CHRISTIAN ZSCHIESCHANG

Serbiska institutet / Sorbiskt institut

Forskningsområden: geografiska namn i ett tvärvetenskapligt sammanhang, geografiska namn som belägg för medeltidshistoria i den tysk-slaviska kontaktzonen, politisk betydelse hos bebyggelsenamn i det tysk-sorbisk-polska språkliga sammanhanget under 19^th- och 20^thtalen, mindre ortnamn / mikrotoponymer.

DOI: doi.org/10.35321/all83-09

FÖRE DEN SPATIALA VÄNDNINGEN: DET AREALA ASPEKTET I TYSK ONOMASTIK PÅ 1980-TALET OCH DESS TILLÄMPNING I AKTUELL FORSKNING

Före den spatiala vändningen: det areala aspekten i tysk onomastik på 1980-talet och dess tillämpning i aktuell forskning

ANNOTATION

Kartläggning är inte bara kartläggning. Att presentera och analysera ortnamn på kartor är långt ifrån enkelt och innebär teoretiska och praktiska utmaningar. Inom den onomastiska forskningen i Leipzig konstaterades det för flera decennier sedan att det areala aspekten var ett av tre huvudperspektiv som var användbara vid undersökningen av språkkontakt. Namnens geografiska utbredning måste följaktligen undersökas inom ett bredare språkligt, kulturellt och socialt sammanhang. Det areala aspekten framstår därmed som en föregångare till den ”spatiala vändningen”. ”Areal onomastik” spelade också en framträdande roll i tjeckisk forskning.

Praktiska problem omfattar att säkerställa en tydlig kartografisk utformning, en varsam tolkning av kartläggningen utan orimliga slutsatser, definitionen av ortnamnsområden samt valet av en baskarta som är lämpad för det kartografiska presentationssyftet.

Straipsniai / Articles

193

CHRISTIAN ZSCHIESCHANG

bör också visa det tidigare landskapet så noggrant som möjligt. Det innebär till exempel att nutida objekt som vattenreservoarer och kanaler etc. bör tas bort från nutida topografiska kartor, medan företeelser som historiska strandlinjer måste beaktas.

NYCKELORD: ortnamn, bebyggelsenamn, kartläggning, spatial vändning, historiskt bebyggelselandskap.

ANNOTATION

Kartor är inte bara kartläggning. Teoretiskt och praktiskt är det ganska komplicerat att markera ortnamn på kartor och analysera dem. Inom onomastisk forskning i Leipzig betraktades den areala aspekten för flera decennier sedan som en av de viktigaste aspekterna vid undersökningen av språkkontakt. Namnens geografiska fördelning måste följaktligen undersökas i ett bredare språkligt, kulturellt och socialt sammanhang. Det förefaller alltså som om den areala aspekten är en föregångare till den ”spatiala vändningen”. ”Spatial onomastik” spelade också en viktig roll i forskningen i Tjeckien.

Området för lösningen av praktiska frågor omfattar att säkerställa tydligheten hos de kartor som upprättas, att förklara detaljerna i dem utan ogrundade slutsatser, att fastställa ortnamnsområden samt att välja en slutlig karta som kartografiskt representerar materialet. För att avbilda ortnamn som vittnen om det historiska bebyggelselandskapet bör baskartan också visa det tidigare landskapet så exakt som möjligt. Det skulle till exempel innebära att nutida objekt, såsom vattenreservoarer (dammar), kanaler och liknande, kunde utelämnas från dagens topografiska kartor, medan deras egenskaper, såsom historiska strandlinjer, måste beaktas.

NYCKELORD: ortnamn, bebyggelsenamn, kartläggning, spatial vändning, historiskt landskap för bebyggda platser (landskap).

INLEDNING

Kartläggning handlar inte bara om att placera ut tecken på någon baskarta. Det är en sofistikerad uppgift som kräver lämpliga teoretiska utgångspunkter och praktisk omsorg för att nå ett övertygande och tillförlitligt resultat.

Liksom alla andra onomastiska skolor i olika länder^¹ utvecklade även onomastiken i Leipzig en teoretisk och metodologisk grund. När det gäller språklig (särskilt tysk-slavisk) kontakt identifierades tre aspekter som måste beaktas tillsammans i alla studier.^²

Aspekten språkneråer, den sociolingvistiska aspekten, den areala aspekten.

194

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Before the Spatial Turn: The Areal Aspect in 1980s German Onomastics and its Application in Current Research

Denna teori utgjorde också en framåtblickande grundsats för praktiskt onomastiskt arbete. Aspekten språkneråer strukturerade utvärderingsdelen i toponymiska ordböcker,³ där de undersökta namnens fonetik/fonologi, morfologi eller typologi och lexikologi eller semantik redovisades utförligt. Deras betydelse framgår av att de inte följde ordboken (så som man kunde ha förväntat sig utifrån den tillämpade processens logik), utan föregick den. Beaktandet av språknivåerna och utvärderingen av namnen utifrån bosättningshistorien var det som utgjorde onomastiken själv; namnboken tillhandahöll endast ”grunden” för arbetet. Denna grund sammanställdes visserligen med stor möda och betraktades av många, särskilt användare utan språkvetenskaplig bakgrund, som det huvudsakliga resultatet av onomastisk forskning.

Den sociolingvistiska aspekten beaktade ”förverkligandet av ett onym som tillhör koden i sociolekter och idiolekter samt den motsvarande klassificeringen av namnvarianter”⁴ (Eichler 1981: 10), det vill säga relationerna mellan namn och sociala strukturer. Den spelade också en viktig roll i onomastisk forskning. Relaterade studier återfanns oftare i många uppsatser än i separata monografier.⁵ Motsvarande förklaringar finns också i relevanta namnordböcker (t.ex. Walther 1971 [DS 26]: 47–57; Hengst 2003 [DS 39]: 192–207).

Dessa två faktorer kompletterades av den areala aspekten. De areala aspekterna sammanfattade två motsatta men kompletterande perspektiv: fixerandet av onymer i området och bildandet av områden (Eichler 1981: 10). Den behandlade både frågan om hur områden bildas av enskilda namn (från det enskilda till helheten) och den ställning som enskilda namn intar inom områdena (från helheten till det enskilda). Vid sidan av grammatiska och språkliga perspektiv tillmättes onymens lokalisering på jordytan stor betydelse. (Anmärkningsvärt nog nämns inte historien bland dessa tre aspekter, trots att den i praktiken är inneboende i diakron forskning.) I princip var detta inget nytt, eftersom kartläggning av egennamn sedan den vetenskapliga eller, ur dagens perspektiv, kvasivetenskapliga forskningens början har varit en av de grundläggande aktiviteterna. Detta styrks av det tidlösa citat som ofta återges i forskningslitteraturen: ”Vi fäster särskild vikt vid kartor. Deras

³ Se översikten i Walther (2004: 115–123) och därefter Eichler & Zschieschang 2011. Ortsnamnsordböckerna i Brandenburgisches Namenbuch (BNB) har en liknande struktur. Däremot återfinns en annan struktur i Hengst 2003; Eichler & Walther 2010 och Foster & Willich 2007.

⁴ Ursprungligen på tyska: „Realisierung eines dem Kode angehörigen Onyms in Soziolekten und Idiolekten und die entsprechende Einordnung von Namenvarianten“.

⁵ Se till exempel Namenforschung heute: 42–50 samt ”Der Name in Sprache und Gesellschaft”, som innehåller flera artiklar, Walther 1973 [DS 27].

Straipsniai / Articles

195

CHRISTIAN ZSCHIESCHANG

demonstrativa karaktär kan säga mer än många sidors prat”⁶ (Frings 1957: 9; citerat efter Udolph 1979: 12, not 1; Obst 2001: 107, not 1). Detta uttalande byggde redan när det formulerades på årtionden av erfarenhet och återspeglar därför den onomastiska forskningens kontext under ett helt sekel.

Är människan andligen betingad att ägna sig åt kartografiska abstraktioner av sin omgivning? Vissa forskare framhäver entusiastiskt i titlarna på sina uppsatser att färgkartor har inkluderats. Missförstå mig inte: det är inget fel i detta, särskilt när vi betänker att det uppenbarligen inte ens faller vissa forskare in att använda kartor för att avbilda komplexa geografiska förhållanden.

Observera att den tredje nämnda aspekten kallades ”areal” snarare än spatial, geografisk eller kartografisk. Även om kartor från gångna tider ofta framstår som något primitiva på grund av de begränsade tekniska möjligheterna när de framställdes, bör våra förfäders – inte bara i Leipzig – nytänkande inte underskattas. Förutom att vara ordboksförfattare med intresse för etymologi lämnade de oss också en skatt av begreppsliga, metodologiska och teoretiska överväganden som är alltför värdefull för att eftervärlden ska kunna ignorera den. Det krävs visserligen betydande ansträngningar för att tränga igenom detta berg av läsning och relatera det till aktuell forskning.

På sätt och vis föregrep den areala aspekten det som historiografins spatiala vändning senare representerade (Lübke 2018: 327–328, även med uttrycklig hänvisning till onomastiken i Leipzig) – insikten att namn inte bara kartläggs. I stället undersökte den hur onymiens egenskaper och särdrag blev spatialt betydelsefulla – inte abstrakt, utan i samband med mänskliga invånare, deras språk och deras socialisering. Förutom att beskriva det område som upptas av namn bildade med ett visst suffix är det väsentligt att åtminstone försöka förklara varför detta område har bildats på detta sätt samt att identifiera de övriga beståndsdelar och influenser som medverkat. Detta är nära förbundet med dialektologin,⁷ där man vid sidan av kartläggningen av vissa språkliga utvecklingar identifierar språkliga områden. På 1990-talet var ”namnrum”, framför allt inspirerade av det monumentala Hessian Flurnamenatlas (Ramge 1987), ett mycket populärt forskningsämne.

⁶ Ursprungligen på tyska: „Den Karten messen wir besondere Bedeutung zu. Ihre plastische Art vermag mehr zu sagen als das Gerede vieler Seiten“.

⁷ Šrámek 2007: 292–301. För tydlighetens skull har titlarna på de enskilda uppsatserna i denna volym och de ursprungliga publiceringsplatserna utelämnats. Motsvarande information kan lätt hittas i den citerade publikationen.

196

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Before the Spatial Turn: The Areal Aspect in 1980s German Onomastics and its Application in Current Research

Lyckligtvis beslutade man att använda termen ”områden” för dessa geografiska perspektiv snarare än ”rum” eller ”distrikt”. Det skulle utan tvekan vara värt att hävda område framför rum i terminologin.

Den areala aspekten spelade också en viktig roll i tjeckisk onomastik. I detta avseende visade sig tysk och tjeckisk onomastisk forskning inspirera varandra. Framför allt betonade Rudolf Šrámek upprepade gånger den centrala, systemiska betydelsen av att kartlägga namn i deras språkliga och sociala kontextualisering (jfr Šrámek 2007: 292–294, 300, 305–324).

Arealitet är således en av de nödvändiga förutsättningarna för språkets förverkligande och samtidigt ett av de grundläggande kännetecknen (tecknen) som bestämmer språkets existens, även om arealiteten i sig inte är inneboende språklig. En språklig företeelses arealitet blir språkligt relevant först som resultat av kommunikationsprocessen mellan människor. Man kan säga att språket genom sin arealitet (”geografiska rymd”) också är nära förbundet med de typer av sociala, geografiska, ekonomiska och kulturella miljöer som kan klassificeras som ett symptom på det sociala livet, även geografiskt, det vill säga genom sin arealitet. Och därför utgör realiteternas, objektens och begreppens områden villkoren och det grundläggande utomspråkliga nätverket för områdena för deras språkliga uttryck eller benämning (Šrámek 2007: 292).⁸

Trots sin komplexitet uttrycker detta påstående det egentliga målet: att namnens områden inte existerar isolerat utan är integrerade i summan av mänsklig kultur i vidaste mening. Ett sådant heltäckande perspektiv är också det centrala kravet för att onomastiken ska kunna delta i tvärvetenskapliga diskurser (Šrámek 2007: 212).

Resultatet av denna teoretiska grund är att det inte räcker att helt enkelt skriva in saker på den ena eller andra kartan. ”Slumpmässig” kartläggning är faktiskt nästan farlig. Denna artikel behandlar några av de relaterade problemen.

⁸ Ursprungligen på tyska: “Die Arealität bildet also eine der notwendigen Voraussetzungen der Realisierung der Sprache und gleichzeitig eines der grundlegenden Merkmale (Anzeichen), die die Existenz der Sprache bedingen, obgleich die Arealität an und für sich nicht inhärent linguistisch ist. Die Arealität einer sprachlichen Erscheinung wird linguistisch relevant erst als Ergebnis des Kommunikationsprozesses zwischen den Menschen. Man kann sagen, dass die Sprache auch mittels der Arealität (der geographischen Räumlichkeit) eng mit den Typen des sozialen, geographischen, ökonomischen und kulturellen Milieus verknüpft ist, die als ein Symptom des gesellschaftlichen Lebens ebenfalls klassifizierbar sind, u.a. in geographischer Hinsicht, d.h. durch ihre Arealität. Und deshalb bilden die Areale der Realien, der Objekte und Begriffe die Bedingungen und das grundlegende außersprachliche Netz für die Areale ihres sprachlichen Ausdrucks oder ihrer Benennung”.

Straipsniai / Articles

197

CHRISTIAN ZSCHIESCHANG

Problem 1: Avbildning på kartor

Ett år efter att Berlinmuren byggdes publicerades en kort uppsats av en av Östtysklands ledande geografer (se Ogrissek 1983) med titeln ”Grundläggande metodologisk-kartografiska krav för toponomastiska kartor” (Ogrissek 1962). Den förklarade de grundläggande principerna för att göra kartografisk framställning meningsfull och begriplig. Bland dessa ingick att säkerställa att kartornas innehåll inte blev överlastat och att de avbildade objekten tydligt kunde särskiljas. Uppsatsen citerades fortfarande flera decennier senare, och krav framfördes på ytterligare arbete inom detta område (t.ex. Šrámek 2007: 324). Det är lätt att förstå detta krav när man ställs inför vissa kartor över namnspridning, av vilka många innehåller symboler och områden som är svåra att skilja åt och, för att göra saken värre, försöker visa alldeles för många objekt. Till och med det vanligaste synfelet ignoreras, genom att rött och grönt – två färger som vissa människor inte kan skilja åt – ofta kontrasteras. Men detta förtjänar ett eget ämne. Dessutom påstår författaren till denna artikel inte att hans egna kartor är perfekta!

Problem 2: Tolka med försiktighet

Oavsett hur väl en karta har ritats måste den betraktas med klart sinne för att motstå den kartlagda bildens suggestiva kraft. Även geografer ser i GIS-framställda produkter, med deras skenbara precision och imponerande färgsättning, risken för avståndsdeterminism (ursprungligen på tyska: ”Distanzdeterminismus”), som främjas av geografiska informationssystem och deras visualiseringar (Tschaschel, Wild, Lentz 2007: 5). Detta frestar betraktaren att dra slutsatser som faktiskt inte anges av det kartlagda materialet. Exempelvis antyds ofta mätbar precision eftersom uppgifterna och kartan kommer från en dator, medan det i verkligheten endast finns en vag betydelse.

Detta gäller till exempel skillnaden mellan äldre namn och nyare namn. Deras tidsmässiga produktivitet kan bäst beskrivas med hjälp av den gaussiska klockkurvan, eftersom det ligger i många egenskapers natur att de antar denna fördelningsform (Quatem­ber 2011: 103). Enligt denna normalfördelning används en namntyp först endast sporadiskt, men senare med ökande frekvens. Vid någon tidpunkt når den sin maximala produktivitet, som sedan åter minskar och gradvis försvinner. Produktivitetskurvor för olika namntyper skulle kunna visualiseras med hjälp av lådagram, som är vanliga inom statistiken. Detta är dock rent teoretiskt, eftersom tidpunkterna då exempelvis bosättningar namngavs i Centraleuropa vanligtvis är okända för oss, varför motsvarande diagram inte kan upprättas. Trots det är lådagram (Fig. 1) ytterst åskådliga när det gäller att modellera kronologisk differentiering mellan olika typer av namn.

198

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Before the Spatial Turn: The Areal Aspect in 1980s German Onomastics and its Application in Current Research

Fig. 1: Statistisk modell av kronologin hos ortnamnstyper

Det kan inte antas att onymer som tillhör tidigare namntyper alla är äldre än de nyare. I stället måste man anta att produktivitetskurvorna överlappar varandra. Det innebär att även om produktivitetsperioderna är koncentrerade till olika tider är en tydlig åtskillnad omöjlig och endast trender kan identifieras. På en karta visas däremot två distinkta grupper, bildade av två punktmoln med noggrant bestämda positioner, med två olika symboler. De kan emellertid endast tolkas – och detta är i slutändan vad det vetenskapliga tillvägagångssättet handlar om – tillsammans med sin metodologiska bakgrund. Punktmolnet för äldre namntyper är inte i sig det äldre bebyggelseområdet, utan anger det endast. Kartan är därför bara en mer eller mindre blek återspegling av en mer komplex situation som en gång existerade. Därför är det viktigt att undvika vårdslösa tolkningar av de geometriska mönstren i namnens utbredning.

Problem 3: Namnområden

I detta sammanhang måste vi fråga hur ett namnområde definieras. Med rådande praxis kan svaret endast bli: ”med blotta ögat”. Som regel granskas punktmoln visuellt och vissa anhopningar och koncentrationer förklaras vara områden. Med detta i åtanke vore det värt att undersöka om analytiska verktyg kunde utvecklas för att definiera områden med matematiska metoder. Det avgörande ordet här är ”om”, eftersom endast lämningar av den tidigare onymien beaktas. Luckorna, de förlorade namn som vi inte känner till, skulle kunna förfalska resultaten (genom den ovan nämnda avståndsdeterminismen) utan att vi kan bedöma graden av förfalskning.

Straipsniai / Articles

199

CHRISTIAN ZSCHIESCHANG

Det är ändå värt att överväga om enkla buffertar runt varje punkt på kartan skulle vara till hjälp när man definierar bebyggelseområden. Eftersom varje landsbygdsbebyggelse har en viss areal brukbar mark i sin omgivning skulle den grovt kunna modelleras med en buffert med en radie på 500, 1 000 eller 2 000 meter, som påminner om von Thünens koncentriska ringar. Ett bebyggelseområde skulle då kunna anses föreligga när dessa buffertar möts eller överlappar varandra och bildar ett sammanhängande område. En annan möjlighet vore att definiera maximala avstånd mellan platser som anges av punkter och därmed framställa området som ett nätverk av förbindelselinjer upp till en viss längd mellan platserna. Arkeologer har redan utvecklat motsvarande modeller för de rumsliga strukturerna hos tidiga bosättningar (se till exempel Łosiński 1982: 168–176, Fig. 52–57; delvis återgiven av Gringmuth–Dallmer 1996: 10; Volkmann 2009: 228–229, 241 och 243), vilka också skulle kunna användas tvärvetenskapligt inom toponymiken.

Problem 4: Baskartor

Det är också viktigt att välja rätt baskarta. Ofta presenteras till exempel lämningar från tidig medeltid tanklöst tillsammans med exempelvis Nordsjöns nutida kustlinje, motorvägsnätet eller övergivna dagbrott. I det senare fallet kan det, när dessa dagbrott sedan har fyllts med vatten, leda till att vissa av de kartlagda symbolerna visas i vatten. Historiska byar och liknande, vars namn har kartlagts, förefaller följaktligen ha legat på öar eller flytande plattformar. Den baskarta på vilken namnen presenteras måste därför överensstämma med den information som visas, något som i slutändan gäller all onomastisk kartläggning. Tänk på att kartläggningen av namn kan baseras på två olika utgångspunkter:

• Att visa var dessa namn är belägna så att betraktaren kan relatera dem till sin aktuella rumsuppfattning, eller

• Att relatera namnen till det historiska landskapet för att visa hur namnlanskapet påverkades av topografin och integrerades i den när namnen skapades.

Om man väljer det förra tillvägagångssättet, exempelvis på översiktskartor i ortnamnsordböcker, är det inte orimligt om vissa platser flyter på vatten. Faktum är att detta till och med kan vara mycket relevant om en bosättning i texten beskrivs som exempelvis ”övergiven” eller ”ödelagd”. Det är uppenbart att bebyggelsenamn, sedda i sitt historiska sammanhang, ursprungligen inte flöt på vatten.

Å andra sidan är hänvisningen till det historiska landskapet viktig för många språkliga och historiska analyser. Att avbilda ett historiskt landskap på en baskarta kräver emellertid mycket arbete och också kompromisser. Lämpliga baskartor är inte alltid tillgängliga. Inte ens de färgrika LIDAR-skanningarna (se till exempel Westphalen, Zschieschang 2015: 65, Fig. 5), som på senare tid blivit så populära, visar endast

200

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Before the Spatial Turn: The Areal Aspect in 1980s German Onomastics and its Application in Current Research

terrängens (i viss utsträckning) tidlösa relief utan också detaljer på jordens nuvarande yta, såsom byggnader och vägar etc. Om detta stör eller förvränger framställningen av det historiska landskapet blir manuell korrigering nödvändig.

Låt mig illustrera detta problem med ett praktiskt exempel där toponymiken skulle klassificeras inom det historiska landskapet i samband med skriftliga källor och arkeologiska fynd (Altmann 2012; Altmann 2017; Zschieschang 2017). För det första måste dagbrotten för brunkol tas bort. Dessutom måste Mansfeldsjöarnas storlek och läge åtminstone ungefär anpassas till deras medeltida tillstånd (Fig. 2a). Medan endast Süsser See (”Söta sjön”) återstår i dag, existerade även dess motsvarighet Salziger See (”Salta sjön”) fram till industrialiseringen, innan den försvann i slutet av 1800-talet när vattnet sjönk ner i marken på grund av gruvverksamhet. Även om detta inte var någon katastrof var det säkerligen ett imponerande fenomen (Ule 1994 [1895]). Eftersom båda sjöarna dessutom redan hade krympt under tidigare århundraden måste strandlinjer som dokumenterats så långt tillbaka i tiden som möjligt föras in. Dessutom fanns det en gång också en tredje sjö nära Eisleben, känd som Fauler See (”Ruttna sjön”).

Fig. 2: Mansfeldsjöarna, nutida (a) och medeltida (b) tillstånd

Straipsniai / Articles

201

CHRISTIAN ZSCHIESCHANG

Strandlinjerna behövde därför ändras,^⁹ i viss utsträckning på fri hand (Fig. 2b). Naturligtvis kunde inte alla förändringar rekonstrueras i detalj på grund av bristen på källor. Trots det kunde det tidigmedeltida naturlandskapet åtminstone visas ungefärligt. Det framgår att de ovan nämnda sjöarna hade en betydligt större inverkan på landskapet (eftersom de var större och fler) än i dag. Särskilt i norr bildade de en omfattande barriär. Även om en detaljerad behandling av regionens historiska toponymi och topografi skulle överskrida denna artikels omfång (se Zschieschang 2017), bör det nämnas att namnet Seeburg (”Sjöborgen”) föranleddes av ett betydligt mer framträdande läge än det som dagens topografi visar vid Süßer Sees södra ände. Det visar sig att Seeburg tidigare var omgivet i flera riktningar av Süßer See, dess tidigare tillflöden och Salziger See.

Detta är ingalunda ett sällsynt undantag. Vissa topografiska förändringar påverkade till och med hela regioner. Exempelvis drabbades stora delar av norra Tyskland under historisk tid av omfattande miljöförändringar. Utvecklingen av de tyska länderna under högmedeltiden, som innebar omfattande avskogning, ledde till storskalig jorderosion. Det bortspolade materialet samlades nedströms, så till den grad att de nordtyska glaciala dalarna med tiden fylldes med flera meter tjocka alluviala avlagringar. Följaktligen begravdes namnlanskapet från tidig medeltid bokstavligen, och endast lämningar återstod. I denna situation kan kartläggningar av slaviska bebyggelsenamn inte helt enkelt betraktas som återspeglingar av tidigmedeltida bebyggelselandskap. I stället måste även utbredningen av alluvial lera och förlusten av bebyggelser och deras namn beaktas (Zschieschang, under tryckning).

Studiet av ägonamn kan avslöja onymiska relikter från tidigare bosättningar. Å ena sidan finns direkta hänvisningar som Wörplitzen, Wörblichen och Werbitzen. Detta exempel är endast belagt i skriftliga källor från 1800-talet i de olika former som anges. Det kan endast vara ett patronymiskt ortnamn *Virb_l’+ici baserat på ett personnamn *Virb_l’ (Zschieschang 2003: 71, 327; Zschieschang 2020: 336). Därutöver finns indirekta hänvisningar i form av namn baserade på lokala särdrag, såsom Hofstätten, Altes Dorf och Wüste Mark. Sådana hänvisningar gör den mycket arbetskrävande undersökningen av ortnamn oerhört viktig. Ett samarbete med arkeologer, geologer och sedimentologer för att bedöma omfattningen och åldern hos alluviala avlagringar skulle vara ännu viktigare (se till exempel Brachmann 1979: 81–82; Schulz

^⁹ Detta gjordes på grundval av uppgifterna i Neuß (1995: 56–58) samt Krümmling (1933), med ännu större vattenområden som ännu inte hade beaktats i Zschieschang (2017).

202

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Before the Spatial Turn: The Areal Aspect in 1980s German Onomastics and its Application in Current Research

1998; Schulz 2002; Tinapp, Meller, Baumhauer 2008; Kaiser et al. 2012; Laurat 2018; Zschieschang 2020: 333–335).

Konsekvenserna av kvarndämningen var inte mindre betydande. Byggandet av vattenkvarnar under högmedeltiden, tillsammans med de nödvändiga dammarna med en höjd på kanske en eller två meter, fick ibland allvarliga följder i låglandet, där hela regioner översvämmades eller försumpades. Exempelvis byggdes det som ”globalt sett är en av de största antropogena damm–sjö-strukturerna under historisk tid” (Kaiser et al. 2018: 253) vid floden Havel i Brandenburgregionen.

Om man inte beaktar sådana förändringar i landskapet kan analyser av ortnamnens geografiska utbredning förvrängas avsevärt. Detta förvärras om man endast undersöker namnen på bosättningar som fortfarande finns kvar och bortser från belägg för byar som inte längre existerar. Detta visar hur viktigt det är att betrakta den kartlagda toponymen i ett långt vidare sammanhang, som även omfattar den naturliga miljön.

SLUTSATS

Exemplen i denna artikel är avsedda att illustrera att det vid kartläggning av geografiska namn inte räcker att använda det ena eller andra kartläggningsverktyget och sedan tolka utbredningsmönstren geometriskt. Vid analys och tolkning av kartläggningar måste man vara noggrann vid valet av baskarta och presentationsformat samt vid kontrollen av källorna, så att de erhållna resultaten verkligen är giltiga och inte feltolkas. Dessutom måste vissa teoretiska grunder beaktas utöver det praktiska arbetet, helst ur ett tvärvetenskapligt perspektiv. Särskilt mot bakgrund av den senaste tekniska utvecklingen, som gör kartproduktion enklare än någonsin, är det viktigt att säkerställa att forskningen inte släpar efter de sedan länge etablerade resultaten inom ”areal namnforskning” (Šrámek 2007: 36–37), som citerades i början.

BIBLIOGRAPHY

Altmann Sabine 2012: Grenzüberschreitungen am westlichen Rand Ostmitteleuropas. Die Saale als Grenzund Kontaktzone zwischen Frankreich und slawischer Fürstenherrschaft im 9. Jahrhundert. – Salamon Maciej, Wołoszyn Marcin, Musin Alexander, Špehar Perica, Hardt Matthias, Kruk Mirosław P., Sulikowska-Gąska Aleksandra (eds.): Rome, Constantinople and Newly-Converted Europe: Archaeological

Straipsniai / Articles

203

CHRISTIAN ZSCHIESCHANG

and Historical Evidence. Vol. 1 (= U Źródeł Europy Środkowo-Wschodniej / Frühzeit Ostmitteleuropas 1.1), Kraków, Leipzig, Rzeszów, Warszawa: Geisteswissenschaftliches Zentrum Geschichte und Kultur Ostmitteleuropas et al., 183–193.

Altmann Sabine 2017: At the boundary of East Central Europe: The Region along the Saale River as an Early Medieval Border Zone between the Frankish Empire and the Slavic Sorbs. – Semple Sarah, Orsini Celia, Mui Sian (eds.): Life on the Edge: Social, Political and religious Frontiers in Early Medieval Europe. – Neue Studien zur Sachsenforschung 6, Wendeburg: Braunschweigisches Landesmuseum, 225–232.

BNB – Fischer Reinhard E. et al. 1967–2005. Brandenburgisches Namenbuch. 12 vol. 1–11: Weimar: Hermann Böhlau Nachfolger, vol. 12, Stuttgart: Franz Steiner.

Brachmann Hansjürgen 1979: Serimunt – Zitice: Rekonstruktion einer frühgeschichtlichen Altlandschaft. Mit Hilfe archäologischer, namenkundlicher und historischer Quellen. – Rospond Stanisław (ed.): Onomastica Slavogermanica XII, Wrocław: Państwowe wydawnictwo naukowe, 75–88.

Eichler Ernst 1976: Sprachkontakte im Lichte der Onomastik. – Onoma 20, 128–141.

Eichler Ernst 1981: Sprachkontakte und Sprachebenen in der Onomastik. – Eichler Ernst, Walther Hans & Schultheis Johannes (eds.): Onomastica Slavogermanica XIII. – Abhandlungen der Sächsischen Akademie der Wissenschaften zu Leipzig, Philologisch-historische Klasse 69.4, Leipzig: Akademie-Verlag, 7–19.

Eichler Ernst 1985: Probleme der linguistischen Behandlung von Flurnamen slawischer Herkunft im deutsch-slawischen Kontaktgebiet. In Schützeichel Rudolf (ed.), Gießener Flurnamen-Kolloquium 1. bis 4. Oktober 1984. – Beiträge zur Namenforschung. N. F., Beiheft 23, Heidelberg: Winter, 256–265.

Eichler Ernst, Hengst Karlheinz & Wenzel Walter 1986: Zur Entwicklung der deutsch-slawischen onomastischen Sprachkontaktforschung. – Eichler Ernst, Walther Hans & Schultheis Johannes (eds.): Onomastica Slavogermanica XV. – Abhandlungen der Sächsischen Akademie der Wissenschaften zu Leipzig, Philologisch-historische Klasse 71.2, Berlin: Akademie-Verlag, 19–28.

Eichler Ernst & Walther Hans 2010: Alt-Leipzig und das Leipziger Land. Ein historisch-geographisches Namenbuch. – Onomastica Lipsiensia 7, Leipzig: Universitätsverlag.

Eichler Ernst & Zschieschang Christian 2011: Die Ortsnamen der Niederlausitz östlich der Neiße. – Abhandlungen der Sächsischen Akademie der Wissenschaften zu Leipzig, Philologisch-historische Klasse 81.6, Stuttgart, Leipzig: Sächsische Akademie der Wissenschaften zu Leipzig, S. Hirzel.

204

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Before the Spatial Turn: The Areal Aspect in 1980s German Onomastics and its Application in Current Research

Foster Elżbieta & Willich Cornelia 2007: Ortsnamen und Siedlungsentwicklung. Das nördliche Mecklenburg im Frühund Hochmittelalter. – Forschungen zur Geschichte und Kultur des östlichen Mitteleuropas 31, Stuttgart: Franz Steiner.

Frings Theodor 1957: Grundlegung einer Geschichte der deutschen Sprache, 3rd edition, Halle (Saale): Max Niemeyer.

Gringmuth-Dallmer Eike 1996: Kulturlandschaftsmuster und Siedlungssysteme. – Siedlungsforschung. Archäologie-Geschichte-Geographie 14, 7–31.

Hengst Karlheinz 2003: Ortsnamen Südwestsachsens. Die Ortsnamen der Kreise Chemnitzer Land und Stollberg. – Deutsch-Slawische Forschungen zur Namenkunde und Siedlungsgeschichte, Berlin: Akademie-Verlag.

Kaiser Knut, Lorenz Sebastian, Germer Sonja, Juschus Olaf, Küster Mathias, Libra Judy, Bens Oliver & Hüttl Reinhard F. 2012: Late Quaternary evolution of rivers, lakes and peatlands in northeast Germany reflecting past climatic and human impact – an overview. – Quaternary Science Journal 61(2), 103–132. Available at: http://gfzpublic.gfz-potsdam.de/pubman/faces/viewItemFullPage.jsp;jsessionid=904351F713A908D9BF7D8BD49F2956B8?itemId=escidoc%3A244764%3A2&view=EXPORT [Accessed 22 April 2019].

Kaiser Knut, Keller Nora, Brande Arthur, Dalitz Stefan, Hensel Nicola, Heußner Karl-Uwe, Kappler Christoph, Michas Uwe, Müller Joachim, Schwalbe Grit, Weiße Roland & Bens Oliver 2018: A large-scale medieval dam-lake cascade in central Europe: Water level dynamics of the Havel River, Berlin-Brandenburg region, Germany. – Geoarchaeology 33, 237–259.

Krümmling Otto 1933: Die Ausdehnung der Mansfelder Seen im 17. und 18. Jahrhundert. – Wöhlbier Fritz [ed.]: Aus dem Mansfelder Seengebiete. Ein Heimatbuch, Eisleben: Ed. Winkler, 61–78.

Laurat Thomas 2018: Zur Lage und Charakteristik der Fundstellen an der Ortsumgehung Eutzsch. – Meller Harald & Friederich Susanne (eds.): Archäologie in der Flussaue. 20 Jahre Hochwasserschutz und Ortsumgehung Eutzsch. – Archäologie in Sachsen-Anhalt, Sonderband 27, Halle (Saale): Landesamt für Denkmalpflege und Archäologie Sachsen-Anhalt – Landesmuseum für Vorgeschichte, 27–39.

Łosiński Władysław 1982: Osadnictwo plemienne Pomorza (VI–X wiek), Wrocław u.a.: Polska Akademia Nauk.

Lübke Christian 2018: Sprache als Quelle historischer Forschung. Überlegungen zur Aneignung des Raumes in der slavischen Frühgeschichte. – Pohl Walter, Diesenberger Maximilian & Zeller Bernhard (eds.), Neue Wege der Frühmittelalterforschung. Bilanz und Perspektiven. – Denkschriften. Akademie der Wissenschaften in Wien,

Straipsniai / Articles

205

CHRISTIAN ZSCHIESCHANG

Philosophisch-Historische Klasse 507 / Forschungen zur Geschichte des Mittelalters 22, Wien: Österreichische Akademie der Wissenschaften, 323–337.

Namenforschung heute – Fischer Reinhard E. & Walther Hans (red.) 1971: Namenforschung heute. Ihre Aufgaben und Ergebnisse in der Deutschen Demokratischen Republik, Berlin: Akademie-Verlag.

Neuß Erich 1990: Besiedlungsgeschichte des Saalkreises und des Mansfelder Landes. – Quellen und Forschungen zur sächsischen Geschichte 9, Weimar: Böhlau.

Obst Ulrich 2001: Review Wenzel Walter: Studien zu sorbischen Personennamen, Teil III. – Beiträge zur Namenforschung, N. F. 36(1), 106–109.

Ogrissek Rudi 1962: Methodisch-kartographische Grundforderungen an toponomastische Karten. – Wissenschaftliche Zeitschrift der Karl-Marx-Universität Leipzig 11, Gesellschaftsund Sprachwissenschaftliche Reihe 2, 361–364.

Ogrissek Rudi (Hrsg.) 1983: Brockhaus abc Kartenkunde, Leipzig: F. A. Brockhaus.

Quatember Andreas 2011: Statistik ohne Angst vor Formeln. Das Studienbuch für Wirtschaft sund Sozialwissenschaftler, 3rd edition, München u.a.: Pearson.

Ramge Hans (ed.) 1987: Hessischer Flurnamenatlas. – Arbeiten der Hessischen Historischen Kommission, N. F. 3, Darmstadt: Hessische Historische Kommission.

Schulz Rainer 1998: Betrachtungen zur Besiedlungsgeschichte im mittleren und unteren Odertal anläßlich des Oder-Hochwassers 1997. – Beiträge zum Oderprojekt 4, Berlin: Deutsches Archäologisches Institut, 77–113.

Schulz Rainer 2002: Urund frühgeschichtliche Fundplätze im Odertal. – Gringmuth-Dallmer Eike & Leciejewicz Lech (eds.), Forschungen zu Mensch und Umwelt im Odergebiet in urund frühgeschichtlicher Zeit, Mainz am Rhein: Philipp von Zabern, 183–193.

Šrámek Rudolf 2007: Beiträge zur allgemeinen Namen theorie, ed. by Hansack Ernst, Wien: Praesens.

Tinapp Ch[ristian], Meller H[arald] & Baumhauer R[oland] 2008: Holocene Accumulation of Colluvial and Alluvial Sediments in the weiße Elster River Valley in Saxony, Germany. – Archaeometry 50(4), 696–709. Available at: https://onlinelibrary.wiley.com/doi/full/10.1111/j.1475-4754.2007.00356.x [Accessed 18 May 2020].

Tschaschel Sabine, Wild Holger & Lentz Sebastian 2007: Vorwort oder „Aufruf zum weiterführenden Dialog“. – Sabine Tschaschel, Holger Wild & Sebastian Lentz (Hrsg.), Visualisierung des Raumes. Karten machen – die Macht der Karten. – Forum IfL 6, Leipzig: Leibniz-Institut für Länderkunde, 5–8.

206

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Before the Spatial Turn: The Areal Aspect in 1980s German Onomastics and its Application in Current Research

Udolph Jürgen 1979: Studien zu slawischen Gewässernamen und Gewässerbezeichnungen. Ein Beitrag zur Frage nach der Urheimat der Slaven. – Beiträge zur Namenforschung, N. F., Beiheft 16, Heidelberg: Winter.

Ule Willi 1994 [1895]: Die Mansfelder Seen [sic!] und die Vorgänge an denselben im Jahre 1892, ed. Eisleben, Winkler. Reprint Querfurt: Dingsda.

Volkmann Armin 2009: Siedlungsgenetisch-archäologische Raumanalyse und Forschungen zum Verbleib der slawischen Bevölkerung in der mittelalterlichen provincia trans Oderam. – Müller Joachim, Neitmann Klaus & Schopper Franz Franz (eds.): Wie die Mark entstand. 850 Jahre Brandenburg. Fachtagung unter der Schirmherrschaft von Gunter Fritsch, Präsident des Landtages von Brandenburg vom 20. bis 22. Juni 2007 in Brandenburg an der Havel. – Forschungen zur Archäologie im Land Brandenburg 11 / Einzelveröffentlichung des Brandenburgischen Landeshauptarchivs 9, Wünsdorf: Brandenburgisches Landesamt für Denkmalpflege und Archäologisches Landesmuseum, 225–248.

Walther Hans 1971: Namenkundliche Beiträge zur Siedlungsgeschichte des Saaleund mittleren Elbegebietes bis zum Ende des 9. Jahrhunderts. – Deutsch-Slawische Forschungen zur Namenkunde und Siedlungsgeschichte 26, Berlin: Akademie-Verlag.

Walther Hans (red.) 1973: Der Name in Sprache und Gesellschaft. Beiträge zur Theorie der Onomastik. – Deutsch-Slawische Forschungen zur Namenkunde und Siedlungsgeschichte 27, Berlin: Akademie-Verlag.

Walther Hans 2004: Namenkunde und geschichtliche Landeskunde. Ein einführender Überblick, Erläuterungen namen kundlicher Fachbegriffe. Auswahlbibliographie zur Namenkunde und Landeskunde Ostmitteldeutschlands. Eichler Ernst, Hengst Karlheinz & Udolph Jürgen (eds.). – Onomastica Lipsiensia 1, Leipzig: Universitätsverlag.

Westphalen Thomas & Zschieschang Christian 2015: Die Slawen im Leipziger Raum. Archäologie und Ortsnamen. – Bünz Enno & John Uwe (eds.): Geschichte der Stadt Leipzig. Vol. 1: Von den Anfängen bis zur Reformation, Leipzig: Universitätsverlag, 57–72.

Zschieschang Christian 2003: “Das land tuget gar nichts.” Slaven und Deutsche zwischen Elbe und Dü̈bener Heide aus namenkundlicher Sicht. – Namenkundliche Informationen, Beiheft 22, Leipzig: Universitätsverlag.

Zschieschang Christian 2017: Das Hersfelder Zehntverzeichnis und die frühmittelalterliche Grenzsituation an der mittleren Saale. Eine namenkundliche Studie. – Forschungen zur Geschichte und Kultur des östlichen Mitteleuropa 52, Köln, Weimar, Wien: Böhlau. Available at: https://www.vandenhoeck-ruprecht-verlage.com/themen-entdecken/geschichte/sozial-und-kulturgeschichte/41679/

Straipsniai / Articles

207

CHRISTIAN ZSCHIESCHANG

das-hersfelder-zehntverzeichnis-und-die-fruehmittelalterliche-grenzsituation-an-der-mittleren-saale [Accessed 18 May 2020].

Zschieschang Christian 2020 [in print]: Ortsnamen und Gewässer – eine komplexe Beziehung. – Balode Laimute & Čīšangs Kristians [Zschieschang Christian] (eds.): Onomastikas pētījumi II / Onomastic Investigations II. Starptautiskās zinātniskās konferences “Onomastikas pētījumi” (Rīga, 2018. gada 10.–12. maijs) rakstu krājums / Proceedings of the international scientific conference “Onomastic Investigations” (Rīga, May 10–12, 2018), Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 2020, 327–341.

Iki erdvinio posūkio: arealinis aspektas vokiečių onomastikoje XX amžiaus 9 dešimtmetyje ir jo pritaikymas dabartiniuose moksliniuose tyrimuose

SANTRAUKA

Žemėlapių sudarymas yra ne tik ženklų žymėjimas tam tikruose žemėlapiuose. Tai sudėtinga užduotis, reikalaujanti tinkamų teorinių nuostatų ir praktinių įgūdžių tam, kad būtų pasiektas įtikinantis ir patikimas rezultatas.

Kaip ir visose kitose onomastikos mokyklose visame pasaulyje, Leipcigo onomastikos mokykla taip pat ištobulino teorinius ir metodinius pagrindus. Jau prieš kelis dešimtmečius siekiant nustatyti kalbų (ypač vokiečių ir slavų) kontaktus buvo numatyti trys aspektai, į kuriuos reikėjo atsižvelgti visuose tyrimuose: 1) kalbos lygmenų aspektas, 2) sociolingvistinis aspektas, 3) teritorinis aspektas. Būtent pastarasis ir sprendė klausimą, kaip teritorijos sudaromos iš atskirų vardų (nuo paskirų iki vardų visumos), ir iš kitos pozicijos – kokie paskiri vardai tose vietovėse (nuo vardų visumos prie paskirų vardų). Iš esmės tai nebuvo naujiena. Arealinė onomastika taip pat vaidino svarbų vaidmenį atliekant tyrimus Čekijoje. Nuo pat pradžių, žvelgiant iš mokslinių, ar šiandienos požiūriu, pusiau mokslinių, pozicijų, tikrinių žodžių tyrimų vienas iš pagrindinių tikslų yra vietų vardų žemėlapių sudarymas.

Tam tikra prasme teritorinis aspektas numatė tai, ką vėliau patvirtino istoriografijos erdvinis posūkis – vietų vardai nėra paprasčiausiai pažymimi žemėlapiuose. Be to, šiuo aspektu buvo tiriama, kaip onimijos ypatybės ir specifika tapo erdviškai reikšmingos – ne

208

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Before the Spatial Turn: The Areal Aspect in 1980s German Onomastics and its Application in Current Research

abstrakčiai, bet santykiaudamos su žmonių gyvenamosiomis vietomis, jų kalba ir socialinėmis reikšmėmis.

Greta vietovardžių, sudarytų su tam tikra priesaga, teritorijos apibūdinimo, būtina bent pabandyti paaiškinti, kodėl šios teritorijos vietovardžiai taip sudaromi, taip pat nustatyti veiksnius ir aprašyti kitas teritorijos sudedamąsias dalis.

Taigi vietovardžių teritorijos neegzistuoja atskirai, jos yra integruotos į žmogiškąją kultūrą plačiąja prasme. Toks platus požiūris taip pat yra pagrindinis reikalavimas onomastikai, siekiant ją įtraukti į tarpsritinius diskursus. Šių teorinių nuostatų pamatu parodoma, kad nepakanka tiesiog nurodyti objektus viename ar kitame žemėlapyje. Iš tiesų „atsitiktinis“ žemėlapių sudarymas yra netgi pavojingas. Šiame straipsnyje ir aptariamos kai kurios su tuo susijusios problemos. Praktinis problemų sprendimas užtikrina aiškų žemėlapio sudarymą (1 problema šiame straipsnyje), tikslų žemėlapių paaiškinimą be nepagrįstų išvadų (2 problema), vietovardžių sričių nustatymą (3 problema) ir galutinio žemėlapio, reprezentuojančio kartografinį, pateikimą (4 problema). Nesvarbu, kaip gerai bebūtų sudarytas žemėlapis, į jį reikia žvelgti objektyviai tam, kad būtų įmanoma atsispirti siūlomam suplanuotam (netikram) vaizdui. Pavyzdžiui, erdvinių išmatavimų tikslumas dažnai yra numanomas, nes duomenys ir žemėlapis yra paimti iš kompiuterio, tuo tarpu tikrovė turi tik neaiškius parametrus. Tai, pavyzdžiui, taikoma atskiriant ankstesnių ir naujausius vietų vardų tipus.

Paprastai taškinių duomenų sritys yra tikrinamos vizualiai, o tam tikros aglomeracijos ir koncentracijos yra deklaruojamos teritorijos. Turint tai omenyje, vertėtų išsiaiškinti, ar nebūtų galima sukurti analitinius instrumentus, apibrėžiančius teritorijas matematiniais metodais. Taip pat svarbu pasirinkti tinkamą atraminį žemėlapį. Pavyzdžiui, dažnai, ankstyvųjų viduramžių objektai yra neapgalvotai pateikiami šalia, tarkime, šiandienos Šiaurės jūros pakrantės, greitkelių tinklo ar apleistų kasyklų. Paprastai gyvenviečių vardų žemėlapiai gali būti grindžiami dviem skirtingomis nuostatomis: (1) parodyti, kur yra šie vardai, kad vartotojas galėtų juos susieti su esama padėtimi erdvėje arba (2) susieti vardus su istoriniu kraštovaizdžiu, siekiant parodyti, kaip kraštovaizdžio vardynas buvo paveiktas topografijos ir integruotas į ją sukūrimo metu. Atsižvelgiant į tikslą pažymėti vietovardžius kaip istorinio gyvenvietės kraštovaizdžio liudininkus žemėlapyje, turėtų būti kuo tiksliau atspindėtas ir buvęs kraštovaizdis. Pavyzdžiui, tai reiškia, kad dabartiniai objektai, tokie kaip vandens rezervuarai (tvenkiniai), kanalai ir pan. galėtų ir nepatekti į šių dienų topografinius žemėlapius, atsižvelgiant į tokias jų charakteristikas, kaip istorinės krantų linijos. Pastarasis aspektas yra būtinas, nes vykę istoriniai topografiniai pokyčiai paveikė ištisus regionus. Neatsižvelgus į kraštovaizdžio pokyčius, vietovardžių geografinio išsidėstymo duomenys gali būti iškraipomi. Dar blogiau, jei yra tiriami tik vis dar egzistuojančių gyvenviečių vardai, ignoruojant įrodymus apie nebeegzistuojančias gyvenvietes. Ypač tiksliai atskleisti ankstesnių gyvenviečių onominius reliktus galima tiriant laukų vardus.

Šiame straipsnyje pateikti pavyzdžiai yra skirti iliustruoti, kaip kartografuojant geografinius vardus nepakanka vien tik naudoti tam tikrus žemėlapių sudarymo įrankius, o po to interpretuoti vietovardžių išsidėstymą geometriškai. Analizuojant ir aiškinant vietovardžių pateikimą žemėlapiuose, reikia atsargiai pasirinkti pagrindinį žemėlapį ir pateikimo formatą,

Straipsniai / Articles

209

CHRISTIAN ZSCHIESCHANG

taip pat patikrinti šaltinius, kad gauti rezultatai būtų teisingi ir nebūtų klaidingai interpretuojami. Ypač atsižvelgiant į naujausius technologinius pokyčius, kurie palengvina žemėlapių sudarymą kaip niekad anksčiau, svarbu užtikrinti, kad tyrimai neatsiliktų nuo seniai žinomų arealinės (teritorinės) onomastikos išvadų.

Įteikta 2020 m. birželio 25 d.

CHRISTIAN ZSCHIESCHANG Serbski institut / Sorbisches Institut Wótnožka za dolnoserbske slěženja Zweigstelle für niedersorbische Forschungen Droga Augusta Bebela 82 August-Bebel-Straße 82 D-03046 Chóśebuz / Cottbus [email protected] [email protected]

210

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII