DALIUS JARMALAVIČIUS

Vilnius universitet

Forskningsområden: synkron och diakron ordbildning, historisk germansk morfologi, ordbildningsstudier av baltiska tvåspråkiga handskrivna ordböcker.

OM TERMINOLOGI SOM ANVÄNDS I ORDBILDNINGSTEORIN OCH KLASSIFICERINGEN AV ORDBILDNINGSELEMENT

Angående den terminologi som används och klassificeringen av ordbildningselement inom ordbildningsteorin

SAMMANFATTNING

Vid analysen av baltiska tvåspråkiga handskrivna ordböcker från 1600- och 1700-talen stöter man inte bara på problemet med att tolka bildningstyperna hos tyska sammansatta substantiv, utan också på problemet med deras kategorisering. Det är också slående att ordbildningsforskarnas syn på ord från tidigare epoker varierar kraftigt; för att förklara mer komplicerade fall skapas olika termer, vilket till och med försvårar analysen av diakrona företeelser. Syftet med denna artikel är att uppmärksamma mer aktuella problematiska aspekter av bildningen av sammansatta substantiv, att uttrycka en kritisk syn på ändamålsenligheten i den terminologi som används och att diskutera omtvistade ordbildningstyper, med empiriska exempel som illustration.

För att tydliggöra problemet används två typer av ord: den ena typen består av komplexa ord med semantiskt omotiverade led, som ur ett synkront perspektiv inte kan betraktas som sammansättningar; den andra typen intar på grund av ledenas egenskaper en mellanposition mellan sammansättningar och avledningar.

NYCKELORD: ordbildning, sammansatta substantiv, derivat, unika morfem, affiksoider.

ANNOTATION

Analys av tvåspråkiga handskrivna ordböcker över de baltiska språken avslöjar ett klassificeringsproblem för vissa typer av nominala sammansättningar. Författaren behandlar också

Straipsniai / Articles

75

DALIUS JARMALAVIČIUS

problemet med olika terminologi som används för att beskriva likartade termer inom synkron ordbildningsteori, samt olika forskares ståndpunkter i frågor om diakroni. Därför är det svårt att tolka analysens resultat och avgöra vilka ord som bör analyseras som bildningar och vilka som bör stå utanför gränserna för derivationsanalysen.

I denna artikel framförs kommentarer och förslag till precisering av termerna, och definitionen av komplexa ord med olika status diskuteras. Problemet exemplifieras genom valet av två typer av komplexa ord: den första typen omfattar ord med semantiskt demotiverade beståndsdelar, vilka synkront inte betraktas som sammansättningar, medan den andra typen omfattar ord som intar en mellanposition mellan sammansättningar och avledningar.

NYCKELORD: ordbildning, nominala sammansättningar, avledningar, pseudomorfem, affix.

0. INLEDNING

Artikeln behandlar ett problem som är relevant för forskare inom både synkron och diakron ordbildning. Vid studier av den vetenskapliga litteraturen stöter man först och främst på en överflödig terminologi som används för att beskriva vissa typer av ord, vilket naturligtvis försvårar ordbildningsforskarens arbete. Å andra sidan gör avsaknaden i källorna av en mer enhetlig definition av avledningsfenomenet det omöjligt att tillförlitligt tolka resultaten av undersökningar av tyska sammansättningar. Det förekommer fall där det inte är lätt att avgöra om ett ord fortfarande kan analyseras morfologiskt eller om det bör betraktas som ett enkelt ord. För att belysa problemet fokuserar artikeln på två typer av komplexa ord: dels sådana vars beståndsdelars semantiska grund är otillräcklig, dels sådana som innehåller element som intar en mellanposition i ordbildningen mellan sammansättningsled och ordbildningsformanter. När frågan om den morfologiska tolkningen av ord som representerar en komplex struktur behandlas är målet att precisera kriterier som gör det möjligt att mer tillförlitligt bedöma vilka tyska substantiv som ska klassificeras som sammansättningar eller avledningar och vilka ord som bör stå utanför ordbildningsforskningens område. För att uppnå detta mål formuleras följande uppgifter:

1. Att ge synpunkter på precisionen och ändamålsenligheten hos den ordbildningsterminologi som används synonymt i den vetenskapliga litteraturen;

2. Att, med större tonvikt på diakronin, bedöma hur välgrundad klassificeringen av ordbildningselement i ord med komplex struktur är.

Inledningsvis behandlar artikeln ord med unika element och redogör särskilt för synkrona ordbildningsföreträdares syn på dessa ord, vars struktur inte är tillräckligt tydlig. Efter en översikt av den vetenskapliga

76

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

Dėl žodžių darybos teorijoje vartojamų terminų ir darbinių elementų klasifikacijos

I litteraturen används en ganska varierad terminologi för att beskriva ord med sådan struktur; här vill man lägga fram vissa synpunkter och förslag på hur termerna kan preciseras.

En annan del av artikeln ägnas åt tolkningen av avledningar med element¹, som inom ordavledningsforskningen också kallas affiksoider och intar en mellanposition mellan sammansättningarnas led och avledningsformanter. Med hjälp av exempel belyses gränserna mellan synkroni och diakroni, det vill säga det preciseras när ett ord fortfarande ska betraktas som en sammansättning och när det redan är en avledning.

Det empiriska undersökningsmaterialet består av tyska ord hämtade ur följande ordböcker från 1600- och 1700-talen: Clavis Germanico – Lithvana (en handskriven tysk-litauisk ordbok från 1600-talet) (nedan Clavis), Lexicon Lithuanicum (en handskriven tysk-litauisk ordbok från 1600-talet) (nedan Lex), Nīcas un Bārtas mācītāja Jāna Langia 1685, gada latviski-vāciskā vārdnīca ar īsu latviešu gramatiku (en handskriven lettisk-tysk ordbok av Jānis Langis från 1685) (nedan L) och Lexicon Germanico-Lithvanicum et Lithvanico-Germanicum (en handskriven tysk-litauisk ordbok från 1600-talet av Jokūbas Brodovskis) (nedan B).

1. SAMMANSÄTTNING ELLER ENKELT ORD?

Som Peter O. Müller påpekar är en av de processer som äger rum under språkets historiska utveckling att unika morfem (pseudomorfem) bildas av ord som tidigare hade en självständig betydelse (Müller 1993: 412). Med unika morfem (ty. unikale Morpheme) avses ordled som inte förekommer som självständiga ord och inte påträffas i andra sammansättningar, till exempel: L 22 Himbeeren [Himbeeren] ’hallon’ (första ledet Him- förknippas med ett ord som användes i fornhögtyska, hinta ’hind’ + Beere ’bär’), L 281 Maul=beeren [Maulbeeren] ’mullbär’ (ledet Maul- härstammar från lat. mōrum ’mullbär’ + Beere ’bär’), Lex 19a Bräutigam ’brudgum’ (Braut ’brud’ + ledet -gam, som förknippas med fornsvenska gomo ’man’; själva sammansättningen betydde ’den unge mannen’), B 58 Birnstein [Bernstein] ’bärnsten’ (Birn- är sannolikt en variant av verbet brennen ’brinna, flamma’ + Stein ’sten’). I handskrivna ordböcker från 1600- och 1700-talen finns flera tiotal ord med liknande led (fler exempel finns i Jarmalavičius 2014: 48–49, 75–76, 114–115).

Som nämnts används inom den tyska ordavledningsteorin oftast termen unika morfem för dessa enstaka element, även om,

¹ Med hänsyn till dessa ords särskilda struktur och de skilda synsätten på dem ur synkroniskt och diakroniskt perspektiv undviker författaren att använda termen sammansättning i artikelns inledande del.

Straipsniai / Articles

77

DALIUS JARMALAVIČIUS

Enligt Elke Donalies kan leden också beskrivas på andra sätt: som blockerade former, kvasiformer eller pseudoformer, och även som plemer² (Donalies 2005: 41). Vincas Urbutis uppmärksammar dessa ords strukturella och semantiska särdrag och föreslår i ordavledningsteorin begreppet skenbildningar med en reststam för att beskriva sådana ”bildningar”. Han påpekar att dessa inte har en tydlig struktur och inte bildar nya ord, varför ord med sådana element bör hållas utanför ordavledningsforskningen (Urbutis 2009: 143–144). P. O. Müller intar en liknande ståndpunkt och hävdar att element som förekommer i enstaka ord är relikter från språkets tidiga perioder, vars lexikala betydelse redan har bleknat och åtminstone delvis endast kan förklaras etymologiskt. Ur synkronisk ordavledningssynpunkt uppfattas därför bildningar med dessa morfem som enkla ord (Müller 1993: 412). Företrädare för transformationsgrammatiken klassificerar till och med exempelvis bildningen blackberry ’björnbär’ som ett lexikalt enhetselement utan avledningsmässig segmentering, eftersom den semantiska relationen mellan ordet och dess led är otydlig. Enligt dem hör därför bildningar av liknande typ till språkets diakroniska teori och inte till området för synkronisk ordavledning (jfr Benczes 2006: 22). Det verkar dock vara alltför djärvt att betrakta ty. Himbeere, Maul=beeren, Bräutigam, Birnstein och lit. som enkla ord (simplex). Det går också att förklara varför de nämnda orden inte bör behandlas som enkla ord. Exempelvis uppfattas de skenbara determinativa sammansättningarna ty. Fledermaus och lit. šikšnosparnis av dagens modersmålstalare som ’någon sorts mus eller något som har vingar’. Slutsatsen är alltså att det unika hos elementen i ord med de nämnda strukturerna, att de bara förekommer i enstaka exempel och att deras betydelse endast kan förklaras etymologiskt är avgörande kännetecken som gör det möjligt att skilja dem från andra lexikala enheter som ingår i ordavledningsforskningen.

Äldre språkstadier kan emellertid också analyseras synkroniskt, och forskaren bör därför inte förbise att ett led i en bildning fortfarande kan existera som ett självständigt ord och därmed förklaras både formellt och semantiskt, till exempel: Lex 63a Nachtgal [Nachtigal] ’näktergal’ (enligt Lexer betydde ledet gal på medelhögtyska ’sång, sjungande’, och verbet galen ’sjunga’) eller L 264 Schorn=stein [Schornstein] ’skorsten’ (i DWB finns flera ord med samma rot, även om de sällan används: substantivet Schore(n),

² I tyska uppslagsverk finner man ännu fler beskrivningar av dessa element, till exempel Pseudo-plem, Himbeermorphem (Glück 2005: 707). I den engelskspråkiga litteraturen förekommer följande beskrivningar av ord med avledningsmässigt omotiverade led: cranberry-words eller cranberry-compounds (jfr Wälchli 2005: 100, 126, 147, 155), cranberry morphemes (Booij 2007: 30). I ordavledningsteorin bör man dock undvika termer som skapats utifrån ett enda unikt element eller ord. Då skulle varje unikt lexikalt enhetselement kunna definieras på sitt eget sätt, till exempel ty. *Schornsteinmorphem, *Nachtgalmorphem eller lit. *šikšnosparnio, *titnago morfem och så vidare.

78

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

Dėl žodžių darybos teorijoje vartojamų terminų ir darbinių elementų klasifikacijos

som betyder ’brant klippa’, samt verbet schoren i betydelsen ’sticka ut, skjuta fram’ + Stein ’sten’), och så vidare.

Kai kurie mokslininkai, kaip antai Geertas Booij (2007: 30), darbiškai nemotyvuotiems žodžiams taip pat priskiria darinius su pirmuoju dėmeniu Stief- ir Schwieger-, pvz.: Stiefvater ‘patėvis, Stiefsohn ‘posūnis’, Schwiegereltern ‘uošviai’. Supatinti anksčiau minėtų tipų žodžius, regis, nėra visiškai tikslu. Reikėtų pastebėti, kad vokiečių kalbos elementus Stief-, Schwieger- ir Schwa- ger- tyrėjai yra linkę priskirti afiksoidams³ (Stepan 2009: 102), ir konfiksams (Fleischer, Barz 1995: 122), t. y. darybos formatams⁴. Pastaruosius struktūrinius elementus reikėtų aptarti plačiau, kad būtų išvengta terminų painiojimo. Konfiksai, kaip ir unikalios morfemos, kalbos istorinėje raidoje susiformavo iš kadaise savarankiškų leksemų, dar aptinkamų tik tam tikruose žodžiuose. Pagrindinis skirtumas tarp jų yra tas, kad konfiksas, nors ir nėra produktyvus žodžių darybos elementas, egzistuoja žodžių grupėse. Tuo tarpu unikalios morfemos, pvz.: Him-, Maul-, -gam, Bern- [Bern-], aptinkamos tik pavieniuose žodžiuose (Himbeere, Maulbeere, Bräutigam ir Bernstein). Su Stief- ar Schwieger- faktiškai įmanoma sudaryti naujadarų⁵, su unikalia elementu šis procesas neįmanomas. Taigi, nors unikaliesiems dvikamių žodžių elementams ir mini- niems konfiksams būdingas savarankiškos leksinės reikšmės pradimas, tačiau pastarieji, tiesa, nepasižymintys darbiniu produktyvumu, atlieka žodžių darybos formatų funkciją.

Sammanfattningsvis bör man instämma i den ståndpunkt som lagts fram beträffande tvåledade ord, vilka V. Urbutis och P. O. Müller inte inordnar i området för ordbildningsforskning. Först och främst måste man frångå uppfattningen att ett ord som klassificeras som en avledning inte bara måste vara formellt utan också semantiskt motiverat; man måste även beakta dess produktiva potential. När det gäller sammansatta ord är det viktigt att påpeka att de enskilda leden inte bör ha en betydelse som avlägsnat sig från avledningens övergripande betydelse. I det nämnda fallet har sambandet mellan leden i de tvåledade orden försvagats, och det ena ledet saknar produktiv motivation. Därför finns det inte längre någon anledning att ur ordbildningssynpunkt betrakta dem som något särskilt och unikt, det vill säga att duplicera det arbete som bör utföras av etymologerna. Å andra sidan kommer ordbildningsforskningen, om man betraktar dessa lexikala enheter enbart formellt, inte att kunna frigöra sig från morfologins område; tvärtom leder en ensidig koncentration på

³ Det är inte helt korrekt att klassificera tyska språkets element Stief- och Schwieger- som affiksoider, eftersom affiksoider är särskilt produktiva ur ordbildningssynpunkt, medan de första leden Stief- och Schwieger- förekommer endast i en liten grupp ord, det vill säga är inte produktiva.

Detta kommer att behandlas närmare i en senare del av artikeln.⁴

⁵ I tysk grammatik citeras en nybildning som belagts i 1999 års utgåva av Woche, Stieffamilie (DUDEN 4 2005: 667).

Straipsniai / Articles

79

DALIUS JARMALAVIČIUS

Genom att analysera ledens struktur riskerar man att fastna i ett överflödigt skapande av parallellt använda termer, som behövs för att förklara enskilda fall. Detta försvårar endast den diakrona ordbildningsforskningen.

Efter att ha granskat egenskaperna hos tvåledade ord där det ena ledet inte är ordbildningsmässigt motiverat, förefaller den term som V. Urbutis föreslagit – skenbara sammansättningar med led som fungerar som stammar – vara den lämpligaste beteckningen. Med tanke på att dessa lexikala enheter inte tillhör ordbildningsforskningens område och än mindre kan betraktas som komposita, vore det dock lämpligast att benämna dem ord med komplex struktur och en ordbildningsmässigt omotiverad stam, eller ordbildningsmässigt omotiverade ord med komplex struktur.

2. SAMMANSÄTTNING ELLER AVLEDNING?

Inom ordbildningsteorin diskuteras också ingående element som intar en mellanposition mellan sammansättningars led och affix och som i den vetenskapliga litteraturen även kallas affiksoider. Affiksoider är ordbildningselement som intar en mellanposition mellan ord (lexem) och avledningsaffix. E. Donalies kallar dessa element ännu inte ord (ty. Nicht-mehr-Wort), men ännu inte affix (ty. Noch-nicht-Affix), och påpekar att affixbildning ur enskilda ord är ett typiskt fenomen i tyskan. Damaries Nübling (2010: 73) företräder en liknande ståndpunkt: ordbildningsaffix uppstår ur sammansättningsled under språkets historiska utveckling. Detta fenomen är emellertid inte främmande för andra språk heller. V. Urbutis har ingående beskrivit ursprunget till det lettiska suffixet -uzis, som har den abstrakta kategoriska betydelsen ’plats där det som betecknas av grundordet finns’, till exempel lett. pelūzis ’mjölbod’, sierūzis ’ostbod’ eller vārūzis ’port med tak ovanför’ (Urbutis 1993: 84 ff.). Det nämnda ordbildningsformativet uppstod ur en viss typ av sammansättning i medellågtyska med -hūs som andra led (ty. Haus ’hus’), till exempel bakūs (lett. bakūzis) ’litet bageri, byggnad med brödugn’, mīnhūs (lett. minūzis) ’myntfängelse’ och så vidare. Senare, som V. Urbutis påpekar, kan formativet -uzis, till skillnad från -hūs, inte längre uppfattas som en lexikal enhet när det inte står bredvid ett grundord, utan endast som ett ordbildningsaffix (Urbutis 1993: 92–95, 98).

Affiksoider med lexikal betydelse (om än mer eller mindre generaliserad) skiljer sig alltså från ordbildningsaffix, men liknar dem genom sina funktioner och sin begränsade självständighet i en ordgrupp. För de flesta ordbildningsforskare är affiksoid den mest accepterade benämningen på ordbildningselement som intar en mellanposition mellan kompositas led och derivat. Även om affiksoider i germanistisk litteratur, som Julia Stepan påpekar, kan kallas annat, till exempel affixliknande morfem, pseudoaffix, sammansättningsaffix, relativa affix eller

80

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

Dėl žodžių darybos teorijoje vartojamų terminų ir darbinių elementų klasifikacijos

tarsi afiksais (Stepan 2009: 102). Kaip teigia P. O. Müller, keblumų kyla ir dėl afiksoidų priskyrimo žodžių darybos tipams, nes tiriant kalbą diachroniniu aspektu, ne visada lengva atskirti dūrinius ir vedinius (Müller 1993: 40).

Afiksoider delas vanligtvis in i två grupper: 1) prefixoider, som fyller prefixens funktion; 2) suffixoider, som fyller suffixens funktion och oftast är karakteristiska för substantiv eller adjektiv.

Hans Altmann räknar i sin översikt över ordbildningen i modern tyska upp följande suffixoider: -gut, -gram, -kreise, -leute, -material, -reich, -volk, -welt, -werk, -wesen, -zeug. Till prefixoider hänför han: Alt-, Ex-, Ko-, Maxi-, Mini-, Miss-, Mit-, Nicht-, Vize- (Altmann 2011: 74–76). Listan skulle bli längre om vi också inkluderade de ordbildningselement som J. Stepan likaså tolkar som affixoider, till exempel: -frau, -mutter, -nonne, -weib, Groß-, Stief-⁶ (Stepan 2009: 101–102).

Konfixer, som till sitt ursprung står affix nära, har redan nämnts i denna artikel. W. Fleischer delar in dem i två typer: av främmande ursprung (ty. nicht heimische) och inhemska (ty. heimische) (Fleischer 1995: 62). Till den första gruppen hör så kallade icke-klassiska konfixer, till exempel: Bio-, Euro-, Mini-. Den andra gruppen omfattar de redan nämnda Stief- och Schwieger-. Den väsentliga skillnaden mellan inhemska och främmande konfixer är den ordbildningsmässiga produktiviteten hos ord som bildas med dem: med de främmande, särskilt i modern tyska, bildas många ord, medan inhemska konfixer är sällsynta inom ordbildningen (Elsen 2006: 138). Konfixer bör dock inte jämställas med affix, eftersom de senare även förekommer som självständiga ord, medan konfixer endast existerar i vissa ordgrupper (Schu 2006: 259). Visserligen går det att bilda nya ord med Stief- och Schwieger-, men i praktiken är dessa element helt improduktiva i tyskan ur ordbildningssynpunkt.

I handskrivna tvåspråkiga ordböcker över de baltiska språken från 1600- och 1700-talen förekommer suffixoiderna -werk, -wesen, -zeug, -gut samt prefixet Haupt- oftast, och därför bör de diskuteras närmare.

Ordet Werk har den lexikala betydelsen ’tillverkningsplats’ (ty. Produktionsort) (varför inte betydelsen ’arbete, produkt’ osv.? – förf. anm.), Wesen betyder ’varelse, skapelse’ (ty. Geschöpf), Zeug ’material, redskap’ (ty. Stoff, Gerät), Gut ’egendom’ (ty. Vermögen) och Haupt ’huvud’ (ty. Kopf). Som D. Nübling påpekar utvecklas nya suffix för bildning av kollektiva substantiv redan under perioden för tidig nyhögtyska (ty. Frühneuhochdeutsch) ur Werk, Wesen, Zeug och Gut (Nübling 2010: 78). Frederic Hartweger och Klaus Peter Wegera konstaterar,

⁶ Detta element bör hänföras till inhemska konfixer, eftersom Stief-, till skillnad från affix, inte är ett produktivt ordbildningsformativ.

Straipsniai / Articles

81

DALIUS JARMALAVIČIUS

att dessa element under de nämnda språkperioderna får en tämligen abstrakt lexikal betydelse, som i sammansättningar avlägsnar sig från den ursprungliga, och blir mycket produktiva. Sådana ord blir särskilt vanliga från 1600-talet. Tendensen att bilda kollektiva substantiv med elementet Werk framträder tidigast från 1500-talet (Hartweg, Wegera 2005: 199), medan andra forskare menar att den uppträder ännu tidigare, från 1300-talet (Soling 2012: 45). D. Nübling påpekar att betydelserna hos -werk och -wesen i sammansättningar oftast är abstrakta, och att dessa suffixoider därför får en gemensam ordbildningsbetydelse: ’samling av det som anges av den första leden’ eller ’helhet av det som hör till den första leden’, till exempel: Laubwerk ’trädens löv’, Fischereiwesen ’fiskerinäring’. Affixoidet -zeug kännetecknas av den kollektiva betydelsen ’allt som används till det som anges av den första leden’, till exempel: Nähzeug ’sybehör’ (Nübling 2010: 78). Betydelsen hos suffixoidet -gut kan variera beroende på vilken ordklass den första leden tillhör: i en sammansättning med ett verb betyder elementet ’material som behövs för en arbetsprocess eller bearbetning’; tillsammans med abstrakta substantiv betecknar det komplex av immateriell karaktär (Fleischer, Barz 1995: 143–144), till exempel: Mahlgut ’malningsmaterial’, Gedankengut ’tankar’.

Affixoiderna -werk, -wesen, -zeug, -gut är olika produktiva beroende på vilken ordklass den första leden tillhör. Enligt D. Nübling kan alla de uppräknade elementen förenas med en nominal led, men i sammansättningar med en verbal led förekommer -zeug oftast, medan -werk är betydligt ovanligare. Affixoiderna -wesen och -gut förenas oftast med substantivstammar och betecknar egenskaper hos nominala objekt (Nübling 2010: 79).

Sammansättningsleden Haupt- fick sannolikt prefixstatus på 1700-talet. Ludwigs M. Eichinger nämner i sin översikt över den nominala ordbildningen i periodens deltexter att lexemet Haupt, som har använts sedan 1500-talet, betydde ’kroppsdel – huvud’ (ty. Kopf); allt oftare förlorar det denna betydelse som första led och får en annan, som betecknar ’central ställning’ eller ’högsta position i hierarkin’, och fyller därmed en funktion som är typisk för prefix (Eichinger 2002: 350).

Det bör noteras att forskare inom synkron ordbildning inte är eniga om statusen hos de beskrivna suffixoiderna och prefixoiderna. Jörg Meibauer (2002: 30), Michael Lohde (2006: 15, 112–113), W. Fleischer och I. Barz (1995: 145) hänför ordbildningselementen -werk, -wesen och Haupt- till ordbildningsaffix när de har förlorat sin ursprungliga lexikala betydelse i ord. De sistnämnda forskarna klassificerar däremot komponenterna -gut och -zeug som tidsbundna andra sammansättningsleder (Fleischer, Barz 1995: 143–144). Enligt Gisela Zifonun hör de till kategorin halv-suffix (Zifonun 2012: 131), medan Johannes Erben oftast betraktar ordbildningselementen -werk och -wesen som suffixoider (Erben 1975: 143); ibland kallas de också för ordbildningsmedel för kollektiva substantiv (Erben 2001: 105).

82

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

Dėl žodžių darybos teorijoje vartojamų terminų ir darbinių elementų klasifikacijos

Forskarnas uppfattningar om statusen hos -werk, -wesen, -zeug, -gut och Haupt- varierar alltså mycket. För att bedöma om de element som diskuterats kan uppfattas som nominala led i sammansättningar eller redan som affiksoider, bör man inte bara beakta graden av abstraktion i deras betydelse och om de registreras som separata lemman i ordböcker, utan också deras position i sammansättningen eller den plats de ärvt. I ordböcker från 1600-talet förekommer till exempel -werk [-werk] och -zeug både som självständiga ord och som motsvarande led i sammansättningar, såväl som första som andra led, t.ex.: Clavis IV-954 Werck ‘Darbas, Joba, Weikals, Padargai’, Clavis IV-1047 Zeug ‘Rykas’, Clavis IV-954 Werck=Tag ‘Dirbama Diena’, Clavis IV-955 Werck=Zeug ‘Rykledis, Rykas, Pripraw’, Clavis II-115 Kriegs=Zeug ‘Zalnieru Rykai’, Clavis III-464 Schmied=Werck ‘Kalwo Darbas’, Clavis IV-104 Zeug=Hauß ‘Szarwiniczia’. Det förekommer visserligen sammansättningar där dessa led har en generaliserad arbetsrelaterad betydelse, t.ex.: Clavis II-1162 Laubwerck ‘Lapai’, och därför bör ett sådant ord inte räknas som en sammansättning. Som andra led i sammansatta substantiv i källor från 1600–1700-talen bör också elementet -Gut / Gutt räknas, eftersom det då ännu användes i betydelsen ‘varor, egendom, skatt, hus eller goda ting’ (jfr B 612 Gut, Güter, Lex 44a Güter), t.ex.: Clavis II-1043 Kauff=Gutt ‘Towars’, B 795 Kirchen Gutt ‘Baznyczios Gerbe’. Däremot bör det andra substantivledet -wesen redan under den historiska perioden räknas som ett derivationellt formativ, eftersom det i sammansättningar har fått en abstrakt betydelse. Även om ord med detta element i de analyserade handskrivna ordböckerna, så långt vi kunnat belägga dem, inte har översatts (troligen lyckades dåtidens författare inte hitta något lämpligt litauiskt ord. -aut. anm.), t.ex.: Clavis II-868 Haußwesen ‘namų ūkis’ (författarens översättning), Kriegs Wesen B 823 ‘karyba’ (författarens översättning), framgår elementets generaliserade betydelse redan av förklaringarna till ord med -wesen i DWG. Ordet Kriegswesen beskrivs till exempel i ordboken som ‘krigstillstånd, militära förhållanden’, Hauswesen som ‘egendom’. Ord med det första ledet Haupt- bör inte heller räknas som sammansättningar, eftersom det har förlorat sin ursprungliga betydelse ‘huvud’ och i förbindelse med ett substantiv betyder ‘en viktig person samt en väsentlig sak eller fråga’, t.ex.: Lex 46a Haupt Mann ‘Pilonis, Szmintininkas’, Haupt=Stadt Clavis II-860 ‘Wyraus Miestas’, B 644 Haupt Lute ‘Wresnej, Wyrusiej’.

Sammanfattningsvis kan man, utifrån det som sagts om de nämnda strukturella elementen, hävda att substantiv från äldre epoker med leden -werk, -zeug ir -gut, med undantag för några ord där dessa elements lexikala betydelse inte längre är tydligt uttryckt, bör klassificeras som sammansättningar. Att leden -werk, -zeug ir -gut inte är affix framgår också av att sammansättningar med dem i de analyserade ordböckerna från 1600–1700-talen översätts till litauiska utan att avlägsna sig från originalspråket, vilket gör det möjligt att dra slutsatsen att dåtidens talare uppfattade dessa element

⁷ Översättningarna till litauiska av exemplen ur ordböcker från 1600–1700-talen återges i originalform.

Straipsniai / Articles

83

DALIUS JARMALAVIČIUS

fortfarande som självständiga ord. Däremot bör de strukturella elementen –wesen och Haupt-, som har fått en avgränsad betydelse eller avlägsnat sig från sin ursprungliga betydelse i sammansättningar, betraktas som derivationella affix. När det gäller dessa elements status i dagens tyska kan vi dock instämma med de forskare som tenderar att behandla dem som affiksoider.

3. SLUTSATSER

1. Vi ansluter oss till de synkrona ordbildningsföreträdarnas ståndpunkt att enskilda ord vars led är unika men inte derivationellt motiverade inte bör betraktas som avledningar. Det är dock inte helt korrekt att klassificera dem som enkla ord heller – det lämpligaste är att behandla dessa språkliga fenomen som ord med komplex struktur och en derivationellt omotiverad stam.

2. Ur ett ordbildningsperspektiv bör ord med indoeuropeiska konfiks (t.ex. tys. Stief-, Schwieger- eller lett. -uzis) inte lämnas utanför undersökningen, eftersom det trots deras bristande produktivitet faktiskt går att bilda nya ord med dem.

3. När frågor uppstår om ordledens självständighet och man behöver bedöma om ett visst ord är en avledning eller bör klassificeras som derivat, bör flera kriterier beaktas: ledens derivationella potential, graden av abstraktion i betydelsen, om ordet registreras som en separat lexem i ordböcker, dess förmåga att inta en viss position i en sammansättning samt översättningen av uppslagsorden i äldre tvåspråkiga ordböcker.

F Ö R K O R T N I N G A R

lit. på litauiska

lat. på latin

pl. Plural (plural)

fht. fornhögtyska

mht. medelhögtyska

ty. på tyska

K Ä L L O R

B – Lexicon Germanico-Lithvanicum et Lithvanico-Germanicum. Handskriven ordbok från 1700-talet. Dokumentärutgåva med faksimil, inledning och ordregister 1–2, red. Vincentas Drotvinas. Vilnius: Litauiska språkets institut, 2009.

84

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

Dėl žodžių darybos teorijoje vartojamų terminų ir darbinių elementų klasifikacijos

Clavis – Clavis Germanico–Lithvana. Rankštinis XVII a. vokiečių–lietuvių kalbų žodynas 1. A–E (1995), 2. F–L, 3. M–S, 4. T–Z (1997), red. Vincentas Drotvinas. Vilnius: Institutet för vetenskap och encyklopedisk publicering, 1995–1997.

DUDEN 7 – Herkunftswörterbuch. Etymologie der deutschen Sprache. Mannheim, Leipzig, Wien, Zürich: Bibliographisches Institut, 2001.

DUDEN – Deutsches Universalwörterbuch. Mannheim, Leipzig, Wien, Zürich: Dudenverlag, 1996.

DWB – Deutsches Wörterbuch von Jacob Grimm und Wilhelm Grimm in 32 Teilbänden (1854–1961). Leipzig, 1972. Tillgänglig på internet: http://woerterbuchnetz.de/DWB/ (hämtad 2016-08-30).

L – Nīcas un Bārtas mācītāja Jāņa Langija 1685. gada latviski-vāciskā vārdnīca ar īsu latviešu gramatiku, red. Ernests Blese. Rīga: Latvijas universitāte, 1936.

Lex – Lexicon Lithuanicum. Handskriven 1600-talsordbok mellan tyska och litauiska, red. Vincentas Drotvinas. Vilnius: Mokslas, 1987.

Lexer – Lexer Mathias 1872–1878: Mittelhochdeutsches Handwörterbuch in 3 Bänden. Leipzig. Prieiga internete: http://woerterbuchnetz.de/Lexer/ (žiūrėta 2016 09 06).

L I T T E R A T U R

A l t m a n n H a n s 2011: Prüfungswissen. Wortbildung, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht.

B e n c z e s R é k a 2006: Creative Compounding in English. The Semantics of Metaphorical and Metonymical Noun–Noun Combinations. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins B. V.

B o o i j G e e r t 2007: The Grammar of Words (= Oxford Textbooks in Linguistics). New York: Oxford University Press.

D o n a l i e s E l e 2005: Die Wortbildung des Deutschen. Ein Überblick. Tübingen: Gunter Narr Verlag.

DUDEN 4 – Die Grammatik. Mannheim, Leipzig, Wien, Zürich: Dudenverlag, 2005.

E i c h e r L u d w i g M. 2002: Nominale Wortbildung in Sachtexten des 18. Jahrhunderts. – Historische Wortbildung, hrg. von Mechthild Habermann, Peter O. Müller, Horst Haider Munske (= Reihe Germanistische Linguistik 232). Tübingen: Max Niemeyer, 341–362.

E s e n H i k e 2006: Deutsche Konfixe – Deutsche Sprache. 33. Jahrgang 2005, 133–140.

Straipsniai / Articles

85

DALIUS JARMALAVIČIUS

Erben Johannes 1975: Einführung in die deutsche Wortbildungslehre (= Grundlagen der Germanistik 17). Berlin: Erich Schmidt Verlag.

Erben Johannes 2001: Über den Aufschlusswert älterer deutscher Wörterbücher für die historische Wortbildungslehre. – Zeitschrift für deutsche Philologie 120, 105–111.

Fleischer Wolfgang 1995: Konfixe. – Wort und Wortschatz. Beiträge zur Lexikologie, 61–68.

Fleischer Wolfgang, Irmhild Barz 1995: Wortbildung der deutschen Gegenwartssprache. Tübingen: Max Niemeyer Verlag.

Glück Helmut 2005: Metzler Lexikon Sprache. Stuttgart, Weimar: J. B. Metzler Verlag.

Hartweg Frederic, Klaus-Peter Wegera 2005: Frühneuhochdeutsch. Eine Einführung in die deutsche Sprache des Spätmittelalters und der frühen Neuzeit (= Germanistische Arbeitshefte 33). Tübingen: Max Niemeyer Verlag.

Jarmalavičius Dalius 2014: Vokiečių kalbos darinių daryba XV–XVIII a. rankraštiniuose dvikalbiuose baltų kalbų žodynuose. Humanitarinių mokslų daktaro disertacija. Vilniaus universitetas.

Lohde Michael 2006: Wortbildung des modernen Deutschen. Ein Lehr- und Übungsbuch. Tübingen: Gunter Narr Verlag.

Meibauer Jörg, Ulrike Demske et al. 2002: Einführung in die germanistische Linguistik. Stuttgart, Weimar: Metzler Verlag.

Müller Peter O. 1993: Historische Wortbildung: Forschungsstand und Perspektiven. – Zeitschrift für deutsche Philologie 112(1), 394–419.

Nübling Damaris, Antje Dammel et al. 2010: Historische Sprachwissenschaft des Deutschen. Eine Einführung in die Prinzipien des Sprachwandels. Tübingen: Gunter Narr Verlag.

Schu Josef 2006: Zwischen Grundmorphem und Affix – Deutsche Sprache. Zeitschrift für Theorie, Praxis, Dokumentation. 33. Jahrgang 2005, 259–286.

Solling Daniel 2012: Zur Getrennt-, Zusammen- und Bindestrichschreibung von Substantivkomposita im Deutschen (1550–1710) (= Acta Universitatis Upsaliensis / Studia Germanistica Upsaliensia 57). Uppsala: Uppsala Universitet.

Stepan Julia 2009: Wortbildungsmodelle für Frauen Bezeichnungen im Mittelhochdeutschen und Frühneuhochdeutschen (= Schriftenreihe Schriften zur Mediävistik 16). Hamburg: Dr. Kovač Verlag.

86

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

Dėl žodžių darybos teorijoje vartojamų terminų ir darbinių elementų klasifikacijos

Urbutis Vincas 2009: Žodžių darybos teorija. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Urbutis Vincas 1993: Darboc tipo radimas: latvių kalbos nomina loci su priesaga –uz. – Baltistica 28(2), 82–105.

Wälchli Bernhard 2005: Co-Compounds and Natural Coordination (= Oxford Studies in Typology and Linguistic Theory). New York: Oxford University Press.

Zifonun Gisela 2012: Komposition (oder Halbfigurierung) zum Ausdruck von Nominalaspekt: Schmuckstück, Glücksfall und Zuckerwerk. – Das Deutsche als kompositionsfreie Sprache: strukturelle Eigenschaften und systembezogene Aspekte, hr. von Livio Gaeta, Barbara Schlücker. Berlin, Boston: Walter de Gruyter, 101–134.

Om den använda terminologin och klassificeringen av formativa element inom ord-bildningsteorin

SAMMANFATTNING

Analysen av tyska nominala sammansättningar i handskrivna baltiska tvåspråkiga ordböcker från 17^th–18^th visar många problematiska aspekter: å ena sidan bristen på precis terminologi, som behöver korrigeras inom den synkrona ord-bildningsteorin, och å andra sidan svårigheter med att särskilja fastställda ordbildningsmönster.

I den vetenskapliga litteraturen kan den terminologi som används för analoga exempel på ordbildning betecknas som överflödig terminologi. Detta gäller särskilt ord med unika morfem, såsom i gem. Himbeere ”hallon”, Schornstein ”skorsten” eller lit. šiškńasparnis ”fladdermus”, tinagas ”eldsten”. För att beteckna konstituenter som är demotiverade och endast förekommer i enskilda ord används inom ordbildningsteorin olika termer, såsom pseudomorpheme, pseudo-plem, Himbeer-morpheme, cranberry-word, cranberry-compounds, cranberry-morphemes osv. Det vore mer exakt att beskriva sådana lexikala enheter med begreppet kvasisammansättningar med kvarvarande stammar (lit. tarsi duriniai su atliekomis kamienais), föreslaget av V. Urbutis. Ord med demotiverade konstituenter men med en komplex ordstruktur kan dock varken kategoriseras som sammansättningar eller som enkla (simple) ord; en sådan definition behöver preciseras. Med hänsyn till de egenskaper som nämns i denna artikel kan lexikala enheter som gem. Himbeere eller lit. tinagas definieras som komplexa ord med omotiverade stammar (lit. kompleksinės struktūros žodžiai su nemotyvuotais kamienais).

Straipsniai / Articles

87

DALIUS JARMALAVIČIUS

Vidare behandlar artikeln den särskilda statusen hos ord med element som intar en position mellan sammansättningsleder och avledningsmorfem och som inom synkron ordbildning betecknas som affixoider. Det är också svårt att avgöra om exempelvis germ. Werck=Tag ”arbetsdag”, Werck=Zeug ”verktyg”, Kichen Gutt ”kyrkans egendom”, Hauptmann ”huvudperson”, Kriegswesen ”soldatfartyg” är sammansättningar eller avledningar, eftersom vi saknar tillräckligt tydliga kriterier för att skilja dessa ord åt. Det ovan nämnda problemet är också aktuellt inom diakron ordbildning. För att fastställa vilka element som befinner sig mellan komposition och avledning i historisk ordbildning bör man beakta följande kriterier: produktivitet och graden av deras semantiska abstraktion, om de registreras som självständiga uppslagsord i ordböcker, deras förmåga att byta position i ord samt om konstituenterna översätts ord för ord i ordböcker.

Inkommen den 12 januari 2017.

DALIUS JARMALAVIČIUS

Vilniaus universitetas

Institutet för främmande språk

Institutionen för tyska språket

Universiteto g. 5 LT- 01513, Vilnius, Lietuva

[email protected]

88

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI