LIETUVIŲ TERMINOLOGIJA LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

S. KARALIONAS

UR HANTVERKSTERMINOLOGINS HISTORIA I DE BALTISKA SPRÅKEN

Inom olika folks och folkgruppers språkvetenskaper märks en tendens att studera hantverksterminologin som helhet ur såväl ett synkront som ett diakront perspektiv. En beskrivning av termerna i ett språk eller en språkgrupp ger nödvändig kunskap om terminologisystemet inom ett visst område och dess särdrag, hur termerna används samt tendenser i deras förändring och komplettering. En beskrivning och historisk undersökning av terminologin som helhet blottlägger språkets särdrag, visar termernas areella utbredning och bidrar till att karakterisera de äldsta språkförhållandena och fastställa deras beskaffenhet. Undersökningen av terminologin inom enskilda hantverk (stickning — spinning, träbearbetning, smide, krukmakeri m.fl.) har fått stor praktisk och teoretisk betydelse och blivit aktuell.

Bland de senaste arbetena om slavisk hantverksterminologi bör först och främst O. Trubačovs utmärkta monografi ”Slaviska språks hantverksterminologi” nämnas; med hjälp av grupprekonstruktion blottläggs där på ett nytt och kvalificerat sätt ursprunget till terminologin för flera hantverk¹. J. Triers etymologiska undersökningar², som behandlar krukmakeritermer i germanska och andra indoeuropeiska språk, var så betydelsefulla genom sina teoretisk-metodologiska utgångspunkter att de lade grunden för modern forskning om hantverksterminologin i alla indoeuropeiska språk.

Litauisk hantverksterminologi är helt outforskad synkront och nästan outforskad diakront. Av de tidigare angivna skälen måste undersökningen av hantverksterminologin betraktas som en av de mest aktuella uppgifterna inom litauisk språkvetenskap. Att undersökningen av hantverksterminologin är angelägen framgår också av att företrädare för andra ämnesområden tar sig an att förklara språkliga företeelser med anknytning till hantverkens etnografi eller arkeologi³.

Det går inte att säga att man inte har förklarat ursprunget till benämningarna på de centrala krukmakeribegreppen — drejningen och dess resultat. Tvärtom har žiesti, púodas och deras besläktade former i andra baltiska språk länge väckt etymologernas intresse; de befintliga förklaringarna av deras ursprung är mer eller mindre tillfredsställande både fonetiskt och semantiskt⁴. O. Trubačovs nya etymologi är också intressant och fullt möjlig,

¹ O. H. Трубачев, Ремесленная терминология в славянских языках, М., 1966.

² J. Trier, Lehm. Etymologien zum Fachwerk, Marburg, 1951.

³ Men de lyckas inte alltid med allt. Exempelvis är påståendet i grunden felaktigt att ”Språkforskarnas undersökningar har visat att det litauiska ordet ”žiesti” är av slaviskt ursprung” (I. Mulevičienė, Om termen ”žiedžiamasis ratas”, MAD, serie A, 2(36), 1971, s. 129). Ingen språkforskare har någonsin sagt detta. Artikeln innehåller också flera andra ogenomtänkta påståenden: ”Roterande rörelser är mer karakteristiska för ordet ”žiesti” (!), ”lätt typ av drejskiva”, ”tung typ av drejskiva” (lätt, tung typ?!).

⁴ E. Fraenkel, LEW, s. 668, 1307 (med lit.). — Lit. púodas, lett. puõds förknippas med fisl. fat ”kärl, behållare”, fornhögty. faz ”detsamma” etc., men sambandet är inte säkert, eftersom germ. *fata- < *podo- ”kärl, behållare”

125

att puodas har uppstått ur pãdas, genom att rotvokalen förlängts via apofoni⁵ (jfr slav. dial. vognь < *ugnis ”eld”: vygnь < *ūgnis ”smedja”). Man måste dock hålla en omständighet i minnet, som även etymologins upphovsman själv har påpekat: ”Связь прабалтий. *pōda-s и *pada-s нам кажется вполне очевидной, однако понять ее можно только на дополнительском уровне отношений, поскольку апофония ō:a в балтийском не существует как таковой“⁶.

I denna artikel vill man ändå undersöka de grundläggande keramiska termerna žiešti, pūodas och deras motsvarigheter i de övriga baltiska språken ur ett internlingvistiskt perspektiv, med särskild uppmärksamhet på att finna besläktade lexem i samma språk, vilka ofta gör det möjligt att tolka de undersökta lexemens ursprung i en helt annan riktning.

1. Lit. pūodas, lett. puōdss släktingar

Lexemet pūodas betyder numera på litauiska ”metallkärl för matlagning; lerkärl (för förvaring av något), kruka; fiskkasse, fiskryssja; kakelugn”⁷. Enligt tillgängliga uppgifter används det i alla litauiska dialekter. Ordet förekommer ofta också i äldre skrifter och ordböcker (av M. Daukša, J. Bretkūnas, S. Chilinskis, K. Sirvydas och Krauzė), där det betyder ”lerkärl, kruka”. Denna betydelse bör därför betraktas som äldre än ”metallkärl för matlagning”, vilken utan tvivel uppkom när de materiella förhållandena förändrades.

pūodass avledningar har liknande betydelser.

Förutom puōdinas ”(adj.) sotig, nedsotad” Daugai, bildat efter mönstret sūodinas: sūodys, sūodžiai, är avledningar av lexemet pūodas puodynė ”lerkärl (för att hälla mjölk i); en viss gammaldags kakelugn med en djup fördjupning”, puōdynė ”krukmakeri; lerkruka för malning av vallmofrön och hampa”. Suffixet -ynė används ganska ofta för att beteckna en plats (jfr rūkynė ”rökhus för fisk”) och redskap (jfr karbynė ”korg”, skalvynė ”en viss sorts korg för att bära foder”, skalbynė ”tvättbräda” med flera)⁸. Dess avledningar har oftast betoning på suffixet, men ibland också på stammen, jfr laidynė: láidynė, lindynė: lindynė, rūgštynė: rūgštynė, puodynė: puodynė.

Det bör särskilt noteras att puodynė också är spritt i alla litauiska dialekter, men med betydelserna ”lerkruka för malning av vallmofrön och hampa” och ”en viss gammaldags kakelugn med en djup fördjupning” är ordet, enligt tillgängliga uppgifter, känt endast i de nordvästliga samogitiska dialekterna (Dovilai, Leckava, Plikiai, Vieksniai).

⁴Ursprunget är fortfarande omstritt: det kan vara ett vandringsord, kanske till och med av icke-indoeuropeiskt ursprung; se J. Hubschmid, Schläuche und Fässer. Wort- und sachgeschichtliche Untersuchungen…, Bern, 1955, p. 156–160. — Finska pata ”gryta (för matlagning), kruka”, estniska pada ”detsamma” kan inte vara lån från de baltiska språken; jfr Aulis J. Joki, Uralier und Indogermanen, Helsinki, 1973, p. 301.

⁵ О. Трубачев, op. cit., p. 208.

⁶ Loc. cit. — Att kort vokal o förekom i de baltiska dialekterna under den språkliga gemenskapens tid (se И. Казлаускас, К развитию общебалтийской системы гласных, ВЯ, 4, 1962, p. 20–24; V. Mažiulis, Baltų ir kitų indoeuropiečių kalbų santykiai, Vilnius, 1970, p. 11 ff.; jfr LKK, X, 1968, p. 52 ff.) är inte säkert; jfr Chr. S. Stang, Vergleichende Grammatik der Baltischen Sprachen, Oslo–Bergen–Tromsø, 1966, p. 22 ff.

⁷ ”Lietuvių kalbos žodynas”, vol. X (manuskript).

⁸ P. Skardžius, Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius, 1943, p. 271.

126

De nordvästliga samogitiska dialekterna (Dovilai, Kretingalė, Laukžemis, Mosėdis, Notėnai, Plateliai, Plikiai, Salantai, Skuodas, Šatės) har också lexemet pūdȳnė, pūdynė ”en urgröpning i en ugn, inmurad för förvaring; en viss typ av kakel för ugnsmurning; ett sådant ler kärl, en liten kruka för att mala hampa och tobak”. Betydelserna hos lexemen pūodynė och pūdynė ligger så nära varandra att man ofrånkomligen måste betrakta dem som besläktade genom samma rot. Omständigheten att pūdynė och pūodynė, pūodas (Barstyčiai, Mosėdis, Plungė m.fl.) används inom samma dialektområde gör det omöjligt att anta att de har uppstått ur varandra genom en fonetisk process, särskilt som dessa dialekter, som bekant, också bevarar skillnaden mellan vokalerna uo: ū (dial. ou: ū). Vokalassimilation, genom vilken ou ersätts av uu (dvs. ū) före en hög vokal i följande stavelse i dounininkai-dialekterna, är typisk för de östra dounininkai-dialekterna. Det är knappast heller möjligt att tänka sig lexikal infiltration från dūnininkai-dialekterna, som ligger alltför långt bort.

Av dessa skäl skulle den enklaste förklaringen av det historiska sambandet mellan de samogitiska lexemen pūdynė ir pūodynė vara att pūdynė är en självständig lexikal-semantisk enhet, förbunden genom ablaut med lexemen med samma rot pūodynė ir pūodas. Lexemet pūdynė har i så fall sannolikt bildats enligt den nämnda avledningsmodellen med suffixet -ynė från det ursprungliga substantivet *pūdas, som hade betydelserna ”lerkärl (för att mala hampa eller tobak)”, ”en viss sorts kakel, tegelsten” osv. Det morfologisk-derivativa förhållandet mellan substantiven pūodas: *pūdas (< pūdynė) är detsamma som det vi finner mellan exempelvis bluõzgas ”mjäll, flagor”: blūzgas ”detsamma”, brūžas ”strimma, streck, linje”: brūžas ”skavare, fil”, čiūopas ”en slarvig och oduglig person, slarver”: čiūnas ”en som pillar, slarver”, diūobas ”hålighet”: dī̀bas ”skål”, lūosas ”vars ben, arm eller annan kroppsdel är bruten”: lūšas ”detsamma”, plūosas ”fiber, sjal”: plūšas ”en fiber av bast, bast, flisa; spån, stycke”, šūodys ”rost”: sūdys ”detsamma”, iūognas ”översvämmad plats, våtmark”: liūgnas ”liten vattenpöl, göl, vattensamling; gyttja, dy; träsk, sankmark; vatten som runnit ut ur en flod och blivit kvar på en äng”. Vid sidan av substantiv med rotvokalen uo och akutisk accent finns, som man ser, substantiv med vokalen ū och cirkumflex accent – precis som i förhållandet mellan pūodas: pūd- (jfr pūdȳynė).

Lexemen pūdynė, pūodynė, pūodas har mer eller mindre närliggande betydelser. Sammantaget urskiljer man tydligt i deras innehåll å ena sidan ”lerkärl, kruka (för förvaring av något, för agunor, för att mala hampa eller tobak)” och å andra sidan ”(en viss sorts gammaldags) kakel (med en djup fördjupning, avsett för ugnsmurning)”. (Ur den senare betydelsen kan betydelsen ”en urgröpning i en ugn, inmurad för förvaring” ha utvecklats genom metonymi.) Det är karakteristiskt att vi finner en motsvarande betydelsefördelning även hos de motsvarande lettiska lexemen.

Litauiska pūodas motsvaras, som bekant, i lettiskan av puõds ”der Topf; der Kessel” (jfr också avledningarna och deras betydelser puõdelis ”der Topf”, puõdeņš ”kruka”, puodiņš (utan k) ”ein Gefäss, in dem das Essen gekocht wird” ME 454, EH II 345). Lettiskan har också svampnamn, jfr puõdelis ”ein gewisser Pilz”, puõdiņš² ”ein junger Birkenpilz”, puõdeņš ”bērzlape”, men detta är sannolikt nya betydelser som beror på en viss yttre likhet mellan de betecknade objekten. För historiska rekonstruktioner kan därför, utöver ”der Topf”, endast betydelsen krāšns puods, krāšpuods, puodiņš (utan k.) ”die Ofenkachel” vara viktig.

Att betydelserna ”lerkruka, der Topf” och ”kakel, die Ofenkachel (dvs. en viss sorts tegelsten” samexisterar är känt också från andra håll, jfr fornryska плита ”sten,”

127

tegelsten”: serbisk-kroatiska птица ”skål”; latin testa ”tegelsten, taktegel”: ”lerkärl, kruka”. Uppgifter från de germanska språken (jfr tyska Kachel ”kakel” < fornhögtyska chachala ”lerkruka” < vulgärlatin *cacculus, jfr latin caccabus ”smältdegel, stekpanna”⁹) och de slaviska språken (jfr ryska dial. горшки ”tomma, lätta tegelstenar i kilform, för valvslagning”: горшок ”runt, kullrigt lerkärl av olika slag, bränt i eld”¹⁰) gör det möjligt att anta att ”kakel, die Ofenkachel” har utvecklats ur betydelsen ”lerkruka, der Topf”. I motsvarigheten i fornpreussiskan har vi just den sistnämnda betydelsen.

Fornpreussiska podalis ”dålig kruka, böser Topf” motsvarar exakt, semantiskt och morfologiskt, samogitiska puodālis: suffixet -alis har i båda språken en augmentativ och nedsättande betydelse (jfr betydelsen ”dålig kruka” i fornpreussiskan!). Den pejorativa betydelsenyansen är också tydlig hos det lettiska lexemet puōdelis. Den semantisk-morfologiska överensstämmelsen mellan dessa tre språks avledningar går alltså sannolikt faktiskt tillbaka till avlägsen forntid, och därför bör man vid sökandet efter släktingar till puōdas, puōds, pod-alis utgå från betydelsen ”lerkruka”. Sökandet efter besläktade lexem vägleds också av lexemet pūd-ynė, som hittills, såvitt känt, inte har beaktats.

I litauiska dialekter har puōdas i ett fall betydelsen ”fiskfälla, ryssja”: Kap nuvėjau puodo krėsti, tai pusę puodo radau žuvų Ūdrija. Det vore kanske alltför djärvt att säga att detta är den äldre, ursprungliga betydelsen hos puōdas, puōds, pod-alis, men förekomsten är ändå lärorik: sett ur ett historiskt perspektiv är skillnaden mellan betydelserna ”lerkruka” och ”fiskfälla, ryssja, dvs. en viss sorts korg eller till och med ett slags tunna” inte väsentlig (jfr bučius ”flätad anordning av vidjor med en tratt för att fånga fisk; ryssja; en stickad anordning av garn som liknar en ryssja och används för att fånga fisk; sluten korg flätad av vidjor för att förvara fångad fisk i vatten; tunna flätad av halm med bastband”), och följaktligen kan båda betydelserna tillhöra ett och samma ord eller olika ord med samma rot.

Betydelsekretsen vidgas ytterligare om man också tar med lettiska puōdiks^² ”ein Spann (kojos keltis)” ME III 454, puodinieks (utan k.) ”der Hintere (?)” EH II 344 samt litauiska pūdүmas, pūdymas, pūdȳmas ”bakdel, stjärt, säte”.

Till denna grupp av lexem och deras betydelser kan vi vidare hänföra även lexem med uttrycksplansegmentet pūd-/pud-, såsom lettiska pūdis (utan k.) ”der Haufe; die Menge”, pūdele (även tjära pūdelis) ”der Paudel; der Teerpaudel”, pūdenis (utan k.) ”eine Art Kaffscheune” ME III 445, pudas ”alter Kram, alte Kleider, Lumpen” (pudat ”kramen, aufschichten”) ME III 401, litauiska pūdulas ”bunt, klump”, lettiska pudra, pudrs ”ein Haufe”, pudurs, puduris ”ein Büschel, ein Strauch mit Wurzeln; ein Haufe; ein kleiner Hügel”, puduriņš, pudurītis ”ein kleines Wäldchen, eine Baumgruppe” ME III 401–3, EH II 320–1, litauiska pūduras ”grupp, hög, område med tätt växande träd, buskar eller säd; moln”, lettiska pudiks ”ein halbwüchsiger Knabe”, pudikis ”riņķveidīga dzelzs, ar kuo piestiprina sānų virves prie laivas malām” EH II 320.

Det vore alltför svårt, och kanske också olämpligt, att nu söka paralleller till varje del av denna semantiska kedja i andra indoeuropeiska (eller icke-indoeuropeiska) språk, för att visa—

⁹ H. Paul, Deutsches Wörterbuch, Achte Aufl., bearbeitet von A. Schirmer, Halle (Saale), 1961, p. 317.

¹⁰ В. Даль, Толковый словарь, I, М., 1955, p. 382–3.

128

… dess regelbundenhet och därmed också deras tillhörighet till enrotade lexem. I detta, liksom i andra liknande fall, är det bättre att fråga om den konstaterade semantiska kedjan som helhet kan förekomma i enrotade lexem eller inte. När man har fastställt att någon betydelse eller betydelsegrupp har lexem med andra rötter i andra språk eller i samma språk, kan man tryggare överväga släktskapet mellan dessa och de undersökta fallen. Sambandet mellan två betydelser eller mellan hela deras grupp påvisas alltså ipso facto.

Man bör också hålla i minnet att de associativa kännetecknen hos ting i yttervärlden, sådana de återspeglas i det semantisk-lexikala systemet, mycket ofta inte utgörs av deras konkreta fysiska egenskaper (till exempel lera, trä, flätverk), utan av deras abstraherade och generaliserade särdrag, såsom ”välvdhet, upphöjdhet”, ”ihålighet” och så vidare. Sådana och liknande kännetecken kan naturligtvis finnas hos flera objekt, till exempel en hög, en bunt, ett knyte, en kulle och så vidare. Till följd av en långvarig historisk utveckling är sådana associativa kännetecken inte sällan sammanflätade med diametralt motsatta kännetecken, till exempel ”välvdhet, upphöjdhet, konvexitet” med ”insvängdhet, konkavitet”. Verklighetsobjekt eller föreställningar i medvetandet med samma associativa kännetecken tycks kunna uttryckas med enrotade lexem.

Det bör framhållas att konkreta fysiska egenskaper hos objekt också under den historiska utvecklingen, när lexikalisk-semantiska enheter och deras inbördes relationer formades, spelade en underordnad roll, eftersom ”....betydelserna ’lerig’, ’lera’ förekommer som rent mellanliggande led, sekundärt konkretiserade betydelser som går tillbaka på andra betydelser, på beteckningar för andra tekniska handlingar, ibland av tillräckligt allmän karaktär: ’vrida’, ’snurra’, ’fläta’. Särskilt intressant är här den semantiska modellens förvånansvärda livskraft, ’flätat, omgivet’ > ’lerkärl’... Genom exempel på etymologisk identifiering av dess relikter, liksom genom konstaterandet av att denna semantiska modell aktivt återproduceras, kommer vi nära den förkeramiska forntiden i den materiella kulturen hos förfäderna till de slaviska dialekternas talare”¹¹. Som nämnts är baltisk keramisk terminologi nästan outforskad ur diakron synvinkel, men det tillgängliga materialet på detta område låter oss ändå anta att de baltiska språken har genomgått samma utvecklingsskede i formandet av keramiska termer som här har rekonstruerats för de slaviska språken. Det är fullt möjligt att roten *pūd- ’(blåsa) upp, blåsa till’ (se nedan) tidigare också betydde ’snurra, fläta’, eftersom betydelserna ’blåsa, svälla’ och ’vrida, snurra, fläta’ är nära förbundna; jämför till exempel litauiska tinti (-sta) och lettiska tīt (tinu) ’linda, vira, fläta’. Därför bör det inte förvåna att man vid förklaringen av ursprunget till de viktigaste baltiska keramiska termerna pūodas, pūods, pod-alis först vänder sig till olika flätade och andra böjda eller välvda kärl (korg, kar och så vidare) som de äldsta objekten; deras benämningar kan i sin tur ytterst ha samband med lexem som betecknar olika upphöjda, välvda respektive insvängda, konkava objekt.

Nedan syftar några serier av lexem med olika rötter och betydelser till att illustrera möjligheten av såväl ett historiskt samband mellan betydelserna hos de två lexemen med roten puod-/pūd-/pud- som ett samband mellan dem alla sammantagna:

¹¹ О. Н. Трубачев, op. cit., p. 228–9.

9. Lietuvių terminologija

129

1) krājus „rėčio ar kretilo šonai, krijas, graižas; kojos let enos pakilimas, keltis; bato vieta ties keltimi“, krājelis „prietaisas, ant kurio vejami siūlai prieš vyniojant juos ant mestuvų“, „dalgio, kastuvo rankena; rėčio ar kretilo šonai, krijas, graižas“, krājuks „dalgio, kastuvo rankena“, krējis „vielomis išpintas prietaisas, vartojamas prie arklinės kuliamosios mašinos šiaudams purtyti, kad iš jų išbir tų pelai, su grūdais“, lat. kreja „ein kleines Zugnetz“, liet. krijà „rėčio ar kretilo šonai, lankas; medinis aptaisymas aplink girnas, kad malant miltai nebyrėtų, kubilas; rėmelis, ant kurio laikosi lempos gaubtas; rėčio sietelis; iš virvelių išpintas lovos dugnas; prietaisas, ant kurio vejami siūlai prieš vyniojant juos ant mestuvų, „didelis ledo gabalas, lytis“, krijas „rėčio ar kretilo šonai; status užmaunami dangčio kraštai; skrybelės ar kepurės šonas, lankas; kubilo šonai; bato aulas; rėčio sietelis; iš virvelių išpintas lovos dugnas; iš plaušų nupintas sietelis virtiniams nusunkti; prietaisas, ant kurio vejami siūlai prieš vyniojant juos ant mestuvų; medui iš korių sukti prietaiso dalis; kuliamosios mašinos velenas, prie kurio pritaisyti spragilai; lenkta geležis, prita isyta prie vežimo plauto posūkiui palengvinti“, lat. krīja, krijs, krijš „die Lindenborke; abgerissene Linden od. Fichtenborke (Aus der Lindenborke wurden besonders früher verschiedene Gegenstände verfertigt, z. B. Schlitten, Sattel, Aussteuerkasten); der Bastrand eines Siebes, Riegensiebes; sieta luočinš, mala; kretula virsus, kurą apakšėja malā pinums piestiprināts; ein Korb aus Lindenborke; ein Lindenbrett“, liet. krijėlis „prietaisas, ant kurio vejami siūlai prieš vyniojant juos ant mestuvų; indo sviestui mušti dalis, kryžiokas, skritulys“ (: krýti „lenkti, kumpinti“, krýti, krėja, krieči, krieja, krėja „tiesti, vynioti“);

2) kārpa ”(herde-)korg; en oval liten trälåda; en påse för bärplockning, tillverkad av bark, ett litet kärl av en tunn bräda (asp, björk eller asp) som böjts till en avlång, rund form etc.”, ”vårta; liktorn”, kārpa ”ett musselskal”, litauiska kārpa ”liten upphöjning och förhårdnad på huden; förhårdnade utväxter på träbark eller blad; bröstvårta etc.”, lettiska kārpis, kārpe ”en platt och nästan rund fiskebåt för laxfångst”, ”korg, ett runt träkärl där smör, tjock mjölk och även kött läggs”, cērpa, cērps ”en jordhög, en liten jordkulle, en uppkastad sandhög; högt gräs, särskilt i kärr, gräskulle; buske; stubbe; trädrötter; hår, särskilt rufsigt, buskigt”, cērpuļi ”små kullar i träsk, bevuxna med bärbuskar”, litauiska kėrpė ”liten växt som växer på stenar, träd och tak; svamp, fnöske; utväxt, knöl på träd; tjock, sprucken, förvedad björkbark; brödskorpa, hörn, brödets bottenkant; människans bakdel; grisens uppåtböjda tryne, trynspets etc.”, kerplā, kėrpla ”starkt förgrenad stubbe; grästorva”, kerplė, kėrplė ”stubbe med rötter, rotvälta, rötterna från en stubbe; upprotat träd; huvud; den som är fet, tjock; den som är ovårdad, rufsig”, kėrplėša, kerplėša ”träd som fallit med alla sina rötter; rötterna från ett fallit träd; gammal, rutten stubbe, övervuxen med mossa eller gräs; tuva; en ovårdad, ful människa bevuxen med skägg och hår etc.” (: kėrpti, -ia ”binda något löst eller hastigt”, kerpti, -a ”växa på bredden, breda ut sig, expandera”);

3) kārba, kārba ”en påse av al- eller björkbark, i vilken man särskilt samlar jordgubbar; ett kärl av björkbark; en fiskebåt för laxfångst; en oval liten trälåda”, ”vårta”, kārbiņa ”en liten korg”

130

en låda; takpannan; ciba, ett runt kärl av trä, i vilket smör, tjock mjölk och även kött läggs etc.“; lit. kárba ”ett sådant gammaldags räkneredskap — en liten träbit med utskurna skåror“, karbas ”korg, flätad korg, rät; en stor flätad korg för att bära foder, doklas“, ”skåra, hack, kant, insnitt, inhuggning; en utskjutande kant, ojämnhet, skårning; en käpp med inskärningar för att markera tal“, kerba (utan k.) ”klase (av frukt)“, kėrbinė ”detsamma“, kirba ”träsk, kärr; mängd, hög, myckenhet“, kirbinė ”rad; svärm; klase; flock, hög, skara“, kirbinė (utan k.) ”flätad korg, korg“, kirblys ”stjälk, växtstam“ (: kerbti, -ia ”binda löst; fläta löst, dåligt“, kirbti, -sta ”bli sur, börja jäsa“, ap-kirbti ”växa över, fastna på“).

4) lit. kiaūburas ”kulle“, lett. kaūba ”bergände“, lit. kaubarė, kauborė (utan k.) ”urholkat träkärl, träskål“, kaūbras ”låg liten upphöjning“, kaubrė, kaūbrė ”kulle, höjd; puckel, knöl“, kaubrỹs ”bergås, krön; tuva, upphöjning; en slags högfärd, upphöjdhet“, kaūburas ”bergås, krön; tuva, upphöjning“, lett. kauburs (utan k.) ”kullen“, kaūburė ”bergstopp“, kauburỹs ”låg liten upphöjning; bergås, krön; tuva, upphöjning, en slags högfärd, upphöjdhet“, lett. kubis ”huvudet“, kubele, kubela ”ollonet (på det manliga könsorganet)“, kubis ”sugtröst“ (beträffande betydelsen jfr knupis ”ett hopknutet tygstycke i vilket något bärs; sugtröst“) kubls, kubla, kublis ”hink, kar“, lit. kublulis (utan k.) ”urholkat träkärl“, dial. (samogitiska) kūbelas ”kar“, lett. kubelelis ”(nedsättande diminutiv) en liten hink“, kubals ”hink, kar“, kubils ”detsamma“, lit. kūbilas ”tunna med bred botten för mjöl och spannmål, för jäsning av grönsaker och för förvaring av vätskor; tunna med lock för förvaring av kläder; hemgiftskar; stort urholkat träkärl med ilagd botten, urholkad stam etc.“, kubūlkė, kubulkis (utan k.) ”litet träkärl“, lett. kubuls ”hink, kar“, kubulis ”hink, kar“, ”ojämnhet, vall“, kubris ”puckel, knöl“, lit. kūbrỹs, kūbris ”ryggen vid nacken, ås, kam; rygg, puckel; bergstopp, ås; kulle, upphöjning; ojämnhet, upphöjning“, kuborė (utan k.) ”stor träsked för att ösa soppa“, kūburas ”liten jordhög som en mullvad har grävt upp“, kubūrė ”kort, fet person“, kū-būrė ”kulle, liten upphöjning, höjd; hög“, kuburỹs ”bergstopp; kulle, liten upphöjning; tuva; ojämnhet, upphöjning“, lett. kuburis ”ett ställe på plagget som inte ligger väl an“, lit. kubūrka, kubūrkė ”litet träkärl“, lett. kubucis ”keso i söt mjölk“, ”en stor ciba; ett dryckeskärl av trä; ett kärl med lock av björkbark, i vilket man samlar bär eller förvarar tobak; en jordklump; en liten vall; en brödände; en liten brödbit; en liten upphöjning“ (: mu-kiaūbti, -ia ”bli ihålig, försvinna“, kūbti, -sta ”böja sig (mot marken)“, lett. kubinât ”täcka“, ap-kubinât ”lägga över“);

5) pūnė, pūnė ”avskild del av logen där agnar samlas, agnskulle; ladugård, inhägnad gård, fålla; koja, tält; håla, grotta“, pūnė ”äggens hålighet“, lett. pūne, pūnis ”en lada, höskulle, en hö- eller halmlada; en liten ladliknande byggnad vid havs- eller sjöstranden för förvaring av fiskeredskap; telpa nära ladugården för förvaring av ladugårdsprodukter etc.“, pūnis ”en liten lada för hö, halm och agnar; höskulle i skogen etc.“, pūns ”en bondkoja“, pūna ”mal, ett stort, runt träkärl med lock“, pūņa ”en fuktig,

9*

131

sumpig skog, ett kärr bevuxet med små tallar etc.“, puns, punda, pune, punis ”en upphöjning, en bula, en knöl, en knuta, en hård svulst, en knotighet, en utväxt på ett träd, en puckel“, pauna ”skallen; pannbenet; huvudet; munnen“, paũna, paúna, paunis ”en liten mössa; en ränsel, ryggsäck; ett litet knyte; en liten ränsel, en Paudel; lumpor, bråte; knyte, börda“.

Beträffande vissa ord i dessa fem leksemserier (t.ex. pūnė, kūbilas, pūde-le) kan det råda tvivel om huruvida de etymologiskt verkligen hör till de rötter som de här förs till. Tvivlen beror inte på fonologiska, ordbildningsmässiga eller semantiska, utan rent av annan art (att det berörda ordet används någonstans vid gränsen till det litauiska eller lettiska språkområdet; att det finns en exakt lexikal motsvarighet i större och därmed också mer inflytelserika grannspråk¹² etc.). Ordets betydelse ingår i en sammanhängande semantisk kedja, dess förhållande till kedjans övriga delar återkommer också i leksem från andra rötter, och därför kan den även utgöra en del av en organisk historisk process¹³. Ordets ordbildningsegenskaper är desamma som hos den ordbildningsmodell som är verksam i språket¹⁴. Därför kan den uppfattning som prioriterar möjligheten att förklara leksemets ursprung med språkets egna medel inte heller betraktas som absurd.

De sista seriens ord får särskild betydelse för den etymologiska identifieringen av puodas, pūodas, pod-al(is) och andra pūd- / pud--leksem, eftersom de, såsom K. Būga¹⁵ redan har konstaterat, tillhör samma rot som pūd- / pud--leksemen. Den roten är sannolikt indoeuropeiska *peu- / *pou- / *pū- ”blåsa, blåsa upp, blåsa upp helt“¹⁶,

¹² Man bör säga att denna uppfattning inte är ofelbar, eftersom den genom att blanda samman skilda historiska epoker och nutida geografiska och kulturella förhållanden förlägger dessa till avlägsna tider: ”a) the geographic area of the Baltic speakers in his day [turimas galvoje A. Bachas] was very small in comparison with that of the speakers of Germanic languages; b) that in fact in rather recent times the Baltic languages borrowed a great many loanwords from German. For the prehistoric situation then he also considered a similar possibility; c) for decades, it was assumed that there were quite a few borrowings from Proto-Germanic into Baltic but, for some unexplained reason, that Proto-Germanic did not reciprocate by borrowing from Baltic“, — A. Klimas, Baltic, Germanic and Slavic, Donum Balticum, Stockholm, 1970, p. 264—5. I en avlägsen forntid kan dessa förhållanden ha varit helt annorlunda, och de baltiska dialekterna kan ha varit inte bara mottagare utan också givare (inte enbart till finsk-ugriska språk, utan även till indoeuropeiska språk i öster och väster).

¹³ Jfr den utmärkta motivering som K. Būga gav för det semantiska sambandet mellan pūnė ”ladugård“ och de övriga leksemen: K. Būga, RR, II, p. 525—6.

¹⁴ Exempelvis, beträffande suffixet i kūb-ilas, jfr sådana redskaps- och verktygsbenämningar som brizgilas ”betsel“, krātilas, krētilas ”ett stort såll för att skilja uttröskat spannmål från agnar“, rūtilas ”cirkel, hjul, båge“, rētilas ”såll för att kasta agnar“, sprāgilas ”slaga“, trainilas ”hjulens sammanbindande stång“. Många avledningar med suffixet -ilas går i sista hand tillbaka på ett verb, jfr brizgilas (: brizgas): brizgti, brizgėti; sprā-gilas: spragėti, sprogti, alltså också kūbilas: kūbti. Om de semantiska relationerna hos kūbilas, se dessutom LKK, XII, 1970, p. 181—3. Slaviska kոբъlъ kan vara ett gammalt lån från de baltiska språken (jfr raka, rataj m.fl.), som även kommit in i de germanska språken (jfr tys. Kausche, Kaddig, Daggut, Elen m.fl.). Lit. kūb-ilas, kūb-elas har en etymologisk motsvarighet i grekiskan, jfr χϐώλον ”armbåge“; beträffande sambandet mellan suffixen *-el/-l- och *-ōl- jfr obelīs: obuolys; beträffande betydelsen och suffixet jfr även gr. κύπελλον ”bägare“, bildat från den parallella roten indoeuropeiska *kup-. — Annorlunda E. Fraenkel, LEW, p. 304 (med litteratur); V. Urbutis, Baltistica, VIII, 1972, p. 205; B. Vanagienė, V. Vitkauskas, LKK, XIII, 1972, p. 222.

¹⁵ K. Būga, RR, I, p. 332—3.

¹⁶ Om den, se P. Persson, Beiträge zur indogermanischen Wortforschung, I, Uppsala—Leipzig, 1912, p. 241—250; J. Pokorny, IEW, p. 847.

132

jfr arm. heval ”andas snabbt och tungt” (*peudā-), (h)ogi ”andedräkt, andning, ande” (*pou̯io-), medelirl. ūan, kymr. ewyn, bretonska eon ”skum” (*pou̯-ino-). Med utgångspunkt i denna ursprungliga rot kan nya rötter ha bildats i de baltiska språken med formantena -n- och -d-: pun- | pūn- | paun- och pud- | pūd- | paud-. Utöver de nämnda lexemen pud- | pūd- kan vi i så fall hänföra följande till roten pud- | pūd- | paud-: lit. pudénti ”karda, luckra upp”, lett. pudīt (-ījū) ”skaffa undan; väcka någon ur sömnen hastigt eller plötsligt”, -tiės ”skynda sig (att göra något)”, sa-pudītiės ”göra sig i ordning för en resa eller färd”, pudātiės ”klä sig länge och mycket”, sa-pudāt(iēs) ”svepa in sig tätt i gamla kläder”, lit. pūdinti, pūdyti (-ija) ”driva, fösa, tvinga; anfalla”, pudlùs ”lätt att skaka ut, löst”, lett. pudlavāt, pudļavāt ”göra till rufs, rufsa till (t.ex. om vinden som rufsar banden på en huvudbonad)”, pūdulas (se ovan), pūdulis ”en ovårdad, rufsig och tilltufsad person”, pūdulioti, pūduliuoti ”tova, rufsa, trassla till, skaka, ruska”, su-pūduloti ”tova ihop, rufsa till”, pūdáloti, pūdalióti, pūdalėti, pūdelioti, pūdáloti ”trassla till, tova, rufsa, karda”, apsi-pūdaloti ”klä sig tjockt, svepa in sig”, pūdeluoti, pūdeluoti ”smula, finfördela; blåsa upp (hår), locka”, pūdelėti ”harva”, lett. pūdelēt ”röra till håret”, pūderis ”en som har uppblåst hår”, pūderioti, pūderioti ”rufs(a) till håret; smycka, pryda”, iš-pūderioti ”riva upp, slita sönder, luckra upp”, pūderėtis ”smycka sig, göra sig fin; rota, leka”, nu-pūderiuoti ”slita loss, riva sönder”, lett. pūderēt ”hugga, slå, prygla”, paūdēt ”göra känt, sprida bland folk”, paust (-žu) ”göra känt, sprida offentligt”.

Att dessa lexem, tycks det, tillhör en och samma ordfamilj råder det knappast några större tvivel om. Hur betydelserna ”tova, rufsa, trassla till”, ”ruska, skaka” m.fl. utvecklades ur den ursprungliga betydelsen ”blåsa, blåsa ut, blåsa upp”, framgår tydligt av innehållsstrukturen hos lett. pudlavāt. När den äldsta betydelsen ”blåsa (ut, upp)” rekonstrueras blir det tillräckligt tydligt hur lexemen pūd- | pud- och därmed också puod- har fått lätt urskiljbara associativa drag i sina innehållsstrukturer, såsom ”konvexitet, upphöjdhet”, ”ihålighet” och liknande, vilka alltså ytterst har sin grund i föreställningen om att vara uppblåst.

Den historiska semantiska utvecklingen för lexem med såväl roten pun- som roten pud- gick naturligt vidare mot sådana betydelser som ”knippe, klump, hög, ein Haufe” (pūdulas, pūduras, pūdis, paūna, paūna), ”lada för agnar, lada för hö, Kaffscheune” (pūdenis, pūnė, pūne, pūnis), ”ryssja, fiskbur, korg, ein Ranzen, Tornister, ein Ränzel, ein Paudel”, ”lerkärl, krus, gryta, ein Topf, ein Kessel, ein Gefäss”, vilka finns hos puodas, pūods, pod-alis, pūd-ynė, pūdele, pūna, paūna, paūna. Eftersom, som den hypotes som utvecklas här visar, rotvokalen i lexemen puodas, pūods, pod-alis kan tillhöra vokalväxlingsserien med u, kan deras rot ursprungligen ha sett ut som *poud-; senare kan den genom ljudutvecklingen ha förändrats till *pōd-, varifrån preuss. pod-alis och lit., lett. puod(a)s uppkom.

2. Semantiken hos lit. žiėsti, lett. ziest och besläktade ord

Lit. žiėsti (-džia) är ett verb som används vida i höglandsmålens dialekter. Även dess betydelseomfång är brett. I den större delen av dialekterna (Alovė, Butrimonys, Leipalingis, Miroslavas, Rudamina, Seinai, Švenčionėliai, Šventežeris, Valkininkai, Žilinai m.fl.) betyder det ”göra något (snyggt, fint) (träskor, skedar, slevar, slädar, kärror, hus”. Till denna betydelse ansluter sig ”(till)verka ett barn” i Leipalingis,

133

Miroslavas, Valkininkai, ”sy en mössa” i Alytus, ”nysta trådar till ett nystan” i Leipalingis, ”slå sönder, banka” i Nočia (jfr: Jau sužiedei tą gražų puodelį). De sistnämnda betydelserna förekommer i verbet žiėsti med prefix (nu-, su- m.fl.); de är alltså varianter av betydelsen ”göra något (snyggt, fint)”.

En annan betydelse av žiėsti, känd i höglandsmålens dialekter (Alovė, Aukšdvaris, Joniškis, Kabeliai, Kapsukas, Linkmenys, Linkuva, Liškiava, Miroslavas, Vadokliai m.fl.), är ”dreja, forma av lera”. I de sydöstliga höglandsmålens dialekter har verbet med denna betydelse en akut accent: žiesti (-džia) i Dieveniškės, Jieznas, Mielagėnai, Žilinai.

Redan av beskrivningen av det synkrona verbet žiėsti (žiesti)s semantik framgår att dess betydelseutveckling här, liksom på andra håll, jfr t.ex. fornhögty. mah(h)ōn ”göra, bygga, skapa” (ty. machen), forneng. macian ”(till)verka” (nuvarande make); gr. μάσσω ”knåda (lera), dreja” (från *magiō, jfr aor. ἐμάγην), gick i riktning mot generalisering: när de relevanta situationerna förändrades utvidgade ordet gradvis sitt användningsområde och fick så småningom en abstrakt betydelse av att göra och handla; jfr även lit. daryti: dirti, preuss. seggit ”göra”: lit. sėgti.

Den nämnda betydelseförgreningen är utan tvivel en produkt av äldre tider, eftersom båda betydelserna av žiėsti redan förekommer i äldre litauiska skrifter och ordböcker. Jfr å ena sidan M. Daukšas mening Tassái… numirėlio mizėrną sutvėrimą, išg dūlkų ir trūpucio mólų nãžiestą [t. y. nūžiestą] DP 320. Å andra sidan står žiedžiu i K. Širvydas ordbok ”Dictionarium trium linguarum” (s. 54) i samma rad som lit. lipiu, lienu [inf. lipýti, liēti], lat. farmo, fingo, aliquid e cera, argilla, figuro, pol. formuję, kształtuję. Som synes anges här betydelsen ”gjuta” för verbet žiėsti, en betydelse som A. Kašarauskas fortfarande uppger på 1800-talet; jfr žiedžia, žiesti ”forma, modellera, smälta” Koss 58, och som bekräftas av dagens språkbruk, jfr nu-žiesti ”gjuta (en yxa i smedjan)” i Miroslavas. Betydelserna ”forma av lera” och ”gjuta, forma” hör i övrigt samman och förekommer ofta tillsammans, den ena uppkommer ur den andra; jfr t.ex. lipýti ”forma, klistra, limma; smälta”; liēti ”göra något av smält metall, vax eller annat, forma; forma genom att klistra, gjuta…”

I källor från 1500–1600-talen och senare stöter vi också på sådana betydelser av žiėsti som saknas i dagens språk men kan visa sig viktiga när man söker efter släktingar till det aktuella verbet. Först och främst gäller det åter betydelsen i samma K. Širvydas ordbok: žiėsti ”prata strunt, fantisera, hitta på fantasier” SD 52¹⁷ samt betydelsen hos dess prefigerade form iż-žiedžiu ”prägla, trycka fram, exprimo, effingo, assimilo, wyrażam” SD 417. Den senare betydelsen uppger också D. Sutkevičius i sitt ordboksmanuskript från 1800-talet: isz-žiedžiu ”märka ut”. Det rör sig utan tvivel om vissa varianter av grundbetydelsen ”göra, forma (av lera); gjuta, forma”.

I innehållsstrukturen hos det litauiska verbet žiėsti, žiesti (-džia) framträder tydligt momentet att forma lera för hand, bestryka och till och med mura: i LKŽ:s excerpter (s. v. žiesti) förklaras verbet från många orter just direkt som ”forma av lera (krukor, krus, tegel, ugnar)”. Genom denna betydelseegenskap är det också omedelbart förbundet med lett. ziest (-žu, -du) ”smörja; stryka på något trögflytande; jämna till med något fett (t.ex. håret); bestryka en ugn med lera

¹⁷ waydas förklaras så här: ”Tecken, bild i fantasin, species idolum, imago animo obversans” SD 52.

134

verschmieren“ ME IV 744, jämför även iterativer med vokalismen ai žaidi, žaidėt, žaistėt ”smörja” ME IV 680–1, EH II 800.

En lätt urskiljbar komponent i betydelsen ”forma, gjuta, schmieren” är ”stryka med handen, smeka, vidröra genom att stryka, känna med handen”, jämför lett. māla sienas ziež ”...jämnar till med handen” MEIV 744 s. v. ziest. Betydelserna ”forma, gjuta, schmieren; gjuta, forma” och ”vidröra (genom att stryka), känna” förekommer också sida vid sida på andra håll, jämför lit. liėti ”göra något av smält metall, vax eller något annat, forma; forma med något, gjuta”, lett. liēt ”gjuta (om metaller)”, laitīt ”stryka, stryka av, särskilt i badstugan, massera”, lit. laitinti ”släta till med lera, lera, kitta; klistra”: lit. lietėtis ”känna, röra vid”, liėsti (-čia) ”vidröra, komma i beröring med”, lytėti ”snudda vid, vidröra”¹⁸; lat. fingo ”göra något av mjukt material, forma; beröra genom att smeka och stryka”: gr. ἁγγάνω ”berör (med handen)”.

Betydelsen ”vidröra, tasten” dominerar i verbet žeisti (-džia) ”vidröra, skada ett sår; åsamka ett sår; få en spricka, bli sjuk”, jämför även substantivet žaizdà ”skadad plats” (av *žaīd-da, jämför žaida, rona BB 1 Mos 4.23). Den kan, dvs. ”vidröra strängarna” (jämför Dowidas žąydamas unt Arfos atatremdawo ii SP II 58, Dowidas žaide ant Strunu C II 532), också skönjas i verbet žāisti (-džia) ”utföra handlingar i underhållningssyfte” Alsėdžiai, Jūžintai, Vidiškės m.fl., žāisti (-džia) ”spela; spela om pengar; coire” Alsėdžiai, Barčiai, Bartninkai, Krekenava, Lazūnai, Zietela, jämför även substantiven žaīslas, žāislas ”föremål som man leker med; lek”, žaīslūs ”glad, lekfull” m.fl., lett. zaislis ”en komedi; skratt” EH II 800¹⁹. Den semantiska släktskapen mellan lexemen žiešti, žiesti (-džia) å ena sidan och žeisti (-džia), žāisti, žāsti (-džia) å andra sidan framgår dessutom av eng. touch 1. ”att få eller låta en kroppsdel komma i kontakt med något för att känna”; 13. ”att skada eller förstöra något lindrigt”; 16. ”att teckna med lätta streck”; 17. ”att förändra eller förbättra genom att lägga till fina linjer eller streck”; 18. ”att slå an eller knäppa på tangenterna eller strängarna på (ett musikinstrument)”; 19. ”att spela (ett musikstycke)”²⁰, vilket, som framgår, täcker alla de betydelser som behövs. Detta är en möjlig semantisk relation mellan de verbala lexemen žiėsti, žiesti och žeisti, žāisti, žāsti.

I betydelseinnehållet hos verben žaisti, žāsti förekommer också fler segment: pra-žāisti (-džia) ”tappa bort, förlora” Gižai, Keturvalakiai, Plateliai, Šateikiai, pra-žāsti (-džia) ”detsamma” Eigirdžiai, Žarenai, nu-žāisti (-džia) ”stjäla, lägga undan, tappa bort” Truskava. Även avledda former har dessa betydelser: pra-žāidyti (-do) ”förlora, tappa bort” Alksnėnai, Barstyčiai, Griškabūdis, Kapsukas, Kartena, Kretinga, Kuliai, Mosėdis, Palanga, Pilviškiai, Plateliai, Plungė, Punskas, Salantai, Skuodas, Šakiai, pra-žāideiti (-ēja, -i) ”detsamma” Geistarai, Ylakiai, pra-žāidoti (-o, -oja) ”detsamma” Bagotoji, Kybartai, Pilviškiai, Varduva, Vilkaviškis. Betydelsen ”tappa bort, förlora, lägga undan” används i prefigerade former; den är sannolikt sekundär och har uppkommit ur ”kasta, slunga”, vilket är just den betydelse som A. Juškas belagda form har žaīdyti (-dau): Kam tu žaidai pinigus = kastar ifrån dig. Att denna betydelse också kan

¹⁸ B. Jēgers, KZ, 80, 1966, p. 88 tt.

¹⁹ Varianten žaid- av den rot som undersöks tycks också dölja sig i sådana lexem från samogitiska dialekter som žāima ”skämt, upptåg”, žāimintis, žāimotis ”skämta, uppträda oseriöst, göra sig till”, žāimoti ”ta på måfå, trassla till” (av *žaīd-m-).

²⁰ William Morris, Editor, The American Heritage Dictionary of the English Language, Boston, New York, Atlanta, Geneva, Illinois, Dallas, Palo Alto, 1969, p. 1357.

135

Att den kan vara besläktad med de betydelser som verben žiesti, zlest har, skulle exempelvis lit. sviesti ”kasta kraftigt”: dial. ”smörja”; lett. sviēst ”kasta, slunga”, svaidīt ”kasta upprepade gånger, slunga, kasta, svänga”: svādit ”smörja, bestryka”; danska smide ”kasta, slunga, kasta”: ”smörja, gjuta”; fornsaxiska smita, medellågtyska smiten ”kasta, slunga, slå, kasta”: gotiska ga-smeitan, fornengelska smītan ”smörja, gjuta”. Det är mycket möjligt att betydelsen ”smörja, gjuta” har utvecklats ur betydelsen ”kasta, slunga, kasta, dvs. sätta i snabb rörelse”, jämför lit. sviesti (-džia) ”kasta, slunga; smörja”, lett. sviēst (-žu) ”kasta, slunga”, -tiês ”kasta sig”: ”plötsligt börja springa (i en annan riktning) eller gå snabbt”; norska dial. smita (smeit) ”(på)smörja”, ”(refl.) glida iväg, glida ner”; svenska smita ”glida, slinta, smita undan, slinka”, vid sidan av de redan nämnda gotiska ga-smeitan, medellågtyska smiten, fornsaxiska smita²¹.

Efter att ha framfört tanken att betydelsen ”(på)smörja, gjuta” kan vara besläktad med en betydelse av rörelse eller rentav ha utvecklats ur den, måste vi betona att verbet žiesti, žiesti (-džia), att döma av materialet i LKŽ:s kortotek (s. v. žiesti), har grundbetydelsen ”snurra, göra av lera”, där en komponent uttrycker själva snurrandet²². Detta hänger utan tvivel samman med själva tillverkningen av krukor: krukor formades vanligen på en drejskiva, som sattes i rotation för hand eller med foten²³ (dess benämningar kri̇jeliai, vytukai, skrituliai är just bildade av verb som betecknar rotation: krėšti ”lägga ut, linda”, vyti ”linda, snurra”, skriesti (-ia) ”ringa in, dra, forma till en cirkel”, skri̇ešti (-čia) ”stryka, dra; flyga i en cirkel).

Med detta i åtanke kan vi rikta blicken mot žiedas ”prydnad som bärs på ett finger; syfingerborg” och undersöka dess betydelser. De betydelser av žiedas som förekommer i sådana dialekter som ”rågens nod” Zarasai och ”brunnen timmerkrans” Kuršėnai låter oss anta att žiedas betecknar ett runt föremål med ett tomrum i mitten, och att ordet förr kanske även betecknade ett hjul. Att den äldre betydelsen av žiedas faktiskt kan ha varit ”hjul” framgår av att betydelserna ”(finger)ring” och ”hjul, båge” ofta återges med ett och samma ord, jämför lett. gredzens ”ringen; något ringformat, en cirkel; hjulfälgen...”; kyrkslav. kolbce ”ring” (ryska кольцо), fornkyrkslav. kolo, gen. kolese ”hjul”, preussiska maluna-kelan ”kvarnhjul”; tyska Reifen ”hjul, båge; (finger)ring”; tyska Ring ”hjul; (finger)ring”; fornisländska hringr ”hjul, båge; ring”; fornisländska kringr ”hjul; ring”, norska, svenska kring ”hjul”; latin ānulus ”ring (särskilt med sigill)”, ānus ”hjul, ring”; latin circus ”hjul, cirkel”, grekiska χίρκος ”ring”. Betydelsen ”hjul, båge” tycks ha utvecklats ur betydelsen ”snurra”, jämför lett. ritenis, ritĩņš ”hjulet på en vagn; spinnhjulet...”: rist ”rulla; vältra”, lit. rìsti ”skjuta, sätta i rörelse genom att rulla över en yta; vältra”, riėsti ”böja, forma en båge”; fornkyrkslav. kolo, gen. kolese ”hjul”, preussiska maluna-kelan ”kvarnhjul”, grekiska πόλος ”axel”: grekiska πολέω ”rotera”, πελομαι ”röra mig” (av *kʷol-, *kʷel-); tyska Kreis ”cirkel, hjul”: kreisen ”rotera i en cirkel”; fornisländska hringr ”hjul, båge; ring”: fornisländska hringja ”(om)slingra”, fornhögtyska hringan ”vrida”; fornisländska kringr ”hjul; ring”, norska, svenska kring

²¹ A. Jóhannesson, Isländisches etymologisches Wörterbuch, Bern, 1956, p. 906.

²² Tai ir atspindi „Dabartinės lietuvių kalbos žodynas“ (Vilnius, 1972): žiėsti (-džia) „sukti, daryti iš molio“ (p. 964).

²³ J. Kudirka, Lietuvos puodžiai ir puodai, Vilnius, 1973, p. 21 tt.

136

”hjul”: fornisländska kringia ”göra en cirkel, omringa”, litauiska gręžti; fornengelska trendel ”hjul”; fornengelska trendan ”vrida sig”.

Betydelsen ”vrida” är, som nämnts, en av de tydligaste komponenterna i verbet žiėstis semantiska innehåll. Följaktligen når vi fram till beviset för släktskapet mellan žiėsti (žiesti) och žiėdas genom två semantiska omvandlingar: ”vrida (av lera)” → ”hjul, båge” → ”ring (på fingret)”. Med hänsyn till den reella situationen bör man anta att drejskivan i forna tider kallades žiėdas, med andra ord att substantivet žiėdas sannolikt ursprungligen betydde ”drejskiva”, varifrån betydelsen ”prydnadsring, ring som bärs på fingret eller sys fast” senare utvecklades. Denna slutsats bekräftas indirekt av motsvarande lettiska lexem, som saknar betydelserna vridning och därmed även ring (som bärs eller sys fast).

Eftersom verbet žiėsti, žiesti (-džia), som nämnts, har betydelsen ”vrida sig”, till vilken betydelserna ”glida, slinta, smita, tränga in” och ”kasta, slunga, slänga” anknyter, bör vi nu framhålla att betydelsen ”leka; spela musik” tycks ha utvecklats direkt ur ”dansa, snurra (i en cirkel), röra sig snabbt”, jfr lettiska ruõtāt ”vara smidig, vrida sig, hoppa, flyga fram och tillbaka, röra sig lekfullt”; ruõtāties ”röra sig, leka, hoppa fram och tillbaka”; ruotināt(iês) ”leka, tumla omkring”; fornkyrkoslaviska igrati ”hoppa, dansa; leka”; engelska play ”leka; spela om pengar; spela (på ett musikinstrument); röra sig snabbt, lätt och oregelbundet” (jfr The breeze played on the water ”den lätta brisen lekte över vattnet”); isländska leika ”leka; röra sig, snurra” (jfr hjólid leikur á ási ”hjulet snurrar på axeln”), fornengelska lācan ”röra sig snabbt, snurra; leka, spela musik”, gotiska laikan ”dansa, hoppa”. Detta kan vara ytterligare ett semantiskt samband mellan verben žiėsti, žiesti (-džia) och žaisti, žaisti (-džia).

Den diakroniska analysen av ordens semantik gör det alltså möjligt att spåra roten žied- (lettiska zied-), som i forntiden hade rörelserelaterade betydelser som ”vrida sig (i en cirkel), röra sig snabbt; kasta, slunga”, ”glida (ifrån/ned), slinta, smita”, ur vilka sådana lexikala betydelser som ”stryka på, forma genom att klistra eller smeta; gjuta, forma”, ”stryka med handen, smeka, beröra genom att stryka”, ”leka; spela om pengar; spela musik; coire”, ”skada, tillfoga ett sår” och ”hjul; ring som bärs på fingret eller sys fast” med tiden kan ha utvecklats.

Den kontext där A. Juška har använt verbet žaisti hjälper oss att tränga djupare in i den undersökta rotens ords semantiska och historiska mysterier: Žaidre ugnis žaidžia gelžį. Här har žaisti betydelsen ”värma, glödga”. När man historiskt identifierar žaisti (-džia) ”värma, glödga” med žaisti, žaisti (-džia) ”utföra handlingar i underhållningssyfte; spela musik; spela om pengar; coire” bör man först påpeka att den inre strukturen i A. Juškas ovan nämnda mening är identisk med den i den mening som är känd från Lazūnai: Žūsinas žūsi žaidžia. Slutsatsen om den etymologiska enheten mellan žaisti (-džia) ”värma, glödga” och žaisti, žaisti (-džia) ”…spela musik; spela om pengar; coire” kan ytterligare stödjas av några semantiska paralleller: lettiska skudināties ”snurra snabbt runt”; ”skjuta snabbt uppåt (om en eldslåga)”; isländska leika ”leka”: ”flamma, röra sig raskt, slingra sig (om en låga)”²⁴; lettiska kāitēt ”leka, spela musik på ett instrument”, -tiês ”leka, kurtisera, retas, småleka”; kāitināt ”retas, pikera, reta upp genom retande, förarga, irritera”, -tiês ”reta varandra, pika varandra, …

²⁴ Isländska leika (lék) ”leka, tygla (en låga), fäkta, spela någon ett spratt”, – A. Jóhannesson, op. cit., p. 734.

137

as, pika, reta upp, skämta; leka”: lettiska kàitêt ”brinna, sveda”, litauiska kàitėti -(ėja) ”lida av värme, bli varm”, kaitinti ”värma”, lettiska kàist (-stu, -tu) ”bli varm”, litauiska kaisti (-čia) ”ställa en gryta på elden så att den blir varm”, (-sta) ”bli varm, bli het”.

Av de litauiska språkdata som presenteras nedan framgår att lexem med roten žied- (-žied) förr också användes i kontexter förknippade med uppvärmning, bränning respektive förbränning. Därför bör man också nämna att betydelsen ”skada” tycks diakroniskt anknyta till de semantiska komponenter som betecknar uppvärmning, bränning respektive förbränning; jfr engelska burn ”orsaka förbränning”: ”(transitivt) skada eller såra genom eld, hetta eller ett värmealstrande ämne; (intransitivt) förstöras, skadas, ta skada eller förändras av eller som av eld”²⁵; fornsanskr. tápati ”avge värme, vara het, lysa (som solen); göra het eller varm, värma, lysa på; förtära eller förstöra med värme”: ”orsaka smärta, skada, åsamka skada, fördärva”²⁶; lettiska kàite ”skadan, felet, bristen; lidandet, plågan, sjukdomen” kaitêt ”skada”, litauiska kàitėti ”angå, saknas, fattas, fattas; stöta emot, hindra, skada, vara till men”: lettiska kàitêt ”brinna, sveda”, litauiska kàitėti ”lida av värme, bli varm”, lettiska kàist ”bli varm”, litauiska kaisti (-čia) ”ställa en gryta på elden så att den blir varm”, (-sta) ”bli varm, bli het”.

Ett tredje semantiskt samband kan alltså finnas mellan verben žiešti, žiesti (-džia) och žaisti, žaisti (-džia) samt žeisti (-džia). För att ytterligare underbygga detta samband bör man påpeka att den semantiska släktskapen mellan žaisti (-džia) ”värma, smälta” och žiešti, žiesti (-džia) ”göra, forma (av lera); gjuta, forma”, žièst (-žu) ”smeara …” är tydlig både på den lingvistiska nivån, jfr exempelvis lièti ”göra något av smält metall, vax eller något annat, forma; forma genom att klistra eller smeta”, och på den extralingvistiska nivån: ett nödvändigt moment vid keramiktillverkning var bränningen av kärlen²⁷. Därför är det fullt förståeligt att den undersökta roten žied- i litauiskan har ett tiotal lexem med olika avljudsgrader i roten, vars semantiska innehåll på ett eller annat sätt är kopplat till olika aspekter av bränningen av keramikkärl: žàidas ”ugn, härd” Linkuva, Šatės, žaidis ”detsamma” J. Bretkūnas, žaizdė, žaizdė ”härd, ugn; eldstad” Lazdijai, Užventis, Vidsodis, žaizdra ”eldstad; eld; gnistor” Biržai, Daugai, Lazdijai, Vadokliai, žaizdras ”härd; eldstad” (aukštaičių-dialekter) [från * ža id-dr-], žiėzdras ”eldstad” Dusetos, Pilviškiai, židinys, židinė, židynė ”plats där glöd rakas ihop; glödbädd, eldstad”²⁸, prie-žda, prie-žda (<prie-žida), prie-židà Leliūnai, prie-židas Alanta, Labanoras, Skudutiškis, prie-žiedà Betygala, Juodaičiai, prie-žiedas Rimšė ”plats framför bakugnens öppning”.

Det är karakteristiskt att det är just i denna grupp av lexem som en variant med rotens nollgrad uppträder, žid-, vilken, att döma av analogin med lexem som har vokalen u²⁹, sannolikt är ursprunglig; dess betydelser bör alltså också vara ursprungliga. Att allomorfen žid- är mycket gammal skulle också framgå av att den finns även i fornpreussiskan: fornpreussiska siduko ”silkärl, Siebtopf”; K. Būga förbinder det med litauiska židuika, židui-

²⁵ William Morris, Ed., op. cit., p. 178.

²⁶ Monier Monier-Williams, A Sanskrit-English Dictionary, Oxford, 1964, p. 436.

²⁷ J. Kudirka, op. cit., p. 29 tt., 59 tt.

²⁸ Plg. K. Būga, RR, I, p. 292, II, p. 208.

²⁹ LKK, XIV, 1973, p. 128 tt.

138

kas ”mjölkgryta” har med full rätt hänfört till den behandlade roten³⁰. Vad gäller deras semantiska sida kan man säga att namnet på en kruka i vissa fall har uppstått ur benämningen på den ugn där krukor bränns, på härden; jämför tjeck. krb ”härd”: tjeck. dial. krbáň ”gammal kruka”; kyrkslav. gōrno ”kittel; ugn, härd” (ry. горн ”härd”): tjeck. hrnec, övre sorb. horne, nedre sorb. gjarňč, serbokroatiska grňe, bulg. гърне ”kruka” (av *gъrnъkъ, *gъrnъcъ); got. aúhns ”ugn, bakugn”; sanskr. ukhā- ”kruka”³¹.

Eftersom betydelsen ’kruka’ i leksemer med allomorfen žid- tycks vara sekundär, kan man rekonstruera den äldsta betydelsen hos roten žéid- / žid- som en betydelse knuten till ugnen, härden, elden respektive brinnande, strålande, lysande, glänsande och glimmande (jfr degti ”brinna, tända; lysa, glänsa; göra upp eld, tända; skina, glöda, glänsa; stråla etc.”). Om så är fallet kan vi också hänföra lit. žydėti (žydi, žydi) ”lysa, glänsa; brinna, glöda” till denna rot (jfr Žydi žarijos — tai židinys Kruonis), lett. zièdēt (praes. -du, -žu) ”ha starka färger, skimra i olika färger, lysa; gry, dagas” ME IV 738, lit. žýdras ”ljusblå”.

Betydelserna ”brinna; stråla, lysa, glänsa, skimra” och ”blomstra” kan vara besläktade, jfr dègti ”...blomstra” (jfr Šiuosmet bus obuolių, labai sodai dęgė Tverečius, LKŽ II² 369); tjeck. kvetu, kvísti ”blomstra”: ”glänsa, lysa, stråla, skimra (om en stjärnklar himmel)”; fornkyrkoslav. cvětъ ”blomma”, pro-cvęta, -cvisti ”blomma ut”: lett. kviēt ”glänsa, glimra”, kvitināt ”låta glimra, få att glänsa”, kvietināt ”glödga, blåsa liv i elden, flamma upp”; grek. ἄνθος ”skott; blomma; blomning”: ”glans, sken, glöd, blixt”. Till denna grupp av besläktade betydelser ansluter sig förmodligen också betydelsen ”mögla, bli gammal, bli hård (om bröd)”, jfr vitry. цвісці, цвіту́ ”blomstra”: ”mögla”; ukr. цвісти, цвіту ”blomstra”: ”mögla”; ry. цвести ”slå ut knoppar, skjuta blomma, täckas av blommor”: ”täckas av mögel, mögla, bli grön av röta” Даль² IV 572. Till denna betydelsegrupp tycks också betydelsen ”ha menstruation; menstruation” höra, jfr pol. kwiat ”blomma, blomma”: kwiaty ”menstruation”; tjeck. květ ”blomma, blomma”: dial. květ ”menstruation”; fornryska cvěto ”blomma, blomma”: cvětьno ”menstruation”; ty. Blume ”blomma, blomma”: die Blumen ”menstruation”.

Det är alltså fullt möjligt att också litauiska och lettiska leksemer med betydelser för blomning och närliggande betydelser representerar roten *žéid- / *žid- ”brinna; stråla, lysa, glänsa, skimra”: žiėsti (-džia) ”blomstra”, sa-ziėst ”slå ut i blom, blomstra”, žiėdyti (žiėdžiu; be k.) ”odla”, žiėdėti, žiedėti (-id, žiedi, žiedi, žiesti, žiesta) ”mögla; bli gammal, hårdna”, ziėdēt (-žu, -du) ”blomstra, skjuta blommor; mögla”, ziėda ”jord som har hårdnat”, ziėdas ”blomma, blomning; blomning; menstruation”, ziėds blomning, blomma; blomning, blomningstid; förstlingar, förstlingsfrukter; en gåva, en present (av frukt); mögel; ett slags hudutslag; kvinnors menstruation (zied)...”, žeidas, žaidas ”blomma”, žýsti (-sta) ”börja blomstra, blomma ut-

³⁰ K. Būga, RR, I, p. 493, II, p. 208–9 [se också här beträffande suffixet -uika(s)]. — E. Fraenkel (LEW 1305) är benägen att här även urskilja lett. žīdīņš, žīdīņš ”liten kruka, liten kittel”. Men att döma av betydelsen, jfr židīņš ”en liten kruka; en liten kittel av det slag som kringvandrande judiska gårdfarihandlare bär med sig” ME IV 809, är de snarare bildade till ett lånord (jfr žìds, žìds ”juden” av sl. židъ ”judaeus”), desto mer som den lettiska språkformen inte har belägg för någon allomorf med nollgrad, i betydelsen ”brinna osv.” (se nedan).

³¹ O. H. Трубачев, op. cit., p. 192, 197, 203.

139

bli möglig”, žydėti (žydi, žydi, žydžia, žýsti, žýsta) ”vara i blom; mögla, grönska; ha vita fläckar; ha menstruation”.

Här bör också påpekas att lit. žiedėti, žiedėti ”mögla; bli gammal, hårdna” å ena sidan, som nämnts, kan vara knutet till leksemer med betydelserna blomma och blomning, men å andra sidan också förekommer i sådana sammanhang vars semantik knappast kan förklaras tillfredsställande enbart med hänvisning till den nämnda typen av betydelser. Det rör sig om följande meningar belagda av A. Juška och J. Jablonskis: Žemė sužiedėjo = supuolė, sukietėjo J; Kaip lekiančieji smiltis žiedėti sužiedės (= sukietės) ir sužels, bus gera pieva J; Senovės mūras, sužiedėjęs, sunku sugriauti (J. Jablonskis från Pušalotas)³². I dessa sammanhang, där det talas om jord, sand och murverk, ligger verbet žiedėti alltså mycket nära verbet žįsti, žiesti både i bruk och betydelse; det betyder att forma, dreja av lera. Därför kan vi anta att till žiesti, som är ett handlingsverb, svarar žiedėti som tillståndsverb; beträffande ett sådant morfologiskt förhållande, jfr giėžti (-žia) ”äta, gnaga, kittla (i halsen); vara bitter”: iš-giėžėti ”jäsa färdigt, bli sur”; gniėžti (-ia) ”längta mycket, känna ett starkt behov”: gniežėti ”klia, tränga sig på”; kliesti (-džia) ”svamla, yra”: kliedėti, kliedėti (kliedi, klieda) ”tala osammanhängande och meningslöst när man är medvetslös; tala i sömnen; svamla”; viežtis (-iasi) ”stå ut, uthärda; våga, ha mod eller lust”: nusi-, užsi-viežėti (-ia, -ėja) ”stå ut”; zniebti (-ia) ”spinna tunt, göra trådar tunnare”: zniebėti (-ėja) ”spinna tunt”.

Dessutom kan blomma historiskt också vara besläktat med lexem som betecknar förbränning, glöd och strålglans, eftersom sememet ”hård; bli hård” tycks ha uppstått ur ”brinna, bli het” (dvs. ”torka, bli torr”), jfr grek. σκληρός ”torr, hård”; σκέλλω ”jag torkar” (intr. aor. ἔσκλην, perf. ἔσκληγκα); fornkyrkoslav. žestъ ”hård” (jfr ry. dial. жеге i stället för жестче ”hårdare”): fornkyrkoslav. bränna, brinna ”brinna”³³; lit. hård, lett. ciēts ”hart; fest”: bli varm (-mer) ”ställa en gryta på elden så att den blir varm”, (-s) ”bli varm, bli het …”; lett. bli varm (-r) ”bli het”³⁴.

För den baltiska roten *žeid- / *žid- (resp. *zeid- / *zid-) rekonstruerar vi således å ena sidan den äldsta betydelsen ”brinna; stråla, lysa, glänsa, skimra” (varifrån ”hårdna, bli hård; hård” och ”blomstra; blomma”) och å andra sidan betydelsen ”vrida sig (i en cirkel), röra sig snabbt; kasta, slunga”. Som det konstaterade språkliga materialet visar³⁵ är samexistensen av dessa betydelser i samma eller besläktade ord i de indoeuropeiska språken inte ovanlig. De semantiska relationerna tycks därför inte tala emot att vi betraktar alla de här nämnda leksemerna som reflexer av en och samma rot. Slutkonsonanten -d- i roten *žeid- / *žid- (resp. *zeid / *zid-) var sannolikt tidigare ett formans. Den ursprungliga roten *žei- / *ži- (resp. *zei- / *zi-) ”brinna; stråla, lysa, glänsa, skimra // vrida sig (i en cirkel), röra sig snabbt; kasta, slunga”, utvidgad med formantena -b-, -g-, -ž-, återfinns vidare i sådana leksemer som žiebti (-ia)

³² LKŽ:s excerpter, s. v. žiedėti.

³³ F. Miklosich, Etymologisches Wörterbuch der slavischen Sprachen, Wien, 1886, p. 410. Китаип М. Фасмер, Этимологический словарь русского языка, II, М., 1967, p. 50.

³⁴ Men E. Fraenkel, LEW, p. 252, har en annan uppfattning. — I så fall kan man kanske också överväga ett historiskt samband mellan germ. *harduz (ie. *kortu-) ”hård” (ty. hart, eng. hard etc.) och germ. *herthō (ie. *kertā) ”härd” (ty. Herd, eng. hearth).

³⁵ V. Urbutis, Baltistica, VIII, 1972, p. 129.

140

”brinna, elda; gå, köra kraftigt; hugga, slå”, žiebas, žéibas, žáibas ”blixt”, žėibti (-sta), žaibti (-sta) ”bli, blixtra”, žibėti (žiba) ”lysa, glänsa, stråla”, lett. zibēt (-u, -ēju) ”blitzen, schimmern, glänzen”; pér-žiegti (-ia) ”elda (en ugn) på nytt”, žigalioti ”gå, marschera”, žiglus ”livlig, kvick; snabb”, pa-žygėti (-žygi, -ėja) ”göra vissa framsteg”, lett. zaiguot ”leuchten, scheinen, schimmern, flimmern”; lit. žiežti (-žia) ”brinna med en stark låga som blåses inifrån; raka (glöd)”, žaižara ”himlens rodnad” (därav žaižaruoti ”glöda, stråla, lysa”), už-žizti (-žiža) ”plötsligt bli mycket arg” (jfr betydelsen med užsi-degti ”bli mycket arg”), žižė ”eld (i barnspråk); ljus, lampa (i barnspråk); glöd, gnista”. Den ursprungliga, olösta roten *žei- / *ži- (resp. *zei- / *zi-) kan finnas i lett. zīt ”sichtbar werden” (jfr maza dieniņa jau zistas ”der Tag bricht an” EH II 810), ziet (ies), praes. zeju(os) ”hervorblühen, zum Vorschein kommen” ME IV 744 (om detta nu verkligen är ett lettiskt ord). Till detta kan möjligen ord från andra indoeuropeiska språk höra: got. us-kijans ”uppkommen”, med formanten -n- got. keinan, us-keinan, fht. chinan ”gro”, f.eng. cīnan ”spricka, skjuta knoppar”, isl. kīn ”grodd”, liksom baltiska lexem med dentalformant: f.eng. cīd, fsax. kīd, fht. (frumi) kīdi ”grodd, växt”, mht. kīde, kīt ”grodd, växt, avläggare” m.fl. (roten *gei- / *gi- ”gro, spricka, blomma”); semantiskt jfr lett. kvietēt ”(Getreide) keimen lassen”, kvietināt ”keimen machen”: kvietēt ”bleichen”, kvietināt ”glühen machen, anfachen, entflammen”, kvitēt ”glänzen, flimmern”, kvitināt ”flimmern, glänzen lassen od. machen”.

När man drar slutsatsen att žiesti, ziest, liksom žiebti, žėlbti, pér-žiegti, žiežti och de andra här nämnda lexemen, sannolikt hör till roten *žei- *ži- (resp. *zei / *zi-) ”brinna; stråla, lysa, glänsa, skimra || rotera (i en cirkel), röra sig snabbt; kasta, slunga”, faller den traditionella förklaringen av ursprunget till žiėsti, ziest bort: att den baltoslaviska roten *gheidh- skulle ha uppkommit genom metates ur den indoeuropeiska roten *dheigh-, och att dess besläktade ord i andra indoeuropeiska språk skulle vara got. digan ”trampa (lera), forma, klibba”, lat. fingō ”göra något av mjukt material, forma; vidröra genom att stryka eller smeka”, gr. ῥιγγάω ”vidröra”, τεῖχος ”mur; fästning”, τοῖχος ”husvägg”, sanskr. déhmi ”smörjer in, bestryker”, arm. dizanem ”lägger till, staplar”, tokh. A tsek, B tsaik- ”göra, framställa, skapa”. Som möjliga släktingar till de sistnämnda indoeuropeiska lexemen kan i så fall måhända (jfr lett. dviezt, -žu, -zu ”bestreichen, verschmieren” ME I 538) lit. diežti (-žia) ”slå, prygla” LKŽ II² 523, lett. diezēt ”anbieten, aufschwatzen (eine Ware)” ME I 487, lit. deizti (-ia) ”enträget be” LKŽ II² 380, dýžti (-ia) ”flå, skala; slita, bära; slå, prygla, piska; gå, dra, resa snabbt och kraftigt; (refl.) bekymra sig, sörja; (refl.) ha för avsikt, ämna, göra sig redo etc.” ib. 598 övervägas.

Lit. žiėsti (-džia), lett. ziest (-žu, -du) har, som bekant, exakta lexikala motsvarigheter i de slaviska språken. Pol. zdun ”krukmakare, keramiker” (av sl. *zbdunъ) visar,

36 Trübners Deutsches Wörterbuch, IV Band, 1943, p. 123.

37 Lit. se E. Fraenkel, LEW, s. 1307. — På senare tid: A. Vaillant, Grammaire comparée des langues slaves, t. III, Le verbe, Paris, 1966, s. 314: ”Le thème balto-slave *žeid- résulte d’une métathèse de *deiž-, et la racine est i.-e. *dheigh-...“. O. H. Трубачев, op. cit., s. 209: ”И балтийский и славянский обнаруживают здесь метатезу согласных первоначального и.-е. *dheigh-...“.

38 Jfr K. Būga, RR, I, s. 306; J. Endzelīns, ME, I, s. 478; E. Fraenkel, LEW, s. 98.

141

att det slaviska verbet *zbdati, *zidati för den undersökta roten (jfr fornkyrkoslav. žizdę, zbdati ”bygga, uppföra, göra”, bulg. zždam ”bygga”, serb.-kroat. zždam, zždamu ”bygga (av sten)”, slov. zidati ”bygga (en mur)”) tidigare också tillhörde keramisk terminologi, även om dess betydelse, som framgår, har generaliserats så mycket att det numera inte längre går att säga vilket led i tillverkningsprocessen för krukor — formningen, drejningen eller bränningen — verbet betecknade.

Semantiken har förändrats på liknande sätt även i de fornpreussiska lexemen. Fpr. seydis ”vägg, Wand” motsvarar exakt, både till betydelse och form (från balt. *zeidas), de sydslaviska språkens lexem bulg. zид ”vägg”, serb.-kroat. zид ”stenvägg”, slov. zid ”vägg”. Numera kan man inte säkert veta vilken betydelse de fornpreussiska och sydslaviska substantiven bildats ur — kanske ur ett verb med betydelsen ”bygga, uppföra, göra”. Hur det än förhåller sig kan vi ändå, med stöd av den här utvecklade hypotesen, anta att den litauiska motsvarigheten till de nyss nämnda fornpreussiska och sydslaviska substantiven är žiedas ”smycke som bärs på ett finger”, vars betydelse, som här föreslås, har utvecklats ur betydelsen ”cirkel, ring” (en mur kan också ha formen av en cirkel, en ring, dvs. en rundning, exempelvis en stadsmur).

Å andra sidan har fornpreussiskan, som redan nämnts, också ett lexem med rotvokalens nollgrad siduko ”silkruka, Siebtopf”, som möjligen återspeglar bränning av krukor (betydelsen ”kruka” kan ibland uppkomma ur ”ugn, härd”), särskilt som lexem med allomorfen žid- (jfr *žid-) i litauiskan redan direkt förmedlar olika aspekter av krukbränning.

När man rör sig genom det baltiska och slaviska språkområdet från norr till söder kan man iaktta en gradvis försvagning och abstraktion av den semantiska kedjan ”bestryka, smeta, forma” — ”rotera (i en cirkel); slunga; röra sig snabbt” — ”brinna; härd, ugn” — ”stråla, lysa, glänsa, skimra; blomma; ring”, som återspeglar de teknologiska processerna i den forntida keramiktillverkningen (formning — drejning — bränning): när det gäller den undersökta roten har de slaviska och till synes även de fornpreussiska språken sedan länge genomgått de semantiska utvecklingsstadier som litauiskan genomgår nu; jfr sl. *zbdati, *zidati ”bygga, mura (väggar, hus av sten eller lera)” och lit. žiešti (-džia) ”dreja, göra av lera” → ”göra något (snyggt, vackert) (träskor, skedar, slevar, slädar, vagnar, hus)”. Det är karakteristiskt att lettiskan, där ”bestryka, smeta” — ”lysa, stråla, glänsa, skimra; ljusna, gry; blomma” är belagt⁳⁹, i vårt fall ansluter sig till det sydliga området, dvs. till de fornpreussiska och slaviska språken, men samtidigt också förlänger det nordliga området, dvs. litauiskan.

Den nämnda semantiska kedjan har bevarats bäst i litauiska lexem, men även här har betydelseförändringar ägt rum. Betydelserna ”dreja (av lera)” och ”(drej)skiva, ring” (senare ”ring som bärs eller sys fast”) är i litauiskan

³⁹ På grund av denna semantiska korrelation i lettiskan och den nämnda semantiska kedjans försvagning är det fullt möjligt att exempelvis släktingar till lit. tepti (tėpa), lett. tept (-pju) ”schmieren, bestreichen” i andra indoeuropeiska språk inte bara är fornkyrkoslav. tepa, tepti ”slå, stöta till, ge”, utan också sanskr. tápati ”hettar upp, bränner; plågar”, lat. tepeō ”är varm, ljummen” samt motsvarande lit. lipti (limpa) ”fastna, klibba fast vid något” (jfr lipýti (lipo, lipia), lipdyti, klijuoti; ”göra något av en mjuk massa”), lett. lipt (līptu, -u) ”kleben, kleben bleiben”, lett. lipt (lipu) ”glänzen, flimmern; anzünden” (jfr lett. lipit, -iju ”anzünden, anstecken”, lipēt -u, -ēju ”flackern, schimmern”, lit. liepsna ”Flamme”).

142

innovationer som har uppstått på grundval av äldre innehållssegment (t.ex. ”röra sig snabbt, snurra (i en cirkel); kasta”). Man bör anta att dessa betydelser och orden som betecknar dem uppkom redan i litauiskans språkmiljö, det vill säga när litauiskan redan hade skilts från lettiskan (ungefär från mitten av 700-talet). Detta stämmer överens med arkeologernas slutsats att drejskivan dök upp på Litauens territorium omkring 900-talet.⁴⁰

С. КАРАЛЮНАС

Om den baltiska keramiska terminologins historia

Sammanfattning

Ett försök görs att finna de inre lexikala sambanden mellan lit. pūodas, lett. pūods ”kruka”, lit. žiēsti (-džia) ”forma av lera”, lett. ziest (-žu) ”bestryka”, vilka utgör grundläggande begrepp inom den baltiska keramiska terminologin. Det antas att närbesläktade lexem till pūodas, pūods är litauisk dialektform pūdūnė ”en viss sorts kruka, mjölkkärl”, lett. pūdele ”låda”, pūdenis ”plats för agnar”, pūtis ”hög, massa”, pudas ”skräp, tillhörigheter, trasa, tygbit”, lit. pūdūlas ”knippe, knut, klump”, lett. pudra, pudrs ”hög, massa”, pudurs, puduris ”knippe, tova, rotbuske; hög, massa; kulle, gravhög”, lit. puduras ”en tätt stående samling träd, buskar eller säd”, pudēnti ”rycka, rufsa, luckra”, pūdułioti pūdułiuoti ”knåda, rufsa, göra rufsig, spretig, trassla till” m.fl. Dessa lexem förefaller ha samband med den indoeuropeiska roten *peu- / *pou- / *pū- ”blåsa, fläkta; svälla, blåsa upp, blåsa upp”, och rotens äldre form i pūodas, pūods kan således ha varit *pūid-, som senare förändrades till *pōd-.

En ny etymologi föreslås för lexemen žiēsti, zest, utifrån antagandet att följande lexem hör till samma rot: lit. žeisti (-džia) ”skada”, žaisti (-džia) ”leka; stoja sig, roa sig”, pra-žaisti (-džia) ”förlora, pantsätta, lägga undan någonstans”, žiedas ”ring”, žiedėti (-i, -ėja) ”mögla”, žaidas, žaidras, žieždras ”ässja”, židinys ”härd, kamin”, žydėti (žydi, žydi) ”glänsa, lysa, glimra, gnistra, brinna”, ”blomma”, lett. ziēdēt (-du, -žu) ”glittra, glänsa, lysa, stråla; dagas”, ”blomma, mögla”, lit. žiedas, žėidas, žaidas ”blomma” m.fl. Paralleller från andra indoeuropeiska språk och hänvisningar till motsvarande fakta ur den materiella kulturens historia gör det möjligt att anta ett semantiskt samband mellan dessa lexem.

⁴⁰ I. Mulevičienė, Žiedžiamojo rato pasirodymo Lietuvos teritorijoje klausimu, MAD, A serija, 2(36), 1971, p. 111 tt.