VILIJA SAKALAUSKIENĖ

Institutet för litauiska språket

Forskningsområden: lexikografi, lexikologi, etnolingvistik.

ZOFIA SAWANIEWSKA-MOCHOWA

Polska vetenskapsakademiens slaviska institut

Forskningsområden: lexikografi, lexikologi, etnolingvistik, polska språkets historia.

Tvåspråkiga ordböcker som kulturtexter (med utgångspunkt i 1800-talets ordböcker av prästen Antanas Juška)

Översättningsordböcker som kulturtexter (med exempel från 1800-talets ordböcker av prästen Antanas Juška)

ANNOTATION

I artikeln riktas uppmärksamheten mot lexikonet i Antanas Juškas tvåspråkiga ordbok över litauiska och polska, genom vilket människan konceptualiseras utifrån hennes fysiska utseende, psyke, känslor, sociala ställning, tro och riter. Frågan om ekvivalens tas upp i ett försök att urskilja likheter och skillnader mellan de två kulturerna.

I artikeln analyseras språkligt material hämtat ur A. Juškas litauisk–polska och polsk–litauiska ordböcker. Författarna ställer sig den grundläggande frågan om information om människan kan ”läsas ut” ur tvåspråkiga ordböcker från 1800-talet, betraktade som texter präglade av Litauens mångfacetterade kultur.

NYCKELORD: Antanas Juška, översättande ordböcker, 1800-talet, kulturtext, etnolingvistik.

Straipsniai / Articles

89

VILIJA SAKALAUSKIENĖ, ZOFIA SAWANEWSKA-MOCHOWA

ANNOTATION

Artikeln är ett försök att analysera språkligt material hämtat ur pastor Antanas Juškas lexikografiska arv. Detta ligger väl i linje med den etnolingvistiska forskningens paradigm. Författarna ställer sig en grundläggande fråga: kan information om människan ”läsas ut” ur 1800-talets översättningsordböcker när dessa betraktas som kulturtexter i Litauens flerspråkiga gemenskap?

NYCKELORD: Antanas Juška, översättningsordböcker, 19^th-tal, kulturtext, etnolingvistik.

INLEDNING

Först och främst måste det definieras hur termen kulturtext kommer att användas i artikeln. I den moderna humanistiska litteraturen används begreppet för att beskriva olika verk skapade genom mänsklig kulturell verksamhet, inte bara muntliga yttranden utan också, i vid semiotisk bemärkelse, folklore som uppstår ur teckensekvenser av olika slag (Bartmiński, Niebrzegowska-Bartmińska 2009: 72).

Undersökningen bygger på tvåspråkiga ordböcker och därmed också på språkliga yttranden, vars viktiga strukturella grund utgörs av jämförelse och värdering av språksystem, medan olika kulturella koder utgör källorna till deras språkliga innehåll. En sådan definition av kulturella muntliga yttranden passar 1800-talsprästen Antanas Juškas ordböcker, vars systematiska uppgifter intar en viktig plats i kognitiva etnolingvistiska studier, eftersom forskarna är intresserade av att genom språkliga data belysa periodens realia och värderingen av dem. Även om A. Juškas texter ännu inte har fått ett tillbörligt vetenskapligt erkännande är de, med hänsyn till jämförelsen mellan två (eller fler) olika språk, en viktig del av det litauiska och polska kulturarvet. En tvåspråkig ordbok är dessutom användbar eftersom den har ett så kallat semantiskt metaspråk: betydelser förklaras med parafraser och kollokationer och synonymer anges.

Forskningsuppgiften formuleras således som att ange skillnader och likheter i hur två [folk], med sin egen berättelse om det förflutna, uppfattar och värderar världen. Uppgiften är svår men genomförbar, dock endast genom samarbete mellan litauiska och polska forskare, som menar att tvåspråkiga ordböcker, trots sin pragmatiska aspekt, ger etnolingvistisk information om kollektivets subjektifierings natur.

I denna artikel riktas uppmärksamheten mot lexemen i A. Juškas tvåspråkiga ordbok över litauiska och polska, genom vilka människans konceptualisering visas när hennes fysiska utseende, psyke, känslor, sociala ställning, tro och ritualutövning beskrivs. Syftet med undersökningen är att fastställa om de litauiska och polska uttryck som återges i tvåspråkiga ordböcker, vilka

90

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

Tvåspråkiga ordböcker som kulturtexter (med utgångspunkt i 1800-talsprästen Antanas Juškas ordböcker)

de förs till en viss semantisk grupp; betydelserna kan vara fullständigt ekvivalenta eller ungefärligt ekvivalenta, eller uppvisa en viss lexikal betydelseasymmetri mellan de två jämförda språken.

Med konkreta exempel på ekvivalenterna i A. Juškas ordbok vill man visa om bilden av människan i litauiskan och polskan är symmetrisk och lika detaljerad, eller om det finns vissa semantiska, stilistiska eller rentav pragmatiska skillnader i sådant som rör människan.

Benämningar som kategoriserar MÄNNISKAN (med hänsyn till artikelns syfte utgår man från substantiv- och adjektivformer) delas in i vissa betydelsegrupper. I en tvåspråkig litauisk-polsk ordbok motsvaras litauiska ord av likvärdiga polska ekvivalenter och även av synonymer. Författaren använde ofta beskrivande översättning och återgav de litauiska motsvarigheterna med stöd av betydelserelationer, möjliga kollokationer eller betydelseförklarande kommentarer inom parentes efter den huvudsakliga substantiviska ekvivalenten.

Översättningsmetoderna till polska för de lettiska ekvivalenterna i A. Juškas trespråkiga lettisk-litauisk-polska ordbok beskrevs till exempel ingående av Renata Miseviča-Trillia (2012; 2013: 162–171). Det bör understrykas att A. Juškas ordböcker inte bara är översättningsordböcker utan också översättande förklarande ordböcker, vilka är oerhört viktiga för etnolingvister som vill undersöka hur två folk som lever på samma territorium kategoriserar världen genom att jämföra sina språk. ”Översättningsordböcker sammanställda av tvåspråkiga personer är inte bara värdefulla materialsamlingar för systematiska studier, utan visar också hur tvåspråkighet påverkar språksystemet, när författarens tvåspråkighet innefattar två folks kulturer” (Sawaniewska-Mochowa 2014: 131).

Den vetenskapliga undersökningen inleds med att metodologi väljs och begrepp definieras med utgångspunkt i A. Juškas tvåspråkiga polska och litauiska ordböcker. Undersökningsobjektet är det lexikografiska arvet, vilket förutom den publicerade delen finns bevarat i olika handskrivna versioner som har kompletterats och korrigerats av andra författare. Därför bedöms materialet kritiskt. Hänsyn måste tas till yttrandenas lexikal-semantiska aspekter, vilka senare redaktörer har ändrat. Materialet har valts ut just på detta sätt eftersom motsvarigheterna måste förekomma både i den litauiska och i den polska delen av ordboken.

Anta att tvåspråkiga ordböcker utgör en särskild texttyp. Då uppstår frågan vilken information man kan utläsa ur en sådan historisk ordbokstext, om man betraktar och bedömer den som en helhet och ser den som ett verk av ett visst slag och som ett kulturminne för en flerspråkig gemenskap, snarare än enbart som en samling uppslagsord och deras översatta motsvarigheter, skapad enbart för praktisk användning, till exempel för tillfälligt bruk under den tid man lär sig ett språk.

Straipsniai / Articles

91

VILIJA SAKALAUSKIENĖ, ZOFIA SAWANEWSKA-MOCHOWA

Påståendet att ”ordboken är en texttyp” innebär, enligt etnolingvisten Wojciech Chlebda, flera grundläggande teser: 1) eftersom ordboken är en texttyp är den också ett yttrande; eftersom ordboken betraktas som ett yttrande är den en del av en gemensam diskurs på en viss plats och vid en viss tid. Det innebär att ordboken har en avsändare, en mottagare och en viss verklighet som yttrandet anknyter till; 2) eftersom ordboken är en text (ett yttrande) är den också en tolkande framställning av en viss verklighet (även språklig) (Chlebda 2010: 202).

Då uppstår frågan: vem är berättelsens subjekt i en tvåspråkig ordbok från 1800-talets Litauen, när Litauen, liksom Polen, då styrdes av tsarer?

Den här typen av ordböcker kännetecknas av en mångfald av föreställda subjekt. Framför allt speglar de ett kollektivt subjekts perspektiv, det vill säga det språklig-kulturella samfundet, som består av mindre gemenskaper, till exempel regionala, lokala eller religiösa gemenskaper (Chlebda 2010: 202).

När vi talar om A. Juškas tvåspråkiga ordböcker möter vi samexistensen mellan två språkliga kollektiv – litauiska och polska – och två subjektiva världsbilder. Ur etnolingvistisk synvinkel är det intressant att undersöka om dessa visioner, som berättar om en mental gemenskap av dåtidens invånare i Litauen (i psykolingvistisk terminologi kallade ”mentala kartor”), är symmetriska. Förekommer här två olika tolkningar av verkligheten, uttryckta genom skilda lexikala och stilistiska former, stereotyper och kulturella bilder? Det handlar dock inte bara om kollektivet, eftersom ordbokens subjektivitet också formas av dess skapare – lexikografen, alltså författaren till en text eller ett yttrande avsett för en viss mottagare, vid en viss tid och på en viss plats. Det är lexikografen som konstruerar ordboken; makrostrukturen, valet av motsvarigheter i det andra språket och införandet av kompletterande förklaringar, kontext eller grammatisk information beror på honom.

Etnolingvisten måste inse att ordboken, vid sidan av den kollektiva föreställningsvärlden, också ger uttryck för författarens individuella föreställningsvärld, inte minst genom valet av olika lexem. Lexikografen ställs alltid inför oräkneliga beslut, både när materialet väljs ut och när det ordnas, eftersom det är omöjligt att skapa en ordbok vars makrostruktur omfattar alla tänkbara benämningar som finns i ett språk. När ordbokens korpus sammanställs försöker man vanligen presentera en ordsamling som återspeglar den språklig-kulturella gemenskapens världskoncept.

A. Juška var just en sådan författare, som ambitiöst strävade efter att i sina ordböcker återge en heltäckande världsbild från den tiden. Som tvåspråkig lexikograf var han inte bara en uppmärksam observatör och krönikör av olika uttryck för litauisk och polsk samexistens, där två språk och kulturer möts, utan var i många fall, enligt W. Chlebda, också en uttolkare av dåtidens verklighet som bedömde den objektivt och förde fram en mängd realia. Han gjorde detta på ett lättbegripligt sätt och blottlade

92

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

Tvåspråkiga ordböcker som kulturtexter (med utgångspunkt i 1800-talets pastor Antanas Juškas ordböcker)

dalyko esmę, vengdamas moksliškumo ir enciklopediškumo (Chlebda 1993: 205; Sawaniewska-Mochowa 2014: 135). Jis siekė ne tik suregistruoti lietuvių gyvosios kalbos turtus, bet ir puikiai išmanė lenkų kalbos regioninį variantą (specifinį sociolektą), kuriuo kalbėjo sulenkėję Kauno gubernijos bajorai (Sawaniewska-Mochowa 2002). Pasak Baudouino de Courtenay, A. Juška buvo geriausias to laikotarpio lietuvių gyvenimo žinovas (de Courtenay 1880: 2).

Översättningsordböcker sammanställda av tvåspråkiga personer är värdefulla inte bara som materialsamlingar för systematiska undersökningar, utan också som källor som gör det möjligt att belysa tvåspråkighetens inverkan på språksystemet, när författarens tvåspråkighet innefattar två nationers kulturer (Sawaniewska-Mochowa 2014: 131). A. Juškas tvåspråkiga ordböcker är en synnerligen värdefull källa för etnolingvister som studerar två språksystem genom en subjektiv berättelse, vilken kategoriserar vardagslivet i en tid då två olika talspråk användes och påverkades av språknormer.

Vid en jämförelse mellan A. Juškas litauiska uppslagsord och deras polska motsvarigheter kan man se likheter mellan vissa lexikala semantiska grupper, till exempel ord som beskriver människan, hennes verksamhet med mera. Sådana motsvarigheter mellan ord i polsk-litauiska och litauisk-polska tvåspråkiga ordböcker leder till kulturell interferens bland tvåspråkiga invånare, vilket har gett upphov till gemensam benämning av attribut inom olika sfärer samt ett medvetet val av polsk eller litauisk benämning beroende på den språkliga situationen (Sawaniewska-Mochowa 2014: 135).

KROPPSLIGHETENS SFÄR,

FYSISKA (YTTRE) EGENSKAPER

A. Juška skrev ned allt han lyckades uppfatta i det levande språket, utan att skilja mellan böndernas ord som var lämpliga respektive olämpliga att ta med. Han undvek grova och vulgära ord och uttryck, eftersom han ansåg att de inte passade i en ordbok och över huvud taget inte var lämpliga för den läsande allmänheten (Tolutienė 1961: 151):

lit. biksuōkis (sammansättning av biksuos + skita) = pol. expressivt sracz do portek ’en som har gjort på sig i byxorna’¹ (L B² I 15, L B II 26), fajdajacy się do portek (J I 207);

¹ Kurs šią į biksves, tas biksvašikis ’en som gör i byxorna (?), smutsar ned byxorna (?)’ (J I 207).

² Principer för redovisning av förkortningar i Słownik litewsko–polski: nedsänkta versaler efter symbolen L betyder att det polska materialet hämtats från motsvarande litauiska avsnitt från A till Ž; siffrorna I, II, III anger redaktionernas ordningsföljd; förkortningen dr betecknar utgivna eller återutgivna delar av ordboken; L Bug betecknar K. Būgas redaktion; arabiska siffror betecknar kort som lagts till manuskriptet eller sidor.

Straipsniai / Articles

93

VILIJA SAKALAUSKIENĖ, ZOFIA SAWANEWSKA-MOCHOWA

lit. bunõsa (sammansättning av buka + nosis) ‘trubbnäsa’ = pol. tęponos (L B I 37, L B II 60, J I 248): Tas buknõsa, kuriõ bukà nosė. Enligt LKŽ:s uppgifter finns ordet belagt i Jurgis Šlapelis ordbok;

lit. dublỹs ‘stor mage’ = pol. brzuchal (J I 357), i polska dialekter används brzu-chal, brzuchal ‘człowiek z dużym brzuchem, grubas / människa med stor mage, tjockis’ (centrala och norra Polen); enligt LKŽ:s uppgifter används ordet i den nutida östaukštaitiska panevėžiškiai-dialekten (kring Panevėžys), varianten dūblis används i Eišiškės, Počiūnėliai (Radviliškis kommun) och Pakruojis;

lit. memelis ‘den som hakar upp sig när han talar, stammar, stammande person’ (L M dr 30) // memelis ‘den som hakar upp sig när han talar, stammar, stammande person’ (L M dr 34) = pol. zajękliwy ‘stammande’ ib.; momot ‘stammare (en som stammar)’ (L M II 30); zajękliwy (L M II 30). I polska dialekter (Lillpolen) kallas en sådan person momot, zajękal, zajękliwy. I litauiska dialekter förekommer ordet ganska utbrett: memelis – i östaukštaitiska panevėžiškiai (kring Panevėžys), östaukštaitiska uteniškiai (Dusetos), memelis – i västaukštaitiska kauniškiai (Skirsnemunė, Lukšiai);

lit. rukšnà ‘någon som är rynkad i ansiktet, skrynklig; butter, grinig’: Kur susiraukęs vis tas rukšnà, varianten rukslà = i polska dialekter används zmarszczoch (człowiek cały zmarszczony) ‘rynknäsa (en helt rynkad person)’ (L R I 25). Benämningar med formanten -ocha var typiska för det gamla Polen, men är fortfarande produktiva i polska dialekter som beteckningar för utövare av verksamheter eller bärare av egenskaper, ibland med en negativ känslomässig nyans. På litauiska betyder rukšnà, rukšlà ‘en person som är rynkad i ansiktet, förvrider ansiktet, rynkar pannan; en grinig person’. Rukšnà är utbrett i västaukštaitiska kauniškiai-dialekter (kring Marijampolė, Vilkaviškis, Jurbarkas) och sydaukštaitiska dialekter (kring Alytus), rukšlà används i žemaitiska dialekter (kretingiškiai, varniškiai, raseiniškiai);

lit. stìvas, jfr LKŽ stỹvas, ty. dial. stîw, pol. sztywny ‘rak, upprätt’: Kas tiesus, neapsikumpinęs, stačias ir lygus kaip rąstas vienuolinis, tas stìvas (J). ~ pol. prosty jak świeca ‘rak som ett ljus’ (L S I 60); stìvas – enligt LKŽ:s uppgifter belagt från Kuršėnai. I litauiska dialekter, särskilt västaukštaitiska kauniškiai, är varianten štyvas utbredd; den togs med i Friedrich Kurschats litauisk-tyska ordbok, vars material samlades in från det levande språket och tryckta källor bland litauerna i Lill-Litauen.

KARAKTÄRSEGENSKAPER

Lit. akýplėša (sammansättning av akìs + plėšti) ‘en fräck, grov, ouppfostrad person: Vālo agintas vājkas tāp akýplėša, t. y. žėdam akis draska. Kas akis plėšia, priešinas, tas akyplėša (J I 7) = pol. det expressiva okdzior (sammansättning av drzeć + oko), drapieżny ‘rovlysten’ (L A II 8, L A III 4, J I 7). L. Ivinskis översätter drapieżny med plėšans, –nčia (I

94

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

Dvikalbiai žodynai kaip kultūros tekstai (XIX a. kun. Antano Juškos žodynų pagrindu)

54). Används i litauiska dialekter (västaukštaitiska kauniškiai, nordžemaitiska kretingiškiai) och har införlivats i standardspråket;

lit. jumperis ‘en som har hängt sig fast, anslutit sig’ ~ pol. przywiązany jak kleszcz ‘fastsittande som en fästing’ (L ı I 5); i den del som redigerats av Jonas Jablonskis anges jumperė, -ės (jfr ty. Jungferchen) ‘lilla fröken (pol. panienka)’ (sagt nedsättande): Ta motriška jo (keleiviai) jumperė, t.y. prijunta prie jo, kaip erkė įsirta (dvs. ”suger sig fast”) (J II 687). Jumpere gasuės vaikščiojo (J II 687), jfr jumperis, -ė, belagt i LKŽ från A. Juškas ordbok. Jfr också jumprovą ‘fröken’ (jfr ty. Jungfrau), som också har en negativ nyans: jumprova nemoka nei kokio darbelio; belagt i Pilypas Ruigys litauisk-tyska och tysk-litauiska ordbok, Vilius Kalvaitis sånger från de preussiska litauerna (Kalvaitis 1905: 123), August Schleicher Litauisches Lesebuch und Glossar (Schleicher 1857: 172), förekommer ofta i sånger upptecknade av A. Juška och även i sångsamlingar av Liudvikas Rėza (1935, 1937) och August Leskien och Karl Brugmann (Leskien, Brugmann 1882: 65), användes av Kristijonas Donelaitis;

lit. gerùlis = pol. dobruti (L g I 19), Ø rozkosznik (‘bortskämd’)(L g II 34), dobry człowiek (denna motsvarighet anges av J. Jablonskis, som också noterar att Juška använde palainintas rozkosznik ‘en som hänger sig åt utsvävningar’) (J II 429). Jfr Swil, som också i L. Ivinskis ordbok (I 460), betyder ‘frossare, utsvävare, vällusting’, besläktat med gosus ‘liderlig, lysten’ och raškanas ‘busig, glad’. A. Juška ville troligen ge denna benämning en annan betydelsenyansering: ‘sådan som skänker andra salighet’. I LKŽ betyder ordet ‘en god människa, en riktigt snäll person’: Iš šelmio gerulio nepadarysi (Valkininkai, Varėna kommun). L. Ivinskis dobruti är ett adjektiv, översatt som gerutis, geručia (Girėnūtis, -ūčia I 46);

lit. minkštaútis sägs nedsättande om en oduglig, vek man, pačiužį betyder ‘mjukt ägg’ = pol. det expressiva miękaja ‘człowiek uległy / undergiven person’ (L m II 48v, L m dr 45. L m II 48v, L m dr 45). På litauiska avser ordet en svag, undergiven person som lätt påverkas av andra; jfr även lit. minkšprótis (L m II 49), minkšprótis (L m dr 45) = pol. słabomyślny;

lit. kiršlys. A. Juška förklarar ordets betydelse med ett illustrativt exempel: Kurš kiršina, erzina kitus žmones, tas kiršlys ~ pol. det expressiva rozuzyciel ‘uppviglare, någon som hetsar upp’ (L K I 41, J III 129). F. Kurschat förklarar ordet på liknande sätt i sin ordbok: kiršintojas: Kiršintojas – kurs kiršina (K I 67). Denna benämning betecknar en person som retar, gör andra ursinniga och hetsar dem mot varandra. L. Ivinskis översätter adjektivet rozuzy med įbūgęs (= įutęs), patrakęs, įdūkęs, įšėlęs (I 456).

Utan kontext är det svårt att återskapa den exakta betydelsen utifrån den polska motsvarigheten. Ordet rozuzyciel används varken i dagens standardspråk eller i dialekter, men strukturer av detta slag, byggda enligt ett historiskt produktivt mönster i polska med formanten -iciel / -yciel, kan ha förekommit i dåtidens språkbruk. I A. Juškas ordbok förekommer bland det polska materialet ord med betydelsen nomen agentis (jfr

Straipsniai / Articles

95

VILIJA SAKALAUSKIENĖ, ZOFIA SAWANIEWSKA-MOCHOWA

grabiel, gryiziel, nagiel, strasziel, zvodziciel) det finns ganska många exempel på avundsjuka. Det kan också vara så att A. Juška, i syfte att skapa symmetri i översättningen, bildade en sådan beteckning för den som utför handlingen utifrån verbens aspektpar: rožusýti intr. – rožusaz tr. ’driva (leda) till vansinne, göra rasande (reta upp)’ eller rožusyȯ intr. – rožusaž tr. ’bli ursinnig (vara ursinnig), bli arg (vara arg), vara arg på någon av någon anledning’.

Jfr även sammansättningar med symmetrisk struktur: lit. arėkergis = pol. wodkopój, girtuo-klis (L A II 106): Ten arėkergėj, užsidarė į urzdinė, gėra (J I 107); i Ivinskis ordbok finns girtūklis ’fyllbult’ (I 279).

Betydelsen hos många av de nämnda orden grundar sig på talarens negativa känslomässiga inställning till det som betecknas. Det är hans eller hennes uppfattning om en viss persons värde, och denna uppfattning framställs inte som ett logiskt omdöme utan som den talandes erfarenhet eller känsla. Dessa ord uttrycker en negativ värdering.

LEVNADSSÄTT, LIVSSTIL, VERKSAMHET

Lit. baldõšius m., baldõšė f.: Den som bãldos varje natt är en baldõšius (J I 186) ~ pol. tluk (L B I 3); wąsęjący się, tłuczący się ’en som stökar omkring’. A. Juška anger också synonymen pabalda.

Det är uppenbart att den litauiska ordformen beskriver en person som stökar omkring och driver runt om natten, det vill säga naktibalda. De polska motsvarigheterna betyder däremot snarare allmänt ’strövar omkring, łazi, łaźę’ < intr. tłuc się ’fara någonstans utan mål, vara någonstans utan att någon vet var, ströva omkring, driva runt, stöka omkring’; i en dialekt i Lilla Polen tłuk ’en person som tycker om att driva runt’, används också dialektalt som öknamn när man talar om ett vanemässigt beteende, särskilt med avseende på kvinnor;

lit. laidotùvininkas (L L II 4, L Bug Als) ~ pol. pogrzebnik (Sw) jämför med ’den som sköter en begravning, ordnar en begravning / den som tar hand om begravningen, ordnar begravningen’. På liknande sätt översätter L. Ivinskis ordbok pogrzebnik med laidojas ’den som begraver den döde’, būdininkas (?) (I 296). Det verkar som om A. Juška uppfattade den polska motsvarigheten pogrzebnik som en deltagare i en begravning. Denna betydelse används för benämningen i Schlesien och Kasjubien. LKŽ anger också denna betydelse av laidotuvininkas. Här finns även en mening av A. Juška: Laidotùvininkai kommer tillbaka från gravarna, där laidotùvininkai sannolikt också betyder ’begravningsdeltagare’;

lit. prągininkas = pol. porżnik ’den som bakar och säljer progi / den som bakar och säljer pajer’ (L P I 83); enligt SWi ’den som gör progi, säljer dem eller äter dem / den som gör pajer, säljer dem eller tycker om att äta dem’, jfr lit. pyrãgininkas ’konditor, pajbagare’. Denna benämning finns belagd i Johan Henrik Kunmans ordbok (som vi kallar Krauses ordbok); F. Kuršaitis tog också upp den i sin ordbok, den nämns likaså i Bretkūnas bibel och används

96

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

Tvåspråkiga ordböcker som kulturtexter (med utgångspunkt i 1800-talets ordböcker av prästen Antanas Juška)

i dialekterna: östaukštaitiska panevėžiškiai (i Grūžiai, Pasvalys distrikt) och sydsamogitiska raseiniai (kring Tauragė).

SOCIAL STATUS (DICHOTOMISK DELNING AV GEMENSKAPEN I HERRAR, ADEL OCH BÖNDER)

En mycket stor grupp benämningar i litauiskan har bajoras som grundord, till exempel: ie. bájoras, –rė (L₁ I 2, L₁ II 3, J I 183) ’privilegierad jordägare, ursprungligen medelstor godsägare; person av privilegierad härkomst, adelsman: Jag är adelsman från Laudes³, men du är karčiuotas⁴. Atsky das muikas nu bajoru, dvs. särskiljs från adelsmännen. Hon är adelsdam av födsel och förblir adelsdam även efter giftermålet (J I 183–184). Ordets konnotation i litauiskan på 1800-talet är neutral, positiv. Därför kan man sätta ett likhetstecken: = polska språkets motsvarigheter bójar ’bojar’, szlachcic ’adelsman’. I manuskriptet hade A. Juška skrivit in rycerz ’riddare’ (L₁ I 2), bohatyr ’hjälte’ (L₁ II 3). I den tryckta versionen finns emellertid endast szlachcic (J I 184); Ie. bajorâtė = pol. ’dama eller fröken av adlig ätt, adelsmans dotter’ (J I 183); Ie. bajorùkas = pol. 1. diminutiv benämning med betydelsen ’(liten) adelsmans son’; 2. ’fattig adelsman’; 3. (med en ton av medlidande) ’liten adelsman’ (L₁ III 4); i den tryckta versionen: syn szlachcica; biedny szlachcic; szlachcina (J I 184); den andra och tredje betydelsen är inte belagda i LKŽe; Ie. bajóvedis: Bajorėdis är adelsmännens ledare (J I 184) ’przywódca bojarów (bojarernas ledare)’ ~ pol. dial. marszałek ’ledare, ceremonimästare; den högsta franska militära graden under Napoleon I och III; ålderman; den främste deltagaren vid ett bröllop etc.’ (Pol I 443). LKŽ:s maršalka har ställning som en person i ledande position: 1. ’en administrativ och ledande person i den feodala statsapparaten; adelsmännens ledare; 2. ’person som leder högtidligheter’; 3. ’äktenskapsmäklare’; 4. ’deltagare i bröllopsföljet’. Marsalek (jfr medelhögty. marschalk ’kungafamiljens tjänare’) är en historisk term: ’på 1400–1600-talen – förste minister, statstjänsteman,

Liudė – namnet på en historisk region med adelsbyar på Nevėžis högra strand, främst i området kring sträckan Pociūnėliai–Dotnuva. Akter från Raseiniai häradsdomstol från slutet av 1500-talet samt köpebrev och andra dokument innehåller ganska många uppgifter om Litauens adel (LE XIV 501–502).

Karčiuotas ’simpel, ovårdad i håret’.

Straipsniai / Articles

97

VILIJA SAKALAUSKIENĖ, ZOFIA SAWANEWSKA-MOCHOWA

med vittgående befogenheter. A. Juška anger inte att benämningen avser en statstjänstemans funktion, den som marskalken utövade i den polsk-litauiska samväldets sejm, men han syftade sannolikt på lämpligheten hos den marskalk som valdes vid adelsmöten. Marskalken ledde verksamheten vid olika slags lokala parlamentariska församlingar. Benämningen är emellertid inte likvärdig med den litauiska motsvarigheten, som är en sammansättning, eftersom det polska ordet är en historisk och juridisk term;

lit. didikas = pol. mocarz, pan (wielki) ’härskare, herre (stor)’ (L D I 18), (J I 321). Det bör uppmärksammas att A. Juška, trots att han hade ett stort urval av skilda polska lexem som betecknar en person med hög ekonomisk och social ställning (wielmoża, możnowładca, arystokrata, magnat, właściciel ziemski), använder den axiologiskt (värdemässigt) betydelsefulla benämningen pan, som han kompletterar med det enda adjektivet wielki (stor). Till didiko läggs synonymerna didžulis ’stolt, högmodig, uppblåst’: Den som yvs är högmodig (J I 322), kryvis ’forntida litauisk präst, siare’, galūnas ’storman, högädling’, det senare använt i denna betydelse av Antanas Baranauskas och Konstantinas Sirvydas;

lit. didikas betyder i litauiskan en person av hög börd, jfr avledningen lit. didūne, pol. zbior wielkich (panów), arystokracya (församling av stormän (herrar)): Čė didūne, o tenajs visūme susirinko (L D I 18), (J I 321); państwo, zbior wielkich panów (stormän, församling av adelsmän) (L D II 46).

RELIGIOSITET, TRO, RITER

Lit. dievameldis = pol. bogomolca (P Ł 4v), forn. bogomólca (andra hälften av 1500-talet); dievameldis finns med i Dominikas Sutkevičius ordbok (Sut), medan varianten dievomeldis ’en som är from’ återfinns i K. Sirvydas ordbok. I L. Ivinskis ordbok är bogomolca infört och förklarat som Duodas malda Diewuj; synonymen dievameldis, -džia (I 20);

lit. dievargingas ’from’ = pol. chwalibog (fromhet) (L D I 16), i polska dialekter (södra Lillpolen) används chwalibóg i en annan betydelse: ’en person som tycker om att försvara sig, en skrytmåns’ (SGP PAN IV 152); enligt uppgifter i LKŽ är dievargingas belagt med denna betydelse i Silvestras Gimžauskas handskrivna ordlista (ca 1879–1881);

lit. maldininkas ’en som är from, ber mycket’ ~ pol. nabożniś (L M II 8v): Kurs nuolat meldžias, tas maldininkas. Den litauiska formen är neutral, medan det polska uttrycket används med ironisk underton och betecknar en överdrivet religiös person som är mycket stolt över sin religiositet;

nabożniś ’from’, så benämns świętoszek (dewotka), dewot (dewotka), bigot (dewotka). Den litauiska motsvarigheten har nedsättande klang och betyder ’en överdrivet from person (särskilt om kvinnor)’.

98

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

Tvåspråkiga ordböcker som kulturtexter (med utgångspunkt i 1800-talsprästen Antanas Juškas ordböcker)

I A. Juškas ordbok beskrivs människan som from, men inte som någon som ber överdrivet mycket; samtidigt är tron på en andevärld och på djävulens existens henne inte främmande, eftersom ordboken innehåller ord som exempelvis:

lit. ãjt̄aras // ãjč̄aras = pol. ajtwar = latawiec ~ zły duch ’ond ande’ (Lₐ I 3, Lₐ II 6, Lₐ II 4, J I 6).

I L. Ivinskis ordbok finns också ãjt̄aras – Latawiec med, ’en sagovarelse som inte finns bland människor’ (I 131). I litauisk och baltisk mytologi är aitvaras en varelse som för med sig materiella tillgångar. Den betraktas ibland som god, ibland som ond. Den arbetar i hemlighet och är ovanlig. Ofta anar människan inte ens att hon har en aitvaras. Den beskyddar goda, ogiriga människor som blir illa behandlade av andra och skänker dem allehanda rikedomar. Man tror att rikedomarna som aitvaras för med sig inte bådar gott. Den framställs som en tupp, en eldsorm, en snok, en virvelvind, en eldig eller svart fågel, en käpp (Džigol 2004: 17).

Exempelmeningar i A. Juškas ordbok: Aitvaras drieksi kad su pinigais, tai ugninas. Aičūras kaip pilas – mėlynas, kaip dykas – šviesus menga, t. y. leka (J I 6).

Litauiska ãit(i)varas, ãič̄aras, eit(i)varas (Fraenkel I 4), eller deras dialektala motsvarigheter, används i nordöstra Polen om en husande som för med sig pengar som tidigare samlats åt en annan husbonde, när stjärnorna faller: den lokala formen ajtwaras (SGP PAN I 63), ajwar (SGP PAN I 60), atwor (SGP PAN I 182).

I trakten kring Panevėžys dokumenterade Helena Šeikovska 1926 uppgiften att ajtwaras betyder ’benämning på djävulen’: Aitvaras, tai toks velnias, kas jam siela parduos, tas visą gyvenimą turės pinų, pieno, sūrio, sviesto, o kam greitai dingsta (...), det betyder: aitvaras iš jo viską ima, o kitam duoda⁵.

Den polska motsvarigheten latawiec i Pommern och Masovien betyder i sin tur ’en husdjävul som vistas om dagen’; den föreställs som en flygande eldstod, en fläck, en kula med en lång flammande svans, en eldörn, en orm eller en drake. I södra Polen betecknar ordet däremot en helt annan ande av djävulsk natur: en skadlig ande hos ett odöpt barn som ser ut som en fågel (Džigol 2004: 17).

Betydelsen av den litauiska formen ajtwar och den polska latawiec är närbesläktade. Det innebär att dåtidens invånare i Litauen tog till sig (detta behöver fortfarande beläggas genom mer ingående forskning) en gemensam föreställning om husliga demoniska väsen, och kanske till och med började närma sig ett sätt att konceptualisera världen.

⁵ ”Från Panevėžys distrikt kommer följande uppgift, nedtecknad av Helena Szeikowska 1926, att ajtwaras är ’en benämning på djävulen’: ajtwaras to taki d’ abł, któremuś sprzeda, to on psa ca życ’a nos’i pieniązy, m’leka, syru, masła, i akkumuzafśyk’im naspna [prędko wychodzi mle’cүwa, to znaczy: ajtwaras od niego odbiera, a drugiemu daji“ (Nitsch 1968: 368, SGP PAN I 63, Džigol 2004: 26–27). Översättning av Vilija Sakalauskienė.

Straipsniai / Articles

99

VILIJA SAKALAUSKIENĖ, ZOFIA SAWANIEWSKA-MOCHOWA

SLUTSATSER

Hittills har ingen fullständig analys gjorts av det språkliga materialet i A. Juškas tvåspråkiga ordböcker från 1800-talet, där konceptualiseringen av MÄNNISKANS uppfattning i talad litauiska och i den polska språkvariant som kallas den småkaunasiska adelns sociolekt återspeglas. I denna artikel undersöks verbformer i litauiska och polska. Detta är utan tvekan en mycket innehållsrik del av ordförrådet, som ger en mångsidig bild av människan genom de aktiviteter hon utför samt hennes fysiska och psykiska tillstånd.

Efter denna preliminära jämförande analys kom man fram till flera iakttagelser som är relevanta för etnolingvister med intresse för tvåspråkiga ordböcker:

1. Med hänsyn till människans verksamhet (som särskilt skiljer sig från de normer som är rådande i landet) kan man tala om en asymmetri mellan de litauiska och polska språkformer som registrerats i 1800-talsordboken. De litauiska språkenheter som används i ordboken har en sådan betydelse och beskriver och värderar människan och hennes omgivning så detaljerat att det saknas adekvata motsvarigheter i form av enstaka uttryck på polska.

2. För att bevara den semantiska mångfalden hos de litauiska benämningarna försöker A. Juška kompensera dessa brister med beskrivningar. Det bör noteras att polonismer också förekommer i A. Juškas ordboks makrostruktur, men det är en annan fråga, som kanske kommer att besvaras i framtiden.

Det går ändå inte att dra kategoriska slutsatser om att det fanns en tydlig dikotomi i världsbilden hos dåtidens invånare i Litauen, sett till deras litauiska och polska språk. Tolkningen av den omgivande världen uppvisar betydande konvergens. Den aktuella stilarten för konceptualisering av verkligheten, som ligger nära den litauiska, märks i den tvåspråkiga ordboken genom att litauiska termer och benämningar från det levande språket motsvaras av ekvivalenta polska dialektismer och arkaismer, vilka har bevarats i den småadliga polska sociolekten. I materialet från både litauiska och polska framträder tydligt bruket av benämningar som stilistiskt är såväl neutrala som expressiva, ibland till och med tydliga utan antydningar.

FÖRKLARINGAR AV SYMBOLER

Vid beskrivningen av jämförda enheter i litauiska och polska används följande symboler:

= fullständig ekvivalens,

~ ungefärlig ekvivalens,

Ø avsaknad av ekvivalens.

100

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

Tvåspråkiga ordböcker som kulturtexter

(med utgångspunkt i prästen Antanas Juškas ordböcker från 1800-talet)

ŠALTINIAI

I – Lauryno Ivinskio lenkų–lietuvių kalbų žodynas, par. Ona Kažukauskaitė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2010.

J – Литовскій словарь А. Юшкевича съ толкованіемъ словъ на русскомъ польскомъ языкѣ, том 1, вып. 1, Санктпетербург 1897; вып. 2, Санктпетербург 1904; вып. 3 (тома II-го вып. 1). Петроград, 1922.

K – Litauisch-deutsches Wörterbuch von Fridrich Kurschat. Halle a. S. 1883.

L – Słownik litewsko-polski (Lietuvių–lenkų kalbos žodynas). Juška Antanas, sygn. od F1–2163 do F1–2174.

L II – Słownik litewsko-polski A. Juskiewicza, druga redakcja haseł na M, rękopis w zbiorach LTIMBR, sygn. F1–2175, 74 arkusze in folio.

LE – Lietuvių enciklopedija 14, red. Juozas Girnius. Boston: Lietuvių enciklopedijos leidykla, 1958.

LKŽe – Lietuvių kalbos žodynas 1–20, 1941–2002, elektroninis variantas, red. kolegija: Gertrūda Naktinienė (vyr. redaktorė), Jonas Paulauskas, Ritūtė Petrokienė, Vytautas Vitkauskas, Jolanta Zabarskaitė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2005; atnaujinta versija, 2008. Prieiga internete: www.lkz.lt.

LTIMBR – Lietuvių literatūros ir tautosakos instituto mokslinės bibliotekos rankraštis.

PL – A. Juška, Słownik Polsko-Litewski A–Z (Lenkų–lietuvių kalbos žodynas), rękopis w zbiorach LTIMBR, sygn. F1–2178, 137 kart.

PolŽ I – Kregždys Rolandas 2016: Lietuvių kalbos polonizmų žodynas 1. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

RD – Ludo Rezos dainos. Pirmojo lietuviško dainyno II leidimas. M. Biržiškos spaudai parengta. I ir II dalis. Kaunas, 1935, 1937.

SG PAN – Słownik gwar polskich, 1977–2015, Źródła, t. I, red. M. Karaś, J. Reichan, t. II–V, red. J. Reichan, S. Urbańczyk, t. VI, red. J. Okoniowa, J. Reichan, t. VII i VIII, z. 1, red. J. Okoniowa, J. Reichan, B. Grabka, t. VIII, z. 2–4, t. IX, z. 1, red. J. Okoniowa; t. IX, z. 2, red. R. Kucharzyk; t. I–II, Wrocław: Zakład Narodowy im. Ossolińskich, 1997–1991, t. IV–IX. Kraków: Instytut Języka Polskiego PAN, 1992–2015.

Sirvydas – Pirmasis lietuvių kalbos žodynas. Konstantinas Sirvydas, Dictionarium trium linguarum, par. Kazys Pakalka. Vilnius: Mokslas, 1979.

St – Słownik Litewsko-Żmudzko-Polski, ułożony przez Księdza Dominika Sutkiewicza [...] Datur Rossiensis 1835, rękopis.

Straipsniai / Articles

101

VILIJA SAKALAUSKIENĖ, ZOFIA SAWANIEWSKA-MOCHOWA

Swil – Słownik języka polskiego [tzw. Słownik wileński], I. A–O; II. P–Z. Wilno: Wydany staraniem i kosztem Maurycego Orgelbranda, 1861.

LITERATŪRA

Bartmiński Jerzy, Niebrzegowska-Bartmińska Stanisława 2009: Tekstologia. Warszawa: Wydawnictwo Naukowe PWN.

Chlebda Wojciech 1993: Słownik a „dwuczłonowe” postrzeganie świata. – O definicjach i definiowaniu, red. J. Bartmiński, R. Tokarski. Lublin: Wydawnictwo UMCS, 195–205.

Chlebda Wojciech 2010: W jakim zakresie słownik dwujęzyczny może być źródłem informacji etnolingwistycznej. – Etnolingwistyka i leksykografia. Tom poświęcony Profesorowi Jerzemu Bartmińskiemu, red. naukowa W. Chlebda. Opole: Wydawnictwo Uniwersytetu Opolskiego, 201–208.

de Courtenay Baudouin, Niecislaw Jan 1880: Ksiądz Antoni Juszkiewicz. – Nowiny (przed nr. 329), 2–4. Przedruk: J. N. Baudouin de Courtenay 1983: Dzieła wybrane 6, red. Z. Jakubowski, J. Kulczycka-Saloni. Warszawa: Państwowe Wydawnictwo Naukowe, 35–39.

Dźwigł Renata 2004: Polskie ludowe słownictwo mitologiczne. Kraków: Wydawnictwo Naukowe Akademii Pedagogicznej.

Fraenkel I–II – Fraenkel Ernst 1962–1965: Litauisches etymologisches Wörterbuch. Heidelberg: Winter.

Kalvaitis Vilius 1905: Prusijos Lietuvių Dainos. Surinko [...] Vilius Kalvaitis. Tilžė.

Kemėnski Andrej Maria 1993: Słownik mitologii ludów indoeuropejskich. Warszawa: Kantor Wydawniczy SAW.

Leskien August, Brugmann Karl 1882: Litauische Volkslieder und Märchen aus dem preussischen und dem russischen Litauen. Strasburg: K. J. Trübner.

Miseviča-Triliča Renata 2012: Lauku dzīves atainojums Antana Juškas latviešu–lietuviešu–poļu vārdnīcā. – Balu filoloģija 21(2), 43–62

Miseviča-Triliča Renata 2013: Poļu ekvivalenti Antana Juškas latviešu–lietuviešu–poļu manuskriptā. – Vārds un tā pētišanas aspekti 17(1), 162–171.

Nitsch Kazimierz 1968: Wybór polskich tekstów gwarowych, red. Z. Stamirowska. Warszawa: Państwowe Wydawnictwo Naukowe.

Ruhig Philipp 1747: Littauisch–Deutsches und Deutsch–Littauisches Lexicon. Königsberg.

102

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

Dvikalbiai žodynai kaip kultūros tekstai (XIX a. kun. Antano Juškos žodynų pagrindu)

Sawaniewska-Mochowa Zofia 2002: Ze studiów nad socjolektem drobnej szlachty kobieńskiej XIX wieku (na postawie słowników przekładowych Antoniego Juszkiewicza). Bydgoszcz: Wydawnictwo Akademii Bydgoskiej im. Kazimierza Wielkiego.

Sawaniewska-Mochowa Zofia 2014: Lietuviški XIX amžiaus verstiniai žodynai – regioninės lenkų kalbos tyrimų šaltiniai. – Lekiskografija ir leksikologija 4, 123–138.

Schleicher August 1857: Litauisches Lesebuch und Glossar. Prag: J. G. Calve’sche Verlagsbuchhandlung.

Tolutienė Birutė 1961: Antanas Juška leksikografas. – Literatūra ir kalba 5, 87–377.

Translational Dictionaries as Texts of Culture (On the Example of the Nineteenth-Century Dictionaries by Rev. Antanas Juška)

SUMMARY

The analysis in this article concentrates on the nineteenth century Polish-Lithuanian and Lithuanian-Polish translational dictionaries by Rev. Antanas Juška, which we interpret as a kind of texts of culture. These types of sources provide valuable ethnolinguistic information for both Lithuanians and researchers of the Polish language. For ethnolinguists bilingual dictionary is a place of coexistence of two visions of the world: individual – the perspective of lexicographer, and collective – the perspective of collective entities/ linguistic-cultural communities.

Taking into account the view that the translational dictionaries form the textual genre and narration about the world, we strive to find answers to two questions:

1. To what extent could the Lithuanian and Polish vocabulary, contained in the macro- and microstructures of these dictionaries, reconstruct a common mentality of the then inhabitants of Lithuania?

2. To what extent does the material disclosed in the dictionaries indicate image of the world of the lexicographer himself and, at the same time, present the distinct visions of the world embraced by Lithuanians and Poles, that are expressed by the other pragmatic and stylistic means, and cultural patterns?

We can interpret more accurately those Lithuanian and Polish components in the structure of the dictionaries by Rev. Juška, that reflect conceptualization of HUMAN BEING

Straipsniai / Articles

103

VILIJA SAKALAUSKIENĖ, ZOFIA SAWANIEWSKA-MOCHOWA

with reference to his/her physicality, psyche and mentality, express of emotions, relation to other/alien, practicing religion and rituals.

Įteikta 2017 m. balandžio 4 d.

VILIJA SAKALAUSKIENĖ

Lietuvių kalbos institutas

Petro Vileišio g. 5, LT–10308 Vilnius, Lietuva

[email protected]

ZOFIA SAWANIEWSKA-MOCHOWA

Institute of Slavic Studies, Polish Academy of Sciences

J. Bartoszewicza g. 1B/17, 00-337 Warszawa, Polska

[email protected]

104

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI