This is a machine-generated translation of the original document and may contain errors, omissions, or changes in meaning. Do not rely on this translation for quotations, citations, or authoritative references. Please consult and cite the original document.
LIT. MĪRTI / LETT. MIRT ’ATT DÖ’ OCH LIT. MIRŠTI / LETT. MÌRST ’ATT GLÖMMA’ I ÖSTBALTISKA SPRÅK¹
Liet. mìrti / latv. mirt ‘mirti’ ir liet. miršti / latv. mìrst ‘pamiršti’ rytų baltų kalbose
ANMÄRKNING
Verben lit. mìrti / lett. mirt ’att dö’ och lit. (-)miršti / lett. (-)mìrst ’att glömma’ uppvisar flera gemensamma drag i den historiska morfologin: båda har en sta-presensstam, trots sina indoeuropeiska kognater med presensstammen *-ye/o; rot-aoristen i mediumböjning kan rekonstrueras i PIE; och båda är även semantiskt medium. I baltiskan står de dock i kontrast i preteritum och tar olika preteritumstammar, nämligen lit. mirė / lett. miru(ē) respektive lit. miršo / lett. mirsu(ā). I denna artikel undersöks vad som ledde till att de valde olika preteritumstammar genom en jämförelse av deras semantiska och fonologiska egenskaper, och den bidrar till rekonstruktionen av hela det baltiska preteritumsystemets förhistoria. I artikeln föreslås att lit. mirė / lett. miru(ē) sannolikt härstammar från det äldre imperfektet, medan dess aoristiska natur ledde till att lit. miršo / lett. mirsu(ā) ärvde den äldre aoriststammen, och denna historiska skillnad kan återspeglas i deras olika preteritumstammar.
¹ Denna artikel presenterar några av resultaten från ett projekt med titeln The prehistory of the Baltic preterit system – diachronic changes and morphosemantics (reg. Nr. 2018-00473), finansierat av Vetenskapsrådet (Vetenskapsrådet). Jag är tacksam för rådets generösa ekonomiska stöd samt för värdefulla kommentarer från Dr. Paul Widmer, Dr. Karin Stüber och Dr. Mathias Jenny vid University of Zurich till en tidigare version av denna artikel. Mitt varma tack riktas också till Dr. Lamont Antieau för hans korrekturläsning av manuskriptet och till MA Greta Klimaitė för hennes korrekturläsning av annotationen (anotacija) på litauiska.
De två verben – lit. mirti / lett. mirt ’dö’ och lit. (–)miršti / lett. (–)mirst ’glömma’ – har flera gemensamma drag inom den historiska morfologin: båda dessa verb har en sta-presensstam, trots formerna av de indoeuropeiska presensstammarna *-ye/o- hos deras besläktade motsvarigheter; det kan rekonstrueras för det indoeuropeiska urspråket att dessa verbs rot-aorister böjs som mediaverb; båda dessa verb uppvisar mediativ semantik. När de baltiska språken jämförs framgår det dock att deras preteritumstammar skiljer sig åt: lit. mirė / lett. miru (ē) och lit. miršo / lett. mirsu (ā). I denna artikel undersöks, genom en jämförelse av semantiska och fonologiska egenskaper, varför dessa verb fick olika preteritumstammar, och artikeln bidrar till rekonstruktionen av hela det protobaltiska preteritumsystemet. I artikeln hävdas att lit. mirė / lett. miru (ē) sannolikt härrör från den äldre imperfektstammen, medan lit. miršo / lett. mirsu (ā), på grund av sina aoristiska semantiska egenskaper, kan ha härrört från den äldre aoriststammen. Denna historiska skillnad återspeglas i deras olika preteritumstammar.
§1. Den morfologiska kontrasten mellan de två verben, lit. mirti / lett. mirt ’dö’ och lit. (–)miršti / lett. (–)mirst ’glömma’, i deras preteritumformer är denna artikels centrala ämne. Bortsett från deras rotstruktur (CR̥– för lit. mirti / lett. mirt och CŖC– för lit. (–)miršti / lett. (–)mirst) delar de två verben ett antal historiska och morfologiska egenskaper. För att nämna några: båda bildar sta-presens i östbaltiska språk, båda har kognater i indoeuropeiska språk med presensstammen *-ye/o- och en rot-aorist som böjs i mediavox, och båda är dessutom semantiskt mediella:
Följaktligen kan en presensstam på *-ye/o- (3 sg. *mr̥-yor ’dör’, 3 sg. *mṛs-yor ’glömmer’) och rot-aoristen (3 sg. *mr̥-to ’dog’, 3 sg. *mṛs-to ’glömde’; sannolikt med en nollgradig rot och dentala ändelser) i mediavox säkert rekonstrueras för det protoindoeuropeiska språket för båda verben. Dessutom är det mönster som dessa två verb delar förbundet med det ’stativ-intransitiva systemet’ (Jasanoff 2003: 155, 160), som i de indoeuropeiska språken kännetecknas av belägg för passiv aorist (eller den ablautande mediala rotaoristen) i icke-passiv användning, stativt perfekt och intransitiv(-inkoativ) ye/o-presens (samt de balto-slaviska ī-presensformerna till ē-stativ). De verbala rötter som förknippas med detta system antas beteckna inträde i ett tillstånd. Tydligen har den arkaiska ablautande mediala rotaoristen inte ärvts av dessa två verb i östbaltiska. Med tanke på dessa likheter kan man förvänta sig att de har genomgått en likartad historisk utveckling från PIE till baltiska och fortfarande uppvisar samma morfologiska mönster i de baltiska språken. Lit. mir̃ti / lett. mir̃t tar emellertid ē-preteritum, medan lit. mir̃šti / lett. mir̃st tar ā-preteritum. Naturligtvis tycks förekomsten av métatonie rude i mir̃šta ’dör’ och frånvaron av denna i mir̃šta ’glömmer’ inte vara en trivial skillnad. Detta diskuteras nedan i §7. Om ia-presensstammen är källan till ē-preteritumsstammen, såsom Barton (1980) och Villanueva Svensson (2005, 2006) hävdar, måste det ha funnits ett skäl till att PB *mir̃šya inte införde *-(i)yā i sin preteritumsstam. Detta väcker frågan (åtminstone för denna författare) vad som gjorde det möjligt för dem att skapa olika preteritumsstambildningar.
§2. Innan vi går vidare i diskussionen krävs en genomgång av de baltiska preteritumens förhistoria och av tidigare forskning om den historiska bakgrunden till de baltiska ā-preteritumen och ē-preteritumen. Även om olika hypoteser har lagts fram för att förklara varför dessa bildningar skiljer sig åt kan inte alla presenteras här på grund av utrymmesbegränsningar. Till att börja med har de baltiska språken, som väl känt, två preteritumsstammar: ā-preteritumsstammen och ē-preteritumsstammen. Varje givet verb i dessa språk tar en av dessa två stammar i dåtid, vilket innebär att de två stammarna står i komplementär distribution. Det finns bara ett undantag från denna regel – preteritum av bū́ti ’vara’ i fornltauiska. Medan preteritumformerna av lit. bū́ti / lett. būt ’vara’ är buvo respektive biju i standardlitauiska och lettiska, är OLith. 3 sg. pret. biti och OPRu. be (vid sidan av bēi, bei) belagda som preteritumformer av verbet med betydelsen
Straipsniai / Articles
13
Page 4
YOKO YAMAZAKI
’att vara’. Dessa former hade uppenbarligen inget stammbildande suffix som *-ā eller *-ē-. O Pru. be kan jämföras med OCS bě, som är imperfekt av byti ’att vara’, men böjs som en aorist (jfr Stang 1942: 85). OPru. be kan också jämföras med något som liknar aoristen hos stativa verb av typen sedějo to sedėti, sėdi ’att sitta’, som presenteras i Stang (1966: 381), och dess historiska bakgrund förefaller inte vara enkel.² Men OLith. biti är sannolikt baserat på ett imperfekt av *bhuh₂-ye/o- ’att bli’ (→ PBS *bh(w)ī- > PB *bī), kombinerat med den atematiska primära ändelsen 3sg. -ti (Stang 1966: 380).³ ⁴ Latv. biju har samma imperfektbaserade stam, men är utvidgat med den baltiska preteritstammen *-ā och hiatusbrytaren -j-, t.ex. 1sg. *bi-jā-ō. Därav kan man se att preteritum av Lith. būti, senare än hos de andra verben, accepterade den nya baltiska regeln för preteritumbildning, med suffixen *-ā och *-ē, varvid den tidigare imperfektstammen följdes direkt av den primära ändelsen. Detta gör det möjligt att sluta sig till hur de baltiska verben kan ha försetts med sina preteritstammar. Sannolikt bildades preteritstammarna i baltiskan ursprungligen med en imperfekt- eller aoristbaserad stam följd av den (tematiska eller atematiska) primära ändelsen. Preteritumsuffixen *-ā och *-ē infördes senare hos alla verb på grund av ytterligare faktorer, varav åtminstone en sådan faktor ligger nära till hands. Imperfektformerna utan augment hos vissa verb skulle ha sammanfallit med presensformerna, om de imperfektbaserade preteritumformerna hade börjat ta de primära ändelserna i protobaltiskan, såsom i OLith. biti, t.ex. PBS pres. *Har[H]-ye-t(i), impf. *Har[H]-ye-t (→ pres. / impf. *ar-ya-t(i) > Lith. āria, ārė till ārti ’att plöja’)⁵. Det måste ha blivit nödvändigt att skilja
² Klingenschmitt (1982: 3–5) föreslår att OCS bě och OPru. be är en fortsättning på det augmenterade imperfektet *(h1)e-h1es-, med ett sekundärt b hämtat från associerade former, såsom inf. byti, būton, etc.
³ ModLith. būvo är en helt ny bildning baserad på infinitiven būti / perfekt aktivt particip buv med det baltiska preteritumsuffixet *-(v)ā-.
⁴ En annan historisk tolkning av formen föreslås av Ostrowski (2008: 463–464), enligt vilken den slutliga stavelsen -ti i biti inte är en personlig ändelse utan historiskt skulle vara ett enklitiskt pronomen, t.ex. dūsiu-t (duosiu tau) ’jag ska ge dig’ (BB Pat, 3,28). Detta skulle emellertid lämna en fråga, nämligen huruvida biti vore välbildat, eftersom den förutsagda formen biti varken skulle ha en stammbildande vokal eller en personlig ändelse. Som Ostrowski (2008) med rätta påpekar har den atematiska primära ändelsen annars aldrig belagts i baltiska preteritumformer. Eftersom de tematiska primära ändelserna emellertid används i preteritumformer (t.ex. 1sg. -au < *-ā-u, 2sg. -ai < *-ā-i för ā-preteritum; 1sg. -iau < *-ē-u, 2sg. -ei < *-ē-i för ē-preteritum, se även Barton 1980: 269), är det inte orimligt att anta att de atematiska primära ändelserna också kunde ha använts i preteritumformer. Därför upprätthålls i diskussionen i detta avsnitt Stangs klassiska ståndpunkt.
⁵ i-apokopen skulle också ha spelat en roll i processen.
14
Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII
Page 5
Lith. mir̃ti / Latv. mir̃t ‘to die’ and Lith. mir̃šti / Latv. mir̃st ‘to forget’ in East Baltic
presens- och preteritumformerna genom stambildningarna, vilket möjligen krävde införandet av särskilda preteritumsuffix.
§ 3. Det förefaller vara en allmänt delad uppfattning att det baltiska ā-preteritumsuffixet mer eller mindre har samma ursprung som det slaviska ā-aoristet, eller andrastamsaoristet på -a av typen 1sg. bъraxъ, 2/3sg. bъra ’att ta’ (Stang 1942: 189; Jasanoff 1983: 62), bildat till roten i nollgrad.⁶ Problemet med denna idé framträder i ursprunget till det baltiska ē-preteritumet, som inte tycks ha någon direkt motsvarighet ens i dess närmaste gren, slaviskan. Stangs (1942: 83) bedömning bör sannolikt vidhållas i frågan att det slaviska ē-imperfektet inte sammanfaller med det baltiska ē-preteritumet, eftersom det slaviska ē-imperfektet inte särskilt förekommer med transitiva verb (utan dess förekomst i stället är fonologiskt betingad), medan det baltiska ē-preteritumet tydligt förekommer ofta med transitiva verb.⁷ Olika vokalism i roten hos det slaviska ē-imperfektet och det baltiska ē-preteritumet bör inte heller ignoreras (Stang 1942: 84). Tidigare studier har därför lämnat det historiska ursprunget till ē-preteritumet som ett problem att lösa. Det är sant att det baltiska ē-preteritumet ofta förekommer (t.ex. nešē ’bar’) där s-aoristet förekommer i slaviskan (1sg. nešъ ’bar’), och därför måste dessa två kategorier ha haft något gemensamt. Därför föreställde sig Schmalstieg (1961) möjligheten att ē-preteritumet utvecklades ur det indoeuropeiska imperfektet (2sg. *h₁nēkē-s, 3sg. *h₁nēkē-t ’att bära’), som förekommer i andra och tredje person singularis av s-aoristparadigmet i slaviskan (2/3sg. nešę).
Å andra sidan finns det ett helt annat angreppssätt, enligt vilket suffixet i ē-preteritumet utvecklades genom en ljudförändring (*iyā > ē (Kurschat 1876; Schleicher 1856: 224f.; Larsson 2010: 71ff.)). Detta kan stödjas av det faktum att ē-preteritumet är regelbundet hos de kausativ-iterativa verben med inf. -yti, pres. *-ā (← PB *-iya- < PIE *eye/o-) av typen mṓkyti, std. mṓko / dial. mṓkia, mṓkē ’att undervisa’, där preteritstammen *-ē med all sannolikhet kan antas ha utvecklats från den imperfektbaserade stammen på *-iyā- (jfr Pedersen 1926: 11). På senare tid har Barton (1980) och Villanueva Svensson (2005) vidareutvecklat denna hypotes. Barton (1980) föreslår att *-(i)y infördes i
⁶ Stang (id.) skilde mellan två typer av ā-preteritum: 1) avkomlingar till det ovan nämnda balto-slaviska ā-aoristet, och 2) avkomlingar till det balto-slaviska tematiska aoristet. Som nämns i Stang (id. 383) ersattes det tematiska aoristet sannolikt av ā-aoristet. Därför kan man säga att ā-suffixet i ā-preteritumet är en morfologisk fortsättning på det balto-slaviska ā-aoristet.
⁷ I motsats till Kortlandt (2005: 168) och Jasanoff (2017: 229, fn. 107), där ē-preteritumet förbinds med de stativa verben på *-ē- (t.ex. tekēti ’att flyta’, gūžēti ’att ligga (under något varmt)’), vilka enligt Jasanoff (1978: 123–125) har utvecklats ur den ursprungliga instrumentaliska ändelsen *-eh₁.
Straipsniai / Articles
15
Page 6
YOKO YAMAZAKI
preteritumstammen analogiskt från presensstammen på *–ya– (< PIE *–ye/o–), särskilt i fråga om vissa verb, däribland miršta (← *miria(t)). Den föreslagna analogiska processen kan formuleras på följande sätt:
Suffixet –ē– kan ha utvecklats ur *–(i)yā– genom paradigmutjämning utlöst av singularändelserna i första och andra person (1sg. *–yāu > –iau, 2sg. *–yaī > –ei), vilket skulle ha resulterat i samma former som i ē–preteritum (1sg. *–ēu > –iau, 2sg. *–ēi > –ei (Barton 1980: 269)). Villanueva Svensson (2005) intar en mer radikal ståndpunkt och föreslår att protobaltiska ursprungligen endast hade ā–preteritum, och att ē–preteritumen i grunden utvecklades ur *–iyā–stammen, där den ovan nämnda analogin införde *(–i)y–elementet i den ursprungliga ā–preteritum-stammen hos ia–presens.⁸ Detta skulle verkligen kunna förklara varför ē–preteritum är regelbundet för ia–presens, såsom beskrivs i grammatiker som Endzelīns (1923: 590) och Stang (1942: 191; 1966: 377). Tillämpad på fallet mir̃ti och mir̃šti skulle denna hypotes emellertid förutsäga att båda verben borde ta ē–preteritum och skulle inte förklara varför preteritum av mir̃šti förblir ett ā–preteritum. Det är visserligen sant att det är precis så analogi fungerar, det vill säga att den inte påverkar språkliga former regelbundet på samma sätt som en ljudlag. I just detta fall kan det emellertid kanske finnas en mer rimlig förklaring till varför dessa två verb har olika preteritumstammar i baltiska språk.
§4. Åtminstone två skillnader mellan de båda verben kan iakttas. Den ena är en skillnad i valens. Även om båda har mediala betydelser, varvid subjekten har liten kontroll över de händelser som betecknas av verben, är Lith. mir̃šti / Latv. mirst ett transitivt verb, eftersom det (underliggande) tar ett objekt, medan Lith. mir̃ti / Latv. mirt inte förutsätter något objekt. Men denna egenskap skulle naturligt ha lett till att Lith. mir̃šti / Latv. mirst tog ett ē–preteritum snarare än ett ā–preteritum, och bidrog således inte till det slutliga utfallet. Den andra skillnaden kan ses i deras lexikala aspekt. Medan Lith. mir̃ti / Latv. mirt har en dual aspektuell karaktär, det vill säga att det kan tolkas som antingen imperfektivt eller perfektivt beroende på kontext (jfr Ambrazas 1997: 235), gäller detta inte
⁸ Enligt den nuvarande författarens uppfattning är det möjligt att ē–preteritum har flera olika historiska ursprung, jfr Schmalstieg (1961).
16
Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII
Page 7
Lith. mirtì / Latv. mirt ’dö’ och Lith. miršti / Latv. mirst ’glömma’ i östbaltiska språk
tycks vara fallet för Lith. miršti / Latv. mirst. I litauiskan är verb utan prefix i allmänhet grammatiskt imperfektiva (jfr Dambriūnas et al. 1990: 385; Ambrazas 1997: 234–235), och Lith. mirtì / Latv. mirt utgör inget undantag från denna regel, vilket visas i (3a, b). Det lettiska exemplet i (3d) demonstrerar kanske bäst den vanliga kontrasten mellan verb utan och med prefix. Men liksom i (3c) kan de imperfektiva formerna av Lith. mirtì / Latv. mirt i preteritum förmedla perfektiv betydelse i en specifik kontext:
3) a. Jis miršta. ’han dör / håller på att dö’ (litauiska, Ambrazas 1997: 235) ’han’ ’dö’ impf. 3pres.;
b. Žmonės mirė kasdien. ’Människor dog varje dag.’ (litauiska, id.) ’människor’ pl. nom. ’dö’ impf. 3pret. ’varje dag’;
c. Mergaitė mirė vakar. ’flickan dog i går’ (litauiska, id.) ’flicka’ sg. nom. ’dö (pf.)’ impf. 3pret. ’i går’;
d. Dažų dienų mira un nenuomira. ’många’ ’dagar’ gen. pl. ’dö’ impf. 3pret ’och / men’ ’dö’ pf. 3pret. ’(han) höll på att dö i många dagar, men han dog inte.’ (lettiska, Endzelīns 1948: 241).
Detta är vad som avses med den ”duala aspektuella” egenskapen (Ambrazas 1997: 235) hos Lith. mirtì / Latv. mirt. När det gäller Lith. miršti / Latv. mirst verkar kontrasten mellan former utan prefix (imperfektiva) och med prefix (perfektiva) vara annorlunda.
4)⁹ a. Miršau dvejus metus, ką jis sakė. ’glömma’ impf. 1sg. ’två (koll.)’ ’år’ pl.acc. rel.-pron. acc., ’han’ sg. nom. ’säga’ 3pret. ’I två år försökte jag glömma vad han sade’.
b. Užmiršau per dvejus metus, ką jis sakė. ’glömma’ 1sg. pret. pf. ’under’ ’två (koll.)’ pl. acc. ’år’ pl.acc. rel.-pron. acc. ’han’ sg. nom. ’säga’ 3pret. ’Inom två år glömde jag helt vad han sade’.
c. Rūsiškai tai jau nemiršiau. (litauiska, LKŽe)
⁹ Jag står i tacksamhetsskuld till min litauiska informant, MA Greta Klimaitė, för hennes språkgranskning av uppgifterna i (4) och översättningarna samt för hennes språkvetenskapliga råd om uppgifterna. Det behöver knappast sägas att alla återstående misstag är mina.
Straipsniai / Articles
17
Page 8
YOKO YAMAZAKI
’ryska’ ’så’ ’redan’ NEG- ’glömma’ impf. 1sg. fut.10 ’Jag kommer definitivt inte att glömma ryska.’
d. Miršaũ miršaũ ir užmiršaũ visaĩ, ką jis sakė. (litauiska, LKŽĖ) ’glömma’ 1sg. pret. impf. ’och’ ’glömma’ pf. 1sg. pret. ’helt och hållet’ rel-pron. acc. ’han’ sg. nom. ’säga’ 3pret. ’Jag fortsatte att glömma och glömde helt bort allt som han sade.’
e. Kárvė veršį jau pradeda apmiršti. (litauiska, LKŽĖ) ’ko’ sg. nom. ’kalv’ sg. acc. ’redan’ ’börja’ 3pres. ’glömma delvis’ pf. inf. ’Kon har börjat glömma sin kalv.’
f. Kárvė veršį jau pradeda užmiršinėti. ’ko’ sg. nom. ’kalv’ sg. acc. ’redan’ ’börja’ 3pres. ’glömma lite i taget’ pf. (iterativ). inf. ’Kon har börjat glömma sin kalv.’
Lith. miršti tar vanligtvis perfektiva (prefixförsedda) former,11 och dess imperfektiva (oprefixerade) former i preteritum kunde förknippas med en särskild situation som ’aktivt glömmande’, där händelsen ’att glömma’ kan ta viss tid och subjektet kan vara medvetet om processen, till exempel när man försöker glömma ett traumatiskt eller obehagligt minne, som i (4a). Detta visar att miršti kunde ta grammatiska imperfektiva former; de används dock sällan. I futurum verkar de imperfektiva formerna i stället erbjuda en perfektiv betydelse, som i (4c). Det behöver knappast sägas att de perfektiva formerna betecknar perfektiv aspekt, som i (4d), vilket är att förvänta (jfr Dambriūnas 1958).12 Dessa fakta pekar starkt på verbets perfektiva lexikala aspekt miršti. Detta kan stödjas av följande: de perfektiva infinitiverna kan användas med to begin (pradėti, imti) och to end (baigti), som i (4e), men sådana konstruktioner låter bättre med den perfektiva infinitiven av iterativa (lexikalt imperfektiviserade) verb som užmiršinėti, som i 4f (jfr Dambriūnas 1958: 260).
Att de imperfektiva formerna av Lith. miršti / Latv. mirst sällan används kan ur ett historiskt perspektiv tyda på att det kan vara så att de gamla aoristformerna förstärktes i baltiska (och slaviska) språk genom att prefix läggas till, om Ostrowskis förslag (2019: 57) godtas i vårt nuvarande
10 Negationsmarkören neär säkerligen ett prefix, men den påverkar inte verbal aspekt (Dambriūnas 1958: 255).
11 Latv. mirst används också vanligtvis med ett prefix aiz- eller pie-, se ME II: 634.
12 De perfektiva formerna kan också uttrycka ett resultativt tillstånd genom att ta en tidsfras som uttrycker tidsutsträckning, som i (2d).
18
Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII
Page 9
Lith. mīrti / lett. mirt ’dö’ och Lith. miršti / lett. mirst ’glömma’ i östbaltiskan
diskussionen. Enligt Ostrowski är verb som dessa, vilka saknar imperfektiva (= oavledda) former och för vilka endast perfektiva former används (t.ex. *žinti, pažinti ’lära känna’), sannolikt baserade på sina preteritumformer, vilka härstammar från de äldre aoristerna. Deras aoristiska eller perfektiva aspektuella drag förstärktes i balto-slaviskan genom tillägg av ett prefix (dvs. genom bildandet av perfektiva former). Ur fonologisk synvinkel kan det inte avgöras om Lith. mirš- / lett. mirs härrör från den ursprungliga presens- eller aoriststammen, eftersom rotvokalen var nollgrad (*m̥rs- > *mirš-) i båda tempora i medelröst. Trots detta skulle ett sådant teoretiskt förslag tala för en gammal aorist som ursprung till preteritumet *miršā.
§5. I anslutning till spekulationen ovan kan en iakttagelse göras av de indikiska kognaterna till Lith. mīrti / lett. mirt och Lith. miršti / lett. mirst (jfr 1 och 2 i §1). Det är intressant att notera att både aoristiska och presensinjunktiva former är belagda för √mṛ, medan ingen presensinjunktiv för √mṛs återfinns i Titus Sanskrit-databasen.¹³ Denna kontrast kan återfinnas endast i indikiskan, eftersom inga böjningsformer av *mers ärvdes av slaviskan, men både imperfekt (3pl. mьrěxǫ, Suprasl. 398, 24) och aorist (3sg. umrětb Assemannianus 11c28, mrětb, Assemannianus 11d2) är belagda vad gäller *mer-¹⁴. Detta innebär åtminstone att både imperfekt- och aoristkategorierna sannolikt var i bruk i proto-balto-slaviskan, om än med den innovativa bildningen av det slaviska imperfektet. Presensinjunktiven av √mṛ återfinns faktiskt varken i Rigveda (RV) eller i Atharvaveda (AV), men när korpusarna från Sama Veda Jaiminīya Brāhmaṇa (SV JB) och Jaiminīya Upaniṣad Brāhmaṇa (SV JUB) inkluderas återfinns ett par sådana (t.ex. 3sg. mriyata SV JB 1, 242, 34a; SV JUB 3, 8, 10a), medan motsvarande form av √mṛs inte gör det. Även om den exakta skillnaden mellan aorist och imperfekt i indikativ har varit föremål för livlig debatt,¹⁵ verkar det klart att
¹³ Alla rigvediska och atharvavediska data som citeras här hämtades från Hoffmann (1967). Uppgifterna från Sāmavedas brāhmaṇa-texter tillhandahölls av den databas som finns tillgänglig hos Titus (Tillgänglig på: http://titus.fkidg1.uni-frankfurt.de/database/titusinx/wordwhl.htm#dStart [hämtad 1 mars 2020]). Eftersom aspektdistinktionen mellan aorist och imperfekt var utplånad i indikativ men bättre bevarad i injunktiv, lade jag till injunktivformerna för jämförelsen. En sådan snabb genomgång av databasen är otillräcklig för att uttömmande fastställa beläggen för vissa former, men för den aktuella diskussionens syfte räcker den för att visa den allmänna tendensen i beläggsläget.
¹⁴ Jfr Aitzetmüller 1977: 252, 664.
¹⁵ Den indikativa aoristen anses vanligtvis syfta på det nära förflutna, medan imperfekt syftar på det avlägsna eller historiska förflutna (Delbrück 1876; Tichy 1997); följaktligen används imperfekt typiskt i narrativer i senare vediska texter (Hoffmann 1967). Det finns emellertid även andra uppfattningar. Vissa (t.ex. Gonda 1962; Kiparsky 1998) antar att deras funktioner i högre grad är aspektuella än den
Straipsniai / Articles
19
Page 10
YOKO YAMAZAKI
aspektdistinktionerna var mer beständiga även i injunktiv samt i andra icke-indikativa modus (Hoffmann 1967: 105–106). Därför kan fördelningen av presens- och aoristinjunktiver för dessa verbalrötter tyda på att roten *mer utvecklade en dubbelaspektuell tolkning, inte bara i baltiskan utan även i indikiskan, medan *mers förblev aoristisk. Man kan vidare dra slutsatsen att detta kan ha utlösts redan i PIE. Detta skulle inte motsäga den senare lexikala perfektiva aspekten hos PB *merś-.
§6. Än viktigare är att antagandet att Lith. miřšo / lett. miřsu utvecklades från en tematisk aorist (som hos Klingenschmitt 1982: 4) bättre skulle passa in i communis opinio (jfr Stang 1942: 63–64, 190; Kortlandt 2005; Villanueva Svensson 2011, bland andra), enligt vilken den mediala rot-aoristen normalt utvecklades till den tematiska aoristen i balto-slaviskan och till ā-preteritumet i baltiskan. Följaktligen skulle Lith. miřšo / lett. miřsu med största sannolikhet vara det regelbundna baltiska resultatet av den mediala rot-aoristen, medan Lith. miřé / lett. miru(ē) kanske inte är det. Frågan är nu varifrån Lith. miřé / lett. miru(ē) kommer; därefter huruvida den härrörde från något annat än den mediala rot-aoristen. Jag vill föreslå att Lith. mire / lett. miru(ē) härstammar från imperfektet av ye/o-presens, och inte från den mediala rot-aoristen.
Den mediala rot-aoristen kan semantiskt sett verka vara en lämpligare föregångare till PB *mirē-, eftersom denna i grunden är icke-durativ men aoristisk, och rot-aoristformerna faktiskt är belagda i slaviskan. Läsarna kan undra varför imperfektet valdes för preteritumet av PB *miria-, medan aoristen med rätta valdes för *mirśia-. Härvid vill jag uppmärksamma att de grammatiska aspektkategorierna, aorist och imperfekt, gick förlorade i proto-baltiskan. I stället infördes de två stamformationerna med enkelt preteritumssemantiskt värde, vilka därefter organiserades på ett helt annat sätt. Därför torde den semantiska passningen sannolikt inte ha ansetts viktig, utan tillgången till stamunderlaget måste ha vägt tyngre när preteritumets förfädersform valdes. Som vi har sett ovan erbjöd *mer både aorist- och imperfektstammar mer eller mindre lika ofta, medan *mers erbjöd aoriststammen anmärkningsvärt mycket oftare än imperfektstammen, och detta måste ha gjort skillnaden mellan deras baltiska preteritumstammar.
än den temporala avlägsenheten hos det förflutna; ytterligare andra (t.ex. Vekerdí 1955) hävdar att det inte finns någon skillnad i temporal avlägsenhet, utan att deras funktioner är rent aspektuella (för en mer detaljerad översikt över dessa teorier, se Dahl 2010: 4ff.). I en relativt nylig studie av Dahl (2010: 437) föreslås att aoristen betecknar det allmänna förflutna och perfektiv aspekt, medan imperfektet i tidig vedisk sanskrit är specifikt för det avlägsna förflutna och aspektuellt neutralt.
20
Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII
Page 11
Lith. mir̃ti / Latv. mir̃t ‘to die’ and Lith. mir̃šti / Latv. mir̃st ‘to forget’ in East Baltic
§7. Det finns ett par fall som är ungefär parallella med *mers-, där östbaltiskan har å-preteritum parad med de ursprungliga mediala (–intransitiva) *ya-presensstammarna och den betydande knappheten på presensinjunktiv i Indic. Till exempel är *sed- ‘sitta’ belagt som šēsti, šēda, šēdo, Latv. sēst, sēštu, sēdu i östbaltiskan, och som pass.-aor. inj. 3sg. sādi (RV 7,73,2) i vedisk sanskrit. I detta fall iakttas åter å-preteritum i östbaltiskan och frånvaron av presensinjunktiv (medial) i tidig vedisk sanskrit. Däremot har *men- ‘minnas’ e-preteritum i baltiskan, och det är belagt i presensinjunktiv flera gånger (1sg. manye (RV 10,7,3), 2sg. manyathaḥ (RV 1,126,7), 3sg. manyata (RV 4,17,4); √mn ‘minnas’) liksom i aoristinjunktiv (1sg. maṃsi (RV 7,88,2), 2sg. manvata (RV 4,1,16; RV 8,29,10a), 2sg. maṃsthaḥ (AV 9,5,4), 3sg. maṃsta (AV 8,1,12; AV 11,2,8). Det behöver knappast sägas att detta mönster ensamt inte kan generaliseras till ett villkor för att ett givet verb ska bilda å-preteritum i baltiskan, eftersom de baltiska uppgifterna inte kan jämföras direkt med de indiska. Faktum är att även fall som Lith. gẽšo (inf. gẽsti, pres. gẽsta), Latv. dzisu(ā) (dzist, dzīestu) ‘slockna’, OCS pres. ppl. gašošt̄ ← *gas-je (Tedesco 1948: 368–369), tematisk aor. -gase ‘slockna, utsläckas’ förekommer, där en medial presensinjunktiv är belagd (Skt. 3pl. mid. dasyanta [RV 5,45,3; 1x] ‘ödelägga, vara uttömd’), men ingen medial aoristinjunktiv är belagd i Vedan. I det särskilda fallet Lith. mir̃ti / Latv. mir̃t och Lith. mir̃šti / Latv. mir̃st tycks emellertid tillgången till imperfekt i det förhistoriska stadiet ha bidragit till skillnaden i valet av preteritumstammar.
§8. Som förutskickats ovan återkommer vi nu till problemet med närvaron och frånvaron av métatonie rude i mir̃šta ‘dör’ respektive mir̃šta ‘glömmer’. I båda fallen är sta-presensstammen inte den ursprungliga bildningen. Deras ursprungliga stam var, som vi har sett ovan, ye/o-stammen med nollgradigt rotvokalism, och den ersattes av sta-stammen, som har blivit den mer produktiva inkoativa stammen. Sta-presenssuffixet är känt för att orsaka métatonie rude i rotstavelsen, och den akuta tonen i mir̃šta är det regelbundna resultatet av denna stambildning. Därför kräver frånvaron av métatonie rude i mir̃šta i stället en förklaring.
Naturligtvis kan métatonie rude i mir̃šta betraktas som blockerad för att undvika en homonym kollision med mir̃šta, men den kan också tolkas som en indikation på att formen mir̃šta skapades efter att den baltiska métatonie rude hade upphört att verka. I detta scenario skulle det ursprungliga *ya-presenset av *mers- (dvs. *mirš-ya(–ti)) ha överlevt längre än *mir-ya(–ti), som ersattes med sta-presens i tidig Proto-Baltic. Följaktligen skulle förformen till preteritum *mirsā längre ha varit utsatt för möjlig analogisk påverkan från sin presensstam *miršya-, om vi utgår från Proto Baltic pres. 3sg. *miryāti: pret.
Straipsniai / Articles
21
Page 12
YOKO YAMAZAKI
*mir̃yā-:: *mir̃śyati: *mir̃śā, på samma sätt som Barton (1980) och Villanueva Svensson (2005). Såsom de belagda formerna visar hade ya-presensstammen i *mir̃śyati emellertid inget analogiskt inflytande på sin preteritumstam, möjligen eftersom mir̃šti inte är ett typiskt transitivt verb, varigenom mönstret med ia-presens och ē-preteritum är särskilt dominerande.
§ 9. Om det stämmer att *mers tog den aoristbaserade stammen helt enkelt på grund av dess större tillgänglighet, medan *mer valde den imperfektbaserade preteritumsstammen när både aorist- och imperfektstammar var tillgängliga, kan detta innebära att imperfektstammar i allmänhet föredrogs som grund för preteritumsstammen i Proto-Baltic, snarare än aoristen. Denna preferens kan bero på språkkontakt med de finska språken, där endast imperfekt ursprungligen bildades för systemet av dåtidsformer (Laasko 2001: 190–191; 2011: 185).16 Det är känt att Proto-Baltic förlorade den aspektdistinktion som det ärvde från Proto-Indo-European och omstrukturerade sitt preteritumsystem avsevärt, vilket har skapat icke-triviala skillnader gentemot det slaviska verbalsystemet. Ändå är det inte känt, eller svårt att veta, vad som fick Proto-Baltic att omstrukturera sitt preteritumsystem och eliminera grammatiska aspektdistinktioner ur böjningen. I takt med att forskningen om språkkontakten mellan finska och baltiska språk har utvecklats (t.ex. Dahl, Koptjevskaja-Tamm (eds.) 2001; Junttila 2015) har vi nu bättre förutsättningar att bedöma möjligheten att det baltiska preteritumsystemet kan ha nyskapats under finskt inflytande genom språkkontakt. Den detaljerade undersökningen ligger emellertid utanför ramen för detta bidrag.
§ 10. Denna artikel föreslår att två verb, Lith. mir̃ti / Latv. mirt och Lith. mir̃šti / Latv. mir̃st, tar olika preteritumsstammar eftersom deras basformer hade olika ursprung, nämligen den imperfektbaserade stammen och den aoristbaserade stammen. I tidigare studier har det föreslagits att ē-preteritumsstammen i Lith. mir̃ti / Latv. mirt är resultatet av analogi från dess äldre ya-presensstam i den förhistoriska formen av preteritumsstammen (*-ā- → *-iyā- → *-ē-). En sådan lösning medför ett problem, eftersom den inte skulle vara förenlig med ā-preteritumsstammen i Lith. mir̃šti / Latv. mir̃st, som också förväntas ha haft ia-presensstammen, baserat på att den har en etymologisk bakgrund som överraskande liknar den hos Lith. mir̃ti / Latv. mirt. Den föreslagna lösningen antar att de olika preteritumsstammarna utvecklades ur imperfekt- respektive aoriststammar, utan att några analogiska processer krävs. Stöd för antagandet om dessa olika stammar med förfluten tidsbetydelse kan finnas i de indiska uppgifterna, som bevarar både presens- och aoristinjunktiv för *mer-, men endast aoristinjunktiv för *mers-.
16 De två analytiska tempusformerna för dåtid, perfekt och pluskvamperfekt, behandlas inte här.
22
Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII
Page 13
Lit. mīrti / lett. mirt ’dö’ och lit. miršti / lett. miršt ’glömma’ i östbaltiskan
Slaviskan ger ett subtilt stöd genom att endast bevara reflexerna av *mer- (både imperfekt och aorist är belagda i OCS).
Med tanke på att ē-preteritumet är regelbundet enligt normen för ia-presens i baltiskan kan effekten av den analogi som föreslagits av Barton och förespråkats av Villanueva Svensson inte förnekas. Att föreslå en annan källa för detta särskilda fall av lit. mīrti / lett. mirt innebär inte att en sådan analogisk process i det östbaltiska verbalsystemet i allmänhet avvisas. I stället förblev, efter att de äldre ya-presensstammarna ersattes av sta-presens (miršta, (už)miršta är belagda), mönstret med ia-presens och ē-preteritum en av de mest framträdande modellerna i östbaltiskan och har fortsatt att spridas, åtminstone i litauiskan.
BIBLIOGRAPHY
Aitzetmüller Rudolf 1977: Belegstellenverzeichnis der altkirchenslavischen Verbalformen, Würzburg: U. W. Weiher.
Ambrazas Vytautas 1997: Lithuanian Grammar, Vilnius: Baltos lankos.
Barton Charles 1980: Notes on the Baltic preterite. – Indogermanische Forschungen 85, 246–278.
Cheung Johnny 2007: Etymological Dictionary of the Iranian Verb, Leiden, Boston: Brill.
Dahl Eystein 2010: Time, Tense and Aspect in Early Vedic Grammar, Leiden: Brill.
Dahl Östen, Koptjevskaja-Tamm Maria (eds.) 2001: Circum-Baltic Languages: Typology and Contact. Vols. 1–2, Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company.
Dambriūnas Leonardas 1958: Verbal aspects in Lithuanian. – Lingua Posnaniensis 7, 253–262.
Dambriūnas Leonardas, Klimas Antanas, Schmalstieg William R. 1990: Introduction to Modern Lithuanian, 4th edition, Brooklyn, New York: Franciscan Fathers.
Delbrück Berthold 1876: Altindische Tempuslehre, Halle: Verlag der Buchhandlung des Waisenhauses.
Endzelīns Jānis 1923: Lettische Grammatik, Heidelberg: Carl Winter.
Gonda Jan 1962: The Aspectual Function of the Rgvedic Present and Aorist, S-Gravenhage: Mouton & Co.
Straipsniai / Articles
23
Page 14
YOKO YAMAZAKI
Hoffmann Karl 1976: Der Injunktiv im Veda, Heigelberg: Carl Winter.
Jasanoff Jay 1978: The Stative and Middle in Indo-European, Innsbruck: Institut für Sprachwissenschaft der Universität Innsbruck.
Jasanoff Jay 1983: The IE. ‘ā-preterite’ and related forms. – Indogermanische Forschungen 88(1), 54–83.
Jasanoff Jay 2003: Hittite and the Indo-European Verb, New York: Oxford University Press.
Jasanoff Jay 2017: The Prehistory of the Balto–Slavic Accent, Leiden, Boston: Brill.
Junttila Santeri 2015: Contacts between the Baltic and Finnic Languages, Helsinki: Suomalais–Ugrilainen Seura.
Kiparsky Paul 1998: Aspect and event structure in Vedic. – The Yearbook of South Asian Languages and Linguistics 1998, ed. R. Singh, London, Thousand Oaks, New Delhi: SAGE Publications, 29–61.
Klingenschmitt Gert 1982: Das altarmenische Verbum, Wiesbaden: Dr. Ludwig Reichert Verlag.
Kortlandt Frederik 2005: Lithuanian tekėti and related formations. – Baltistica 40(2), 167–170.
Laakso Johanna 2001: The Finnic languages. – The Circum–Baltic Languages 1, eds. Ö. Dahl, M. Koptjevskaja–Tamm, Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 179–212.
Laakso Johanna 2011: The Uralic languages. – The Languages and Linguistics of Europe, eds. B. Kortmann, J. van der Auwera, Berlin: De Gruyter Mouton, 179–198.
Larsson Jenny H. 2010: Studies in Baltic Word Formation, 2nd edition: Ph.D. thesis, University of Copenhagen.
LIV₂ – Lexikon der indogermanischen Verben, 2nd edition, eds. H. Rix et al., Wiesbaden: Dr. Ludwig Reichert Verlag, 2001.
ME – Latviešu valodas vārdnīca / Lettisch–deutsches Wörterbuch 1–4, eds. K. Mīlenbachs, J. Endzelīns, Rīgā: Kulturas Fonda Izdevums, 1923–32.
Ostrowski Norbert 2008: Istorinės morfologijos ir sintaksės mažmožiai. – Baltistica 43(3), 463–473.
Ostrowski Norbert 2019: Old Lithuanian ischtirra ‘found out’ and some notes on the development of Baltic preterit. – Baltistica 65(1), 47–62.
24
Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII
Page 15
Lith. mirti / Latv. mirť ‘to die’ and Lith. miršti / Latv. miršt ‘to forget’ in East Baltic
Rasmussen Jens 1986: The Indo-European origin of the Balto-Slavic –ē– and –ā– preterite. – Papers from the 6th International Conference on Historical Linguistics, Poznań 1983, ed. J. Fisiak, Amsterdam: John Benjamins Publishing Company; Poznań: Adam Mickiewicz University Press, 441–450.
Schleicher August 1856: Handbuch der litauischen Grammatik, Prague: J. G. Calve.
Stang Christian S. 1942: Das slavische und baltische Verbum, Oslo: Jacob Dybwad.
Stang Christian S. 1966: Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen, Oslo: Universitetsforlaget.
Tedesco Paul 1948: Slavic ne-presents from older je-presents. – Language 24, 346–387.
Tischy Eva 1997: Vom indogermanischen Tempus / Aspekt-System zum vedischen Zeitstufensystem. – Berthold Delbrück y la sintaxis indoeuropea hoy. Actas del Coloquio de la indogermanische Gesellschaft 21–24 septiembre de 1994, eds. E. Crespo, J.–L. G. Ramón, Madrid, Wiesbaden: Dr. Ludwig Reichert Verlag, 589–609.
Vekerdi József 1955: On Past Tense and Verbal Aspect in the R̥gveda. – Acta Orientalia Academiae Scientiarum Hungaricae 5, 75–100.
Villanueva Svensson Miguel 2005: The Baltic ē-preterit revisited. – Baltistica 6 priedas, 239–252.
Villanueva Svensson Miguel 2006: Traces of *o-grade middle root aorists in Baltic and Slavic. – Historische Sprachforschung 119, 295–317.
Villanueva Svensson Miguel 2009: Book review – cadere e abbattere in indoeuropeo. Sull etimologia di tedesco fallen, latino aboleo e greco ἀπόλλυμι (2007) by Sergio Neri. – Baltistica 44(2), 393–397.
Villanueva Svensson Miguel 2011: The accentuation of the infinitive type Latv. kałt, Sl. *kólti and the development of Indo-European molō-presents in Balto-Slavic. – Baltistica 7 priedas, 301–326.
Straipsniai / Articles
25
Page 16
YOKO YAMAZAKI
Liet. mįrti / latv. mirt ‘mirti’ ir liet. miršti / latv. miršt ‘pamiršti’ rytų baltų kalbose
SANTRAUKA
Veiksmažodžiai – liet. mįrti / latv. mirt ‘mirti’ ir liet. (−)miršti / latv. (−)miršt ‘pamiršti’ – yra paliudyti rytų baltų kalbose, o giminiški žodžiai yra gana plačiai paliudyti kitose indoeuropiečių kalbose. Šių dviejų veiksmažodžių ir giminiškų žodžių analizė rodo, kad jie turi keletą bendrų istorines morfologijos ypatybių: abu šie veiksmažodžiai turi esamojo laiko stakamieną, nepaisant giminiškų indoeuropietiškų esamojo laiko *-ye/okamienų formų; iš indoeuropiečių prokalbės galima rekonstruoti, kad šių veiksmažodžių šakniniai aoristai linksniuojami kaip medijai; abu šie veiksmažodžiai pasižymi medijų semantika. Vis dėlto jų preteritų kamienai skiriasi: liet. mirė / latv. miru (ē) ir liet. miršo / latv. mirsu (ā). Straipsnyje pateikiamas išsamus šių veiksmažodžių morfologijos priešistorės, semantikos ir leksikos aspektų tyrimas, įskaitant lyginamuosius duomenis iš slavų ir indų kalbų. Tyrimas suponuoja, kad liet. mįrti / latv. mirt leksinis veiks las galėtų būti imperfektinis arba aoristinis, priklausomai nuo konteksto, o liet. (−)miršti / latv. (−)miršt atveju imperfektinė reikšmė yra reta; šis skirtumas galėjo egzistuoti dar priešistoriniame etape. Kita vertus, ankstesniame tyrime teigiama, kad iš aoristo kamienų kilę veiksmažodžiai dažnai neturi gramatinio imperfekto formų (t. y. neturi priešdėlių) baltų kalbose. Taip gali būti ir liet. (−)miršti / latv. (−)miršt atveju, nes šis veiksmažodis retai vartojamas be priešdėlio. Taigi prielaida, kad liet. (−)miršti / latv. (−)miršt tikriausiai yra kilęs iš aoristo kamieno, o liet. mįrti / latv. mirt galėtų būti kilęs iš senojo imperfekto kamieno, galimai susiformavusio iš esamojo laiko *-ye/okamieno, patvirtinama tiek semantiniu, tiek formaliuoju aspektu. Senasis imperfekto kamienas *miryatikriausiai gavo baltiško preterito kamieną sudarančią priesagą *-ā-, iš kurios kilo *miryāir išsirutuliojo į *mirēbaltų prokalbėje. Daroma išvada, kad skirtingos liet. mįrti / latv. mirt ‘mirti’ ir liet. (−)miršti / latv. (−)miršt ‘pamiršti’ preterito kamienų formos atspindi jų skirtingus istorinius kamienus, t. y. imperfekto ir aoristo kamienus, iš kurių jie ir kilo.
Įteikta 2020 m. liepos 27 d.
YOKO YAMAZAKI Stockholm University University of Zurich Seilergraben 53, 8001 Zürich, Switzerland [email protected]
