I monografins andra del ägnas också betydande utrymme åt lokativ i de baltiska språken. Material från de baltiska språken används både för att behandla allmänna frågor om lokativens historia i indoeuropeiskan och som hjälpmedel för att belysa enskilda processer i lokativens utveckling i de slaviska språken. V. Toporov betonar att de baltiska uppgifterna är särskilt betydelsefulla inte bara på grund av sin närhet till de slaviska språkens fakta, utan också på grund av sin ålderdomlighet. Författaren har samlat en stor del av materialet från skriftliga minnesmärken och dialekttexter. Boken presenterar material från de baltiska språken, från den gammalpreussiska katekesen, Mažvydas skrifter och Adolfis grammatik till samlingar av lettisk och litauisk folklore samt J. Endzelyns och J. Jablonskis arbeten. Den omfattande baltistiska litteratur som nämns i verket skulle vi möjligen kunna komplettera med en eller annan studie i litauisk eller lettisk dialektologi, publicerad under de senaste åren. Dessa studiers påståenden kommer dock inte att strida mot verkets allmänna slutsatser.

Avslutningsvis ska vi nämna endast några få smärre felaktigheter, som under inga omständigheter kan förringa verkets samlade värde.

På s. 295 är en mening av Mažvydas inte helt korrekt översatt: ”ateidamji angelai gieda...”.

På s. 322 är lettiska exempel med prepositionen ap. felaktigt översatta.

Det går inte att hävda att exemplen på s. 319, där plats uttrycks med ackusativ tillsammans med prepositionen apie, skulle vara främmande för litauiskt litteraturspråk.

V. Toporov påpekar med rätta att det i preussiskan över huvud taget inte finns någon lokativ, och förklarar i en fotnot: ”Om vi bortser från ett enda pronominellt exempel från Enchiridijon: bhe stallēti pērdin en schisman ackewijstin Krixćianiśkan astin, s. 77, 15, vilket likväl inte bevisar någonting, eftersom det saknar motsvarigheter (formellt sett) i andra språk” (jfr s. 283). Vi vill tillägga att även formen schisman ville J. Endzelin rätta till dativ *schismau < *šismū². Dessutom betraktade J. Endzelin som osäker inte bara det adverb bitai som V. Toporov nämner, utan även den första delen av sammansättningarna sallūbai busennis, salaubaigannan, sallūbaiwirins³.

Vilnius

A. Sabaliauskas

OM M. RUDNICKIS ETYMOLOGISKA TOLKNINGAR AV GALINDA, PRIEGLIUS OCH SŪDUVA

Mikołaj Rudnicki, Prasłowiańszczyzna Lechia-Polska, II, Wspólnota słowiańska. Wspólnota lechicka-polska, Poznań, 1961.

I detta verk av den polske språkforskaren behandlas ingående, med stöd av språkliga och arkeologiska data, frågor om de slaviska stammarnas, däribland det polska folkets, etnogenes, förhistoriska territorium och migration. Även frågor om slavisk förhistorisk dialektologi, materiell kultur och

² Jfr J. E n d z e l ī n s, Senprūšu valoda, Rīgā, 1943, s. 80—81.

³ Jfr ibid., s. 58—59.

320

religionsfrågor, med särskild uppmärksamhet riktad mot de västslaviska stammarna. Även slavernas relationer till sina grannar (balter, germaner m.fl.) behandlas. I många frågor har M. Rudnickis egna, originella uppfattningar, som avviker avsevärt från den traditionella indoeuropeistikens och slavistikens konceptioner. Utan att gå in på rent slaviska frågor ska vi här uppehålla oss vid en eller annan fråga inom baltistiken som M. Rudnicki berör.

M. Rudnicki tar upp frågor om baltisk förhistoria vid flera tillfällen: när han talar om slavernas grannar, om gamla slaviska lån i de baltiska språken och även på många andra ställen, där han behandlar frågor om enskilda slaviska stammars territorium.

M. Rudnicki ansluter sig, liksom andra polska språkforskare: T. Ler-Splavinskis, J. Safarevičius, J. Kurilovičius och på senare tid även J. Otrembski, till hypotesen om ett baltisk-slaviskt urspråk. Författarens konception kommer i verket till uttryck i mycket kategoriska formuleringar: ”od praczasów bałto-słowiańskich” (s. 36), ”jako całość jeszcze bałto-słowiańska, ale się już rozpadająca na Bałtów i Słowian” (s. 82) och liknande. Denna aprioriska övertygelse om baltisk och slavisk språklig enhet får författaren att ibland tolka de baltiska språkens data ganska artificiellt. Vi tänker inte polemisera med författaren om huruvida ett baltisk-slaviskt urspråk har existerat; vi ska endast uppehålla oss vid enskilda påståenden av M. Rudnicki om balterna, grundade på denna baltoslavistiska tes, särskilt vid dem som enligt vår mening motsägs av baltiskt material.

I allmänhet kan man förebrå författaren för bristen på baltiskt material och knapphändiga uppgifter om balterna. Man får intrycket att författaren har använt sig av avsevärt föråldrade baltistiska uppgifter. Minst övertygande i detta verk är de etymologiska resonemangen om galinderna, Prieglius och Sūduva.

Galinderna. Genom att ignorera kända historiska uppgifter om galinderna¹ är författaren benägen att betrakta dem som en slavisk stam enbart därför att den slaviska tolkningen av galindernas namn etymologiskt enligt honom är mer övertygande än den baltiska. De baltiska ortnamnen Galinda, som nämns i historiska källor,² förtigs, medan galindas etymologiseras utan koppling till det baltiska onomastiska systemet. Däremot kan galindas förklaras övertygande endast om det förbinds med baltiska bildningar med analog semantik och struktur. K. Būga³ har gett en semantiskt övertygande etymologi för galindo genom att knyta detta etnonym till litauiska gãlas och förklara dess betydelse som synonym med украинеи ”гале гвенас”. I själva verket var Galindas territorium mellan floderna Bebro (pol. Biebrza), Luko (pol. Ełk), Alna och Geldapė den sydligaste delen av västbaltiskt område. Denna betydelse hos etnonymet bekräftas ytterligare av att en baltisk stam i den östra periferin nära Mozjajsk hade samma namn (ryska Голядь=baltiska Galind —). M. Rudnickis uppfattning att det ”primitiva” folket preussarna inte skulle ha kunnat ha någon uppfattning om sin geografiska belägenhet⁴ är ogrundad, eftersom ett sådant relativt geografiskt läge-

¹ Žr. K. Būga, Rinktiniai raštai, III, Vilnius, 1961, p. 124 ir tt.

² Ibid., s. 126.

³ Ibid., s. 117.

⁴ Resonemanget med betydelsen ”de yttersta” är i vilket fall som helst högst tvivelaktigt, eftersom beteckningen förutsätter kännedom om de gammalpreussiska områdenas geografiska utsträckning, något som vore märkligt hos ett primitivt folk (s. 18).

21. Kalbotyros klausimai VI.

321

Övningen är inte så komplicerad att den skulle vara omöjlig ens för ett ”primitivt” folk. Tvärtom är det enklaste sättet att benämna grannar att utgå från den egna positionen.

K. Būgos galindo etimologija daugiausia priekaištų susilaukė todėl, kad nebuvo įtikinamai paaiškinta šio etnonimo daryba. Prūsų galindas ir semantika, ir iš dalies daryba atitinka lie. galinis. Ši leksema plačiai atstovaujama lietuvių toponimijoje (Galinis up.⁵ 1. Biržai, 2. Dieveniškės, 3. Joniškis, 4. Kapsukas, 5. Seredžius; Galin-upė Biržai; Galiniai k. ir vs. — apie 15 įvairiose Lietuvos vietose), ir antroponimijoje (pavardė Galinis — 140 šeimų). Pavardė Galinis yra kilusi iš pravardės (Galinis „gale, krašte gyvenęs“). Ši pravardė Lietuvoje labai populiari ir dabar: daug kur kaimuose Galiniais vadinami pakraščio gyventojai. Vienos šaknies ir darybos su galindu yra prūsų vietovardžiai: Galýnde „miškas Semboje ties Kampainiu“, Galinden „vietovė Mohrungeno aps.“. Galindien „vietovė Eilavos aps.“⁶. Priesagą -ind- dar randame vietovardžiuose: pr. Karw-inden, Stab-ynden⁷; lie. Gel-ind-ėnai k. (Plungė), Ner-ind-aičiai k. (Telšiai). Priesaga -ind- turi lie. pvd. Dal-inda, Dubr-indys, Til-indis ir Gal-indžius. J. Otrębskio teigimas, kad Galindžius<Galínčius^⁸ yra nepagrįstas. Šitokio afrikatų kaitaliojimosi baltų kalbose nėra, ir jo negalima paaiškinti baltiškąja kaita media ↔ tenuis (dėmpti ↔ tem̃pti, griaúnos ↔ kriaúnos). Šią priesagą randame ir apeliatyvuose: klib-indą „išklėręs daiktas, išklypęs žmogus“, lask-indą „driskus, nuogalis“. Lietuvių kalboje šalia priesagos -inja- sutinkama ir -inta-: paskut-inis ir paskut-intas (Giedraičiai); -inta- laikytina išplėstiniu determinatyviniu -inja- variantu. Galima manyti, kad ir priesaga -ind- yra išplėstinis determinatyvinis -inja- variantas. Kad tokia kamiengalio priesaga gali eiti ir -d-, ir -t-, rodo šie pavyzdžiai: Kurõnas ež. (Smalvos) <*Kurãnas ir Kūrantas || Kūrãndas up. (Betygala); Kūrandas<*Kurān-as+ -d-; Samándis ež. (Smalvos) ir Samãnis ež. (1. Rimšė, 2. Smalvos, 3. Švenčionys); balánda „Chenopodium“<*balãnas (bal-as+ -ān-, plg. raũdas || raud-ónas) + -d; skil-án-d-is ir kt. Lietuvių pvd. Galindžius yra vedinys (derivatas) iš Galindis ar Galindas, o pastarasis — vedinys su priesaga -d- iš Galinis. Vadinasi, ir etnonimas galindas, turbūt, yra vedinys su priesaga -d- iš galinis. Ir semantiškai galindas yra, gal būt, ne kas kita, kaip galinis „kraštinis, gale gyvenantis“. Kraštovardis Galinda santykiuoja su etnonimu galindas, taip kaip Lietuva su lietuviu, Kuršas su kuršiu.

Prieglūs. I M. Rudnickis verk hävdas det att Pregelns avrinningsområde under en förhistorisk period tillhörde det slaviska området, och att själva flodnamnet

^⁵Förkortningarna är desamma som i de toponymiska artiklar som publicerats i andra band av ”Lietuvių kalbotyros klausimai”.

^⁶ Georg Gerullis, Die altpreußischen Ortsnamen, Berlin und Leipzig, 1922, p. 35.

^⁷ Ibid. s. 223.

^⁸ Se J. Otrębski, Zagadnienie Galindów. Studia historica w 35-lecie pracy naukowej Henryka Łowmiańskiego, s. 77.

322

och även skulle vara av slaviskt ursprung⁹. Varken det ena eller det andra övertygar baltisten. Varken arkeologiska eller toponymiska belägg visar att slaver någonsin har bott här. Ptolemaios karta, som placerar venederna (Οὐενέδαι) norr om Wisła, är ett alltför svagt argument för att bevisa detta. Även flodnamnet kan förklaras mer övertygande endast inom ramen för det baltiska hydronymiska systemet.

Den äldsta belagda formen av detta flodnamn, från år 1273, är Pregora. På polska har hydronymen formen Pregola, på tyska Pregel. Både den polska och den tyska formen är fonetiskt förändrade varianter av Pregoros, anpassade till respektive språks fonetik (r har i detta fall mycket väl kunnat ersättas av l genom dissimilation). Litauiska Prieglius är anpassat från tyska Pregel.

Pregora bör strukturellt betraktas som en avledning med prefix från den baltiska roten gār-|gar- och prefixet prei- (lit. prie-), vilket i medeltida tysk transkription återges i flera varianter: prei-, prey-, pre-, pri-. Därmed tillhör Pregora den baltiska typen av hydronymer med prefix, som har talrika motsvarigheter i alla baltiska språk: preuss. Prei-tekynne (jfr lit. tekėti), Pre-slūge (jfr lit. žliūgas ”träsk, slam, ruttet träd i vatten”)¹⁰; lit. Prie-būdis flod (Rumšiškės), Prie-godas sjö; med pra-: Pra-mūšis flod (Deltuva), Pra-galvys flod (Akmenė); lett. Ie-sala flod¹¹.

Den andra komponenten i Pre-goros, gār-|gar-, återfinns i många baltiska hydronymer: lit. Ipa-ropa¹² flod (Kražiai), Gor-ija flod (Kazlų Rūda), Gor-inė flod (Laukuva), Gor-upỹs (Subačius), Gar-iava flod (Panevėžys); preuss. Gor-in sjö, Gor-ow-yten¹³.

Roten gār-|gar- återfinns i de litauiska appellativerna pra-gorė ”avgrund, bottenlös djup”, prā-garas ”grundloser Weg, Abgrund”, pra-garmė ”avgrund, djup, hålighet”, gar-m-ėti ”sjunka, drunkna, sjunka ned, slukas”, gor-uoti ”gå långsamt, knappt röra sig”.

De två andra namnen på Prieglius, Lipz¹⁴ och Skara¹⁵, passar också in i det baltiska hydronymiska systemet; jämför: 1) lit. Lyp-artė flod (Ragainė), Lip-kà flod (Jonava), Lip-kus flod (Rietavas), Lip-šys sjö (Debeikiai); lett. Lipsa flod, Lipst--upe flod¹⁶; preuss. Lyps-aden¹⁷; 2) lit. Skar-yčia flod (Varniai), Skar-ókla sjö (Pušalotas), Skar-upė (Geldapė).

Sūduva. Det tydligaste exemplet på grundlös, tendentiös och vulgär etymologisering är ”etymologin” för Sūduva (jfr lit. šūdas ”excrementum”), där landskapsnamnets och etnonymens betydelse härleds ur ett tillfälligt

⁹ Om Pregola har ett slaviskt namn är det inte uteslutet att detta land under en viss tid var besatt av slaver, vilka goterna sedan fördrev framför allt från Sambia och de angränsande trakterna... s. 87.

¹⁰ Georg Gerullis, Die altpreußischen Ortsnamen, Berlin und Leipzig, 1922, p. 134–5.

¹¹ J. Endzelīns, Latvijas PSR vietvārdi, I daļa, 1. sējums, Rīgā, 1956, s. 374.

¹² И. Я. Спрогис, Географический словарь древней жомойтской земли XVI столетия, Вильна, 1888, s. 261.

¹³ Georg Gerullis, Die altpreußischen Ortsnamen, Berlin und Leipzig, 1922, p. 44.

¹⁴ Georg Gerullis, Die altpreußischen Ortsnamen, Berlin und Leipzig, 1922, p. 90.

¹⁵ W. Kalwaitis, Lietuwiszkų Wardų Klėtele, Tilžėje, 1910, p. 70.

¹⁶ J. Endzelīns, Latvijas PSR vietvārdi, I daļa, 2. sējums, Rīgā, 1961, s. 311.

¹⁷ Georg Gerullis, Die altpreußischen Ortsnamen, Berlin und Leipzig, 1922, p. 89.

323

utifrån fonetisk likhet med appellativet, utan hänsyn till baltiska toponymer med samma rot. Även den semantiska motiveringen till denna etymologi är föga övertygande: vid en granskning av allt tillgängligt material om baltisk lexik (kortoteket till den akademiska Litauiska ordboken, alla äldre litauiska och lettiska ordböcker m.m.) återfanns inte betydelsen ”båt” hos M. Rudnickis etymon.

Även K. Būgas etymologi för Sūduvos¹⁸ är tvivelaktig; den härleder landskapsnamnet från indoeuropeiska *sūdhos ”egen”, eftersom den saknar stöd i toponymiskt material och dess semantiska rimlighet kan ifrågasättas.

R. Schmittleins ¹⁹ anspelning på Sūduvos likhet med Sudeta Silva (i det förhistoriska keltiska området) kan knappast utgöra en grund för etymologin.

Sūduva, preussiska Sūdavō (i källorna: grek. Σουδ-ινοι — etnonym; lat. Suduvia, Sudovia, terra Sudorum; ty. Zudua, Sudowin, Sudowen, Sudouwin, Suderland, Sudland) är oskiljaktigt från baltiska ortnamn med roten Saud-/Sud-/Sūd-.

Rotens normalgrad återfinns i följande ortnamn: lit. Saudō-gala bäck (Saločiai), Saud-ininkai by (Šiluva); preuss. Saud-en och Saud-iten²⁰.

Roten förekommer i nollgraden och i den förlängda nollgraden i sådana ortnamn: lit. Sud-eikiai stad (Utena), Sud-ēnai by (Kretinga), Sūda-laukis (Linkmenys), Sud-ōkiai by (Šašuoliai), Sud-uikiai by (Molėtai), Sud-vājai by (Alytus), Sud-otā sjö (Švenčionėliai), Sūd-uonā bäck (Kalvarija), Sūd-upis bäck (1. Kelmė; 2. Papilė), Sūd-piaunis äng (Tverai, Kaupų by), Sūd-ēlis skog (Adutiškis, Močiškės by), Sūda-raistis (Viešintos, Maldeikių by), Sūd-iškē äng (Ž. Naumiestis, Brokurių by), Sūd-laukis äng (Akmenė, Munčelių by), Sūd-alės äng (Kartena, Dauginčių by), Līk-sūde by (Mosėdis), Kap-sūdžiai by (Plungė); hos Spruogis: Cyga äng (Beržėnų landskommun), Cyg-aūme äng (Pavandenės landskommun), buskar (Kražių landskommun), Cygy Сугость упись äng (Kražių landskommun); lett. Sude bäck, Sud-al-iņa bäck, Sud-urga bäck (urga ”bäck”)²¹; preuss. Sud-owe/Sud-au (bosättning i det tidigare Königsbergs län), Sud-el-ow (ort på 1300-talet i Samland), Zud-aynen (ortnamn från 1400-talet), Sud-en-iten (bosättning i det tidigare Königsbergs län); Sud-in/Sud-ere/Sod-ere (skog på 1800-talet i Samland)²². Även förekomsten av toponymer med sūd- i det autoktona litauiska området hindrar att Sūduva förbinds med M. Rudnickis angivna etymon, eftersom balt. š ≠ s.

Ortnamn med Saud-/Sud-/Sūd- kan förbindas med ett appellativ med samma rot: sūduvā ”kärrmark i en mosse, göl, gyttjepöl”: ale kaip per sūduvas praeisi, da nekelia, lauksmā pašąlant (Tauragnai, Paakmenio by; Litauiska ordbokens kortotek, LKLI). Till sūduva kan i sin tur även lett. sud-eksis knytas.

¹⁸ K. Būga, Rinktiniai raštai, III, Vilnius, 1961, p. 127.

¹⁹ Raymond Schmittlein, Études sur la nationalité der Aestii, I, Toponymie lituanienne, Bade, MCMXLVIII, p. 60.

²⁰ Georg Gerullis, Die altpreußischen Ortsnamen, Berlin und Leipzig, 1922, p. 153.

²¹ J. Endzelin, Die lettländischen Gewässernamen, ”Zeitschrift für slavische Philologie”, B. XI, Leipzig, 1934, s. 135 och 149.

²² Georg Gerullis, Die altpreußischen Ortsnamen, Berlin und Leipzig, 1922, p. 175—9.

324

”gips” (jfr lit. sūd-ōklis ”gipsströare”), lit. saud-alis ”hedblomster — Helichrysum arenarium” (Varėna) och kanske sūdė ”en svamp som liknar murklor” (Šimkaičiai).

Den fysiografiska termen sūd-uva ”kärr” är bildad på samma sätt som andra litauiska termer av detta slag: siet-uvà ”djup plats i en flod”, rag-uvà ”rännsten som grävts ut av vatten eller en djupt nedkörd del av en väg”, kūl-iavà ”flodtröskel”, kriok-uvà ”ström, vattenfall”.

Både baltiska ortnamn och allmän vokabulär skulle tyda på ett protobaltiskt *sūd-d-, som sannolikt betydde ”vattensjuk, våt, sank”, och som troligen inte kan skiljas från indoeuropeiskt *sūro-s²³; jfr lit. sūrus, fsl. syrъ ”våt, fuktig”, fornnord. súrr ”sur, skarp, stickande”.

Baltiskt sū-d- och sū-r- är besläktade, men har olika rotbestämningar. Detta framgår också av lit. sū-d-yti, som är en avledning av roten sū- med den iterativa bestämningen -d-.

Följaktligen är Sūduva — ett land av kärr, mossar och träsk. En sådan betydelse av namnet stämmer helt överens med den fysiografiska karaktären hos området mellan de masuriska sjöarna och Nemunas, där den etniska kärnan i sūduviernas utbredningsområde låg.

I M. Rudnickis verk finns också fler tolkningar som motsägs av baltistiska data, till exempel frågor om äldre slaviska lånord i de baltiska språken, kronologin för vissa migrationer och det baltiska förhistoriska territoriet. Detta kräver emellertid en betydligt längre artikel. Här har vi endast velat precisera frågor som rör baltisk onomastik och visa hur oförsiktigt det är att dra generaliserande slutsatser på grundval av tillfälliga språkdata.

Vilnius

B. Savukynas

TVÅ RUMÄNSKA SPRÅKFORSKARES ARBETEN OM BALTOSLAVISKA FRÅGOR

1. A. V r a c i u, Problema comunității lingvistice balto-slave, „Romanoslavica“, IV, București, 1960, p. 87—106.

2. A. V r a c i u, Den aktuella forskningen om språkförhållandena mellan de baltoslaviska och germanska språken, „Romanoslavica“, VI, București, 1962, p. 41—47.

I Rumäniens folkrepubliks filologiska tidskrift „Romanoslavica“ väcker två artiklar av den rumänske språkforskaren Arion Vraciu om de baltiska språkens genes särskild uppmärksamhet. De problem som behandlas i artiklarna är synnerligen aktuella. Ända sedan den jämförande historiska språkvetenskapens uppkomst har frågor om de baltiska språkens ursprung, deras ställning bland de övriga indoeuropeiska språken och deras förhållanden till andra indoeuropeiska språk väckts. Det stora likheten mellan de baltiska och slaviska språken har särskilt intresserat och fortsätter att intressera språkforskare. Dessa problem finns fortfarande kvar i dag. För närvarande görs beslutsamma ansträngningar för att lösa dessa problem, särskilt frågorna om förhållandet mellan de baltiska och slaviska språken, i samband med de organiserade

²³ Alois Walde, Vergleichendes Wörterbuch der indogermanischen Sprachen, B. II, Berlin und Leipzig, 1927, p. 513.

325