparten av de uppteckningar av dialekter som gjorts av Būga, Arumaa och Laigonaitė akutintonation i båda ad-kasus⁵. Därför tvingas vi anta metatoni (métatonie rude), genom vilken ursprungligen cirkumflexa⁶ ändelser övergick till akuterade. De cirkumflexa formerna av adessiv och allativ kan därvid förklaras genom analogi med cirkumflexen i ändelserna hos de grundläggande kasus som ligger till grund för adessiv och allativ. De akuterade ändelserna kan däremot inte förklaras genom analogi, eftersom alla genitiv- och lokativändelser har cirkumflexintonation eller förkortats enligt Leskiens lag. K

⁴Just så förklarar Kazlauskas formen av i-deklinationen (loc. cit.); Stang (loc. cit.) anser däremot att denna ändelse har lånats från konsonantdeklinationen. Här bör man emellertid invända att låneprocessen för det första sker i motsatt riktning, dvs. att ändelserna i konsonantdeklinationen ersätts med ändelserna i i-deklinationen, och inte tvärtom. För det andra finns det, eftersom ändelsen -ip(i) (med beaktande av att Leskiens lag verkar före den slutliga utformningen av Adessiv) är helt regelbunden, inget behov av att förklara den genom analogi, desto mindre som ändelsen i u-deklinationen (sūn-up) då förblir oförklarad, eftersom antagandet först av analogin konsonantdeklination > i-deklinationen, därefter i-deklinationen > u-deklinationen förefaller oss helt osannolikt.

⁵ Enligt Zinkjavičius utgörs det enda undantaget av Stang och Grinavetskene, som fastställde cirkumflexintonation. I Stangs arbeten (t.ex. Stang 1966: 228) har emellertid endast ändelsen ades. sg. f. galvōs(p) cirkumflexintonation.

⁶ Exempelvis adess. sg. namtēr, som bygger på den forna lokativen *o-osnov, jfr namiẽ, ankštiẽ (Zinkevičius 1966: 209), liksom gen. sg. diẽvo (eftersom den inte förkortats enligt Leskien (i **-a och inte heller genomgått någon förskjutning av iktus från den cirkumflexa stavelsen enligt Saussure–Fortunatov) vid akuten i allativ, jfr dievóp(i) (Stang 1966: 228; Zinkevičius 1966: 210).

К ВОПРОСУ ОБ ОБРАЗОВАНИИ АДЕССИВА

| 51

Även lettiska reliktformer talar till förmån för metatoni, jfr (ME_II: 320): kūr (= lit. kur̃) och (ME_II: 325): kurp (= lit. **kùrpi(i))⁷.

1.2.2. Bildandet av adessiv och allativ måste gå tillbaka till den tid då postpositioner reducerades i vissa positioner⁸, på ett sätt som i praktiken liknar det indoeuropeiska avljudet. Denna punkt kräver en ytterligare förklaring. Saken är den att som postpositioner i sekundära analytiska kasus i östbaltiska användes deras reducerade varianter, jfr adessiv/allativ -p(i) i förhållande till den besläktade prepositionen priē, illativ -na (inte **-nu!) < *no i förhållande till den besläktade prepositionen *no (nuo, nu-). Dessa par går enligt vår uppfattning tillbaka till en relativt gammal period i urbaltiskan, då betonade och obetonade alloformer av prepositioner/postpositioner/prefix existerade. Till dessa kan man också lägga lettiska *еп i ie-kšā < *en-k-šā i förhållande till litauiska i < *in < *n, liksom lettiska sa- / sam- (t.ex. suods < *san-ds) < *som i förhållande till den litauiska prepositionen su < *sum < *sm̥.

1.3. Vidare bör det påpekas att eftersom adessiv åtminstone existerade även i urlettiskan – vilket former som šūrp, kurp vittnar om – måste tiden för dess uppkomst förläggas till den epok då urlettiska och ur litauiska visserligen redan skilde sig åt genom vissa dialektala nyanser (t.ex. Leskiens lag §1.2.1), men ännu fritt kunde utbyta innovationer.

2. S Y N T A X

Den huvudsakliga stötestenen i den traditionella förklaringen av adessiven som en kasus som analytiskt bildats på grundval av lokativ är diskrepansen i den syntaktiska användningen av syntetiska och analytiska adessivkonstruktioner: Verb – prie(g) – Dat., men Verb – Lok. singularis – *prie (Rosinas 1999: 174), trots att de syntetiska och analytiska allativkonstruktionerna helt motsvarar varandra: Verb – prie(g) – Gen. singularis och Verb – Gen. singularis – *prie. På analogi med andra pre-/postpositioner: dėl to och todėl eller drin to och todrin skulle formen Wießpati̇r enligt Rosinas mening helt motsvara prieg Wießpati och är därför, liksom i det sistnämnda fallet, dativ.

⁷ Hittills är den exakta orsaken till metatonin (métatonie rude) inte klar för oss. Som hypotes kan man anta att formerna på -ri i själva verket inte bygger på postpositionen p(r)ie, utan på arie. Vad gäller semantiken kan man här som typologiskt exempel anföra sättet att bilda adessiv betydelse i fornryska och i ryska dialekter med hjälp av prepositionen o / ob (< *op-) (Toporov 1968: 188), som helt och hållet (semantiskt och etymologiskt) motsvarar litauiska apie. Fonetiskt sett borde prepositionen apie emellertid ha gett akut, t.ex. i adessiv singularis av ā-deklinationen *-ai-api > *-ajapi > -áipi. Enligt Stang (Stang 1966: 157) betedde sig sekvensen *-ViV- analogt med sekvensen -VuV-, t.ex. kiáutas < kẽvetas.

⁸ I samma riktning går också Rosinas uppfattning (1999: 174).

52 |

И л ь я А. С е р ж а н т

Här skulle man vilja invända följande. Bildandet av adessiv och allativ ägde inte rum under fornli­tauisk tid, utan betydligt tidigare (jfr § 1.2.2; § 1.3), och en jämförelse med konstruktioner av typen dėl to och todėl är därför inte helt korrekt, eftersom exempelvis ingen reduktion uppträder i den postpositiva formen -dėl **-dėl (jfr § 1.2.2), dvs. att den har bildats enligt en helt annan princip och följaktligen under ett annat relativkronologiskt skede i språkets historia. Därmed är diskrepansen mellan rektionen i fornli­tauiska prie + dat. och bildandet av adessiv lok. + -pi < *-prie enligt vår mening inget tungt argument. Här räcker det att anta att prie under den epok då adessiv och allativ uppkom styrde (även) lokativ. Som det förefaller vittnar även lettiska reliktformer tūrp, kūrp om detta, där tūr och kūr har en betydelse som liknar lokativens. Dessutom styr prepositionen *prie i de närbesläktade slaviska språken lokativ, jfr ryska при доме / домах, inte **при дому / домам.

3. F O R M E L L D E L

För att härleda adessiv singularis ur dativ, såsom Rosinas gör (Rosinas 1999), krävs antagandet av en hel rad otillåtna utvecklingar genom analogi:

3.1. ā- (ē)-deklination: Formerna bóbaip (1), mergáip / mergáip (4) (Zinkevičius 1966: 222) innehåller enligt vår mening den gamla lokativändelsen *-ai < *-eh₂-i (se Seržant 2004). Om man emellertid uteslutande utgår från ā-deklinationens singularform kan man inte fatta något entydigt beslut beträffande den kasus som ligger till grund för adessiven. Här bör man stödja sig på sättet att bilda adessivens övriga former.

3.2. i-deklination: Formerna ūgnip (DP 158₆, 158₄₁), schirdipi (Mažvydos Kat. 446₆, 448₁₅) innehåller enligt vår mening den gamla lokativändelsen i singularis av i-deklinationen, förkortad enligt Leskiens lag, *-ēi > *-ie > -i (jfr § 1.2). Rosinas (Rosinas 1999: 175) förklarar adessivformen som uppkommen på grundval av dativ på -i. Det bör emellertid påpekas att det, om man följer Rosinas, förblir oförklarat varför i-deklinationens huvudsakliga och regelbundna dativform -i (aviē)⁹ (Stang 1966: 208), som har bevarats än i dag (Zinkevičius 1966: 230), inte tjänade som grund för bildandet av adessiven, utan att en marginalform -i lades till grund, vars uppkomst inte är helt klar¹⁰ (jfr även § 4.4).

3.3. u-deklination: Här förekommer i alla fornli­tauiska texter och moderna dialekter endast adessivformen singularis på -up(i), jfr sūnup(i), medan dativformen slutar på -ui / -uo. I detta fall förklarar Rosinas (Rosinas 1999: 174–

⁹ Jfr fornslaviska dat. singularis av fem < *-ei, sanskrit kaveḥ < *-ei.

¹⁰ Huvuduppfattningen (t.ex. Stang 1966: 208) är att denna ändelse lånades från konsonantdeklinationen. Inom modern indoeuropeistik rekonstrueras ändelsen emellertid uteslutande som en som inte kan genomgå ablautväxling, *-ei; se Rix (1976: 117), Meier-Brügger (2002: 198-9, särskilt § 5) m.fl. Redan Szemerényi (1990: 173) rekonstruerar över huvud taget inte dativändelsen singularis **-i.

К ВОПРОСУ ОБ ОБРАЗОВАНИИ АДЕССИВА

| 53

5) förklarar denna avvikelse med att adessivet bygger på en äldre dativändelse -i.

Det första som bör framhållas är det faktum att i samma texter där dativ av substantiv på -i förekommer, finns också pronominal dativ på -mu, jfr. Jamig DP 433₃₀, Tamig DP 331₁₈ m.fl., vilket Rosinas själv påpekar (1999: 175). Om vi däremot följer Rosinas antagande skulle vi även här förvänta oss adessiv på *-up, t.ex. **tamur, **jamur; såvitt jag vet förekommer emellertid sådana former varken i litauiska dialekter eller i gammallitauiska texter. De kända pronominala adessivformerna innehåller däremot, som bekant, den gamla pronominala lokativändelsen, jfr. tatir (> tamp) / tamimp (-т- analogiskt efter allativ).

Vidare påpekar Zinkevičius (1966: 120) en dativändelse i singularis på -i (eller motsvarande reducerad stavelsebildande ändelse) i området ungefär kring Panevėžys (se även kartan över denna ändelses utbredning N75 (Zinkevičius 1966: 520)), samt i söder, ungefär i Dzūkija. För en riktig tolkning av denna ändelse i området kring Panevėžys bör det framhållas att det är just i detta område som en stark reduktion av ändelserna förekommer; exempelvis slutar instrumentalis singularis i Šeduva på -’ (ràg’), medan dativ har -u (ràgu) (Zinkevičius 1966: 120: §115), fastän dessa ändelser enligt Rosinas här borde ha sammanfallit. Dessutom räcker det för jämförelsens skull att jämföra ё-deklinationen. Här förekommer i samma område dativändelsen -e, inte -ei. Således kan ändelsen på -i betraktas som en dialektism, införd från nordöstaukštaitiska dialekter¹¹, med tanke på att utbredningen av ändelsen -i bildar ett sammanhängande område. Till stöd för detta talar enligt vår mening entydigt även dativformen av bestämda adjektiv på -iam, som förekommer i samma texter som substantivens dativ på -i, trots att det är känt att den bygger på den pronominala formen jami, där den sista stavelsen har apokoperats; jfr. exemplen hos Mažiulis (Mažiulis 1970: 108). Det har alltså skett en fonetisk förkortning av slutlängderna. Som angavs i 1.2–3 är epoken för adessivets och allativets uppkomst betydligt äldre än en sådan förkortning av auslautlängderna.

Det är också möjligt att förklara denna ändelse som en gammal lokativändelse som trängt in i dativen, se § 4.4. Hur som helst kan ändelsen -i i dativen inte vara gammal, eftersom den inte kan härledas vare sig från den indoeuropeiska dativen i i-deklinationen (< *-ouei, jfr. slav. synovy, fvn. vāhave), eller från dativen i o-deklinationen (< *ōi).

Således kan adessivformen sī̀nūr inte vara bildad på basis av dativen.

¹¹ Att gammallitauiska texter inte är en monogen återspegling av en och samma dialekt eller dialektala varietetsform framgår av talrika fakta. Som exempel kan betoningen i Daukšos Postilė nämnas, där både den äldre betoningen och en betoning som förskjutits en stavelse bakåt, karakteristisk för de nordliga aukštaitiska dialekterna, förekommer samtidigt.

54 |

Илья А. Сержант

3.4. o-deklinationen: Adessiv singularis av typen diever(i) (dievin(i) – mer sällan) motsvarar inte heller dativändelsen, känd som -ui eller dial. -uo < *-uoi. I gammallitauiska texter förekommer i motsvarande analytiska konstruktion dativändelsen -ui eller -u: (...) [toios prieg anám Angelu_i DP 41₂₂; (...) prieg karunawoiṃu erβkiečieys PS II 244₁₄, även prieg + dat. på -i (-ie- mer sällan): kaip turi weiktis prieg dwari io DP 434₁₆, prieg Sakramentu PS II 65; prieg stāli PS II 189₁ (Rosinas 1999: 175). Att det rör sig om dativ framgår av det kongruenta pronomenet: (...) kurie ik tam’ mẽti bus numirẽ DK 146_12–13. Rosinas (Rosinas 1999: 176) föreslår att denna ändelse förklaras genom följande proportion: *dat. (pirt)-ei: lok. (pirt)-ei = lok. *namei: dat. x, där x = *(nam)ei.

I detta fall bör det framhållas att varken lokativändelsen i singularis av i-deklinationen eller lokativändelsen i singularis av konsonantdeklinationen någonsin var **(pirt)-ei. I det första fallet var den *-ēi > *-ei > -i, i det andra *-i > -i. För att således upprätthålla denna proportion måste Rosinas förklara lokativändelsen i singularis av i-deklinationen *(pirt)-ei som lånad från konsonantdeklinationen, vilken i sin tur övertogs från o-deklinationen, t.ex. pamiẽ. Förutom att denna förklaring är helt ad hoc kan man dessutom invända följande:

1. Den regelbundna indoeuropeiska lokativändelsen i singularis för stammar på konsonant har bevarats väl i praktiskt taget alla aukštaitiska dialekter i formen -uje, där det gamla *-i förlängdes analogiskt efter lok. singularis av ā-deklinationen eller helt enkelt efter motsvarande lokativ pluralis (på samma sätt förklaras t.ex. även i-deklinationens ändelse -uje / (-ūje)). Uttryck av typen lig rači̇am vãkarie/-i är relikter av den regelbundna dativändelsen i konsonantdeklinationen (Mažiulis 1970: 146). Dvs. i konsonantdeklinationen fanns dat. -ie, lok. *-i (i den utvidgade formen -uje), medan i-deklinationen hade dat. -ie, lok. *-ēi > *-ie + utvidgare > -i (enligt Leskiens lag) + utvidgare. I ingendera deklinationen sammanföll alltså dativ och lokativ ursprungligen. Såvitt det kan bedömas finns det således inte ett enda faktiskt belägg för antagandet att konsonantdeklinationen en gång hade lokativändelsen -ie < *-ei; tvärtom vederlägger de lokativformer av konsonantstammar som har bevarats till i dag detta antagande, eftersom de snarare går tillbaka på det gamla *-i (t.ex. akmenyje, förlängning analogiskt efter illativ), än på *-ie. Följaktligen existerade proportionens första del – lok. (pirt)-ei – inte.

2. Den bild Rosinas tecknar är också oacceptabel i det avseendet att enligt hans rekonstruktion var dativändelsen i singularis av o-deklinationen vid tiden för adessivets uppkomst påstått *-ei (t.ex. i dievier < *-ei-ri), dvs. en innovativ form, medan dagens dativform i singularis -ui, zem. -uo och deras varianter, som bekant, är den ursprungliga dativändelsen i singularis¹² och följaktligen äldre än *-ei. Påståendet att i ett äldre

¹² Dativändelsen i o-deklinationen i det indoeuropeiska språket var uteslutande *-o-ei > *-ōi. Eftersom detta påstående är opinio communis anger jag ingen specifik litteratur.

К В О П Р О С У О Б О Б Р А З О В А Н И И А Д Е С С И В А | 55

att en förnyad form var utbredd under en viss epok, medan den äldre formen i modern tid, med få undantag, finns kvar på samma plats, innehåller enligt vår mening en praktiskt taget oöverstiglig motsägelse. Några varianter på hur denna ändelse, efter bildandet av adessiven på grundval av den av Rosinas rekonstruerade dativen *-ei + *ri > *-eiri > (diev)-iép(i), ersattes med den äldre dativändelsen –ui, žem. –uo, föreslår Rosinas inte, och enligt vår mening går de inte heller att finna.

Den ovanligare formen av adessiv dievip är ett lån från i-deklinationen.

Således kan adessivformen dieviep inte ha bildats på grundval av dativen.

3.5. Sammanfattningsvis kan man alltså säga att om adessivens flexion endast i ā-deklinationen (3.1) kan tolkas på två sätt – både som dativ + ri och som lokativ + ri –, så är detta i övriga fall antingen mycket osannolikt (i-deklinationen, 3.2) eller helt omöjligt (u- (3.3), o-deklinationen (3.4)). Om man vidare utgår från att bildandet av adessivformerna i alla dessa deklinationer inte ägde rum under helt olika epoker av språkets utveckling, utan under ett och samma relativt-kronologiska utvecklingsstadium, vilket framgår av postpositionens beskaffenhet (se 1.2.2), måste man anta att bildandet av alla singulara adessivformer ägde rum parallellt och att de följaktligen alla innehåller motsvarande lokativändelse med postpositionen -pi.

4. R E S U L T A T

4.1. Rosinas (Rosinas 1999) bestrider inte den hittills allmänt vedertagna uppfattningen att pluralformerna av adessiven bygger på motsvarande lokativformer. När det gäller framställningen av pluralformerna av adessivens utveckling och ursprung vill jag helt instämma med Rosinas (Rosinas 1999: 178–180), där han uttalar sig till förmån för den tolkning som föreslagits och underbyggts av Stang (Stang 1966: 185–6), nämligen att pluralens inessiv i o-deklinationen utvecklats under inflytande av allativ, samt att pluralens allativformer påverkat pluralens adessivformer: adess. -sup(i) all. -iтp > adess. -sump > under inflytande av inessiv > -semp.

4.2. Jag vill än en gång (1.3) rikta uppmärksamheten mot de lettiska former som Rosinas inte beaktat. Med tanke på att endast relikter av den adessiv som en gång också existerade i lettiskan har bevarats där – och här vill jag understryka att relikter av äldre former vanligtvis är särskilt motståndskraftiga mot påverkan från olika slags analogier – bör formerna šūrp, kūrp enligt vår mening tillmätas särskilt stor betydelse. Som synes är dessa former inte bildade på dativen **kat(ui) + ri, utan på lokativen kūr. Således bekräftar även de lettiska uppgifterna, trots att de är få, Rosinas omstridda antagande att adessiven bygger på lokativformer och inte på dativformer.

4.3. Antagandet att adessivformerna slutgiltigt bildades efter Leskiens lag gör det möjligt att helt

56 |

Илья А. Сержант

en regelbunden härledning av formerna för singularis av adessiv och i-deklinationer, utan att använda den, enligt vår mening, mycket komplicerade analogin. Därvid förefaller det oss inte oundvikligt att dra slutsatsen att Leskiens lag kronologiskt sett också måste ha varit verksam i förlettiskan. Här är det tillräckligt att anta att själva konstruktionen med prepositionen/postpositionen *p(r)i (av *p(r)ie, se § 1.2.2.) och en nominalgrupp i lokativ med adessiv betydelse redan existerade under den östbaltiska urtiden och därefter utvecklades separat i förlettiskan och förlitauiskan under inflytande av de baltisk-finska språken.

4.4. Beträffande de gammallitauiska och dialektala dativändelserna hos i-deklinationen på -i, u-deklinationen på -u och o-deklinationen på -ie (po vakar ie) skulle vi vilja framföra följande antagande. Med hänsyn till det faktum att alla dessa former i större eller mindre grad strider mot den standardmässiga fonetiska utvecklingen av de välkända indoeuropeiska motsvarande dativändelserna och därför kräver antagandet av en hel rad analogier/lån från andra deklinationer, samt det faktum att fonetiskt regelbundna dativändelser också har bevarats parallellt med dem (dvs. -ie respektive -iu/i), och dessutom att de fonetiskt helt motsvarar de motsvarande lokativändelserna, kan man anta att de historiskt sett också är gamla lokativändelser. Anledningen till att dessa ändelser började användas som dativ var kanske just att sådana prepositioner som pro¹³ och prie en gång användes både med lokativ och dativ, medan deras användningar med lokativ och dativ senare fick sammanfallande semantiska betydelser, som exempelvis skedde med prie, där betydelsen enligt Rosinas (Rosinas 1999: 173–4) var prie + dat. = adess. (= loc. + pi <- prie, 4.2). Samtidigt utvidgades själva lokativändelsen till -je / -e och förlängdes i vissa fall: -u > -uje / -ūje, -i > -yje / -īje, -ie > -e, men i konstruktioner med preposition bevarades den äldre lokativändelsen¹⁴ och uppfattades av språkbrukarna som en allomorf till dativen: pried Wiešpati DP 484₁ vid sidan av prie Wiešpatie ⇒ Wiešpati = Wiešpatie. Senare avskaffades denna allomorfi på olika sätt i varje dialekt: på vissa håll bevarades endast den gamla lokativändelsen (t.ex. i dzūkiskan), på andra den gamla dativändelsen (i žemaitiskan och östaukštaitiskan).

FÖRTECKNING ÖVER FÖRKORTNINGAR

ME – Kārlis Mūlenbachs, Latviešu valodas vārdnīca. Redigerad, utökad och fortsatt av JĀNIS ENDZELĪNS. 2. oförkortade upplagan. I–VI. Chicago: Čikāgas baltu filologu kopa, 1954.

СтСл – Старославянский словарь (по рукописям X–XI веков), redigerad av R. M. Цейтлин, R. Вечерки och Э. Благовой. 2:a upplagan, stereotyp, Moskva, 1999.

¹³ Jfr användningen av po i fornkyrkoslaviskan med ackusativ, dativ och lokativ (СтСл 453).

¹⁴ Som typologiskt exempel skulle man här vilja anföra det ryska uttrycket по приезде, där приезд uppenbarligen är en lokativform, trots att prepositionen по i modern ryska uteslutande används med dativ. Detta exempel visar att prepositionella konstruktioner i idiomatiska former kan bevara en äldre rektion.

K V O P R O S U I O B O B R A Z O V A N I I A D E S S I V A | 57

LITTERATURFÖRTECKNING

Arumaa, P. 1930: Litauische mundartliche Texte aus der Wilnaer Gegend. Eesti Vabariigi Tartu Ülikooli Toimetused. Acta et Commentationes Universitatis Tartuensis, B Humaniora XXIII, Dorpat.

Kavaliūnaitė, G. 2001: Adesyvas Chylinskio Naujojo Testamento vertime. Acta Linguistica Lithuanica 45, 93–113.

Kazlauskas, J. 1968: Lietuvių kalbos istorinė gramatika, Vilnius: Mintis.

Mažiulis, V. 1970: Baltų ir kitų indoeuropiečių kalbų santykiai (Deklinacija), Vilnius: Mintis.

Meier-Brügger, M. 2002: Indogermanische Sprachwissenschaft, 8:e, reviderade och kompletterade upplagan av Hans Krahes tidigare framställning. Med medverkan av Matthias Fritz och Manfred Mayrhofer, Berlin–New York: De Gruyter.

Range, J.-D. 1995: Allativ und Adessiv in altlitauischen Texten des 16. Jahrhunderts. Linguistica Baltica 4, 93–103.

Rosinas, A. 1999: Inesyvo ir adesyvo formų kilmės ir raidos klausimu. Baltistica 34 (2), 173–183.

Rix, H. 1976: Historische Grammatik des Griechischen. Laut- und Formenlehre, Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft.

Seržant, I. A. 2004: Om inessivens förhistoria i urbaltiskan. Acta Linguistica Lithuanica 51, 59–67.

Stang, Chr. S. 1958: Den litauiska dialekten från Zasėčiai i Vilnaområdet. Norsk tidsskrift for Sprogvidenskap 18, 171–199.

Stang, Chr. S. 1966: Jämförande grammatik för de baltiska språken, Oslo m.fl.: Universitetsforlaget.

Szemerényi, O. 1990: Introduktion till jämförande språkvetenskap, 4:e, reviderade upplagan, Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft.

Toporov, V. V. 1968: Lokativ i de slaviska språken, Moskva: Nauka.

Zinkevičius, Z. 1966: Litauisk dialektologi, Vilnius: Mintis.

Zinkevičius, Z. 1982: Postpositionella lokativ i det litauiska språket. Baltistica 18 (1), 21–38.

Ilja A. Seržant

Universität zu Köln

Institutet för lingvistik

Historisk-komparativ språkvetenskap

D-50923 Köln

[email protected]

Mottaget 2004 11 04