ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

LII (2005), 59–65

Kasusens användningsfrekvens och substantivets betydelse

Ineta Savickienė

Vytauto Didžiojo universitetas

Med utgångspunkt i Kurylowiczs begrepp grammatiska och konkreta kasus undersöks grammatiska kasus med avseende på deras syntaktiska funktioner och konkreta kasus med avseende på deras semantiska funktioner. Vår hypotes är att ett kasuss frekvens statistiskt sett är omvänt proportionell mot dess grad av funktionell markering. Det visas att grammatiska kasus (nominativ, ackusativ och genitiv) är vanligare än konkreta kasus (dativ, instrumentalis och lokativ). Skillnader i frekvensen hos kasusformer för specifika ord avspeglar kasusets markering och substantivets semantik. Studien bygger på en analys av talad litauiska med hjälp av CHILDES-programmet. Kasusformernas frekvens och betydelser undersöktes i vuxenriktat tal (ADS), barnriktat tal (CDS) och barns tal (CS). Liknande tendenser kunde konstateras i CDS och CS, men andra i ADS. Betydande skillnader kopplade till animacitet observerades. Våra resultat bekräftar antagandet att ett substantivs betydelse påverkar de enskilda kasusens semantik och deras förekomstpotential.

1. TALAT OCH SKRIVET SPRÅK

Den princip som lingvister under 1900-talet förde fram, att talat språk skiljer sig från skriftspråk och därför bör anses viktigare för forskning, fick stöd av många. Leonard Bloomfield (1935: 21) hävdade att skrift inte är språk, utan endast ett sätt att registrera språk. Bloomfields synsätt påverkade också den teoretiska lingvistiken, särskilt syntaxen. Det är värt att erinra om att John Lyons (1977: 39–42) också uppmärksammade skillnaderna i grammatik och ordförråd mellan talat språk och skriftspråk. Han betonade att förhållandet mellan talat språk och skriftspråk i läskunniga samhällen är mycket komplext – variationerna mellan talat språk och skriftspråk inom ett visst språk kan delvis vara oberoende av varandra. Sådana påståenden kullkastar dock inte talets företräde, eftersom talat språk trots allt främst behövs för kommunikation, även i mycket läskunniga samhällen. Dessutom tillägnar sig människan talat språk först och utan tvekan lätt, medan det tar många år att lära sig skriftspråk, vilket oftast sker mindre lätt och inte alltid med framgång.

I denna studie ska vi försöka diskutera kasus-kategorin i litauiskan, som omfattar flera nivåer av språkstrukturen. När kasus beskrivs måste man ofrånkomligen hänvisa till syntax och semantik, eftersom man bara genom att beakta alla dessa nivåer kan få en bild av kasus-kategorin. Vi ska försöka undersöka om användningsfrekvensen för kasus skiljer sig åt i vuxnas och barns samtal.

60 | I N E T A S A V I C K I E N E

Eftersom man bara genom att beakta alla dessa nivåer kan få en bild av kasus-kategorin, måste man utgå från syntax och semantik. Vi ska försöka undersöka om användningsfrekvensen för kasus skiljer sig åt i vuxnas och barns samtal.

Denna artikel har skrivits med hjälp av samtals¹material. Samtalen spelades systematiskt in på ljudkassetter och transkriberades till dator enligt CHILDES²-systemet.

2. KASUSKATEGORIN I DET STANDARDLITAUISKA SPRÅKET

”Kasuskategorin omfattar flera nivåer i språkets struktur. Det innebär att alla dess egenskaper inte kan blottläggas på någon enskild nivå. Inom morfologin beskrivs systemet av kasusformer, men det är inte betydelselöst; paradigmatiska relationer grundar sig alltid på vad den ena eller andra kasusformen betyder i syntagmen” (Paulauskienė, 1994: 98).

Om vi förstår kasus tillsammans med prepositioner som en enda funktionell kategori, kommer subjekt–objektrelationer att stå i dess centrum, medan omständighetsbegreppen befinner sig i dess periferi. I en prepositionskonstruktion fogas substantivets kasus till verbets preposition, som kräver ett visst kasus – genitiv, ackusativ eller instrumentalis. I litauiskan används prepositioner oftast med genitiv (ant, be, prie, iš, dėl, iki), ackusativ (į, pas, per, pro, prieš, apie) och instrumentalis (su, po). Prepositionskonstruktioner uttrycker främst en allmän lokal betydelse, mer sällan andra omständigheter (Ambrazas, red., 1994; Paulauskienė 1994; Valeckienė 1998; Šukys 1998).

Jerzy Kuryłowicz delade in alla kasus i två grupper. Nominativ, ackusativ och genitiv kallade han ”grammatiska” på grund av deras primära syntaktiska funktion. De övriga kasusen (dativ, instrumentalis och lokativ) är ”konkreta” – de har en primär semantisk funktion och är ofta beroende av en specifik kontext, det vill säga av de lexikala betydelserna hos verbet och det substantiv som fogas till det (Kuryłowicz 1964: 31, 188–189). Kasusens funktioner är alltså syntaktiska och semantiska. Substantiv fogas oftast till verbet, som utgör satsens centrum och kräver ett visst kasus. Vissa kasus fogas till andra substantiv.

Adelė Valeckienė (1998: 251–252) teigia, kad svarbiausi linksniai sakiniui formuoti yra galininkas ir vardininkas. Pagal savo pirmines sintaksines funkcijas jie susiję su

¹ Analysen i denna studie bygger på flera små samtalskorpusar. Den första omfattar samtal mellan barn och vuxna, det vill säga omkring 35 timmars inspelningar (se Savickienė 2001, 2003), den andra samtal mellan vuxna, det vill säga omkring 9 timmars inspelningar (material insamlat av författaren). Samtalsdeltagarna tillhör olika ålders- och könsgrupper. De dominerande samtalsämnena rör vardagsproblem, upplevelser och framtidsplaner.

² Detta program gör det möjligt att utföra allt transkriptions- och kodningsarbete mycket noggrannare och relativt snabbt. Dessutom möjliggör det automatisk analys av omfattande samtalstexter. CHILDES-systemet omfattar två verktyg. Det första är transkriptions- och kodningsformatet CHAT. Det andra är analysprogramsviten CLAN. Med hjälp av CLAN-programmen Combo, Kw al och Freq genomfördes statistiska undersökningar av materialet; resultaten gjorde det möjligt att dra slutsatser om frekvensen hos det använda lexikonet och de grammatiska kategorierna (MacWhinney 1994).

LINKSNIŲ DAŽNUMAS IR DAIKTAVARDŽIO REIKŠMĖ | 61

verbets transitivitet, och de står i relation till varandra som subjektets nominativ och objektets ackusativ. Genitiv är förknippad med nominativ och ackusativ. Genitiv som fogas till verb är funktionellt nära besläktad med ackusativ och kan ha objektfunktion.

Traditionellt räknas alltså nominativ, ackusativ och genitiv i litauisk språkvetenskap till de grammatiska kasusen, medan dativ, instrumentalis och lokativ räknas till de semantiska. Nominativens mest typiska syntaktiska funktion är subjekt, medan ackusativens och genitivens är objekt. Kasusens funktioner är emellertid inte begränsade till de uppräknade – det finns betydligt fler. Genitiv uttrycker till exempel i kombination med verb ett objekt, en del av det eller en obestämd mängd. Genitiv med preposition kan också ha omständighetsfunktioner, och i nominalfraser fungera som attribut. Ackusativ kan, utöver direkt objekt, uttrycka lokala och temporala omständigheter. Dativ som uttrycker objekt kan också ha olika semantiska funktioner: finitiv, benefaktiv och perceptiv. Instrumentalis kan, utöver sina två objektbetydelser (instrument och komitativ), också uttrycka lokala och temporala omständigheter. Lokativ kan, utöver plats, också uttrycka tid. Kasusen har alltså primära och sekundära betydelser. I nyare litauisk grammatisk forskning hävdas det att någon strikt åtskillnad mellan grammatiska och semantiska kasus inte kan göras, eftersom ”endast enskilda fall av kasusbruk kan kallas grammatiska eller semantiska” (Holvoet, Semėnienė 2004).

3. KASUSENS BETYDELSER OCH ANVÄNDNING

Kasuskategorin, som är en av språkets mest komplexa men samtidigt också mest intressanta kategorier, ger forskare möjlighet att analysera den ur olika perspektiv. Det faktiska bruket blottlägger kasuskategorins mångsidighet och dess potential att i olika kontexter få den ena eller andra betydelsen.

Genom att analysera kasusbruket i olika kontexter ska vi försöka undersöka vilka kasus – grammatiska eller semantiska – som används oftare och med vilka betydelser.

Preliminära studier av talad litauiska visar följande fördelning av kasus efter användningsfrekvens: nominativ används oftast, genitiv är näst vanligast, ackusativ kommer på tredje plats, dativ på fjärde, följt av instrumentalis och lokativ.

TABELL 1. KASUSFÖRDELNING EFTER ANVÄNDNINGSFREKVENS (%).

KASUS NOM. GEN. ACK. DAT. INSTR. LOK. 46% 19% 21% 6% 4% 3%

Kasusbruket är nära förbundet med talsituationen, kontexten och själva deltagarna i språkhandlingen. Tydliga skillnader i kasusbruk har observerats i situatio-

62 |

INETA SAVICKIENĖ

ner där en vuxen talar med en vuxen (SSK)³, med ett barn (VSK) eller där ett litet barn talar (VK) (se tabell 2).

Studiens data visar att VSK och VK ligger betydligt närmare varandra i fråga om kasusbruk (se Savickienė 2000, 2002) än SSK. Trots stora skillnader kan man också se likheter – nominativ är det vanligaste kasus i alla tre grupperna. Bruket av övriga kasus skiljer sig åt. SSK-gruppen använder genitiv betydligt oftare än ackusativ, medan ackusativ är något vanligare i VSK och VK. SSK använder också dativ dubbelt så ofta, medan bruket av instrumentalis och lokativ nästan överensstämmer med VSK. Alla grupper använder lokativ i ungefär samma utsträckning.

TABELL 2. KASUSENS ANVÄNDNINGSFREKVENS (%): SSK JÄMFÖRT MED VSK OCH VK

KASUS NOM. GEN. ACK. DAT. INSTR. LOK.SSK 32% 18% 28% 9% 5% 3% VSK 48% 21% 19% 5% 4% 3% VK 59% 19% 15% 4% 2% 2%

Det framgår att nominativ är vanligast (det omarkerade ledet), medan lokativ och instrumentalis befinner sig i den andra änden av skalan och är de ovanligaste kasusformerna. Lokativ (det ovanligaste kasuset i hela kasussystemet) kan betraktas som det mest markerade ledet.

Resultaten är likartade för SSK, VSK och VK – de grammatiska kasusen används oftast, medan de semantiska förblir i systemets periferi. Frekvensen för enskilda kasus varierar, särskilt för nominativ. I VK-språket är detta kasus nästan 10 procentenheter vanligare än i VSK och hela 27 procentenheter vanligare än i SSK. Den höga frekvensen av nominativ i VSK och VK är ett särdrag hos barnspråk och det språk som riktas till barn, särskilt under den tidiga språktillägnandeperioden (Savickienė 1999, Voeikova, Savickienė 2001).

Data visar att de grammatiska kasusen, det vill säga nominativ, ackusativ och genitiv, är betydligt vanligare än de konkreta kasusen: dativ, instrumentalis och lokativ⁴. Det innebär att delsystemet av konkreta kasus, som är funktionellt markerat, kännetecknas av låg frekvens. Frekvensen för grammatiska kasus skiljer sig markant från frekvensen för konkreta kasus. Frekvensen för enbart genitiv är högre än för alla konkreta kasus tillsammans.

Tendenserna för kasusbruk i skriven litauiska är likartade – grammatiska kasus är vanligare än konkreta kasus (Žilinskienė 1979: 78–88). Genitiv används oftast (43%), medan nominativ och ackusativ används i ungefär samma utsträckning (20% respektive 18%) (Gelumbauskaitė 2003).

³ SSK – tal riktat till vuxna (på engelska adult directed speech, ADS), VSK – tal riktat till barn (barnspråk; på engelska child directed speech, CDS), VK – barns språk (på engelska child language).

⁴ Eftersom Kuryłowicz inte skilde på vokativkasus nämns det inte heller här.

LINKSNIŲ DAŽNUMAS IR DAIKTAVARDŽIO REIKŠMĖ

63

Den statistiska fördelningen i de slaviska (talade) språken är likartad: ryska: N. – 32,6, G. – 25,3, A. – 22, D. – 4,1, L. – 10,1, I. – 5 (Zemskaja 1979: 74); polska: N. – 34,2, G. – 29,8, A. – 19,2, D. – 4,8, I. – 4,4, L. – 7,6 (Laskowski 1989: 212). Intressant nog är ackusativ vanligare i polska och ryska, medan genitiv är vanligare i litauiska.

Den samlade kasusfrekvensen säger inte allt om kasuskategorin. Substantivens semantik har stor inverkan på kasusstatistiken (Laskowski 1989: 207–226). För att pröva detta påstående måste man undersöka vilken betydelse den semantiska motsättningen ”levande / icke-levande” har för kasusstatistiken. I tabellerna nedan redovisas uppgifter för SSK, VSK och VK separat.

TABELL 3. KASUSFÖRDELNING (%) ENLIGT DEN SEMANTISKA MOTSÄTTNINGEN LEVANDE / ICKE-LEVANDE I SSK

Kasus | N. | G. | A. | D. | I. | L. Levande | 36,32 | 8,24 | 46,31 | 6,48 | 2,17 | 0,48 Icke-levande | 11,53 | 19,56 | 45,77 | 1,92 | 14,20 | 7,02

TABELL 4. KASUSFÖRDELNING (%) ENLIGT DEN SEMANTISKA MOTSÄTTNINGEN LEVANDE / ICKE-LEVANDE I VSK

Kasus | N. | G. | A. | D. | I. | L. Levande | 55,2 | 8,9 | 11,1 | 8,5 | 2,5 | 0 Icke-levande | 35,2 | 29,6 | 23,1 | 0,4 | 5,1 | 5,7

TABELL 5. KASUSFÖRDELNING (%) ENLIGT DEN SEMANTISKA MOTSÄTTNINGEN LEVANDE / ICKE-LEVANDE I VK

Kasus | N. | G. | A. | D. | I. | L. Levande | 65,0 | 8,7 | 9,9 | 6,9 | 1,5 | 0 Icke-levande | 44,4 | 29,0 | 18,8 | 0,1 | 3,0 | 3,8

Den statistiska skillnaden mellan substantiv som betecknar levande respektive icke-levande är mycket tydlig. Det vanligaste kasus som betecknar levande i VSK och VK är nominativ (dess frekvens är mycket högre än alla de andra kasusens sammanlagda frekvens), medan det i SSK är genitiv, vars frekvens är högre—

64 |

INETA SAVICKIENE

nominativet med hela 10 procent. I SSK hamnar nominativet bland icke-levande ting först på fjärde plats – efter genitiv, ackusativ och instrumentalis – och ligger hela 34 procentenheter efter det vanligaste kasus. Av de grammatiska kasusformerna är ackusativ den mest markerade bland levande (nästan lika vanligt förekommande i alla grupper: SSK 8,24%, VSK 8,9%, VK 8,7%), medan genitiv (VSK 23,1% och VK 18,8%) och nominativ (SSK 11,53%) är mest markerade bland icke-levande. Dativ är det mest markerade kasuset bland icke-levande ting (SSK 1,92%, VSK 0,4%, VK 0,1%), medan instrumentalis och lokativ är tillräckligt vanliga i alla grupper. Å andra sidan är dativ mycket vanligt bland levande, medan lokativ nästan inte används alls (med undantag för SSK 0,48%).

Resultaten visar att det finns tydliga skillnader i användningen av dativ och lokativ för levande respektive icke-levande. Orsaken till denna skillnad när det gäller dativ är att detta kasus oftast har funktionen att beteckna en benefaktiv, percipient eller experiencer (om semantiska funktioner, se Jakaitienė 1988; Valeckienė 1998). Situationen för lokativ liknar den för dativ, men lokativ intar en marginal position – i delsystemet för levande används lokativ nästan inte alls. Detta beror på att lokativens vanligaste funktion är att ange plats. Det är uppenbart att denna funktion endast omfattar icke-levande ting. Lokativ är alltså det mest markerade kasuset i delsystemet för levande, medan det har en annan status bland substantiv som betecknar icke-levande ting.

När kasusstatistiken har behandlats kan man se att kasusens användningsfrekvens varierar kraftigt beroende på vilket delsystem de tillhör. Resultaten bekräftar uppfattningen att substantivets betydelse påverkar inte bara de enskilda kasusens semantik, utan också möjligheterna att använda dem.

4. SLUTSATSER

I kasussystemet finns tydliga skillnader i användningsfrekvens som hänger samman med talspråkets särdrag.

När grupperna av substantiv som betecknar levande respektive icke-levande har behandlats kan man se att kasusens användningsfrekvens skiljer sig tydligt åt. Substantivets semantik avgör kasusens användningsfrekvens. Det är emellertid inte bara viktigt vilka kasus som används oftast i samtal. Samtalets ämne, deltagare och situation påverkar också kasusens fördelning.

Med utgångspunkt i Jerzy Kurylowiczs indelning av kasus i grammatiska och konkreta kasus har vi försökt undersöka om de så kallade egentliga grammatiska kasusformerna – nominativ, genitiv och ackusativ – oftast används i sina huvudsakliga och inte sekundära betydelser. Resultaten kan sammanfattas med hjälp av definitionerna av en ”kasushierarki”: ”Kasusen ordnas på en skala efter huruvida de kodar centrala eller perifera satsfunktioner” (Holvoet, Semėnienė 2004: 33).

LITERATŪRA

AMBRAZAS, red., 1994: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

BLOOMFIELD, L. 1935: Language, London: Allen & Unwin.

LINKSNIŲ DAŽNUMAS IR DAIKTAVARDŽIO REIKŠMĖ | 65

GELUMBauskaitė, K. 2003: Daiktavardžių linksnių vartojimo dinamika. Magistro darbas, Kaunas: VDU.

HOLVOET, A., SEMĖNIENĖ L. 2004: Linksnio teorijos pagrindai. Holvoet, A., Semėnienė, L., red., Gramati­nių kategorijų tyrimai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas (Lietuvių kalbos gramatikos darbai, 2), 11–33.

JAKAITIENĖ, E. 1988: Leksinė semantika, Vilnius: Mokslas.

KURYLOWICZ, J. 1964: The inflectional categories of Indo-European, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

LASKOWSKI, R. 1989: Markedness and the category of case in Polish. Tomić, O.M., ed., Markedness in synchrony and diachrony, Berlin etc.: Mouton de Gruyter, 207–226.

LYONS, J. 1977: Semantics. Vols. 1–2, Cambridge: Cambridge University Press.

MACWHINNEY, B. 1994: The CHILDES Project: Tools for Analyzing Talk, Hillsdale, NJ: Lawrence Erlbaum Associates.

PAULAUSKIENĖ, A. 1994: Lietuvių kalbos morfologija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

SAVICKIENĖ, I. 1999: Lietuvio vaiko daiktavardžio morfologija. Dak­taro disertacija, Kaunas: VDU.

SAVICKIENĖ, I. 2000: Linksniai šnekamojoje kalboje. Darbai ir dienos 24 (Kaunas: VDU), 89–98.

SAVICKIENĖ, I. 2001: Linksniavimo paradigmų formavimasis vaikų kalboje. Lituanistica 3(47), 58–69.

SAVICKIENĖ, I. 2002: The emergence of case distinctions in Lithuanian. Voeykova, M. D., Dressler, W. U., eds., Pre- and Protomorphology: Early Phases of Morphological Development in Nouns and Verbs, München – Newcastle: LINCOM Europa (Lincom studies in Theoretical Linguistics, 9), 105–115.

SAVICKIENĖ, I. 2003: The Acquisition of Lithuanian Noun Morphology, Wien: Verlag der Österreichischen Akademie der Wissenschaften.

SLOBIN, D. I. 1985: Introduction: Why study acquisition crosslinguistically? Slobin, D. I., ed., The Crosslinguistic Study of Language Acquisition. Vol. 1, Hillsdale, NJ: Lawrence Erlbaum Associates, 3–27.

ŠUKYS, J. 1998: Lietuvių kalbos linksniai ir prielinksniai: vartosena ir normos, Kaunas: Šviesa.

VALECKIENĖ, A. 1998: Funkcinė lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

VOEYKOVA, M. D. 1998: Acquisition of diminutives by a Russian child: preliminary observations in connection with the early adjectives. Gillis, S., ed., Studies in the Acquisition of Number and Diminutive Marking (Antwerp Papers in Linguistics, 95), 97–113.

VOEYKOVA, M. D., SAVICKIENĖ, I. 2001: The acquisition of the first case oppositions by a Lithuanian and a Russian child. Wiener Linguistische Gazette 67–69, 165–188.

ZEMSKAJA, E. A. 1979: Русская разговорная речь, Москва: Наука.

ŽILINSKIENĖ [Жилинскене], V. 1979: Статистический анализ морфологии литовских газетно-журнальных текстов. Автореферат дис. канд. филол. наук, Вильнюс.

Ineta Savickienė

Vytauto Didžiojo universitetas

S. Daukanto g. 28, 44246 Kaunas, Lietuva

[email protected]

Gauta 2005 05 23