LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, VI

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

NÅGRA IAKTTAGELSER OM TOPONYMIE I DEN SYDVÄSTRA DELEN AV LETTISKA SSR

V. DAMBE

Det undersökta området har valts från Östersjökusten – Rucava – i väster till floden Mūsa, dvs. Ceraukste, i öster, ungefär till Liepāja, Skrunda, Saldus, Dobele och Jelgava i norr, och i söder till vår grannrepublik Lietuvos PSR. Mer exakt uttryckt sträcker sig det undersökta området längs gränsen mot Litauen från Kretinga-distriktet till Pasval[a]-distriktet (enligt kartan från 1956).

I den västra delen av det nämnda området bodde kuronerna före 1200-talet, det vill säga innan den tyska orden kom, och i den östra delen zemgallerna. Efter de hårda och misslyckade frihetsstriderna i slutet av 1200-talet skingrades zemgallerna och drevs på flykt. Av språkliga belägg kan man sluta sig till att en del också slog sig ned i den södra delen av det forna kuroniska området längs den nuvarande litauiska gränsen, med undantag för några områden, till exempel Rucava, Dunika och Nīgrande. J. Endzelīns framförde redan på sin tid en sådan tanke i artikeln ”Anmärkningar om zemgallernas namn och dialekt”, FBR V 9. Även toponymiskt material har bekräftat denna tanke. Naturligtvis förekommer här, liksom i det forna kuroniska området, vid sidan av zemgalliska särdrag också ett och annat kuroniskt särdrag; till exempel har ett och annat ortnamn en längdning av den genuint kuroniska tautosyllabiska ljudkombinationen -ir- framför en konsonant eller en vidare förändring av dess vokal, som i -birze (inte -birze) i Priekule U IV 95, Zirņu degšna (inte Zirņu-) i Sātiņi U IV 156.

I det forna Zemgales centrum kring det nuvarande Dobele kom däremot latgaler, det vill säga letter, in i slutet av 1200-talet, efter att de besegrade zemgallerna hade fördrivits eller flytt därifrån. I detta område kan ett och annat särdrag som kännetecknade zemgallerna ha gått förlorat och kommit till uttryck i vissa lettiska särdrag.

I toponymiken i den sydvästra delen av Lettiska SSR, som även omfattar hydronymiken, återspeglas 1) kuroniska särdrag i genuint kuroniska områden, 2) zemgalliska särdrag i zemgalliska områden och 3) inflytande från det litauiska språket, särskilt längs gränsen mot Litauen.

247

1. KURONISKA OCH ZEMGALLISKA SÄRDRAG

1. VOKALLÄNGD FRAMFÖR TAUTOSYLLABISKT r OCH ANAPTIX

Ett av de mest karakteristiska särdragen i kuronernas språk är förlängningen av ursprungliga korta vokaler framför tautosyllabiskt r och en följande konsonant. Detta har J. Endzelīns konstaterat för länge sedan (se La. gr. 2. § 5, 64. §, 65. §). Om långt och fallande betonade ar och er i lettiskt standardspråk blir ār och ēr, medan bruten accent inte medför vokallängd, uttalas i kuroniska dialekter både långt betonat och fallande betonat ar, er och med bruten accent. Dessutom förlängs i och u framför tautosyllabiskt r och en följande konsonant i sydvästra Kursa, oberoende av accent. Därutöver övergår ir och ūr på vissa håll till ier och uor. Så till exempel uttalas ljudkombinationen ar som i Bārta (u E II 161, tidigare socken E II 38; jfr lit. Bartuva u Luk 159; i zemgalliska dialekter: Bar̦ta, Bārtava), Vārnupis u i Rucava U IV 99 (lit. Varnupỹs tidigare; Biržu socken Lki; i zemgalliska dialekter: Var’nupe), Sarte² u i Aizvīkōs U IV 18 k (lit. Sartė i tidigare Girkaņa socken Lki; i zemgalliska dialekter skulle det vara: Sar’te), m.m.

Med ljudkombinationen er, till exempel, Bēržnieki² z Ciecere U IV 113 (på zemgalliska skulle det vara: Ber’žnieki), Cērps z Asīte U IV 13 (zemgalliska: Cēr’ps), Pērkuōns² z Asīte U IV 13, i Rucava U IV 97 k (zemgalliska: Pēr’kuōns), Zeberkši² z Ciecere U IV 113 (hos zemgallerna: Zeberkši).

Med ljudkombinationen ir: Girkales (i standardspråket: Dzir̦kales-) ett dike i Rucava U IV 99 (jfr lit. Girupis u Luk 167), Malkirte di Rucava U IV 99 (i standardspråket: Malkcirte eller Malcirte), Zvirbulis z i Rucava U IV 97 (i standardspråket: Zvirbulis; jfr lit. žvirblis Dlž).

Med ljudkombinationen ur: Kūrša ett hus i Rucava U IV 96, Kuōrši (eller Kurši) z Ciecere U IV 113 (i standardspråket och de zemgalliska dialekterna: Kurši), Pūrvs z i Nīgrande U IV 47 (i standardspråket Purvs), Jūrgu herrgård i Nīgrande U IV 47 (i standardspråket: Jūrgu-).

I det kuroniska området har vokalernas ursprungliga korthet bevarats endast i enstaka fall, i närheten av zemgalliska dialekter och den litauiska gränsen; till exempel i Rucava: Bārbina ett hus U IV 97 (i stället för det förväntade Bārbina-), Stērvens² z i Asīte U IV 13 (i stället för Stērvens), m.m.

Däremot bör vokalernas ursprungliga korthet i tautosyllabiska förbindelser med r framför en konsonant, det vill säga bevarandet av den ursprungliga kortheten, nämnas som det mest karakteristiska kännetecknet för zemgallernas språk. Särskilt förr var denna ursprungliga vokalkorthet förbunden med anaptix, det vill säga inskottet av ett kort vokalljud efter -r. Numera har anaptixen ofta försvunnit eller håller på att försvinna i vardagligt tal; även den ursprungliga kortheten anpassas till standardspråkets uttal, eftersom dialektdragen snabbt försvinner när kulturnivån höjs kraftigt och standardspråket påverkar genom radio- och tv-sändningar och undervisningen i skolorna. Även inflyttare från andra håll bidrar till att dialektdragen försvinner. Endast bland de allra äldsta invånarna och barn i förskoleåldern, liksom i ortnamn och efternamn, kan man ännu se en tendens att bevara den ursprungliga kortheten och anaptixen.

J. Endzelīns har angett anaptix som ett möjligt kännetecken på en forntida zemgallisk dialekt, till exempel La. gr. 2. § d och 66. §), Latviešu valodas skaņas un formas¹ 2. § d och

¹ I Riga, 1938.

248

64. §. Det finns platser även inom det forna zemgalliska området, till exempel, som redan nämnts, i en ganska vidsträckt krets kring Dobele, där detta fenomen inte är känt. Förmodligen har latgaler eller letter från det senare Latgale, från Vidzemes område, invandrat hit. Däremot är anaptix känt i den södra delen av det forna kuriska landet, där, som sagt, zemgaller slog sig ned på 1200-talet.

I de zemgalliska trakternas ortnamn återfinns ursprungliga kortvokaler i äldre uppteckningar, till exempel: år 1811 skrevs gårdsnamnet „Kareckle“ i Džūkste, men år 1835 hade det redan ersatts av „Karkle“ U V 403 = Kārkli; år 1811 i Eleja „Tscheresi“, senare Čērši U V 406; år 1811 och 1835 i Jaunpils respektive Smukās eller Remte „Turake“ U V 485 — senare Turķi (?); i slutet av 1800-talet, gård i Blīdene „Barabala“ B U V 470, senare Bar'balas.

På 1930-talet noterade J. Plāķis de ursprungliga kortvokalerna i det zemgalliska området i sin samling ortnamn, utgiven av universitetet. Även då var anaptixens vokal ofta så kort att dess kvalitet inte kunde fastställas. Numera är anaptix ännu svårare att uppfatta, eftersom den ofta helt har försvunnit eller endast lämnat obetydliga spår. Författaren övertygade sig om detta sommaren 1961, då hon efter åtta år åter besökte det typiska zemgalliska dialektområdet — Blīdene i det forna Zemgales västra del. Endast en gammal gumma skickade henne till sin väninna och sade att hon skulle gå till Stemberģenes, som alla andra kallar Stember’ģeni eller Stemberģeni. Det bör påpekas att alla ortsbor här på 1920-talet regelmässigt och ganska tydligt uttalade anaptix. Ännu 1953 hördes anaptix ofta.

I 1930-talets uppteckningar har kvaliteten hos de inskjutna vokalerna uppfattats bäst i det zemgalliska området inom det forna kuriska landet, till exempel i Ezere, Kursīši, Ruba med flera. Således: Var'nas gård i Ezere U IV 115 „Vārnas“, Ber'zi gård i Kursīši U IV 129 „Bērzi“, Ver'ša kärr i Ezere U IV 116 „Verša-“, Ver'mji gård i Kursīši U IV 129 „Vērmi“, -birze me i Ruba U IV 150 „-birze“, Zvir'buļi gård i Ezere U IV 115 „Zvirbuļi“, Jur'gu muižu i Ezere U IV 115 „Jurgu-“, -pur'vs gård i Bārta U IV 69 „-purvs“.

Redan på 1930-talet uppfattades anaptixens vokal mindre tydligt i det forna Zemgales område. På vissa platser kunde dess kvalitet uppfattas, till exempel i Annenieki: bro vid Atsperētenes U V 456 „Atspertenes“; i Lieplatone gård Staraki U V 426 „Stārki“, me -pur'vs U V 427 „-purvs“; i Zaļenieki gård Ķer'kšļi U V 451 „Ķerkšļi jeb Ķērkšļi“; damm vid Var'žu U V 451 „Varžu-“ med mera. På övriga platser betecknades anaptix antingen med ett litet omvänt e, som anger ett kort, obestämt ljud, till exempel i Biksti gård Ber'ze U V 468 „Bērze“; i Blīdene Starka dīķis U V 469 „Stārka-“; i Lestene gård Spir'gas U V 486 „Spirgas“; i Vilce gård Zirni U V. 443 „Zirni“ med mera; eller så markerades endast kortheten hos de berörda tautosyllabiska ljuden, till exempel i Biksti gård -kārkļi U V 468 „-kārkļi“; i Vecauce damm Ģēr'vis U V 463 „Ģērv is“ med mera.

Med utgångspunkt i material från expeditioner som genomfördes på 1950-talet av språk- och litteraturinstitutet vid vetenskapsakademin i Latvijas PSR kan man mer exakt fastställa de områden där anaptix fortfarande hörs i större eller mindre utsträckning och där den har försvunnit och lämnat plats åt standardspråkets uttal. Anaptix har, mer eller mindre tydligt och oftare eller mer sällan, också hörts på flera platser som man tidigare saknat uppgifter om, till exempel i Īle, Penkule, Sniķere, Ukri, Vadakste och Vilce — inom det forna Zemgales område — samt mer sällan i den sydöstra delen av Saldusområdet — inom det forna Kursas område. Under expeditionerna lyckades man inte längre höra anaptix i Aizviķi, Bārta, Bunka, södra Embūte, Gramzda, Sātiņi,

249

Vaiņode — inom det forna Kursas område — och Platone — inom det forna Zemgales område, där anaptix tidigare varit känd.

Det går inte att med säkerhet fastställa om anaptixljudet varit likadant överallt. J. Endzelīns säger i La. gr. 66. § att det på vissa platser, till exempel i Ezere, Nica och Virga, varit ett normalt a-ljud, men att det på andra håll, oftast efter er, varit ett mycket kort e; efter ar, ir, ur ett kort a, mer sällan ett kort e. Sällan har ett kort i hörts i anaptix, till exempel i Lielplatone. På vissa platser, till exempel i Strutele och Vecauce, har anaptixvokalens klang inte kunnat fastställas.

Efter noggranna studier i Blīdene har man dragit slutsatsen att ett kort a skjuts in efter tautosyllabiskt a följt av r, till exempel Bārbala, gård, p „Bārbala“; efter i skjuts ett kort a in, ibland e, Biŗāži gård p „Birži“, Stiŗānu eller Stiŗēnu äng p „Stirnu“; efter e, som under anaptixens inverkan alltid är öppet, ett kort öppet e — Beŗže gård p „Bērze“; efter u ett kort a, till exempel Vēbuŗaga, gård p „Vēburga“.

På andra platser inom det zemgalliska området förekommer liknande uttryck med vissa variationer, om anaptixvokalens klang kan uppfattas. Efter tautosyllabiskt ar skjuts vanligen ett kort a in; endast undantagsvis, till exempel i Kursīši, hörs vid sidan av a ett kort e, till exempel Kar'kliņi gård i Kursīši U IV 129 „Kārkliņi“. Efter er skjuts både a in, till exempel Kerakšli gård i Zaļenieki U V 451 „Ker(k)šli eller Kērkšli“, och det slutna e, till exempel Vermji gård i Kursīši U IV 129 „Vērmi“, såväl som det öppna e, till exempel Beŗzi gård i Kursīši U IV 129 „Bērzi“. Efter ir förekommer såväl det inskjutna a, till exempel Sirəsniņas gård i Ezere U IV 115 „Sirsniņas“, som e, till exempel Birəznieki² gård i Ruba U IV 149 „Birzenieki“, liksom det öppna e, till exempel Girēti by i Nica U IV 86 „Gir(i)ti“, samt i, till exempel efternamnet Spirģis i Nica U IV 87 „Spirģis“. Efter ur hörs vanligen a, till exempel Burəbas gård i Nica U IV 86 „Burbas“, men ibland också e, till exempel på samma plats i Nica Urbēņi² U IV 86 „Urbēņi“, samt det öppna e, till exempel -purēvs i Kursīši U IV 130 „-purvs“.

I Blīdene hörs klangen hos det korta inskjutna vokalljudet a tydligast efter ur. Ett särdrag hos Blīdenes och många andra zemgalliska dialekter, särskilt inom det forna Zemgales område och i dess närhet, till exempel i Auri, Biksti, Īle, Jaunpils, Lielauce, Ruba, Vadakste med flera, är också att intonationen hörs i det tautosyllabiska r när stavelsen ursprungligen (även i standardspråket) uttalas med utdragen eller bruten intonation, men att intonationen inte märks om stavelsen har fallande intonation, till exempel Kaŗāavu kalns ka, -safags mzs, men Darza dīķis di i Blīdene p. De tautosyllabiska ar och er får ofta standardspråkets vokallängd när de har utdragen eller fallande intonation. Här och där har anaptixens reflexer ibland bevarats även i sådana fall, trots att vokalen blivit lång, till exempel i Penkule, Zaļenieki med flera.

2. Tautosyllabiskt n

Som J. Endzelīns redan har påpekat i Latviešu valodas gramatika, § 2 c, § 83, bevarade kuronerna det tautosyllabiska n i sitt språk, vilket har gått förlorat i lettgalliska respektive lettiska. I ortnamnen återges detta n fullt ut. Eftersom befolkningen i varje område naturligtvis har varit i ständig rörelse, med människor som flyttat ut och andra som kommit in, och människor från andra trakter har flyttat in i familjerna, återspeglar ortnamnen inte konsekvent denna nyss nämnda egenhet eller andra egenheter i alla fall; den gamla kuriska tendensen kan dock fortfarande skönjas. Detta framgår inte av de ortnamn som bygger på lån från germanska folk och livländare, där det tautosyllabiska n ibland också bevaras i lettiskan (dvs. hela den lettiska nationens språk), till exempel Ēlandes butka mz i Nīgranda U IV 47 < jfr. Elend, Lindas² mz i Nīca U IV 86, Lindas mājas z i Pērkone U IV 91,

250

Lindenē² pl Skrunda U IV 159, Lindenes pl Lutriņos U IV 134 < v. Linde; jämför även est. Lindi c.² Det är känt att det tautosyllabiska n:et inte bara på kuriska, utan i hela det lettiska språket också har bevarats i lån från litauiskan, såsom till exempel Laņkutis U IV 73 eller Laņkuči E II 38 z i Dunika, Laņkutis z i Rucava E II 44, Laņkuti mz i Nīca U IV 86; jämför lit. Lankučiu kaimas c i Klaipėdaområdet Lats 779, lit. pv Lankutis och pr. pv Lankut Trautm 51 s. v. Lankut. I det forna kuriska området finns det emellertid så många ortnamn med bevarat tautosyllabiskt n att vi inte kan betrakta dem alla som lån. Här förekommer till exempel ordet banda — Bandas kalns i Aizpute E II 5, Bandēnes neap i Briņķi E II 11, pl i Embūte U IV 32, Bandēnieku sudmalas i Pērkone U IV 91 m.fl.: bānda I 1 ”det åkerstycke som värden tilldelar drängen som lön, eller utsädet på det” ME, vilket motsvaras av lit. bandā 1 Dlž, vv Banda i det forna Smalva socken Apg 539, pr. vv Bandayn och Bandun Apr 16 m.fl. I det lettgalliska respektive lettiska området skulle detta motsvaras av *buoda. Ordet laņka förekommer i sig självt, i avledningar och i ordkombinationer i ortnamn på omkring 60 platser i den kuriska miljön³, till exempel Laņka pl (och neap) i Laža U IV 45, E II 18, Nīgranda U IV 48 m.fl., Laņkas dārzs la i Rucava p, Laņksež z i Durbe E II 39; jämför lit. laņkā Dlž, Laņkā la i den forna Panemune socken, pl i den forna Balninkai socken, vs i den forna Imbradas socken, Laņka pl i den forna Panemunas socken, Laņkakjemis c i den forna Kruonas socken, Laņkupis u i den forna Sedas socken m.fl. Lki, Lankos Lauko kaimas c i Plungėområdet Lats 779, pr. vv Lankaym Apr. 82. Jämför även kyrkslaviska ląnka ”havsvik, dal, äng”, ryska лука ”böjning, krökning, ängs- eller skogsmark vid en flodkrök, hålväg, dal”, polska łąka ”äng” LeW 339. På lettiska skulle motsvarigheten här vara ordet luoka. Den stora floden Veņta flyter där, E II 158; = lit. Ventà Lki. I Rucava finns huset Meņca E II 44, i Gaiki Meņču pļava U IV 121 k, i Vecpils Meņču purvs U IV 105 och på andra håll liknande bildningar. På genuint lettiska skulle det vara *miecā, *miece; jämför lit. mēņķe Dlž, LeW 436. Här och där förekommer också i ortnamn i Kursa ordet liņga, till exempel Liņga ez i Nogale E II 118, Liņgas dīķis i Zante U IV 239 k, ”Liņge” z i Grobiņa år 1858 U IV 81 och i Pērkone U IV 93. Ordet liņga kan motsvara det kastvapen vi känner till, liņga, som troligen < lit. ling eller liņga LW 195, 198, respektive est. ling ”праща (slunga, linga)” J. Tamm 285, men ordets rot kan också vara densamma som i det litauiska ordet liņginti, liņguoti Dlž, det vill säga lettiska ”svaja, svaja sig”, eller liņge 1 ”käpp” Dlž; jämför även LeW 331 s. v. laigyti. Vi har staden Skrunda, som på genuint lettiska skulle vara *Skrūda. Här har endast några exempel nämnts: Det finns många sådana, och de stöder J. Endzelīns uppfattning om att det tautosyllabiska n:et bevarats i kuriskan och dess efterkommares språk.

Om det forna zemgalliska språkets särdrag har det skrivits litet. Här kan nämnas J. Endzelīns ovan anförda iakttagelser om vokalens korthet i tautosyllabiska förbindelser med r framför en konsonant, P. Šmita förmodan att ķ, ģ uppträder i formen ķ, ģ i artikeln ”Par zemgaliešu un sēļu tautību“ FBR I 48 ff. och K. Būgas anmärkningar till denna P. Šmita-artikel — Kalba ir Senovė I 85. Efter en ingående analys av ortnamnen i den typiska zemgalliska dialekten Blīdene och fastställandet av deras utbredning

² Lvv I 2, s. 308, s. v. līndas². Många sådana ortnamn kan också ha sitt ursprung i roten till det litauiska verbet lišti, som förekommer exempelvis i de litauiska avledningarna lindynė, lindynė ”gömställe, tillflyktsort, gömsle” LeW 377 s.v. lišti. Jfr. även lit. ortnamn Lindynė pu i den forna Varnių socken Lki, Lindynės me i den forna Viduklės socken Lki, Lindynė pu i den forna Varnių socken Lki m.fl.

³ Se Lv I 2, 256—258.

251

För hela Lettiska SSR:s territorium framförde V. Dambe i festskriftssamlingen tillägnad akademikern J. Endzelīns år 1959 tanken att det kanske är möjligt att betrakta bevarandet av tautosyllabiskt n som ett särdrag i det zemgalliska språket, liksom i litauiskan, fornpreussiskan och kuriskan, till skillnad från lettgalliskan respektive lettiskan. Bland ortnamnen här finns naturligtvis också några där det tautosyllabiska n har gått förlorat eller där båda formerna förekommer parallellt — med och utan tautosyllabiskt n — till exempel Luōkene eller Lūocene pļ p, men Lāņkas me p, Lāņkas pļ p (jfr. lit. lankà m.fl.; se ovan), Rinka(s) strauts eller Rika strauts ström och pļ p (jfr. lit. Rinkai + mu i den forna Mērķinės socken Lki, Rinku enby i Nemenčinėområdet Lats 907) m.fl.

En del är lån där tautosyllabiskt n har bevarats regelmässigt, till exempel lån från germanska språk, såsom Brandavīnene pļ p < lett. brandewin, Grenču kruogus < jfr. Grenze, Rundāle pļ < fornlivländska rundel ”som gjorts cirkelformig” MnW III 531. Ett par lån är från livländskan — Īņi + z p, Īņu ezers p < liv. i’nnõ ”somna” LW 73, uņ ”sömn” LW 452, Kangaru kalns p < liv. kāngar ”vågformad höjning i marken (i skog)” LW 112. Gårdsnamnet Briņķi E II 143 och p bör betraktas som en litauism: lit. brinkti Dlž, LeW 53 (s. v. brangùs), Lž I 863 eller brinkis Lž I 861, Lž 126.

För omkring åtta ortnamnsgrundord i Blīdene med tautosyllabiskt n finns paralleller i litauiskan, till exempel de redan nämnda banda, lanka, liksom Baņdzene pļ p < baņga ME (jfr. lit. bangà Dlž, Lž), Buņci z E II 143 och p (enligt hittills kända uppgifter förekommer namnet på sju platser i det kuriska och sju i det zemgalliska området; jfr. lit.: buņķis eller buņķis Lž I 953, 954). Här kan även följande ortnamn nämnas: Ēņcene pļ p: lit. enkiuoti Lž, ēņgti Dlž; Ģiņterenes pļ p: lit. ģiņtaras Dlž (lett. dzintars respektive dzītars ME); Īņdžu māja + z p: lit. iņgsti LeW 10 s. v. angùs, iņgti Dlž, iņgti Dlž, iņgis Dlž; Vēņteru kalns p: lit. vēņteris Dlž m.fl.

För omkring nio ortnamn i Blīdene med tautosyllabiskt n finns ingen direkt parallell i litauiskan, till exempel Dūņki z E II 143 k: lett. duokis ME eller duocis ”saltkärl” (?), Īņta kalns p: personnamnet Inte, s. v. Indriķis i Ulmaņa vārdnīcā 351, Juņgaiņis pļ p: lett. Jūgaiņi (liksom z i Penkule E II 81): lett. jūgs ME (lit. jungas Dlž), Kļeņces z E II 143 k: lett. kliecis ”den nedre delen av ett bröd när den är hal och klibbig” ME, kliekis 1 ”en hal, klibbig massa, tung lerjord”, 2 ”ogenombakat, klibbigt bröd” ME, saklieķēties ”bli hal och klibbig” ME (?); Plūņci z E II 132 och p: lett. plūcis ”sägs om en person som är genomvåt (genomregnad)” EH (jfr. även lit. plūnkti 4 Dlž); Puņkas pļ p, Rinkas- pļ, str (se ovan) m.fl.⁴ Många av dessa ord från Blīdene förekommer också i ortnamn i andra zemgalliska områden. Dessutom förekommer många ord med tautosyllabiskt n även på andra håll i den zemgalliska trakten; en stor del av dem kan inte betraktas som lån. Vi ska nämna bara några. I Vecauce finns således Aņģes z E II 129, Aņģu purvs i Ilė U V 480, Aņģi z i Bērze E II 72, Aņģenes pļ i Bērze U V 388 och p m.fl. Det finns skäl att tro att motsvarigheterna här är lit. angis Dlž, lett. uodze ME, preuss. angis, latin anguis LeW 10 s. v. angùs. Detta ord förekommer också på några platser i norra Vidzeme (till exempel Aņģis pu i Sēļi p, z i Ģēri E I 92, Aņģi z i Ternēja E I 107, Aņģa kalns la i Sēļi p, Aņģene en vik i sjön Burtnieks och Aņģītis + ez, la., pu och +z i Sēļi p, Aņģītis z i Rencēni E I 101 m.fl. Lvv I 1 s. v. aņģes),

⁴ Närmare om dessa ord i V. Dambes artikel ”Blīdenes vietvārdi kā pagātnes liecinieki” i den tillägnade akademikern J. Endzelīns festskriften, Riga, 1959, 436—438.

252

där det kan jämföras med lit. hang ”сургоб” J. Tamm 85, men det är inte omöjligt att även där en gång har funnits zemgaller, vilkas språkliga spår har bevarats i ortnamnen. Till stöd för detta talar också en del andra ortnamn, av vilka några nämns längre fram i denna artikel, samt vissa andra språkliga belägg som inte kommer att behandlas närmare här. Jag vill endast hänvisa till det olösta problemet om ursprunget till det lettiska språkets mellandialekt, respektive skriftspråksområdet. Mellandialektens mål täcker centrala delen av Lettiska SSR:s territorium från nordost till sydväst och omfattar de centrala delarna av Vidzeme och Zemgale. Man brukar anta att latgaler eller letter sedan 1200-talet har bott i Latgale och Vidzeme (med undantag för det liviska området i väster)⁵, och att de efter zemgallernas nederlag på 1200-talet även strömmade in i centrala Zemgale, och att deras språk utgjorde grunden för mellandialektens mål. Frågan uppstår emellertid om zemgallerna, som en gång också kan ha bott i Vidzeme, inte hade en avgörande betydelse för mellandialektens tillkomst. I Zemgale finns endast en dialekt, medan latgalernas, respektive letterättlingarnas, dialekter är två: mellandialektens område, som är ganska likt målen i Zemgale, och den starkt avvikande höglandsdialekten. En del av höglandsdialektens språkliga särdrag kan förklaras med senare inflytanden, men inte alla. Därför finns det visst fog för att anta att zemgallernas inflytande i Vidzeme en gång varit betydande. Det finns inga säkra uppgifter om när och i vilket antal de kan ha kommit dit – om de kom på 1200-talet, på flykt efter nederlaget i frihetskampen eller fördrivna av orden, eller om de hade anlänt mycket tidigare. I början av 1400-talet nämner Guillebert de Lannoy (Gillebert de Lannoy) zemgallerna även på vägen från Riga till Narva i sin reseskildring⁶. Under de senaste par årtiondena har arkeologer inte undersökt frågan om zemgaller i Vidzeme. På 1930-talet upptäcktes zemgalliska gravhögar i Vidzeme, i Lielstraupe, Vecpiebalga, Krape, Krimulda, Ķeipene, Līgatne och Nītaure⁷, det vill säga i ett område sydväst om det tidigare nämnda Anģu-området. Dessa fynd har inte ifrågasatts, och Lettiska SSR:s arkeologer E. och R. Šnore är övertygade om att det verkligen rör sig om zemgalliska gravar, vilket arkeologen E. Šnore vid Lettiska SSR:s vetenskapsakademis historiska institut uppgav i ett samtal.

Såväl i det kuriska som i det zemgalliska området, och särskilt i Vidzeme längs kusten, förekommer ordet reņģe i ortnamn. I Vidzeme och, på senare tid, även här och där i norra Kurzeme⁸ kan det förknippas med den lilla havsfisken – reņģi ”clupea harengus L“ ME, som på litauiska heter strimala, strimulė, strimelė ”mellota vulgaris” LeW 923 (där det anses vara ett möjligt lån från tyskan) och motsvaras av liviska reņģ⁹; däremot kan Zemgales och övriga Kurlands reņģe inte på något sätt förknippas med den, eftersom den lilla fisken där vanligen kallas strimalu, liksom på litauiska, eller på vissa håll siļķu¹⁰. Några exempel på ortnamn härifrån: Reņģe +mu i Zebrene E II 139,

⁵ Se kartan över Lettlands territorium på 1200-talet i Latvijas PSR vēsturē I, mellan s. 68 och 69, Riga, 1953.

⁶ Publicerad i F. G. Bunge. Archiv für die Geschichte Liv- Esth- und Curlands, V, Dorpat, 1847, 171.

⁷ Uppgifter enligt ”Latvijas vēsture“, I, 1, Riga, 1938, 106.

⁸ Exempelvis i Strazde enligt ortordsregistret vid ZA:s institut för språk och litteratur, i Dzirciene EH och Kandava; i Laidze enligt iakttagelser av M. Graudiņa, vetenskaplig medarbetare vid ZA:s institut för språk och litteratur.

⁹ Som påpekas i ME s.v. reņģe kan det vara ett lån från lettiskan, respektive < t. Hering via kuriskan. Jfr även LW 333.

¹⁰ Som exempelvis i Ventspils och Pope EH s.v. reņģe; korrigerat enligt M. Graudiņas iakttagelser.

253

u > Tērvete E II 158 k, en gång en del av socknen i Ezerē U IV 116, Reņģes herrgård +mu i Rubā U IV 149, Reņģes äng(ar) i Bukaiši U V 392, i Mežmuiža U V 418 osv. På dessa platser har ordet reņģe en helt annan betydelse. På vissa håll kallar man här ett dike för reņģe, t.ex. i Nīca. På vissa håll har betydelsen ännu inte klarlagts. Jfr lit. Reņģe u i den f.d. socknen Žagarė Lki och reņģti LeW 719.

Se längre fram i behandlingen av k, ģ några andra exempel med tautosyllabiskt n.

3. k, ģ > c, dz i stället för k, ģ

Par kursisku īpatnību J. Endzelīns La. gr. 2. § c un 87. § uzskatījis c un dz k, ģ vietā¹¹. Vietvārdos tas lielā mērā apstiprinās. Te rodam Ceņkuoni pgd un Ceņkuonas² c Pērkonē Lvv I 1: liet. keņkti Diž¹², Ceņtupus z Edolē E II 148; liet. kentulys Lž V 572. Bij. pag. un +mu, cp p ir Cirava E II 11, kam varbūt atbilst liet. kyruš Lž V 874; tāpat Nīca² jeb Nīce² E II 41 (senāk: „Nicava“ Latviešu Avīzēs 1826,9 sludinājumā) un u Nīca² (resp. Bārtas lejasgals) E II 161, kam rada liet. Nykta u bij. Pažežerēla pag. Lki, Nykis u bij. Surviliska pag. Lki (Nyka > Nemunā, Nykis > Łaudē, Neveži, Nemunā, Nykuotė > Nemuna Luk 185 k). Sastopam Rucavu bij. pag., +mu E II 44, 45, cp p: liet. Rūkjava. Atrodam Dzembeš² z Cirava E II 11: liet. Gemėbine u Lki, Gembasalio kaimas c Lazdiju rajonā, Gembiškių kaimas c Jonavas rajonā Lats 698. Ir Džerve bij. pag. un mu E II 13, Džerves dīķis dī Purmsatos U IV 53, Džerženi z Dunikā E II 38, Nīcā E II 41: liet. gėrve Diž, Gervių kaimas c un -vienkiemis Jonavas rajonā, Gervėnių kaimas c Alītus, Ukmerges, Lazdiju, Vilkijas rajonā Lats 700 (sal. arī Lvv I 1 s. v. dzērve); Dzināre ir +mu Aprikos E II 7, Dzinātari z Priekulē E II 42, Dzinātarciems c Džervē U IV 29, Dzinātnieki z Pērkonē E II 42 u. c.: liet. gīntaras Diž, Gintaras u Luk 167 k, Gintaru kaimas c Kretingas un Linkuvas rajonā Lats 702. Dziirkalis ir dī un ez Vērgales E II 23 un 47, Dzirkiakų² ciems ir Nīcā p (Lvv I 1): liet. Girkaliai c Klaipėdas un Sedas rajonā Lats 704.

Det finns mycket många liknande exempel som belägg.

Hur ser det ut i den zemgalliska miljön? Här finns ett betydande antal ortnamn med k, ģ, som är ovanliga för kurser och i synnerhet letter, och som inte alla kan förklaras som vanliga lånord, där de skulle vara regelbundna. Detta ger anledning att anta att något mycket gammalt zemgalliskt språkdrag har bevarats här, ett drag genom vilket zemgallerna stod litauerna och fornpreussarna närmare än kurserna, vilka i den bestämda positionen förändrade baltiskt k, ģ till c, dz, liksom latgalerna eller letter. I Latviešu valodas gramatika § 89 d säger J. Endzelīns att de flesta former med avvikande k, ģ troligen har övertagits från litauiskan eller någon annan (nu utdöd) baltisk dialekt. Man kan göra en säkrare bedömning när den geografiska utbredningen av dessa former och alla ortnamn i Lettland är kända. I den tidigare nämnda artikeln¹³ nämner P. Šmits en rad ord som fonetiskt varken är riktigt lettiska, kursiska eller litauiska, och konstaterar dessutom att den okända utdöda dialekten bör sökas just

¹¹ Även i stället för k, ģ, som står framför palatala vokaler.

¹² Om inte från v. zanken.

¹³ FBR I 48.

254

i Zemgale, där ortnamnen Iecava eller Iecava (ty. Ekau)¹⁴, sjön Ķerkliņi¹⁵, Ragene (krönikans Racken), Anģi m.fl. har bevarats. I Kalba ir Senovė I 85 ifrågasätter K. Būga namnet Ragene med anledning av P. Šmita tanke, men anser att k i namnet Iecava är möjligt och menar att sjön Ķerkliņi och de tidigare nämnda Anģi kan återge palataliserade k, g. På grund av bristen på material från zemgaliska dialekter är problemet dock tills vidare olöst.

Efter analysen av ortnamnen i det zemgaliska området finns det visst stöd för slutsatsen att en av särdragen i det forna zemgaliska språket sannolikt var ḱ, ģ > k, g och att detta särdrag som tendens i typiskt zemgaliska dialekter fortfarande lever kvar, trots att former där c, dz har uppstått i stället för förväntat ḱ, ģ också förekommer redan i dokument från 1200-talet, till exempel ”Stagnum Autzil“¹⁶, om namnet inte är en sammansättning, samt några andra.

Analysen av ortnamnen i Blīdene¹⁷ visar att ett par namn (omkring 2%) med k, g har liviskt ursprung — till exempel Pukene p < liv. puk’k’ eller put’t’ ”blomma“ LW 319 sk, kanske z Bēķi E II 132 < liv. bākkā ”bräka“ LW 35.

Ursprunget till omkring 29% av namnen med k, g står att söka i lågtyska och medellågtyska, till exempel Kraģene di, pl: kragis I ”träställning med tre ben att sitta på, ställning att ställa och lägga något på“ ME < lågty. schrage ”ställning (av två par korslagda ben), t.ex. en sågbock, ett tunnunderlag o.d.“ MnW IV 132 eller kragis II ”mager häst, gammal människa“ < ty. dial. kragge ME; Kīves diķis pl p < lågty. kiff ”gräl, tvist, krig“ MnW II 467; Strēķi la p < lågty. streke 1 ”streck, linje“ MnW IV 429, 2 ”rep, tross, snöre“ MnW IV 430 m.fl.

Ett par namn kan direkt jämföras med litauiskan, till exempel Briņķi z E II 143 och p < lit. brinkti Dlž, Lž I 863 eller brinkis Lž I 861, Giēzene pl p < lit. giēžti (?) Lž III 294.

För omkring 29% av namnen finns motsvarande former i litauiska, lettiska och även andra indoeuropeiska språk, till exempel kan Buķi z E II 143 vara: lett. bucis I ME = buks ”bock“ ME < lågty. Buck ”bock“ MnW I 443, men i Blīdene även bukis, likaså ME s. v. ”kärl vari salt stöts och förvaras“; fonetiskt motsvarar detta bucis II ”sättkorg flätad av videkvistar“ ME och lit. būkis ”stickat fisknät“ LeW 63; Ģer’des strauts str p, vars fonetiska motsvarigheter är lett. Dzērdūpite (> Gauja p) Lvv I 1, lit. Gerdà pl vid. Tverai Lki, Gerdžių kaimas c i Šakiai rajonas Lats 699; Lūgene¹⁹ pl p: luga II ”gyttjig moränmassa i igenväxande sjöar“ ME eller luga ”geléartad massa, mos“ ME, lit. liūgas, liūgynas, liūgynė Dlž, liūg(n)as LeW 379, slav. лужа¹⁹ ”pöl, vattenpuss“, ukr. ту́жа, fornryska лужа, och Лжа > i Velikaja, slovenska lúža, tjeckiska louže, forntjeckiska lůže

¹⁴ Iecava (Iēcave eller Iēcūve) u > Lielupe (även vid övre loppet: Iecava, Iēcava eller Iecave) E II 157, Iēcava (i Ozolnieki) U V 441, Iēcūve (Garoze) U V 409, Iēcava och Iēcves (Dau-dzese) U V 321, Iēcķe eller Iēcķves (i Sērene) U V 362, Iēcķeve (i Taurkalne) U V 374, Iecava (eller Iēcīve i Kurmene) U V 339, sc p, + mu och pag. E II 30 k.

¹⁵ Ķerķliņi + mu Zvārde E II 107, sjön Ķerķliņi² där.

¹⁶ Liv-, Esth- und Curländisches Urkundenbuch nebst Regesten. Utgiven av Dr. Fr. G. von Bunge, I Band, Reval, 1853, 545 s. 432. urkund från äldre tid (7.X 1272).

¹⁷ Se V. Dambes tidigare citerade ”Blīdenes vietvārdi kā pagātnes liecinieki“ 427 ff.

¹⁸ Jfr även Luģi z i Kalnciems E II 79, Lugenieki z i Bēne E II 130, Lugītis pl i Valgunde U V 450, dvs. i zemgalisk miljö.

¹⁹ H. M. Шанский, В. В. Иванов, Т. В. Шанская, Kortfattad etymologisk ordbok över ryska språket, Moskva, 1961, 187.

255

”Pūzte, träsk”, fornslaviska *lougiā, illyriska *lugos eller *lugā ”träsk”, grek. λυγαῖος ”mörk”, [..] ”mörker” Fasm II 66; jfr också den lettiska staden Ludza och vattendraget Ludze (> Rauža > i Palsa > i Gauja E I 114, Lvv I 2), lit. Lūgas ka, pl f.d. Alītus pag. Lki; se också K. Būga Tīž I 30 s. v. Eža och Lvv I 2 s. v. ludza.

För omkring 26% av orden med k, g kan inga paralleller hittas i litauiskan, men regelmässiga former med c, dz återfinns i språket hos latgalerna respektive letterna och kurernas efterkommande, t.ex. Duģis ez p < dugt (?) ”dunsta, blir grumlig, mörk, ond” ME; jfr lett. dudžains = ”träskig” och ”vild, skygg, orolig” ME (hos letter och kurer skulle formen vara dudžis); Mar’ķene pl p: lett. Mārcene < lett. mārks I ”linberedningsgrop, linhalm, liten damm på ängar” ME; Plūokis eller Plūocene pl p: lett. pluocis I 1 ”träskig, rörlig plats”, I 2 ”(tom) fläck, glänta” ME, I 3 ”kärräng, äng” ME, varvid Pluocis ofta förekommer i ortnamn i Kurland, t.ex. Pluoči² z Edolē E II 148, Pluočis pl i Kazdanga E II 16, i Kuršīši E II 95, m. fl.; Rūķi z E II 143 och p: lett. rūkt² I ”brusa, susa, prassla, ryta, dåna, brumma” ME eller rūkt² II ”springa” ME i stället för den vanliga lettiska formen Rūči.

Även i det återstående zemgalliska området finns det mycket gott om liknande ord med ķ, ģ. En del har redan nämnts i samband med behandlingen av tautosyllabiskt n. Här följer ytterligare några exempel: Ģer’bums me i Remte U V 494, pl i Jaunauce U V 458 k, i Ezere U IV 115 k, Ģer’bum² skog i Zvārde U IV 171 k, Ģer’bumi² pl i Bērze U V 388 och p m. fl., dvs. i zemgallisk miljö, liksom på vissa håll i det kuriska området och på några platser i Vidzeme²⁰ (se Lvv I 1 s. v. ģer’bums²), vilka är avledda av ģerbt 1 ”sköta” MEk, i en betydelse som man inte längre känner till, och motsvarar lit. gerbti 3 Lž III 248. Ģer’bums är alltså en plats där man en gång röjt skog och anlagt en äng eller åker, inte något som har klätts, vilket ordet skulle låta som på nutida språk. Från samma rot har letterna bildat ortnamnet Džērbene cp i Cēsis distrikt p (Lvv I 1, 255).

Särskilt intressant är namnet på fornborgen — Ķentes² kalns (Pag. apr. 47 m. fl.) nära Daugavas högra strand och Ogres flods vänstra strand, i närheten av staden Ogre, — i Ogresgala — dvs. i ett område där livländare bodde på 1200-talet²². Akademikern J. Endzelīns har i Lvv I 2, 207 osäkert jämfört ordets rot med lit. Kentai c, men någon vidare förklaring ges inte. Ordet kan förbindas med lit. kęsti Dlž, lett. ciest 2 ”lida, tåla, uthärda, stå ut” ME (jfr lit. Kentai c i f.d. Plateliai pag. Lki, Kentaučių kaimas c i Mažeikiai distrikt Lats 754 k). Eftersom det finns skäl att anta att det var kännetecknande för zemgallerna att uttala ķ i stället för k och bevara tautosyllabiskt n, vittnar detta namn om en zemgallisk särprägel. Dessutom verkar det inte kunna förklaras som ett lån från något annat språk. Arkeologen A. Stubavs vid Lettiska SSR:s vetenskapsakademis historiska institut, som sedan 1954 utfört noggranna utgrävningar vid Ķentes kalns, har konstaterat att former från latgalernas och zemgallernas språk förekom här under perioden från 500- till 900-talet.

²⁰ Exempelvis Ģer’bums² z i Lenči E I 17, Ģer’buma pļava pl i Ropaži E 157, Ģer’bumi pl i Babīte E I 55, Ģer’bumkalns ka i Ādaži E I 36, dvs. på platser som ligger antingen i Babīte, en möjlig zemgallisk bosättningsplats från 1200-talet, eller inte särskilt långt från de tidigare nämnda hypotetiska zemgalliska bosättningsplatserna i Vidzeme.

²¹ Den kallas också ”Ķentu kalns” E I 40, tidigare även Ķenču kalns eller ”Kameļ-muguru” (efter utseendet, V. D.), i tyska källor också ”Dreikaiserspitze”, som arkeologen A. Stubavs har uppgett, och i Lehua-Puškaids sagosamling V 384 sägs att Riga först låg här.

²² Se kartan mellan s. 68 och 69 i Latvijas PSR vēsturē, I, Riga, 1953.

256

början²³. Därmed finns det en viss grund för att knyta bergets namn till de zemgaller som en gång bodde här. Som påpekats utgör området på Daugavas högra strand inte vanlig zemgallisk miljö, och ingen hade hittills hävdat att zemgaller en gång skulle ha bott på detta berg. Omkring 30 kilometer nordost om Ķentes kalns ligger gården Ķenteni i Kastrāne E I 42 och i Ķeipene E I 46 k. Det bör noteras att båda dessa gårdar ligger i eller nära ett område där zemgalliska gravar har påträffats, såsom nämnts ovan.

Ķ och ģ förekommer ofta både i början av ord och i slutet av roten i ortnamn i det zemgalliska området. Än i dag används former med k, ģ i stället för c, dz i samtalsspråket i dialekterna här, t.ex. ruokele ”liten hand”, auģelis ”ung galtgris”, kuoķelis ”liten pinne” (Blīdene).

Naturligtvis finns det också i zemgallisk miljö ortnamn där c, dz förekommer i stället för väntat k, ģ och där tautosyllabiskt n har fallit bort eller där parallellformer förekommer, liksom ord där k, ģ > c, dz, men tautosyllabiskt n har bevarats, eller omvänt — tautosyllabiskt n har fallit bort, men k, ģ > k, ģ. Detta kan till största delen förklaras med inflyttades och standardspråkets inflytande. Så finns till exempel i mellersta Zemgale gårdsnamnet Ķeņķi (Sīpele E II 83, Jaunsvirlauka E II 84, Tetele E II 86) eller Ķeņķas i Džūkste E II 75 k, med motsvarande former som fonetiskt stämmer överens med kuriska Ceņči z i Dobele E II 74 eller Ceņči z i Džūkste E II 75 och i nordvästra Vidzeme — Liepupe — +z Ceņica Lvv I 1. Jfr lit. keņkti Diž., LeW 240.

Påverkan från de äldre ursprungsinvånarna — kurerna — kan till exempel förklara gårdsnamnet Cēr’pi i Kursīši p, ett område som varit zemgalliskt sedan 1200-talet. Jfr lett. cērpa, cērps, cērps² II 1 ”jordklump, liten jordhög”, 2 ”långt gräs, gräskulle” ME, lit. Kērpis pl, u i f.d. Svėdasai pag. Lki, Kerpišķiu kaimas c i Pandėlys distrikt Lats 755, kerpti 2 eller 3 Lž V 621.

Utifrån analysen av ortnamnen i det zemgalliska området och fastställandet av deras geografiska utbredning bör man dra slutsatsen att k, ģ i stället för äldre k, ģ verkligen var ett särdrag i zemgallernas språk, vilket i enstaka ord kan ha påverkat grannarna kurerna, selerna och även letterna.

II. LITAUISKANS INFLYTANDE

Särskilt i toponymiken i det undersökta områdets södra del märks olika inflytanden från litauiskan, varav endast några kommer att behandlas här. För det första finner vi i lexikonet en del av samma ortnamn eller ord som förekommer i Litauen, eller som i enlighet med de fonetiska lagbundenheterna i någon mån har anpassats till lettiskan och inte förekommer i lettiskans lexikon, t.ex., utöver dem som nämnts tidigare, är Apžērgu grava i Skrunda p, och en del av byn Kentaučiai i den litauiska SSR, i det forna Židikai socken, hette Apžārgai Lki: lit. apžargu Diž. Diž. Bēņdru purvs är i Gavieze U IV 77, Bēņdravene pl i Dunalkas U IV 28, Bēņdrupdamībš ce i Ulmale U IV 44: lit. bendras Diž., LeW 39, motsvarande lett. *biedrs. Buividi² är ett hus i Bukaiši E II 73 k, i Gramzda E II 14, i Kalēti E II 15, Buivida z i Gavieze U IV 76, Buivide² gods +mu i Ukri p; jfr lit. Buividą kaimas c i Vilkija distrikt Lats 653,

²³ Enligt A. Stubavas förklaringar vid konsultationen och i publikationen ”Раскопки городища Кентескальн в 1954—1956 гг.“ i samlingsvolymen ”Вопросы этнической истории народов Прибалтики. Труды Прибалтийской объединенной комплексной экспедиции“, 1, Москва, 1959, 209 ff. Det lär endast vara svårt att exakt skilja zemgaliska former från lettgalliska former.

17. Kalbotyros klausimai VI.

257

Buivydai c i det forna Kaltanėnai socken, Buivīdai c i det forna Eišiškės socken, Buivydo raistas pu i det forna Leļūnai socken m.m. Lki, Buivydų kaimas c i distrikten Aniškščiai, Šeduva, Vilnius m.fl. Lats 653. I Rucava finns Būtingu² novads U IV 96. I Kretinga-distriktet i Litauen finns Butingės kaimas Lats 656. Geišupis är en å i Dunika U IV 73: lit. Geišų kaimas c i Linkuva-distriktet Lats 698, Geišupis Luk 166, Geišai c i det forna Žeimelis socken m.fl. Lki. I Brukna finns bäcken Gīvulu strauts str U V 227, jfr lit. Gyvolių kaimas c i Akmenė-distriktet Lats 705, gyvulys Dlž. I Dunika finns Kiñtupja grāvis U IV 73, i Cirava ängen Kiñtene U IV 26: lit. kiñtamas Dlž, Lž V 820, Kintų miestelis i Šilutė-distriktet Lats 758, ortnamnet Kints och det preussiska ortnamnet Kynthwang Apr 63. I Rucava finns gården Ketvirtis U IV 97, vilket motsvarar lit. ketvirtis Dlž. På samma ställe i Rucava finns Leñdima² ängar pļ U IV 99, i Aizviki dammen Leñdums U IV 18, i Embūte ängen Leñhumi U IV 32, i Nīgrande gården Leñhumi U IV 47, motsvarande lit. Lendimų kaimas i Kretinga-distriktet Lats 785. Den litauiska SSR:s flod Mūša Luk 183 motsvaras av den lettiska SSR:s Mūša å i Ceraukste U V 232 och Bauska U V 223. I stället för ordet Purva förekommer ordet pelke, t.ex. i Vaiņode — Dakšenes peļķe² U IV 62, i Ruba — Lielā peļķe² U IV 150 m.fl.: lit. peļkė Dlž. I Rucava rinner Sventāja E II 160, som i Litauen kallas Šventoji Luk 200 k; Svitenē ån (och + mu) Švitene U V 266, som i Litauen heter Švitinis Luk 200; i Vadakste ån Vadakste U V 518, i Ezere Vadaksts U IV 115, motsvarande Litauens Vadakstis Luk 204. Det finns många fler liknande ortnamn i den sydvästra delen av den lettiska SSR.

För det andra finner vi i fonetiken på vissa håll ljud som är karakteristiska för litauiskan, men inte dem man skulle vänta sig i lettiskan. Så förekommer g där dz kan förväntas, t.ex., Geļži är en gård i Durbe E II 39, i Nīca E II 41, i Pērkone E II 42, Geļķi gård i Gavieze E II 40, i Tadaiki E II 45; jfr lit. geležis Dlž, gelžis eller geležis Lž III 230, lett. dzèlzs ME, lit. Gelžių kaimas c i Užvenčys distrikt Lats 698. På samma sätt är Gegužė en gård i Rucava E II 44; jfr lit. gegužė Dlž, lett. dzeguze ME, Gegužių kaimas c i distrikten Šiauliai, Skaudvilė, Kybartai, Šakiai och Arogola Lats 697. I Vecauce finns dammen Gērvīs eller Gērvia U V 463; jfr lit. gervė Dlž, lett. dzērve²⁴. Skogen Girkale finns i Rucava U IV 100, och ån Girupi i Nīgrande U IV 48, där också g förekommer där dz kan väntas; jfr lit. girià Dlž, lett. dzira I ME, lit. Girkalių kaimas c i distrikten Klaipėda och Seda Lats 704, Girupio kaimas c i Kuršėnai-distriktet Lats 705. I Aizviki har dammen Zirģine noterats U IV 18. Här i Kurland skulle man, om man inte beaktade ett möjligt zemgaliskt drag, vänta sig formen Zirdzine — jfr lit. žirginys Dlž, Žirginės enstaka gård i Kelmė-distriktet, Žirginių kaimas c i Vievys-distriktet Lats 1021. Det finns många sådana exempel.

Ofta förekommer k där c kan väntas i ortnamn i den sydvästra delen av den lettiska SSR som liknar litauiska, t.ex. Keķi²⁵ U V 237, Keķīlas gård i Rundāle²⁶ U V 254; jfr lit. Kėkiai c i det forna Gargždai socken Lki, Kekiškės kaimas c i Šilalė-distriktet Lats 753, lett. Cece å mellan Sērene och Aizkraukle Lvv I 1. Ķeluotne är en skog i Ceraukste U V 233 k²⁷; jfr lit. Keliuōtiškių kaimas c i distrikten Joniškėlis och Linkuva Lats 753, motsvarande lett. Celūtes gård i Turlava p Lvv I 1 s. v. ”celi“. Ķervju by finns i Rucava U IV 97, Ķerviške²⁸ gård i Aizviki E II 9 k; jfr lit. kervoti Lž V 633, Kervių kaimas c i Skoda-distriktet Lats 755, preussiska ortnamn

²⁴ I zemgaliskt område kan g också återge ett zemgaliskt särdrag.

²⁵ Se not 24.

²⁶ Där.

²⁷ Där.

²⁸ Där.

258

Kerwin Apr 61; roten till detta ord återfinns i det seliska ortnamnet Cefve pl i Biržai socken, Lvv I 1. I Rucava finns dammen Malkīrte U IV 99, där -kīrte står i stället för lett. -cirtes; jämför lit. kiršti Dlž, lett. cirst ME. Åkern Palajķis i Rucava U IV 100 kan jämföras med lit. palaukė Dlž, Palaukės by i Skoda distrikt, — by i Vilnius distrikt, Palaukių by i Panevėžys distrikt, Lats 857. I det undersökta området finns många sådana exempel.

Ljudet š i stället för väntat s förekommer också ofta i ortnamn nära gränsen till Lietuvos PSR. Låt oss nämna bara några exempel. Panemunė är gravplatsen Šaltų U V 231, i Snikere gården Šaltenių U V 507; jämför lit. šaltas Dlž, Šaltanių by i Širvintos distrikt, Šaltenių by i Kupiškis distrikt, Lats 947, lett. salts ME. Šilinieka² är en liten stuga i Rucava U IV 97; jämför lit. šilas Dlž, Šilininkų by i distrikten Arogala, Priekule, Šakiai m.fl. (Lats 955), lett. šils, silenieks, silinieks ME. Bäcken Švirkalīte rinner genom Rundāle U V 254; jämför lit. svīrksti Dlž. I Svitenė kallas ån och bäcken Šviteni U V 266; jämför lit. Švitinys i den tidigare Krukai socken, Švitinis å i den tidigare Žeimelis socken, Lki, švitēti, švitimas Dlž m.fl. Det bör påpekas att man sedan 1920-talet gång på gång försökt införa den lettiska formen Svitene, men formen Švitene lever alltjämt i folkmun och har fått stor spridning.

I samma trakter förekommer ofta också ž i stället för väntat z, t.ex. Mažais gård i Rucava E II 44, Maži gård i Vainode E II 9; jämför lit. māžas Dlž, Mažių by i Šilutė distrikt, Lats 805, lett. mazs ME. I Vainode rinner bäcken Žėrupīte U IV 62; jämför lit. žėrėti Dlž, (?) žėrti Dlž, žėruoti Dlž, žėrutis Dlž, Žerių by i Užventis distrikt, Žeruolių by i Ukmergė distrikt, Lats 1019 och (?) lett. zvēruot I ”glöda, flamma, lysa upp, glänsa, gnistra” ME, (?) zvēruot II ”rensa säden från agnar med kastning” ME, (?) zvēris² II ”regulis (en anordning för kastning i rian)” ME, kyrkslav. же́равь ”brinnande, glödande”, tjeck. žeravý ”full av glöd” Fasm I 419. Žūrenieki är en liten gård i Nīca U IV 86; jämför lit. žiūrėti Dlž, Žiūrių by i distrikten Šakiai, Vilkaviškis och Žagarė, Žiūru by i Varėna distrikt, Lats 1021. Sådana exempel är talrika. Även traktens namn Žvārde U IV 169 bör nämnas; det har dock inte gått att finna något motsvarande ord på litauiska, men žv beror här sannolikt på litauiskt inflytande. Även formen Žvārde, som litterärt språk ständigt har betecknat som felaktig, används fortfarande allmänt. På samma sätt har ž troligen uppkommit under litauiskt inflytande, fastän något motsvarande ord inte kunde hittas där, i namnet på den lilla gården Ilžina i Rucava U IV 97; jämför lett. ortnamnen Ilze, Ilzene tidigare socken, +mu E I 73, 74, cp i Alūksne distrikt, (?) ilzene ”chrysanthemum leucanthemum” ME.

För det tredje märks litauiskt inflytande i morfologin. Flera floder och bäckar har maskulint genus, till skillnad från det vanliga femininumet i lettiskan, t.ex. Vadaksts i Ezere U IV 115, Išlicis, Kaučītis i Išlice U V 221 k, Ligupis, Vārnupis i Rucava U IV 99 m.fl.

Ofta ser vi litauiska ändelser som inte förekommer i ortnamn i vare sig kuriska eller zemgaliska trakter. Ändelsen -ine, -īne förekommer ofta i stället för den vanliga zemgaliska och kuriska ändelsen -ene, t.ex. Grāvines, Piēnine gårdar i Bārta U IV 69, Briedīnes², ”Kazīne”, Nabagine gårdar i Dunika U IV 73, Daūkšine kulle i Gramzda U IV 34, Kāpine, Klībine gårdar, ”Pagrabine” grop, Punine bäck i Rucava U IV 99 m.fl.; jämför lit. Beržinė by i Kelme distrikt, byar i Širvintos och Zarasai distrikt, Lats 643, Alksninė by i Nemenčinė distrikt, Lats 614, Obelyne å, Luk 185, Ožinė by i Švenčionys distrikt m.fl.

259

Ibland hittar vi ändelsen -inis. Så kan Žagarinis, en liten gård i Rucava U IV 97 k, vara en diminutiv motsvarighet till kuriska och zemgaliska -iņš och vidzemiska -iņš, eller, liksom litauiska avledningar med -inis, t.ex. bērziņis, medinis, žagarinis m.fl., uttrycka vad något är gjort av.

Ändelserna -iške, -iškis, som motsvarar de litauiska ändelserna -iškė, -iškis, förekommer mycket ofta. Exempelvis finns dammen Diėdėniškės i Aizvīki U IV 18, området Kākiškes² i Rucava U IV 97, bäcken Meisteriške U IV 99, åkern Puňpurįške i Bārta U IV 70 och den tidigare herrgården Gailiški i Vainode U IV 61. Det finns mycket många liknande exempel. Jämför exempelvis också lit. Kupiškio rajonas Lats 774, Kuršiškių kaimas i Molėtai distrikt Lats 775, Pasiškės kaimas i Ignalina distrikt Lats 867 m.fl.

I gränstrakterna mot Lietuvos PSR förekommer också ändelsen -aitis, n. pl. -aiši, som är så gott som främmande i resten av republiken. Exempelvis fanns socknen Bukaiši U V 391, i Vainode gården Laņķaitis² U IV 61, i Vadakste gården Narvaiši² U V 518 (jämför lit. Narvaišių kaimas i Utena distrikt, Lats 826, Norvaišių kaimas i flera distrikt, Lats 836), Čymaši² gård, Lūlaiši² + gård och en grupp gårdar i Ukri socken m.fl.

Slutsats. I sydvästra delen av Latvijas PSR återspeglar toponymiken alltså både de språkliga särdragen hos de forna stambildningarna – kurernas och zemgalernas – och inflytandet från grannspråket litauiska. Några hypotetiska belägg har påträffats för ursprunget till den lettiska mellan-dialekten, det vill säga grunden för den lettiska folkgruppen och senare det lettiska nationalspråket.

Rīga

Förkortningslista

Apg — Lietuvos apgyventos vietos. Kaunas, 1925.

Apr — G. Gerullis, Die altpreussischen Ortsnamen, Berlin, Leipzig, 1922.

B — A. Bielensteins toponymiska samling (i manuskript).

bij. — före detta (maskulinum och femininum), utgången (maskulinum och femininum).

c — by (by eller bondby).

ce — väg (väg).

cp — byråd (landsbygdsråd).

dial. — dialektform (dialektal form).

di — damm (damm).

Dļž — Dabar­tinės lietuvių kalbos žodynas. Vilnius, 1954.

E I — J. Endzelīns, Latvijas vietu vārdi, I daļa. Vidzemes vārdi, Rīgā, 1922.

E II — J. Endzelīns, Latvijas ortnamn, del II. Namn från Kurzeme och Latgale, Riga, 1925.

EH — J. Endzelīns och E. Hauzenberga, Tillägg och rättelser till K. Mīlenbahs lettiska ordbok, I—II, Riga, 1934—1946.

ez — sjö (sjö).

+ ez — tidigare sjö (sjö som inte längre existerar).

FBR — Filologu biedrības raksti, I—XX, Rīgā, 1921.—1940.

Fasm — M. Vasmer, Russisches etymologisches Wörterbuch, band I, II, Heidelberg, 1953—1955.

ga — betesmark (betesmark).

gr — ravin (ravin).

gr. — forngrekiska (forngrekiska).

gs. — århundrade (век).

ig. — estnisk (эстонский).

js — nygård (новое хозяйство, созданное после аграрной реформы 1920—1927 гг.).

260

DIALEKTER I LETTISKA SSR

Det undersökta området

Vita områden – kuriska dialekter

Typiska zemgalliska dialekter med anaptix

Zemgalliska dialekter utan anaptix

Platser i Vidzeme med arkeologiska och toponymiska belägg som vittnar om zemgallernas tidigare bosättningsområde

J. Tamm — J. Tamm, Eesti-vene sõnaraamat, Tallinn, 1955.

k — efter ett ortnamn eller ord betecknar en korrigerad form (rättelse).

+kr — izbijis krogs (tidigare krog).

kr. — krievu (ryska).

la — lauks (fält).

la. — latviešu (lettiska).

Lā.gr. — J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, LVI, Rīgā, 1951.

Lats — Litauiska SSR:s administrativt-territoriella indelning, Vilnius, 1959.

LeW — E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, Göttingen.

liet. — lietuvių (litauiska).

lit. val. — literatūras valodā (litteraturspråk).

līb. — lībiešu (liviska).

Lki — material från Lietuvių kalbos ir literatūros institutā.

Lž — J. Ryteris, Lietuviškai-latviškas žodynas, Rīgā, 1929.

lpp. — lappuse (sida).

Luk — Lietuvos TSR upių kadastras. I dalis. Vilnius, 1959.

LW — L. Kettunen, Livisches Wörterbuch, Helsinki, 1938.

lv. — lejsvācu (lågtyska).

Lvv — J. Endzelīns, Latvijas PSR vietvārdi. I, 1 Rīgā, 1956; I, 2 Rīgā, 1961.

Lž — Lietuvių kalbos žodynas. Lietuvos TSR Mokslų akademija. Lietuvių kalbos ir literatūros institutas, Vilnius, III 1956, IV 1957, V 1959.

ME — K. Mīlenbaha un J. Endzelīna Latviešu valodas vārdnīca, I–IV, Rīgā, 1923—1932.

me — skog (лес).

MnW — K. Schiller und A. Lübben, Mittel-niederdeutsches Wörterbuch, I–V, Münster in Westf., Bremen, 1875—1880.

+mu — nedlagt herrgård (бывшее имение).

mz — småbruk (мелкое хозяйство).

mžs — skogvaktarbostad (усадьба лесника).

p — ett toponymiskt namn som varken är hämtat ur J. Endzelīns publikationer eller ur universitetsutgåvorna, men som har angetts av någon annan.

pag. — socken (волость).

Pag. apr. — V. Salnais och A. Maldups, Beskrivningar av socknar (Описания волостей), Riga, 1935.

piem. — till exempel (например).

pl. — äng (луг).

po. — polsk (польский).

pr. — fornpreussisk (древнепрусский).

pv — personnamn (имя).

sal. — jämför (сравни).

sc — arbetarbosättning (рабочий поселок).

skat. — se (смотри).

skk — på följande sidor, under följande år (и на следующих страницах, в следующие годы).

str — bäck (ручей).

s. v. — under uppslagsordet.

ti — bro (мост).

Tīž — ”Tauta ir Žodis”, Kaunas, 1923 och följande år.

Trautm — R. Trautmann, Die altpreussischen Personennamen, Göttingen, 1925.

u — å (flod, liten flod).

U IV — Latvijas Universitātes Raksti (Filoloģijas un filozofijas fakultātes sērija), band IV, nr 1: J. Plāķis, Latvijas vietu vārdi un latviešu pavārdi, del I Kurzemes vārdi, Riga, 1936.

261

U V — Latvijas Universitātes Raksti (Filoloģijas un filozofijas fakultātes seriā), band V, nr 5: J. Plāķis, Latvijas vietu vārdi un latviešu pavārdi. Del II Zemgales vārdi, Riga, 1939.

u. c. — och annat, och på annan plats (и прочее, и в другом месте).

ukr. — ukrainsk (украинский).

Ulmaņa vārdnīca — Chr. Ulmann, Lettisch-deutsches Wörterbuch, Riga, 1872.

V. — tysk (немецкий).

vlv. — mellanlågtysk (средне-нижне-немецкий).

vs — enskilt belägen gård, separat bondehus i en by (хутор).

vv — ortnamn (топонимическое название).

z — bondgård (крестьянская усадьба).

+z — före detta bondgård (бывшая усадьба).

< — härstammar från.

> — övergick till (efter namnet på någon flod — mynnar ut i).

? — vid toponymiska namn med intermittent intonation (^) anger att de intermittenta och fallande intonationerna inte skiljs åt i uttalet.

Förteckning över dialekterna (och städerna) i det undersökta området

5 Liepāja 34 Medze 35 Tāši 36 Aistere 38 Durbe 39 Vecpils 40 Krote 41 Kalvene 42 Rudbārži 43 Grobiņa 44 Gavieze 45 Tadaiķi 46 Virga 47 Bunka 48 Priekule 49 Asīte 50 Nīkrace 51 Embūte 52 Pērkone 53 Nīca 54 Bārta 55 Purmsāti 56 Gramzda 57 Aizvīķi 58 Vaiņode 59 Rucava 60 Dunika

61 Kalēti 102 Skrunda 103 Sātiņi 104 Saldus 105 Brocēni Ciecere 13 Saldus (stad) 106 Blīdene 107 Biksti 108 Zebrene 109 Pampāļi 110 Kursīši 111 Zvārde 112 Lielauce 113 Nīgranda 114 Ezere 115 Ruba 116 Jaunauce 117 Vadakste 118 Vecauce 135 Annenieki 136 Dobele 19 Dobele (stad) 137 Sīpele 138 Bērze 139 Līvbērze

20 Jelgava (stad) 143 Tetele 144 Garoze 145 Īle 146 Naudīte 147 Auri 148 Šķibe 149 Glūda 150 Svēte 151 Vircava 152 Vecsvirlauka 153 Bēne 154 Penkule 155 Tērvete 156 Zaļenieki 157 Jēkabnieki 158 Platone 159 Lielvircava 160 Jaunsvirlauka 161 Sniķere 162 Ukri 163 Bukaiši 164 Augstkalne 165 Vilce 166 Lielplatone 167 Eleja

262

Förteckning över de nämnda dialekterna (och platserna) i Vidzeme

26 Ogre (pilsēta) 128 Babīte 197 Lielstraupe 203 Krimulda 206 Ādaži 209 Ropaži 221 Ogresgals 286 Lencī 305 Līgatne

312 Nītaure 316 Vecpiebalga 321 Kastrāne 322 Ķeipene 338 Krape 168 Sesava 169 Svitene 224 Iecava 228 Salgale

229 Zālīte 230 Misa 233 Mežotne 234 Code 235 Bauska 236 Vecsaule 242 Rundāle 243 Islīce 244 Ceraukste

NÅGRA IAKTTAGELSER OM TOPONYMiken I DEN SYDVÄSTRA DELEN AV LATTVISKA SSR

В. ДАМБЕ

Sammanfattning

Det undersökta området sträcker sig från Östersjöns västkust till floden Musa i öster, och omfattar ungefär Liepāja, Skrunda, Saldus, Dobele och Jelgava i norr samt Litauiska SSR i söder (se bifogad karta).

I den västra delen av det angivna området bodde kuronerna fram till 1200-talet, i den östra delen zemgallerna. Efter att den tyska orden besegrat dem under frihetskampen i slutet av 1200-talet skingrades zemgallerna på egen hand eller drevs bort. Språkliga data visar att en del av zemgallerna stannade kvar på sina platser, att en del också bosatte sig i den södra delen av kuronernas tidigare område, och att latgallerna, eller letterna, tog över det forntida Zemgales centrum nära Dobele. I det undersökta området kan språkliga särdrag från såväl den tidigare lokalbefolkningen som inflyttarna iakttas.

I toponymiken i den sydvästra delen av Lettiska SSR, inklusive hydronymiken, återspeglas 1) kuroniska särdrag på rent kuroniska orter, 2) zemgalliska särdrag på zemgalliska orter och 3) litauiskt språkinflytande, särskilt nära den litauiska gränsen.

Ett av de mest karakteristiska kuroniska särdragen är förlängning av ursprungligen korta vokaler framför tautosyllabiskt r följt av en konsonant: ar, (ār), ar>ār, (ār), ār (t.ex. Bārta, Sārte² m.fl.), er, (ēr), er>ēr, (ēr), ēr (t.ex. Cērps, Pērkuōns² m.fl.), ir>īr eller ier (t.ex. Ģirkales², Zuīrbulis, Ziērņu- m.fl.), ur>ūr eller uor (t.ex. Kūrša, Pūrus, Kuōrši m.fl.).

Det mest karakteristiska zemgalliska särdraget är att vokalerna ursprungligen var korta framför tautosyllabiskt r följt av en konsonant; särskilt förr var denna ursprungliga vokalkorthet förbunden med anaptix, dvs. inskott av korta vokaler efter r, t.ex.,

263

Var̄anas ”Vārnas”, Ver̄ša- ”Vērša-”, -purays ”-purys” m.fl. Efter tautosyllabiskt ar utvecklas vanligen ett kort a, efter er — a eller ett slutet eller öppet e, efter ir — a eller ett slutet eller öppet e, eller i, efter ur — a.

Ett kuriskt särdrag är också bevarandet av tautosyllabiskt n, som gått förlorat i lettiska eller lettgalliska, språket, t.ex. Bandas- (på lettiska skulle det heta: *buodas), Laņka: lett. luors, Meņca: lett. *mieca, Skrunda (på lettiska skulle det heta: *Skrūda), Venta (på lettiska skulle det heta: *Vieta) m.fl.

En analys av ortnamnen i det zemgalliska området gör det möjligt att anta att ett särdrag i zemgalernas språk var bevarandet av tautosyllabiskt n, liksom i litauiska, fornryska och kuriska, till skillnad från lettgalliska eller lettiska, eftersom det bland ortnamnen här finns många ord med tautosyllabiskt n som inte kan förklaras på annat sätt, t.ex. Duņki: lett. duocis, Juņgainis: Jūgaini, Rinkas-: lett. Rīka (s) m.fl.

Som ett kuriskt särdrag bör man betrakta övergången ḱ, ǵ>c, dz, t.ex. Ceņkuone, Rucava, Dzērve, Dzīr̄kalis m.fl., medan man i det zemgalliska området finner många ortnamn med ḱ, ǵ, som är ovanliga för kurier och letter och av vilka inte alla kan betraktas som lån, med regelbundna ḱ, ǵ, t.ex. Duģis: lett. dud̄zis, Ģer̄bums: lett. Dzērbene, Mar̄ķene: lett. Mār̄cene, Plūoķis: lett. pluocis m.fl.

Även i den zemgalliska miljön förekommer ortnamn med c, dz i stället för ḱ, ǵ och med förlust av tautosyllabiskt n, men detta förklaras av inflytande från nybyggarnas språk och standardspråket.

De parallella former som förekommer förklaras också av påverkan, t.ex. Laņka, Līoķene och Līocene, Iecava och Ieķava, Rinkas och Rīka- m.fl.; i ett och samma ord kan tautosyllabiskt n gå förlorat medan ḱ, ǵ bevaras, eller tvärtom: ḱ, ǵ>c, dz, samtidigt som tautosyllabiskt n går förlorat, t.ex. Plūņci m.fl. Även i det forna Kurland och i Vidzeme förekommer ibland ortnamn med ḱ, ǵ och tautosyllabiskt n, t.ex. fornborgen Keņceskalns nära Ogre, inte långt från dess utlopp i Daugava, m.fl. Man kan anta att zemgaler en gång bodde på dessa platser. För vissa platser finns mer eller mindre tillförlitliga arkeologiska belägg som styrker detta antagande. Samtidigt är det fullt berättigat att fråga om just zemgalerna spelade en betydande roll i bildandet av den mellersta lettiska dialekten — grunden för det lettiska standardspråket.

Det mångfacetterade litauiska inflytandet på toponymiken i den södra delen av det angivna området förtjänar särskild uppmärksamhet. För det första finns det i ordförrådet en del av samma ortnamn eller ord som i Litauiska SSR, eller motsvarande former anpassade till lettiskans ljudlagar, men som inte förekommer i det lettiska ordförrådet, t.ex. Beņdra-, Būtiņģu-², Ģeišupis, Giouļu-, -peļķe ”träsk”, Vadaksts m.fl.

264

För det andra finner man i fonetiken ibland ljud som är karakteristiska för litauiska, men inte sådana som man skulle kunna förvänta sig i Kurland, t.ex. g i stället för dz: Gelži, Gedužs, Gervīs, Girupi m.fl., k i stället för c, t.ex. Keķilas, Maļķirte, Palauķis m.fl. Även š och ž förekommer i stället för det förväntade s och z, t.ex. Saltēni, Svītene, Mažais, Žvārde m.fl.

För det tredje märks litauiskt inflytande i morfologin. Exempelvis har vissa floder och åar maskulin form, i motsats till den femininform som är vanlig i lettiskan, såsom Aiznaķis, Līgunis, Vadaksts, Vārnupis m.fl. Litauiska suffix med böjning förekommer ofta; sådana finns varken bland de kuriska eller zemgalliska ortnamnen, t.ex. -ine i stället för -ene, såsom Pagrabine, Pupine, Puõšines² m.fl. Mycket ofta förekommer -iške, -iškis, vilket motsvarar litauiska -iškė, -iškis, t.ex. Diēdeniškes, Kāķiškes², Meisteriške, Pitr̄puriške m.fl. Även -aitis, -aiši förekommer (n. pl.), vilket nästan saknas i republikens övriga delar, t.ex. Lankaitis, Bukaiši, Narvaiši m.fl.

Sålunda återspeglar toponymiken i den sydvästra delen av Lettiska SSR såväl särdragen i de tidigare stamförbundens språk — kuriernas och zemgalernas — som inflytandet från det närbelägna litauiska språket. Vissa hypotetiska uppgifter om det lettiska mellandialektens ursprung har framkommit, det vill säga om ursprunget till det lettiska folkets språk och, senare, det lettiska nationalspråket.

NÅGRA ANMÄRKNINGAR OM ORTNAMNEN I DEN SYDVÄSTRA DELEN AV LATVIENS SSR

V. DAMBĖ

Sammanfattning

Undersökningsområdet sträcker sig från Östersjöns västra kust till floden Mūsa i öster, ungefär till Liepāja, Skrunda, Saldus, Dobele och Jelgava i norr och gränsen till Litauens SSR i söder.

I den västra delen av detta område bodde kuronerna fram till 1200-talet, i den östra semigallerna. Efter att ha besegrats av Tyska orden i frihetskampen i slutet av 1200-talet skingrades semigallerna på egen hand eller drevs bort. Språkdata visar att en del av semigallerna stannade kvar i sitt område, medan en del bosatte sig i södra delen av kuronernas tidigare område. Latgallerna, eller letterna, tog över centrumet i det forntida Semigallien kring Dobele. I undersökningsområdet märks språkdrag både från de tidigare invånarna och från inflyttade.

I ortnamnen i den sydvästra delen av Lettiska SSR, inklusive hydronymerna, återspeglas: 1) kuroniska drag i det genuint kuroniska området; 2) semigalliska drag i det semigalliska området; 3) påverkan från litauiskan, särskilt närmare gränsen till Litauens SSR.

265

Ett av de mest karakteristiska kuroniska dragen är förlängningen av äldre korta vokaler framför ett tautosyllabiskt r, när en konsonant följer efter det: ar, (ār), aŗ > ār, (ār), ār (t.ex. Bārta, Sārte¹ m.fl.), er, (ēr), eŗ > ēr, (ēr), ēr (t.ex. Cēŗps, Pēŗkuōns² m.fl.), ir > īr eller ier, ur > ūr eller uor (t.ex. Kūrša, Pūŗvs, Kuōŗši m.fl.).

Det mest karakteristiska semigalliska draget är att äldre vokaler är korta framför ett tautosyllabiskt r, när en konsonant följer efter det; dessutom var denna äldre vokalkorthet särskilt förr förbunden med anaptyxis, dvs. inskjutning av korta vokaler efter r, t.ex.: Vārnas ”Vāŗnas”, Verša- ”Verša”, -purvs ”-purvs” m.fl. Efter tautosyllabiskt ar uppträder vanligen ett kort a, efter er — a eller ett slutet eller öppet e, efter ir — a eller ett slutet eller öppet e, eller i, efter ur — a.

Ett kuroniskt drag är också att bevara det tautosyllabiska n, som har försvunnit i latgalernas, eller letternas, språk, t.ex.: Bandas- (på lettiska skulle det heta: *buodas), Laņka: lett. luoks, Meņca: lett. *mieca, Skrunda (på lettiska skulle det heta: *Skrūda), Venta (på lettiska skulle det heta: *Vieta) m.fl.

Analysen av ortnamnen i semigallernas område ger anledning att anta att det semigalliska språket, till skillnad från latgaliska eller litauiska, bevarade det tautosyllabiska n, liksom litauiskan, fornpreussiskan och kuroniskan, eftersom ortnamnen i detta område innehåller många ord med tautosyllabiskt n som inte kan förklaras på annat sätt, t.ex.: Duņķi: lett. duocis, Juņgaiņis: lett. Jūgaiņi, Riņkas-: lett. Rīka(s) m.fl.

Ett kuroniskt drag bör anses vara att ḳ, ġ övergår till c, dz, t.ex.: Ceņkuone, Rucava, Džēŗve, Dziŗkalis m.fl., medan det i semigallernas område finns många ortnamn med ḳ, ġ, som är främmande för kuroner och letter och som inte alla kan betraktas som lån med regelbundna ḳ, ġ, t.ex.: Duġis: lett. dudzis, Ġerbums: lett. Džērbene, Maŗkene: lett. Mārcene, Plūokis: lett. pluocis m.fl.

Även i semigallernas område förekommer ortnamn med c, dz i stället för ḳ, ġ och med ett försvunnet tautosyllabiskt n, men detta förklaras av påverkan från inflyttade och från skriftspråket.

Varianter förklaras också av främmande påverkan, t.ex.: Laņka, Lùoķene och Lùocene, Iecava och Ieķava, Riņkas och Rīka- m.fl.; dessutom kan det tautosyllabiska n försvinna i samma ord medan ḳ, ġ bevaras, eller tvärtom, t.ex. Plūņci m.fl. Även i det forna Kurlands och Vidzemes områden förekommer ibland ortnamn med ḳ, ġ och med tautosyllabiskt n, t.ex. fornborgen Keņteskalns nära Ogre, inte långt från dess mynning i Daugava, m.fl. Man kan anta att semigaller en gång i tiden bodde på dessa platser. Från vissa platser finns mer eller mindre tillförlitliga arkeologiska uppgifter som stöder denna gissning. Därför är det fullt berättigat att fråga om semigallerna verkligen spelade huvudrollen i processen då den lettiska medeldialekten — grunden för det lettiska skriftspråket — bildades.

Särskilt anmärkningsvärd är det mångsidiga inflytandet från litauiskan på ortnamnen i den södra delen av det angivna området. För det första förekommer det i ordförrådet en del ortnamn eller ord som är desamma som i Litauens SSR eller har anpassats till lettisk fonetik, men som inte förekommer i det lettiska ordförrådet, t.ex.: Bēņdra- Būtiņu², Ģeišupis, Ģivuļu-, -peļķe ”kärr”, Vadaksts m.fl. För det andra finner man ibland i fonetiken ljud som är typiska för litauiskan, men inte sådana som man skulle vänta sig i Kurland, t.ex. g i stället för dz: Gėŗži, Ģegužs, Ģervis,

266

Girupi och andra, k i stället för c, t.ex. Kękilas, Małkirte, Palauškis och andra. På samma sätt förekommer š och ž i stället för de väntade s och z, t.ex.: Šaltėni, Švitene, Mažais, Žvarde och andra. För det tredje märks också litauiskt inflytande i morfologin, t.ex. har vissa namn på floder och bäckar maskulina former, trots att lettiskan har femininum som det karakteristiska genus, t.ex. Aiznakis, Liḡupis, Vadaksts, Vārnupis och andra. Litauiska suffix och ändelser som inte förekommer i vare sig kuriska eller semgalliska ortnamn konstateras ofta, t.ex. -ine i stället för -ene, som exempelvis i Pagrabine, Pupine, Puōšines² och andra. Suffixen -iškė, -iškis förekommer mycket ofta och motsvarar litauiskans -iškė, -iškis, t.ex.: Diėdeniškės-, Kaķiškes-² Meisteriškė, Pūmpuriškė och andra. Även suffixen -aitis, -aiši (nominativ plural) förekommer; på andra håll i republiken är de nästan obefintliga, t.ex.: Lankaitis, Bukaiši, Narvaiši och andra.

På så sätt återspeglar ortnamnen i sydvästra Lettiska SSR både de gamla stammarnas — kurernas och semgallernas — språkliga särdrag och det närliggande litauiska språkets inflytande. Man har funnit uppgifter som bidrar till att klarlägga ursprunget till lettiskans mellersta dialekt och därmed också till det lettiska nationalspråket.