ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

XLVII (2002), 103–107

Om dualformernas öde (en jämförelse mellan tjeckiska, lettiska, litauiska och sorbiska med några allmänna anmärkningar)^*

Bohumil Vykypěl

Ústav pro jazyk český AV ČR

I denna artikel jämförs tjeckiska, lettiska, litauiska och sorbiska morfologiska former. Några allmänna iakttagelser görs beträffande (a) skillnaden mellan den historisk-lingvistiska diakrona synvinkeln och den jämförande lingvistikens akrona synvinkel, (b) projektionen av diakroni på synkroni och (c) skillnaden mellan två former av förlust av morfologiska kategorier.

Till professor Radoslav Večerka på hans 75-årsdag

1. Som bekant hade forntjeckiskan den morfologiska kategorin dual (med en morfologisk kategori avser vi här helheten av morfem med ett bestämt skalickianskt sem, i fallet med dualkategorin alltså med dualsem). Under 1400- och 1500-talen gick dualen emellertid förlorad. Ur den diakrona formella tjeckiska morfologins perspektiv är frågan om vad som hände med de ursprungliga dualformerna intressant. Vad skriftspråket beträffar övertog dessa delvis pluralfunktionen hos vissa lexem (se Berger 1999 för en utförlig behandling). I några tjeckiska substandardvarieteter har dativ-instrumental duals ändelse etablerats som instrumentalis plural utan lexikala begränsningar. Belägg för detta är vanligare från slutet av 1500-talet (jfr Gebauer 1896: 20; Oberpfalcer 1935: 173). Detta övertagande av en pluralfunktion genom en ursprungligen dualändelse har en belysande parallell i den lettiska deklinationens historia. Som bekant har dagens lettiska följande dativ plural-ändelser: -iem, -’iem, -ām, -ēm, -īm. Om man tolkar vokalbasen i dessa ändelser, dvs. ie, īe, ā, ē och ī, som stambildande formanter (tema), kan -m betraktas som den egentliga formen av morfemet dativ plural, gemensam för alla deklinationer. I äldre språkminnesmärken finner man emellertid även

* Jag tackar Markus Giger (Prag) för den språkliga granskningen.

104 |

BOHUMIL VYKYPĚL

-iems, -’iems, -āms, -ēms, -īms, dvs. utan vokalbas -ms. Dessa ändelser – med undantag för obetydliga avvikelser, som också kan betraktas som tryckfel – förekommer som de enda formerna från de första lettiskspråkiga skriftminnesmärkena från 1580-talet fram till 1630-talet. Från omkring mitten av 1600-talet börjar en växling mellan -ms och -m. Från slutet av 1600-talet dominerar ändelsen -m, som slutligen under 1700-talet helt tränger undan ändelsen -ms. Ändelsen -ms förekommer numera endast i västkuriska dialekter. (Jfr Endzelin 1923: 296f., §231, 307, §255, 311, §270, 320, §283; Vanags 1994: 123.) Ändelsen -ms finns emellertid som bekant också i modern standardlettiska, nämligen i paradigmet för den plurala beteckningen av talaren och adressaten mu-ms ”oss”, ju-ms ”er; er (hövlighetsform)”.

Det enda sättet att fastställa den kronologiskt primära funktionen hos dessa lettiska former är den jämförande metoden, dvs. i detta fall jämförelsen med litauiskan. Litauiskan har tre numerussem: singular, plural och dual. I dagens språk är dualmorfemen som bekant perifera vad gäller användningen (de används nästan inte), men de existerar likväl som en fullvärdig och paradigmatiskt fullständig kategori. Vad dativ beträffar finns följande ändelser: i plural -ams, -oms, -ēms, -ims, -ums, -iems; i dual -am, -om, -ēm, -im, -um, -iem; dvs. utan vokalbas som tema -ms respektive -m.

Utifrån jämförelsen mellan lettiska och litauiska kan följande framställning alltså läggas fram (jfr även Rūķe-Draviņa 1977: 98): I utgångssystemet har formen -ms funktionen dativ plural och formen -m funktionen dativ dual; efter dualens förlust kom ändelsen -m att användas i pluralfunktion i lettiskan, medan ändelsen -ms blev kvar endast vid beteckningen av talaren och adressaten (dvs. i kategorier som är tydligt avgränsade från övriga beteckningar, eftersom de senare förekommer i tredje person).

Det är tydligt att det finns en NOETISK skillnad mellan beskrivningen av utvecklingen av tjeckisk instrumentalis plural och beskrivningen av utvecklingen av lettisk dativ plural: den insikt som den förstnämnda beskrivningen ger har ett annat värde än den som den sistnämnda ger. Medan man i det första fallet beskriver något som existerar, är detta bara delvis fallet i det andra.

I detta exempel kan man också mycket väl iaktta skillnaden mellan metoderna inom HISTORISK språkvetenskap och JÄMFÖRANDE språkvetenskap. Den förstnämnda får med rätta kallas DIAKRON, medan den sistnämnda snarare är AKRON: här kan man nämligen inte tillämpa den historiska metoden i det avgörande ögonblicket, eftersom man med Antoine Meillets ord (1934: 49) ”on ne peut expliquer historiquement une forme que par une forme plus ancienne”. Men om ingen äldre form föregår den, kan man endast konstruera en förklaringsmodell utifrån jämförelsen med vissa andra språksystem, vilken i sig varken är bunden till tid eller rum (jfr Meillet 1925: 15; Hjelmslev

ZUM SCHICKSAL DER DUALFORMEN

| 105

1968: 34). Skillnaden mellan den historiska språkvetenskapens diakroniska ståndpunkt och den jämförande språkvetenskapens akroniska kan jämföras med skillnaden mellan historia och evolution: Den förra placerar de objekt som ska undersökas i tid och kultur och framställer en icke nödvändig följd av förändringar, medan den senare snarare fastställer relationerna mellan objekten och bildar en nödvändig ordning av förändringarna. Paul Diderichsen (1966: 307, 338) har skrivit följande:

”Vi kan gå ännu längre och hävda att evolution inte har något att göra med ’verklig historia’ eller ’tid’ i vanlig bemärkelse. Den primära uppgiften är att ordna varianter i en strukturell hierarki; det är sekundärt att vi kan formulera hypoteser om manifestationer av dessa strukturer som följer på varandra i tid och rum”. […] ”Sammanblandningen av begreppen evolution och history har lett till en ensidig syn på språkvetenskapen. Den senare termen bör bara användas när språket betraktas som en del av kulturhistorien (den har alltså att göra med dialekternas geografiska utbredning och liknande). Den förra är mycket svårare. Den innebär att vi kan finna allmänna lagar som gäller språklig förändring”.

Utan tvekan skulle det vara möjligt att konstruera även andra förklaringsmodeller för de lettiska dativpluraländelserna. Vi tror emellertid att den modell som vi har lagt fram ovan (och som ligger nära till hands) har fördelen att den är den enklaste, det vill säga att den lämnar minst antal obesvarade frågor.

2. Som sagt använder den moderna standardlitauiskan inte längre dualmorfemen sedan ungefär mellankrigstiden (jfr Zinkevicius 1980: 180). De flesta litauiska dialekter saknar också dual. Vad gäller dativ plural finner man olika förhållanden i de enskilda dialekterna, vilka motsvarar förhållandena under de olika perioderna i lettisk språkhistoria. De žemaitiska dialekterna har -ms (liksom de äldsta lettiska språkminnesmärkena). I vissa centrallitauiska dialekter förekommer variation mellan ändelserna -ms och -m (liksom i de lettiska språkminnesmärkena från 1630-talet fram till 1700-talet). Slutligen förekommer ändelsen -m i de aukštaitiska dialekterna (liksom i lettiskan sedan 1700-talet). Endast i dialekterna kring Klaipėda görs åtskillnad mellan den dualiska ändelsen -m och pluraländelsen -ms (liksom i äldre litauiskt skriftspråk). (Jfr Zinkevicius 1966: 205, 234f.; 1980: 181.) Man kan alltså säga att de aukštaitiska dialekterna har behandlat den dualiska ändelsen -m på samma sätt som lettiskan.

Denna aukštaitisk-žemaitiska dikotomi i dativpluralmorfemets form har en motsvarighet under den fornlitauiska perioden. Här finns nämligen ännu en annan ändelse, nämligen -mus. Ändelserna -mus och -ms konkurrerar med varandra, och under 1700-talet vinner ändelsen -ms gradvis terräng. Denna process går snabbare bland författare med ursprung i det žemaitiska språkområdet: hos dessa dominerar -ms redan i de äldsta texterna, medan detta sker först senare hos aukštaitiska författare (jfr Senn 1966: 95; Zinkevicius 1980: 193f.; 1987: 180).

106 |

BOHUMIL VYKYpĚL

Ur en allmän synvinkel bör det påpekas att jämförelsen mellan dativpluraländelserna i de litauiska dialekterna och lettiskans historia uppenbarligen utgör en god illustration av Pragskolans gamla tes, enligt vilken diakronin projiceras i synkronin antingen vertikalt, genom språkets sociala och stilistiska skiktning, eller horisontellt, i dialekter. I vårt litauiska exempel var det det senare som skedde.

3. Dualkategorins öde i de nämnda språken är lärorikt även i ett annat avseende: det går tydligt att visa med detta exempel att förlusten av en morfologisk kategori kan ta sig två olika former. Den ena typen av förlust kan kallas sönderfall, den andra försvinnande. I det första fallet handlar det nämligen om ett faktiskt sönderfall av kategorin respektive dess morfem, det vill säga en separation av de morfematiska formerna från deras funktioner. De berörda formerna, eller åtminstone några av dem, försvinner dock inte ur språket, utan tilldelas andra funktioner. När en morfologisk kategori försvinner överges de morfematiska formerna helt enkelt; man slutar använda dem. Vad dualkategorin beträffar har vi sett att den har sönderfallit i tjeckiskan och i de flesta litauiska dialekter, och vi har också antagit att den har sönderfallit i lettiskan. Försvinnandet har ägt rum i modern standardlitauiska (om man här kan betrakta processen som avslutad) och i några västlitauiska dialekter.

Även situationen i sorbiskan är intressant och instruktiv i detta avseende. I skriftspråket (i dess båda varianter) finns dual kvar. I talspråket kan man emellertid iaktta att dual håller på att försvinna (förlustprocessen är ännu inte avslutad; jfr Faßke, Michalk 1981: 428–430). Dialekterna kan delas in i tre grupper med avseende på dual (jfr Faßke 1975: 19–36). I vissa dialekter finns dual och används också (situationen varierar med avseende på antalet positioner där dual kan ersättas av plural). I andra dialekter finns dual visserligen kvar, men kan i alla positioner ersättas av plural (det handlar alltså om att kategorin håller på att försvinna). Slutligen har den morfologiska dualkategorin gått förlorad i den södra dialektgruppen, närmare bestämt genom sönderfall: de tidigare dualformerna förekommer där som fakultativa varianter av pluralformer eller som pluralformer av vissa lexem.

Det är uppenbart att den historiska språkvetenskapen kan fånga båda formerna av en morfologisk kategoris förlust, medan den jämförande språkvetenskapen bara kan fånga den första av dem, sönderfallet. Med andra ord kan förlusten av en morfologisk kategori under ett språks förhistoriska period fastställas endast om förlusten tog formen av ett sönderfall. Ingen skarpsinnighet i världen kan därför rekonstruera den latinska ändelsen -ibus med utgångspunkt i de romanska språken.

Zum Schicksal der Dualformen

107

LITERATURVERZEICHNIS

Berger, T. 1999: Zur scheinbaren Produktivität des Duals im Tschechischen. Girke, W., Guski, A., Kretschner, A., Hrsg., Vertragdbinnogenetiv. Festschrift für Helmut Jachnow, München: Otto Sagner, 9–20. (Specimina philologiae Slavicae, Supplementband 64.)

Diderichsen, P. 1966: Helhed og struktur, Köbenhavn: C. E. G. Gads Forlag.

Endzelin, J. 1923: Lettische Grammatik, Heidelberg: Carl Winter.

Fasske, H. 1975: Sorbischer Sprachatlas 11. Morphologie. Die grammatischen Kategorien – Die Paradigmatik des Substantivs, Bautzen: Domowina.

Fasske, H., Michalk, S. 1981: Grammatik der obersorbischen Sprache der Gegenwart. Morphologie, Bautzen: Domowina.

Gebauer, J. 1896: Historická mluvnice jazyka českého III/1, Praha–Vídeň: Nákladem F. Tempského.

Hjelmslev, L. 1968: Die Sprache. Übers. von O. Werner, Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft.

Meillet, A. 1925: La méthode comparative en linguistique historique, Oslo: H. Aschehoug & Co.

Meillet, A. 1934: Introduction à l’étude comparative des langues indo-européennes. 7ᵐᵉ édition, Paris: Hachette.

Oberpfalcer, F. 1935: Jazyk knih černých, jinak smolných, Praha: Nákladem České akademie věd a umění. (Rozpravy České akademie věd a umění. Třída III. Číslo 73.)

Rūke-Dravina, V. 1977: The Standardization Process in Latvian, Stockholm: Almqvist & Wiksell. (Stockholm Slavic Studies, 11.)

Vanags, P. 1994: Die Entwicklung der Kasusendungen in den ältesten lettischen Sprachdenkmälern. Linguistica Baltica 3, 121–130.

Senn, A. 1966: Handbuch der litauischen Sprache I, Heidelberg: Carl Winter.

Zinkevičius, Z. 1966: Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mintis.

Zinkevičius, Z. 1980: Lietuvių kalbos istorinė gramatika I, Vilnius: Mokslas.

Zinkevičius, Z. 1987: Lietuvių kalbos istorija II, Vilnius: Mokslas.

Bohumil Vykypěl Ústav pro jazyk český AV ČR etymologické oddělení Veveří 97 CZ-60200 Brno [email protected]

Gauta 2002 12 05