motsäger då begreppet omotiverade öknamn uppfattningen om öknamn? Om motiven för att ge personnamnen Bebras, Erkė, Kreidaklynis (s. 119) och andra öknamn inte antecknades, visar det ju inte att de uppkommit på något annat sätt än alla litauiska öknamn, det vill säga att de är omotiverade.

Vid bedömningen av ”Lietuvių pravardes” har man framför allt försökt fästa läsarnas uppmärksamhet på förtjänsterna hos detta nya arbete inom litauisk antroponymik. De polemiska anmärkningar som framförs här, eller en annan uppfattning än författarens i vissa frågor, kan kanske vara till nytta för fortsatt forskning om detta unika skikt av litauiska personnamn.

Vitalija Maciejauskienė

Benita Laumane. Zeme, jūra, zvejvietas. Zvejniecības leksika Latvijas piekrastē. Riga, 1996: Zinātne, 397 s.: ill., [8] s. färgill.

Under de senaste åren har ett stort antal betydelsefulla arbeten inom baltisk onomastik publicerats. Boken av den lettiska språkforskaren B. Laumane, som utkom 1996 och ägnas åt en undersökning av fiskerilexikonet i områdena kring Östersjön på lettiskt territorium, är utan tvekan ett av dessa arbeten¹. Detta arbete sammanfattar och kompletterar författarens tidigare studier².

Det bör sägas att detta är det första arbetet av detta slag inom baltisk onomastik (och lingvistik i allmänhet): det behandlar mycket ingående och mångsidigt appellativisk och onymisk lexik för ett ganska specifikt område – kustområdet. Det har visserligen skrivits en del om ortnamn i de baltiska kustområdena på Litauens territorium³, men det handlar snarare om en introduktion till toponymiken än om en ingående analys av den.

B. Laumanes bok består av ett ”Förord”, en ”Inledning” och tre omfattande kapitel: ”Namn på fiskebyar och hamnar” (”Zvejniekciemu un valgumu nosaukumi”), ”Reliefnamn” (”Reljefa apzīmējumi”) och ”Namn på fiskeplatser” (”Zvejvietu nosaukumi”). Kapitlen är indelade i ett antal mer detaljerade underavsnitt.

I inledningen (s. 5–16) ges en mångsidig beskrivning av Östersjökustens område: fiskebyarna och deras historia, fiskerinäringens utveckling samt befolkningens etniska sammansättning och dess förändringar behandlas. Uppgifter från historiska källor-

¹ Boken förtjänar utan tvekan en utförlig recension eller en detaljerad genomgång. Här begränsar man sig tills vidare till att presentera den.

² Jfr Л а у м а н е Б. Семантика и структура названий тоней побережья Латвийской ССР. – Baltu valodas senāk un tagad, Riga: Zinātne, 1985, 115–127; Laumane B. Zvejvietu nosaukumi Latvijas PSR piekrastē, Riga: Zinātne, 1987 m.fl.

³ Se Гуделис В. Список географических названий залива Куршю марес и прилегающей к нему территории. – Куршю марес, Vilnius, 1959, 541–546; Vanagas A. Mūsų pajūrio vandenvardžiai. – Baltija, Vilnius: Mintis, 1984, 72–77; Razmukaitė M. Kuršių nerijos ir Kuršių marių vietų vardai. – Kalbos kultūra 69, 1997, 74–81.

241

På olika platser i det nuvarande Lettland vid Östersjön har det bott inte bara balter (letter, kuroner), dvs. indoeuropéer, utan också finnar (livländare, ester); därför har vart och ett av dessa folks språk lämnat spår både i appellativisk och i onymisk lexik.

I det första kapitlet (s. 17–111) analyseras appellativiska benämningar på hamnplatser (fysiografiska termer) samt namn på fiskebosättningar och deras invånare. Intressant nog är alla de ord som används i lettiskan för att benämna fiskarnas hamnplatser lånord: den mest utbredda termen vālgums kommer från livländskan (jfr liv. vālga-mõ, vālġam ”Ladungsplatz”, est. valgma ”plats vid stranden där båtar dras upp” osv. – s. 20); i Kurland används också sędums, sadums, som lånats från de östersjöfinska språken (jfr liv. sadām, sada-mõ ”ostā”, est. sadam ”vattenfall, fors; hamnplats, lastplats; ostā”, sadam(us) ”flodmynning” osv. – s. 21); prīcala, prīcāls, som uppkom under sovjettiden, är ett lånord från ryskan (jfr ry. причал – s. 22).

Analysen av fiskebosättningarnas namn är mycket värdefull. Deras ursprung förklaras med stöd av omfattande historiska källuppgifter, och därmed belyses också dessa toponymernas utveckling. Dessutom analyseras inte bara ortnamn som fortfarande lever kvar i dagens lettiska, utan även sådana som endast finns belagda i historiska dokument. De utförliga ursprungsförklaringarna grundas på en mycket omfattande litteratur; olika andra forskares förslag till ursprung för enskilda ortnamn eller grupper av ortnamn med en viss rot presenteras. Många originella etymologier läggs också fram. Visserligen kunde författarens egen ståndpunkt i vissa fall, särskilt när ett ortnamn enligt en ursprungstolkning betraktas som baltiskt respektive indoeuropeiskt och enligt en annan som finskt, ha framhävts och underbyggts tydligare. Detta kan man exempelvis sakna i förklaringen av ortnamnet Corkas (toponymen jämförs med lit. efternamnet Čūrkus, vitry. Чурко eller est. tsorg ”biflöde, bäck, liten vik” – s. 38). Etymologierna är också värdefulla eftersom de i vissa fall uppmuntrar till att överväga andra möjliga ursprung än det som anges i boken för ett eller annat ortnamn. Till exempel härleds gårdsnamnet Stiebri direkt från appellativet stiebrs⁴ (s. 38), ”stjälk”. Ur motivationsmässig (semantisk) synvinkel väcker emellertid en sådan direkt koppling mellan toponymen och ett appellativ vissa tvivel. Kanske är en härledning från ett personnamn mer övertygande här, särskilt som efternamnet Stiebrs⁵ fortfarande finns kvar i lettiskan. Gårdsnamnet Vārzas förknippas i första hand med liv. vārẓ ”föl”, (s. 38), men jämförelsen med est. varz ”stjälkar, buskar”, som anges först senare, verkar särskilt ur semantisk synvinkel vara bättre motiverad. Den ursprungsförklaring som författaren ger till ortnamnen Abragciems, Ābragciems, Ābragi, Ābraglikums väcker vissa funderingar. Med hänvisning till att ortnamnet Abraks finns belagt i en historisk källa från 1800-talet betraktar forskaren de nämnda lettiska toponymerna som lån från de östersjöfinska språken: hon för dem samman med

4 Författaren anger inte betydelsen av detta ord i lettiskan.

⁵ Žr. Сталтане В. Э. Латышская антропонимия. Фамилии, Москва: Наука, 1981, 199.

242

est. Abrok, gen. Abroku, liksom med est. Abrog, Abruka saar (s. 63). Om man godtar denna ursprungsmöjlighet kan man kanske också överväga saken på ett annat sätt. Författaren själv återger redan V. Veldres tanke: ”Vai Abragiems ir abu ragu ciems?” Det verkar som om det kan ligga något i detta påstående. Om man till de lettiska ortnamnen även lägger namnet Ábragas, belagt på åkermark i Litauen, i trakten kring Akmenė, kan man framställa hypotesen att stammen abrag- i alla dessa toponymer kan innehålla det kuriska prefixet ab-, ”omkring” (jfr det ord av kuriskt ursprung som K. Būga nämner, ab-lingà, ablinga ”omgivning”⁶), och den gemensambaltiska roten rag-, jfr lit. rãgas ”en spetsig landremsa som skjuter ut i havet, en sjö eller en skog, halvö”⁷, lett. rags ”udde, näs”⁸, fornp. ragis ”näs”⁹. Hypotesen stöds också av att både de lettiska och de litauiska ortnamnen ligger inom det tidigare kuriska området. För övrigt nämns toponymer med abrag- inte i den andra lettiska toponymikern K. Boikos studie om analysen av de östersjöfinska geografiska appellativen och deras relikter i lettiska ortnamn¹⁰.

I det andra kapitlet (s. 112–220) analyseras namn på kustens och havets relief. Fysiografiska termer delas in i sådana som beskriver landrelief (stränder; sanddyner, stränder, halvöar, öar, uddar, flodmynningar, hamnar) respektive havsrelief (hav, vikar, bukter, öppet hav, sund, djup, grund, stenig havsbotten, sandig havsbotten). Termerna analyseras också mycket ingående och allsidigt: deras betydelser och utbredning anges, deras användning i historiska källor redovisas och deras ursprung förklaras. Vid analysen av en enskild fysiografisk term diskuteras även ortnamn där termen ingår. Stor uppmärksamhet ägnas åt vissa termers semantik; exempelvis förklaras spridningen av det semantiska fältet för ordet mute, som används om en flodmynning, inte bara i ett indoeuropeiskt utan också i ett finsk-ugriskt språkligt sammanhang (s. 158–160).

I det tredje kapitlet (s. 221–320) undersöks fiskeställenas lexik ur samma aspekter. Inledningen till kapitlet ägnas främst åt analysen av fysiografiska termer, medan de följande delarna behandlar undersökningen av fiskeställenas namn. I avsnittet om ordbildning delas alla ortnamn, efter en kort diskussion av problemen kring ortnamnens ordbildningsanalys, först in i enkomponentiga och flerkomponentiga; de förstnämnda delas sedan in i primära och avledda, och de sistnämnda i sammansatta (den vanligaste typen), prepositionskonstruktioner och sammansättningar. Här kan man notera en eller annan diskutabel fråga. Toponymerna Irbīte och Ruoņītis kan vara bildade inte bara av diminutiverna irbīte bei ruoņītis eller ortnamnen Irbes šaurums och Ruonu sala (s. 236–237), utan också av appellativen utan suffix irbe

⁶ Žr. Būga K. Rinktiniai raštai 3, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1961, 171, 296; Klimavičius J. Ablinga. – Mūsų kalba 6, 1977, 10–16.

⁷ Lietuvių kalbos žodynas 11, Vilnius: Mokslas, 1978, 22, 24.

⁸ Balkevičius J., Kabelka J. Latvių-lietuvių kalbų žodynas, Vilnius: Mokslas, 1977, 548.

⁹ Mažiulis V. Prūsų kalbos etimologijos žodynas 4, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1997, 7.

¹⁰ Boiko K. Baltijas jūras somu geografiskie apelatīvi un to relikti Latvijas vietvārdos: Disertācija filoloģijas doktora grāda iegūšanai, Rīga, 1993.

243

samt ruonis. Å andra sidan, om Irbės šaurums och Irbitė samt Ruonų sala och Ruonītis betecknar objekt som ligger nära varandra, måste Irbitė och Ruonītis utan tvekan betraktas som suffixavledningar från motsvarande sammansatta ortnamn.

Ur semantisk synvinkel delas alla namn på fiskeplatser in i 1) sådana som anger orienteringspunkter (nosaukumi, kas norāda orientierus: Tūjas steķis, Baznīcas, Pret Vagariem m.fl.) och 2) sådana som karakteriserar fiskeplatsen (nosaukumi, kas raksturo zvejvietu: Dzelme, Mikste, Ravas bedre, Aizkraukls m.fl.). De valda klassificeringskriterierna är tillräckligt väl motiverade, även om det i vissa fall är ganska svårt att skilja mellan dem: exempelvis betraktas ortnamnen Eļikšnūši (s. 262), Puisīš (s. 264) som sådana som anger orienteringspunkter, medan Akmeņija (s. 280), Dārziņš (s. 285) karakteriserar fiskeplatsen. Men det verkar som om även de två förstnämnda kan ha funktionen att karakterisera platsen (en plats bevuxen med alar; en plats bevuxen med tallar).

I de tre sista underavsnitten förklaras ursprunget till namnen på några fiskeplatser, och flera semantiska paralleller i lettiska, litauiska, polska och finska anges (t.ex. lett. Akmīnaja, Akmenija: lit. Akmenė, Akena: pol. Kamień, W Kamienia: est. Kivismaa ”stenig jord” – s. 307). Även dessa ortnamns kronologi behandlas – de första beläggen i historiska källor och den fortsatta utvecklingen.

Mycket viktiga är de detaljerade registren över appellativ och egennamn som finns i slutet av boken och underlättar användningen av detta värdefulla verk.

Avslutningsvis, när B. Laumanes bok presenteras, bör ytterligare några saker framhållas, särskilt sådana som är viktiga för litauisk onomastik. Som nämnts använder boken också uppgifter från litauisk toponymik och antroponymik, vilka analyseras genom jämförelser med material från andra baltiska språk och ibland även finska språk. Å andra sidan har utgivningen av detta verk gjort det möjligt att vid undersökningen av litauiska ortnamn ha tillgång till ett bredare sammanhang av lettiska ortnamn, personnamn och därtill knutna fysiografiska termer som analyserats ingående.

Sammanfattningsvis kan man med fog säga att denna bok utgör ett betydande bidrag till forskningen om baltisk lexik (i synnerhet toponymer). Den berikar i hög grad forskningen om etymologier för onymer och appellativ, både i ett baltiskt perspektiv och i fråga om relationerna mellan baltiska och finska språk.

Laimutis Bilkis

Vilius Pėteraitis. Mažosios Lietuvos ir Tvankstos vietovardžiai. Vilnius: Mažosios Lietuvos fondas. Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1997, 607 p.

För mer än ett år sedan dök ännu en mycket betydelsefull bok, utgiven på initiativ av Mažosios Lietuvos fondas, upp på bokhyllorna: studien ”Mažosios Lietuvos ir Tvankstos vietovardžiai” (undertitel: Deras ursprung och betydelse) av Vilius Pėteraitis, grundare av Mažosios Lietuvos fondas, germanist och lexikograf. Detta är redan

244