LANDKARTAN ÖVER BĒRZAUNES SLOTTSOMRÅDE FRÅN 1600-TALET OCH DEN BALTISKA HYDRONYMIn1
Kartan över Bērzaunes slottsomgivningar från 1600-talet och baltisk hydronymi
ANNOTATION
Den första omfattande samlingen av Lettlands ortnamn är förknippad med Sveriges ekonomiska verksamhet under 1600-talet (den norra delen av Lettland tillhörde Sverige). Resultaten av denna verksamhet är (1) protokoll från jorderevisionen, som innehåller ett stort antal lettiska bebyggelsenamn, och (2) lantmäterikartor, som innehåller ganska många lettiska namn på vatten och ägor.
Die Karte des Schlossgebiets Bērzaune (entstanden um 1680–1685) zeigt mehr als 70 Hydronyme. Die etymologische Analyse zeigt: die meisten von ihnen sind Namen baltischer (lettischer) Herkunft, z. B. die Flussnamen Ackman ups (= *Akmen̦upe), Roabesche
1 Artikeln har tillkommit inom ramen för projektet ”Studies of the Latvian language in the context of 21st century science” inom det statliga forskningsprogrammet ”Lettonics: history of Latvia, languages, culture and values”.
Straipsniai / Articles
101
Page 2
OJĀRS BUŠS, RENĀTE SILIŅA-PIN̦K̦E
ups (= *Robežupe). Sjönamnet Plaxen Siö (nu Plaksis eller Plaksnis) skulle kunna tolkas som ett namn av onomatopoetiskt ursprung. Flodnamnet Plising Rīvus kan härledas från den lettiska roten plīs-/plēš- ’bryta; slita sönder’. Hydronymerna som härleds från stammen Sau- (Savins ups, Sawitz Lacus, nu Savīte, Savītes ezers) liknar visserligen till synes de indoeuropeiska hydronymerna och den indoeuropeiska roten *sh2eu- ’hälla, regna’, men namnen är snarare av östersjöfinskt ursprung, jämför estniska sau, savi ’lera, lerjord’. De liknande klingande namnen på Sāv- (nu Savīte, Sāvienas ezers) har sannolikt det lettiska dialektordet sāva ’ärret’ som etymon.
NYCKELORD: onomastik, hydronymi, 1600-talet, kartor över slottsdistrikt, Livland.
ANNOTATION
Den första omfattande samlingen av Lettlands forntida ortnamn var knuten till Sveriges ekonomiska verksamhet under 1600-talet, då den norra delen av Lettland tillhörde detta land. Resultaten av denna verksamhet är material från jorderevisionen, som återger ett stort antal lettiska bebyggelsenamn, samt lantmäterikartor för uppdelningen av godsen, vilka innehåller ganska många lettiska hydronymer och mikrotoponymer.
The map of the Bērzaūne castle district (apr. 1680–1685) contains more than 70 hydronyms. Their etymological research shows that most of them are names of Baltic (Latvian) origin, e.g., the river names Ackman ups (=*Akm eņūpe), Roabesche ups (=*Robežupe). The lake name Plaxen Siö (now Plaksis or Plaksnis) is most likely to be treated as a name of onomatopoetic origin. The river name Plising Rīvus could be derived from the Latvian stem plīs-/plēš- ‘to break, to tear’. The hydronyms derived from the stem Sau- (Savins ups, Sawitz Lacus, now Savīte, Savītes ezers), although seemingly compare with the Indo-European hydronyms originating from the root ide. *sh2eų- ‘to pour, to rain’, are most likely the names of Finno-Ugric origin, cf. Estonian sau, savi ‘clay’. Similar names with -ā- (now Savīte, Sāvienas ezers) are probably an etymon of the Latvian dialect word sāva ‘scar’.
NYCKELORD: onomastik, hydronymi, 1600-talet, kartor över slottsdistrikt, Livland.
Forskningen om baltiska hydronymer är ännu långt ifrån uttömmande. Många baltiska hydronymer saknar fortfarande godtagbara uppgifter om sitt ursprung och en entydig etnolingvistisk kontext. Särskilt många olösta gåtor återstår inom etymologin för lettiska hydronymer. Dessa olösta etymologiska problem är också en av anledningarna,
102
Acta Linguistica Lithuanica LXX XIII
Page 3
Die Landkarte des Schlossgebietes Bērzaune vom 17. Jahrhundert und die baltische Hydronymie
varför en etymologisk ordbok över Lettlands hydronymer ännu inte har publicerats, och sannolikt inte heller kommer att publiceras inom överskådlig framtid. En av forskningens uppgifter är fortfarande att utöka hydronymkorpusen. Den uppgiften är varken enkel eller överblickbar, eftersom hittills okända flod- och sjönamn döljer sig i opublicerade handlingar, framför allt i Lettlands historiska statsarkiv (Latvijas Valsts vēstures arhīvs). Denna artikel har två syften: (1) att föra in enskilda gamla, numera bortglömda hydronymer i den språkvetenskapliga och onomastiska diskussionen, (2) att analysera ursprunget till några både kända och mindre kända hydronymer.
Den första perioden av intensiv uppteckning av ortnamn i Lettland hänger samman med kungariket Sveriges ekonomiska intressen (se fig. 1). Mot slutet av 1600-talet genomfördes den så kallade godsreduktionen i norra Lettland (lett. Vidzeme2), som sedan 1629 officiellt tillhörde Sverige. Många bebyggelse-, ägo- och vattennamn finns belagda redan i äldre historiska källor, särskilt från och med 1200-talet, men under 1600-talet nådde dessa uppteckningar en ny kvantitativ och kvalitativ nivå. För att reglera skattebetalningen i de nyförvärvade territorierna behövdes information om jordegendomarna och invånarna. Därför genomfördes en jordebok, den så kallade svenska mantalsrevisionen, i vars protokoll många bebyggelsenamn finns belagda. Revisionerna organiserades flera gånger: den första redan under det polsk-svenska kriget 1601 (publicerad av Švābe 1933), därefter 1617, 1624, 1630, den mest omfattande 1638 (publicerad av Dunsdorfs 1938, 1940, 1941) och återigen 1688. Den planerade godsreduktionen krävde emellertid noggranna kartor över olika delar av Livland. De svenska kartograferna hörde på 1600-talet till de främsta i Europa. 49 svenska lantmätare kartlade hela det svenska Livland under åren 1681–1684 och 1687–1696 (Vidžemes kartes 1996: 7). Resultatet blev ett stort antal kartor över enskilda gods, som sedan sammanställdes till de så kallade femtedelskartorna, det vill säga slottsområdeskartor i skalan 1:48.000 eller 1:57.600. För dagens Lettland finns mer än tjugo sådana slottsområdeskartor, till exempel över slottsområdena Cēsis (ty. Wenden), Koknese (ty. Kokenhusen), Mālpils (ty. Lemburg), Rauna (ty.
2 Kallas på tyska även lettiska Livland eller södra Livland, till skillnad från det estniska Livland i norr.
Straipsniai / Articles
103
Page 4
OJĀRS BUŠS, RENĀTE SILIŅA-PIŅĶE
FIG. 1. Östersjöns östra del på 1600-talet. http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Sw_BalticPr_17cen.jpg
Ronneburg), Suntaži (ty. Sunzel) och Madliena (ty. Sissegall) m.fl. För ortnamnsforskare är dessa kartor av stor betydelse, framför allt på grund av de hydronymer som återges på dem, men också på grund av vissa mikrotoponymer.
Dessa slottsområdeskartor finns i Lettlands historiska statsarkiv (lett. Latvijas Valsts vēstures arhīvs, LVVA Fonds 7404, Beschreibung 3, Akten 1–30). Några av dem har publicerats och analyserats i Australien av den lettiske historikern i exil Edgars Dunsdorfs (Dunsdorfs 1974). Redan han, trots att
104
Acta Linguistica Lithuanica LXXIII
Page 5
Die Landkarte des Schlossgebietes Bērzaune vom 17. Jahrhundert und die baltische Hydronymie
han inte var språkvetare, insåg hur betydelsefulla dessa kartor var för hydronymiforskningen: ”För namnforskare torde hydronymerna på kartorna vara av intresse, eftersom de ofta avviker från dagens namn” (Dunsdorfs 1974: 8). Mer än fyrtio år har gått sedan detta uttalande, och först under de senaste åren har den språkvetenskapliga analysen av kartorna – än så länge ganska blygsam – kommit igång.
Bland dessa kartor finns också kartan över det omkring 1500 km2 stora slottsområdet Bērzaune. Slottsområdet ligger i östra Livland och omfattar området med de seloniska dialekterna i Vidzeme3 (se fig. 2). Som framgår av kartan är området rikt på floder och sjöar. Sammanlagt är 70 hydronymer markerade4 – sjönamn är obetydligt fler än flodnamn. Omkring 15 av de belagda hydronymerna är inte kända vare sig från dagens källor eller från andra historiska källor. Det förefaller omöjligt, eller åtminstone hypotetiskt möjligt, att identifiera de motsvarande nutida hydrografiska objekten. Flodnamn som är okända i dag är Ackman ups, anting aus, Baben ups, mellonetz, Monke uppe, Mudsa Rīvus, Plising Rīvus, Roabesche ups; okända sjönamn är Ines Siö, In Siö, Karps Siö, Kati Siö, Lodatz, Paslois, Siogos. Namnen på tio sjöar på kartan skiljer sig från deras nutida (eller åtminstone nutida officiella) beteckningar, till exempel Asening (nu Pudulu ezers), Berſen Siö (nu Salu ezers, även kallad Bērzaunes ezers), Damis Siö (nu Šumānu ezers), Nygast Siö (Lauteres ezers), Malz Siö (Grīvu ezers), Plaxen Siö (Rāceņu ezers, även kallad Plaksis), Sawitz Lacus (Kaņepēnu ezers, även kallad Savītes ezers), Syles Siö (Stirnezers), Wesonitz Siö (Kalsnavas ezers).
Några av de nämnda hydronymerna (liksom flera andra som finns belagda på kartan) tycks ha östersjöfinskt, eventuellt liviskt eller estniskt ursprung, till exempel Kuja (jfr Laansalu 2014), Mudsa Rīvus. Flertalet hydronymer är dock av baltiskt, i första hand lettiskt, ursprung. Ibland är sambandet med lettiska appellativ uppenbart eller nästan uppenbart, till exempel Ackman ups = *Akmeņupe (jfr lett. akmens ’sten’), Roabesche ups = *Robežupe (jfr lett. robeža ’gräns’), Karps Siö = *Karpas ezers (eller Karpis?; jfr lett. karpa ’karp’). Det sistnämnda namnet hör naturligtvis inte till de gamla hydronymerna med baltiskt ursprung, eftersom dess etymon, fiskbeteckningen karpa, är ett lånord från tyskan (ME II 197 s.v. kārpa I; Sehwers
3 Området omfattar ungefär kommunerna Bērzaune, Grostona, Kalsnava, Lazdona, Lubāna, Lubeja, Ļaudona, Mārciena, Meirāni, Mētriena, Prauliena, Saikava, Sāviena, Vējova och Viesiena, liksom den östra delen av kommunen Vestiena (inte markerad på kartan). Fig. 2 visar kommungränserna från 1939.
4 Det finns också floder och sjöar som är markerade på kartan utan namn.
Straipsniai / Articles
105
Page 6
OJĀRS BUŠS, RENĀTE SILIŅA-PINK̦E
FIG. 2. Schlossområdets ungefärliga gränser (ritad av Liene Markus-Narvila)
1936: 47; Laumane 1973: 105–106), eventuellt delvis inlånat via ryskan (Karulis 1992: I 384). Det hydronym som är belagt på 1600-talet gör det möjligt att datera appellativets inlåning till senast 1500-talet, men sannolikt ännu tidigare. De äldsta skriftliga beläggen som registrerats av Laumane (1973: 105) härrör från 1700-talet, men den maskulina varianten Karpis är redan upptagen i Georg Elgers ordbok (1683) (Karulis 1992: I 384).
Bland de etymologiskt genomskinliga hydronymerna kan också det säregna flodnamnet anting aus nämnas (se fig. 3). Hittills är det känt endast från denna karta över Schlossområdet. Beteckningen avser en ganska kort bäck (eller bara en del av en flod) och kan bäst läsas som Antina auss (’Antinš öra’). Om denna läsning stämmer, utökar namnet mängden välkända fall där kroppsdelar används som grund för toponymiska tolkningar. Det illustrerar denna universella tendens i bildandet av toponymer med ett mindre typiskt exempel – appellativet auss ’öra’ har endast sällan använts vid bildandet av lettiska toponymer och hör inte till de anatomiska termer som är karakteristiska för toponymien (Rapa 2014: 63). I den första volymen av Lettlands ortnamnsordbok av Jānis Endzelīns finns ingen (!) toponym vars ursprung entydigt
106
Acta Linguistica Lithuanica LXXIII
Page 7
Die Landkarte des Schlossgebietes Bērzaune vom 17. Jahrhundert und die baltische Hydronymie
FIG. 3. anting aus på kartan över Schlossområdet Bērzaune (efter Dunsdorfs 1974)
auf das Appellativ auss zurückzuführen wäre (s. Endzelīns 1956: 55–56, Lemmata auf auss-). Nur die zweite Komponente des Toponyms ist baltischer Herkunft. Die erste Komponente – das lettische Anthroponym Antinš (< Anton) – ist griechischer oder lateinischer Herkunft (HdV I, 177; Silinš 1990: 62) und hat nur einen indirekten Bezug zur Hydronymie. Die Einmaligkeit dieses Hydronyms im ganzen lettischen toponomastischen Kontext führt zu einer gewissen Unsicherheit, ob der Name nicht doch anders gelesen und/oder interpretiert werden muss.
Det finns naturligtvis mycket få etymologiskt entydiga hydronymer, både i Lettland i allmänhet och på denna karta. I de flesta fall krävs en etymologisk analys. Som exempel följer två hydronymer på Pl-: floden Plising Rivus och sjön Plaxen Siö. För sjön är också nutida synonyma namn belagda, såsom Plaksis // Plaksnis // Plakšezers // Plakšņu ezers, liksom flera namn bildade av andra rötter (jfr LVV 177). Redan 1638 är formen Plaxen belagd i den svenska jorderevisionen (Dunsdorfs 1941: 1159), alltså identisk med namnet på kartan, men utan generiskt led Siö (jfr svenska sjö ’sjö’). Eftersom konsonantkluster inte förekommer i början av ord i de östersjöfinska språken5, bör baltiskt ursprung klart föredras. Även om det i Lettland finns toponymer av germanskt och slaviskt ursprung, är slaviskt ursprung i detta fall av areala skäl föga sannolikt,
5 Sådana konsonantanhopningar förekommer sällan i de senaste lånorden från 1900- och 2000-talen och återfinns oftast bara i talspråk.
Straipsniai / Articles
107
Page 8
OJĀRS BUŠS, RENĀTE SILIŅA-PINK̦E
medan namn av germanskt ursprung ibland återfinns bland lettiska bebyggelsenamn, men inte – med mycket få undantag – bland de äldre vattennamnen. När man söker efter etymonet till sjönamnet Plaksis // Plaxen Siö måste först ett onomatopoetiskt ursprung övervägas. Ur fonetisk synvinkel förefaller denna variant mycket trovärdig, eftersom det i lettiskan (både standardspråket och dialekterna) finns onomatopoetiska verb plakšēt, plakšķēt, särskilt använda för att återge svaga vattenljud, t.ex. ”Airi klakšķēja duļļos, ūdens plakšķēja [laivai] abās malās...” (Andrejs Upīts; LLVV 239). Det möjliga onomatopoetiska ursprunget till toponymer på Plakš- nämns också i Latvijas vietvārdu vārdnīca (LVV 177 s.v. Plakši), dock utan utförlig analys. Å andra sidan finns det just i den undersökta regionen flera ägonamn (ängs- och åkernamn) med roten Plak- (Plok-, Plôk-), vars ursprung snarare kan förklaras med regionalismen plôka ’lågt belägen, jämn åker’; plaka ’slätt, lågland’ (LVV 175 s.v. Plaka) och standardordets adjektiv plakans ’jämn, platt’. Semantiken ’jämn, platt; slätt, lågland’ förefaller också vara en ganska trovärdig motivation för ett sjönamn. Som jämförelse kan nämnas sjönamnet Ploskoye ozero, som förekommer i Ryssland, Ukraina och Kazakstan (ordagrant ’den platta/jämna sjön’). Flera sådana sjöar ligger nära Lettland, i Pskovområdet, en region med baltiskt substrat i hydronymien. Hydronymen Ploskoye ozero tillhör naturligtvis inte detta substrat; den tjänar endast som utgångspunkt för funderingar kring eventuella ömsesidiga baltiska och slaviska semantiska influenser i hydronymien.
Ur semantisk synvinkel kunde jämförelsen med en annan lettisk regionalism – plasa ’översvämning på en äng’ (ME III 320) – vara ännu mer trovärdig. De fonetiska och areala aspekterna talar dock emot detta. Den svårförklarliga hypotetiska utvecklingen -s- > -ks- skulle man ännu kunna försöka förklara med kontaminationen plasa + plaka. Det största hindret för denna ursprungstolkning är dock regionalismens plasa utbredningsområde och de toponymer som bildats av den – det omfattar de kulturhistoriska regionerna Zemgale och Latgale6, men inte Vidzeme, och ligger långt från Lazdonas kommun och sjön Plaksis // Plaxen Siö (jfr LVV 182–183). Man kan alltså formulera åtminstone tre hypoteser om etymologin bakom detta sjönamn. Den mest trovärdiga förefaller vara den onomatopoetiska hypotesen.
6 Alltså mellersta, sydöstra och östra Lettland.
108
Acta Linguistica Lithuanica LXXIII
Page 9
Die Landkarte des Schlossgebietes Bērzaune vom 17. Jahrhundert und die baltische Hydronymie
Flodnamnet Plising Rivus, som kan läsas som *Plīsiṇ- eller *Plisiṇ-, för tankarna till det lettiska verbet plīst ’riva, klyva, bryta’. I Lettlands toponymlexikon Latvijas vietvārdu vārdnīca finns omkring 15 toponymer med roten Plīs- (LVV 244–245) upptagna, vilka sannolikt härstammar från det nämnda verbet. Dessa är dock ägonamn (t.ex. Plisa – ett fält i kommunen Drabēši, en skog i Karļi, en betesmark i Kūduṃs, en äng i Rāmuļi); bland dessa namn finns inget hydronym. Eftersom vår Plising Rivus, som framgår av kartan, är en ganska liten å, kan dess namn möjligen härledas från ett sedan länge bortglömt ägonamn7. Det bör tilläggas att appellativet plēsums ’röjningen’ har bildats av plēs-, en annan avljudsgrad av denna rot, och förekommer ganska ofta som element i lettiska toponymer (se LVV 223–226). Något direkt samband mellan detta appellativ och hydronymen Plising Rivus kan dock inte fastställas. Det är emellertid möjligt att placera denna hydronym i ett vidare indoeuropeiskt sammanhang och jämföra den med flera toponymer i Europa. Det finns till exempel två floder i Belarus med namnet Plisa och det fornpreussiska ortnamnet Plissinges från 1284 (Gerullis 1922: 125), som har en nästan identisk stavning med vår hydronym. Många lettiska och litauiska toponymer på Ples-, Plēs- och Plēs- (Pleš-) är också etymologiskt besläktade med Plising Rivus och Plissinges. Namnens gemensamma ursprung går tillbaka på den indoeuropeiska roten *pleh₁k̂- ’slita loss’ (se LIV 483), men toponymers namngivningsmotiv kan variera:
1) röjning,
2) den skenbara delningen av området genom flodens lopp,
3) att klipporna och landskapet ”slits sönder” när flodbädden bildas,
liksom andra, än mer hypotetiska eller endast rekonstruerbara faktorer.
En annan grupp i denna region som är problematisk ur etymologisk synvinkel utgörs av hydronymerna (och ett oikonym) på Sav- och Sāv-. På kartan är det floderna Savins ups och Sawe ups samt sjöarna Sawitz Lacus och Sawen Lacus (i dag: Savīte, Sāvīte och Savītes ezers, Sāvienas ezers, med många namnvarianter), samt herrgården Safwenhoff (i dag byn Sāviena), som i andra källor och litteraturen är mer känd som Sawensee (BHO II 550), vilket tyder på att bebyggelsenamnet har bildats från hydronymen (se fig. 4).
7 Huruvida namn på små åar och sjöar själva borde räknas till ägonamnen (mikrotoponymerna) är en sedan länge diskuterad fråga, som inte kan ges något entydigt svar på.
Straipsniai / Articles
109
Page 10
OJĀRS BUŠS, RENĀTE SILIŅA-PIN̦ĶE
Hydronymerna på Sav- har behandlats flera gånger i den vetenskapliga litteraturen, både i ett europeiskt sammanhang och som en del av den gammaleuropeiska hydronymien. Bland de mest betydelsefulla studierna kan, utöver många andra, nämnas publikationer av Hans Krahe (Krahe 1964: 50), Vladimir Toporov och Oleg Trubačev (Топоров, Трубачев 1962: 206) samt Jürgen Udolph (Udolph 2007). I sin etymologiska ordbok över litauiska hydronymer analyserar Aleksandras Vanagas alla dessa studier och ansluter sig till uppfattningen att de europeiska hydronymerna på Sav- kan ha uppstått ur den indoeuropeiska roten *seu- [=*seu-?] ’våt; droppa, flyta’, och rekonstruerar appellativet *souos ’fuktighet; vätska’ (Vanagas 1981: 292–293 s.v. Savìstas). Med det slovenska (även kroatiska och serbiska) flodnamnet Sava som utgångspunkt och med stöd av den forskning om namnets ursprung som sammanställts av France Bezlaj (Bezlaj 1961: 173), antar Vanagas roten *seu-, *sou- som ett möjligt etymon i det indoeuropeiska urspråket (Vanagas 1981: 293). Mot bakgrund av de senaste tendenserna inom indoeuropeistiken, särskilt laryngalteorin, bör den indoeuropeiska roten *sh₂eu- ’hälla, regna’ nämnas som ett möjligt etymon för hydronymer med Sav- (LIV 545). Denna etymologi förefaller fullt rimlig för de gamla europeiska hydronymerna och deras arvtagare, både med avseende på namngivningsmotivet och det etymologiska släktskapet. Även Harald Bichlmeier har behandlat detta flodnamns etymologi ur den moderna indoeuropeistikens perspektiv och anger roten *sh₂eu- ’hälla, regna’ som den mest trovärdiga av de fem indoeuropeiska rötter han räknar upp (*seu-, *seuh₁-, *seuh₃-, *sh₂eu- och *seuH-) (Bichlmeier 2012: 20–21). I sin analys av gamla hydronymer med Sav- nämner Krahe (1964: 50) även det lettiska namnet Savīte, och Vanagas (1981: 293) jämför i uppslagsordet Savìstas denna litauiska toponym med de lettiska flodnamnen Sava och Savīte. Frågan om även hydronymerna på Sav- och Sāv- i Bērzaunes slottsdistrikt verkligen hör till denna etymologiska grupp är dock ännu obesvarad. Ett möjligt samband mellan dessa namn och de gamla europeiska hydronymerna är inte självklart. Savīte och Sāvīte är ganska små floder (Savīte är 25 km lång, Sāvīte omkring 8 km), och redan av detta skäl är det möjligt (även om det inte är helt säkert) att deras namn inte är så gamla och tillhör ett yngre hydronymskikt. Man får inte heller glömma att en östersjöfinsk substratförekomst är fullt möjlig i denna region, i Bērzaunes slottsdistrikt. För mer än 50 år sedan konstaterade Marta Rudzīte att vissa lettiska flodnamn med Sav- kunde vara av östersjöfinskt ursprung och jämförde dem med det finska sjönamnet Savijä̈rvi (Rudzīte 1968: 191).
110
Acta Linguistica Lithuanica LXXIII
Page 11
Die Landkarte des Schlossgebietes Bērzaune vom 17. Jahrhundert und die baltische Hydronymie
FIG. 4. Savve ups, Saven Lacus och Safwenhoff på slottsområdeskartan över Bērzaune (efter Dunsdorfs 1974)
Den toponymiska kontexten för hydronymer med Sav- och Sāv- är inte särskilt upplysande i Lettland. Det finns färre än tio hydronymer med Sav- och ett tjugotal andra toponymer (bebyggelse- och ägonamn) med Sav- och Sāv- i Lettland (LaVI). De bildar inget enhetligt område, men vissa regelbundenheter kan konstateras. Sāvaiņi – namnet på flera gårdar – är belagt i en tämligen koncentrerad utbredning i södra Zemgale, inte långt från den litauiska gränsen, och skulle kunna sättas i samband med spår av semgalliskt substrat, men en närmare tolkning återstår att finna. Vissa toponymer i östra Lettland (t.ex. sjönamnen Savinu ezers, Saves ezers) kan ha bildats av slaviska antroponymer, nämligen förnamnet Sava och det motsvarande patronymiska släktnamnet Savin, möjligen förmedlade genom bebyggelsenamn – byar eller tidigare gods; jfr t.ex. Savina – en by i Rundēni kommun. Bland hydronymerna i Bērzaunes slottsområde är det tidigare vattendraget Saviena i Zeltiņi särskilt intressant. Zeltiņi ligger i en kommun i norra Lettland, där man för mindre än hundra år sedan ännu talade leivisk, en sydestnisk dialekt (Vaba 1997: 39–40). I områdets toponymer kunde man förvänta sig ett östersjöfinskt (estniskt) adstrat. En hydronym som också bör nämnas med tanke på eventuella östersjöfinska influenser är floden Savinu upe i Jaunroze kommun vid den estniska gränsen (om namnets ursprung inte ska härledas till det tidigare nämnda slaviska släktnamnet). Fyra hydronymer med Sav-, även om
Straipsniai / Articles
111
Page 12
OJĀRS BUŠS, RENĀTE SILIŅA-PINK̦E
de inte bildar ett enhetligt område, är alltså belagda i Lettland i regioner där ett östersjöfinskt substrat eller adstrat tidigare har konstaterats eller bedömts som mycket sannolikt. Det är inte svårt att finna ett möjligt etymon i de östersjöfinska språken för de nämnda lettiska hydronymerna. Det kan vara appellativet med betydelsen ’lera, lerjord’, till exempel estniska sau, savi, finska savi. Ord med en sådan betydelse har många gånger och i många språk använts vid bildandet av hydronymer. Det framgår av det redan nämnda finska sjönamnet Savijärvi, liksom av andra estniska och finska toponymer med roten Sav-, däribland namnet på den kulturhistoriska regionen Savo i Finland (Paikkala 2007: 406–407), men också lettiska Mālupe och litauiska Mólupis samt andra toponymer med denna rot (se Endzelīns 1961: 390–393, Vanagas 1981: 219 s.v. Mólė m.fl.). Den östersjöfinska härkomsten hos hydronymen Savīte kan betraktas som tämligen trovärdig, även om man vid alla argument pro och contra bör notera att toponymens struktur kan innebära en viss osäkerhet. I hydronymer i de östersjöfinska språken förekommer savi vanligen som första led i en sammansättning, men Savīte är sannolikt en relativt sen suffixavledning med det lettiska diminutivsuffixet –īt– (och kan därför knappast heller härledas till *Savintia [Krahe 1964: 50]). Har möjligen den andra komponenten i det äldre östersjöfinska *Savijoki eller (det estniska?) *Savijoe reducerats med tiden, som i exemplet med det ovan nämnda finska ortnamnet Savo eller det finska bynamnet Savio (Paikkala 2007: 406–407), och har det lettiska suffixet trätt i dess ställe? Det är inte en omedelbart övertygande tolkning, men hypotesen om östersjöfinskt ursprung förefaller i detta fall trovärdigare än den som utgår från den paleoeuropeiska hydronymin. Det etymologiska sambandet med flodnamnet Sava i Kroatien och Slovenien verkar inte sannolikt, men kan inte heller kategoriskt avvisas.
Till en annan etymologisk grupp hör uppenbarligen hydronymer på Sāv-, däribland också namnen i Bērzaunes slottsområde – flodnamnet Sāvīte och sjönamnet Sāvienas ezers. Dessa namn är sannolikt av baltiskt ursprung, och deras etymon kan vara det lettiska dialektordet sāva, respektive sâva ’ett långsträckt ärr (även i trädbark)’, eller adjektivet sāvains, respektive sâvains ’ärrig’ (ME III 809). Dessa regionalismer är, som redan nämns i den citerade ordboken, besläktade med det litauiska ordet šòva ’grotta, hålighet’. Deras utbredningsområde i lettiskan är ganska litet; de är belagda endast i några få dialekter. Till dessa hör emellertid även Bērzaunes dialekt, varför det etymologiska sambandet mellan hydronymerna i detta slottsområde och regionalismen sāva förefaller fullt rimligt, särskilt,
112
Acta Linguistica Lithuanica LXXIII
Page 13
Die Landkarte des Schlossgebietes Bērzaune vom 17. Jahrhundert und die baltische Hydronymie
eftersom den, sett ur den etymologiska semantikens eller namnmotivationens perspektiv, passar in i raden av semantiska universalier bland hydronymer.
Det kan vara så att flodnamnen Sāuite och Plising Rīous bildar ett hydronympar med liknande semantisk motivation, medan likheten mellan namnen Sāuite och Savite endast är en tillfällighet, och deras enda gemensamma drag är suffixet, det vill säga slutljudet.
K Ä L L A
Karta över Bērzaunes slottsområde. Lettlands historiska statsarkiv, fond nr 7404, förteckning 3, akt 2.
L I T T E R A T U R
B e z l a j F r a n c e 1961: Slovenska vodna imena 2. del (M–Ž). Ljubljana: Slovenska Akademija Znanosti i Umetnosti.
BHO II – Baltiskt historiskt ortlexikon 2: Lettland (Sydlivland och Kurland). Red. Hans Feldmann, Heinz von zur Mühlen. Köln, Wien: Böhlau Verlag, 1990. (=Källor och studier i baltisk historia. Band 8/II)
B i c h l m e i e r H a r a l d 2012: Einige ausgewählte Probleme der alteuropäischen Hydronymie aus Sicht der modernen Indogermanistik – Ein Plädoyer für eine neue Sicht auf die Dinge. – Acta Linguistica Lithuanica 66, 11–47.
D u n s d o r f s E d g a r s 1938, 1940, 1941: Vidzemes 1638. gada arklu revīzija. 4 burtnīcas. Rīga: Latvijas vēstures institūta apgādiens. (=Latvijas vēstures avoti. 4. sēj.)
D u n s d o r f s E d g a r s 1974: Der große schwedische Kataster in Livland 1681–1710. Kartenband. Melbourne [ohne Verlag].
E n d z e l ī n s J ā n i s 1956: Latvijas PSR vietvārdi 1. d. 1. sēj. A–J. Rīga: Latvijas PSR Zinātņu akadēmijas izdevniecība.
E n d z e l ī n s J ā n i s 1961: Latvijas PSR vietvārdi 1. d. 2. sēj. K–Ō. Rīga: Latvijas PSR Zinātņu akadēmijas izdevniecība.
G e r u l l i s G e o r g 1922: De fornpreussiska ortnamnen. Berlin, Leipzig: Walter de Gruyter & Co.
HdV I – Seibicke Wilfried 1996: Historisches deutsches Vornamenbuch 1. Berlin, New York: Walter de Gruyter.
K a r u l i s K o n s t a n t ī n s 1992: Latviešu etimoloģijas vārdnīca 1–2. Riga: Avots.
Straipsniai / Articles
113
Page 14
OJĀRS BUŠS, RENĀTE SILIŅA-PIŅĶE
Krahe Hans 1964: Unsere ältesten Flußnamen. Wiesbaden: Otto Harrassowitz.
Laansalu Tiina 2014: Dry Rivers and Secret Rivers. – 25th International Congress of Onomastic Sciences. 25th–29th August 2014 Glasgow. Abstracts. Glasgow: University of Glasgow, 88. Zugänglich unter: http://www.icos2014.com/wp-content/uploads/ICOS-2014-List-of-Abstracts-v3.pdf
Laumane Benita 1973: Zioju nosaukumi latviešu valodā. Rīga: Zinātne.
LaVI – kartotek över ortnamn vid Institutet för lettiska språket vid Lettlands universitet.
LIV – Lexikon över de indoeuropeiska verben. Rötterna och deras primära stamformationer. Under ledning av Helmut Rix. 2:a utökade uppl. Wiesbaden: Dr. Ludwig Reichert Verlag, 2001.
LLVV – Ordbok över det lettiska litteraturspråket 62, ansvarig red. L. Ceplītis. Riga: Zinātne, 1987.
LVV – Lettlands ortnamnsordbok. Pilaci – Pracapole, ansvarig red. O. Bušs. Riga: LU Latviešu valodas institūts, 2006.
ME I–IV – Mīlenbahs Kārlis. Lettiska språkets ordbok 1–4. Redigerad, utökad och fortsatt av J. Endzelīns. Riga: Kultūras fonds, 1923–1932.
Paikkala Sirkka, ed., 2007: Suomalainen paikannimikirja. Helsinki: Karttakeskus, Kotimaisten kielten tutkimuskeskus.
Rapa Sanda 2014: Some Semantic Universals in the Latvian Toponymy. – 25th International Congress of Onomastic Sciences. 25th–29th August 2014 Glasgow. Abstracts. Glasgow: University of Glasgow, 63. Zugänglich unter: http://www.icos2014.com/wp-content/uploads/ICOS-2014-List-of-Abstracts-v3.pdf
Rudzīte Marta 1968: Somugriskie hidronīmi Latvijas PSR teritorijā. – Latviešu leksikas attīstība. Rīga: Zinātne, 175–197.
Sehwers Johann 1936: Sprachlich-kulturhistorische Untersuchungen vornehmlich über den deutschen Einfluß im Lettischen. Leipzig: Otto Harrassowitz. (= Veröffentlichungen des Slavischen Instituts an der Universität Leipzig, Nr. 13).
Siliņš Klāvs 1990: Latviešu personvārdu vārdnīca. Rīga: Zinātne.
Švābe Arveds 1933: Die älteste schwedische Landrevision Livlands. – Latvijas Universitātes raksti. Tautsaimniecības un tiesību zinātņu fakultātes sērija. 2. sējums, Nr. 3. Rīga, 338–596.
Udolf Jürgen 2007: Alteuropa in Kroatien: der Name der Sava/Save. – Folia Onomastica Croatica 12–13 (2003–2004) [2007], 523–548.
Vaba Lembit 1997: Uurimusi läti-eesti keelesuhetest. Tallinn, Tampere [ohne Verlag].
114
Acta Linguistica Lithuanica LXXIII
Page 15
Die Landkarte des Schlossgebietes Bērzaune vom 17. Jahrhundert und die baltische Hydronymie
Vanagas Aleksandras 1981: Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas. Vilnius: Mosklas.
Vidzемes kartes 1996 – Vidzemes kartes. 17. gadsimts. Izstādes katalogs. Red.: Latvijas Valsts vēstures arhīvs. Rīga: 1996 Tillgänglig på: http://www.arhivi.lv/sitedata/LVVA/dokumenti/Publikacijas/Vidzemes%20Kartes.pdf
Топоров Владимир, Трубачев Олег 1962: Лингвистический анализ гидронимов Верхнего Поднепровья. Москва: Издательство Академии наук СССР.
Karta över Bērzaunes slottsområde från 1600-talet och baltisk hydronymi
SAMMANFATTNING
Den första perioden av mer intensiv registrering av äldre ortnamn i Lettland hänger samman med Sveriges ekonomiska verksamhet under 1600-talet, då den norra delen av Lettland tillhörde landet. Resultaten av denna verksamhet är material från jorderevisioner, där ett stort antal lettiska oikonymer har antecknats, samt topografiska kartor som behövdes för den så kallade godsreduktionen och där ett stort antal hydronymer och mikrotoponymer har registrerats.
På kartan över Bērzaunes slottsområde (omkring 1680–1685) har fler än 70 hydronymer registrerats (mer än hälften är sjönamn), varav omkring 15 inte var kända från andra källor och inte används i dag.
En etymologisk analys av hydronymerna på kartan visar att några av dem är av finsk-ugriskt ursprung, till exempel flodnamnen Kūja, Mudsa Rivus, men de flesta härleds från baltiska (lettiska) språk, till exempel flodnamnen Ackman ups (=* Akmenupe), jfr lett. akmens ’sten’, upe ’flod’, Roabesche ups (=*Robežuпе), jfr lett. robeža ’gräns’. Flodnamnet Anting aus bör sannolikt läsas som Antina auss ’Antons öra’.
Ursprunget till några andra namn kan förklaras endast genom en ingående etymologisk analys. Sjönamnet Plaxen Siö (numera Plaksis eller Plaksnis) är sannolikt av onomatopoetiskt ursprung, jfr lett. plakšēt, plakšķēt ’ge ifrån sig ett svagt ljud’, exempelvis ’plaska till på vattenytan’. Flodnamnet Plising Rivus skulle kunna härledas från den lettiska stammen plīs-/plēs- ’bryta, slita sönder’; besläktade hydronymer som härleds från det gemensamma indoeuropeiska etymonet *pleh₁k- ’slita loss’ återfinns i Litauen, det forna Preussen och Belarus.
Även om hydronymer som härleds från stammen Sav- (Savins ups, Sawitz Lacus, numera Savīte, Savītes ezers) skulle kunna jämföras med hydronymer av indoeuropeiskt ursprung, härledda från *s₂h₂eu- ’hälla, regna’, är de sannolikt finsk-ugriska namn, jfr estniska sau, savi ’lera’, finska savi ’lera’, finska ortnamn Savo, Savio och det finska sjönamnet Savijärvi.
Straipsniai / Articles
115
Page 16
OJĀRS BUŠŠ, RENĀTE SILIŅA-PIŅĶE
Vid första anblicken bör liknande namn med –ā- (numera – Sāvīte, Sāvienas ezers) sannolikt härledas från ett annat etymon – det lettiska dialektordet sāva ’ärr’.
