Tankar om den store språkforskaren och terminologen Jonas Jablonskis med anledning av 150-årsdagen av hans födelse

STASYS KEINYS

Institutet för litauiska språket

Utan Jablonskis läroböcker och hans ständiga och skickliga rättelser skulle det ju vara svårt att ens föreställa sig vilket litterärt språk vi skulle ha i dag och hur det skulle låta i skolan och i det offentliga livet.

Jonas Palionis

Foto ur familjen Jablonskis arkiv.

I slutet av själva året 1930, Vytautas den stores år, skulle Jonas Jablonskis (K. Obelaitis, Petras Kriaušaitis, Rygiškių Jonas) hedras på sin sjuttioårsdag, den 30 december. Men denna viktiga, kanske avgörande, milstolpe i en människas liv fick högtidlighållas utan jubilaren själv – på eftermiddagen söndagen den 23 februari samma år gick ”vår största skapare av det gemensamma språket”, ”den store språkets man”¹ bort för evigt

¹ Så beskrev J. Jablonskis redaktören Pr. Skardžius, när han meddelade den sorgliga nyheten i det första häftet (s. 5) av tidskriften Kalba, som hade börjat ges ut för det gemensamma språket.

80 S. Keinys | Mintys apie didelį kalbininką ir terminologą Joną Jablonskį 150-tų...

Efter vilan, på eftermiddagen den 25 februari, efter att ha vakat ett dygn i Kaunas basilika, begravdes den avlidne på den panteonliknande kyrkogården vid Vytauto prospekt, inte långt från Kazimieras Jaunius, Kazimieras Būga och andra av nationens stora män².

J. Jablonskis insatser för vårt språk och vår språkvetenskap var så stora att han redan under sin livstid kallades den skrivna litauiska språkets (så kallades då det gemensamma språket) fader. Så benämndes han i K. Būgas handskrivna framställning från 1922, undertecknad av K. Būga, Vincas Krėvė-Mickevičius och Eduardas Volteris, om att utnämna J. Jablonskis till hedersprofessor vid Litauens universitet (Piročkinas 1978: 145). Denna hederstitel förekommer också i den andra tidskriftshäftet Språkets nummer, tillägnat den avlidnes minne, i den dåvarande republikpresidenten Antanas Smetonas, en före detta elev till honom, minnesanteckningar. Där står: ”J. Jablonskis är inte bara fader till vårt gemensamma, skrivna språk, utan också det litauiska folkets främste väckare. Hans liv är alltså intressant inte bara för språkvetaren, utan också för politikern och forskaren av vår nationella återfödelse. När han började sitt arbete fann han ett mycket litet antal litauer som var nationellt medvetna, och ännu färre bildade människor – intellektuella. Här och där³ lyste de som Sankt Johannes små lysmaskar i en mörk natt” (Smetona 1930: 37).

Det råder inte minsta tvivel om att J. Jablonskis tillhörde, tillhör och kommer att tillhöra den skara människor som under den nationella pånyttfödelsens tid uträttade mest, var och en på sitt område och alla med gemensam beslutsamhet, hängivenhet, arbete och livsoffer. Det är ingen tillfällighet att han ofta nämns och jämförs med pånyttfödelsens stora gestalter. Neuropatologen, doktor Viktoras Vaičiūnas, poeten Judita Vaičiūnaitės far, inledde sina minnen med att berätta att J. Jablonskis, när han för första gången fördes till krigssjukhusets neurologiska klinik 1927, ”lades i samma sal där Jonas Basanavičius, salig i åminnelse, hade legat 1924” (Vaičiūnas 1930: 66). Det var kanske ingen tillfällighet att prelaten Jonas Mačiulis, den store pånyttfödelsens skald Maironis, fick hålla sorgemässan för den avlidne. Och på kyrkogården höll republikens president avskedstalet, vid sidan av många andra framstående talare (Merkelis 1930: 36).

J. Jablonskis är en av våra mest framstående pedagoger (många inom vetenskap, kultur, politik och andra områden i den återupprättade självständiga staten var stolta över att vara hans elever eller studenter, även årtionden senare), pressmedarbetare ända sedan Aušra (senare även anställd där under en tid), kämpa-

² Ett kvartssekel senare, då jag var språkvetarstudent, brukade jag varje gång gå till våra stora språkforskares gravar för att besöka dem innan jag bytte till tåget mot Vilnius. Senare, när kyrkogården avvecklades, flyttades de till Petrašiūnai.

³ Stavningen och språket i citat och exempel har inte redigerats i artikeln.

Terminologija | 2010 | 17

81

försvarare av det litauiska språkets rättigheter och samhällsdebattörer. Hans förtjänster för vår skönlitteratur är stora – han ägnade mycket av sin tid åt redigering och rättelser av Žemaitės och andra författares verk, och ibland även åt arbetet och besväret med att trycka dem.

När J. Jablonskis 1893 kom till Mintauja (på lettiska Jelgava) för att arbeta som lärare i klassiska språk vid gymnasiet blev han snart känd också som en man som ägnade sig åt vetenskapligt arbete. Den lettiska språkvetaren Ina Druviete skrev i sin monografi om Kārlis Mīlenbahs att det ovanliga exemplet med den yngre kollegan J. Jablonskis vid dåtidens gymnasier kanske uppmuntrade denne lettiske pedagog att frimodigare göra sin röst hörd inom språkvetenskapen, och att Jablonskis försåg Mīlenbahs med böcker och var en källa till kunskap om litauiska dialekter och det litauiska livet (Druviete 1990: 35). Å andra sidan hade också J. Jablonskis själv mycket att lära av det betydligt livligare lettiska kulturlivet, som inte var hämmat av pressförbudet, och av arbetet med att normera språket.

Man får inte glömma under vilka fruktansvärt svåra omständigheter J. Jablonskis tog sig an arbetet med att skapa ett gemensamt språk. Språket och nationen, nedvärderade och föraktade av egna förfrämligade landsmän och av främlingar, utan någon ljusning och på väg mot undergång, utestängda från kultur och vetenskap; en nation utan ens en grundskola på sitt eget språk, förföljd och straffad för att inneha och läsa någon som helst skrift med latinska bokstäver, med person- och ortnamn som poloniserades, russifierades och germaniserades. Sådan var människorna i Litauens vardag under Jablonskis barndom och ungdom. Själv var han för somliga Jan Jablonski och för andra Иван Осипович Яблонский [Ivan Osipovič Jablonskij], född i församlingen Vladislavovas (som Naumiestis då officiellt kallades) (Piročkinas 1974: 36–38). Före Jablonskis språkarbete hade Aušra redan väckt den litauiska identitetskänslan hos många läsare, stärkt kärleken till det egna språket och visat hur viktigt och nödvändigt det var för hela nationens liv, men hade i huvudsak inte gått utöver sociolingvistiska resonemang om språkets ställning.

J. Jablonskis språkvetenskapliga arbeten och all hans verksamhet med anknytning till språket har ett bestående värde, eftersom de inleder en ny, vetenskapligt grundad period i skapandet och utvecklingen av det gemensamma språket. Trots att han hade goda kunskaper i klassiska språk och var elev till de ryska historisk-komparativa språkvetenskapens ledande gestalter från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, såsom Fylipas Fortunatovas och Fiodoras Koršas, av vilka han lärde sig mycket och inspirerades att studera litauiska, ägnade sig J. Jablonskis åt synkrona språkstudier, åt att leda det förebildliga gemensamma (skrivna) språket in på rätt väg eller, med Arnoldas Piročkinas målande formulering, åt att röja en stig genom språkets djungel (Piročkinas 1978: 14), det vill säga åt arbetet med att skapa, normera och utveckla språket, och förde det därmed in i sin mognadsperiod. I själva verket

82 S. Keinys | Mintys apie didelį kalbininką ir terminologą Joną Jablonskį 150-tų...

Det finns inget område inom det gemensamma språket där J. Jablonskis inte har lämnat tydligt synliga spår. Han var dessutom den förste som drev arbetet inom mer än ett av dessa områden och har i många avseenden inte överträffats. Detta uppmärksammades av Pranas Skardžius i artikeln ”J. Jablonskis”, publicerad på den första årsdagen av lingvistens död. Han skrev att Jablonskis skarpa språkkänsla och förmåga att ”skilja agnarna från vetet i språket” gjorde att han ”före andra kunde urskilja många av vårt språks lagar och tillämpa dem på det gemensamma språket; därför kunde han först lägga grunden till vår terminologi, syntax och skriftspråk i allmänhet” (Skardžius 1931: 9).

Således lade J. Jablonskis, utöver en mängd andra insatser, först också grunden till vår terminologi. Visserligen skulle nog mer än en invända och erinra om att grunden till vår skriftliga terminologi – såväl själva termerna som deras system – började läggas redan på 1500- och 1600-talen, och att även senare århundradens skriftställare arbetade med den. J. Jablonskis trädde in på detta område av det praktiska språkarbetet i slutet av 1800-talet, det vill säga nästan tre och ett halvt sekel efter Martynas Mažvydas bok, vars titelblad lyder: ”Katechismusa prasty Szadei, Makslas skaitima raschta yr giesmes del kriksczianistes bei del berneliu iaunu nauiey sugulditas Karaliavczvi VIII dena Meneses Sausia, Metu vszgimima Diewa M. D. XLVII. Soli Deo gloria”. Därför är det riktigare att säga att Jablonskis lade grunden till terminologin i vårt nutida gemensamma språk: både genom att forma en i huvudsak alltjämt oförändrad uppfattning om vad terminologi bör vara, hur den skapas och varifrån den hämtas, och genom att utveckla och ordna termer inom olika områden, vid behov själv bilda dem och hjälpa andra att göra det.

J. Jablonskis började arbeta med terminologi redan från början av sitt språkarbete, eftersom man inte kan lämna fackspråket och arbetet med att skapa och förbättra dess terminologi därhän när man lägger grunden till det nutida gemensamma språket – hela nationens viktigaste enande kommunikationsmedel – och gör det likvärdigt med de språk som utvecklats sedan tidigare, både i fråga om dess roll och dess uttrycksmöjligheter. Det är därför inte förvånande att han redan i sin första artikel med rubriken ”Kalbos dalykai”, publicerad 1892 i Varpe, bland annat visade att orden och termerna tardyti, tardymas och tardytojas var korrekta, föreslog att man skulle använda orden valdininkas, viršininkas, prekymetis, velionis i stället för hybriden urėdninkas, den kalkerade formen met­turgis och lånordet nabašnikas; han rekommenderade att det felaktigt bildade ordet rašėjas skulle ersättas med de korrekt bildade orden rašytojas och raštininkas, med olika betydelser, försvarade de lånade termerna redaktorius och gubernija och kritiserade de ord som man i stället försökte använda som påstått litauiska: rėdytojas, rėdyba, med flera.

Terminologija | 2010 | 17 83

med mera (JR IV 12–18). Den store språkfrämjaren förbättrade på ett meningsfullt sätt många termer, till och med när han rättade sådant som inte alls hörde till en ordbok. I en artikel från 1927 om språket i tidningen Ūkininko patarėjo, ”Ir vėl laikraštinės kalbos dalykai”, ändrade han exempelvis, i ett avsnitt om syntaktiska korrigeringar, participet i uttrycket importuoti veisliniai paukščiai till det litauiska adjektivet atvežtiniai, och gjorde biodlingstermen magazininiai rėmai tydligare och mer litauisk: sandėliniai avilio rėmai (JR V 165–167). Därmed visade han också att man bör skriva så begripligt och därmed så litauiskt som möjligt för landsbygdens människor, och inte bara för dem. Många termer rättades också i artikeln ”Laikraštinės kalbos dalykai”, publicerad i det sista av de tidigare nämnda häftena från 1930, det första numret av Kalbos, till exempel: dvasiškija, dvasiškiai (= dvasininkai), kariškiai (= kariai), kanoniškos teisės (= kanonų, kanoninės teisės), konkordato pildymas (= konkordato vykdymas), labdaringa draugija (= labdarių, labdaros draugija), patriotinis auklėjimas (= patriotiškas auklėjimas), susilaikymas nuo balsavimo (= nebalsavimas) med mera (JR V 223–225).

I sina språkartiklar och kortare inlägg samt recensioner av läroböcker och andra publikationer rättade J. Jablonskis under nästan fyra decennier mer än tusen termer. Han rensade vår terminologi från barbarismer och andra onödiga lån, hybrider och kalkeringar, från oklara och ogenomskinliga ord och nybildningar som därför var olämpliga som termer, och från felaktigt bildade avledningar. Samtidigt föreslog han minst lika många termer i dessa skrifter och andra arbeten; uppenbarligen blev den största delen av hans förslag fast förankrad i vår terminologi och utgjorde i flera fall dess kärna. Med de termer han föreslog, och med kommentarer och förklaringar som inte var så sällsynta som man ofta säger – ibland kortfattade, men vid behov också utförliga – lärde han sina läsare att i första hand hämta termer från människors levande språk eller, om det behövdes, att bilda dem på det sätt som människor vanligen bildar ord. Ingen kommer någonsin att kunna räkna hur många och vilka termer han rättade och föreslog muntligen för människor inom de mest skilda områden, som sökte hans råd eller hjälp.

En mycket värdefull del av den store terminologens arv är skolan för gemensamt arbete. Ett gediget och fruktbart terminologiarbete är nämligen omöjligt utan kunskap om ämnet, ja, god insikt i det, och utan utmärkta språkkunskaper och känsla för språkets egenart. Därför kan en ensam person oftast inte åstadkomma särskilt mycket på detta område. Det är dessutom mycket nyttigt att diskutera och överväga föreslagna termer mer ingående, så att de passar inte bara dem som väljer eller bildar dem. J. Jablonskis tycks ha tyckt om att samråda om terminologiska frågor både med specialister inom andra områden och med språkforskare.

84 S. Keinys | Mintys apie didelį kalbininką ir terminologą Joną Jablonskį 150-tų...

Detta framgår av de sammankomster om religiöst språk, syntax och andra termer som hölls i början av 1900-talet. Under första världskriget – som då kallades det stora kriget – diskuterade och antog litauiska lärare vid de skolor för litauiska krigsflyktingar som verkade i den ryska staden Voronezj (undervisningen där bedrevs på ryska) termer för olika skolämnen, samtidigt som de förberedde vägen för framtida litauiska skolor och utarbetade litauiska läroböcker. Jablonskis uppmanade dem också att göra detta; han hade själv sammanställt läseboken Vargo mokyklai, Mūsų žodynėli, skrivit Lietuvių kalbos gramatiką, som utgavs i Vilnius 1919, och översatt en aritmetiklärobok. Av deltagarnas minnesanteckningar framgår att den främste verksamme och ledaren var läraren J. Jablonskis (se Mašiotas 1930: 48, Žemaitis 1956: 34–36; för en utförligare redogörelse, se Piročkinas 1978: 136–139).

Det terminologiarbete som utfördes i Voronezj och förmodligen även tidigare framgår i viss mån av det tidigare nämnda Mūsų žodynėlis. Vargo mokyklos⁴ priedėlis, som utgavs i staden 1918 och sammanställdes (i ordlistan står det ”samlades in”) av Rygiškių Jonas – J. Jablonskis mest omtyckta pseudonym efter pressfrihetens återinförande. Förutom andra ord innehåller denna ordlista en stor samling termer från olika områden. Den största delen av dem har blivit fast förankrad i vårt gemensamma språk och är sedan skoltiden välkänd för och vid behov använd av i stort sett alla människor i Litauen. En hel del av termerna har dessutom fått fäste i stället för så kallade internationella ord (och termer). Här följer ett litet urval termer ur ordlistan, där Jablonskis skrifter är den tidigaste eller en av de tidigaste källorna som anges i den stora Lietuvių kalbos žodyne: akìratis ”горизонтъ”, ántspaudas ”печать”, apýskaita ”отчетъ” (Dabar pajamų ir išlaidų a p y š k a i t ą rašau), ašigalis ”полюсть (земли)”, atèminys ”вычитаемое”, atimtìs ”вычитание (veiksmas)”, atógraža ”тропикъ”, atóstogos ”отпускъ (для отдыха), каникулы”, àtšvaitas ”рефлекторъ”, ãtvaizdas ”портретъ”, bendróvė ”товарищество, общество”, braižýba ”черчение (menas)”, braižìklis ”kuo braižoma, brėžtukas”, brėžinỹs ”чертежъ”, dabità ”франтъ”, daigýnas ”питомникъ”, dalýba ”дѣленіе (veiksmas)”, dalìklis ”дѣлитель (veiksmo skaičius)”, dalinỹs ”дѣлимое”, dalmuõ ”частное (veiksmo skaičius)”, daugýba ”умноженіе (veiksmas)”, daugìklis ”множитель (veiksmo skaičius)”, dauginỹs ”множимое”, deguonìs (dẽguonì) ”кислородъ”, dienóvidinis ”меридіанъ”, dùjos ”газы, газъ”, eilėraštis ”стихотвореніе”, esmẽ ”суть, сущность”, grýnan glis ”углеродъ”, įstaiga ”учрежденіе” (mokslo, darbo į s t a i g a), kainóraštis ”прейскурантъ”, kū́ryba ”(dailės) daryba;”

⁴ Vargo mokyklai. Būrelio mokytojų rinktinys kalbos mokslo reikalui är en läsebok i två delar, sammanställd av J. Jablonskis. Den första upplagan utkom i S:t Petersburg 1916.

Terminologija | 2010 | 17 85

”творчество“ (tautos, liaudies kūryba), glaciär ”глетчер“, liemenė ”жилет“, lyginamasis svoris ”удѣльный вѣсъ“, lyginys ”половина уравнения“, mąstas ”масштабъ“, púovada ”участокъ“, pasakėčia ”басня“, patvarà ”выдержка, стойкость“, piešinys ”рисунокъ; очеркъ (Piešinių piešia; anglių piešinys)“, pieštukas ”карандашъ“, plunksninė ”пеналъ“, pósakis ”оборотъ, конструкція (pasakymas)“, pusiaújas ”экваторъ“, raštuõ ”письменный знакъ“, reiškinys ”явление, выражение (Kalbos, elektros reiškinys ne kiekvienas pastebi. Algebros reiškinys)“; sándauga ”произведение (veiksmo skaičius)“, sąsiuvinis ”тетрадь“, sąskaita ”счетъ“, savidaldybė ”самоуправление“, sąvoka ”понятие“, skaitiklis ”числитель“ (trupmenos skaitiklis), skaitmuõ ”цифра“, spaudinys ”leйдинys, kas spaudžiama (išspausdinta)“, speigìratis ”полярный кругъ“, sudėtis ”сложение; составъ“, tapatýbė ”тождество“, tapýba ”живопись“, tapinys ”kas tapoma, nutapyta“, teptùkas ”кисточка, кисть“, trùpm ena ”дробь“ (trupmenos paprastosios ir dešimtainės), tvarkiklis ”регуляторъ“, vadyba ”вѣломство“ (Kelių vadyboje tarnavo), vaizduotė ”воображение“, vandenėlis ”водородъ“, vardiklis ”знаменатель“ (trupmenos vardiklis), žemýnas ”материкъ“ och žiedinys ”гончарное изделіе“. Snart kom inte bara denna term in i läroböcker i matematik och andra ämnen som redan gavs ut i Litauen, utan också i terminologiska ordlistor och samlingar.

För att lära känna uppkomsten av vår nuvarande terminologi är också den ordlista viktig som ingår i Samuel Smailso översatta häfte, utgivet 1924, Pareiga ir tiesumas. Där förklaras ”omkring tvåhundra språkord och uttryck som inte alltid är enkla för läsaren och som används i detta och andra skrifter av samma slag” (s. 34). Det rör sig främst om etiktermer och etiska ord. Här återges också, liksom ur Mūsų žodynėlio, ett urval av termer ur denna ordlista, till exempel: asmenybė (asmenybė) ”Persönlichkeit; ličnost“, bėydis, -dė ir bėydiškas, -ka ”utan fel, felfri, utan brister“ (jis beydis, beydiškas ir visas jo gyvenimas), dorópročiai, -čių ”goda vanor (moral)“, doróvė ”Sittlichkeit; moralność; nravstvennost’“, garbėtroška (och garbėmyla) ”äregirig (ärebegärlig), en person som strävar efter ära; äregirighet, ärelystnad; ehrgeiziger Mensch, Ehrgeiz; čestoliubivec, -liubije“⁵, įtaiga ”Einflüsterung, Eingebung; vnušenije (įteigimas)“, nedoróvė ”Unsittlichkeit; niemoralność; beznravstvennost’“, núotaika ”Gemütsstimmung;”

⁵ För övrigt har Lietuvių kalbos žodynas inte tagit med ordet garbánōris, -rė med varianten garbanōris, som förekommer i början av förklaringen till garbėtroškos och i bruksexemplen. Inte heller har den första accentuationsvarianten som anges i denna ordlista, asmenybė, tagits med i någon av de två utgåvorna av första bandet.

86 S. Keinys | Mintys apie didelį kalbininką ir terminologą Joną Jablonskį 150-tų...

”raspolōženije ducha“, pareigininkas, –kė ”en person som förmår (och är van vid) att sköta sina åligganden“ (P a r e i g i n i n k a s ser till att också andra sköter sina åligganden ordentligt)⁶, patvara ”förmågan att uthärda länge“, pótroškis ”stor önskan (begär) efter något“, prieraiša ”Anhänglichkeit; priviazan­nost’“, šántūra, šántūris ”Enthaltsamkeit; vozderžanije, vozderžnost’, vozderžannost’ (avhållsamhet)“, šántvarka ”Verfassung, Ordnung; stroj, ustrojstvo“, savištaba ”Selbstbeobachtung; samonabliudenije“, tėvynėtis, –tė ”Landsmann…; sootečestvennik, –nica; en person från samma hemland (samma trakt som någon annan)“, valdýsena ”Regierungsform; sposob pravlenija“, visuomenininkas, –kė ”samhällsaktör“, žemietis, –tė ”en person från samma land, samma trakt som någon annan; Landsmann; zemliak, zemec“.

Det finns ingen anledning att betvivla att J. Jablonskis i hög grad har bidragit till att orden i de båda nämnda ordlistorna kommit in i vårt standardspråk och dess terminologi och blivit etablerade där. Det är svårare att fastställa vilka av orden som verkligen är hans egna bildningar. Men för den som väl känner till lingvistens språkvetenskapliga och andra skrifter står det klart att han var en stor, ja, på den tiden den främste ordsmeden. Detta berodde på hans ständiga strävan att verkligen lära känna dialekterna och talspråksvarieteterna, folkdiktningen och de bästa författarnas språk grundligt och ingående, och därmed på hans enastående känsla för det litauiska i språket – den så kallade språkandan – under omständigheterna i hans samtid, särskilt under 1900-talets första decennier. Han förmådde också urskilja många främmande ord och ”en hel del företeelser som förorenar våra människors språk”, för att med förordet till Lietuviškos kalbos gramatikos. Rašytojams ir skaitytojams vadovėlio (1901) ord uttrycka det, skilja språkets ogräs från vetet, eftersom ”grammatiker endast bör använda vetet i människors språk” (Kriaušaitis 1901: 1). Hans gedigna filologiska utbildning och kunskaper i de klassiska språken och mer än ett modernt språk var till stor hjälp i detta. J. Jablonskis ägnade hela sitt liv som språkvetare åt att lära känna språket så grundligt som möjligt och genom vetenskapliga metoder känna igen dess ogräs. Därför passade hans ordval och de ord han föreslog allt bättre för att beteckna de begrepp de avsåg, så att det inte är lätt att säga om det var ord han hade hört någonstans, påträffat i skrifter eller själv bildat. De flesta har inga tydliga individuella särdrag, och inte ens uppenbara avledningar verkar vara nybildningar. Dessa ord finns inte bara samlade i de ordlistor han själv sammanställde, utan också utspridda i hans omfattande skrifter om såväl språkfrågor som andra områden och samhällslivets företeelser; till sist är detta

⁶ I detta ord har betydelserna ”en person med åligganden” och dagens pareigūno uppenbarligen sammanfallit.

Terminologija | 2010 | 17 87

i översättningar som redigerats av andra, i andra skrifter eller muntligen till dem som frågade eller bad om råd.

Hur tydligt, enkelt och levande J. Jablonskis skrev till människor framgår utmärkt av hans lilla bok Kolera artinas – pasisaugokite!⁷, utgiven 1908 som bilaga till tidningen Vilties (Merkelis 1931: 24), varifrån de två utdragen nedan är hämtade.

1) Kolera är en fruktansvärd asiatisk sjukdom. Från Asien, sitt hemland, kommer den ibland också till Europa och skördar dess människor. Den skördar människor i Litauen, visserligen inte ofta, men den har gjort det ganska länge. Sedan den började besöka vårt land har det gått närmare hundra år... (s. 1).

2) Hur känner man igen kolera? En person som insjuknat i kolera får diarré, magen sätter i gång. Avföringen blir allt lösare och kommer allt oftare. Dessutom börjar personen kräkas, och benen drabbas av kramper. Smärtorna tilltar; personen står inte ut längre och skriker högt. Några timmar går, och den sjuke förändras helt: ögonen sjunker in, näsan blir spetsig, hela kroppen ser mycket mager ut; huden blir blå och kall. Den sjuke törstar, men kan inte dricka, eftersom allt han får i sig genast kräks upp igen (s. 3).

Bara någon enstaka stavningsform (formerna piauna, mūsų, skystyn, akis skrivs nu pjauna, mūsų, skystyn, akys) och adverbet senai, i vars ställe nästan alla numera är vana vid eller har lärt sig att använda seniai, visar den som kan något annat än dagens internet- och telefonpräglade ”stavning” att inte allt i den lilla boken stavas som författaren själv började skriva något senare och som man lär ut i dag. I övrigt är det ett utmärkt och korrekt språk för vår tid, trots att det skrevs för drygt hundra år sedan. Att läsa texter som Jablonskis skrivit och redigerat eller korrigerat är ett rent nöje – innehållet är tydligt och lätt att förstå, och språket flyter väl, är precist och saknar obegripliga ord och uttryck. Han kände språkets möjligheter väl och kunde själv använda dess resurser; när han korrigerade andras språk begränsade han inte mångfalden i uttryckssätten.

I sina många artiklar om språkets utveckling korrigerade J. Jablonskis inte bara, bland annat, olämpliga termer, utan framförde också allmänna tankar om hur termer bör vara och hur terminologiarbetet bör bedrivas⁸. Dessa tankar växte framför allt fram ur hans tidigt fastställda, allmänna principer för språkvård och språkutveckling, och ur ett visst ideal för det gemensamma språket – med hans term, skriftspråket – det vill säga en uppfattning om hur språket bör vara för att, samtidigt som det förblir verkligt litauiskt, bäst tillgodose samhällets behov av kommunikation i alla skeden av folkets och senare den egna statens liv.

⁷ Stort tack till kollegan Palmira Zemlevičiūtė, som skaffade fram texten till denna lilla publikation.

⁸ Se vidare artikeln ”Lietuvių terminologijos kūrimo apžvalga (iki 1940 m.)”, publicerad i Kalbotyros vol. XVIII (1967), s. 21–25.

88

S. Keinys | Mintys apie didelį kalbininką ir terminologą Joną Jablonskį 150-tų...

Grunden för alla arbeten med att skapa och utveckla det gemensamma språket, och därmed även terminologin, liksom måttet på deras värde, var för J. Jablonskis och hans skola det levande språket, som språkforskaren själv vanligen kallade folkets språk. Med denna term avsågs dialekternas och folklorens språk; samtidigt nämndes också språket hos de författare som skrev och skriver på ett levande språk (bland dem nämndes oftast K. Donelaitis, S. Daukantas, M. Valančius och Žemaitė). Men, som sagt, hör inte sådant hemma i det gemensamma språket och måste därför rensas bort: ord, grammatikaliska former och annat som genom århundradena trängt sig in från främmande språk och införlivats. Detta påmindes språkvårdarna om också i den artikel som publicerades 1925, ”Småsaker och storheter (i språkvetenskapen)”. Där riktade J. Jablonskis, som bemötte A. Vireliūnos felaktiga argument för att använda föreställ dig en bred flod i stället för tänk dig en bred flod, uppmärksamheten på saken med följande ord: ”För att styrka sin uppfattning hämtar artikelförfattaren en hel del språkexempel ur vissa skrifter [här nämns den första häftesdelen av A. Juškas ordbok. – St. K.] och ur folkets språk. Men med dessa skrifter och folkets språk måste den som samlar exempel vara försiktig; när A. Vireliūnas nu lade fram hela sin ’sanning’ var han just inte helt försiktig” (JR IV 305). Försiktighet kräver både språkvetenskap och gott omdöme. I den omfattande artikel, eller snarare studie, ”Frågor i vår lilla språkordbok”, som publicerades 1928 och innehöll inte bara, med författarens egna ord, ”enskilda iakttagelser” rörande V. Kamantauskas Kort ordbok över språkfel och barbarismer, utan också generaliserande tankar och råd till språkvårdare, formulerade den store språkläraren dessa grundläggande, programmatiska ord: ”Det är, tycks det mig, inte så mycket själva orden som deras betydelse som ska översättas mänskligt till vårt språk”, och han lärde språkvårdarna: ”Rätta mänskligt, och det är allt!” (JR V 181). Han utvecklade sedan tanken så här: ”Rätta i språket allt som bör rättas, allt som har uttryckts omänskligt eller felaktigt; rätta vid behov inte bara de ord i texten som författaren till denna lilla ordbok kallar främmande ord att undvika” (JR V 184).

J. Jablonskis lärde vid flera tillfällen ut att även nya termer skulle bildas på samma sätt som människor bildar vanliga ord (JR III 37, IV 143–144, V 14 m.fl.). Som motståndare till onödiga nybildningar rådde han uttryckligen att inte smida onödiga och tillkrånglade ord och termer – ”<...> låt den [vårt språk – St. K.] växa på sitt eget sätt, enligt sina egna nationella regler; tvinga inte in allehanda nybildningar i det utan något skäl, åtminstone inte sådana som vi själva kan hitta på på olika sätt, utan att därmed verkligen underlätta något för det samhällsområde som behandlas på detta språk” (JR V

Terminologija | 2010 | 17 89

216). Så skrev J. Jablonskis om de nybildningar som A. Vireliūnas strödde omkring sig i häftet Vår språkutveckling, av vilka några skulle ersätta vissa etablerade litauiska termer eller deras led, till exempel: vokalskifte (vokalväxling), urfolk (ursprungliga folk), universum (hela mängden), och så kallade internationella termer, till exempel: dialog (tvåspråkig), historia (forntid), klimat (väderlek), kultur (arbetsprodukt), litteratur (skriftverk), metodik (lärande), organ (kroppsdel), pedagogik (uppfostran), symbol (betydelsebärare) m.fl. (JR V 213–215). För övrigt angav vår språkforskare redan i början av sitt produktiva språkarbete kärnan i sin ordförrådsutveckling: ”Man får aldrig stödja sig på undantag [en avvikelse – St. K.] när man skapar ett nytt skriftspråksord” (JR IV 22).

Ett viktigt och mycket lärorikt drag i J. Jablonskis karaktär och arbete var att han inte var benhård, utan gav utrymme åt andras välgrundade åsikter och lämnade frihet att välja. Mycket ofta föreslog han mer än en enda rättelse eller ett enda bättre och mer exakt uttryck; han ville att läsaren skulle ha något att välja bland. Men viktigast var att även ett annat bruk än det språkforskaren föreslog skulle följa folkets språklagar. A. Piročkin sammanfattade på ett utmärkt sätt detta drag i den store språkutvecklarens verksamhet i boken Vid det gemensamma språkets källor, då han skrev att upphöjandet av folkets språk till grund för det gemensamma språket ”också var en i hög grad demokratisk väg: inte att påtvinga folket ett ’intelligent’ språk, utan att tillsammans med folket göra dess språk till de bildades och intelligentsians språk” (Piročkin 1977: 99).

Även om han inte skrev teoretiska böcker eller artiklar om normeringen av det gemensamma språket och terminologin, lade han genom sitt normerande språkarbete, genom översatta, redigerade eller korrigerade läroböcker och böcker inom andra ämnesområden, genom råd till specialister inom olika områden samt genom gemensamt arbete med språk och terminologi i vissa sammanslutningar och kommissioner grunden både för den teoretiska och praktiska utvecklingen av det gemensamma språket och för terminologin och dess arbete. Slutligen fostrade han en betydande grupp engagerade och hängivna arbetare för vårt språk och dess terminologi, som i sin tur förde Jablonskis lära och anda vidare till sina elever.

När hans vapendragare Juozas Balčikonis bedömde och sammanfattade språkforskarens arbete skrev han i första bandet av Jablonskis skrifter: ”Så länge vårt språk ljuder bland jordens folk, kommer det, renat av honom från främmande skräp, klarare och berikat med nya ord, att förkunna hans namn för generation efter generation. Av ett enkelt kommunikationsmedel för bönderna, som litauiskan betraktades som, gjorde han under nästan ett halvt sekels oavbrutna arbete ett fulländat redskap för tanken, lämpat att användas inom alla kulturellt organiserade sam-

90

S. Keinys | Mintys apie didelį kalbininką ir terminologą Joną Jablonskį 150-tų...

to gyvenimo srityse“ (J. B. 1932: XI). Tarsi tęsd amas šias mintis, kalbininkas Alfonsas Kalnius atsiminimuose apie J. Jablonskį po keturiasdešimt metų teigė: „Be Jablonskio didžiulio indėlio tiesiog neįmanoma suprasti mūsų bendrinės kalbos – didžiausios tautos kūrybos ir turto – susidarymo“ (Kalnius 1974: 19). J. Jablonskis buvo didžiausias dabartinės bendrinės mūsų kalbos kūrimo meto triūsėjas. Jis įstatė tą kalbą į brandos kelią ir gerai pavarė į priekį jos brandinimo darbus. Į tą kelią jis įstatė taip pat mūsų terminologiją ir pats buvo žymiausias ypač mokykloms ir viešajam gyvenimui reikalingų terminų kūrėjas. Tuo atžvilgiu J. Jablonskis gali būti vadinamas dabartinės mūsų terminologijos tėvu.

J. Jablonskis skrifter har länge varit klassiker inom vår språkvetenskap och språknormering. Flera generationer har gått i hans språkskola. Även i dag borde alla som bryr sig om språkets litauiska prägel gå i den, men framför allt borde våra skolor återvända till den. Och var och en som arbetar med språk borde ha genomgått Jablonskis universitet, det vill säga grundligt studerat och förstått hans arv; detta gäller särskilt de många som i dag normerar och vårdar språket. Om vi vill att vårt urgamla språk också i framtiden ska förbli litauiskt och en källa till nationell stolthet, får vi inte låta Jonas Jablonskis – Rygiškių Jonas ljus slockna.

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Druviete I. 1990: Kārlis Mīlenbahs, Rīga.

J. B. 1932: Trumpas gyvenimo aprašymas. – Jablonskio Raštai. Redagavo J. Balčikonis. Kaunas. T. 1, XI–XXVIII.

JR I–V: Jablonskio Raštai. Redagavo J. Balčikonis. Kaunas, 1932–1936. T. 1–5.

Kalnius A. 1974: [Atsiminimai apie J. Jablonskį]. – Mūsų kalba. Nr. 7, 16–19.

Kolera artinas – pasisaugokite! Parašė Rygiškių Jonas. Vilnius, 1908.

Kriaužaitis P. 1901: Lietuviškos kalbos gramatika. Rašytojams ir skaitytojams vadovėlis. Tilžė.

LKŽ I–XX: Litauisk ordbok. Ansvarig red. J. Balčikonis (bd 1–2), K. Ulvydas (bd 3–5, 11–16), J. Kruopas (bd 1–2, 6–10), V. Vitkauskas (bd 17–20). Vilnius, 1941–2002.

Mašiotas Pr. 1930: Šis tas iš Rygiškių Jono sunkaus gyvenimo. – Kalba. Sąs. 2, 44–48.

Merkelis A. 1930: Jonas Jablonskis. – Språk. Häft. 2, 7–36.

Merkelis A. 1931: Jablonskio bibliografija. – Archivum Philologicum. Kn. 2, 15–37.

Mūsų žodynėlis. „Vargo mokyklos“ priedėlis. Surinko Rygiškių Jonas. Voronežas, 1918.

Palionis J. 1959: J. Jablonskio kalbiniai taisymai. – J. Jablonskis. Rinktiniai raštai. Vilnius. T. 2, 5–54.

Piročkinas A. 1974: Jono Jablonskio gimimo metrikai. – Mūsų kalba. Nr. 7, 34–38.

Piročkinas A. 1977: Prie bendrinės kalbos ištakų. J. Jablonskio gyvenimas ir darbai 1860–1904 m. Vilnius.

Piročkinas A. 1978: J. Jablonskis – bendrinės kalbos puoselėtojas, 1904–1930. Vilnius.

[R. J.] Ordförteckning. – Smailsas S. Plikt och redbarhet. Skolöversättning (med ordlista). Šiauliai, 1924, 34–55.

Skardžius Pr. 1930: Jonas Jablonskis †. – Språk. Häft. 1, 5.

Skardžius Pr. 1931: J. Jablonskis. – Archivum Philologicum. Kn. 2, 5–14.

Smetona A. 1930: Minnesdrag. – Språk. Häft. 2, 37–44.

Vaičiūnas V. 1930: Till minne av den avlidne Jonas Jablonskis. – Språk. Häft. 2, 66–68.

Žemaitis Z. 1956: Iš atsiminimų apie J. Jablonskį. – Literatūra ir kalba. Vilnius. T. 1, 32–39.

Terminologija | 2010 | 17

9 1

TANKAR OM DEN STORE LINGVISTEN OCH TERMINOLOGEN JONAS JABLONSKIS. MED ANLEDNING AV 150-ÅRSDAGEN AV HANS FÖDELSE

Artikeln ger en översikt över den store litauiske lingvisten, professor Jonas Jablonskis (1860–1930), och hans bidrag till utvecklingen, normeringen och konsolideringen av modern standardsvenska på litauiska; till att stärka dess roll och utvidga dess funktioner; samt till utvecklingen av litauisk terminologi, nästan ända från början av den nationella återfödelse rörelsen i slutet av 19^th-talet. Han utförde sitt arbete under mycket svåra förhållanden präglade av tsaristiska förföljelser, förbudet mot litauisk press med latinskt alfabet (fram till 1904), polonisering och russifiering av landet och slutligen i den självständiga litauiska stat som återupprättades 1918. Under nästan fem decennier av intensiv verksamhet nådde standardspråket litauiska sin mognadsperiod. Artikeln belyser också de teoretiska principerna för språknormering samt skapandet och utvecklingen av terminologi enligt Jablonskis.

Jablonskis roll i utvecklingen av standardspråket litauiska var så stor att han redan under sin livstid kallades standardspråket litauiskas fader.

Mottagen 2010-12-03

Stasys Keinys Litauiska språkinstitutet P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius E-post: [email protected]

92 S. Keinys | Mintys apie didelį kalbininką ir terminologą Joną Jablonskį 150-tų...