VÁCLAV BLAŽEK Masaryk University ORCID-id: orcid.org/0000-0002-6797-7188

Forskningsområden: indoeuropeiska studier, särskilt slaviska, baltiska, keltiska, anatoliska, tokhariska och indo-iranska språk; fenno-ugriska språk; afroasiatiska språk; etymologi; genetisk klassifikation; matematiska modeller inom historisk lingvistik.

DOI: doi.org/10.35321/all84-02

BALTISKA *JŪRĀ-/- (I)IĀ- ‘HAV’ & *JAURĀ-/- (I)IĀ- ‘VÅT JORD, KÄRR, DJUPT VATTEN’

Baltiska *jūrā-/- (i)jā- ‘hav’ och *jaurā-/- (j)iā- ‘våt jordmån, kärr, djupt vatten’

ANNOTATION

Denna artikel analyserar den gemensambaltiska termen *jūr- ‘hav’ med dess vṛddhi-bildning *jaur- ‘våt jord, kärr, djupt vatten’, deras toponymiska spår i det makrobaltiska området, sannolika lån som kan identifieras i fennopermiska *jūrs ‘djup plats i vatten’ och volgafinska *järwä ‘sjö’, möjliga externa kognater i armeniska ǰowr ‘vatten’, samt i hydronymerna Iuras & Zyras från östra Trakien och det galliska oronymet Jura med avseende på den semantiska kopplingen mellan betydelserna ‘djup’ och ‘hög’. Dessa delsteg leder till den slutliga slutsatsen att den baltiska rotens *jūr primära betydelse var ‘djupt vatten’.

NYCKELORD: Baltiska språk, volgafinska språk, fennopermiska språk, armeniska, Trakien, galliska, appellativ, hydronym, toponym, etymologi, semantisk parallell.

ANNOTATION

I artikeln analyseras det gemensambaltiska ordet *jūr- ‘hav’ och dess vṛddhi-bildning *jaur- ‘våt jordmån, kärr, djupt vatten’, deras toponymiska spår i Östersjöns makroregion, sannolika lån i permfinska (*jūrs ‘djup plats i vatten’) och volgafinska (*järwä ‘sjö’), möjlig släktskap med armeniska ǰowr ‘vatten’ och samband med hydronymerna Iuras och Zyras från östra Trakien samt det galliska oronymet Jura, med beaktande av den semantiska kopplingen mellan betydelserna ‘djup’ och ‘hög’

30

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Baltiska *jūrā–/–(i)iā– ’hav’ & *jaurā–/–(i)iā– ’våt jord, kärr, djupt vatten’

samband. Den genomförda undersökningen gör det möjligt att dra slutsatsen att den ursprungliga betydelsen hos den baltiska roten *jūr– var ’djupt vatten’.

NYCKELORD: baltiska språk, volgafinska språk, permfinska språk, armeniska, trakiska, galliska, appellativ, hydronym, toponym, etymologi, semantisk parallell.

DOKUMENTATION AV DE BALTISKA APPELLATIVEN OCH DERAS URSPRÅKSLIGA REKONSTRUKTIONER

1. I de baltiska språken finns en specifik term *jūr– för ’hav’, en kvasi-synonym till litauiska mārios eller mãrės¹ f. endast plural ’hav; vik avskild från havet genom sanddyner’, lettiska mare, maրա ’vik, lagun’, fornpreussiska *mari ’vik, lagun, sandrev’ [Elbing Vocabulary 65: mary ’Haff’] (Mažiulis 2013: 582; Smoczyński 2018: 755). Den baltiska termen upptogs sannolikt i de baltisk-finska språken: finska, olonetsiska, vepsiska, votiska, estniska meri, karelska mérì, liviska meŕ ’hav’. Umljudet *a > *e har en analogi i finska reki ’släde’, karelska, olonetsiska regi, votiska reči, gen. regé, estniska regi, liviska reggos < baltiska: litauiska rãgės ’släde’, lettiska ragus / raguvas / ragavas ’flat släde’, bildat från den baltiska termen för ’horn’: litauiska rãgas, lettiska rags ’horn’, pl. ragi ’ploghandtag’, fornpreussiska ragis [EV] ’Horn’ (Thomsen 1890: 199, 210–211; SKES 341, 762; Smoczyński 2018: 1051, 1105).

1.1. I litauiskan framträder två apofoniska varianter, jūr– och jaur–.

1.1.1. Litauiska jūra f. ’hav’, pl. jūros; var. jūria f., pl. jūrios och jūrė² f., pl. jūrės (Smoczyński 2018: 458) återspeglar proto-baltiska *jūrā–, *jūriā–, *jūriā– respektive.

1.1.1.1. Den första beläggningen förekommer i Bretkūnas’ litauiska översättning av Nya testamentet (1579/1580) som ack. pl. jūres: Bet kaip Ekrutnikai... Walti [bateli] ing Iures nuleido ’Men när sjömännen... sänkte båten i havet’ (ALEW 423).

1.1.2. Litauiska jáura, jáurė, jáuris ’våt, tung, ofruktbar jord; lerhaltig jord’, jáura eller jáuras ’kärr, djupt vatten’, adj. jaurùs ’sumpig’, återspeglar en bildning av vṛddhi-typ, *jaur, av roten *jūr-, med liknande nominala utvidgningar (Smoczyński 2018, 459; Hill, ALEW 423: Das morphologische Verhältnis der tiefstufigen und vollstufigen Bildungen zueinander ist unklar. Es ist möglich, dass der Ablaut verschiedene Stammalternanten des grundsprachlichen Nomens reflektiert. Es ist aber auch nicht auszuschliessen, dass die vollstufige Bildung eine rezente

¹ Motsvarande former av sg. endast finns också belagda: mariã & mãrė (LKŽ VII 858, 848).

² Om avledningen av finalt –ē från *–iā, se Bammesberger 1970.

Straipsniai / Articles

31

VÁCLAV BLAŽEK

Vṛddhi-avledningen som fortsätter den föreliggande nollstegsroten i lit. jūra.; Darms 1978: 435–436). Den semantiska relationen mellan ‘hav’ och ‘kärr’ motsvarar germanska *mari- ‘hav’ kontra vṛddhi-avledningen *mōra- ‘kärr, träsk’ (Darms 1978: 158–166, 435).

1.2. Lettiska jūra or jūra ‘hav; stor vattenmassa; sjö’, dial. jūre, jūris (ME II 122), Nehrung-kuriska jūr(e) f. ‘hav’ (jfr ALEW 423) kan härledas från samma protobaltiska mönster *jūrā-, *jūriā-, *jūriārespektive, som deras litauiska motsvarigheter.

1.3.1./2. De motsvarande gammalpreussiska termerna förekommer i två huvudkällor, Elbingvokabulären (det enda kända exemplaret av Peter Holcweßcher är daterat till omkring år 1400 e.Kr., men originalet bör sannolikt vara ett sekel äldre), och den så kallade tredje katekesen, kallad Enchiridion (tryckt 1561 e.Kr.):

Gammalpreussiska luriay [EV 66: ‘Mer’] = nom. pl. m.^³ *jūr’ai (Mažiulis 1981: 276; 2013: 319).

Gammalpreussiska iūrin ‘hav’ = ack.sg.m.^⁴ *jūr’an (Mažiulis 1981: 276; 2013: 319): K III, 67.11: Bhe rikauite kirschą juckans en iūrin ‘och han härskar över fisken i havet’.

K III, 75.2: bke {= bhe} ſtan pertrinctan Pharao ſen wiſſan ſwaieis en urminan iūrin auſkandinnons ‘Och den förhärdade farao med alla sina dränkte han i Röda havet’ (Mažiulis 1981: 206, 226; Toporov 1980: 93).

1.4. De ovan samlade formerna har av olika forskare projicerats tillbaka på protoindoeuropeiskan:

1.4.1. Darms (1978: 435): *iu̯ərovs. Vṛddhi-avledning *ieu̯əro-. 1.4.2. Irslinger (NIL 2008: 404–405): *iuHr-aH₂-/–(i)aH₂and *ieuHr-aH₂-. 1.4.3. Petit (2010: 9): *H₁uHrand *H₁euHr-; alternativt *iūr- (med hänsyn till armeniska ȳowr ‘vatten’). 1.4.4. Hill (ALEW 2015: 423): *iuHr-. 1.4.5. Derksen (2015: 215): *uHr-/*eu̯r-.

DOKUMENTATION AV DE BALTISKA TOPONYMERNA

2. Användningen av dessa appellativ i baltisk toponymi är också intressant.

^³ Petit (2010: 144) ser i –ay femininum dualis i *–āi.

^⁴ Trautmann (1910: 349) identifierade i gammalpreussiska iūrin det feminina motsvarande de litauiska och lettiska motsvarigheterna.

32

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Baltiska *jūrā–/–(i)jā– ‘hav’ & *jaurā–/–(i)jā– ‘fuktig jord, kärr, djupt vatten’

2.1.1. I Litauen är till exempel flodnamnen Jūra, Jūrė, Jūrupis kända, liksom sjönamnet Jūr-ežeris (Vanagas 1981: 139), motsvarande det sammansatta appellativet jurėžeris ‘mycket stor sjö’ (Toporov 1980: 93).

2.1.2. Vṛddhi-bildningen tillämpades också i litauisk hydronymi: floderna Jāur-upė, Jāuros upėlis, Jauryklà, Jaur̃š, Jaurìukas (Vanagas 1981: 134).

2.2. I Lettland finns också toponymer bildade av dessa appellativ: ängen Jūra och skogarna Jūras-mežs, Jūr-bierž etc. (Vanagas 1981: 139).

2.3. Vid den historiska jotvingernas territoriums södra gräns var floden Jura känd (1426, 1428 Jura, 1432, 1540, 1565 Jura), i dag Bronówka, en högra biflod till floden Narew (Rozwadowski 1948: 125; jfr även Przybytek 1993: 91–92 om ortnamn av samma ursprung). Udolph (1990: 128–130) nämnde korrekt att den baltiska roten *jūr borde ha omvandlats till slaviska / polska +Jyra och vidare +Jira. Formen Jura i slavisk miljö visar på en primär förslavisk källa av typen *jaur-, vilken faktiskt är belagd (se §1.1.2.).

2.4. I Moskva-flodens avrinningsområde, en biflod till Oka, finns två raviner kallade Jurin, vilka kan etymologiseras med hjälp av litauiska jaurýnas ‘sumpig plats’ (Otkupščikov 2004: 91).

2.5. Det första skriftliga belägget för en möjlig avledning av den baltiska roten *jūro i någon hypotetisk västbaltisk dialekt kan identifieras i toponymen Ἰούρουνον, belagd i det så kallade manuskriptet Rᵗ av Ptolemaios ”Geografi” [2.11.27.] från mitten av 2:a århundradet e.Kr. under koordinaterna [μδ′L′, νς′] = [44°30′, 55°00′], det vill säga väster om Vistulaflodens mynning [με′, νς′] = [45°00′, 56°00′] och öster om floden Viaduas mynning [μβ′L′, νς′] = [42°30′, 56°00′] samt från floden Suevus mynning [λθ′L′, νς′] = [39°30′, 56°00′] (se Ptolemaios 2.11.3.). Låt oss nämna att den alternativa beläggformen är Οὐίρουνον med koordinaterna [μ′L′, νε′] = [40°30′, 55°00′], vilket förskjuter den västerut, mellan floderna Viaduas och Suebus mynningar (se Cuntz 1923: 66). Om formen Ἰούρουνον accepteras kan den analyseras som den baltiska roten *jūr- plus suffixet *-ūn-, vilket exempelvis förekommer i det preussiska flodnamnet Raudune (1316), utan suffix i det litauiska flodnamnet Raudà, båda bildade av adjektivet av typen litauiska raūdas ‘rödaktig’; på liknande sätt i det fornpreussiska sjönamnet Sirgun jämfört med sirgis ‘hingst’; litauiska Dumblūnai: dumblas ‘kärr’ (Gerullis 1922: 139, 254).

Straipsniai / Articles

33

VÁCLAV BLAŽEK

SANNOLIKA BALTISKA LÅNORD I FENNOPERMISKA

3. Anmärkningsvärda är de sannolika lånen av båda de baltiska varianterna, *jūr- & *jaur-, i fennopermiska *jūrz ‘djup plats i vatten’ respektive fennovolgiska *järwä ‘sjö’.

3.1. Fennopermiska *jūrz ‘djup plats i vatten’ (UEW 635–36; SKES 128–29) > finska jyrä ‘bäck med branta stränder, brant sluttande kanal, brunn’, jyrämä ‘mindre vattenfall, vattenvirvel’; samiska jârem ‘liten breddning av en flod’ (N), L jårre ‘liten dalbotten, djupt hål, djup hölja i en sjö eller flod’, L jaŕem ‘liten dalbotten med rik vegetation; liten rund utbuktning i en flod eller bäck’, Ko. Not. jērem ‘djup plats i vattnet (särskilt nedanför ett vattenfall)’ (> finsk dial. järämä ‘litet vattenfall’; udmurtiska jer ‘djup plats (i vatten), djup, virvel’, komispråk jir (S P) ‘djup plats i flod eller sjö’ (S), ‘fördjupning; djup (särskilt om vatten, även till exempel om en grop)’ (P), PO jör ‘djup plats (i vatten)’.

3.2. Fennovolgiska *järwä ‘sjö’ (UEW 633; SKES 132) > finska järvi, votiska jarvi, estniska järv ‘sjö’; samiska N jaw’re Jule jau’re, T jāvre, Kld. jąvr, Not. javr id., mokša-mordvinska (j)ɛŕ-k’é, erzjanska ɛŕ-k’é ‘detsamma, damm’, mari KB jär, U B jer ‘sjö’ (Būga 1959: 273; Rozwadowski 1948: 127; Toporov 1980: 97; baltiska > fennovolgiska; Bednarczuk 1976: 48: fennovolgiska > baltiska). Sonorantmetatesen är regelbunden i lån av baltiskt ursprung, jfr till exempel (a) finska karva ‘hår’, estniska karv ‘detsamma, färg’ < litauiska gaūras ‘hår på ett djurs kropp’, lettiska gauri pl. ‘könshår’ (Thomsen 1890: 171; SKES 166–167; Fraenkel 1962/1965: 140); (b) finska tarvas ‘rådjur, älg’, estniska tarvas ‘älgtjur, uroxe’ < litauiska taũras ‘uroxe, tjur’, preussiska tauris ‘visent’ (Thomsen 1890: 228–229; SKES 1240–1241).

4. Det tycks finnas endast en säker kognat inom indoeuropeiskan, nämligen armeniska jōwr ‘vatten’, gen.sg. jṙoy, inst.sg. jōwrb, gen. pl. jōwrc‘, jṙoc‘ (Meillet 1936: 52; Solta 1960: 320–322; Džaukjan 1967: 220; Schmitt 1981: 70; Olsen 1999: 50, 662, 674, 787, 855; o-/konsonantstam).

4.1. Meillet (1936: 52), följd av Džaukjan (1967: 221–222) och Martirosyan (2010: 556; i hans etymologiska ordbok saknas lemma jōwr ‘vatten’ överraskande nog), anför ännu ett exempel på utvecklingen av *i- > armeniskt j-, nämligen armeniska jān ‘iver, ansträngning, arbete’, gentemot grekiska ζῆλος, doriska ζᾶλος ‘iver, tävlan, svartsjuka’, vidare armenisk dial. (Suć‘ava) glxi janal ‘att göra skada, fördärv’ gentemot grekiska ζημία ‘förlust, skada, straff’, ungavestiska auua-iiā- ‘botgöring’. Džaukjan (1967: 222) lade till jämförelsen med armeniska

34

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Baltiska *jūrā–/–(i)jā̄– ‘hav’ & *jaurā–/–(i)jā̄– ‘våt jord, kärr, djupt vatten’

jōv ‘skott, grodd’ kontra vediskt yā́vasa– ‘gräs, betesmark’, samt yā́va– ‘Getreide, Gerste, Hirse’; jfr grekiska φυτί–ζοος ‘Getreide hervorbringend’, litauiska javaĩ ‘Getreide’ etc. (Pokorny 1959: 512).

4.2. Alexander Nikolaev (p.c., April 3, 2021) fäste min uppmärksamhet på ett hypotetiskt kognat till baltiska *jur– ‘hav’, som han ser i grekiska Εὔοος ‘{Gud för} sydostvind’ [Od. 5.295, 331; 19.205]. De befintliga etymologierna är inte övertygande: Curtius (1879: 398) förband det med verbet εὔω ‘att sveda’ < *H₁eus– ‘att bränna’ (Beekes 2010: 486), men detta stämmer inte med vindens epitet ὑγρὸς ‘våt, fuktig, vattenrik, flytande; svag, mjuk’, förmedlat av Scholia till Odysséen [5.295]. Kaibel (1885: 614) utvecklade den antika idén om ett samband med grekiska αὔρα ‘bris, frisk luft’, relaterat till ἀχύ ‘dimma, dis, moln’ < *H₂eus–ēr (Beekes 2010: 27, 171–172), men de initiala diftongerna ευ– och αυ– är oförenliga. En ny etymologi skulle kunna bestå i den semantiska motsättningen mellan joniska Βορέης, attiska Βοῤῥᾶς, lesbiska Βορίας, ‘nordanvind’, hos Aristoteles Βορέας καὶ ἀπαρκτίας, och Εὔρος ‘sydostvind’. Om Βορέας, som ett hypotetiskt ‘bergens vind’, döljer ett förstenat IE-ord *guorH– ‘berg’ (jfr Beekes 2010: 227), är det frestande att spekulera i att Εὔρος, som för med sig fukt, skulle kunna förbindas med ett ‘hav’, kanske ‘vind från havet i sydost’. Det återstår att förklara skillnaderna i initialpositionen.

4.2.1. Petits rekonstruktion *H₁euHr– och Derksens *eu’r– verkar vara förenliga med grekiska Εὔρος, men inte med armeniska jōwr ‘vatten’, medan Irslingers rekonstruktion *iuHr–/*ieuHr– = Darms’ *iuəro–/*ieuəro– är förenlig med armeniska jōwr ‘vatten’. Låt oss bedöma om de också är förenliga med grekiska Εὔρος. I grekiskan finns två fortsättningar av IE *j–, nämligen ζ– och h– (spiritus asper) – se Schwyzer 1939: 303; Lejeune 1972: 165–166. Men psilosis var verksam i joniska och eoliska dialekter, varigenom spiritus asper ersattes av spiritus lenis, t.ex. εἰνατέες pl. ‘makens brors hustru’ [Il.], sg. ἐνάτης [inscr.; Anatolia] < *(H)ienH₂–ter–, med kognater i sanskrit yatar–, armeniska ner, latin ianitrīcēs ‘bröders hustrur’, fornlitauiska jentė ‘brors hustru, svägerska’, fornkyrkoslaviska [G1 Meth] jǫtry ‘svägerska’ (Beekes 2010: 389; Smoczyński 2018: 447; Valčáková, ESJS 5: 292–293). Det innebär att grekiska Εὔρος också kan härledas från *ieuHr–.

MÖJLIGA BALKANISKA HYDRONYMISKA MOTSVARIGHETER

5. Utanför det baltiska toponymiska området finns ytterligare ortnamn som förefaller kunna vara besläktade.

Straipsniai / Articles

35

VÁCLAV BLAŽEK

5.1. På det historiska Thrakias territorium registrerade Plinius den äldre^⁵ två hydronymer, Zyras, i dag kanske Batovska reka i Dobrudža (Detschew 1957: 196), och Iuras, i dag kanske den sydbulgariska floden Karaagač (‘svart träd’ på turkiska), även känd som Kitenska reka (Beševliev apud Janakieva 2009: 77), vilka mer eller mindre lovande kan vara kandidater för ett samband med den baltisk–armeniska isoglossen.

5.1.1. Tomaschek (1894: 98) förband Zyras (han skrev Ζύρας & Ζούρας) med armeniska ǰowr ‘vatten’, men lokaliserade floden i närheten av Thynias, där Plinius hade lokaliserat Iuras-floden. Kanske ansåg Tomaschek implicit att de båda hydronymerna var identiska, även om deras geografiska lägen bestämdes olika av Plinius (jfr Janakieva 2009: 70–71). Låt oss nämna att Duridanov (1969: 34) ansåg att Zyras var en dakisk hydronym och förband den med det litauiska flodnamnet Žiūrà etc.

^{⁵ Plinius,} Naturalis Historia 4.44–45: ^⁴⁴namque thracia altero latere a pontico litore incipiens, ubi hister amnis emergitur, vel pulcherrimas in ea parte urbes habet, histropolitan milesiorum, tomos, callatim, quae antea cerbatis vocabatur, heracleam: habuit et bizonen terrae hiatu raptam; nunc habet dionysopolim, crunor antea dictam; addit zyras amnis. totum eum tractum scythae aroteres cognominati tenuere. eorum oppida aphrodisias, libistos, zygere, rhocoboe, eumenia, parthenopolis, gerania, ubi pygmaeorum gens fuisse proditur; catizos barbari vocabant, creduntque a gruibus fugatos. ^⁴⁵in ora a dionysopoli est odessus milesiorum, flumen pannysis, oppidum ereta, naulochus. mons haemus, vasto iugo procumbens in pontum, oppidum habuit in vertice aristaeum; nunc in ora mesembria, anchialum, ubi messa fuerat. astice regio habuit oppidum anthium; nunc est apollonia. flumina panisos, iuras, tearus, orosines; oppida thynias, halmydesos, develton cum stagno, quod nunc deutum vocatur veteranorum, phinopolis, iuxta quam bosporos. Plinius Secundus: Naturalis Historia, ed. by G. Winkler, 1988. ‘Den andra sidan av Thrakien börjar nu vid Euxinska havets kust, där floden Ister rinner ut; och det är kanske i denna del som Thrakien har sina vackraste städer, nämligen Histropolis, grundad av milesierna, Tomi och Callatis, som tidigare kallades Acervertis. Det hade också städerna Heraclea och Bizone, varav den senare uppslukades av en jordbävning; nu har det Dionysopolis, tidigare kallat Cruni, som sköljs av floden Zyras. Hela detta område innehades tidigare av skyterna, med tillnamnet Aroteres; deras städer var Aphrodisias, Libistos, Zygere, Rocobe, Eumenia, Parthenopolis och Gerania, där ett pygméfolk sägs ha bott; barbarerna kallade dem Cattuzi och trodde att de drevs på flykt av tranor. Längs kusten, från Dionysopolis räknat, ligger Odessus, en stad grundad av milesierna, floden Panysus och staden Tetranaulochus. Berget Hæmus, som med sin väldiga bergskedja skjuter ut över Euxinska havet, hade tidigare staden Aristaeum på sin topp. I dag finns vid kusten Mesembria och Anchialum, där Messa tidigare låg. Regionen Astice hade tidigare en stad kallad Anthium; i dag ligger Apollonia på dess plats. Floderna här är Panisos, Iuras, Tearus och Orosines; där finns också städerna Thynias, Halmydessos, Develton med sin sjö, som nu kallas Deultum, en koloni för veteraner, samt Phinopolis, nära vilken Bosporos ligger.’ Plinius den äldre: The Natural History, translated by John Bostock & H. T. Riley, London: Taylor & Francis, 1855.

36

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Baltiska *jūrā–/–(i)jā̄- ‘hav’ & *jaurā–/–(i)jā̄- ‘våt jord, kärr, djupt vatten’

5.1.2. Duridanov (1969: 34–35) och Georgiev (1977: 82) jämförde Iuras med baltiska *jūr- ‘hav’.

EN HYPOTETISK ORONYMIKONISK Motsvarighet

6. Det är frestande att spekulera om förhållandet mellan oronymen Mons Jura, det vill säga Jurabergen i dagens västra Schweiz och östra Frankrike, som bildar den nordvästra stranden av Västeuropas största och djupaste sjö, Genèvesjön (580 km²; 310 m). Redan i den första antika källan där Jurabergen nämns, Caesars ‘Galliska krig’, framhävs Jurabergens höjd: altera ex parte monte Iura altissimo⁶ ‘på den andra sidan av Jura, ett mycket högt berg’ [1.2.3.] eller inter montem Iuram et flumen Rhodanum,... mons autem altissimus impendebat⁷ ‘mellan berget Jura och floden Rhône... reste sig dessutom ett mycket högt överhängande berg’ [1.6.1.]. Oronymen Jura lever kvar i några dialektala ord från det fransk-schweiziska gränsområdet (FEW V, 82–83): Gamla Neuchâtel (1297) jour ‘skog’, Montana

⁶ Caesar: De bello Gallico 1.2.3: Id hoc facilius iīs persuasit, quod undique loci natura Helvetii continerentur: una ex parte flumine Rheno latissimo atque altissimo, qui agrum Helvetium a Germanis dividit; altera ex parte monte Iura altissimo, qui est inter Sequanos et Helvetios; tertia lacu Lemanno et flumine Rhodano, qui provinciam nostram ab Helvetiis dividit. ‘Han övertygade dem desto lättare om detta, eftersom helvetierna på alla sidor hölls instängda av områdets natur: på ena sidan av Rhen, en mycket bred och djup flod, som skiljer helvetiernas område från germanerna; på den andra sidan av Jura, ett mycket högt berg, som ligger mellan sequaner och helvetier; på den tredje av Genèvesjön och floden Rhône, som skiljer vår provins från helvetierna.’

⁷ Caesar: De bello Gallico 1.6.1–2: ¹Erant omnino itinera duo, quibus itineribus domo exire possent: unum per Sequanos, angustum et difficile, inter montem Iuram et flumen Rhodanum, vix qua singuli carri ducerentur, mons autem altissimus impendebat, ut facile perpauci prohibere possent; ²alterum per provinciam nostram, multo facilius atque expeditius, propterea quod inter fines Helvetiorum et Allobrogum, qui nuper pacati erant, Rhodanus fluit isque non nullis locis vado transitur. ‘Det fanns sammanlagt två vägar genom vilka de kunde lämna sitt land: den ena genom sequanerna, trång och svår, mellan berget Jura och floden Rhône, där knappt en vagn i taget kunde föras fram; dessutom reste sig ett mycket högt berg, så att mycket få lätt kunde hindra dem; den andra genom vår provins, mycket lättare och friare från hinder, eftersom Rhône flyter mellan helvetiernas och allobrogernas gränser, vilka nyligen hade kuvats, och på vissa ställen kan korsas genom vadställe.’ C. Julius Caesar: De bello Gallico, ed. av T. Rice Holmes, Oxford: Clarendon Press, 1914. C. Julius Caesar: Gallic War, översatt av W. A. McDevitte & W. S. Bohn, New York: Harper & Brothers, 1869.

Straipsniai / Articles

37

VÁCLAV BLAŽEK

žur, Chamonix ður id., Neuchâtel joux ‘skog, särskilt bergsskog’, jorat ‘liten skog; plats full av snår’, Vionnaz dzorá ‘liten granskog’, samt medeltidslatin (Savojen) joria ‘Bergwald’ etc.

6.1. Den semantiska kopplingen mellan betydelserna ‘djup’ och ‘hög’ bör inte förvåna. 6.1.1. Exempelvis betyder latinets altus både ‘hög’ (ursprungligen ‘vuxen’, om det härleds från alo ‘nära, öka’) och ‘djup’, jfr. sub ramis arboris altae [Cicero, Tusculanae disputationes 3.19.44] eller altis de montibus [Ovidius, Metamorphoses 3.181] gentemot altissima flumina [Cicero, Tusculanae disputationes 3.6.13] eller altior aqua [Caesar, Bellum civile 3.77]. Anmärkningsvärt är syntagmen ‘högt hav’, som redan används i arkaiska texter som IN ALTOD MARID PVCNandod [Columna Duilii = CIL 25; se Wachter 1987: 359–60] eller tu qui permensus ponti maria alta velivola [Livius Andronicus apud Macrobius, Saturnalia 6.5.10].

6.1.2. Å andra sidan är tokhariska A täp- ‘bli hög’, förutom A tpär, B tapre ‘hög’, som återspeglar *dʰubro-, avledningar av roten *dʰeubʰ- ‘vara djup’, jfr. brittaniska *dubno- > walesiska dwfn, korniska down, bretonska doun ‘djup’; gotiska diups, fornvästnordiska djúpr, fornengelska dēop, fornsaxiska diop, fornhögtyska tiof ‘djup’; litauiska dubùs ‘djup; med en hålighet (om ett träd); konkav, nedsjunken’, samt daubà ‘ravin, klyfta, skogsravin’, fornpreussiska [EV] padауbis ‘dal’; notera även r-lösa tokhariska A top, B taupe ‘gruva’ (Adams 2013: 296, 330; Smoczyński 2018: 199–200, 256–257). Det är frestande att även ta med den sigmatiska utvidgningen i kilisk luwiska dupša-⁸ i formuleringen al-ta-an-ni-iš \ Du-up-ša-aš ‘källan Dupša-’ [KBo II 7 Vo. 25] (Starke 1990: 175; Melchert 1993: 235). Ytterligare r-avledningar är också kända utanför tokhariskan: litauiska dubrà ‘ravin i en skog’, dubrỹs ‘grop, hålighet, ravin; djup i en flod eller sjö’, lettiska dubra ‘gyttja, träsk’, kyrkoslaviska (rysk redaktion) dъbъrъ ‘φάραγξ, ravin, klyfta’, slovakisk dial. debra ‘dike som spolats ur av stormvatten; ravin, fåra, hål’, ukrainsk dial. débра ‘ravin, klyfta, dal’, belarusisk dial. dziеbra ‘dal mellan berg; bäck, å mellan berg’ etc. (Smoczyński 2018: 256); keltiskt *dubpo- ‘vatten’ > fornirländska dobr, medelwalesiska dw(f)r, walesiska dŵr, korniska & medelbretonska dour id., forn­brittaniska Dubris [Itinerarium Antonini], dagens Dover, galliska *dubra > Douvres, eller dagens Tauber i den tyska regionen Tauber-gau (Dubra-gaue AD 807), etc. (Hamp 1972: 233–237; Matasović 2009: 107; Greule 2014: 529; Delamarre 2018: 152). Glosan δύβρις · κατὰ γλῶσσον θάλασσα [sch. Theoc. 1.118c] hör otvivelaktigt också hit, även om dess språkfamiljstillhörighet är oklar; illyriska har varit favoritförslaget (Beekes 2010: 358). Betydelsen ‘hav’ stöder också en annan avledning av samma rot, albanska det, italoalbanska dejt,

⁸ Den motsvarande s-stammen kan återfinnas i namnet på en av Litauens sjöar, Būdasas, som vanligtvis härleds från *dubasas (Vanagas 1981: 93).

38

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Baltiska *jūrā−/−(i)jā− ’hav’ & *jaurā−/−(i)jā− ’våt jord, kärr, djupt vatten’

dejet, om det fortsätter ur protoformen *dʰeubetā, motsvarande urgermanska *deupipō ’djup’ > gotiska diupiba, fornnordiska dýpt, fornsaxiska diupitha, medellågtyska dēpede, medelnederländska diepde, etc. (Orel 1998: 61).

6.1.3. Om Iura ursprungligen betecknade ’bergsskog’, att döma av romanska dialektformer som gammal-neuchâtelska (1297) jour ’skog’, Montana zür, Chamonix our id., Neuchâtel joux ’skog, särskilt bergsskog’, jorat ’liten skog; plats full av snår’, Vionnaz dzorá ’liten granskog’, samt medellatinska (Savojen) joria ’Bergwald’ etc. (FEW V 82–83), kan den primära semantiken hos roten som bildar Iura också vara ’hög’. Det finns ett annat galliskt oronym med sannolikt parallell semantisk motivering, skogen Arduenna: in silvam Arduennam eller per Arduennam silvam [Caesar, BG 5.3.4, 6.29.4] och Ἀρδουέννα ὕλη [Strabo 4.3.5⁹]. Det är allmänt accepterat att detta oronym är avlett från stammen *arduo- ’hög’, jfr fornirländska ard ’hög, stor’, kymriska ardd ’kulle’, men Ardennerna kännetecknas inte av sin höjd (den högsta toppen är Signal de Botrange – 692 m), utan av vidsträckta skogar. Att döma av latin arbor ’träd’, arbustum ’skog’, som kan härledas från *H₃r̥dʰ-os ’höjd, upprätthet’ (de Vaan 2008: 50), eller tjeckiska strom ’träd’, härlett från strmý ’brant’, jämför polska strom ’brant sluttning’ mot stromy ’brant’ (Rejzek 2015: 666), betecknade Arduenna sannolikt ’skog’, bestående av höga träd. Om denna idé accepteras är det möjligt att spekulera om en liknande semantisk motivering för oronymen Iura, från det hypotetiska adjektivet *jūro- ’hög, fullvuxen’, via substantivisering till ’träd’, till kollektivformen *jūrā ’skog’.

⁹ ὕλη γάρ ἐστιν οὐχ ὑψηλῶν δένδρων πολλὴ μὲν οὐ τοσαύτη δὲ ὅσην οἱ συγγραφεῖς εἰρήκασι, τετρακισχιλίων σταδίων, καλοῦσι δ’ αὐτὴν Ἀρδουένναν· κατὰ δὲ τὰς πολεμικὰς ἐφόδους συμπλέκοντες τὰς τῶν θάμνων λύγους βατώδεις οὔσας ἀπέφρακτον τὰς παρόδους· ἔστι δ’ ὅπου καὶ σκόλοπας κατέπηττον, αὐτοὶ δὲ κατέδυνον εἰς τὰ βάθη πανoίκιοι, νησίδια ἔχοντες ἐν τοῖς ἕλεσι: Strabo: Geographica, ed. A. Meineke, Leipzig: Teubner, 1877. ’Den består av en skog fylld med låga träd; den är vidsträckt, men inte alls så stor som författarna har beskrivit den, nämligen 4000 stadier. Den kallas Arduenna. Vid krigiska infall flätade invånarna samman de böjliga, snåriga buskarna och spärrade därigenom vägarna [in i deras land]. De slog också ned pålar på olika platser och drog sig sedan med alla sina familjer tillbaka in i skogens gömslen, till små öar omgivna av träsk.’ Strabo: The Geography, översatt av H. C. Hamilton & W. Falconer, London: George Bell & Sons, 1903.

Straipsniai / Articles

39

VÁCLAV BLAŽEK

FÖRHÅLLANDET MELLAN *i̯uHr–/*i̯euHr– OCH *uH₁r–/*u̯eH₁r– ’VATTEN’?

7. Det är legitimt att fråga om det finns något samband mellan *iuHr–/*ieuHr–, som diskuterats ovan, och IE *uHr–/*ueH₁r– ’vatten’^¹⁰.

7.1. Petits rekonstruktion *H₁euHr– (§1.4.3.) är sannolikt förenlig med både baltiska *jūr– ’hav’ och IE *uH₁r–/*ueH₁r– ’vatten’, om dessa former omtolkas som *H₁uH₁r–/*H₁ueH₁r–, men inte med armeniska jōwr ’vatten’ (§4.2.1.).

7.2. En möjlig lösning vore att analysera *iuHr–/*ieuHr– som en sammansättning bestående av *iu–/*ieu– + *uH₁r–. Den första komponenten verkar vara besläktad med en av två homonyma rötter:

7.2.1. *ieu– (< *H₁i̯-eu–^¹¹ – se EWAI II 420) ’att röra sig’ > khotansakiska gyūna–, jūna– ’rörelse, gång; gånger’, pashto yun, pl. yānə ’rörelse, gång, steg’, samt avestiska yaona–, om det betydde ’väg’ i stället för den traditionella översättningen ’plats’, och vediska yóni–, om det betydde ’färdväg, boning’ (ESIJ 4: 94–95; NEVP 100; Bailey 1979: 112; Lubotsky 1988: 38).

7.2.2. *ieu– ’att skilja åt’ > vediska yúcchati ’håller sig på avstånd, skiljer sig’, konj. ví yāvanta ’kommer att skilja åt’ etc., yutā-dveṣas– ’befriad från fiender’ (LIV 314; EWAI 2: 403–04; Turner 1966: #10442, 10497; MW 848, 852–53); yngre avestiska yūtā– ’åtskild’; medelpersiska: manikeiska jwd̄y, buddhistiska ywdt ’åtskild, delad’, parthiska ywd ’separat (från); utan’; modern persiska jūdā, baluchiska jītā, zazakiska jīyā, qohrudiska yadā ’separat’; pashto byal ’separat, annorlunda, åtskild’ etc. (Cheung 2007: 215–16).

7.2.3. Det finns en specifik indo-iransk term *iau(i)iā– som betecknar ’vattenlopp’, belagd i vediska yāvyā– ’bäck, flod, kanal’ [RV 8.98.8], ashkun yo ’bäck’, kati yū id. etc.; fornperisiska yau̯viyā– ’kanal’, zoroastrisk pahlavi ywd /jōy/, modern persiska jō(i) id., parachi žī ’rännill’ (EWAI 2: 405; ESIJ 4: 118–19; Turner 1966: #10442). Vattenloppen har varit i rörelse, som Bailey (1979: 112) exempelvis nämnde (jfr §7.2.1.), men de kan också skilja sina stränder åt, som Turner (1966: #10442) exempelvis föreslog (jfr §7.2.2.). Detsamma kan sägas om ett hav. Därför lyder den hypotetiska sammansättningen

^¹⁰ vediska vār–, yngre avestiska vāra– ’regn’; kilskriftlig luviska wā́rsa ’vatten’; latin ūrinārī ’doppa’; fornengelska wær ’hav’; fornnordiska vá́ri ’vätska, vatten’, úr ’väta, fuktighet’; fornpreussiska wurs ’damm’ etc. (NIL 715–17).

^¹¹ Formen *H₁ieu– representerar en utvidgning av roten *H₁ei̯– ’att gå’ (LIV 232–233), liksom *sreu̯– ’att flyta’ (LIV 588) gentemot *ser– > vediska sar– ’att springa, skynda’, pali sarati ’rör sig’; sogdiska hrt ’gick’, kurdiska har ’att gå’ (EWAI 2: 705–706; Blažek 2018: 74–76).

40

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Baltiska *jūrā-/- (i)jā̄- ’hav’ & *jaurā-/- (i)jā̄- ’våt jord, kärr, djupt vatten’

*iu–/*ieu– + *uH₁r– kan tolkas på två alternativa sätt: (i) ’rörligt vatten’; (ii) ’vatten som skiljer åt’.

7.2.4. Följande fråga är om samma sammansättning kan tillämpas på det galliska oronymet *Jurā?

7.2.4.1. Det kan verka paradoxalt, men sammansättningen *iu–/*ieu– + *uH₁r– med den hypotetiska betydelsen ’rörligt vatten’ skulle verkligen kunna beteckna berg, eftersom det är just i bergen som flodernas källor ligger. I de områden där de slaviska språken talas finns flera berg som kallas Tok, dvs. ’bäck’. Liknande ’vatten’-etymologier kan föreslås för sådana berg som Mons Abnоbae [Plinius den äldre, Naturalis historiae 4.79], i dag Schwarzwald, där Donau har sin källa. Oronymet kan representera den latinska anpassningen av galliska *moni̯os abnobi eller senare *abnobe ’bergskedja [rik på] floder’. Ett annat exempel kan vara det mytiska avestiska berget Harā–/Haraitī–, vars högsta topp Hū̆kairiia– är gudinnan Arduui Sūrā Anāhitas hem, hon som härskar över allt vatten [Yašt 5.121; 10.50; 10.88; 12.23–25] (Blažek & Šefčík 2011: 239–49). I Jurabergen finns källorna till flera floder som hör till Rhônes och Rhens avrinningsområden: Ain (→ Rhône), Allaine (→ Doubs → Rhône), Birs (→ Rhine), Doubs (→ Saône → Rhône), Loue (→ Doubs → Rhône), Orbe (→ Thielle → Rhine), Seille (→ Saône → Rhône), Venoge (→ Genèvesjön → Rhône).

7.2.4.2. Den andra semantiska tolkningen, ’vatten som skiljer åt’, är uppenbarligen inte tillämplig på berg. Men vi har tillgång till den modifierade sammansättningen *iu–/*ieu– + *H₂(o)r–, där den andra komponenten kan identifieras i kontinentalkeltiskan: cisalpinsk galliska *orom-bouui *{of} bergsbor^¹², rekonstruerad på grundval av olika varianter av den latinska gen. pl.: Oromobiorum / Orumboviorum / Orumbioiorum / Oromobiorum (Meid 1996: 13); keltiberiska [Peñalba de Villastar] *oros- (s-stam) i syntagmen eni.orosei̯ on/

¹² Se den tolkning som dokumenteras av Plinius, Naturalis historiae 3.124–125: oromobiorum stirpis esse comum atque bergomum et licini forum aliquotque circa populos auctor est cato, sed originem gentis ignorare se fatetur, quam docet cornelius alexander ortam a graecia interpretatione etiam nominis vitam in montibus degentium. in hoc situ interiit oppidum oromobiorum parra, unde bergomates cato dixit ortos, etiamnum prodente se altius quam fortunatius situm. ’Från Cato får vi också veta att Comum, Bergomum och Liciniforum samt några andra folk i trakten härstammade från Orombouii, men han erkänner att han inte känner till detta folks ursprung. Cornelius Alexander meddelar däremot att de kom från Grekland och tolkar deras namn som ’de som bor på bergen’. I detta område har Parra, en stad tillhörig Orombouii, gått under; från vilka enligt Cato folket i Bergomum härstammar. Dess läge visar än i dag att den låg på en högre, snarare än fruktbar, plats.’ Plinius den äldre: The Natural History, översatt av John Bostock & H.T. Riley, London: Taylor & Francis, 1855.

Straipsniai / Articles

41

VÁCLAV BLAŽEK

i berg’, dvs. ’montanus’, som gudens Lugus epitet (Meid 1996: 13). Besläktat kan vara ordet för ’gräns, gränslinje’ i insulär keltiska: medelirländska or m. ’gräns, gränslinje, yttersta gräns’ (DIL O–149); fornwalesiska (900-talet) or, modern walesiska ŏr ’gräns, gränslinje, kust, marginal, rand, brädd, strand, kant’ (GPC), korniska or f., pl. oryon, fornbretonska orion gl. ’oram’, medelbretonska euryen ’bord d’une fontaine’ (LEIA II 26; Pedersen I: 207; II: 51). Extrackeltiska kognater är t.ex. grekiska ὄρος ’berg, höjd’ [Il. 14.227; Od. 5.279], ὀρέστερος ’levande i bergen, bestående av berg’ [Il. 22.93; Od. 10.212]; hettitiska haršar/haršn- ’huvud, person, framsida, början’ < *H₃ersr̥, gen. *H₃r̥snós (Kloekhorst 2008: 314–315); gammalavestiska arašūua-, vediska r̥ṣvā- ’hög’ (EWAI 1: 262). I detta fall skulle sammansättningen *iu–/*ieu– + *H₃(o)r– + koll. *–eH₂ > galliska *Jūrā betyda *’berg som skiljer åt’, sannolikt både deras sluttningar och skogar.

SLUTSATS

8. De föregående delanalyserna gör det möjligt att formulera följande slutsatser:

8.1. I baltiska språk finner vi två kvasisynonymer som betecknar ’hav’, *jūra–, *jūr(i)ia– d:o och *mar(i)iā– ’hav, vik, lagun’. Om den senare termen betecknade ’grunt hav’¹³, bör den första ursprungligen ha betytt ’djupt hav’.

8.2. Den litauiska v̥rddhi-bildningen jáura, jáurė, jáuris ’våt, tung, ofruktbar jord; lerhaltig jord’, jáura eller jáuras ’kärr, djupt vatten’ kan förbindas med baltiska *jūr- ’hav’ ur ett semantiskt perspektiv genom betydelsen ’djupt vatten’, med hänsyn till den traditionella uppfattningen av kärr som bottenlösa.

8.3. Hydronymerna Jura (Narews avrinningsområde) & Jurin (Okaområdet) ligger långt från varje hav och därför bör deras ursprungliga betydelser vara ’djupt (vatten)’ eller ’sumpigt’. Detsamma kan föreslås för toponymen Ἰούρουνον, som Ptolemaios placerade söder om Östersjökusten. Kanske betecknade den en

¹³ Ursprungligen ’hav’ i allmänhet, utbrett i det ’gammaleuropeiska’ området: latin mare ’hav(-svatten)’; galliska more ’mare’ [Glossary of Vienne], forniriska muir, walesiska mōr ’hav’; gotiska marei ’hav’, mari-saiws ’sjö’, fornnordiska marr ’hav’, fornhögtyska mari, meri ’hav, sjö’; fornslaviska morje ’hav’. Den primära betydelsen ’hav’ i baltiska språk bekräftas av det baltiska lånet i baltoslaviska–finska *mere ’hav’, som diskuterats ovan (§1). Utanför detta område finns mindre säkra kognater med tämligen annorlunda semantik: hettitiska marmar(a)-, mammara- ’vattenmättad skog, igenvuxen sumpmark, våtmark, träsk, hed, kärr’ (Puhvel 2004: 79–80); armeniska mawr ’träsk’ (*mamr- <?*mar mr-, även om det alternativt kan förbindas med litauiska máuras ’slem, gyttja, lera’ etc. – se Džaukjan, Saradževa, Arutjunjan 1983: 128); ossetiska mal ’stillastående vatten’ < *māria– (Gamkrelidze, Ivanov 1984: 673, 943).

42

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Baltiska *jūrā–/–(i)iā̄- ’hav’ & *jaurā–/–(i)iā̄- ’våt jord, kärr, djupt vatten’

by vid någon djup sjö i Kashubiska sjödistriktet (Pojezierze Kaszubskie), t.ex. Jezioro Wdzydze: 14,55 km²; 69,5 m; eller i Drawskos sjödistrikt (Pojezierze Drawsko), t.ex. Jezioro Drawsko: 19,56 km²; 79,7 m.

8.4. Om fenno-permiska *jürs ’djup plats i vatten’ och fenno-volgaiska *järwä ’sjö’ representerar lån från de baltiska *jūrā–/–(i)iā̄ ’hav’ & *jaurā–/–(i)iā̄- ’kärr, djupt vatten’, kan de återspegla de mer ursprungliga betydelserna, kanske ’djupt vatten’ i allmänhet och ’djupt vattenmagasin’.

8.5. Det hypotetiska förbaltiska *jūr- ’djupt vatten’ är förenligt med armeniska յowr ’vatten’ och grekiska Εὔρος ’{gud över} sydostvinden’. Deras gemensamma urform var sannolikt snarare *iuHr-/ *ieuHr enligt Irslinger än *H₁euHr enligt Petit eller *eu’r enligt Derksen.

8.6. Båda hydronymerna från Östra Thrakien som noterats av Plinius, Juras och Zyras, kan vara besläktade, om de betecknade antingen djupa eller sumpiga floder.

8.7. Oronymen Jura syftar på berg som kännetecknas av en mycket brant sluttning mot Genèvesjön. Den kan därför mycket väl ha samma ursprung. Sambandet mellan betydelserna ’djup’ och ’hög’ diskuteras i §6.1.2. Adams (2013: 296) tillägger: ’det som är djupt när det betraktas uppifrån kan uppfattas som högt när det betraktas nedifrån’.

8.8. Den berättigade frågan om *iuHr–/*ieuHr– representerar en gammal sammansättning bestående av *uH₁r- ’vatten’, kan besvaras jakande om den första komponenten identifieras som verbet *ieu– (i) ’att röra sig’ eller (ii) ’att skilja åt’. Föreställningen om ’rörligt vatten’ är tillämplig på hav, floder och även berg, om de är platser där floder har sina källor. Den alternativa föreställningen om ’vatten som skiljer åt’ är också tillämplig på hav och floder, men sannolikt inte på berg. När det gäller Jura-bergen, som sannolikt återspeglar proto-keltiska *jūrā, kan den alternativa sammansättningen *iu–/*ieu– + *H₃(o)r- + *–eH₂– ’*berg som skiljer åt’ vara aktuell. Det är nödvändigt att framhålla att om sammansättningen accepteras med någon av dessa semantiska tolkningar, blir spekulationerna om ’djup’ kontra ’hög’ som diskuterats ovan (§6.1.2.) irrelevanta.

BIBLIOGRAPHY

ALEW – Altlitauisches etymologisches Wörterbuch 1: A–M, 2: N–Ž, unter der Leitung von W. Hock und der Mitarbeit von E. J. Bukevčiūtė und Ch. Schiller bearbeiten von R. Fecht, A. H. Feulner, E. Hill und D. S. Wodtko, 3: Verzeichnisse und Indices, unter der Leitung von W. Hock und der Mitarbeit vieler anderer bearbeiten von R. Fecht, Hamburg: Baar, 2015.

Bailey Harold W. 1979: Dictionary of Khotan Saka, Cambridge: University Press.

Straipsniai / Articles

43

VÁCLAV BLAŽEK

Bammesberger Alfred 1970: Litauisch lapė und lateinisch zolpēs. – Donum Balticum: To Professor Christian S. Stang on the occasion of his seventieth birthday, 15 March 1970, ed. V. Rūke–Draviņa, Stockholm: Almqvist & Wiksell, 38–43.

Beekes Robert S. P. 2010: Etymological Dictionary of Greek 1–2, Leiden, Boston: Brill.

Bednarczuk Leszek 1976: Zapożyczenia ugrofińskie w językach bałtosłowiańskich. – Acta Baltico-Slavica 9, 39–63.

Billy Pierre-Henry 1993: Thesaurus Linguae Gallicae, Hildesheim, Zürich, New York: Olms & Weidmann.

Blažek Václav, Šefčík Ondřej 2011: Oronyms derived from water? – Mons Abnobae and Haraiti. Historische Sprachforschung 124, 239–249.

Blažek Václav 2018: K pramenům řek indoevropských. – Vesper Slavicus. Sborník k nedožitým devadesátinám prof. Radoslava Večerky, ed. P. Malčík, Praha: Nakladatelství Lidové noviny, 58–80.

Būga Kazimieras 1959: Rinktiniai raštai 2, ed. Z. Zinkevičius, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

Cheung Johnny 2007: Etymological Dictionary of the Iranian Verb, Leiden, Boston: Brill.

Curtius Georg 1879: Grundzüge der griechischen Etymologie 5. unter mitwirkung von E. Windisch umgearb. aufl., Leipzig: Teubner.

Darms Georges 1978: Schwäher und Schwager, Hahn und Huhn: die Vṛddhi-Ableitung im Germanischen, München: Kitzinger.

Delamarre Xavier 2018: Dictionnaire de la langue gauloise. Une approche linguistique du vieux celtique continental, Paris: Éditions Errance.

Derksen Rick 2015: Etymological Dictionary of the Inherited Baltic Lexicon, Leiden, Boston: Brill.

Detschew Dimiter 1957: Die thrakischen Sprachreste, Wien: Rohrer.

DIL – Dictionary of the Irish Language. Based mainly on Old and Middle Irish Materials (Compact Edition), ed. E. G. Quin et al., Dublin: Royal Irish Academy, 1998.

Douglas Q. Adams 2013: A Dictionary of Tocharian B 1–2, Revised and Greatly Enlarged Edition, Amsterdam, New York: Rodopi.

Duridanov Ivan 1969: Thrakisch-dakische Studien. 1. Teil: Die thrakischund dakisch-baltischen Sprachbeziehungen. – Balkansko ezikoznanie 13/2, 1–104.

44

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Baltic *jūrā-/-(i)iā- ‘sea’ & *jaurā-/-(i)iā- ‘wet soil, bog, deep water’

Džaukjan Gevork B. 1967: Oč­erki po istorii dopis’mennogo perioda armjanskogo jazyka, Erevan: Izdatel’stvo Akademii nauk Armjanskoj SSR.

Džaukjan Gevork B., Saradževa Lûdviga A., Arutjunjan Covinar R. (eds.) 1983: Oč­erki po sravnitel’noj leksikologii armjanskogo jazyka, Erevan: Izdatel’stvo Akademii nauk Armjanskoj SSR.

ESIJ – Rastorgueva Vera S., Ėdel’man Dž. I. 2000–2011: Ėtimologičeskij slovar’ iranskix jazykov 1–4, Moskva: “Vostočnaja literatura”.

ESJS – Etymologický slovník jazyka staroslověnského 5, ed. E. Havlová, Praha: Academia, 1995.

EWAI – Mayrhofer Manfred 1986–2001: Etymologisches Wörterbuch des Altindoarischen 1–3, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

FEW – Walther von Wartburg et al. 1928–2003: Französischen etymologisches Wörterbuch: eine Darstellung des galloromanischen Sprachschatzes, Basel: Helbing & Lichtenhahn; Zbinden, Paris: H. Champion; Genève: Slatkine. Available at: https://apps.atilf.fr/lecteurFEW/index.php/page/view.

Fraenkel Ernst 1962–1965: Litauisches etymologisches Wörterbuch 2 Bde. (Indogermanische Bibliothek: 2. Reihe Wörterbücher), Heidelberg, Göttingen: Carl Winter Universitätsverlag, Vandhoeck & Ruprecht.

Gamkrelidze Tamaz V., Ivanov Vjačeslav V. 1984: Indoevropejskij jazyk i indoevropejcy. Rekonstrukcija i istoriko-tipologičeskij analiz prajazyka i protokul’tury, Tbilisi: Izdatel’stvo Tbilisskogo universiteta.

Georgiev Vladimir I. 1977: Trakite i texnijat ezik, Sofija: Izdatelstvo na Bălgarskata akademija na naukite.

GPC – Geiriadur Prifysgol Cymru. Available at: https://welsh-dictionary.ac.uk.

Greule Albrecht 2014: Deutsches Gewässernamenbuch. Etymologie der Gewässernamen und der dazugehörigen Gebiets-, Siedlungsund Flurnamen, Berlin, unter Mitarbeit von S. Hackl-Rößler, Boston: de Gruyter.

Hamp Eric P. 1972: Keltic dubro- ‘water’: the story of a lexeme. – Studies in Linguistics in honor of George L. Trager, ed. M. E. Smith, Hague, Paris: Mouton, 233–237.

Janakieva Svetlana 2009: Trakijskata xidronimija, Sofija: Akademično izdatelstvo “Prof. Marin Drinov”.

Kaibel Georg 1885: Antike Windrosen. – Hermes: Zeitschrift für klassische Philologie 20/4, 579–624.

Straipsniai / Articles

45

VÁCLAV BLAŽEK

Kloekhorst Alwin 2008: Etymological Dictionary of the Hittite Inherited Lexicon, Leiden, Boston: Brill.

LEIA II – Lexique étymologique de l’irlandais ancien 2: M–P, par J. Vendryès, Dublin: Dublin Institute for Advanced Studies, 1960.

Lejeune Michel 1972: Phonétique historique du mycénien et du grec ancien, Paris: Klincksieck.

LIV – Helmut Rix, Martin Kümmel, Thomas Zehnder, Reiner Lipp, Brigitte Schirmer 2001: Lexikon der indogermanischen Verben. Die Wurzeln und ihre Primärstammbildungen, Wiesbaden: Reichert.

LKŽ – Lietuvių kalbos žodynas, vols. I–XX, Vilnius: Mokslas, 1941–2002.

Lubotsky Alexander M. 1988: The System of Nominal Accentuation in Sanskrit and Proto-Indo-European, Leiden, New York, Köbenhavn, Köln: Brill.

Matasović Ranko 2009: Etymological Dictionary of Proto-Celtic, Leiden, Boston: Brill.

Mažiulis Vytautas 1981: Prūsų kalbos paminklai 2, Vilnius: Mokslas.

Mažiulis Vytautas 2013: Prūsų kalbos etimologijos žodynas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras.

ME – Mühlenbach Karlis, Endzelin Janis 1923–1932: Lettisch-deutsches Wörterbuch IV. Band, Riga: Herausgegeben vom lettischen Kulturfonds.

Meid Wolfgang 1996: Kleine keltiberische Sprachdenkmäler, Innsbruck: Innsbrucker Beiträge zur Sprachwissenschaft, Vorträge und Kleinere Schriften 64.

Meillet Antoine 1936: Esquise d’une grammaire comparée de l’arménien classique, Vienne: Imprimerie des P. P. Mekhitharistes.

Melchert H. Craig 1993: Cuneiform Luvian Lexicon, Chapell Hill, N. C.: self-published.

MW – Monier-Williams Sir Monier 1899 (reprint 1993): A Sanskrit-English Dictionary, Delhi: Motilal Banarsidass. Available at: http://www.sanskrit-lexicon.uni-koeln.de/cgi-bin/tamil/recherche.

NEVP – Morgenstjerne Georg 2003: A New Etymological Vocabulary of Pashto, ed. J. Elfenbein, D. N. MacKenzie, N. Sims-Williams, Wiesbaden: Reichert.

NIL – Wodtko Dagmar S., Irslinger Britta, Schneider Carolin 2008: Nomina im Indogermanischen Lexikon. (Indogermanische Bibliothek, Reihe 2: Wörterbücher), Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

46

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Baltic *jūrā-/-(i)iā̄- ‘sea’ & *jaurā-/-(i)iā̄- ‘wet soil, bog, deep water’

Nobbe C. F. A. (ed.) 1966: Claudii Ptolemaei Geographia, Hildesheim: Olms.

Olsen Birgit A. 1999: The Noun in Biblical Armenian. Origin and Word-Formation, Berlin, New York: de Gruyter Mouton.

Orel Vladimir 1998: Albanian Etymological Dictionary, Leiden, Boston, Köln: Brill.

Otkupščikov Jurij V. 2004: Drevnjaja gidronimija v bassejne Oki. – Balto-slavjanskie issledovanija 16, 83–114.

Pedersen Holger 1909–1913: Vergleichende Grammatik der keltischen Sprachen, 2 vols: I. Einleitung und Lautlehre, II. Bedeutungslehre (Wortlehre), Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht.

Petit Daniel 2010: Untersuchungen zu den baltischen Sprachen, Leiden, Boston: Brill.

Przybytek Rozalia 1993: Ortsnamen baltischer Herkunft im südlichen Teil Ostpreußens, Stuttgart: Steiner.

Puhvel Jaan 2004: Hittite Etymological Dictionary, vol. 6: Words beginning with M, Berlin, New York: de Gruyter Mouton.

Rejzek Jiří 2015: Etymologický slovník, 3. (2. přeprac. a rozšíř.), Praha: Leda.

Rozwadowski Jan 1948: Studia nad nazwami wód słowiańskich, Kraków: Nakładem polskiej Akademii umietności.

Schmidt Rüdiger 1981: Grammatik des Klassisch-Armenischen mit sprachvergleichenden Erläuterungen, Innsbruck: Institut für Sprachwissenschaft der Universität Innsbruck (Innsbrucker Beiträge zur Sprachwissenschaft, Bd. 32).

Schwyzer Eduard 1939: Griechische Grammatik auf der Grundlage von Karl Brugmanns Griechischer Grammatik, 1. Band, München: Beck.

SKES – Suomen kielen etymologinen sanakirja, ed. Y. H. Toivonen et al., Helsinki: Suomalais-Ugrilainen seura, 1955–1981.

Smoczyński Wojciech 2018: Lithuanian Etymological Dictionary, ed. A. Holvoet, S. Young, assist. W. Browne, Berlin, Bern, Bruxelles, New York, Oxford, Warszawa, Wien: Peter Lang.

Solta Georg R. 1960: Die Stellung des Armenischen im Kreise der indogermanischen Sprachen, Wien: Mechitharisten-Buchdruckerei.

Starke Frank 1990: Untersuchung zur Stammbildung des keilschrift-luwischen Nomens, Wiesbaden: Harrassowitz.

Thomsen Vilhelm 1890: Beröringer mellem de finske og de baltiske (litauisk-lettiske) Sprog, Kobenhavn: Dreyer.

Straipsniai / Articles

47

VÁCLAV BLAŽEK

Tomaschek Wilhelm 1894: Die alten Thraker: eine ethnologische Untersuchung II: Die Sprachreste 2: Personen und Ortsnamen. – Sitzungsberichte der Philosophisch-historischen Classe der Kaiserlichen Akademie der Wissenschaften 131.1, Wien: Österreichischen Akademie der Wissenschaften, 1–103.

Toporov Vladimir N. 1975–1980: Prusskij jazyk: slovar’ (A–D), (I–K), Moskva: Nauka.

Trautmann Reinhold 1910: Die altpreussischen Sprachdenkmäler, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht.

Turner Ralph L. 1966: A Comparative Dictionary of the Indo-Aryan Languages, Oxford: University Press.

Udolph Jürgen 1990: Die Stellung der Gewässernamen Polens innerhalb der alteuropäischen Hydronymie, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

UEW – Uralisches etymologisches Wörterbuch, ed. K. Rédei, Budapest: Akadémiai Kiadó, 1986–1988.

Vanagas Aleksandras 1981: Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas, Vilnius: Mokslas.

Vries Jan de 1962: Altnordisches etymologisches Wörterbuch, Leiden: Brill.

Wachter Rudolf 1987: Altl ateinische Inschriften. Sprachliche und epigrafische Untersuchungen zu den Dokumenten bis etwa 150 v. Chr., Bern, Frankfurt am Main, New York, Paris: Lang.

Walde Alois, Hofmann J. B. 1954: Lateinisches etymologisches Wörterbuch, vol. 2, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

Winkler Gerhard 1988: C. Plinii Secundi Historiae Naturalis, Libri III/IV, Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft.

Acknowledgement

The present study was prepared thanks to the support of the Specific Research Fund of Masaryk University, Nr. 2817. I am grateful to John D. Bengtson and Stefan Zimmer for their comments and correction of English. My thanks also belong to Alexander Nikolaev for his mention of the Greek data and to two anonymous referees for their useful comments.

48

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Baltic *jūrā–/(i)ijā– ‘sea’ & *jaurā–/(i)ijā– ‘wet soil, bog, deep water’

Baltų *jūrā–/(i)ijā– ‘jūrą’ ir *jaurā–/(i)ijā– ‘šlapias dirvožemis, pelkė, gilus vanduo’

SANTRAUKA

Straipsnyje analizuojama proto-baltų šaknis *jūr-. Ji paliudyta lietuvių kalbos žodyje jūra f., pl. jūros; var. jūria f., pl. jūrios ir jūrė f., pl. jūrės ir lat. jūra arba jūra ‘jūra; didelis vandens telkinys; ežeras’, dial. jūre, jūris (ME II 122), kuršininkų jūr(e) f. ‘jūra’. Šios formos atitinkamai gali būti sietinos su proto baltų *jūra–, *jūria–, *jūri̯ā–. S. prūsų lurīay [Elbingo žodynas 66: ‘Mer’] = nom. pl. *jur’ai ir iurin [Enchiridion] ‘jūra’ = acc. sg. *jur’an atspindi protobaltišką formą *jūriā–. Nagrinėjamajai šakniai giminiški ir liet. jūra, jūrė, jūris ‘šlapia, sunki, nederlinga dirva; dirvožemis su moliu’, jūra arba jūrās ‘pelkė, gilus vanduo’, būdvardis jūrus ‘pelkėtas’, atspindintys šaknies *jūr– vṛddhi– darybos tipą *jaur–su panašiais vardžodominiais plėtiniais. Nagrinėjamasis žodis yra gana plačiai paliudytas Lietuvos ir Latvijos hidronimijoje, taip pat ir už rytinio Baltijos regiono teritorijos ribų, pavyzdžiui, Jura (Narevo intakas, pirmasis paminėjimas 1426 m.) ir Jurin (dvi griovos Maskvos upės baseine), pastarasis atitinka liet. jaurýnas ‘pelkėta vieta’. Pirmasis rašytinis galimai baltiškos šaknies *jūro darinio paminėjimas gali būti atpažįstamas vv. ‘loúrquovov’, lokalizuojamo į vakarus nuo Vistula upės žiočių ir į rytus nuo Viadua upės žiočių, kuris fiksuotas vadinamame Ptolemajaus Geografijos rankraštyje Rt [2.11.27.] (II a.). Abu baltų variantus *jūr– & *jaur– pasiskolino Permės finai – *jürs ‘gili vieta vandenyje’ ir Volgos finai – *järwä ‘ežeras’. Kitose indoeuropiečių kalbose patikimai paliudytas tik vienas gimin iškas žodis – armėnų jowr ‘vanduo’. Esama galimybės jį sieti su s. graikų Εὔρος ‘Pietryčių vėjo {dievas}’. Šiuo atveju galima rekonstruoti bendras protoformas *iuHr– ir *ieuHr–. Pateikiamos ir dvi perspektyvios Plinijaus Vyresniojo iš istorinės Trakijos užrašytos hidroniminės paralelės: Zyras, galbūt dabartinė Batovska reka Dobrudžoje, ir Iuras, dabar galbūt upė Karaagač (Pietų Bulgarija). Problemiškesnis siejimas su galų oronimu Mons Iura. Siūlomas naujas etimologinis sprendimas – formą *iuHr–/*ieuHr– galima analizuoti kaip seną junginį, sudarytą iš *ieu– (i) ‘judėti’ arba (ii) ‘atskirti’ ir *uHr̥– ‘vanduo’.

Įteikta 2021 m. kovo 15 d.

VÁCLAV BLAŽEK

Department of Linguistics and Baltic Studies Masaryk University Nováka 1, CZ–60200 Brno [email protected]

Straipsniai / Articles

49