I Lettland. Desto mer som författaren själv ägnade ett helt avsnitt åt att beskriva de litauiska språköarna och spåren i Vitryssland och Polen (s. 386–388), där han också nämnde de omarkerade dialekterna.

Bland små anmärkningar kan nämnas att Daukantas Būdas exakta stavning inte har bibehållits på s. 420: i stället för Daukantas ī (diakriten liknar en cirkumflex), som betecknar ett särskilt utbrett samogitiskt ljud [ę], har ī markerats överallt (pirm gimimo). Tydligen har man inte vågat använda cirkumflex, och den relevanta diakriten saknades. För en italiensk läsare skiljer sig denna markering ändå inte alls från sången på den intilliggande sidan (s. 421), orden anksti, pirmą i Mėnuo saulužę vedė, som är accentuerade med grav accent. När den samogitiska texten återges på aukštaitiska har dessutom ordet jau utelämnats (s. 421, rad 1). Korrekturfel är mycket få, även om några förekommer (på s. 296 står Drotivinas i stället för Drotvinas, på s. 440 Ramonienė i stället för Ramonienė, på s. 511 Vanagieni i stället för Vanagienė).

Alla anmärkningar bör inte förringa verkets värde; det är viktigt att beakta dem vid framtida utgåvor. För övrigt börjar det bli en banalitet bland baltister att säga att Dinis verk verkligen borde översättas. Introduktioner till baltisk filologi har skrivits av Ernst Fraenkel (på tyska; Simas Karaliūnas översatte den också till litauiska) och Jonas Kabelka. Dinis bok är emellertid ett mycket bredare och mer omfattande verk. Redan av det som sagts framgår att Dini inte är främmande för ett sociolingvistiskt synsätt, vilket till och med framgår av vissa avsnittsrubriker: ”Begränsad språklig purism”, s. 365, ”Interferens med ryska”, s. 369, ”Språkkontakter”, s. 381. Boken innehåller också presentationer av kulturteorier (Vytautas Kavolis, Tomas Venclova, s. 298–300) och arkeologiska uppgifter (Marija Gimbutienė, Rimutė Rimantienė, G. Česnys, V. Šimėnas, s. 12–16, 188–190). I dag, när vi saknar uppslagsverk över de baltiska språken, skulle vi också kunna använda Dinis Le Lingue Baltiche som ett handlexikon. I enlighet med författarens läggning är verket encyklopediskt till sin inriktning. Därför är det, precis som när man skriver en recension av vilket uppslagsverk som helst, omöjligt att behandla allt; även recensioner av hela Dinis bok Le Lingue Baltiche är dömda att förbli ofullständiga. Någon bok om de baltiska språken på denna nivå har inte utkommit på något annat språk. Därför frestas man, med risk för att låta banal, att säga att det vore viktigt att översätta den åtminstone till de språk på vilka baltistisk forskning oftast publiceras: litauiska, lettiska, ryska, polska, tyska och engelska. Detta är en representativ bok för studier i baltisk filologi.

Giedrius Subačius

Ilinojaus universitetas Čikagoje

TILL MINNE AV RŪDOLFS GRABIS

De lettiska språkforskarna hedrade på ett fint sätt sin äldre kollega Rūdolfs Grabis på hans nittioårsdag genom att ge ut en intressant artikelsamling, ”Savajai

257

kalbai“ (Savai valodai. Riga, 1997). Tiesa, knyga pasirodė jau po jubilijato mirties, tačiau švęsdamas savo gimtadienį jis dar spėjo pasidžiaugti korektūriniu jos egzemplioriumi.

Förutom R. Grabis egna minnen (Atmiņu druskas, s. 8–67), som han avslutade 1991, och hans bibliografi (s. 306–312), publiceras i boken 18 artiklar om olika ämnen inom lettisk språkvetenskap. Flera av artiklarna kan i större eller mindre utsträckning också vara intressanta för litauiska språkforskare: Laimutė Baluodės ”Exotiska” lånord i Lettlands toponymi” (”Eksotiskie” aizguvumi Latvijas toponīmijā, s. 68–72), Maija Baltinias ”Ordbildningsvarianter och textens auktoritet i skriftspråkets historia” (Vārd darināšanas varianti un teksta autoritāte rakstu valodas vēsturē, s. 73–77), Andrejs Bankavo ”Om språkvetenskaplig terminologi” (Par valodniecības terminoloģiju, s. 78–82), Aina Blinkenas ”Synen på främmande ord i det lettiska standardspråkets historia” (Attieksme pret svešvārdiem latviešu literārās valodas vēsturē, s. 83–96), Inese Edelmanės ”Mikrofält för vissa lexem i systemet för växtnamn i lettiskan” (Dažu leksēmu mikrolauki latviešu valodas augu nosaukumu sistēmā, s. 131–140), Jānis Rozenbergs ”Implicit aktualisering” (Implicēta aktualizācija, s. 240–246), Marta Rudzītes ”Dialekt i ortnamn” (Izloksne vietvārdos, s. 247–259), Anna Stafeckas ”Pronomen i äldre latgaliska texter och nutida dialekter i Latgale” (Vietniekvārds senākajos latgaliešu rakstos un mūsdienu Latgales izloksnēs, s. 272–281), Pēteris Vanags ”Varianter av diftongen au i de äldsta lettiska skrifterna – en fråga om fonetik eller stavning?” (Divskaņa au varianti visvecākajos latviešu rakstos–fonētikas vai rakstības jautājums?“, s. 282–295).

I boken trycks också artiklar av Brigita Bušmane, Elga Kagaine, Regina Kvašytė, Sarmīte Lagzdiņa, Daina Nytinia, Kornelija Pokrotniece, Iveta Pūtele, Valentina Skujinija och Anna Vulāne.

De som är intresserade av frågor inom lettisk språkvetenskap eller av den lettiska kulturhistoriens frågor i allmänhet kommer med största nöje att läsa de redan nämnda minnena av R. Grabis: här framträder ett mycket levande porträtt av Jānis Endzelīns, studenternas kulturliv vid Lettlands universitet, vackra bilder av den gamla lettiska landsbygden samt vedermödor och glädjeämnen för personalen vid språk- och litteraturinstitutet vid Lettlands vetenskapsakademi under efterkrigstiden. Samtidigt framträder bilden av Rūdolfs Grabis själv, en mycket älskvärd och vänlig, förmodligen evig optimist. Man får lust att citera den sista meningen i hans minnen: ”Redan då, när min mor tvättade mig i en balja, och även senare, brukade hon säga: ’Rūdytiņš kommer att få ett lätt liv: hans nytvättade hår torkar snabbt.’ Och nu, när jag är inne på mitt åttiofemte år, vågar jag säga om min mors förutsägelse att den hittills har slagit in.”

Bokens vetenskapliga redaktör är Aina Bl inkena.

Algirdas Sabaliauskas

258