LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, VI

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

GENITIVISKA LITAUISKA ORTNAMN

B. SAVUKYNAS

Syftet med denna uppsats är att lingvistiskt undersöka¹ en arbetstyp inom litauisk toponymi — genitiviska ortnamn — fastställa deras strukturella och semantiska särdrag samt deras förhållande till andra strukturellt-grammatiska ortnamnstyper. Hittills finns det ingen strukturell-grammatisk klassificering som har tillämpats på baltisk toponymi. S. Rosponds strukturellt-grammatiska klassificering av slavisk toponymi är, enligt hans egen uppfattning, också tillämplig på baltisk toponymi². Det är uppenbart att skillnaderna mellan de baltiska och slaviska toponymiska systemen skulle framträda om alla strukturellt-grammatiska och semantiska typer av baltiska ortnamn fastställdes. Redan a priori kan man hävda att enskilda strukturellt-grammatiska ortnamnstyper är olika produktiva hos balter och slaver. I de baltiska språken är också typen genitiviska ortnamn mycket mer produktiv och varierad än i de slaviska språken; S. Rospond kallar den ”z członem wyróżniającym w dopełniaczu”³.

Eftersom namnens genitiv (genetivus explicativus)⁴ är mycket levande i de baltiska språken och kan användas för att uttrycka varje ortnamn, betraktades genitiviska ortnamn hittills inte ens som en separat arbetstyp; ibland framfördes också uppfattningen att genitiviska ortnamn helt enkelt är genitivformer av namn. Vi ska inte här polemisera mot denna uppfattning, eftersom genitiviska ortnamn i de baltiska språken är ett uppenbart faktum som inte kräver några bevis.

¹ Den metod inom toponomastiken som länge dominerade, med fokus på bosättningarnas historia och analys av ortnamn som ”monument över människans geografi” (”les fossiles de la géographie humaine”) och som ”historiska källor” (”Geschichtsquelle”), ger nu allt större utrymme åt en rent lingvistisk undersökning av ortnamn. Ortnamn betraktas nu i första hand som uppkomna, specifika grammatiska och semantiska bildningar, och den lingvistiska analysen av dem utgår från en strukturellt-grammatisk klassificering som urskiljer arbetstyperna i ett nationellt toponymiskt system. När dessa typers morfologiska stratigrafi har fastställts kan även deras historia, kronologi och geografi spåras. En sådan lingvistisk analys av ett etniskt enhetligt områdes toponymiska system kan utgöra en god grund för senare historisk undersökning av systemets utbredningsområde.

² Stanisław Rospond, Klasyfikacja strukturalno-gramatyczna słowiańskich nazw geograficznych, Wrocław, 1957, p. 49.

³ Ibid., p. 48.

⁴ J. Jablonskis, Rinktiniai raštai, t. I. Vilnius, 1957, p. 585.

235

Typen genitiviska ortnamn är visserligen inte talrik i litauiskan jämfört med ortnamn av annan bildning, men den omfattar namn på såväl bebodda platser som vatten och markområden, till exempel:

a) namn på bebodda platser: Lauko Sodà by (Žarėnai), Romãinių Kaimėlė by (Raudondvaris), Vaineikių Mėdsėdžiai (Darbėnai);

b) vandenvardžiai: Alsėdžių ežeras (Alsėdžiai), Drėvės upis (Linkuva), Mažrimo upė (Skuodas), Šilo ežeras (Dusetos);

c) marknamn: Adomėlio lieknas (Biržai, byn Meilūnai), Asių kalnėlis (Šimonys), Asmino kalnas (Plateliai)⁵.

Det finns också många genitiviska ortnamn i lettiskan: Aņģu purvs (35), Apiņu kalniņš (37), Dugas mežs (234), Dūrbēs ezers (240), Ēndzelina muiža (273), Gāndra Ūōzuola laņka (299), Gaūra upe (304), Guļbju ciems (337) Strauta upe (258)⁶.

Även fornpreussiskan hade genitiviska ortnamn: Sawlis-kresil (243), Gawsis-lauks (243), Tlokun-pelk (183), Treon-kaymyn-wey-sigis ”trium villarum pratum” (185)⁷. Som exemplen från fornpreussiskan, belagda i dokument från 1200- och 1300-talen, visar, har genitiviska ortnamn funnits i de baltiska språken sedan gammalt. Att detta inte är en ny arbetstyp inom toponymi kan också bekräftas av andra indoeuropeiska språk⁸.

Toponomaster har visat att det äldsta lagret i exempelvis slavisk⁹ och germansk¹⁰ toponymi utgörs av topografiska (eller fysiografiska) ortnamn, bildade av appellativa termer som betecknade olika företeelser på jordytan, såsom flod, sjö, pöl, träsk, dal, ström, djup, gård, by, gårdsplan, by och liknande, eller dessa företeelsers fysiskt-geografiska egenskaper: djup, lång, smal, strömmande, gyttjig, våt... Det bör noteras att just sådana topografiska termer ofta utgör den andra komponenten i genitiviska ortnamn: Paežerių ežeras (Vilkaviškis), Adomėlio lieknas (Biržai).

Senare, efter de topografiska, uppkom andra semantiska typer av ortnamn: kulturella, etniska, possessiva, patronymiska, bildade av artbeteckningar och diminutiva.

Ortnamnens strukturellt-grammatiska stratigrafi är mycket mer komplicerad än den semantiska, eftersom varje arbetstyp kan ha en mycket varierande semantik med olika kronologi (topografisk, kulturell, etnisk, possessiv...). Därför, när man i allmänhet talar om toponymisk stra-

⁵ När den andra komponenten skrivs med stor eller liten bokstav följer man här den vedertagna stavningsregeln, se Lietuvių kalbos rašybos žodynas, Kaunas, 1948.

⁶ J. Endzelīns, Latvijas PSR vietvārdi, I daļa, 1. sējums, Rīgā, 1956 (Siffran inom parentes anger sidan).

⁷ G. Gerulis. Die altpreussischen Ortsnamen, Berlin und Leipzig, 1922 (Siffran inom parentes anger sidan).

⁸ Se F. Solmsen. Indogermanische Eigennamen als Spiegel der Kulturgeschichte, Heidelberg, 1922, s. 67 och W. Steinhauser. Die genetivischen Ortsnamen in Österreich, Wien und Leipzig, 1927.

⁹ Stanisław Rospond, Klasyfikacja strukturalno-gramatyczna słowiańskich nazw geograficznych, Wrocław, 1957, s. 34;

¹⁰ Wilhelm Schmidt, Deutsche Sprachkunde, Berlin, 1959, p. 270.

236

tigrafin, avses inte att något ortnamnsskikt skulle ha börjat och slutat bildas under en viss tidsperiod som är unik för just det. I den stratigrafiska ordningen av strukturella eller semantiska typer fastställs endast när de började bildas. När en typ väl har uppstått i toponymisystemet förblir den produktiv under lång tid och går upp i ortnamnens hela strukturella mångfald.

Att fastställa en stratigrafisk ordning för genitiviska ortnamn är mycket svårt, särskilt eftersom de har varierande semantik och ingalunda är skapade vid en och samma tid. Om de äldsta ortnamnen var appellativiska-nominativa och de sammansatta tvåstammiga namnen uppstod ur ordgrupper (däribland också genitiviska), måste man anta att genitiviska ortnamn, som började användas senare än de nominativa, ändå föregår de sammansatta namnen med possessiv betydelse (se s. 10, 11). Efter de nominativa och före de sammansatta bör även sekundära-adjektiviska ortnamn ha uppkommit; de är semantiskt besläktade med de genitiviska, eftersom båda typerna har attributiv betydelse. Adjektiviska ortnamn kunde bildas direkt av appellativ, t.ex.: Beržid vattendrag (Baisogala) (: beržas); Siliū sjö (Pasvalys) (: šilas); Dūmb-lis sjö (Kapčiamiestis) (: dūmblas)¹¹, och även av egennamn, t.ex. preuss. Muntileitis dum̃mis (där den första komponenten är ett possessivt adjektiv bildat av personnamnet Muntil¹², jfr grek. Ἀχιλλῆος δρόμος ”achillisk (= Akilles) väg”. Som vi ska se bildas även genitiviska ortnamn av appellativ och egennamn.

Utifrån den andra komponenten kan genitiviska ortnamn delas in i två semantiska grupper: metaforiska och topografiska.

Metaforiska ortnamn i genitiv

bildas av ett appellativ i nominativ med överförd betydelse (den andra komponenten) och ett oböjt attribut (den första komponenten), t.ex.: Vilko Kinis by (Tverai), Jaučio Dėjimas ”en del av sjön Suosa” (Viešintos), Būlio Kaktà by (Lūžgaliai, Klaipėda kommun).

Hit hör också de ortnamn i genitiv där den andra komponenten är en topografisk term som används topografiskt, men nu i överförd betydelse, t.ex.: Lankos Laukas by (Plungė), Krōku Lankà sjö (Šilutė), Mańgalo Kálnas by (Varniai), Vilko Miškas by (samma ort). Det är tydligt att dessa namn en gång betecknade objekt som direkt beskrevs av den topografiska termen, men när bosättningar senare uppstod på dessa platser började man också kalla dem vid dessa namn.

Topografiska ortnamn i genitiv

har en första komponent av varierande ursprung och betydelse; utifrån detta kan man urskilja tre grupper av sådana ortnamn: toponymiska, antroponymiska och appellativiska.

Toponymiska ortnamn i genitiv

består av en topografisk term och ett oböjt attribut uttryckt med ett annat ortnamn i genitiv, vilket anger objektets lokala underordning eller närhet till ett annat objekt (som här uttrycks med ortnamn i genitiv). Även betydelsemässigt kan dessa ortnamn kallas lokala, eftersom toponi-

¹¹ Alla dessa ortnamn är ur grammatisk synvinkel substantiverade adjektiv.

¹² Georg Gerullis, Die altpreussischen Ortsnamen, Berlin un Leipzig, 1922, p. 244.

237

En särskildhet här är angivandet av objektets lokalisering, t.ex.: Akmenių ežeras (Lazdijai) — ”en sjö belägen i Akmeniai”; Alsėdžių ežeras (Plungė) — ”en sjö belägen i Alsėdžiai”.

Ibland kan sådana ortnamn i genitiv ha possessiv betydelse, om de betecknar hela byns egendom, t.ex.: Jo-vaišių pievos (Leipalingis) — ängar som tillhörde bönderna i byn Jova i šiai.

En särpräglad grupp ortnamn i genitiv utgörs av namn på bosättningar som bildats av genitiver av andra bosättningsnamn och särskilda termer för att beteckna en viss typ av bosättning, såsom exempelvis i södra Litauen — būda ”en liten koja”, i Samogitien — mėdsėdžiai ”invånare bosatta på en skogsröjning” och dylikt, t.ex.: Plaskūnų Būda (Kruonis), Klėriškių Būda (Žiežmariai), Daukšių Mėdsėdžiai (Mosedis), Vaineikių Mėdsėdžiai (Darbėnai), Beržnotonių Kaimelė, Romānių Kaimelė (< kaima ”by”) (Raudondvaris), jfr namnen på närliggande byar: Plaskūnai, Klėriškės, Vaineikiai, Daukšiai, Romāniai, Beržnotoniai. Dessa ortnamn kan ha både lokaliserande och possessiv betydelse, men detta kan fastställas först efter att deras respektive tillkomsthistoria har utretts.

I antroponymiska ortnamn i genitiv utgörs den första komponenten av ett oböjligt attribut i genitiv av ett personnamn, t.ex.:

Adomėlio lieknas (Biržai), jfr öknamnet Adomėlis;

Būrbos kalnas (Varniai), jfr efternamnet (=pvd.) Būrba;

Baukio ežeras (Užpaliai), jfr efternamnet Baukys;

Derkinčio upalis (Seda), jfr efternamnet Derkinītis;

Dūdōs upius (Svėdasai), jfr efternamnet Dūdā;

Gedmino ežerālis (Alsėdžiai), jfr efternamnet Gedminas;

Mažrimo upė (Skuodas), jfr efternamnet Mažrimas;

Paukščio ežeras (Alsėdžiai), jfr efternamnet Paukštys.

Antroponymiska ortnamn i genitiv har oftast possessiv betydelse. Den första komponenten är genitiven av personnamnet (efternamn, öknamn eller ibland förnamn) på den tidigare ägaren till den plats som betecknas, exempelvis var de tidigare ägarna till Baukio ežero, Dūdōs upiaus Baukys och Dūdā.

Antroponymiska ortnamn i genitiv kan också ha memorial betydelse, när en plats har fått namn efter en person med anknytning till den. I sådana ortnamn förekommer en genitiv av ett personnamn med samma betydelse som exempelvis i gatunamn: Būgos gatvė, Kęstučio gatvė. Att skilja memoriala ortnamn från possessiva utan kännedom om platsens historia är nästan omöjligt! Endast i vissa sådana ortnamn kan vi, genom att lätt härleda deras tillkomst, tydligt uppfatta den memoriala betydelsen, t.ex.: Birūtės kalnas (Palanga), Gedimino kalnas (Vilnius), Švento Jōno upėlis (Surviliškis).

I appellativiska ortnamn i genitiv fungerar genitiven av något appellativ som första komponent, vanligtvis med en enkel attributiv betydelse, det vill säga som anger någon egenskap hos platsen.

238

vanligen med en enkel attributiv betydelse, det vill säga angivande någon egenskap hos platsen. I ortnamnet Liepų kalnas (Jonikaičių k., Pagė-gių) visar till exempel genitiven en typisk egenskap hos kullen — den är bevuxen med lindar; Apynių raistė (Skiemoniys) växer det mycket humle; Versmių upelis (Kuktiškės) har många källsprång (= källor).

I andra appellativiska ortnamn i genitiv kan man också urskilja en lokal betydelse, till exempel: Daubos šaltinis (Budrikų k., Ž. Naumiestis) — en källa som ligger i en sänka; Kapų ežeras (N. Radviliškis) — en sjö som ligger nära gravarna.

Ytterligare andra appellativiska ortnamn i genitiv har en possessiv betydelse: genitiven anger där att platsen tillhör en person som betecknas med ett appellativ utifrån sitt yrke eller någon annan egenskap, till exempel: Kunigo upėlis (Birštonas), Klebūno upė (Mosėdis).

Possessiva ortnamn med appellativ i genitiv är också svåra att skilja från memorialnamn, eftersom Kunigo upėlis exempelvis kan ha fått sitt namn inte för att den flöt genom prästens åker, utan också för att prästen på något annat sätt hade anknytning till den. Ett tydligt exempel på memorial betydelse är Ūbago brasta (Čivonių M k., Veisiejai) — en tiggare drunknade där.

Efter att ha gått igenom de formella och semantiska typerna av litauiska ortnamn i genitiv kan de återges grafiskt på följande sätt:

Av parallellt använda former som Liepų kalnas/Liepkalnis kl. (Jonikaičiai, Pagėgių raj.), Lauko Sodą/Lauksodis¹³ k. (Telšiai), framgår det att ortnamn i genitiv övergår till sammansättningar, och detta är ingen toponymisk lag utan en allmän tendens i litauisk ordbildning.

¹³ Formen Laúksodis används sällan i tal, men förekommer oftare i officiella handlingar.

239

Man bör anta att genitiviska ordgrupper är äldre än sammansatta ord av samma slag; jämför akies mirksny... (Margarita Theologica... per Simona Waischnorą... Karaliaučiuje, 1600, p. 185) och nutida litauiska akimirksnį.

Medlen för att uttrycka tillhörighet i nutida litauiska är ganska varierande: en genitiv som uttrycker egenskap (genetyvus possessivus), possessiva adjektiv (adjectiva possesiva) och sammansatta ord med possessiv betydelse. Alla dessa avledningstyper förekommer också i ortnamn: Šilo ežeras (1. Pasvalys, 2. Dusetos), Šilinis ež. (1. Dusetos, 2. Linkmenys), Šiležeris (Užpaliai)¹⁴, Adómo kálnas (Darsūniškis), Adominė pv. (Suvernų k., Kin-tai), Adómkalnis (Užpaliai). De parallellt använda formerna Šilo ežeras/Šilinis ež. (Dusetos), Ríkio upė/Rikinė up. (Karklininkų k., Klaipėda) tyder på att, liksom genitiven som uttrycker egenskap sannolikt är äldre än de possessiva adjektiven (jfr folkvisornas aukso žiedas och nutida språkbrukets auksinis žiedas), är genitiviska ortnamn här äldre. Även ortnamn av typen Adómo kálno kan vara äldre än ortnamn av typen Adó-makalnio. Uppfattningen att sammansatta ord har uppstått ur böjda eller asyndetiska ordgrupper är helt övertygande, särskilt med tanke på sådana fakta ur litauisk språkhistoria som det ovan nämnda akies mirksny... och akimirksnį.

Genitiviska ortnamn kan i många fall också vara arketypen för vissa nominativiska ortnamn med possessiv betydelse. Floden i trakten kring Tirkšliai Vaidótas kallas i Spruogis ordbok även Бо̂угатынусь/Ваугатына, och den senare formen kan endast ha uppkommit ur det genitiviska flodnamnet *Vaidoto upė (eller upis). Under en tid användes uppenbarligen båda formerna parallellt – den genitiviska sammansättningen och den sammansatta formen – eftersom den nuvarande formen Vaidó-tas vid sidan av den närbesläktade äldre Бо̂угатынусь endast kan förklaras som en elliptisk genitiv som ombildats till nominativ. Samma nominativiseringsprocess ser vi också bland appellativer, när exempelvis sammansättningen traūkažolė och den elliptiska formen traūkas¹⁵ uppstår ur formen traūko žolė.

Ellips av genitiviska ortnamn är inget ovanligt fenomen heller i andra indoeuropeiska språk¹⁶. I de baltiska språken blir genitiven vid ellips vanligen nominativ: *Vaidoto upė>Vaidótas, eller införlivas i ett sammansatt ord: Бо̂угатынусь. Ortnamn med tydligt antroponymiskt ursprung och därmed possessiv eller memorial betydelse, såsom Dáujotas up. (Gruzdžiai), Dómantas up. (Varniai), Vaidminas up. (Laižuva), Vózgautas up. (Stačiūnai), är sannolikt elliptiska possessiva genitiver som ombildats till nominativ. Deras nominativisering kan i större eller mindre utsträckning också ha påverkats av analogin med parallell användning av nominativiska ortnamn och genitiven av deras namn, såsom Palangà/Palangos miestas, Dubýsa/Dubýsos upė.

¹⁴ Alla dessa tre ortnamn har en lokal betydelse av tillhörighet.

¹⁵ P. Skardžius, Lietuvių kalbos žodynų daryba, Vilnius, 1941, p. 400, 558.

¹⁶ W. Steinhauser, Die genetivischen Ortsnamen in Österreich, Wien und Leipzig, 1927 ir Stanislaw Rospond, Klasyfikacja strukturalno-gramatyczna słowiańskich nazw geograficznych, Wrocław, 1957, p. 48.

240

Tydligt nya är sådana genitiviska ortnamn som Paežerių ežeras (Vilkaviškis), Ažuožerių ežeras (Anykščiai), vars uppkomst kan återges på följande sätt:

Typen genitiviska ortnamn är fortfarande produktiv. Den används särskilt flitigt vid bildning av mikrotoponymer.

Sammanfattningsvis kan man säga att genitiviska ortnamn i vissa fall är äldre än nominativiska; detta är en gammal produktiv typ inte bara inom litauisk utan även inom annan baltisk toponymi, sannolikt ärvd från det urgermanska baltiska språket.

Litauiska genitivtoponymer

B. SAVUKINAS

Sammanfattning

I litauiskan, liksom i andra baltiska språk, förekommer en genitivisk typ av ortnamnsbildning. Namn av denna typ består av en topografisk term och en bestämning i genitiv. Denna typ omfattar såväl bebyggelsenamn som hydronymi och mikrotoponymi, t.ex.:

1. Bebyggelsenamn: Laiko Sodà (by); Vaineikių Medsėdžiai (by);

2. Hydronymi: Alsėdžių ežeras (sjö), Mažrimo upė (å);

3. Mikrotoponymi: Adomėlio lieknas (träsk), Asių kalnelis (kulle).

I de baltiska språken används ofta den attributiva genitiven (genetivus explicativus), med vilken varje nominativt ortnamn kan uttryckas. Hittills har namn som används i attributiv genitiv ofta inte skilts från genitiviska namn. I arbetet behandlas genitivtoponymer (nedan g. t.) och deras samband med andra strukturella typer av litauisk toponymi ur ett strukturellt och semantiskt perspektiv. Som den slaviska och germanska toponomastiken visar utgörs toponymins äldsta lager av topografiska namn, som uppkommit ur appellativa termer för att beteckna geografiska objekt eller ur

16. Kalbotyros klausimai VI.

241

adjektiv som betecknade dessa objekts specifika egenskaper. Här bör det noteras att sådana topografiska termer ofta förekommer som andra komponent i ortnamn, t.ex.: Raežerių ežeras. Det innebär att ortnamnen är determinativa topografiska toponymer, vars determination varierar semantiskt och inte hör till en enda tidsperiod. Det är svårt att fastställa en stratigrafisk följd för ortnamnen. Därför bör man, när man talar om toponymisk stratigrafi, inte utgå från att ett visst toponymiskt skikt uppkom enbart under en enda period som var utmärkande för just detta skikt. I den stratigrafiska följden av strukturella och semantiska typer fastställs endast när typen uppstod.

Om de nominativa namnen är de äldsta och de sammansatta namnen med två stammar uppstår ur ordgrupper (även genitivgrupper), kan man anta att ortnamnen kom i bruk senare än de nominativa namnen, men tidigare än de sammansatta. Senare än de nominativa, men tidigare än de sammansatta, bildades sekundära adjektiviska namn. Dessa adjektiviska toponymer är semantiskt besläktade med genitiviska, eftersom båda typerna uttrycker bestämning. Liksom adjektiviska namn kan bildas av appellativ Šilia (äng), Beržia (bäck), Dūblis (sjö) och egennamn (jfr Munileitis dummis), så bildas ortnamn både av appellativ och av egennamn.

Utifrån den andra komponenten kan ortnamnen delas in i två grupper: metaforiska och topografiska (fysiografiska).

Metaforiska ortnamn består av ett appellativ i nominativ som används metaforiskt (komponent II) och av vilken genitivform som helst som fungerar som bestämning, t.ex.: Vilko Kinis (gård), Būlio Kaktà (äng).

Hit hör också sådana ortnamn där den andra komponenten fortfarande är en topografisk term, men redan används metaforiskt, t.ex.: Lankos Lāukas (by), Krōkų Lankà (sjö).

Genitiviska toponymer med en topografisk första komponent kan ha olika ursprung och betydelse; följaktligen delas de in i toponymiska, antroponymiska och appellativa.

I toponymiska ortnamn utgörs den första komponenten av en genitivisk bestämning som anger lokal underordning eller platsens lokala närhet. Till betydelsen kallar vi dem lokala, eftersom den toponymiska determinationen här uttrycks genom en uppgift om läget; t.ex.: Akmėnių ežeras ”sjön som ligger i byn Akmėniai.”

Sådana namn kan också ha possessiv betydelse om de betecknar kollektiv egendom, t.ex.: Jovaišių pievos ”ängarna som tillhörde bönderna i byn Jovaišiai.”

En särskild grupp ortnamn utgörs av namn på bebyggelser, sammansatta av namnet på närliggande bebyggelseplatser och av termer,

242

som betecknar bosättningar av särskild typ, t.ex.: Daukšių Mėdsėdžiai ”utflyttarbebyggelsen till byn Daukšiai”, Romāinių Kaimelė ”den lilla byn som skilts från byn Romāiniai”.

I toponymiska genitivkonstruktioner går det inte att skilja mellan possessiv och lokal betydelse utan kunskap om platsens historia.

I antroponymiska genitivkonstruktioner utgörs det första ledet av genitiv av ett personligt egennamn, t.ex.: Derkinčio upalis ”bäcken Derkinītis”; jämför efternamnet Derkinītis. Dessa namn har oftast possessiv betydelse. Ibland har de memorial betydelse (t.ex.: Birutės kalnas ”Birutės berg”); genitiven har då samma betydelse som exempelvis i gatunamn (K. Būgos gatvė ”K. Būgas gata”).

I appellativa genitivkonstruktioner utgörs det första ledet oftast av genitiv av appellativ som attribut, t.ex.: Liepų kalnas ”berget där lindar växer”. I vissa genitivkonstruktioner kan man urskilja namn med lokal betydelse, t.ex.: Daubos šaltinis ”källan i ravinen”. Andra appellativa genitivkonstruktioner har possessiv betydelse: genitiven betecknar där en person appellativt, som platsen tillhörde, t.ex.: Kūnigo upėlis ”prästens lilla bäck”. Utan historiska uppgifter om området går det inte att skilja mellan possessiv och memorial betydelse i dessa ortnamn. Den memoriala betydelsen är tydlig i namnet Ubago brasta ”tiggarens vadställe”, eftersom det är känt att en tiggare drunknade där.

Båda sätten att uttrycka possessivitet i litauiskan — possessiv genitiv (genetivus possessivus) och possessiva adjektiv (adjectiva possessiva) — förekommer också inom toponymiken (Adōmo kalnas ”Adams berg”, Adominė ”Adams äng”). Possessivitet uttrycks, både i appellativ och i ortnamn, även med sammansatta namn, t.ex. Adōmakalnis ”Adams berg”.

Förekomsten av dubbla former för att beteckna samma objekt (Silo ežeras/Silinis, Rikio upė/Rikinė) gör det möjligt att anta att possessiva adjektiv uppkommer senare här; jämför aukso žiedas i folkvisor och auksinis žiedas i modernt talspråk.

Sådana genitivkonstruktioner som Adōmo kalnas är sannolikt äldre än sammansatta namn av typen Adōmakalnis. Appellativen vittnar också om detta: i ”Margarita Theologica” (1600) finner vi ännu akies mirksny, medan det moderna språket har akimirksnis.

I många fall kan genitivkonstruktioner utgöra arketyp för vissa nominativiska namn med possessiv betydelse. Sådana genitivkonstruktioner har tydligt antroponymiskt ursprung och memorial eller possessiv betydelse; de är nominaliserade elliptiska genitiver, t.ex. flodnamnen Daujotas, Vōzgautas, Dōmantas. Genitivkonstruktioner är i vissa fall äldre än de nominativiska formerna. Liksom i andra baltiska språk utgör de en gammal ordbildningstyp inom litauisk toponymi, som kan ha ärvts från det baltiska urspråket.

243

GENITIVISKA ORTNAMN¹ I LITAUISKAN

B. SAVUKYNAS

S a m m a n f a t t n i n g

I litauiskan finns, liksom i de andra baltiska språken, en genitivisk bildningstyp av ortnamn (hädanefter ON). ON av denna typ bildas av en topografisk term och ett attribut i genitiv. De omfattar namn på boplatser, vattendrag och terrängområden, till exempel:

1. Boplatsnamn: Laūko Sodā (by), Vaineikių Mėdsėdžiai (by);

2. Vattendragsnamn: Alsėdžių ežeras (sjö), Mažrimo upė (bäck);

3. Terrängnamn: Asių kalnėlis (berg), Adomėlio lieknas (träsk).

I de baltiska språken kan även varje nominativiskt ON omskrivas med en attributiv ordgrupp med en g e n e t i v u s e x p l i c a t i v u s. Dessa ordgrupper hålls dock ofta inte tillräckligt noggrant isär. Här ger vi en strukturell och semantisk undersökning av genitiviska ON, där deras historiska förhållanden till andra typer av ON-bildning beaktas.

Den slaviska och germanska ortnamnsforskningen visar att det äldsta skiktet består av topografiska ON, vilka har utvecklats ur appellativa termer eller ur adjektiv som betecknat dessa objekts särskilda egenskaper. Här bör nämnas att sådana topografiska termer ofta utgör just den andra komponenten i genitiviska ON, till exempel: Paėžerių ežeras ”sjön vid byn Paėžeriai”. Genitiviska ON är följaktligen d e t e r m i n a t i v a t o p o g r a f i s k a ON, där bestämningen emellertid har olika semantik och inte uppstod vid samma tid. Därför är det också komplicerat att fastställa en stratigrafisk ordningsföljd för genitiviska ON, och man bör ingalunda anta att något skikt av ON utvecklades under en period som var karakteristisk enbart för det. I den stratigrafiska ordningsföljden för strukturella och semantiska typer fastställer man endast när ett skikt uppstod. Om nominativiska ON utgör det äldsta skiktet och sammansatta ON med två stammar går tillbaka på ordgrupper (även genitiviska sådana), måste man anta att genitiviska ON kom i bruk senare än de nominativiska, men i alla händelser tidigare än de sammansatta. Efter de nominativiska, men före de sammansatta, kan även sekundäradjektiviska ON ha uppstått. Adjektiviska ON står i semantiskt samband med de genitiviska, eftersom båda har attributiv betydelse. Liksom adjektiviska namn bildade av appellativa — Silià (äng), Beržià (bäck),

¹ Här avses med ortnamn alla namn på platser.

244

Dumblis (sjö) — och från egennamn (jfr. Mun tileitis dummis) härleds, kan även genitiviska ON bildas av appellativ och egennamn.

Efter den andra komponenten kan genitiviska ON delas in i två semantiska grupper: de metaforiska och de topografiska (fysiografiska).

De metaforiska genitiviska ON har bildats av ett appellativ i nominativ, använt metaforiskt (den andra komponenten), och en genitiv (den första komponenten) som fungerar som attribut, t.ex.: Vilko Ki nis (ensamgård), Būlio Kaktā (äng).

Hit hör också sådana genitiviska ON där den andra komponenten är en topografisk men redan metaforiskt använd term: Lankōs Laukas (by), Krōkų Lankā (sjö).

Genitiviska ON med en topografisk komponent kan ha olika ursprung och betydelse; de delas därför in i tre grupper: toponymiska, antroponymiska och appellativa.

Toponymiska genitiviska ON har ett genitivattribut som första komponent, vilket betecknar lokal underordning eller en plats närhet. Till betydelsen kallar vi dem lokala ON, eftersom den toponymiska determinationen här bestäms genom hänvisningen till en plats, t.ex.: Akmėnių ežeras ”en sjö som ligger i byn Akmėniai”.

Dessa ON kan också ha en possessiv betydelsenyans när de betecknar en kollektivs egendom, t.ex.: Jovaišių pievos ”ängar som tillhörde bönderna i byn Javaišiai”.

En särskild grupp av toponymiska genitiviska ON utgörs av bebyggelsenamn som är sammansatta av namnet på en annan boplats och en bebyggelseterm, t.ex.: Daukšių Mėdsėdžiai ”skogsbebyggelsen tillhörande byn Daukšiai (som numera själv är en by)”, Romāinių Kaimelė ”en liten by som bebyggelse tillhörande byn Romāiniai”.

Här går det inte att skilja den possessiva betydelsen från den lokala utan historiska kunskaper.

I antroponymiska genitiviska ON är den första komponenten genitiv av ett personnamn, t.ex.: Derkinčio upālis ”Derkintis-bäck”; jfr. efternamnet Derkin tis. Antroponymiska genitiviska ON har oftast possessiv betydelse. Ibland förekommer de också med memorial betydelse (t.ex.: Birūtės kalnas ”Birutė-berg”); genitiven har då samma betydelse som exempelvis i gatunamn: Būgōs gatvė ”Būga-gatan”.

I appellativa genitiviska ON är den första komponenten genitiv av ett appellativ, som oftast fungerar som attribut, t.ex.: Liepų kalnas ”ett berg där lindar växer”. I vissa appellativa genitiviska ON kan en lokal betydelse urskiljas, t.ex.: Daubōs šaltinis ”en källa som ligger i en ravin”. Andra appellativa genitiviska ON har possessiv betydelse; genitiven tj-

245

anger appellativiskt i dessa ortnamn en person som platsen har tillhört, t.ex.: Kūnigo upėlis ”Prästbäcken”. Utan historisk kunskap om platsen går det inte att skilja possessiva och memoriala betydelser åt i sådana ortnamn. Den memoriala betydelsen framgår tydligt av ortnamnet Ūbago brastà ”Tiggarnas vadställe”, eftersom det är känt att en tiggare drunknade där.

Ortnamnen uppvisar båda uttrycksmedlen för tillhörighetsrelationer i litauiskan – den possessiva genitiven och det possessiva adjektivet – t.ex.: Adōmo kālnas ”Adamsberg”, Adominė ”en äng som Adam har ägt”; även sammansättningar med possessiv betydelse är belagda, t.ex.: Adōmakalnis ”Adamsberg”.

Förekomsten av dubbelbenämningar för samma objekt (t.ex.: Šilo ežeras/Šilinis, Rikio upė/Rikinė) gör det möjligt att dra slutsatsen att possessiva adjektiv är ett senare fenomen. Jfr även: aukso žiedas i folkvisor och auksinis žiedas i dagens talspråk.

Även sådana genitiviska ortnamn som Adōmo kālnas är sannolikt äldre än sammansättningar av typen Adōmakalnis. Även appellativer pekar på detta. I Margarita Theologica (1600) finner man ännu akies mirksny, medan man i nutida språkbruk har akim irksnis.

I flera fall kunde de genitiviska ortnamnen också tjäna som arketyper för vissa nominativiska ortnamn med possessiv betydelse (i vidare bemärkelse).

Sådana ortnamn som uppenbart har antroponymiskt ursprung och därför har possessiv eller memorial betydelse, såsom Daujotas, Vōzgautas, Dōmantas (flodnamn), är nominativiserade elliptiska genitiver.

Genitiviska ortnamn är i vissa fall äldre än de nominativiska. De är i litauiskan, liksom i andra baltiska språk, en gammal ortnamnsbildningstyp som kan ha ärvts från det baltiska urspråket.