Acta Linguistica Lithuanica

LIV (2006), 107 – 126

Anmärkningar

Remarks

Några småsaker om Småsaker 5, 6

Vytautas Vitkauskas kommentarer om enskilda fall i undersökningen av helonymer¹ fick mig att återigen ta fram korten med litauiska helonymer som samlats in från levande språkbruk och som sedan länge lagts undan i arkivet, och att analysera de problematiska frågor han nämner. Detta var särskilt motiverat eftersom en del kan ha förbisetts för ett årtionde sedan, då det krävdes att identifiera och ingående undersöka mer än 10 000 hydronymer av den nämnda klassen.

I Småsak 5 hävdar V. Vitkauskas att kärrnamnen Gelžėlė och Gelžikė från Raudėnaiområdet, som presenteras i min avhandling och artikel², är nya, tillfälliga och metaforiska. Det vill säga att lokalbefolkningen, efter att den väldiga Gelžė-kärret dikats ut efter kriget, endast kallade det Gelžėlė och Gelžikė när de talade med ortnamnsinsamlare, medan de unga ortnamnsinsamlarna uppfattade dessa som verkliga varianter av helonymen Gelžė.

En förnyad granskning av materialet från levande språkbruk visar att den enda form som kan betraktas som ett nytt kärrnamn, tillkommet långt efter kriget, är Gelžėlė, som enligt V. Vitkauskas korrekta uppgift noterades 1982 i byn Švendriai. Det objekt som upptecknaren angav var ett före detta kärr på omkring 100 hektar. Det är alltså uppenbart att Gelžėlė är en sen variant av det ursprungliga kärrnamnet Gelžė. Påståendet att det ändå bara är ett tillfälligt och oäkta namn väcker emellertid tvivel: för det första går detta inte att kontrollera eller bevisa, och för det andra omfattar den litauiska toponymiken i levande språkbruk, och därmed även helonymiken, ortnamn som samlats in under nästan hela 1900-talet.

Historien bakom kärrnamnet Gelžikė är helt annorlunda. Det är definitivt varken ett nytt ortnamn, det vill säga ett som noterats i slutet av 1900-talet, eller ett tillfälligt eller metaforiskt namn. Det upptecknades två gånger under mellankrigstiden³. I jordregistret för Raudėnai skogsdistrikt från 1936

¹ Se Anmärkningar. Acta Linguistica Lithuanica 51, 2004, 113–114.

² Se Bilkis, L. Litauiska helonymer med suffixbildning. Doktorsavhandling, Vilnius: Litauiska språkinstitutet, Vytautas Magnus-universitetet, 1998; Bilkis, L. Litauiska diminutiva helonymer med suffixbildning. Acta Linguistica Lithuanica 41, 1999, 51–95.

³ För övrigt uppger V. Vitkauskas att formerna Gelžėlė och Gelžikė upptecknades i byn Švendriai i Raudėnaiområdet, men i själva verket noterades endast den första formen i den byn.

107

Pastabos

I ortnamnsenkäten anges att Gelžikė är en 2,5 ha⁴ stor mosstäckt mosse (dvs. våtmark – L. B.), som gränsar till den stora mossen (dvs. våtmarken – L. B.) Gelžė och sträcker sig in i skogen i ruta 10⁵. Ännu en gång är detta våtmarksnamn belagt på ett kort i kartoteket över namn på obebodda platser, insamlade ur levande språkbruk, som sammanställdes av den mellan krigen verksamma kommissionen för efternamn och ortnamn; där anges att mossen ligger nära byn Paraudžiai. Således är Gelžikė ett gammalt, autentiskt mossnamn, och de unga ortnamnsinsamlarna har ingen skuld i detta.

I Småsak 6 klandrar V. Vitkauskas mig för att jag i de redan nämnda undersökningarna av mossnamn från de žemaitiska och vilniusiska höglandsmålområdena har redovisat flerstaviga avledningar med suffixet -ėlis, trots att i dessa dialekter endast suffixet -ėlis används i avledningar bildade såväl av tvåstaviga som av flerstaviga ord. Han kritiserar också antagandet att lettiska och slaviska språk kan ha påverkat uppkomsten av vissa flerstaviga mossnamn med -ėlis, och avslutar med att säga att toponymiforskare inte känner till den geografiska utbredningen av diminutiver med -ėlis, -ėlis.

Först vill jag säga att jag känner den geografiska utbredningen av de nämnda suffixen väl⁶. Problemet är i detta fall ett helt annat. En betydande del av de flerstaviga mossnamn som har belagts i de nämnda områdena förekommer i ortnamnskartoteket med suffixet -ėlis. Så har de återgivits till och med av språkvetare, och därför gick det inte att fastställa orsakerna till att de återgivits på detta sätt utifrån levande språkbruk när mossnamnen undersöktes. Kanske var det ortnamnsinsamlarna själva som normerade dem, särskilt eftersom sådana toponymer traditionellt⁷ återges i standardspråket med -ėlis, till exempel Švenčionėliai, Gedžiūnėliai, Mielagėnėliai. Å andra sidan kan vissa mossnamn, särskilt sådana som belagts under andra hälften av 1900-talet, också ha uttalats med -ėlis av lokalbefolkningen själv, påverkad av standardspråket. Detta är alltså inte bara ett lingvistiskt utan också ett sociolingvistiskt problem, och forskaren måste därför avgöra om man utifrån de fastställda utbredningsområdena för suffixen -ėlis, -ėlis ska rekonstruera ett mossnamn i den form det borde ha, eller också ta hänsyn till de uppgifter som insamlarna har lämnat⁸.

⁴ Jfr: Gelžė-mossens areal var under mellankrigstiden flera hundra hektar!

⁵ Dessa uppgifter antecknades av skogvaktaren Stasys Rimkevičius och lämnades av skogvaktaren Benys Taraškus.

⁶ Jag kommer själv från det området (Linkmenys), där suffixet -ėlis används både i trestaviga och i flerstaviga ord, och jag behärskar min modersdialekt väl.

⁷ Denna tradition etablerades redan under mellankrigstiden av Antanas Salys, Juozas Balčikonis m.fl.

⁸ Till exempel analyseras i synkrona undersökningar av oikonombildning standardiserade ortnamn, och därför skiljer man även hos oikonymer bildade av flerstaviga ord ut endast suffixet-

108

Pastabos

Det bör också tilläggas att V. Vitkauskas feltolkar min hypotes om påverkan från lettiska eller slaviska språk. För det första hävdar jag ingenstans att -elis i de samogitiska och högaitauiska Vilnius-dialekterna är resultatet av påverkan från lettiska respektive slaviska språk. Jag försöker helt enkelt finna en förklaring till varför flerstaviga helonymer med -elis har belagts även på platser där man annars skulle förvänta sig diminutivsuffigset -ėlis: i södra och nordöstra Litauen samt i området kring Želva, Alanta och Rūdninkai⁹. Åtminstone vissa sådana helonymer med -elis (-elė) kan verkligen ha uppkommit genom slavisk påverkan; jämför stavningar i slaviska källor av litauiska ortnamn och personnamn med liknande struktur: Tra[f]zkunele¹⁰ 1744, 1771, Traszkunele 1775, 1784 = lit. Troškūnėliai (jfr Troškūnai), Wilunele 1784 = lit. Vilūnėliai (by i Jiezno kommun); Vanagelis¹¹ 1689 (Skaruliai) = lit. Vanagėlis, Wederelis 1626 (Kaunas) = lit. Vėdarėlis, Zemoytel 1628 (Kaunas) = lit. Žemaitėlis osv.

Laimutis Bilkis

Litauiska språkinstitutet

P. Vileišio g. 5, 10308 Vilnius, Lietuva

Om nya sökningar efter verbändelser i tredje person

Det har länge varit känt att tredje personens verbformer i litauiskan, som inte skiljer mellan numerus, motsvarar rena vokalstammar och inte uppvisar några spår av att någonsin ha haft ändelser. Denna egenskap hos litauiskan betraktas av Pisani, Toporov, Ivanov, Schmalstieg och många andra forskare som särskilt betydelsefull för rekonstruktionen av verbets ursprungliga tillstånd och för språkt typologi. Den framträder tydligt i litauiskans synkrona verbsystem, där vokaliska stamfinaler i tredje person ligger till grund för bildningen av många former.

ga -ėlis (se Razmukaitė, M. Lietuvos priesaginiai oikonimai. Daktaro disertacija, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, Vytauto Didžiojo Universitetas, 1998, 34–35, 36–40).

⁹ Se Bilkis, L. Lietuvių priesaginiai deminutyviniai helonimai. Acta Linguistica Lituanica 41, 1999, 70.

¹⁰ Historiska ortnamn är hämtade ur namnarkivets avdelning för historiska ortnamn.

¹¹ Historiska personnamn är hämtade ur namnarkivets avdelning för historiska personnamn.

109