ROMA BONČKUTĖ

Klaipėdas universitet

Forskningsområden: litauisk litteraturhistoria, Simonas Daukantas verk.

DOI: https://doi.org/10.35321/all81-10

DAUKANTAS-ARTAD GRANAUSKAS ANDNING

Granauskas andningsskrift på Daukantas vis

SAMMANFATTNING

Artikeln behandlar hur Simonas Daukantas (1793–1864), den litauiska nationella historiografins pionjär och reformator av det litauiska skriftspråket, påverkade Romualdas Granauskas (1939–2014) prosa, särskilt hans berättelse Jaučio aukojimas (1975).

Analysen av berättelsen visar att R. Granauskas påverkades av S. Daukantas historiografi och tog över historikerns konceptioner, motiv och uttryckssätt. Påverkad av S. Daukantas rytmiska prosa skapade R. Granauskas ett prosaverk med en särpräglad rytm.

NYCKELORD: historiografi, litteratur, prosa, rytm, andningens poetik, Simonas Daukantas, Romualdas Granauskas, Juozas Baltušis.

SAMMANFATTNING

Artikeln behandlar hur Simonas Daukantas (1793–1864), den litauiska nationella historiografins pionjär och litterära reformator, påverkade Romualdas Granauskas (1939–2014) skönlitterära verk; den analyserar författarens novell med särskilt fokus på Jaučio aukojimas (1975).

Analysen av Jaučio aukojimas visar att Granauskas inspirerades av Daukantas historiska verk och använde begrepp, uttryck och motiv från hans texter. Inspirerad av Daukantas använde Granauskas rytm i en prosatext.

NYCKELORD: historiografi, litteratur, prosa, rytm, andningens poetik, Simonas Daukantas, Romualdas Granauskas, Juozas Baltušis.

Artiklar / Articles

215

ROMA BONČKUTĖ

INLEDNING

Med anledning av Romualdas Granauskas 80-årsdag hölls den 10 maj 2019 en nationell konferens vid Vytautas Mačernis-gymnasiet i Seda, ”Romualdas Granauskas – en žemaitisk författare”, där jag delade mina tankar om den likartade personlighets- och språkliga energin hos S. Daukantas och R. Granauskas^¹. När jag undersökte mottagandet av S. Daukantas BUDĄ Senowęs-Lė­tuwiū Kalnienū ir Žamajtiū išzraszę [...] Jokyb’s Laukys (nedan kallad Būdas) i litauisk litteratur från 1800-talet till början av 1900-talet lade jag märke till att Šatrijos Ragana, som var musikalisk och hade gott gehör, först och främst tog till sig inte idéer, teman eller lexik, utan stiliserade S. Daukantas rytm (Bončkutė 2019: 239–265). Forskare inom sambandet mellan musik och litteratur har noterat att tanken först uppstår som en viss energi, intonation, musikalisk form, som sedan får ett språkligt uttryck^². Men bara mycket autentisk litteratur skapas på detta sätt. När tankarna surrar i huvudet som bin plågas skaparen tills hen finner det enda möjliga uttrycket för tankens klang. Därför är varje författares rytm ett uttryck för den individuella stilen. Rytmelement på olika nivåer i textens struktur bildar verkets matris, som utgör ett kännetecken för skaparen. R. Granauskas sade om kortromanen Jaučio aukojimas (1973/1975): ”Och jag var nästan lycklig: äntligen hade jag klarat av den första delen av ’Jaučio aukojimas’! Bara en sådan form, bara en sådan rytm, bara ett sådant aesopiskt språk passade” (se Daujotytė 2017: 104).

S. Daukantas periodernas vågrörelser, det levande språket och dess klangfullhet är de mest framträdande stilelementen (se Vengris 1938: 446–458), som bäst kommer till uttryck i meningsrytmen. För R. Granauskas, som hade absolut gehör, var de lätta att uppfatta och de hade ett stort inflytande. Forskare som studerar prosarytm säger att all information förmedlas i form av ett rytmiskt organiserat budskap, vilket, även om det inte uttrycks verbalt, skapar en ytterligare betydelse (Гумовская 2018: 196). Rytmen i S. Daukantas texter uppstår inte enbart genom en regelbunden fonetisk ljudföljd, vilken han i hög grad

^¹ Wilhelm von Humboldt, som S. Daukantas läste, betonade språkets livskraft och den ständiga påfyllningen av ord med idéer, som ger dem energi. För att ett ord ska bli ett ord måste det inte bara få en ljudlig gestalt, utan också bli en harmonisk förening av ljud och mening. Språket uppfattas som en ständig utveckling: ”Man muß die Sprache nicht sowohl wie ein todtes Erzeugtes, sondern weit mehr wie eine Erzeugung ansehen” (Språket bör inte betraktas som en död produkt av verksamhet, utan som själva verksamheten) (Humboldt 1836: 38).

^² Exempelvis växte den experimentella estetiken fram i slutet av 1800-talet, och rytmen undersöktes som ett psykofysiologiskt och estetiskt fenomen. Se Fechner Gustav Theodor 1876: Vorschule der Aesthetik. Erster Theil. Leipzig, Druck und Verlag von Breitkopf & Härtel. Tillgänglig på internet: https://archive.org/details/vorschu lederaes01fechgoog/page/n13; Hermann Ludwig Ferdinand von Helmholtz 1863: Die Lehre von den Tonempfindungen als physiologische Grundlage für die Theorie der Musik. Friedrich Vieweg & Sohn, Braunschweig. Tillgänglig på internet: http://vlp.mp iwg-berlin.mpg.de/library/data/lit3483/index_html?pn=7&ws=1.5.

216

Acta Linguistica Lithuanica LXXXI

Granauskas Daukantiska andning

siekė (žr. Subačius 2018), bet ir dėl kitų kalbos lygmenų bei turinio struktūrų pasikartojimų, tik jam būdingų, užburiančių, turinčių maginės galios. R. Granausko girdimoji atmintis užfiksavo istoriko teksto ritmą, kuris žadino kūrybinę energiją, kūrė vaizdinius, ir jis, rašydamas kūrinius, sudėtus į antrąją knygą (Granauskas 1975), itin daug dėmesio skyrė ritmui.

Viktorija Daujotytė vittnar om att ”[e]tt meningsfullt tal om Granauskas och hans sätt att skapa bör börja med Simonas Daukantas, med hans ’Būdas’” (Daujotytė 2017: 10). R. Granauskas kortroman Jaučio aukojimas är en av författarens första texter med stark stilistisk prägel (se: Nastopka 2002; Kelertienė 2000: 69). Textens rytm har behandlats (se Juknaitė 2003), men inte satts i samband med S. Daukantas. Syftet med denna artikel är att undersöka S. Daukantas inflytande på de tre meningarna i kortromanen Jaučio aukojimas som vittnade om att en originell skapare hade trätt in i den litauiska litteraturen. Artikeln vill också fortsätta undersökningarna av žemaitisk självmedvetenhet och identitet i denna vetenskapliga publikation (jfr Pajėdienė 2018: 64–104).

I textanalysen används jämförande analys, intertextualitetsansatser och forskning om prosarytm^³.

1. ANDNINGENS POETIK

Ämnet om språkrytmens nära samband med personlighetens individuella språkstruktur och fysiologi har intresserat mig länge, ända sedan jag hörde Bulat Okudžavas rader: ”Каждый пишет, как он слышит. / Каждый слышит, как он дышит” (Окуджава 2001: 264), som återkommer på sidorna i Juozas Baltušis dagbok, där han skrev om sina samtida författarkollegor som ”[a]ndas ytligt” (Baltušis 2019: 409). Vanligen väcks intresset för andningens poetik (eng. poetics of breathing) under perioder då litteraturen strävar efter att bryta med formalistiska konventioners tradition och söker friare uttryck och ett mer autentiskt skrivande (Heine 2019: 91–92). Under sådana perioder återvänder man ad fontes – till det klassiska tänkandet, till folkets stora författare. Antikens retoriker och författare av retorikhandböcker, särskilt Aristoteles, Cicero och Quintilianus, intresserade sig för att anpassa språkets struktur till andningen. I antikens retorik diskuterades problemet med att dela upp språket i kortare fraser med hänsyn till talarens särskilda andning. Frasen bestämmer prosatextens rytm. Antikens talare knöt nära samman rytm och musik med vältalighet. Platon (se Staten, bok III och IV) och Aristoteles (se Poetiken) ägnade stor uppmärksamhet åt rytmens betydelse. Platon frågade om ”det inte är därför de sköna konsterna fostrar, att rytm och harmoni tränger djupast in i själens innersta och påverkar den starkast? De själva

^³ Jfr: Kazlauskienė 2015; Ramonautė 2006; Heine 2019; Гумовская 2018; Moritz 2006; Fietz 1992.

Artiklar / Articles

217

ROMA BONČKUTĖ

yra grožis ir žmogų padaro gražų“ (Platonas 1981: 401d), o kitoje savo veikalo vietoje pastebėjo, kad „ritmiškumas atitinka gerą kalbėjimo stilių, o neritmiškumas – jo priešingybę. Taip pat ir gera bei prasta harmonija, jeigu, kaip ką tik sakėme, ritmas ir harmonija derinasi prie žodžių, o ne žodžiai prie jų“ (Platonas 1981, 400d).

R. Granauskas absoluta gehör kan ha varit den viktigaste resonansbottnen för att höra och se invånarna i de egna Ceklis-länderna, deras skapare, i S. Daukantas texter, liksom deras siste prästs sista offer. Författaren har vittnat om att han i början av sin skapande bana inte genast förstod vilken musa han skulle tjäna: litteraturens eller musikens. Han hade utmärkt hörsel och kunde höra tystnaden och tingens andhämtning (Daujotytė 2017: 74); redan som elev hade han kastat sig in i S. Daukantas texter och hörde först och främst texternas klang: ”Jag kunde hela mitt verk utantill fram till jaučio aukojimo. Efter jaučio, som jag drog igenom tre gånger, sade jag: nej, jag tänker hellre ett år till, men jag avstår från detta straffarbete” (Mustekis 2008). Men han avstod inte. Således är jaučio aukojimas liksom ett offer till Euterpe (musikens musa), innan han började tjäna Kalliope. R. Granauskas valde rätt, för senare sade han: ”Jag lever i språket”, ”Jag är i språket”, ”Jag är själva språket”, ”Min själ finns i språket” (Daujotytė 2017: 17).

². ROMUALDAS GRANAUSKAS – SIMONAS DAUKANTAS IDEALISKE LÄSARE

Umberto Eco skrev att läsningen av vilken text som helst förutsätter medförfattarskap, eftersom den ideala läsaren, när han eller hon läser ett verk, avkodar det och utför ett stort kreativt arbete (Эко 2005: 25, 76). Författaren skapar för en tänkt läsare och väljer, med denne i åtanke, den ena eller andra textstrategin och koderna. R. Granauskas ville att läsaren skulle avkoda källförfattaren till textens stilisering, eftersom delar av novellen inleds med epigrafer hämtade från Martynas Mažvydas och krönikor. I själva texten finner vi också hänvisningar till S. Daukantas:

[...] vad de heter, och de svarar dig uppriktigt och enkelt: ”Jaušis, Keklys, Daukantas” (Granauskas 1975: 21).

[...] och ur ringen träder Jaušis, Keklys och Daukantas, som redan har förstått vad du söker (Granauskas 1975: 35).

När R. Granauskas skrev jaučio aukojimą var det inte lätt att få tag på S. Daukantas verk. Birutė Rokaitė-Vanagienės (mošidės, sic!) redigerade historiska texter hade nämligen ännu inte getts ut (Daukantas 1976a, b). Som novellen visar genom sina S. Daukantas-texter läste författaren sannolikt någon tidigare text av Būdo (Daukantas 1893; 1935; 1955), kanske Darbay, sammanställd av Biržiškai och utgiven 1929.

218

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Daukantiškas Granausko alsavimas

senųjų Lietuvių yr Žemayziu 1822 (hädanefter – Darbai) (Daukantas 1929). Krönikor och verk av samtida historiker hjälpte historikerna att återskapa den forntida litauens värld. Efter att ha läst många historiska källor på olika språk började S. Daukantas, ur det historiska subjektets perspektiv, beskriva litauernas karaktär och förflutna och utförde därmed en första historisk revision av texterna. I syfte att skapa ett exempel på litauisk identitet och en grund för en modern litauisk gemenskap omtolkade han ofta källorna genom att ändra orsakssambanden mellan fakta och deras värdeorientering. På liknande sätt sade R. Granauskas, som V. Daujotytė påpekade, att man måste ”[s]kriva inte så som det var, för ingen vet hur; skriva så som det inte var, men som det kunde ha varit” (Daujotytė 2017: 43).

S. Daukantas Būdas blev för R. Granauskas en plats där han kunde finna ämnen och ett exempel på ett högtidligt berättande. Detta historiska verk hjälpte författaren att återskapa den siste prästens sista offer. Själva ordet ”offer” och dess avledningar har nått oss genom S. Daukantas (Kabašinskaitė 2016: 61–79), och följande avsnitt ur Būdo kan ha inspirerat honom:

I den fjärde [delen] berättas om Palangas lund, Gintios heliga lund, som inte var de sista Kurėjų-Kurėjo vistelseort, vid Korsas gränser, där de i hemlighet dyrkade elden medan de ännu var hedningar, när de bodde i Žemaitija, Preussen och Žemgala, eller när krönikörerna nämnde sina lyckliga dagar och sade att de hade varit goda bröder (Daukantas 1845: 109).

I Būdę beskrivs tempel (”I den heliga lunden brann en evig eld till ära för guden, varifrån man kunde se ön själv som en helig plats, där elden brann [...]”, s. 101) och deras byggnader (se Daukantas 1845: 105), präster, offerplatser och ritualer med mera.

I R. Granauskas novell Būdę beskrivs det dominerande temat: litauens band till sin hembygd, hans medfödda förmåga att betrakta naturen, leva i harmoni med den omgivande miljön och hämta kraft och energi från solen, elden, vinden, jorden, träden och vattnet. Världens viktigaste element – luft, jord, eld och vatten – utgör grunden för berättandet i Būdo och novellen.

S. Daukantas ägnade stor uppmärksamhet åt förordet till Būdo, som omfattar hela nio sidor. Som Moreno Bonda påpekade ”deltog historikern i europeiska historiska debatter” i sitt förord (Leparskienė 2019: 5). Johann Gottfried Herders verk Žmonijos istorijos filosofijos idėjos (Ideen zur Philosophie der Geschichte der Menschheit) hade stort inflytande på S. Daukantas när han skrev förordet. J. Herder är en pionjär inom historiosofi och kulturvetenskap; i sina arbeten byggde han på många av dessa författares verk och drömde om den tid då jordens utvecklingslagar skulle upptäckas. Han betraktade mänsklighetens historia som en beståndsdel av hela landets system, ett ögonblick i en lång kosmologisk process. Världen är ett makrokosmos och människan ett mikrokosmos, och mellan dem finns ett analogt samband (Zusi 2007: 89–97). När människor länge lever på en och samma plats växer de samman med omgivningen, som formar deras levnadssätt och tankemönster. Folken, trots att de en gång hade samma förfäder, skiljer sig från varandra

Straipsniai / Articles

219

ROMA BONČKUTĖ

andra eftersom de länge levde på olika platser under olika förhållanden. Ett eko av denna J. G. Herders organiska kultursyn, som för första gången återgavs på litauiska i förordet till Būdo, hörs i början av R. Granauskas berättelse:

du ser själv: dina bara fötter som trampar på dessa taggar, skuggor, djurspår: du, de som ännu springer omkring i skogen, som skriker och tjuter i månljuset, bryter hornen mot trädstammarna, kommer senare själv att dö eller bli dödade, och över spåren de lämnat kommer andra spår att lägga sig: djurens, människornas, taggarnas, trädens, häggens knölar, skuggorna, de tunna grenarna, kanske en brokig fjäder från en liten fågel (Granauskas 1975: 5).

R. Granauskas sejdare väljer, liksom de forntida litauer som S. Daukantas beskriver, hellre att leva i skogarna med vilda djur än att rådfråga en främmande gud, som ”förfäderna och deras förfäder” hatade, som författaren säger när han övertar historikerns fras (Granauskas 1975: 16). Sejdaren i berättelsen har hämtat sitt liv djupt inne i skogen från Būdo:

Därför kallade de honom Wiespatio, eftersom han ensam alltid visste, kunde och förstod allt; den som ville rådfråga honom kunde aldrig komma in i hans rum, för han brukade låta dem vänta ute i skogen tills de fick svar genom andra sejdare eller hans tjänare. Vanligen visade han sig mycket sällan för folket, och den som en gång hade fått se honom ansåg sig lycklig, och den som hade vidrört kanten av hans kläder tyckte sig redan känna honom själv: ty han levde i hemlighet långt inne i den heliga skogen (Daukantas 1845: 121).

Ett återkommande ledmotiv i S. Daukantas Būde är frihetstemat, som återkommer på berättelsens första sidor (”med en evig längtan efter att vara fri” (Granauskas 1975: 6)). Sejdaren säger till sig själv: ”spring, spring djupare in i skogen, så att du inte dör medan andra människor ännu finns kvar” (Granauskas 1975: 10). Sejdaren i berättelsen går ”längre in i skogen, in i det stora skimret av löv, gräs, strån och stammar, in i skuggornas skimmer, in i taggarnas skimmer på den smala djurstigen” (Granauskas 1975: 7), eftersom skogen ensam tillhör litauerna. I S. Daukantas Darbose finner vi en möjlig föregångare: ”Och andra som skingrades vandrade ändå genom skogen på stigar som de väl kände” (Daukantas 1929: 126). Indirekta citat från Darby om brännandet av byar och borgar förekommer också i berättelsen (”Ofta ledde en fördriven litauisk kung sina män mot fienden, medan hans byar och borgar brann i eld och lågor” (Daukantas 1929: 84) ← ”även om byar och borgar brann många gånger” (Granauskas 1975: 14)), liksom den dödliga föreningen av fiendens järn och eld: ”Vad de mötte förintade de med svärd och eld” (Daukantas 1929: 143); men uttrycket ”eld och järn” återfinns i Būde som ”eldens järn” (Daukantas 1845: 138) → ”eld och järn som smälter samman betyder död” (Granauskas 1975: 7).

I R. Granauskas berättelse tilltalas sejdaren med ett citat ur Būdo:

220

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Daukantiškas Granausko alsavimas

TABELL 1. Indirekt citat ur Būdo i R. Granauskas berättelse

Būdas

Jaučio aukojimas

En 70- eller 80-årig åldring hade bara kunnat tala, och honom kallade man därför en gammal man: för än i dag säger litauer eller höglandsbor, när de ber till Gud, kungen, fursten eller sin älskade husbonde: ”Herre, vi har kommit till din vita ålderdom för att be om hjälp” (s. 123).

Var hälsad, sejdare, vi har kommit till din vita ålderdom (s. 13).

Från Būdo har krivai, skogar, heliga eklundar, mossar, källor, en uttorkad sjö, gran- och alskogarnas värld, åskans eld, skogarnas bin och snokar flyttat in i berättelsen...

Intertextualitetsteoretiker som skriver om läsarens roll som medförfattare betonar att en läsare som förmår locka fram så mycket som möjligt ur författarens text har många personliga drag gemensamma med författaren och delar dennes kognitiva system (Кузьмина 1999: 62).

Först bör vi kort påminna om att S. Daukantas och R. Granauskas båda är žemaiter, båda invånare i nordvästra Litauen och användare av samma språk. Om vi parafraserar Jūratė Sprindytė kan vi säga att de båda inte bara förknippas med ”den žemaitiska substraten (förankringen i hembygden, landskapet och namnen på platser, småstäder och vattendrag, sättet att tala)” (Sprindytė 2019: 218), utan också har liknande bakgrund och liv. I essän Dylika juodvarnių, apie Daukantą lakstančių minns författaren sitt första intryck av S. Daukantas:

De skrev på min dialekt, alltså som jag själv, så att andra inte skulle förstå; jag tänkte själv ut att de alla var från Mosėdis, jag såg tydligt hur Daukantas – lika stor som jag – blev körd av sin far med häst genom Mosėdis till Kalvarija; jag vet inte var de stannade för att vattna hästarna: där borta, på vägen till Šatės, strax bortom småstaden, vid skolan; jag vet till och med att den ena hästen var rödbrun och den andra mörkbrun, och en gång hade den en vit stjärna som ett ess på en trumma. Sådana saker är verkligen mina egna, man behöver inte berätta dem för alla, [...] (Granauskas 2015: 34).

Det är tänkbart att S. Daukantas resa kan ha sett ut just så som författaren beskriver den. Lägg märke till att författaren ”ser” att den mörkbruna häst som förde S. Daukantas till skolan hade en vit stjärna i pannan, och att historikern skapade pseudonymen Būdo av sin farfar Jokūbas namn och ordet Lauks: ”Lauks – det vill säga ’ett djur med en vit fläck i pannan’” (se Razauskas 2008: 86). Det går inte att kontrollera om författaren, när han nämner den mörkbruna hästen med en vit stjärna, associerade den med pseudonymen Jokūbas Lauks, men ”laukis” i båda deras texter låter oss lägga märke till att de kände det litauiska språkets ålderdomlighet,

Straipsniai / Articles

221

ROMA BONČKUTĖ

bevarandet av sin egen själ, och kunde därför förena historien och arbetet genom språket. De forntida litauernas förfäder, som S. Daukantas säger, ”indierna”, hade ännu inte inlett förbindelsen mellan språk och kropp, vilket de bevarade texterna vittnar om:

Ty forntida skrifter hävdade att de litauiska höglandens och žemaiternas släkter hade varit ett land av lopingar: de skrifter om deras avgudar som påträffats där i vår tid visar oss att de var nära släkt med indierna och att de levde i urtiden; deras språk överensstämmer nämligen inte så väl med något av de språk som är kända i dag som med höglandens och žemaiternas språk (Daukantas 1845: 8).

S. Daukantas intresserade sig för sanskrit och följde västeuropeiska forskares arbeten i ämnet. Han kan ha läst om sanskritens närhet till naturens ljud och om deras betydelse för att upprätthålla människans energi, krafter och annat.

Som bekant får barn språkförmågan från sina mödrar; med deras ord talar de och nynnar visor. S. Daukantas texter ger anledning att anta att han i högre grad identifierade sig med moderns Od-släkt, som kan ha förknippat sig själv med den legendariske Oden. Det bör noteras att han i brev till Teodoras Narbutas (Daukantas 1998: 500) och Būdė flera gånger nämnde Oden som litauernas furstars stamfader och betonade hans betydelse:

Den andra lagen var Odins. Han levde i den uråldriga tiden före Kristi födelse; han hade sitt hem vid Daugavas strand, i en borg kallad Aģar. Denne Oden kuvade svearna och gjorde hela Norden till sitt välde, och han delade med sig av nya lagar till hela världens gemenskap; han befallde folket att strida mot sina fiender och dyrka Gud (Daukantas 1845: 174).

Modern var en enastående personlighet, och S. Daukantas respekterade och älskade henne. När Simonas var två år deltog familjen Daukantas i Kosciuszkoupproret och företog ett fälttåg mot Liepāja. I familjen berättades det att fru Daukantas hade kört mat till rebellerna. Som en av de möjliga mottagarna nämnde S. Daukantas kvinnan i sitt första verk: ”Jag svarar mina kära läsare att jag skriver inte för de lärda och de kloka, utan för de mödrar som kan berätta för sina barn om deras förfäders gärningar: och utan skrifter går mycket förlorat” (Daukantas 1929: 13). Būdė betonas moderns betydelse för bevarandet av det litauiska språket, och moderns förfäderslinje framhävs på flera ställen i texten. På S. Daukantas initiativ begravdes modern 1847 i Lenkimai, vid kyrkan, där endast förtjänta personer hade begravts sedan 1800-talet. Denna självbiografiska aspekt får en att fundera över och anta att fröet till S. Daukantas intresse för att studera historia såddes inom familjen, när han lyssnade på berättelser om framstående förfäder. Alltså var S. Daukantas mor, att döma av efternamnet, en ättling till framstående förfäder. Efternamnet visar att släkten kan ha

22

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Daukantiškas Granausko alsavimas

varit en kunskaparsläkt. På samma sätt hade Vydūnas hört av sin mor Marija Ašmonaitė att ”familjen var direkta ättlingar till de sista litauiska kunskaparnas (krivių) släkt” (Palijanskaitė 2018: 27). När R. Granauskas skrev Jaučio aukojimą ”hade han känt förvandlingens under, som om han verkligen varit en av de forntida kurernas kunskapare” (Daujotė 2017: 11). Hans ”[m]or var ändå – hon bodde där tillsammans med honom när hon blivit gammal. På Gerosios Vilties-gatan: hon hade inga höns, matade duvor från balkongen och köpte ett bröd om dagen åt hundarna” (Daujotė 2017: 95), hon kunde tala med fåglar... Modern lärde dem båda att se och namnge det de såg. Påverkad av henne ägnade den ene hela sitt liv åt historien, medan den andre ”dröjde kvar hela livet” på sina hemtrakter och skildrade Šaukļiai och dess invånare i sina verk.

Orden mor och hustru förekommer ofta i S. Daukantas texter. Från krönikorna och andra historiker hade han tagit till sig uppfattningen att mannen i den forntida litauiska familjen respekterade sin hustru och hyste respekt och kärlek för henne (”Par wis tamį dakti motriškos skotės pasėlgį, kóres wissą žmonystą wedę, nu kó kap sakau žmonomis wadinos” (Daukantas 1845: 61)). Männen litade på sina hustrur, och när maken drog ut i krig var de inte bara gårdens försvarare utan också hemmets beskyddare. S. Daukantas skapade uttrycket Litauens hustru, som han ger samma betydelse som ordet människa: ”Toie dėna galėję regėti kas par Lietuvos žmona yra, kori savo išmintį gudrybė, bóbė ir mandagómo bei sweinómo ir bųló wissas šios pasalės žmonas prano” (Daukantas 1845: 54). I sina texter tycks R. Granauskas fortsätta Litauens hustrurs historia: männen offrar, medan kvinnorna offrar sig. Som Violeta Kelertienė påpekade ”...betonar Granauskas kontinuiteten i kvinnolinjen”. Männen gick ut i krig, medan kvinnorna stannade hemma, skötte gården och barnen och försvarade dem när det behövdes; därför är hon ”upphöjd till Kristus, korsfäst på mänsklighetens lidandes kors” (Kelertienė 2006: 142). R. Granauskas Kairienė är som hela det mytiska Litauen.

Žemaitija är ett område med starka energizoner, rikt på historiska landskapsmärken som S. Daukantas framhöll i sina verk. Vilken stolthet måste inte ha vuxit i den unge Romualdas hjärta när han läste att Mosėdis namn härleds från det forntida žemaitiska ordet medė, skog, som historikern förband med namnet på litauernas förfäder, ”Massagetai”:

Ty i de skrifter som är skrivna på latin kallas alla litauiska högländer och lågland alltid med gamla namn, såsom de levde på 500-talet, nämligen geter, masageter och samageter, beroende på om de bodde i skog eller utanför den. Ibland kallades de trakier. Hos Łasicki, i en skrift från år 1564 om samogiternas gudar, sägs det att samogiterna kom dit från Donau eller från Isri och slog sig ned där; och ändå kallas området i Guntinas förvaltningsområde än i dag Mases, och orten Mōsedis finns fortfarande där, från ordet för skog eller lund (Daukantas 1845: 10).

Straipsniai / Articles

223

ROMA BONČKUTĖ

Vladimir Toporov framhöll, när han undersökte enheten i Medelhavsregionens antropokosmiska landskap, att en särskild plats alltid humaniserades i syfte att föreviga minnet av en hjälte värd att minnas. Han noterade dock att det inte är lätt att avgöra vad som var viktigt: om människan gav platsen betydelse eller om en viktig plats fick namn efter en betydelsefull hjälte (Топоров 1993: 73). Hur det än må vara, när platsen väl fått ett namn förflyttades den, blev en ny plats och fick genus loci – när den släpper in anden och liksom slår rot. S. Daukantas kallade Samogitien för Lietuvos širdimi (Litauens hjärta). För S. Daukantas var det en tid före forntidens bočių probčių, för R. Granauskas en tid före både S. Daukantas och förfäderna. S. Daukantas ordens tid hann ifatt författaren: återigen hade starkare och talrikare främlingar förslavat litauerna i deras eget land; den gången under förevändning av tikėjimo knyga (trons bok), denna gång med påståendet att žaganyje guberni sedan gammalt är slaviska länder... och litauen tjänar alltjämt en främmande herre. De bilder av forntida litauisk träldom och frihet som S. Daukantas skapade passade och passar fortfarande R. Granauskas, och blev förebilder för honom; han drogs till att ”skriva ett större verk om det svåraste bryt som litauerna och andra baltiska stammar genomlevt – förlusten av den gamla tron” (Daujotytė 2017: 107).

Båda fascinerades inte bara av norra Samogitien, båda var inte bara framträdande uttryck för förankringen i jorden; båda var ”människor för sig själva”, eftersom deras förfäders adliga blod törstade efter frihet. Saulius Pivoras räknade ut att ordet Darbose laisvė (liuosybė) (frihet) förekommer 76 gånger hos S. Daukantas, och Būdė 32 gånger; i Istorije žemaitiškoje, vars amerikanska utgåva Lietuvos istorija (bd 1, 1895; bd 2, 1897) R. Granauskas kanske också kunde ha läst, förekommer det 222 gånger (Pivoras 2018: 94). S. Daukantas adliga börd vittnas inte bara av bevarade dokument (Janulaitis 1913: 244–284), utan också av hans hållning, sådan den avspeglas i texterna. S. Daukantas skrev Dionysios från Halikarnassos ord Non est generosum hominum res alienas quaerere et pati suas per ignorantiam amitti (Det anstår inte ädla människor att eftertrakta andras egendom eller tåla att den egna går förlorad genom försumlighet) som epigraf i början av sina verk, eftersom han inte bara själv tänkte så utan också ville övertyga andra.

I bådas texter är de litauiska landskapens främsta beståndsdelar skogen, träden, fåglarna, solen, gräset, huset, kyrkogården, stigen, vägen och vattnet. S. Daukantas skapade ett folks historia – litauernas, skogscivilisationens. Skogen (även kallad miškas, medė, šilas, lieknas, tankynas, liepenas, pušynas, eglynas, beržynas, ąžuolynas, žarnai...), som de forntida litauernas boplats, är ett av de viktigaste ledmotiven. Skogen är tak över huvudet, beskyddare mot fiender, bärare av föda, kläder och andra livsförnödenheter samt av rikedom; dessutom tillgodoser den andliga behov, för där finns de dödas hem, gudarnas boning och den eviga eldens förvaringsplats; där förrättas religiösa ceremonier och offer bringas till gudarna.

R. Granauskas författarskap är, enligt V. Daujotytė, bestämt av platsen:

24

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Daukantiškas Granausko alsavimas

Man måste befinna sig i skärningspunkten mellan sin plats och sin tid, inom zonerna för sina sinnliga, språkliga och övergripande estetiska erfarenheter, för att en sådan täthet i texten ska uppstå, ett sådant tryck mot verkligheten att den inte håller utan spricker, och i denna spricka, klyfta, mellanrum eller bara lilla springa visar sig något annat än det vanliga: andra dimensioner, andra relationer, helt enkelt något annat som den vanliga verkligheten inte kan förklara. Här finns elementen av Granauskas magiska realism eller de metafysiska aspekterna (Daujotytė 2017: 67).

I alla sina verk betonade S. Daukantas att den som inte överger sitt eget språk bevarar sin frihet. Erövrare kan sätta dig i ”manelius”, men de kan inte beröva dig din inre andliga frihet eller identitet, som framför allt kommer till uttryck genom språket. S. Daukantas lämnade redan som tonåring sitt barndomshem, där han också lämnade sin språkliga miljö; han bytte orter, arbeten och vänner, men bevarade sitt modersmål och förfinade med stora ansträngningar skriftspråket med stöd i det levande språket. Först förkastade han som en potentiell resurs för litauiskan de religiösa skrifter vars texter inte uppfyllde kriterierna för språklig livskraft:

Det är ännu märkligare att detta urgamla språk inte har gått förlorat genom våra kroppars förfall under tusentals år fram till denna dag; ty våra visa mödrar från Höglandet och Samogitien, som i sina gömmor bland skogarna uppfostrade barn, vilka än i dag sänder sina avkommor ut i världen och ger dem ett sådant tecken: dö, barn, eller bli en god människa och lämna efter dig ditt namn; de bevarade så vårt gamla språk, som deras barn än i dag kan vara stolta över och berömma sig av (Daukantas 1845: 8).

3. STILISERING AV SIMONAS DAUKANTAS RYTM

Påverkad av romantikens idéer ägnade S. Daukantas stor uppmärksamhet åt ljudet, som formar språkets melodi. ”Eftersom musiken tycktes romantikerna vara konstens ideala språk” (Josipovici 2003: 233), skapade de inte bara melodiös poesi utan också prosa. I sin strävan att använda levande språk i texten sökte S. Daukantas efter sätt att återspegla den naturliga talrytmen i meningsstrukturen. Därför ägnade han stor uppmärksamhet inte bara åt ljudens klang, utan också åt meningsfrasen, som bestäms av den individuella andningsrytmen.

Ur rytmisk synvinkel är de starkaste partierna i S. Daukantas texter de där han beskriver skogarna, som han sannolikt vandrade genom med sin far, som han mindes väl och längtade efter, och vars beskrivningar väckte estetisk hänförelse (markerat i fetstil – R. B.):

Trumpai sakant // wīnō kupļ pōsnaj it nendnēj, kitō tanki eglinaj it kanapinaj niūsoje // o tarp jų koukstai beržinū, liepīnū, klewnū, ouzolūnū, apšzrotų joria-wo // it wīlnys i padebius musdamas. // Kėlėjēs kėlaudams // wīku ar meskų

Straipsniai / Articles

225

ROMA BONČKUTĖ

Den sluttande stigen vandrade, // ty där fanns ingenting; // gränsen mellan dagen och natten kände endast den // av binas surrande, av skogens sus // eller av träden som vajade, // dagen av solen, natten av stjärnorna och månens sken genom löven märktes; // ty överallt var det en evig natt stjärnklar, // löven hade fallit // eller om vintern följde vägfararna stjärnornas väg där // ty när de kom vilse följde de bäcken och stjärnorna där. // De hade levt färdigt där // när de väntade eller barfota om kvällen följde sin egen stig tillbaka. // Medan åkrarna förföll, // när regnet smattrade, // där slank man inte, // inte ens av daggen från träden kunde man bli blöt; // därför var de oframkomliga kärren och dammarna, som aldrig fick solens strålar genom seklerna, mörka, // och de torkade aldrig ut, inte ens när de klaraste källorna glittrade (Daukantas 1845: 14).

S. Daukantas känslomässiga förhållande till barndomens natur och det forntida Litauen påverkar textens rytm, som alltid bestäms av det konkreta språkets struktur och människans fysiologi (Kazlauskienė 2015: 87). Han lärde sig satsrytmik av antika författare, Kristijonas Donelaitis Metai och folkvisor. Historikerns långa meningar delas upp i klingande fraser, som ofta påminner om donelaitisk hexameter (se Bončkutė 2015: 222–245). Av citatet ovan framgår hur S. Daukantas skapar rytm. Han upprepar ljud i frasen och olika former av samma ordklass med skiftande uttryck, som han ibland ersatte med participformer. Det framgår av citatet att rytmen rusar fram genom verb- och participformerna, vilka hjälper ordet att lysa med ett oväntat uttryck. Textens klang väcker läsarens känslor och kompenserar för betydelseförluster som uppstår på grund av den komplicerade texten. Det framgår att estetisk information, som väcker mottagarens känslor, förmedlas inte bara genom språkliga tecken utan också genom textens rytm. Estetisk information uppfattas subjektivt utifrån hur avsändarens och mottagarens individuella psykologi och kognitiva system sammanfaller. Den subjektiva information som ligger inbäddad i textens rytmiska struktur förmedlar författarens personliga förhållande till de avbildade tingen, visar en originell tolkning av innehållsinformationen och kompenserar för förlusten av objektiv information om mottagaren inte avkodar textens övriga nivåer (Гумовская 2018: 195).

R. Granauskas tog över S. Daukantas gehör; rytmens ursprung och textens konstnärliga helhet förmedlas inte bara genom ord utan också genom rytm. Till exempel återger följande citat, likt ett eko, det citat som S. Daukantas tidigare återgav:

även om du hela dagen, från morgon till kväll, banar dig fram efter dem genom snåren, // vadar genom vadställen // eller dränkt i svett // klättrar uppför en brant sluttning // och känner // hur de sista krafterna sinar // i ålderdomens uttorkade muskler, // – då förstår de det, // kanske till och med

⁴ ”Processens diskrethet, dess avbrott och förnyelse samt upprepningen av vissa företeelser kallas rytm” (Kazlauskienė 2015: 8).

26

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Daukantiškas Granausko alsavimas

mer förstår de, // eftersom de är tysta, // när du kastar bort deras bröd, // är tysta, // när du åter lägger dig i gräset, // och senare frågade du // när du lugnat dig något (Granauskas 1975: 21).

R. Granauskas novell får sin klang av samma element, det vill säga upprepningar på fonetisk, lexikal och morfologisk nivå samt omkastning av subjektets och predikatets plats. Vi vill ge ytterligare ett citat ur novellen:

och allt som du tog med dig, // bär du fortfarande i händerna, // men det var inte det enda, // för i det verkliga alltihop finns bara tystnad, skogens flimmer, en glasskärva i vattnet och en av dina händer, // där du håller skärvan, // – en halvt förtorkad gammal mans hand med framträdande ådror under den bruna, solbrända huden, // fastän du undviker att gå länge i solen, ute på gläntorna och hyggena, // där luften dallrar av hetta // eller där skogarna blå och gröna, floder, kullar, stenmarker, den uttorkade sjödalen med röda fiskfjäll som ännu skimrar ovanför den likt blomblad syns så långt bort [...] (Granauskas 1975: 8–9).

Det framgår att förändringen av subjektets och predikatets ordningsföljd i uttrycken ”finns bara tystnad”, ”dallrar luften”, ”skogarna syns...” utgör rytmiskt avgörande punkter i meningssegmenten, varifrån fraserna börjar bli längre och ”[d]et oavbrutna språkflödet, böljande i ändlösa rytmer och uttryckande schamanens tankevärld, får en självständig mening; språket, som ett element, som en oavbruten rytm som förenar världen, kosmos och människan till en outsäglig enhet och ger människan en känsla av styrka och evighet” (Juknaitė 2003: 5).

S. Daukantas omtolkade inte bara källorna utan strävade också efter att föra textens uttryck så nära det levande litauiska språket som möjligt. Enligt honom har varje språk egna och unika regler för hur ord fogas samman; dessa återspeglar folkets särpräglade karaktär. Därför måste återgivningen av eller citaten ur historiska källor stämma överens med det litauiska språkets system. Den intellektuella prägel och mångstämmighet som kännetecknar S. Daukantas verk finns också i R. Granauskas text: författaren väver en dialog med många texter han har läst (se Natopka 2002), men språkbruket präglas starkt av S. Daukantas inflytande, särskilt i textens rytmiska struktur. S. Daukantas texter var ett gott material för författaren att ”förvandlas”, att se och tänka om under påverkan och finna sin egen talrytm.

Loreta Mačianskaitė, som skrev om Juozas Baltušis inflytande på Icchokas Meras, noterade:

Vi antar hypotetiskt att det som gör att Baltušis verk läses – bildupprepningar enligt refrängprincipen, filmiska flashback, rytm och segmentens symmetri – hade lärts in från Meras verk, medan annat hämtas från Granauskas, Šavelis, Bronius Radzevičius, Saulius Šaltenis och andra mästare inom lyrisk prosa (Mačianskaitė 2010: 120).

Straipsniai / Articles

227

ROMA BONČKUTĖ

J. Baltušis nämnde R. Granauskas flera gånger i sina dagböcker, följde hans författarskap och uppskattade det högt, och hjälpte honom att ta sina första steg:

När R. Granauskas försök inom prosan fascinerar och tilltalar, gör Saulius Šaltenis och hans ”Riešutų duona” däremot en rejält besviken (Baltušis 2018: 610).

Redaktionen för ”Komjaunimo tiesa” skickade Romualdas Granauskas novell ”Veršio akis” för censurgranskning, eftersom de ville trycka den men var rädda; de bad mig skriva något slags inledning, ett par ord. Novellen är talangfullt skriven, men jag tänker inte skriva någon inledning: allt är mycket dunkelt, det finns många olämpliga antydningar, för vilka författaren kan få stryk. Jag ska hellre prata med honom personligen. Det blir bättre för honom. Vi måste värna om den här unge författaren. Han är verkligen talangfull (Baltušis 2018: 699).

Tidningarna kom med glädjebeskedet: Romualdas Granauskas har tilldelats Žemaitės litteraturpris för novellen ”Vidudienio dalis”, samma novell som jag varmt rekommenderade för publicering i ”Jaunimo gretos” förra året och som trycktes just tack vare denna rekommendation (Baltušis 2018: 782).

J. Baltušis beklagade att förlaget Vaga hade refuserat R. Granauskas bok, som lämnades in för tryckning 1973 (Baltušis 2018: 705). Hans uppmärksamhet på R. Granauskas gör det möjligt att stödja L. Mačianskaitės tanke att J. Baltušis i sin sena prosa också använde rytmiska grepp från R. Granauskas. S. Daukantas, R. Granauskas och J. Baltušis är dessutom genetiskt förbundna inte bara genom sin uppmärksamhet på rytmen, utan också på Litauens natur. Båda žemaičiai höll med högaiten J. Baltušis om att ”när vi förlorar kontakten, den direkta kontakten med naturen, förlorar vi ojämförligt mycket mer än naturen. Vi förlorar meningen med vårt liv” (Baltušis 2018: 1013).

4. SAMMANFATTNING

Undersökningen, som utgår från begreppet poetics of breathing, som redan förekommer i antikens retorik, visade att R. Granauskas, efter att i början av sin författarbana ha bekantat sig med S. Daukantas verk, kände igen det žemaitiska tänkandet och talet i dem, förmedlat genom verkens innehåll, historikerns autentiska formuleringar, meningsbyggnaden och periodernas rytm, och stiliserade detta på ett betydelsefullt sätt samt skapade ett eget exempel på andning i berättelsen Jaučio aukojimas. Genom att nämna S. Daukantas efternamn två gånger i berättelsen gav R. Granauskas läsaren en nyckel till avkodning. Berättelsens innehåll, motiv, lexikon och rytm, märkta av S. Daukantas, hjälper läsaren att med historikerns texter som stöd bättre förstå författarens tanke.

R. Granauskas rytmiska prosa – ett centralt element i hans autentiska uttryck – påverkade hans samtida, framför allt J. Baltušis, men denna iakttagelse behöver undersökas närmare.

228

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Daukantiškas Granausko alsavimas

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Aristotelis 1990: Poetika. – Aristotelis. Rinktiniai raštai, sudarė Antanas Rybelis, redagavo Ramutė Rybelienė. Vilnius: Mintis.

Baltušis Juozas 2019: Vietoj dienoraščio. 1970–1975. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla.

Bončkutė Roma 2015: Kristijono Donelaičio įtaka Simono Daukanto kalbai. – Knygotyra 64, 222–245

Bončkutė Roma 2019: Simono Daukanto pėdsakas Šatrijos Raganos kūryboje. – Lietuvių katalikų mokslo akademijos metraštis 42, 151–177.

Daujotė Viktorija 2017: Granas: įtrūkstanti tikrovė. Vilnius: Odilė.

Daukantas Simonas 1929: Darbai senųjų Lietuvių yr Žemaičių 1822, spaudai paruošė Vaclovas ir Mykolas Biržiškai. Kaunas: „Spindulio“ bendrovės spaustuvė.

Daukantas Simonas 1955: Būdas senovės lietuvių ir žemaičių. – Rinktiniai raštai, sudarė Meilė Lukšienė, tekstą paruošė Zigmas Zinkevičius. Vilnius: Valstybinė grožinės literatūros leidykla, 155–246.

Daukantas Simonas 1976a: Raštai 1, tekstą paruošė Birutė Vanagienė, sudarė, įvadą ir paaiškinimus parašė Vytautas Merkys. Vilnius: Vaga.

Daukantas Simonas 1976b: Raštai 2, tekstą paruošė Birutė Vanagienė, sudarė, įvadą ir paaiškinimus parašė Vytautas Merkys. Vilnius: Vaga.

Juknaitė Vanda 2003: Romualdo Granausko prozos modernumas. Metodinis leidinys, aprobavo VPU Lituanistikos fakulteto Lietuvių literatūros katedra 2003 10 28. Vilnius: VPU.

Fietz Rudolf 1992: Medienphilosophie: Musik, Sprache und Schrift bei Friedrich Nietzsche. Würzburg: Königshausen und Neumann. Prieiga internete: https://books.google.de/books?id=Tx_daxiWAAc&printsec=copyright&hl=de#v=onepage&q&f=false.

Granauskas Romualdas 1975: Jaučio aukimas. – Duonos valgytojai. Apysaka ir apakymas. Vilnius: Vaga, 5–69.

Hollander Hans 1967: Die Musik in der Kulturgeschichte des 19. und 20. Jahrhunderts. Köln: Volk.

Heine Stefanie 2019: Ebb and Flow: Breath-Writing from Ancient Rhetoric to Jack Kerouac and Allen Ginsberg. – Reading Breath in Literature. Palgrave Studies in Literature, Science and Medicine, 91–112. Prieiga internete: https://www.researchgate.net/publication/32812945_Ebb_and_Flow_Breath-Writing_from_Ancient_Rhetoric_to_Jack_Kerouac_and_Allen_Ginsberg.

Straipsniai / Articles

229

ROMA BONČKUTĖ

Humboldt von Wilhelm: 1836: Übergang zur näheren Betrachtung der Sprache. – Über die Verschiedenheit des menschlichen Sprachbaues und ihren Einfluß auf die geistige Entwicklung des Menschengeschlechts. Faksimile-Druck nach Dümmlers Original-Ausgabe. Preiga internete: https://archive.org/stream/berdieverschied00humbgoog#page/n19/mode/2up.

Janulaitis Augustinas 1913: Simanas Daukantas. Jo gyvenimas, darbai ir vargai (1793–1864). – Lietuvių tauta 2(sąs. 2), 244–284.

Josipovici Gabriel 2003: Modernizmas ir romantizmas. – Pasaulis ir knyga. Vilnius: ALK Mintis.

Kabašinskaitė Birutė 2016: Dar kartą apie lie. auka kilmę. – Baltistica LI(1), 61–79.

Kazlauskienė Asta 2015: Pirminio lietuvių kalbos ritmo dėsningumai. Vytauto Didžiojo universitetas. Prieiga internete: http://talpykla.elaba.lt/elaba-fedora/objects/elaba:8285639/datastreams/MAIN/content.

Kelertienė Violeta 2000: Romualdui G., kurio nebuvo: apie percepciją, pokštus ir buvimą. – Romualdas Grausnas. Kūrybos studijos ir interpretacijos. Atspindžiai, sud. Rimas Žilinskas. Vilnius: Baltos lankos, 69–78.

Kelertienė Violeta 2006: Kita vertus... Straipsniai apie lietuvių literatūrą. Vilnius: Baltos lankos.

Leparskienė Lina 2019: Simono Daukanto istorija – Simono Daukantas istorija. – Būdas [Liaudies kultūra] 3, 1–7.

Mačianskaitė Loreta 2010: Klasikas Juozas Baltušis šalia autsaiderio Icho Mero. – Litunistica 1–4(79–82), 116–128.

Moritz Julia 2006: Die musikalische Dimension der Sprachkunst Hermann Hesse, neu gelesen. Dissertation zur Erlangung des Grades der Doktorin der Philosophie beim Fachbereich Sprach-, Literatur- und Medienwissenschaft der Universität Hamburg. Preiga internete: http://ediss.sub.uni-hamburg.de/volltexte/2006/2765/pdf/Disertation.pdf

Mustekis Audrius 2008: Rašytojas R. Grauskas: „kaip vergas prie girių“. – Lietuvos žinios, vasario 12 d. Prieiga internete: https://www.delfi.lt/kultura/naujienos/rasytojas-grauskas-kaip-vergas-prie-ginu.d?id=15944273.

Nastopka Kęstutis 2002: Paskutinis aukojimas. – Kęstutis Nastopka. Reikšmių poetika. Semioti kos bandymai. Vilnius: Baltos lankos, 217–230.

Pajėdienė Jūratė 2018: Žemaitiškos tapatybės raiška: dėlonė iš Kretingos tarmės žodyno (2011) pavyzdžių. – Acta Linguistica Lithuanica 79, 64–104. Prieiga internete:

230

Acta Linguistica Lithuanica LXXXI

Daukantiškas Granausko alsavimas

http://tapykla.elaba.lt/elaba-fedora/objects/elaba:4051988/datastreams/MAIN/content.

Palijanskaitė Rima 2018: Vydūnas. Regėjimai, darbai, atradimai. Šiauliai: Lucilijus.

Pivoras Saulius 2018: Politinės mąstysenos tradicijos Simono Daukanto istoriografijoje: respublikonizmas ir verslumas. – Darbai ir dienos 70, 90.

Platonas 1981: Valstybė, parengė Jonas Dumčius, Ramutė Jankavičiūtė, Kristina Rickevičiūtė. Vilnius: Mintis.

Ramonaite Valerija 2006: Pirminis Juozo Balččio „Parduotų vasarų“ ritmas. – Acta Humanitarica Universitatis Saulensis. Mokslo darbai. Šiauliai, 307–333. Prieiga internete: http://www.su.lt/images/leidiniai/Acta/Acta_1/Ramonaite.pdf.

Razukas Dainius 2008: „Mėnuo kaktos“. Lauks lietuvių tradicijoje ir kurios netikėtos sąsajos. – Tautosakos darbai XXVI, 86–100.

Subačius Giedrius 2018: Simono Daukanto Rygos ortografija (1827–1834). Vilnius: Lietuvos istorijos institutas leidykla.

Vengris Antanas 1939: Kalbos ypatybės S. Daunto „Būdė“. – Židinys 11, 446–458.

Гумовская Галина Н., 2018: Нейтрализация энтропии эстетической информации художественного текста за счет функционального сбоя ритма. – Известия Южного федерального университета. Филологические науки 1, 191–200. Prieiga internete: http://phil-journal.sfedu.ru/index.php/sfuphil/article/view/1128/1111.

Кузьмина Н[аталья] А. 1999: Интернет и его роль в процессах эволюции поэтического языка. Екатеринбург–Омск. Prieiga internete: http://elar.urfu.ru/bitstream/10995/51/1/1220560.pdf.

Окуджава Булат 2001: Я пишу исторический роман. Надежды маленький оркестрик. Лирика 50е–70е. Москва: ZEBRA.

Топоров Владимир Н. 1993: Змей — человек судьбы. (к «средиземноморской персонологии»). Москва: Радикс.

Эко Умберто 2005: Роль читателя: Исследования по семиотике текста. Пер. с англ. и итал. С. Серебряного. СПб.: Symposium; Москва: Изд-во РГУ.

Straipsniai / Articles

231

ROMA BONČKUTĖ

Granauskas andningsskrift i Daukantas anda

SAMMANFATTNING

Artikeln diskuterar hur Simonas Daukantas (1793–1864) verk har påverkat Romualdas Granauskas (1939–2014) prosa, med fokus på hans novell Jaučio aukojimas (1975).

Artikeln hänvisar till forskare som i sina arbeten behandlar intertextualitet, rytm i prosatexter och andningens poetik.

Först och främst drar artikeln paralleller mellan de två författarnas biografier, vilka formade deras sammanfallande attityder och världsbilder. Granauskas hämtade från Daukantas föreställningen om Litauens historia som en skogarnas civilisation och synen på Samogitien som ett särskilt genius loci och utvecklade dem vidare i sin prosa; han fäste också vikt vid personlig frihet, respekt för kvinnor och kärlek till modersmålet. Man menar att Daukantas böljande periodiska meningar och språkets klangfullhet hade störst inflytande på Granauskas, som hade absolut gehör. I Granauskas novell finner vi ett tema som är framträdande hos Daukantas i Būdas senovės lietuvių, kalnų ir žemaičių: förhållandet mellan litauerna och deras hemland, den medfödda förmågan att betrakta naturen på djupet, att leva i harmoni med omgivningen och att hämta kraft och energi från solen, elden, vinden, jorden, träden och vattnet. I sin novell döljer Granauskas inte sina band till Daukantas verk, nämner historikerns efternamn, tvekar inte att parafrasera texten och använder historikerns vokabulär. Granauskas använder Daukantas grepp för att skapa rytm genom ljudupprepningar i fraser samt olika, upprepade och på olika sätt uttryckta predikatsformer, vilka ibland ersätts med participformer. Granauskas rytmiska prosa påverkade också andra litauiska författare.

Inlämnad den 6 oktober 2019.

ROMA BONČKUTĖ

Klaipėdos universitetas

Salomėjos Nėries g. 5, LT-9227 Klaipėda, Lietuva

[email protected]

32

Acta Linguistica Lithuanica LXXI