LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXIII (1995)

GRAMATIKA IR LEKSIKOLOGIJA

AUDRONĖ BITINIENĖ

MENINGSLÄNGD I VETENSKAPLIG OCH SKÖNLITTERÄR STIL

Funktionella språkstilar undersöks oftast ur ett kvalitativt perspektiv: man studerar tendenser i urvalet och fördelningen av vissa språkliga medel. Inom litauisk stilistik beskrivs den skönlitterära och den vetenskapliga stilen utifrån sådana kännetecken som konkret bildlighet, emotionalitet och individualitet respektive abstraktion, logik och objektivitet (Pikčilingis 1971: 287). Detta perspektiv kan emellertid kompletteras med en kvantitativ aspekt, eftersom begreppet tendens är statistiskt: forskaren fastställer större eller mindre aktivitet hos språkliga medel, uttryckt med ord som ”ofta”, ”sällan” osv., genom att observera deras ”statistiska beteende”. När ett tillräckligt stort urval har undersökts är det lätt att beräkna hur ofta exempelvis subjektet i litauiska vetenskapliga texter uttrycks med verbets infinitiv, eller hur stor andel kausala satser utgör av mängden sammansatta meningar.

Bland alla kännetecken på funktionella stilar intar meningslängden en särskild plats. Detta kvantitativa mått ger inte bara stilistisk information utan är samtidigt en komponent i meningsstrukturen; en mening som är ett eller två ord lång skiljer sig i grunden strukturellt från en mening på 50 ord. Å andra sidan beror valet av meningar och hur de byggs ut på verksamhetsområdet, den dominerande språkfunktionen, innehållet och andra villkor för språkets funktion. Meningslängden tycks alltså innefatta både en kvalitativ och en kvantitativ aspekt av undersökningen av funktionell stil. Därför studeras meningslängd i olika språk tämligen ofta.

Meningslängd undersöks ur olika perspektiv. I vissa arbeten utgår man från att meningslängd är ett element i grammatiken, direkt förbundet med utvecklingen av språkets grammatiska struktur (Admoni 1966). I andra fall undersöks meningslängd inom ramen för språkstatistiken (Meier 1964; Herdan 1960). Det finns också många studier där meningslängd behandlas som ett kännetecken som särskiljer funktionella stilar (Лесскис 1962; Долежел 1964; Мистрик 1967; Arader 1963; Eggers 1962; Těšitelová 1980) eller individuell stil (Yule 1939; Вашак 1974). Inom litauisk språkvetenskap har J. Pikčilingis beskrivit meningslängd. Han framhåller att ”språkstilen avgör meningens större eller mindre omfång” (1971: 137).

Syftet med denna artikel är att jämföra meningslängden i vetenskaplig och skönlitterär stil; en sådan analys för vidare den tidigare nämnda traditionen av stilistiska studier av litauiska.

Varje statistisk undersökning måste ge en operationell definition av de objekt som studeras, det vill säga en sådan förståelse av det vetenskapliga begreppet som gör det möjligt att entydigt beskriva objektet. Med mening avses ett textsegment från en punkt till nästa punkt eller annat skiljetecken som formellt markerar meningens slut (Адмони 1973: 15). Måttenheten för meningslängd är ordet, det vill säga ett grafem eller en följd av grafem avgränsad av mellanrum. Sådana definitioner anger vilken

169

del av texten som ska betraktas som en mening och vilket grafem som ska betraktas som ett ord; detta är särskilt relevant i vetenskapliga texter, där förkortningar i benämningar är tämligen vanliga och begrepp uttrycks med symboler, icke-alfabetiska tecken och liknande.

Undersökningsmaterialet bestod av 34 texter från olika vetenskapsområden (humaniora, naturvetenskap, matematik och teknik) och subgenrer (teoretiska, läroboks- och metodtexter), ur vilka 10 000 meningar valdes ut slumpmässigt, samt 32 prosatexter av skönlitterära författare (berättande prosa), ur vilka likaså 10 000 meningar analyserades. Man analyserade inte bara varje menings längd utan också vissa kännetecken på meningsstrukturen — meningstyp och antalet led i sammansatta meningar. Klassificeringen av meningar i ”Lietuvių kalbos gramatikoje” (1976) användes för att fastställa meningstyp. Uppgifterna bearbetades vid VU:s datacentral med det statistiska analysprogrammet ”Paula”, skrivet i språket PL/1.

När resultaten diskuteras måste två reservationer beaktas: för det första abstraherar man från ordens längd och deras lexikala och grammatiska betydelse, det vill säga alla ord som bildar meningen betraktas som likvärdiga; för det andra mäts varje menings längd som ett heltal ord, varför de egenskaper som uttrycks i tiondelar eller till och med hundradelar är en viss abstraktion. För att beskriva meningslängd strikt måste vi ange procentandelen meningar vars längd sträcker sig från ett ord till det största möjliga antalet ord (i vårt urval 121 ord). Detta är emellertid opraktiskt och skulle till och med vara obegripligt för läsaren. Därför arbetar nästan alla forskare i praktiken med de viktigaste parametrarna för meningslängdens frekvensfördelning, däribland meningens medellängd (x̄). Denna parameter beskriver dock den faktiska fördelningen av meningar i texter alltför ungefärligt, och därför behövs även andra parametrar — standardavvikelse (s), variationskoefficient (v) och variationsvidd. Fördelningens asymmetri är av avgörande betydelse: frekvenserna för meningslängd är vanligtvis positivt snedfördelade, det vill säga medellängden överstiger såväl den modala meningslängden (den vanligaste) som medianlängden (den som delar urvalet i två lika stora delar) (se tabell 1).

Tabell 1

Parametrar för fördelningarna av meningslängd i vetenskaplig och skönlitterär stil

Funktionell stil | Medellängd x̄ | Standardavvikelse s | Variationskoefficient v | Variationsbredd | Median | Typvärde | Asymmetrikoefficient | Standardavvikelsekoefficient | Vetenskaplig | 18,0 | 8,8 | 48,8 | 2—57 | 16,3 | 16 | 0,79 | 0,06 | Skönlitterär | 12,3 | 9,9 | 80,5 | 1—121 | 10,4 | 5 | 0,93 | 0,04

Uppgifterna i tabellen visar att meningslängden skiljer sig mellan vetenskaplig och skönlitterär stil. Den statistiska signifikansen hos denna skillnad (med hänsyn till urvalets storlek) bedöms på följande sätt. För medellängden är t= 3,38, p<< 0,001, det vill säga skillnaden i medellängd är statistiskt signifikant. Skillnaden mellan standardavvikelserna är inte lika tydlig (t= 2,1, p< 0,05), men är också statistiskt signifikant.

170

Asymmetrikoefficienterna skiljer sig tillräckligt signifikant (t= 2,0, p< 0,05); det är ganska svårt att i detta fall pröva den statistiska signifikansen hos skillnaderna i variationskoefficient, variationsbredd, typvärde och median, men de absoluta skillnaderna råder det inget tvivel om. Även om meningslängderna i båda stilarna är fördelade med högerskevhet, är detta drag mycket tydligare i skönlitterär stil. Medianen och typvärdet för fördelningen i vetenskaplig stil skiljer sig från medellängden med två ord, medan typvärdet i skönlitterär stil skiljer sig med hela 7 ord (medianen skiljer sig även här med två ord). Fördelningen av meningslängder i vetenskaplig stil är mer kompakt (mindre variationsbredd, lägre standardavvikelse trots större medellängd). Med andra ord varierar meningslängden i skönlitterära texter mer än meningslängden i vetenskapliga texter.

För en mer detaljerad analys av meningslängden, och särskilt för att klarlägga inverkan av lingvistiska och extralingvistiska faktorer, är det lämpligt att gruppera meningarna och beräkna frekvenserna för sådana längdgrupper. I litteraturen grupperas meningar på många olika sätt. Vissa forskare skiljer mellan grupper med lika och olika långa intervall utan att göra någon kvalitativ bedömning av dessa grupper (Статистични 1967), medan andra gör en kvalitativ bedömning av de grupperade meningarna: korta meningar — upp till 20 ord, långa — från 20 till 60 ord, mycket långa — fler än 60 ord (Meier 1964: 186). Det bör noteras att grunden för grupperingen oftast inte anges och inte kopplas till den funktionella stilistikens eller syntaxens behov.

I denna undersökning baserades grupperingen av meningar efter längdintervall på ett statistiskt kriterium: gränserna för intervallen fastställdes utifrån percentilerna i den empiriska (urvals-)fördelningen och ”sprången” i den kumulativa fördelningen som motsvarar meningslängderna. När dessa gränser väl hade fastställts erhölls fem informativa grupper av meningslängd: mycket korta meningar — högst 8 ord, korta — från 9 till 17 ord, medellånga — från 18 till 30 ord, långa — från 31 till 46 ord, mycket långa — 47 ord eller fler (se tabell 2).

Tabell 2

Fördelning av meningslängdsgrupper (i procent)

Meningsgrupper

Mycket korta, 1—8 ord

Korta, 9—17 ord

Medellånga, 18—30 ord

Långa, 31—46 ord

Mycket långa, 47 ord eller fler

Stil

Vetenskaplig

10,4

42,8

38,3

7,8

0,7

Skönlitterär

43,0

36,2

15,8

3,8

1,2

Det framgår att frekvenserna för meningsgrupperna i vetenskaplig och skönlitterär stil skiljer sig åt i en ”fas”, dvs. i vetenskaplig stil är korta och medellånga meningar vanligast, medan mycket korta och korta meningar är vanligast i skönlitterär stil; meningarna i dessa grupper utgör omkring 80 procent i vardera stilen. Av uppgifterna framgår att meningar i alla grupper kan betraktas som särskiljande kännetecken för vetenskaplig respektive skönlitterär stil (skillnaderna är statistiskt signifikanta —

171

på nivån p < 0,001). Mycket korta meningars särskiljande kraft är särskilt framträdande. När denna grupp delas in i undergrupper visar det sig att meningar på 1–2 och 3–5 ord är fem gånger vanligare i skönlitterära texter än i vetenskapliga texter. Detta faktum kan förklaras på följande sätt. När man i en vetenskaplig text försöker använda mycket korta meningar (man antar att en sådan text är mer tillgänglig för mottagaren), stöter man på problemet med redundans — det behövs ytterligare konnektorer för att länka samman självständiga meningar, vilka i sådana fall kan utgöra upp till 1/3 av texten (Schlesinger 1968: 73). Därför förklarar den vetenskapliga stilens främsta kännetecken — betonad logisk stringens — bristen på mycket korta meningar. Å andra sidan överträffar skönlitterära texter vetenskapliga texter i fråga om frekvensen av mycket långa meningar (och till och med i fråga om variationens amplitud): en alltför komplex meningsstruktur i en vetenskaplig text kan hindra förståelsen av abstrakt vetenskaplig information. Den skönlitterära stilens kännetecken — bildrikedom, konkret bildlighet, konstnärlig precision och det outsagda (Župerka 1983) — gör det möjligt att organisera texten utifrån associationer; konnektorer som länkar samman meningar behövs inte alltid, och implicita sätt att binda samman meningar dominerar.

De båda funktionella stilarnas överlappningszon utgörs av undergrupperna med meningar på 12–17 ord, vilka är nästan lika vanliga i båda stilarna (14,8 procent i vetenskaplig stil och 16,3 procent i skönlitterär stil). Sådana meningar kan alltså betraktas som ett invariant kännetecken för båda stilarna, en ”språklig konstant” (Долежел 1964: 24). Man kan anta att meningar i detta intervall är optimala för att uppfattas och kommas ihåg: en vuxen människa minns bäst meningar på 15–17 ord, medan gränsen för optimal förståelse ligger vid 20 ord (Ogburn 1963: 101). Naturligtvis bör dessa gränser inte absolutiseras, eftersom de beror på många extralingvistiska faktorer — den förmedlade informationens art, texttypen, mottagarens egenskaper med mera.

Sakinio ilgis laikomas sakinio struktūros funkcija (Лесскис 1962: 83), todėl būtina atsižvelgti į vientisinių ir sudėtinių sakinių pasiskirstymą kalbamuosiuose stiliuose bei į jų ilgį.

I vetenskaplig stil dominerar komplexa meningar (55,9 procent), medan deras frekvens är lägre i skönlitterära texter (46,5 procent); skillnaden är statistiskt signifikant (p < 0,001). De komplexa meningarnas dominans i vetenskaplig stil är stabil och beror föga på extralingvistiska faktorer (vetenskapsgren, delstil, författare). Det är väl känt att stereotypi kännetecknar vetenskaplig stil; författaren till en vetenskaplig text måste acceptera tanken att publikationen kommer att likna ett annat arbete inom samma ämnesområde. En särpräglad syntaktisk stil är bara en möjlighet, vars förverkligande beror på den vetenskapliga författarens individuella egenskaper som språkbrukare (Винокур 1980: 122), men inte på hans eller hennes kvalifikationer som specialist. Sådan stabilitet finns inte i skönlitterära texter; där beror mycket på författaren: frekvensen av enkla meningar varierar från 26 procent (Mušinskas) till 70 procent (Bubnys, Vilimaitė). Denna variation kan bero på vilken syntaktisk prosatyp — syntagmatisk (hierarkisk) eller segmenterad (aktualiserad) — som dominerar i den enskilda skönlitterära texten. Meningslängden ökar i syntagmatisk prosa när ”den enskilda meningen integreras i en enda komplex syntagmatisk cykel” (Арутюнова 1972: 163). I segmenterade prosatexter bryts de hierarkiska relationerna upp; varje informationsenhet utgör grunden för en enskild mening. T.ex.:

172

Klumpigt trevade de på de svärtade förstubroarna till husen, dörrhandtagen, trösklarna, plogarna som lämnats ute på fälten, harvarna och, sedan de trängt igenom trädtopparna där Kristupas och Kazimieras grävde båtens botten med blånor, slickade de de svärtade albladen som täckte marken, och det verkade som om de genast skulle täckas av rimfrost, och när dessa män gick över ängarna med sina nät skulle de vara alldeles vita av frost, och den av tjäle stelnade marken skulle dåna under fötterna (Radz PV 99).

Och det var natt. I stugan och på gården. Natt överallt. Mörk, djup, lång, tyst. Lampskärmen under taket sprakade av lågan. Dämpad. Så att den skulle dra mindre fotogen (Balt SJ 250). Liudas Skirmonis log. Barhuvad, med läppar prydda av kölden. För husen. För förbipasserande. Äntligen också för den där putsade tegelväggen (Avyž Ch S 8).

Stilarna skiljer sig ännu tydligare åt i fråga om längden på enkla respektive komplexa meningar (tabell 3).

Tabell 3

Fördelning av längdgrupper för enkla och komplexa meningar (i procent)

Meningskategori | Stil | Meningsgrupper: mycket korta (1—8 ord), korta (9—17 ord), medellånga (18—30 ord), långa (31—46 ord), mycket långa (47 och fler ord). Enkla: Vetenskaplig 20,4; 46,9; 28,8; 3,6; 0,3. Skönlitterär 68,5; 26,9; 4,2; 0,3; 0,0. Komplexa: Vetenskaplig 2,4; 29,3; 50,0; 17,4; 0,9. Skönlitterär 13,7; 46,9; 29,1; 7,7; 2,6.

Den kanske mest uppenbara egenskapen hos den vetenskapliga stilen som tabellen visar är de enkla meningarnas komplexitet. Även om deras andel är mindre än i den skönlitterära stilen är de betydligt längre än i skönlitterära texter (x̄m = 14,5; x̄g = 7,4; sm = 7,6; sg = 5,1). Med andra ord förekommer i vetenskapliga texter många enkla meningar med komplex struktur, utbyggda med led av likartade satsdelar, participfraser, inskott och parentetiska tillägg. Sådana meningar kan, när det gäller möjligheten att förmedla detaljerad och sakligt precis information, mäta sig med komplexa meningar, vilket förklarar deras frekvens i vetenskapliga texter.

Enkelheten i de enkla meningarnas struktur i skönlitterära texter (naturligtvis jämfört med den vetenskapliga stilen) bekräftas också av det faktum att 5,3 procent av meningarna i skönlitterära texter består av 1—2 ord, medan motsvarande andel i vetenskapliga texter är endast 0,3 procent.

Komplexa meningar fungerar på ett annat sätt. Även om medellängden skiljer sig statistiskt (x̄m = 21,2; x̄g = 17,7; p< 0,001), har denna skillnad inte

173

någon kvalitativ betydelse. Detta blir tydligt när vi delar in de komplexa meningarna mer detaljerat (tabell 4).

Tabell 4

Mått på fördelningen av komplexa meningars längd

Meningskategori

Vetenskaplig stil

Skönlitterär stil

%

x̄

S

%

x̄

S

Samordnade

11,8

20,6

7,7

15,9

14,8

7,3

Underordnade

68,2

19,7

8,1

40,5

15,5

8,0

Asyndetiska

6,3

22,3

8,2

18,1

13,7

7,4

Blandade

13,7

28,5

7,8

25,5

26,3

14,5

Det framgår att komplexa meningar i vetenskaplig stil i genomsnitt är längre än meningarna i skönlitterära texter; de ungefär lika stora standardavvikelserna visar att denna skillnad är invariant. Det enda undantaget är blandade meningar, vars fördelning i skönlitterära texter kännetecknas av en större standardavvikelse och därmed också en betydligt större variationsbredd i längd. Bland de blandade komplexa meningarna i skönlitterär stil utgör mycket korta meningar (upp till 8 ord) 1,3 procent och mycket långa meningar (mer än 47 ord) 8,7 procent. Som jämförelse bör nämnas att blandade komplexa meningar i vetenskapliga texter är mer standardiserade: inga mycket korta meningar registrerades, och mycket långa utgjorde endast 0,7 procent av det totala antalet.

Sammansatta asyndetiska meningar skiljer sig också mellan olika funktionella stilar: de förekommer oftare i skönlitterära texter än i vetenskapliga och är mycket kortare (P < 0,001). Denna tendens beror på en viktig egenskap hos den skönlitterära stilen — dynamik (den motsatta egenskapen hos den vetenskapliga stilen är statiskhet). Relativt korta asyndetiska meningar i denna stil bidrar till att återge händelseförloppet och dess rytm samt skapa spänning; de övertar alltså en ytterligare semantisk belastning i texten. I vetenskapliga texter strävar man efter att betona logiska samband och uttrycka dem mer precist, och därför föredras bisatser; denna tendens kännetecknar alla vetenskapliga texter, oavsett vetenskapsgren och delstil. Bisatser som uttrycker ”rena” logiska förhållanden (syfte, villkor, orsak, medgivande osv.) betraktas som ett relevant kännetecken på den vetenskapliga stilen. Vid beskrivning av verklighetsfenomen, när en tanke uttrycks synkront och när man resonerar, används attributiva och förklarande bisatser (sådana bisatser förekommer också rikligt i vetenskapliga texter).

Möjligheterna att bygga ut en sammansatt mening, vilka beror på dess ”genomsnittliga grammatiska potential” (Ярцева 1969: 174), anges av antalet satser (tabell 5).

174

Fördelning av sammansatta meningar efter antal satser

5 lentelė

Stil

Antal satser

2

3

4

5–6

7–8

9 och fler.

Vetenskaplig

66,0

26,0

6,0

1,8

0,2

0,0

Skönlitterär

57,6

24,2

9,7

6,4

1,3

0,8

Således är den genomsnittliga längden på sammansatta meningar kortare i skönlitterära texter, men antalet satser är större. I båda stilarna är meningar med två satser vanligast, men deras frekvens är högre i vetenskapliga texter (skillnaden är statistiskt signifikant, p < 0,001). I vetenskapliga texter är det mycket ovanligt med meningar som har fler än 8 satser (inga sådana förekom i denna undersökning; och sådana meningar är dessutom svåra att förstå!). I skönlitterära texter förekommer däremot meningar med upp till 15 satser. Denna tendens bekräftas av en koefficient för meningarnas komplexitet (genomsnittligt antal satser): i den skönlitterära stilen är den 2,8, i den vetenskapliga 2,2. Det finns också en annan skillnad: satslängden i sammansatta meningar i den skönlitterära stilen (x̄g = 6,3, sg = 4,3) skiljer sig föga från längden på enkla meningar, medan enkla meningar i vetenskaplig stil är mycket längre än satserna i sammansatta meningar (x̄m = 9,2, sm = 6,5). I vetenskaplig stil motsvarar enkla meningar ofta sammansatta och övertar deras funktioner; språkvetare som har undersökt den vetenskapliga stilen i andra språk uppmärksammar denna tendens.

Så är det inte i den skönlitterära stilen. Den lilla skillnaden mellan längden på enkla meningar och satser i sammansatta meningar, liksom frekvensen av asyndetiska och samordnade meningar, visar att satserna är mer självständiga; meningslängden i skönlitterär stil beror framför allt på antalet satser. Exempelvis är satserna i de sammansatta meningarna i texterna T1 (Aputis) och T2 (Bubnys) nästan lika långa, men komplexitetskoefficienten för dessa meningar skiljer sig betydligt – 3,8 respektive 2,0.

Det går att beräkna ett sammanfattande mått på meningslängd där längden på en sats i en sammansatt mening räknas som en enhet (Акимова 1973: 74). Enligt detta mått förhåller sig längden på enkla respektive sammansatta meningar i en skönlitterär text som 1: 1,2: 2,8, medan motsvarande förhållande i vetenskapliga texter är 1: 1,6: 2,3. Dessa mått bekräftar återigen det redan diskuterade fenomenet: i skönlitterära texter uppvisar självständiga enkla meningar och satser i sammansatta meningar samma tendenser till utbyggnad, medan enkla och sammansatta meningar i vetenskaplig stil kännetecknas av gemensamma tendenser till utbyggnad.

LITERATŪRA

1. Arader H. Sentence and Word Length in Scientific Writing. — Essays on Thinking and Writing in Science, Engineering and Business. Iowa, 1963, p. 232—238.

2. Egger's H. Zur Syntax der deutschen Sprache der Gegenwart. — Studium Generale, H. 1. 1962. p. 49—59.

175

3. Beneš E. Syntaktische Besonderheiten der deutschen wissenschaftlichen Fachsprache. — Deutsch als Fremdsprache. H. 3, 1966, S. 26—36.

4. Herdan G. Type-token mathematics. — Mouton and s’Gravenhage, 1960.

5. Yule G. U. On a Sentence Length as a Statistical Characteristic of Style in Prose. — Biometrica, 1939, N. 30.

6. Kraus J. Úvod do stylistiky pro informační pracovníky. Praha, 1977.

7. Meier H. Deutsche Sprachstatistik. Bd. 1, Hildesheim, 1964.

8. Ogburn W. F. On Scientific Writing. — In.: Essays on Thinking and Writing in Science, Engineering and Business. Iowa, 1963, p. 92—105.

9. Pikčilingis J. Lietuvių kalbos stilistika. T. 1. V., 1971.

10. Schlesinger I. M. Sentence Structure and the Reading Process. The Hague-Paris, 1968.

11. Tėšitelová M. Využití statistických metod v gramatice. Praha, 1980.

12. Župerka K. Lietuvių kalbos stilistika. V., 1983.

13. Адмони В. Г. Развитие структуры предложения в период формирования немецкого языка. Ленинград, 1966.

14. Адмони В. Г. Пути развития грамматического строя в немецком языке. Москва, 1973.

15. Акимова Г. Н. Размер предложения как фактор стилистики и грамматики. — Вопр. языкознания, 1973, № 1, с. 67—79.

16. Арутюнова И. Д. О синтаксических типах художественной прозы. Общее и романское языкознание. Москва, 1972.

17. Вашак П. Длина слова и длина предложения в текстах одного автора. — Вопросы статистической стилистики. Киев, 1974, с. 314—329.

18. Винокур Т. Г. Закономерности стилистического использования языковых единиц. Москва, 1980.

19. Долежел Л. Вероятностный подход к теории художественного стиля. — Вопр. языкознания, 1964, № 2, 19—29.

20. Лесскис Г. А. О размерах предложения в русской научной прозе 60-х годов XIX века. — Вопр. языкознания, 1962, № 2, с. 78—95.

21. Мисик Й. Математические методы в стилистике. — Вопр. языкознания, 1967, № 3, с. 42—52.

22. Статистичні параметри стилі в. Київ, 1967.

23. Ярцева В. Н. Пределы развертывания синтаксических структур в связи с объемом информации. — В кн.: Инвариантные синтаксические значения и структура предложения. Москва, 1969, с. 163—177.

ŠALTINIAI

MOKSLINĖ LITERATŪRA

1. Basal ykas A. Lietuvos TSR kraštovaizdis. V., 1977.

2. Bernatonis J. Mikroelementų įtaka rūgščių pieno produktų gamybai ir jų savybės. V., 1980.

3. Dagys J. Augalų ekologija. V., 1980.

4. Dav idavičius E. Galvanotechnika ir jos panaudojimas. V., 1979.

5. Dundulis B. Lietuva Napoleono agresijos metais (1807—1812). V., 1981.

6. Fiziologija. V., 1978.

7. Gečiauskas S., Klimka L. Naujieji puslaidininkiniai mikrobangų prietaisai. V., 1977.

8. Gelžbetoninės konstrukcijos. V., 1978.

9. Girdenis A. Fonologija. V., 1981.

10. Girdzijauskas J. Lietuvių eilėdara. V., 1979.

11. Gublinas A., Norvila s H., R aukcis R. Mašinų gamybos techninio paruošimo automatizavimas. V., 1978.

176

12. Jasinskas L., Adomas R., Raguotienė N. Organinė chemija. V., 1979.

13. Januškevičiūtė A. Klinikinė fonokardiologija. V., 1979.

14. Jovaiša L. Psichologinė diagnostika. K., 1975.

15. Kabailienė M. Taikomosios polinologijos pagrindai. V., 1979.

16. Kapustininkaitė T. Alksnynai. V., 1983.

17. Kareckas L. Kombinuotieji pašarai. V., 1981.

18. Kubilius J. Tikimybių teorija ir matematinė statistika. V., 1980.

19. Kumpikas L. Mašinų gamybos technologijos pagrindai. V., 1978.

20. Lozuraitis A. Tiesa ir vertybė. V., 1980.

21. Mačionis A. Stuburiniai gyvūnai. V., 1981.

22. Mickūnas S. Elektrodinamikos pagrindai. V., 1975.

23. Midvikas D. Polių darbai. V., 1978.

24. Mokslinė-techninė pažanga ir gamybos efektyvumas. V., 1983.

25. Nainys V. Virpesiai ir triukšmas pramonėje. V., 1972.

26. Pedagogika. V., 1981.

27. Psichologijos paskaitos. V., 1980.

28. Raugale A., Mitūzas H., Vaičiuvėnas V. Vaikų ligų gydymas antimikrobiniais preparatais. V., 1983.

29. Sauka D. Lietuvių tautosaka. V., 1982.

30. Svogūnų auginimas. V., 1980.

31. Šeštokas V. Keliai, transportas, miestai. V., 1976.

32. Šimakauskas S. Elektra automobilyje ir motocikle. V., 1979.

33. Urbutis V. Žodžių darybos teorija. V., 1978.

34. Vasiliauskas R. Mokinių darbštumo ugdymas. K., 1983.

GROŽINĖ LITERATŪRA

1. Aputis J. Gegužė ant nulūžusio beržo. V., 1986.

2. Aputis J. Skrudėlynas Prūsi joje. V., 1989.

3. Aputis J. Keleivio novelės. V., 1985.

4. Avyžius J. Žmogus lieka žmogumi. V., 1975.

5. Avyžius J. Sodybų tuštėjimo metas. V., 1977.

6. Avyžius J. Chameleono spalvos. V., 1979.

7. Būbnys V. Alkana žemė. Po vasaros dangum. Nesėtų rugių žydėjimas. V., 1977.

8. Būbnys V. Pilnaties valandą. V., 1980.

9. Baltušis J. Pard uotos vasaros. T. II. V., 1969.

10. Baltušis J. Su kuo valgyta druska. T. I. V., 1979.

11. Baltušis J. Sakmė apie Juzą. V., 1979.

12. Bieliauskas A. Kauno romanas. V., 1973.

13. Bieliauskas A. Ramūs laikai. V., 1983.

14. Bieliauskas A. Mes dar susitiksim, Vilma! V., 1975.

15. Dirgėla P., Dirgėla P. Žaibai gęsta rudenį. V., 1971.

16. Dirgėla P., Dirgėla P. Šalavijų kalnas. V., 1977.

17. Dirgėla P., Dirgėla P. Sermenų vynas. V., 1980.

18. Granauskas R. Gyvenimas po klevu. V., 1988.

19. Granauskas R. Baltas vainikas juodam garvežiui. 1987.

20. Granauskas R. Duonos valgytojai. V., 1975.

21. Ivanauskaitė J. Mėnulio vaikai. V., 1988.

22. Ivanauskaitė J. Kaip užsiauginti baimę. V., 1979.

23. Jacinevičius L. Apysakos. V., 1981.

24. Jacinevičius L. Arbatą penktą valandą ryto. V., 1979.

25. Jacinevičius L. Atmink pradžią. V., 1986.

26. Jasukaitytė V. Stebuklinga patvorių žolė. V., 1987.

28. Jasukaitytė V. Balandė, kuri lauk s. V., 1989.

29. Kašauskas R. Mažos mūsų nuodėmės. V., 1975.

30. Kašauskas R. Suaugusiųjų žaidimai. V., 1988.

177

31. Kašauskas R. Motociklininkai. V., 1973.

32. Klimas R. Gintė ir jos žmogus. V., 1981.

33. Klimas R. Tiktai ugnis užgydys. V., 1989.

34. Klimas R. Atostogos po Aukštaitijos pinatami. V., 1976.

35. Kondrotas T. S. Įvairių laikų istorijos. V., 1982.

26. Kondrotas T. S. Pasaulis be ribų. V., 1977.

37. Kondrotas T. S. Žalčio žvilgsnis. V., 1981.

38. Lankauskas R. Džiazo vežimas. V., 1971.

39. Lankauskas R. Dar viena diena. V., 1982.

40. Lankauskas R. Nė vienas nebuvo pagailėtas. V., 1990.

41. Martinkus V. Negęsta žvaigždė paukščio pėdoje. V., 1988.

42. Martinkus V. Neb ausi prapultim amžina. V., 1987.

43. Martinkus V. Medžioklė draustinyje. V., 1983.

44. Mikelinskas J. Rugpjūčio naktį. V., 1971.

45. Mikelinskas J. Už horizonto — laisvė. V., 1986.

46. Mikelinskas J. Kur lygūs laukai. V., 1981.

47. Mykolaitis-Putinas V. Sukilėliai. K., 1979.

48. Mikulėnaitė E. Ateities lietus. V., 1967.

49. Mikulėnaitė E. Diena, naktis, diena. V., 1976.

50. Mikulėnaitė E. Ona. V., 1981.

51. Mušinskas D. Kol išaušta rytas. V., 1979.

52. Mušinskas D. Mėlynų dilgėlių naktis. V., 1982.

53. Mušinskas D. Šviesa virš Tausado. V., 1987.

54. Paukštelis J. Raštai. T. II. V., 1982.

55. Paukštelis J. Netekėk, saulele. V., 1963.

56. Paukštelis J. Čia mūsų namai. V., 1974.

57. Petkevičius V. Ko klykia gervės V., 1973.

58. Petkevičius V. Sermukšnių lietus. V., 1988.

59. Petkevičius V. Speiguoti pavasariai. V., 1965.

60. Pocius A. Ištirpę migloje. V., 1972.

61. Pocius A. Liepos šešėlyje. V., 1984.

62. Pocius A. Per laukus iki miesto. V., 1979.

63. Radzevičius B. Priešaušrio vieškeliai. V., 1979.

65. Rimkevičius V. Girėnai. V., 1989.

66. Rimkevičius V. Vilniaus novelės. V., 1967.

67. Simonait y tė I. Aukštųjų Šimonių likimas. V., 1973.

68. Simonait y tė I. Vilius Karalius. V., 1967.

69. Simonait y tė I. O buvo taip. V., 1977.

70. Sirijos Gira V. Aleksoto tiltas. V., 1979.

71. Sirijos Gira V. Bėgimas nuo šešėlio. V., 1980.

72. Sirijos Gira V. Raudonmedžio rojus. V., 1978.

73. Sluckis M. Laiptai į dangų. V., 1978.

74. Sluckis M. Saulė vakarop. V., 1976.

75. Sluckis M. Nedidelė avarija. V., 1976.

76. Šaltenis S. Riešutų duona. V., 1972.

77. Šaltenis S. Atminimų cukrus. V., 1983

78. Šaltenis S. Duokiškis. V., 1977.

79. Šavelis R. Amžinoji šviesa. V., 1987.

80. Šavelis R. Paparčio šešėly. V., 1980.

81. Šavelis R. Dievo avinėlis. V., 1974.

82. Vienuolis A. Amžinasis smuikininkas. V., 1973.

83. Vilimaitė B. Vasaros paveikslėlis. V., 1981.

84. Vilimaitė B. Tėvo vardas. V., 1987.

85. Vilimaitė B. Rojaus obuoliukai. V., 1981.

86. Zurba A. Integral as. V., 1983.

87. Zurba A. Molžemis V., 1986.

178

88. Zurba A. Inkilas už miesto. V., 1989.

SENTENCE LENGTH IN SCIENTIFIC PROSE AND BELLES-LETTRES STYLE

Summary

The distinctive feature of scientific prose and belles-lettres styles in Lithuanian is the avarage length of sentence and its parameters. The greatest differentiation is achieved in case of very short sentences, i.e., when their length is 1—5 words. In scientific prose style such short sentences are five times less frequent than in belles-lettres style.

Sentence length in both styles depends upon the frequency of simple and complex compound sentences are more frequent than simple ones. Long simple sentences of this style make it possible to convey as full and exact information as that conveyed by complex or compound sentences. Whereas in belles-lettres style complex or compound sentences are less frequent, very shot simple sentences prevail.

In scientific prose style the same tendencies of development are characteristic of both simple and compound or complex sentences; in belles-lettres style – of simple sentences and their constituent parts.

179