JUOZAS PABRĖŽA

Vilnius universitets Šiauliai-akademi

Forskningsområden: litauisk fonetik, dialektologi, det samogitiska språket, dess dialekter, underdialekter och talspråk.

DOI: doi.org/10.35321/all84-19

DET SAMOGITISKA SPRÅKETS ANDE I ROMUALDAS GRANAUSKAS FÖRFATTARSKAP

0. INLEDNING

Det har verkligen skrivits en hel del om den begåvade samogitiske författaren Romualdas Granauskas verk. Och det är förmodligen helt förståeligt att de arbeten om min favoritförfattares författarskap som är mest tilltalande, begripliga och kära för mig som samogit är skrivna av samogiter, såsom Marcelijus Martinaitis, Elena Bukelienė, Viktorija Daujotytė och Liudvikas Gadeikis. Den kanske mest omfattande och nyaste studien om R. Granauskas liv och verk, ”Granas: den spruckna verkligheten”, skrevs och publicerades 2017 av Viktorija Daujotytė. För övrigt kände alla de nämnda samogiterna författaren väl och hade mycket kontakt med honom, särskilt E. Bukelienė och V. Daujotytė.

Jag värdesätter och är stolt över att även jag har fått tillfälle att umgås lite med Romualdas Granauskas. Det har naturligtvis framför allt skett genom min store lärare, språkvetaren professor Aleksas Girdenis. A. Girdenis och R. Granauskas var mycket nära ”vänner”, kom från samma Mažeikiai-trakt och hade mycket kontakt när de bodde i Vilnius. Vårt första möte ägde rum sommaren 1975. Jag, andraårsstudent vid Vilnius universitet, och vår lärare A. Girdenis återvände från en dialektologisk expedition i Žagarė och gjorde ett uppehåll i Mažeikiai. Därifrån skulle jag resa vidare till mitt hem i Skuodas, medan Girdenis redan hade Daubariai inom räckhåll, där hans mor och systerns familj bodde. Redan på busstationen ville vi två samogiter ta farväl, men plötsligt fick vi syn på en tredje samogit — författaren Romualdas Granauskas. Den heta sommardagen gick han omkring helt barfota, än i dag förstår jag inte varför, på Mažeikiais busstation, och naturligtvis kastade sig de två Mažeikiai-vännerna med obeskrivlig entusiasm i varandras armar. Jag presenterades också för författaren. Hans berömda bok ”Brödätarna” hade just kommit ut. R. Granauskas meddelade detta mycket upprymt, men genast

Artiklar / Articles

357

JUOZAS PABRĖŽA

redan lite sorgsnare beklagade han att han inte längre hade en enda bok som han ville skriva en hälsning i åt oss. Men Granauskas skulle inte vara Granauskas om han inte genast hade hittat en utväg. Han tog oss snabbt med till Mažeikiais offentliga bibliotek och beordrade bibliotekarien att ta fram två böcker som redan var försedda med bibliotekets stämpel. Och den på sjuttonde sidan stämplade boken „Duonos valgytojai“ med författarens inskrift och autograf är särskilt kär och värdefull för mig.

Senare hade vi träffats flera gånger i Vilnius, en gång i Šiauliai. Jag var en av de žemaiter som Romualdas Granauskas, särskilt under de sista åren av sitt liv, flera gånger ringde till från sin lägenhet i Vilnius till Šiauliai. Samtalen ägde oftast rum mycket sent och vi talade naturligtvis mest om Žemaitija, det žemaitiska språket, žemaitisk skrift och andra viktiga aspekter av žemaiternas identitet. Och en djup natt sjöng vi båda Romualdos favoritvisa på žemaitiska, „Ir paaugo žali liepa“.

Och ännu en oväntad tillfällighet i vår žemaitiska trio. Jag tog farväl av Romualdas Granauskas den 30 oktober 2014, när han, förberedd för sin sista färd, låg i Vilnius universitets S:t Johannes-kyrka. Exakt samma dag, alldeles intill, i Donelaitis-läsesalen vid Vilnius universitets filologiska fakultet, hölls en internationell vetenskaplig konferens till minne av professor Aleksas Girdenis, R. Granauskas följeslagare. Efter att ha läst våra föredrag blev professor Danguole Mikulėnienė och jag kvar någonstans på Pilies-gatan, köpte blommor och gick till S:t Johannes-kyrkan för att ta farväl av författaren. Och i kistan såg Romualdas Granauskas för mig ut som själva den hårdaste och för evigt bestående, orubbliga klippan i Žemaitija.

När jag skrev en bok om det žemaitiska språket och dess ortografi stannade jag många gånger upp och frågade mig var kraften i R. Granauskas verk egentligen låg – den kraft ur vilken den äkta, ojämförliga andan i det granauskiska žemaitiska språket så naturligt flödar. Många som har skrivit om R. Granauskas författarskap lägger märke till och framhäver dess särpräglade žemaitiska karaktär. Elena Bukelienė, som kände författaren väl och ingående studerade hans litterära arv, påpekar att R. Granauskas „författarskap liksom omsluts av en särskild žemaitiskhet som en aura. Kanske är den inte alltid uppenbar, eftersom den inte bara består av en ytlig regional kolorit, ett eller annat ord med en viss intonation, utan av mycket djupa, svårbeskrivbara ting – både historiska och andliga“ (Bukelienė 1999: 136).

Viktorija Daujotytė, som ägnat mycket av sig själv åt R. Granauskas författarskap, framhäver författaren som „skaparen av Žemaitija och žemaitiskheten“, och sammanfattar mycket exakt och träffande: „Om det inte vore för Granauskas skulle vi ha en svagare förståelse av žemaiterna, deras natur och vår känsla för vår stam“ (Daujotytė 2017: 18).

Liudvikas Gadeikis, en annan žemaitisk författare från trakten kring Mosėdis, där R. Granauskas länge bodde och som han beskrev så varmt, verklighetstroget och kärleksfullt, erkänner så öppet och uppriktigt: „Romualdas Granauskas författarskap ligger mig nära ända till förbittring. Det žemaitiska landet verkar vara genomskådat, och jag känner det på samma sätt, ser och förstår samma saker. Jag kan bara inte uttrycka det lika exakt och tydligt. Så talangfullt,“

358

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Žemaičių kalbos dvasia Romualdo Granausko kūryboje

att varje ord tycks vara det enda möjliga, oersättligt. Så meningsfullt och uttrycksfullt (kanske bara för žemaiter?) att man inte vill fråga: varför sades det inte på ett annat sätt, och vad betyder det där? Man behöver bara läsa“ (Gadeikis 1989: 138).

Flera forskare som studerat R. Granauskas författarskap framhäver också ett tydligt avtryck av författarens modersmål, den nordžemaitiska dialekten, i hans verk. Det finns dock inte många mer ingående studier eller artiklar om språket i R. Granauskas verk, särskilt om språkets tydliga žemaitiska prägel. Flyktiga antydningar om särprägeln hos språket i R. Granauskas verk och dess žemaitiskhet finns redan i de nämnda och andra författares arbeten. Elena Bukelienė urskiljer att författarens litterära texter på sätt och vis är „översättningar från žemaitiska till standardspråket – den žemaitiska talets intonationer, grundläggande ord och meningsbyggnad har bevarats“ (Bukelienė 2000: 25).

Marcelijus Martinaitis förknippar först och främst författaren R. Granauskas starka författarskap med „det språk som insupits från trakten, den månghundraåriga erfarenheten och längtan efter helighet“ (Martinaitis 2002: 207).

Språkvetaren Jonas Palionis, som har beskrivit författaren som den žemaitiska litteraturens stjärna, påpekar att det i R. Granauskas skrifter „fullkomligt glittrar av pärlor från hans modersdialekt, uttrycksfulla och bildrika ord samt ordkombinationer som kan berika vårt standardspråk“ (Palionis 2014: 86).

Särskilt bör Gražina Akelaitienės, Daina Žiliutė-Bartašienės och Ina Pošk u vienės arbeten om de lexikala dialektala dragen i R. Granauskas författarskap nämnas (Akelaitienė, Bartašienė 2011: 5–15; Pošk u vienė 2013: 2–11).

Något om R. Granauskas žemaitismer och hans modersdialekts betydelse för författarskapet har skrivits av Juozas Pabrėža (2017: 164–166; 2018a: 133–135).

Detta särpräglade žemaitiska drag i R. Granauskas författarskap och det språk som speglar författarens hembygd har alltså uppmärksammats och värderats av mer än en person. Men länge har jag inte kunnat släppa frågan om varför just läsningen av Granauskas framkallar ett sådant underverk: omärkligt förstår man, och kommer på sig själv med att hela den Granauskas-text man läser i det undermedvetna flyter på žemaitiska. Jag har hört mer än en žemait säga att han upplever en liknande känsla. Och ändå är verken skrivna på litauiskt standardspråk. Det innebär att det under standardspråkets ytliga fonetik och ortografi mycket djupare också döljer sig en mycket stark och särskilt livskraftig anda från det žemaitiska språket. Som V. Daujotytė så träffande har påpekat: „Granauskas språk har ingen beständig form; med varje verk formas det på nytt, när erfarenhetens språk [...] träder in i standardspråket, men utan att sammanflyta med det“ (Daujotytė 2017: 285–286).

Låt oss försöka öppna ett eller annat skikt av det žemaitiska språket i R. Granauskas författarskap. I denna artikel kommer exempel att hämtas från följande böcker av Romualdas Granauskas: „Duonos valgytojai“, 1975 (DV), „Baltas vainikas juodam garvežiui“, 1987 (BV), „Vakaras, paskui rytas, 1995 (VR), „Gyvulėlių dainavimas“, 1998 (GD), „Šunys danguje“, 2005 (ŠD), „Rūkas virš slėnių“, 2007 (RS), „Raudonas ant balto“, 2010 (RB), „Trys vienatvės“, 2012 (TV), „Išvarytieji“,

Įžvalgos / Insights

359

JUOZAS PABRĖŽA

2013 (I), ”Trečias gyvenimas”, 2014 (TG), ”Šventųjų gyvenimai”, 2014 (ŠG). I Juozo Pabrėžos senaste arbeten försöker man belägga att det viktigaste och mest särpräglade tecknet på den žemaitiska identiteten är det žemaitiska språket, som har alla de viktigaste nivåerna och beståndsdelarna som varje språk måste ha: fonetik, morfologi, syntax och lexikon (se Pabrėža 2017: 43–113; 2018: 187–195; 2019: 141–152; 2020: 273–280). Tydliga återspeglingar av alla dessa nivåer finner vi också i R. Granauskas verk.

1. FONETISKA ŽEMAITISMER

Vid första anblicken förefaller det svårt att föreställa sig och ens sannolikt att finna fonetiska särdrag som kännetecknar en dialekt i en litterär text. Vanligtvis transponeras ju alla dialektala ljud till normerade ljud i standardspråket. Men även på detta område lyckas R. Granauskas pressa fram žemaitisk särprägel.

1.1. Ändelser förkortas ofta på žemaitiska, t.ex.: yr ‘är’, bėr ‘är’, tėr ‘är’, teber ‘är fortfarande’, nėr ‘är inte’, neber ‘är inte längre’, pondievs ‘herregud’, šūds ‘skit’, žvyds ‘flinta’, nieks ‘ingen’, vel’s ‘djävul’, pakišts ‘instoppad’, gyvs teber ‘är fortfarande vid liv’, reik ‘behövs’, užein ‘kommer in’, meluo ‘ljuger’, nešio ‘bär omkring’ (Vart bär djävulen dig! BV 82).

1.2. Den korta vokalen e utelämnas i prefix, t.ex.: tebturi ‘har fortfarande’, nebturiu ‘har inte längre’, nebgaliu ‘kan inte längre’, nebišeina ‘går inte längre’, nebreikia ‘behövs inte längre’, nebtaisau ‘lagar inte längre’, nebdera ‘passar inte längre’, nebnorėjo ‘ville inte längre’, nebkišk ‘stoppa inte längre in’.

1.3. Konsonanterna j, v, n läggs till eller skjuts in, t.ex.: jema ‘tar’ (Eisiu, prašysiuos valdžios, lai jema¹, lai veža į kokius senelių namus ar kur. VR 238), jem ‘tar’ (Šaltis jem atsakančiai. VR 231), jemi ‘tar’, apsivobuluoja ‘blommar’ (Mūsų popierinė (t. y. obelis) miestelyje pirmoji apsivobuluoja. I 29), kninga ‘bok’, piningų ‘pengar’, piningus ‘pengar’, sodnas ‘trädgård’.

1.4. Vokalerna i, e skjuts in, t.ex. lopišy ‘vaggan’, palitą ‘rocken’, literius ‘liter’ (Tris literius smetonos buvau susitaisiusi. TV 94).

1.5. Följande för žemaitiskan typiska ord skrivs med förändrade vokaler i stammen: lytai ‘regn’, lytaus ‘regnets’, lytotos ‘regniga’ (Ji labai nemėgo lytotų dienų. I 31), šilima ‘värme’ (Man daug šilimos nereik. I 82), naujynos ‘nyheter’, pagelba ‘hjälp’, ragės ‘slädar’, kamulį ‘nystanet’ (Tu tik užsim esk ant viršaus savo centymetrą, žirkles, siūlų kamulį su pribadytomis adatomis... ŠG 15), liptas

¹ Exemplen markeras, det vill säga kursiveras, efter författarens eget skön.

360

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Žemaičių kalbos dvasia Romualdo Granausko kūryboje

’lieptas’ (Här är den inte alls bred, därför läggs liptas över den – de två längsgående sidorna av det delade mönstret. ŠD 158).

1.6. Ibland byts även de nya konsonanterna f, h, ch, som är främmande för de gamla samogitierna, ut och man skriver: pigūra ’figūra’, purmonas ’vežikas’, portigrapčikas ’forografas’, portigrapuoti ’fotografuoti’, pijalkos ’žibutės’, Pilimana ’Filomena’, bugalteris ’buhalteris’, jektarelius ’hektarelius’, Jogana ’Johana’, karakteris ’charakteris’, zotetnikas ’zootechnikas’, Mikalina ’Michalina’.

1.7. Ibland uttalas och skrivs i stället för affrikatorna č, dž på samogitiskt vis även ljuden t, d, t.ex.: tretysis ’trečiasis’, su rūgštu pienu ’su rūgščiu pienu’, rūgštos uogos ’rūgščios uogos’, rūgštų kopūstų ’rūgščių kopūstų’, meldamoji ’meldžiamoji’. Och omvänt – i stället för t med det för samogitiskan karakteristiska ljudet č finner vi Granauskas favoritord, som han använt flera gånger, koplyčelė ’koplytėlė’².

1.8. Det kan hända att ett för samogitiskan karakteristiskt ljud inte alls återges i skrift, men hörs vid läsningen (kanske i det undermedvetna?) endast på samogitiskt vis. Till exempel hörs R. Granauskas favoritord alksnynas och dess andra former alksniai, alksniukai, juodalksniai av samogitier endast med en hårt uttalad konsonant l.

1.9. Vi finner inte bara enstaka ljud utan även hela fraser skrivna på samogitiskt vis, t.ex.: brongiausis brolėli ’brangusis broleli’, brongieji brolėli ’brangųjį brolelį’ GD 47, neozmėršk vuotegą! ’neužmiršk botago’ TG 39, vėsi – nomei! ’visi namo’ TG 92, pěimenys – nomei! ’piemenys – namo’ TG 93. Och romanen ”Dimma över dalarna”s gestalter Petrošius uttalar en hel dialog helt på samogitiskt vis, eftersom han enligt författaren ”helt enkelt inte kunde på annat sätt”: ”Vakale mona!.. Aš daug metų sunke derbau Amerikuo, spaudiau pininga pri pininga, tonke pats griauždams vėn jouda plota. Negaliejau turiete diel tuo ni patiuos, ni savo vakū. Jūs vėsė esat kaip je ir mona vaka, jums aš i pastatiau šiuo muokykla. Jeigu pats būtųu turiejęs didiesni muoksla – aš i tuo pininga būtųu daugiau uždėrbęs, vo jūsu muokykla būtųom daba poikesne. Nu šiuos dēinuos muokykitės tuokiuo, kuoki yr. Netronkykėt soulu, nebraižykėt šeinu, nelaužykėt vuobilėliu, aš anas dėl jūsu patiū padėjiau. Nešuokiniekėt par tas ėgėles, kad nenulaužytomėt veršūnieliu, kitep anuos nebožaugs dėdėlės, neužstųs nu vėjė… Muokykitės, nu maža būkėt taupė, kad po savėi turietomėt kou i kėtėms palėktė…“ RS 16–17³.

^² Viktorija Daujotytė betecknar detta ord som en nödvändig fonetisk samogitism (Daujotytė 2017: 13–14).

^³ Granauskas följer i denna text delvis, i den mån tryckeriets möjligheter då medgav, den av A. Girdenis och J. Pabrėža normerade samogitiska ortografin (se Girdenis, Pabrėža 1998: 1–80).

Įžvalgos / Insights

361

JUOZAS PABRĖŽA

2. MORFOLOGISKA SAMOGITISMER

Samogitiska morfologiska former – vissa kasus-, person- och andra formskillnader hos enskilda ordklasser samt skillnader i ordbildning – förekommer i många av R. Granauskas verk. I allmänhet uppskattar författaren morfologiska samogitismer, och de är ett av de tydligare tecknen på hur det samogitiska språket återspeglas i hans verk.

2.1. En tämligen levande samogitisk dualis ger en tydlig autenticitet och färgrikedom. Särskilt vanlig är dualis hos pronomen och verb. I stället för pronomen mudu, mudvi finner vi ofta de äldre formerna vedu, vedvi, t.ex.: Vedu negaliav! Precis išgėriav – på en gång blir vi dumma paliektav!!.. ’Vi två kan inte! Så fort vi dricker blir vi genast dumma!..’ TV 63; Vedvi inte på de där papperen – vedvi ant savo smerčio pasirašev!.. ’Vi två skrev under vår egen dödsdom, inte på de där papperen!..’ I 138; Niekas vedvėms neginė­s! ’Ingen försvarade de två kvinnorna!’ GD 72; Abudu žinov, už ką išgersiav! ’Vi vet båda vad vi ska skåla för’ ŠG 126.

Dualis förekommer i former av olika verbtempus och modus, t.ex.: einav ’vi två går’, galiv ’vi två kan’, augov ’vi två växte’, nematėv ’vi två såg inte’, pasimelsiav ’vi två ska be’, išsiverksiav ’vi två ska gråta ut’, bepasimaty­siv ’vi två ska träffas igen’, galvokiav ’låt oss två tänka’, nebe­rkiav ’låt oss två inte dricka längre’; Išgerkiav, prisiminkiav savo meilę – och må djävulen ta allt. ’Låt oss dricka, låt oss minnas vår kärlek – och må djävulen ta allt’ RS 257.

Mer sällan, men ändå förekommer också dualis hos substantiv, adjektiv och till och med particip, t.ex.: ge mig du rubliu RV 257; bröd du kepalu VR 257; redan dvi žiemi frös VR 186; du baltu bokštu med genomskinliga kors GD 35; under dessa tio år hade jiedu inte varit išsiskyrusiu en enda dag I 72.

2.2. Vanliga är samogitiska former av imperfektets iterativ, där infinitiv eller futurum läggs till presens av det betydelsetomma hjälpverbet liuobėti, t.ex.: liuobu nusukti ’jag brukade vända bort’, liuobu pagalvoti ’jag brukade tänka’, liuobi palikti ’du brukade lämna’, liuobi apsivy­turti ’du brukade svepa in dig’, liuob pasakoti ’han/hon brukade berätta’; Minns du hur liuob gerti? ’Minns du hur han/hon brukade dricka?’ RV 213; liuob pasisakyti ’han/hon brukade säga sin mening’, liuob parodys ’han/hon brukade visa’, liuob tilps ’han/hon brukade rymmas’, liuob parveš ’han/hon brukade ta med tillbaka’; Och sedan brukade han/hon på möten kalla alla för laikys! ’Och sedan brukade han/hon på möten kalla alla för galningar!’ GD 56.

Det är kännetecknande för samogitiskan att futurumformer ensamma kan ersätta imperfektets iterativ i en längre text, utan att hjälpverbet liuob upprepas. Här följer ett helt långt stycke med ett sådant typiskt exempel från novellen ”Bružas”: ”Ateis Jonkus kommer, bärande på en flaska, ateis Galdikas kommer, bärande på två; Galdikas har som alltid teturės en i fickan, och den andra paslėps han när han kommer till Bružas kornåker, så att Bružienė inte ska skälla på honom för att han har tagit med sig så mycket. När alla tre redan bus išgėrę en flaska var och Bružienė inte nebeduos mer, išvadins hon dem för fyllon och lieps be dem gå åt var sitt håll

362

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Žemaičių kalbos dvasia Romualdo Granausko kūryboje

till hustrurna, Galdikas blinkar, och börjar känna efter sina mössor. Alla tre stiger ut på den grynande gården. Jonkus och Galdikas går först arm i arm, Bružas följer dem – efter, tills de kommer fram till kornet. Under svordomar vadar Galdikas längs hela kanten – Bružas och Jonkus likaså, utan att alls tänka på hur de tre männens nedtrampade och utvälta korn i morgon bitti kommer att se ut för Bružienė.» BV 17–18.

2.3. Imperativformer med småordet lai är vanliga, t.ex.: Eisiu, prašysios valdžios, lai jema, lai veža į kokius senelių namus ar kur. ‘Eisiu, prašysiuos valdžios, tegul ima, tegul veža į kokius senelių namus ar kur’ VR 238; lai kinko į rages arklį ‘tegul kinko į rogės arklį’ TG 39; Lai sau mano, lai sau laido liežuv̇ius. ‘Tegul sau mano, tegul sau laido liežuvius’ RS 125; lai atsigauna širdis už visus tris mėnesius ‘tegul atsigauna širdis už visus tris mėnesius’ VR 258. Ett ofta förekommande uttryck är lai būn ‘tegul būna’.

2.4. Det finns också äldre atematiska verbformer som används av zemaiterna, t.ex.: miegta per dienas ‘miega per dienas’ GD 55; paliekta ‘palieka’; och de där bakverken kanske pasiliektam rytui ‘o tuos pyragėlius gal pasiliekame rytui’ I 137.

2.5. Olika samogitiska reflexiva verbformer är ganska vanliga. I stället för infinitivens reflexiva form –tis används formen med –ties, t.ex.: melsties ‘melstis’, kinkyties ‘kinky­tis’, prašyties ‘prašytis’, skirstyties ‘skirstytis’, rokuoties ‘kalbėtis’, reikės numirties kaip per karą ‘reikės numirti kaip per karą’ GD 49; esu nugalvojusi čia pat miestely laidoties ‘esu nugalvojusi čia pat miestelyje laidotis’ GD 49. Andra reflexiva verbformer: pavalgykis ‘pavalgyk’, gulsusys ‘atsigulsi’, Parnešusys tuojau pargrižk! ‘Parnešusi tuojau pargrižk!’ GD 71; nesulauksiuos ‘nesulauksiu’, [...] o kas mane atgal beparvės iš to Vilniaus, kai ten numirsiuos? ‘o kas mane atgal beparvės iš to Vilniaus, kai ten numirsiu?’ GD 49; Tai kuomet aš tavęs sulauksiuos? ‘Tai kada aš tavęs sulauksiu?’ VR 257; [...] bet jūs, ubagai, su mano Juodžiu nevažinėsitės ‘bet jūs, ubagai, su mano Juodžiu nevažinėsite’ RB 52; Parėjos su Kaziūne namie [...]. ‘Parėjome su Kaziūne namo’ GD 77.

2.6. Det finns olika former av det samogitiska verbet bengti ‘baigti’, t.ex.: bengia ‘baigia’, bengsi ‘baigsi’, pabengsi ‘pabaigsi’, pabengęs ‘pabaigęs’, pabengsiav ‘pabaigsime’, pabenkim ‘pabaikime’, Amžių bengu ‘baigiu’ nugyventi, o negirdėjau, kad žmogus gulėdamas galėtų ką norintais dirbti!.. TV 149.

2.7. I stället för pronomenen jis, ji används mycket ofta ans, uns, ana. För övrigt kan en sådan stam bevaras i alla kasusformer, t.ex.: ans ‘jis’, ano ‘jo’, anam ‘jam’, ana ‘ji’, anos ‘jos’, anai ‘jai’, aną ‘ją’, anie ‘jie’, anų ‘jų’, aniems ‘jiems’.

2.8. Demonstrativa pronomen tas, ta fungerar i samogitiska ofta som bestämd artikel och bör betraktas som artroider^⁴. Detta ger satsen en säregen livfullhet och ytterligare expressivitet. Sådana satser finns det gott om i R. Granauskas verk, t.ex.:

^⁴ Se om detta Rosinas 2009: 84–93; Vaskelienė 2016: 210.

Įžvalgos / Insights

363

JUOZAS PABRĖŽA

Och den där trädgården och den där potatisen skulle hålla oss alla tre vid liv under den kommande vintern. RB 29; Durniau!.. fräste den långsträckte, den där Vaclovas. BV 105; Detta fladdrande, denna godhet och detta som man inte kan berätta för någon. BV 112; Kamrat löjtnant, vi grep den där förbindelselöparen från Beržonskis. ŠG 18; Jag har drömt om dig i det där Sibirien många gånger. GD 49; Även matematiskt sett kunde de två omöjligen ha träffats i det där Vilnius. ŠG 94; Jag tänker inte längre skaka på din cykel utför backen över groparna! RS 103; Milda!.. Ska du rensa den där potatisen eller ska du stå där ända till kvällen efter att ha löst det? RS 107; Mer än en gång ville han fotografera den där dimman ovanför dalarna. RS 198.

2.9. En ganska vanlig användning som kännetecknar žemaitiskan är pronomenformerna katras, katra (i stället för standardspråkets kuris, kuri), t.ex.: Katras vill sitta vid fönstret? RB 32; Två pojkspolingar drog katras den gamle faderns näbbstövel mot sig. GD 39; Nu är katra bara yngre, katra bara vackrare – alla är hans flickor. ŠG 82; Och i slutet av katro ska ni hänga? BV 15; Småstadens organist försökte och förklarade att man skulle blåsa i slutet på katrą. RB 75; Nå, välj katroje du vill ligga! GD 93; Själva den, katroje de djupa känslorna kan gömma sig. RS 94; En Gedrimas nyktrade till och vred sig åt alla håll för att lägga märke till katrie som nu sjunger här?.. GD 76.

2.10. I stället för pronomenet kur, oftast i frågesatser, finner man pronomenet kame, t.ex.: Kame är brodern? GD 211; Kame behövde du frysa så? RB 79; Och kame är det där barnet nu? RS 223; Så kame var du så länge? VR 74; Och kame får du det? VR 236; Kame blir de så smutsiga på dig? ŠG 54; Där ser du kame du sitter hukande. TV 177; Kažkame skjuter stribokai. ŠG 80.

2.11. Pronomenet kada ersätts ibland av pronomenet kuomet, t.ex.: Och kuomet var det inte? TG 100; Mamma, och kuomet kommer jag kunna visa mig för Milda? RS 45; Svärson lille, svärson lille, och kuomet kommer du åter till något arbete? RS 100; Så kuomet får jag vänta på dig? RV 257.

2.12. De attributiva formerna av pronomen och adjektiv är omtyckta, t.ex.: Retasis mannen lyckas ensam gräva så. I 89; Om jag inte förstår – kitasis inte ens så mycket. GD 54; Endast kitieji blev helt milda. GD 61; Bland ryssarna finns människor som är hundra gånger bättre än de mūsuosius. GD 54; Hon ensam ersätter de två jūsąsias. BV 72; Jag sprang ju för savąjįs skull, inte för tavąjįs. GD 69; Jag bär hem en säck mediniųų från skogen (d.v.s. äpplen). VR 192.

2.13. I žemaitiskan har substantivens fjärde och femte deklination blivit kraftigt försvagade; de flesta kasus har övergått till den första och tredje deklinationen. Här är former som R. Granauskas har använt: Alla tre av Beržonskiųs sūnai ’söner’ var fortfarande ogifta. ŠG 8; med båda sūnais ’med båda sönerna’, med sūnu ’med sonen’, med medu ’med honung’, Jag kan inte klaga mycket, men inte ens min är smord med medais ’honung’. VR 238; Jag ville leva som med en žmogų ’människa’! VR 213; Pietai ’middagen’ står redan på bordet! TV 68; šunies ’hundens’, akmenio ’stenens’, seseries ’systerns’. I stället för standardspråkets ord žmogus har pluralformen žmonės formen žmonys, t.ex.: Har du hört hur žmonys säger? I 120; Jag behöver inte mycket

364

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Žemaičių kalbos dvasia Romualdo Granausko kūryboje

mer och mindre för att föda barnen, žmonys ger. ŠG 52; Nå, žmonys! De lät mig inte ens lägga ifrån mig sakerna! ŠG 89.

2.14. Att adjektivens andra deklination övergår till den första visas av följande exempel hos R. Granauskas: smulki moln ’små moln’ TV 89; gili känslor ’djupa känslor’ RS 94; eller är de mycket saldi? ’eller är de mycket söta?’ I 137; unga, smarki män ’unga, starka män’ ŠG 10; av baisio fylleri ’av fruktansvärt fylleri’ RS 233; švario vatten ’rent vatten’ ŠD 175.

2.15. Adjektivens neutrum ersätts ibland av adverb, t.ex.: Är det sunkiai att dö? ’Är det svårt att dö?’ RS 195; Men är det sunkiai för dig att säga... ’Men är det svårt för dig att säga...’ ŠG 34; Må djävulen ta det, så bjauriai det är! ’Må djävulen ta det, så hemskt det är!’ ŠG 131; Var det mycket baisiai? ’Var det mycket hemskt?’ RS 48.

2.16. Vissa žemaitiska adverb har, till skillnad från standardspråket, formanter –uo, –ie, t.ex.: viduo ’inuti’, tolie ’långt borta’, Du blev rädd för att gå genom skogen tamsie ’i mörkret’ och återvände. ŠG 15; [...] igår blinkade elektriciteten bara två gånger för oss! – och vi blev kvar tamsie ’i mörkret’... RS 93–94; Han knäpper själv med fingrarna på grund av savie ’sig själv’. RS 203; Alla har vant sig vid att leva savie ’för sig själva, för egen del’. ŠG 129; Gå, Šimkau, numie ’hem’. ŠG 132; Skynda bara namie ’hem’! RS 251.

2.17. Inom ordbildningen bör nämnas suffixet –alis, –alė, som är kännetecknande för žemaitiskan och förekommer i R. Granauskas verk, t.ex.: krėšlalis, mamalė, būdalė; Kom hit, pojke! RS 23. Med detta suffix finner vi följande ortnamn: Montekalės apluoka, Dvaralis (by), Upalis (flod). Suffixet –alė är typiskt för žemaitiska ogifta kvinnors efternamn, t.ex.: Šopalė ’Šopaitė’, Bertašalė ’Bertašiūtė’.

2.18. Ett karakteristiskt och omtyckt suffix med handlingsbetydelse är –sen–, t.ex.: Och själv väntade jag på när bliausena ’gråt’ skulle höras i rummet. TG 26; [...] meluosena är mer än Birutė tål! VR 249; När sprogsena kommer över dig, kommer du att ropa på mig med hundröst! RS 251.

2.19. I R. Granauskas verk finner vi också prefixala partiklar som används av žemaiter, pa, pra, par, iš, už i stället för ett prefixförsett verb eller prepositionerna iš, pas, su, som svar på en fråga och genom att upprepa partikeln eller prepositionen för att förstärka en viss handling, t.ex.: Har du tagit passet? – Pa. I 39; Känner du redan klockan? – Pa. I 153; Har du ätit? – Pa. RS 151; Är fönstret öppet? – Pra. DV 170; Tog du med det? – Par. ŠG 120; Gick han ut? – Iš. BV 77; Har den där svansen redan läkt? – Redan už. I 153; Är ni från milisen? – Iš. TV 105; Är du hos Plesnys? – Pas. ŠG 75; Din far arbetade väl med hästar medan han levde? – Su. RS 151.

Įžvalgos / Insights

365

JUOZAS PABRĖŽA

3. SYNTaktiska ŽEMAITISMER

Det är nödvändigt att påpeka att syntaxen i dialekter överlag är det minst utforskade området. Kanske beror det på att det är betydligt svårare att tränga in i denna syntax och få ett konkret grepp om den än i fonetik, morfologi eller lexik. Ändå har mer än en person lagt märke till att R. Granauskas mening är på något sätt annorlunda, på något sätt särpräglad och speciell, så skarpt huggen, med en egen žemaitisk kraft och orubblig som denna žemaitiska kūlis (dvs. sten). R. Granauskas själv har också skrivit: ”Grammatikerna skriver att ordföljden i litauiskan är fri. För en god prosaförfattare är den ofri [...], och den som har fri ordföljd är kanske ingen god prosaförfattare” (se Granauskas 2014: 126). Enligt V. Daujotytė är ”också den litauiska syntaxen ofri för Granauskas; han måste skapa en mening vars orubbliga ordning redan skulle låta det som kunde förbindas också med litauiskt tänkande breda ut sig” (Daujotytė 2017: 157).

I samtalet med Romualdas Granauskas svarar författaren žemaitiskt på Dainora Žiliūtės fråga ”Hur går ordurvalet till, kommer ordet av sig självt? – så här: ”Mona galvuoju juoki atronka nevīkst. Aš nespieju rašītė. Neb algo viena sakinį, jau pėnkė trėnas. Ne žuodis [atėn], sakinē, sakinē, pastraipas... Nespieju užrašīnietė. Dã pėrms sakinīs neparašīts, vuo iš pėnkta sakinē kažkas šmėkštelė“ (Žiliūtė 2011: 13).

3.1. I R. Granauskas mening används levande den intermediära verbaspekten, som oftast bildas genom att till verbet foga adverb med bleknad betydelse, förstärkande småord žemėn, šalin, lauk, varigenom handlingens situation och tid anges mer konkret, t.ex.: Nukrisi žemėn kaip krupis, paskui atsakyk už tave. RB 23; Sena besu, serganti, eina nuo manęs šalin och både mitt liv och min hälsa. GD 47; Tėvas po kelių dienų pavarė šalin tokį kasėją. GD 58; Rudenį, nuo kurių žmonių ėmė šalin, ėmė ir pašarą. GD 60; Apvilktas antrą kartą tais jau atlenktais drabužiais, aš kažkodėl nevaikščiojau grožėdamasis savim kaip kalakutas, o tuojau ėmiau vilktis šalin. RB 30; [...] buvau jau betraukiąs lauk iš kišenės [...]. TV 78.

3.2. Användningen av vissa prepositioner skiljer sig också från standardspråket. Prepositionerna už, lig används med dativ (t.ex.: Už upei gyvena. ŠG 66; Šiandien bėgo per kaimą lig pusei plikas ir su šalmu ant galvos. TG 90), prepositionen ant – med instrumental, t.ex.: Juk ant grindimis girtas begulėjo, į lovą negalėjau beįsileisti. VR 215.

Prepositionen pas används ovanligt med ackusativ, t.ex.: Paskui Juzis, nusivilkęs marškinius, ilgai prausėsi pas šulinį. BV 20; Jurgutienės mėlinė šakė taip pat stovėjo atremta pas duris. I 123; Bet vakare, temstant, ilgai sėdėjo vienas ant to akmens pas vartus. BV 84; Tyloje ji nedrąsiai trypčiojo pas duris. RS 125.

366

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Žemaičių kalbos dvasia Romualdo Granausko kūryboje

I stället för prepositionen apie förekommer prepositionen aplink, t.ex.: Taip nieko ir nebežinau aplink tėvą. RS 206; Juk aš nieko nežinau! Nei aplink Pauliną, nei aplink Beržonskius!.. ŠG 91. Tu taip aplink Staliną?! GD 59.

3.3. Man tycker om att konkretisera meningar med predikatskopulan, som sällan utelämnas och oftast står i slutet av meningen, t.ex.: Gal ana durniausia moteriška yra? GD 54; Aš jau nežinau, ar toks darbas per sunkus yra? VR 240; Išvirk užkandai šutynės su dešra, dar du rauginti agurkai yr... RS 257; Kame ta mano kaltė yr? GD 65; Uns negerięs yr!.. TG 80.

3.4. Ett mycket karakteristiskt drag i R. Granauskas texter är framhävandet av efternamn. Överlag är det mycket vanligt i Žemaitija att kalla även mycket närstående personer vid efternamnen; ofta, utanför familjen eller inom samma familj, tilltalar eller beskriver till och med man och hustru varandra med efternamnen, t.ex.: Atkočiūnai, Gadeiki, Derkinti! DV 76, 81; Tylėk, Kontrimienėle, tylėk!.. GD 71; Ateik čia, Kairienėle!.. VR 233; Klausykis, Bružai!.. BV 47.

R. Granauskas förklarar ibland själv i sina verk denna särskilda ställning för efternamnet. I romanen ”Dimma över dalarna” står det: – Jag ska kalla dig min Vyniautu! Han hade hört hur byns kvinnor, när de kom till modern för att uträtta något, talade om sina män: ”Min Rimkus kom hem på fyllan igen i går”, eller: ”Min Zabitis åkte till Klaipėda för att köpa lampor till elektriciteten” (se RS 93). I novellen ”Med en fjäril på läpparna” förklaras detta framhävande av efternamnet genom personens egna ord: ”– Allt, Vaitkau, – sade han [...]. Han tilltalade alltid sig själv som ”Vaitkau”, eftersom han tyckte att ett sådant tilltal var självironiskt, och självironi var enligt honom det allra bästa i svåra livssituationer” (se GD 78).

Detta framhävande och särskiljande av efternamnet visas också av att efternamnet nästan alltid kommer först i meningarna och först därefter förnamnet, t.ex.: Beniušis Kazimieras, Vulužis Untons, Eidiejaus Petris, Kazlauskis Jons, Stonkaus Debora, Arlauskio Kaze, su Valantiejau Stasiu, Bertašalė Nastė, Šopalė Anicė, Anužienės Teresė⁵.

Žemaitiska efternamn med ändelsen –is bör också uppmärksammas (inte med –as som är brukligt i standardspråket), t.ex.: Granauskis, Gontauskis, Arlauskis, Beržinskis, Brazauskis, Pargaliauskis, Prialgauskis, Lekerauskis, Laureckis, Rušinskis.

3.5. Žemaitiska former av vissa förnamn, t.ex.: Kazė ‘Kazimieras’, Stapė ‘Steponas’, Jozė, Juzis, Jūzups, ‘Juozas, Juozapas’, Bronis ‘Bronius’, Kastis ‘Kostas, Konstantinas’, Vacis ‘Vaclovas’, Palis ‘Apolinaras’, Ontė ‘Antanas’, Antosė ‘Antanina’, Alpionas ‘Alfonsas’, Jenė ‘Janina’, Jedzė ‘Jadvyga’, Jogana ‘Joana’, Pilimana ‘Filomena’, Mikalina ‘Michalina’, Verė ‘Veronika’, Eldionė ‘Aldona’, Kaziūnė ‘Kazimiera’, Stapūnė ‘Stefanija’.

⁵ I Europa är en sådan ordning (förnamnet efter efternamnet) kännetecknande för ungerskan (se även Girdenienė 1977: 80–83 om detta).

Įžvalgos / Insights

367

JUOZAS PABRĖŽA

3.6. R. Granauskas meningar livas och förstärks i hög grad av de rikligt använda participformerna av de fullbordade tempusformerna, t.ex.: Šimkus besąs užmigęs. ŠG 131; Jonas jau besąs užšokęs ant kėdės, dabar taisėsi šokti aukščiau. I 136; Gurauskiui gi bus dar blogiau: jis jau seniai bus numiręs. GD 37; Ten ji jau seniai būtų besanti numirusi. VR 191; Nepersivedė kitos, nors ne viena dar būtų leidusis parvedama. I 92; Kai šiek tiek atsitokėjau – vis dėlto besąs kažkaip nušliužęs. TG 13; Vis tiek besąs užsnūdęs. I 81; Ryto metą Liaugaudas besąs miręs. ŠG 80; Kentedama dėl savo vienatvės ji buvo galvojusi parsinešti iš gyvenvietės kačiuką. VR 186; Juk vis tiek užeisi atėjusi! VR 210; Užeinu į paštą – anūkienė besanti paėmusi. VR 236; No, Kale Ole, a da nenusprogusi tebesanti?! TV 179.

3.7. En hel mening eller fras kan ersättas av den korta partikeln te, som i Žemaitija sägs när man ger något och betyder ”ta, tag”, t.ex.: Te! Häll ut vattnet vid trädgården och häng upp den där på tråden. I 97; Te, det blev över från tilltugget. ŠG 29; Te, tänd en cigarett, Kazimieras. VR 82; Tė spegeln, titta själv. ŠG 59; Drick, te, drick, kanske blir du inte så yr? RS 256.

3.8. I R. Granauskas meningar finns en enorm mängd av de vackraste metaforer, fraseologismer, liknelser samt žemaitiska, raka, hårda, mustiga, bildrika, slagfärdiga och sällsynta uttryck. Allt detta gör meningarna och hela texten ytterst autentiska, särpräglade, expressiva, livfulla och tilltalande. Här är ett knippe sådana meningar: Med möda steg vi upp, med möda lade vi oss, och på den mödan låg vi också. GD 51; Du är ju inte heller någon ungdom längre, du fyllde trettio i december i fjol. GD 52; Utanför fönstret småregnar en varken-eller-dag. I 15; Den gamla kröp långsamt genom samhället... VR 217; Jag levde, slet, sprang haltande till arbetet, haltande från arbetet, det fanns ingen tid att tänka, man måste leva, men nu har jag om nätterna tänkt igenom hela mitt liv ända från den tidigaste barndomen. GD 50; Därför kan du inte förmå ditt hjärta att åka, du vill inte återigen vandra genom sorgens vägar. GD 55; Ännu märkligare gång: hon går med knäna lätt böjda. I 26; När djävulen ryckte pipan, må han också rycka tobaken. I 120; [...] jag är liten och hopdragen som en torkad groda, på två år har jag knappt vuxit ett finger [...] RB 35; Ajeżau!.. Nu har jag ju helt förvandlats till ett kallt ben! I 124; Jesus Maria!... Jag tryckte in sju böner i röven! I 85; Honom, en sådan ynklig stackare, kunde Pilimana helt enkelt stöta ihjäl med brösten. ŠG 27; Res dig!.. Ska du sitta här som en nedskiten?.. RB 32; Det blir en fruktsam käring. Må fan ta dig!.. Redan nu griper hon efter kjolen!.. TG 96; Hämta byxorna!.. Stå inte här och stick ut snoppen! BV 31; På gården kan jag dricka (mjölk) tills jag pissar på mig. BV 65; Hästskit begriper du dig på. BV 20; Din djävla fattiglapp! Du dricker någon annans och sticker ändå ut ögonen på en annan!.. BV 52.

368

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Žemaičių kalbos dvasia Romualdo Granausko kūryboje

4. ŽEMAITISKA LEKSEM

Den tydliga, särpräglade och unika färgen hos Žemaitija återspeglas av typiska ord som i huvudsak endast hör hemma i detta område. Som A. Sabaliauskas träffande har påpekat är lexikonet ”en verklig spegel av språkbrukets yttre och inre värld” (Sabaliauskas 1966:114). Här följer exempel på žemaitiska ord som R. Granauskas använder, indelade i flera tematiska grupper.

4.1. Människan och människokroppens delar: kramė ‘huvud’, šakumas ‘gren’, uostai ‘mustasch’, uosteliai ‘mustascher’.

En gift familjeman kallas i Žemaitija inte sällan med ordet žmogus, t.ex.: Hon såg sin žmogui i ansiktet. BV 24; Nästa vinter är det exakt trettio år sedan hennes žmogus ligger under jorden. VR 191; Min žmogus skulle aldrig göra så, vet ni inte det?! VR 194; Den hösten började hennes muž dricka kraftigt. VR 202.

En gift familjekvinna benämns med orden pati, boba, t.ex.: Pati rusade fram och råkade skjuta henne i vaden. GD 58; Då går vi hem till mig! pati ska grädda någon sorts äggkaka... TV 87; Men bobos är inte hemma, hon ligger på sjukhuset. VR 43; Sedan kommer boba att rycka mig i håret! RS 185; [...] boba ligger på sjukhuset, hur ska hon, blå som en slagen ko, kunna gå runt och se till de andra djuren? DV 208.

I stället för ordet kvinna är den žemaitiska formen moteriška, motriška mycket vanlig, t.ex.: Det finns inget annat sätt – du har tagit en moterišką, men vill bara inte skriva. GD 53; Kanske är hon den hederligaste moteriška? GD 54; Jag ser män, motriškas, barn, bylten och säckar, men varken mig själv eller Elzė finns i någon av vagnarna. GD 51; Alla vi motriškų som hade samlats, alla utom Urkauskienė, sjöng – så länge jag lever kommer jag aldrig att höra sådan sång igen! GD 76; Ser jag inte vilken sådan stadsflickas motriškų lycka det är? I 25.

Även den bestämda formen motriškosios förekommer, t.ex.: Motriškosios skingrades, och Kazė ledde in vår Raudys, som redan hade fått vatten, i fähuset. ŠD 176–177; Motriškosios!.. Skynda er att bära hit den större linnesäcken!.. ŠD 168.

Vi finner också det av många redan glömda ordet senolis, som i Žemaitija betyder ‘farfar eller morfar’, t.ex.: Senolis, upprepar Daukintis. Vet han verkligen inte längre vad en senolis är? – En farfars eller morfars far. DV 203.

R. Granauskas ord vaikis betyder ‘pojke, dräng’, medan merga betyder ‘flicka, piga’, t.ex.: Herre, när jag tänker efter – även Bronius har ju fyllt trettio, också den unge vaikis är gammal nu. GD 53; En ung merga satt på stängslet och höll något litet, insvept i tidningspapper, i handen. VR 217; Redan samma vecka anställde hon henne som merga hos Martink­us. ŠG 24.

4.2. Mat, maträtter: košena ‘aladåb’, putra ‘soppa’, kankolienė ‘mjölksoppa med klimpar’, miltynė, lapynė, bulvynė, rugštynynė, cibulynė ‘flytande maträtt av rostade sillhuvuden och lök’, šutynė ‘kokta skivade potatisar’,

Įžvalgos / Insights

369

JUOZAS PABRĖŽA

kiaušynė ’äggstanning’, pusmarškonė-gröt, pusinė-gröt ’gröt av rivna potatisar med mjöl eller gryn’, makalas ’sås’, papentis ’brödlimpans ändstycke, brödskalk’, krekena ’mjölk från en ko som har kalvat eller snart ska kalva’.

4.3. Saker, företeelser, omgivning: tekinis ’hjul’ (ett mycket vanligt ord hos Granauskas)⁶, atvarslai ’tyglar’, brigzilas ’grimma’, kupstis ’hoplagad hög av torkat hö’, krežis ’korg’, nertinis ’tröja’, skreitas ’den främre delen av förklädet eller kjolen, uppdragen för att lägga något i, kjolficka’, kritė ’byxornas bakdel’ (... den längsta grässtrået med ett grönaktigt silverfärgat ax hade fastnat vid byxornas kritės. BV 6), ’bakdel’ (Han reste sig förvirrad och slog med handflatan på kritę medan han borstade bort stråna. BV 46), gembė ’krok i väggen’, troba ’bostadshus’, geroji troba ’storstugan’, alkierius ’rum som vanligtvis är avsett för gäster’, kūtė ’ladugård’, mūrelis ’ugn’, užduralis ’gårdsplan på husets baksida’, blezdinga ’svala’, blezdinginė ’bosättning’ (Vem brukade driva dem till sådana blezdingines, om inte för att alla där skulle få det ännu oroligare?.. VR 197), notrinė ’brännässla’, budynė ’vakning vid en död’, kriukis ’krycka’, spagas ’droppe’ (... grisarna har redan i tre dagar inte fått ens en spago. RB 40), nikis ’nyck’ (Än en gång kröp en nikis in i arslet på honom. TG 64).

4.4. Ord för att uttrycka olika handlingar och egenskaper: kruišti ’stöta’, vaksyti ’skälla’, kušinti ’röra, flytta’ (Och rör inte ett enda strå. ŠG 29), kušėti ’röra sig, krylla’ (Hela stranden kryllade av barn. RS 214), gentintis ’vara släkt’ (Nu tillhör det henne att vara släkt med Antosės mor, men den gamla upprätthåller inga släktförbindelser. VR 221), lygmalas ’full’ (Husbonden kommer hem bärande på en full hink. VR 9), slinkas ’lat’, nepaslinkti ’vara lat’ (... nu orkar jag inte längre flå skinnet av dem där. RB 27), bukštu ’rädd’, veikiai ’snabbt’, tankiai ’ofta’, mitriai ’snabbt’, dideliai ’mycket’ (Mycket svarta moln... GD 64), apent ’igen’ (Du får ett återfall igen! ŠG 66), musintais ’förmodligen’, rasintais ’kanske’, norintais ’om än’, nebentais ’såvida inte’, šalip ’bredvid’, led ’knappt’ (Och tung är den som blir kvar, knappt upplyft. I 123).

Ett av de vanligaste žemaitiska orden för att beteckna en handling är veizėti ’titta’. I många verk finner vi de mest varierande formerna av detta ord: veiziui, veizi, veiz, veižėjo, pasiveižėjo, veizas, veižedamas, veizint, veižės, veižėkit, paveižėk, prisiveižėt.

4.5. Det finns ord som inte bara är kända av žemaiter, men som har en annan betydelse. För žemaiter betyder ordet Kálnai ’böner med sånger’, till exempel: Hans långa armar, rödbruna hår, och själv var han en ”pravadninkas” – under likvakan sjöng han Kalnus. TG 27–28; Och länge hade šaukliškiai suttit samlade och gjort sig redo att sjunga Kalnus. TG 41.

De žemaitiska uttrycken išgersim po burną, išmesim po burnelę betyder att vi dricker var sitt glas, en liten sup, till exempel: Kanske förbarmar sig någon och burnelę, kanske som någon stackare

⁶ Om detta ord, se även (Daujotytė 2000: 83).

370

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Žemaičių kalbos dvasia Romualdo Granausko kūryboje

skulle driva iväg!.. BV 47; Burną geriant berättade någon att samma sak hade hänt en annan också. VR 42; I år kommer även du kanske att kunna kasta bort en burnelę. BV 21.

En del ords avvikande betydelse förklaras av författaren själv. Ett ofta förekommande ord är gyvenimas ’jordbruk, gård’, till exempel: Alla andra människors gyvenimai försvann från jordens yta. VR 204; Det finns inga stugor kvar, inga gyvenimų kvar, inga träd, stigar eller brunnar, men svetten finns kvar, den har nu sugits upp av jorden [...]. VR 209; Juzis satt och såg sig omkring: på träden vid Jonkaus och Galdikas gyvenimų, som reste sig högt över denna dimma [...]. BV 84; Sutkaus stuga... Rimkaus gyvenimas... Pociaus gyvenimas... Detta återkommande ord ”gyvenimas”, ”gyvenimas”, med vilket žemaiter benämner människans gård^⁷. VR 283.

R. Granauskas förklarar också den žemaitiska betydelsen av ordet sėti: När det blir dags att sėti potatis (žemaiter sår potatis, de planterar den inte) – skynda dig, du kan inte få en häst från kollektivjordbruket!.. TV 88.

4.6. Ibland väljs ord som livar upp meningen utifrån klangen hos närliggande ord, till exempel: Meliorationsarbeten, drenažai, subinažai... GD 27; Det verkar som om någon važiuoja? – Šikuoja... svarade hustrun och sköt tallriken åt sidan. BV 7; Baltiejus sade att man inte skulle tänka på tsartiden, utan på vad vi sėsim ir ėsim! GD 57–58; I tre dagar sėdesiu och i tre dagar ėsiu! I 131.

4.7. Det finns också helt oväntade, kanske av författaren själv skapade, žemaitiska nybildningar, till exempel: Tallrikar, burkar, skedar, plåtburkar med gryn – kort sagt småsaker. Till höger om dörren – ännu niekiau... TV 107; [...] det är bara grusvägen som korsar den, inte precis i mitten utan lite šoniau. ŠG 5; In på butikstorget brummade snart också Kysla Masla på sin gula šakūmtrau­kio ’moped’. BV 79; Han satte sig på marken, atsikolė och lutade ryggen mot stammen. ŠG 89; Du förstår, du vet inte vad det är att ilgybėmis inte säga ett ord till en människa. VR 237; Ilgybėmis kommer du inte ens fram till affären! VR 236; För fan, när ni åker till Riga, sådana ”besmukčiai” ’omättliga’? TG 28. I essän ”Žodžio paglostymas” erkänner R. Granauskas att han själv hittat på ordet ”liežuvmalis”, som skulle kunna beskriva mer än en ämbetsman eller politiker som talar tomt och dumt (Granauskas 2014: 168).

4.8. Det bör påpekas att en del av språket i alla dialekter utgörs av lånord, det vill säga ord som i dagens litauiska standardspråk behandlas och bedöms som icke rekommenderade främmande ord. Det vore också omöjligt att föreställa sig en situation där vi plötsligt avskaffade alla sådana ord och kastade ut dem ur olika dialektala vardagsberättelser och minnen. R. Granauskas undviker inte heller dessa främmande ord i måttlig utsträckning, eftersom han tydligt har ett enda mål – att så autentiskt och levande som möjligt återge den beskrivna miljön och karakterisera personerna. Den stora majoriteten av sådana lånord utgörs av ord som vid olika tider kommit från slaviska språk, till exempel: budinkas ’byggnad’, grabas ’kista’, pečius ’ugn’, liktarna ’lykta’, dušia ’själ’, smertis ’död’, veselė ’bröllop’,

^⁷ Se även om detta ord Sprindytė 2000: 35.

Įžvalgos / Insights

371

JUOZAS PABRĖŽA

gaspadorius ’husbonde’, susiedas ’granne’, kūmai ’faddrar’, baba, babūnė ’mormor/farmor’, ciocė ’moster’, durnius, durnė ’dum, dum’, kavoti ’gömma, ta hand om barn’, rokuoties ’prata, samtala’, vaksyti ’skälla’.

Det finns betydligt färre germanismer, t.ex.: rinkis ’båge’, į rinkį ’i en cirkel, runtom’, šnapse ’brännvin’, švakas ’klen, svag’, biški, biškielį ’lite, en liten smula’.

4.9. Ortsnamnen ger R. Granauskas text mycket varm, autentisk livfullhet. Särskilt framträdande och kärleksfullt beskrivs namnen på platserna i författarens hemtrakter och i Mosėdžio-trakten, där han bodde en betydande tid: floderna och bäckarna Aiškūnas, Bartuva, Erla, Salantas, Notė, Šata, Nerpuolė; byarna Šaukliai, Šaučikai, Nevočiai, Krakės, S אותה, Šatraminiai, Tėveliū, bergen Lekstutis, Valančius, Gaubai, Tarpaliai (gamla grustag), Mosteikinė, Juodeikinė, Anužinė (badplatser), Montekalės apluoka, Šauklinės skog, Naujokų-fabriken, gatorna Davatkos, Kapai, Šačiai, Kataržios hus, Skrubios stuga, Andriekienės gård, stribokynas m.fl. Enligt E. Bukelienė klingar namnen på hemtrakternas platser, kuršiska och žemaitiska ortnamn för författaren som den vackraste musiken, som en versrad ur god poesi (Bukelienė, Juknaitė 2004: 96).

5. I STÄLLET FÖR SLUTSATSER

De många belägg för žemaitiska drag i Romualdas Granauskas verk – inom fonetik, morfologi, syntax och lexikon – besvarar delvis frågan som ställdes i början av artikeln: var finns den äkta granauskiska andan i det žemaitiska språket? Ännu tydligare besvaras frågan dock av författaren själv, som upprepade gånger har talat och skrivit om sin hembygds nordžemaitiska dialekt, om modersmålets särställning och särskilda betydelse i livet och skapandet. Så här övertygande, upphöjt och varmt skrivs det om detta i essän ”Ordets smekning”: ”Vi talade, stojade och viskade på dialekt. I skolan var det bara dialekten vi inte behövde lära oss; den fanns alltid med oss som någon kroppsdel: läpparna, munnen, tungan... När vi talade den stakade vi oss aldrig och rynkade inte pannan när vi sökte efter ett lämpligare ord. Varje ord dök upp på tungspetsen i samma ögonblick som vi behövde det. Dialekten är som underkläder, tätt intill kroppen; vi känner dem inte ens. Riksspråket är något helt annat. Det är byxorna och kavajen som man måste ta på sig när man ska gå fram och svara.”

Ingen förbjöd oss att tala på dialekt; det var lika naturligt och självklart som att andas. På dialekten var vi fria och lyckliga – och vi funderade aldrig över varför det var så. Vi lärde oss den aldrig, alla behärskade den utmärkt <…>.

Vi visste att vi måste lära oss litauiska. Och varför – det visste vi, men hela tiden var det som om något reste sig inom hjärtat. Som om någon ville ta något ifrån oss, och vi inte kunde lämna ifrån oss det, inte för allt i världen. Ingen sade till oss att dialekten var

372

Acta Linguistica Lituanica LXXXIV

Žemaičių kalbos dvasia Romualdo Granausko kūryboje

vår rikedom. Vi lärde oss också om andra dialekter, om allehanda rotininkai, žalininkai och žadininkai, men de intresserade oss inte särskilt mycket. Vi lärde oss dem – och glömde dem, medan vi levde, fanns till och växte upp i vår egen dialekt – var skulle vi annars ha kunnat vara? (Granauskas 2014: 140–142)^⁸.

Det är helt förståeligt att det som passar bäst alldeles i slutet är Romualdas Granauskas egna ord, uttalade på žemaitiska i ett av samtalen: „Žemaitiška pasaulėjauta, pasaulėvaizda, tava kalba, tava žemaitiška tarmie esi tu pats. Vėsa tarmie susigniauž į tavi, i tu paskou rašydams anou pletė“. Och på frågan om dialekten eller standardspråket är viktigare för människan svarar R. Granauskas: „Tarmie, dėl tuo, ka tarmie žmogus gimst, tarmišką uns muokuos reikštė mintis, tarmiškā vīstuoš anou pruots. Tarmie ī kalbuos pagrindu pagrinds. Gebiejėms žuodės reikštė pasaulį atein iš tarmies. Tarmie iein į pasažuonį, į kraujį. Be tarmies nier kalbuos“ (Žiliūtė 2011: 14).

Just denna särskilt starka känsla för modersmålet, utan tvekan också författarens enastående talang och absoluta musikaliska gehör, gör det möjligt för Romualdas Granauskas att gjuta in så mycket žemaitiskhet i sitt skapande att man, utan att märka det, vid läsningen själv tycks gå, simma och flyga genom Žemaitija, medan det i det undermedvetna klingar det livfullaste žemaitiska språket.

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Akelaitienė Gražina, Žiliūtė-Batavičienė Dainora 2011: Romualdo Granausko kūrinių leksinės tarmybės. – Žmogus ir žodis 13, 5–12.

Bukelienė Elena 1999: Romualdo Granausko plunksna. – Prozos keliai keleliai, Šiauliai: Lietuvių kultūros fondo Šiaulių krašto leidykla „Saulės delta“, 132–136.

Bukelienė Elena 2000: Žemaičių rašytojas. – Kūrybos studijos ir interpretacijos: Romualdas Granauskas, Vilnius: Baltos lankos, 25–29.

Bukelienė Nijolė Elena, Juknaitė Vanda 2004: Saulėlydžio senis, Vilnius: Alma littera.

Daujotytė Viktorija 2000: Romualdo Granausko senoji su juoda skarele. – Kūrybos studijos ir interpretacijos: Romualdas Granauskas, Vilnius: Baltos lankos, 81–83.

Daujotytė Viktorija 2017: Granas: įtrūkstanti tikrovė, Vilnius: Odilė.

Gadeikis Liudvikas 1989: Nekalbėkime būtuoju laiku. – Pergalė 4, 138–141.

^⁸ Om det žemaitiska språket, dialektalt tal och kommenteringen av detta i konstnärliga texter, se även Župerka 2012: 306–310.

Įžvalgos / Insights

373

JUOZAS PABRĖŽA

Girdienienė Danutė 1997: Inbördes ordning mellan förnamn och efternamn (enligt data från den nordliga samogitiska dialekten). – Språkvetenskap 28, 80–83.

Girdenis Aleksas, Pabrėža Juozas 1998: Samogitisk skrift, Vilnius, Šiauliai: Samogitiska kulturföreningens redaktion.

Granauskas Romualdas 1975: Brödätarna, Vilnius: Vaga.

Granauskas Romualdas 1987: En vit krans åt ett svart ånglok, Vilnius: Vaga.

Granauskas Romualdas 1995: Kväll, sedan morgon, Vilnius: Publikationscentrum.

Granauskas Romualdas 1998: Djursång, Vilnius: Presvika.

Granauskas Romualdas 2005: Hundar i himlen, Vilnius: Litauiska författarförbundets förlag.

Granauskas Romualdas 2007: Dimma över dalarna, Vilnius: Litauiska författarförbundets förlag.

Granauskas Romualdas 2010: Rött på vitt, Vilnius: Litauiska författarförbundets förlag.

Granauskas Romualdas 2012: Tre ensamheter, Vilnius: Litauiska författarförbundets förlag.

Granauskas Romualdas 2013: De fördrivna, Vilnius: Litauiska författarförbundets förlag.

Granauskas Romualdas 2014: Det tredje livet, Vilnius: Litauiska författarförbundets förlag.

Granauskas Romualdas 2014a: De heligas liv, Vilnius: Litauiska författarförbundets förlag.

Martinaitis Marcelijus 2002: Brev till drottningen av Saba, Vilnius: Tyto alba.

Pabrėža Juozas 2017: Samogitiska språket och skriften, Šiauliai: Šiauliai universitetsbiblioteks publikationsavdelning.

Pabrėža Juozas 2018: Samogitiska språkets identitetsmarkörer. – Acta humanitarica universitatis Saulensis 25, 187–195.

Pabrėža Juozas 2018a: Ursprunget till och traditionerna för den samogitiska skriften. – Kalbos istorijos ir dialektologijos problemos 5, red. R. Bakšienė, N. Morozova, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 119–139.

Pabrėža Juozas 2019: The past and pressent of Samogitian language. – Baltu filologija 28(1), 141–152.

374

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Žemaičių kalbos dvasia Romualdo Granausko kūryboje

Pabrėža Juozas 2020: Samogitiska eller den samogitiska dialekten?, Samogitian Language or Samogitian Dialect? – Žemaitija. Samogitia, red. A. Butrimas, M. Iršėnas, Vilnius: Vilniaus dailės akademijos leidykla, 273–280.

Palionis Jonas 2014: Den litauiska ordets smekare. – Metai 12, 86–91.

Poškuvienė Inga 2013: Lexikaliska särdrag i Romualdas Granauskas roman „Rūkas virš slėnių“. – Gimtasis žodis 1, 2–11.

Rosinas Albertas 2009: Baltų kalbų įvardžių semantinė ir morfologinė struktūra. Sinchronija ir diachronija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Sabaliauskas Algirdas 1966: Det litauiska ordförrådets utveckling. – Lietuvių kalbotyros klausimai 8, 5–141.

Sprindytė Jūratė 2000: Romualdas Granauskas novell. – Kūrybos studijos ir interpretacijos: Romualdas Granauskas, Vilnius: Baltos lankos, 30–41.

Vaskelienė Jolanta 2016: Romualdas Granauskas „Šv. Paulina“: text och kontext. – Acta humanitaria universitatis Saulensis 22, 207–224.

Žiliūtė Dainora 2011: Samtal med Romualdas Granauskas. – Žmogus ir žodis 1, 13–15.

Župerka Kazimieras 2012: Metalingvistika. Nekalbininkų kalbotyra, Šiauliai: VšĮ Šiaulių universiteto leidykla.

Inlämnad den 16 februari 2021.

JUOZAS PABRĖŽA

Vilniaus universiteto Šiaulių akademija Povilo Višinskio g. 38, Šiauliai LT–77160, Lietuva [email protected]

Įžvalgos / Insights

375