LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVII (1997) LEKSIKOGRAFIJOS IR LEKSIKOLOGIJOS PROBLEMOS

Algirdas SABALIAUSKAS

KAZIMIERAS BŪGA OCH LITAUISK LEKSIKOGRAFI

Den litauiska leksikografins historia är en del av vår kulturs komplicerade och ofta tragiska historia. I fyra århundraden har litauerna själva och deras utländska vänner (ibland också fiender) skrivit litauiska ordböcker. För några var ordböckerna ett läromedel. Andra skrev dem för att bättre förklara Bibelns ord. För ytterligare andra var den litauiska ordboken ett minnesmärke över ett döende folk och språk. Låt oss erinra oss den tanke som Ferdinand Nesselmann uttryckte 1846: ”Om femtio år kommer det inte längre att vara möjligt att sammanställa en ordbok över det litauiska språket” (Nesselmann 1846: 149) – förstått så att det litauiska språket då redan skulle ha försvunnit... Litauiska ordböcker skrevs av präster, läkare, professorer vid utländska universitet och mer eller mindre bildade litauer. Dionizas Poška bad sina blivande ordboksläsare om ursäkt:

Klandra inte mina skrifter! Du skriver ju med plogen, inte med pennan, i vinterns skrifter (Poška 1959: 86).

Jakob Brodovskis ägnade trettio år åt en litauisk ordbok men fick tyvärr inte se frukten av sitt arbete. Antanas Juška gick in i den litauiska leksikografins historia som en vacker legend, också utan att ha fått se frukten av sitt arbete. Endast den flitige Friedrich Kurschat avslutade framgångsrikt sina stora arbeten och kunde med tillfredsställelse skriva i sitt sista leksikografiska verk, ”Litauisk-tysk ordbok”, som utkom 1883: ”Så avslutar jag mitt litterära arbete med det litauiska språket och önskar välsignelse åt mitt folk, som jag tillhör genom min födelse och åt vilket jag troget har arbetat under en lång livstid” (Kurschat 1883: XII).

De litauiska nationella pånyttfödelsens väckare i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet intresserade sig mycket för den litauiska leksikografins problem och skrev ibland själva ordböcker. Kanske kan också följande faktum vittna om hur djupt tanken på en ordbok hade trängt in i de litauiska intellektuellas medvetande vid den tiden. Den framstående företrädaren för den litauiska nationella pånyttfödelsen, Petras Kriaučiūnas, lärare vid gymnasiet i Marijampolė och själv i färd med att sammanställa en litauisk ordbok, erinrar sig 1903 i ”Varpas” (9/10, s. 229) att hans tidigare elev, författaren Antanas Vilkutaitis-Keturakis, när han var dödligt sjuk och hade nerverna i oordning, skrev till honom att han tycktes ha vunnit en enorm summa pengar på lotteri och ”ur egen ficka åtar sig att inrätta litauiska tidningar i varje större stad i Litauen, med generös ersättning till redaktörer och författare; han lovade också att med egna pengar trycka en god litauisk ordbok och andra viktigare litauiska böcker” (Kuzmickas 1981: 213–214).

Den blivande presidenten i Litauen samlade in material till en litauisk ordbok

1

Kazys Grinius, den blivande ärkebiskopen och saligförklarade Jurgis Matulaitis samt många andra av den tidens ljus i Litauen.

När vi minns forskarna i det litauiska språket från 1800-talet och början av 1900-talet delar vi dem nog, vare sig vi vill eller inte, in i två grupper – å ena sidan utlänningar, professorer vid Europas berömda universitet, som hade en utmärkt lingvistisk utbildning men inte behärskade det levande litauiska språket tillräckligt väl eller inte ens kände till det, och å andra sidan våra egna, stora entusiaster för sitt arbete, som behärskade sitt modersmål väl och ibland kände dess dialekter ganska väl, men saknade en god lingvistisk utbildning. Den förste forskaren i det litauiska språket som hade allt – både en utmärkt skolning och en enastående känsla för och behärskning av modersmålet, såväl som begåvning och entusiasm – var Kazimieras Būga.

K. Būga hade ännu inte ens avgångsbetyg från gymnasiet men hade redan samlat flera häften med material till en litauisk ordbok. År 1902 började han skriva ordboksmaterialet ”inte längre i häften utan på kort”. Detta år betraktas med rätta som början på kartoteket till den akademiska ”Litauiska ordboken”.

År 1912 tog K. Būga examen vid Sankt Petersburgs universitet och fick stanna kvar för att förbereda sig för en professur vid institutionen för jämförande språkvetenskap, under ledning av professor Jan Baudouin de Courtenay. Detta år har också samband med K. Būgas verksamhet som lexikograf. Just då utkom hans första lexikografiska arbete, ”Litovsko-russkij slovarčik k pervym 20-ti litovskim skazkam v izdanii ”Lietuvių pasakos” (Vilnius, 1905), sostavlennyj K. K. Bugojų pri učastii I. A. Boduèna-de-Kurtenė” (S.-Peterburg, 1912). Det var ett läromedel avsett för rent praktiskt bruk – för den kurs i litauiska som J. Baudouin de Courtenay undervisade i vid Sankt Petersburgs universitet och de högre kvinnokurserna. Självklart är det i dag bara en viktig detalj att K. Būgas namn här står bredvid hans store lärares. En betydligt viktigare händelse i K. Būgas liv år 1912 var att Sankt Petersburgs vetenskapsakademi det året gav honom i uppdrag att redigera och ge ut den andra delen av Antanas Juškas ordbok. K. Būga ägnar sig nu, kan man säga, helt åt detta arbete. Birutė Tolutienė har utförligt beskrivit K. Būgas arbete med detta litauiska leksikografiska verk (Tolutienė 1961: 261–272). Detta var början på K. Būgas stora leksikografiska arbete. B. Tolutienė bedömde arbetet så här: ”K. Būga utökade i hög grad A. Juškas ordboksartiklar med nytt material. De nya betydelserna och de angivna skriftliga källorna gav många viktiga uppgifter för undersökningen av uppslagsordets historia och bruk. K. Būga sparade varken på sitt eget material, sina kunskaper eller sitt stora arbete, och gjorde hela små studier av några av A. Juškas artiklar” (Tolutienė 1961: 263). Det är förståeligt att ordboken efter sådana redaktionella ändringar kom att avvika avsevärt från A. Juškas original, något som vetenskapsakademin inte var nöjd med. K. Būga ville skapa en fulländad litauisk ordbok av materialet i A. Juškas ordbok. Han insåg dock snart att detta var omöjligt, eftersom materialet inte var tillräckligt omfattande, inte var tillförlitligt överallt och dessutom bara hade samlats in från en liten del av Litauen. Kontroller och tillägg tog oerhört mycket tid. Arbetet fördröjdes också av den främste

2

redaktören Filips Fortunatovs långsamma arbete. K. Būga arbetade vid universiteten i Perm och Tomsk. År 1918 tilldelades han professors titel. Han samlade mycket intensivt material till sin numera egen blivande ordbok. År 1920 återvände han till Litauen med ett kartotek med ordbokslappar som vägde fyra pūd. Snart fyrdubblades kartoteket. Den 13 maj 1923 började K. Būga skriva sin egen ordbok, där han föresatte sig att skriva allt som då var känt inom språkvetenskapen om varje ord. K. Būgas arbete fick ett tragiskt slut. Ordbokens andra häfte gavs ut först efter författarens död.

K. Būga själv uttalade sig mycket kritiskt om sin ordbok: ”I ’Litauiska språkets ordbok’ ska ingen leta efter fulländning eller systematik. Allt detta lär knappast någon uppnå när arbetet utförs i hast [...] ’Litauiska språkets ordbok’ bör betraktas som ett utkast, som jag inte skulle våga publicera förrän levnadsförhållandena i Litauen blivit bättre, utan att först ha bearbetat och jämnat ut det ordentligt. Jag tänkte att våra efterkommande inte skulle klandra mig för utkastet, eftersom även utkastet kommer att ge mycket material” (Būga 1961: 696).

År 1930 omorganiserades ordboksredaktionen. Utbildningsministeriet utsåg Juozas Balčikonis till dess chef. Redaktionssekreteraren Napalys Grigas, en man utan akademisk grad eller högskoleexamen, skrämde till och med sin tidigare professor Vincas Krėvė-Mickevičius när han tog över K. Būgas ordbokskartotek från universitetet: ”Nu vet vi alltså vem som kommer att fortsätta arbetet med att redigera Ordboken, som ingen hittills vågat ta sig an efter Būga” (Grigas 1981: 23).

Den nya redaktionen ställdes genast inför problemet: vilken typ av ordbok skulle man sammanställa? Man kunde ha fortsatt med det material som K. Būga samlat in. Men vem skulle, med Jānis Endzelyns ord, ha ersatt K. Būgas ande, som så genomträngande förstod och förklarade detta material? (Endzelīns 1979: 669). Ordbokens karaktär förändrades i grunden. Dess kartotek växte. Man kan säga att hela folket blev ordbokens författare. I dag gläder vi oss åt att ha hela sjutton band av ordboken. Denna ordbok är utan tvekan det viktigaste verk som litauiska språkforskare har åstadkommit under vårt århundrade. Det är, enligt den litauiske dramatikern och kritikern Kosto Ostrauskas i Amerikas förenta stater, ”kanske den främsta litauiska boken”, som bör läsas ”blad för blad, och inte bara när behovet tränger sig på för att leta efter ett ord och dess betydelse” (Ostrauskas 1989: 7–8). Bronė Vosylytė, som forskade om K. Būgas lexikografiska verksamhet och ägnade en betydande del av sitt liv åt den akademiska ”Litauiska språkets ordbok”, hävdade med rätta att ”Būgas ordbok inledde ett nytt utvecklingsskede för den litauiska lexikografin – utgivningen av den stora ’Litauiska språkets ordbok’” (Vosylytė 1956: 113).

Ordboken skrivs nu av flera generationer litauiska lexikografer. Men två personer har gjort de största insatserna för detta verk – Kazimieras Būga och Juozas Balčikonis.

LITERATŪRA

Būga K. 1961: Rinktiniai raštai 3, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

Endzelīns J. 1979: Darbu izlase 3, 1 d., Rīga: Zinātne.

Grigas N. 1981: Kaip aš tapau žodynininku. – Mūsų kalba 1, 21–25.

Kurschat F. 1883: Littauisch-deutsches Wörterbuch, Halle A. S.: Verlag der Buchhandlung

3

des Waisenhauses.

Kuzmicka S. V. 1981: Antanas Vilkutaitis-Keturakis, Vilnius: Mokslas.

Nesselmann G. H. F. 1846: Zum littauischen Lexikon. – Neue Preussische Provinzial-Blätter B. 2, H. 2.

Ostrauskas K. 1989: “Žodžiai, žodžiai, žodžiai...” – Metmenys 56, 3–15.

Poška D. 1959: Raštai, Vilnius: Valstybinė grožinės literatūros leidykla.

Tolutienė B. 1961: Antanas Juška leksikografas. – Literatūra ir kalba 5, 87–377.

Vosyl y tė B. 1956: K. Būga žodynininkas. – Literatūra ir kalba 1, 84–113.

KAZIMERAS BŪGA AND LITHUANIAN LEXICOGRAPHY

Summary

Kazimieras Būga (1879–1924) was the first specialist in the Lithuanian language who lacked neither excellent training nor the knowledge of and feeling for his mother tongue. Būga’s life and the history of the Academic Lithuanian Dictionary are two things which are inseparable. In 1902 Būga, still a secondary school student, began to rewrite his collections of words on special slips. This date is considered to be the beginning of the card index of the Academic Lithuanian Dictionary.

In 1912 Būga got his degree from the University of St. Petersburg and started preparing for a professorship in the department of comparative linguistics headed by Jan Baudouin de Courtenay. In 1918 he was granted the rank of professor. In 1920 Būga returned to Lithuania. He brought with him a large file of cards for his future dictionary. On May 13, 1923, Būga began to write the dictionary. He tried to record everything that was known up to that time about each word. In 1924 the first book of his dictionary was published. On December 2, 1924, Būga’s untimely death was a tragedy for Lithuanian linguistics.

In 1930 the Ministry of Education directed Juozas Balčikonis to continue Būga’s work. It was decided to increase as much as possible the card of index accumulated by Būga and to write the dictionary anew. In 1996 the seventeenth volume of the Academic Lithuanian Dictionary was published. All in all, there will be twenty volumes of the dictionary. The Academic Lithuanian Dictionary is the most important work of Lithuanian philology of our century. It has been prepared by several generations of Lithuanian linguists. But the greatest contribution to this work was made by Kazimieras Būga and Juozas Balčikonis.

4