Pastabos

(s. 46, helt nytt inom språkvetenskapen) = till Tėliūs (3), Skūodą (s. 46) = Skūodą, Dūkšto (s. 59, 291) (gen. sg.) = Dūkšto, Brūnaviškis (s. 102) = Brūnava (1).

Och dessutom varierar betoningen kraftigt, till exempel: tėvas (2x, s. 35) = tėvas (3), tuoj (s. 41) = tuõj, kyla (s. 50) = kyla, valgįui (s. 54) = valgiui, šėlti (s. 54) = šėlti, plienas (s. 56) = plienas, pūota (s. 56) = pūota, kiemas (s. 56) = kiemas, býra (s. 66) = býra, negiėst (s. 101) = negiėsta, det vill säga negieda, avėts (s. 101) = avietės (indragen betoning), tū-kart (s. 106) = tãkart, salýkla (s. 106) = salýkla, valnīste. = valnīste. (s. 122), bėkt (s. 274) = bėg̃t, bėg’ō – s. 281 (= b’ė˙g’ō), žiemō – s. 281 (= ž’iemō). Det är förståeligt: vi hade ju undervisats av professor J. Balčikonis om att östlitauer har svårt att skilja mellan accentueringskonturerna när diftongerna ie, uo och de långa vokalerna ė, o, į, ū har huvudbetoning; det är därför inte alls förvånande att den vetenskapliga redaktören L. Grumadienė (numera Kalėdienė) inte hör detta, är helt utan någon dialekt, till och med med en anstrykning av slang. Sådan är språkvetenskapens situation hos oss i dag. Förr, på J. Balčikonis tid, försökte man i allmänhet att inte anta personer utan dialekt till LKŽ och institutet. Kanske är det också därför som K. Vosyly tės Kupiškisdialektens ordbok i detta fall endast markerar betoningens placering (även om det finns tvivelaktiga uppgifter).

En nyhet inom vår dialektforskning är att ändelsen -siu i första stavelsen av singularisformen för futurum förhårdnas: dūsu, nešižanysu – s. 274 (är detta inte ytterligare ett arbetssuffix här, enligt akademikern Z. Zinkevičius?) – detta är till och med ett problem; det hörs i Zt, Brt, Pjv, har hörts i PrL, Tóvėje, nära Labguvós, i stora delar av den samogitiska dialekten och så vidare. Boken brister i noggrannhet, vad man än gör, även om den är mycket behövlig: utanför Litauens gränser lämnas litauerna ensamma, de glöms bort av Litauen och går energiskt upp i andra etniska grupper (det är bra att dr M. Sivickienė har antecknat mycket ordförråd från Málkava, Litvinkos och andra platser). Några noteringar kommer alltid att finnas kvar i språkhistorien.

Vytautas Antanas Vitkauskas

Institutet för litauiska språket

P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva

Vad är det för oklart sjönamn Vazbys?

En ganska liten sjö på 5,6 ha med namnet Vazbys¹ ligger i Utena kommun, 7 km från Utena, på högra sidan av vägen mot Kuktiškės, söder om byn Kymėnai och väster om Galinava. Jag har sagt till språkforskaren Aleksandras Vanagas att en sådan stav-

¹ Litauens SSR:s flod- och sjönamnförteckning. Vilnius: Förlaget för statlig politisk och vetenskaplig litteratur, 1963, 188.

157

Pastabos

mas är felaktig, eftersom nominativformen i Utena-dialekten har ett halvlångt a (va.zbž.s), medan de flesta andra kasus har uo (t.ex. Vuožb’ui). Han tog bara hänsyn till mina uppgifter såtillvida att han i Lietuvių hidronimų etimologiniame žodyne tog upp båda fallen: han försökte knyta det obefintliga Vazbys till efternamnet Vazbýs, samtidigt som han angav att Vazbỹs kan vara en dialektform av Uozbýs². Ändå hade skrivformen Vazbys tydligen satt sig djupt hos honom, eftersom han ännu i den efternamnsordbok som utkom senare använder Vazbiu³.

A. Vanagas har sagt till mig att även etymologin till namnet med uo är oklar för honom. Han hade rätt när han förkastade v-, eftersom detta prefix i Utena-dialekten är tillagt och uppkom innan uo försvagades till ett halvlångt a (jfr va.s’ù.kas ’ask’). A. Vanagas förstod troligen inte ursprunget till sjöns namn eftersom -z- förblev oklart för honom. Min far Antanas Žulys, född 1900 i Kymėnai och bosatt i Dirvoniškis sedan 1904, som gränsar till sjön i söder, har berättat för mig att sjön fick sitt namn efter askarna som en gång täckte en stor kulle som sluttade ner mot sjön från söder (den tillhörde Dirvoniškis och vi som bodde där kallade den Póžerės-kullen). Jag tror att min fars förklaring är riktig, så namnet Vuožbio återgivet på standardspråket blir Uosbỹs.

Ändelsen i detta namn bör väcka frågor, eftersom suffixet -bys i ią-kamieniska ortnamn är av jämförelsevis sent ursprung. Min far kunde inte ange sjöns äldre namn, men han berättade att Galinava (det officiella namnet), som låg vid sjöns östra ände och som folk oftast kallade Pavuožbis⁴ efter sjön, tidigare fick sitt namn förvrängt av byborna. När de gick därifrån till majfesterna i Kymėnai brukade Kymėnai-borna retas med dem: và / atá.je. ir vi.r’õ’kai iš pã.va.dege. Förnärmade över att deras by jämfördes med en ända började de säga att byn (och sjön) hade ett annat namn (med -b-), och med tiden slog detta alternativa namn igenom. Pauodegio-omnämnandet i skämtet gör det möjligt att försiktigt anta att den äldre formen av sjönamnet hade ett suffix med determinativet -g-: kanske var det inte ens *Uosgys, utan *Uosegys.

Vladas Žulys

Tako g. 1–7, LT-53356 Akademija

Kauno r., Lietuva

² A. Vanagas, Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas. Vilnius: Mokslas, 1981, 368.

³ Lietuvių pavardžių žodynas L–Ž, Vilnius: Mokslas, 1989, 1174.

⁴ Namnet är känt åtminstone sedan 1897, jfr G. Šnurova, Utenos seniūnija: Bilakiemis. Pakėnai. Vaikutėnai. Utena, 2005, 36. (Denna bok bör användas med försiktighet, eftersom den inte har granskats vare sig av språkforskare eller historiker.)

158